Fenomenet med sverigedemokratiska sympatisörer och medlemmar med invandrarbakgrund fascinerar mig och retar kanske andra. Hursomhelst är fakta uppenbara. I SCBs väljarundersökning från nov 2013 har andelen gått från 2 % vid valet 2010 till 7,4 %. Mer än en fördubbling alltså. Se SvD 12 dec 2013 och Nima Gholam Pour. Se även hans uppdaterade blogginlägg.

Enligt SDs egen medlemsundersökning sommaren 2012 har en femtedel utländsk bakgrund. Några av dem väljer att framträda med namn som Nima G Ali Pour , Peter Szadja och Mrutyuanjai Mishra . Dock har Mishra senare valt att hoppa av och anklaga SD, se Nimas blogg.

Jag kan se några anledningar till att svenskar med invandrarbakgrund väljer att inte gå på den tyvärr vanliga missuppfattningen att deras ursprung innebär att de oundvikligen ska rösta rödgrönt eller ens med regeringen Reinfeldt.

För det första är de människor i första hand och med stort mått av integritet. De vill inte låta sig formas av en svensk konformism utan tänka själva. Rasismanklagelser är inte aktuellt för dem utan de ser igenom vad media och etablissemang propagerar för.

För det andra är invandrare i högre grad än svenska besittare av normalt spridda värderingar, dvs. de specifikt svenska sekulära, rationell och individualistiska framstår som extrema för dem. Min Sverigebok The Swedish story skrevs först på engelska för denna målgrupp.

För det tredje är denna normal syn på familjeliv och individens roll socialkonservativ, liksom SDs men vilket partiet har kanske svårt att se ibland. Den välfärdsstatliga svenska statsindividualismen som alla partier inklusive stödjer utmanas av invandrare som hellre litar på sig sig själva och sina familjer än den svenska staten I det är de närmare gammelmoderat Gösta Bohman än Anders Borg.

För det fjärde har många invandrare flytt från muslimska länder på grund av det hårda religiösa förtrycket, iranier i synnerhet men även andra t ex kristna irakier och syrier. De går inte med på att än en gång lägga sina liv och sin hälsa i Sverige i radikala imamers händer och vill hålla sina ungdomar borta från jihadistgrupper och radikal islamism. Svenskarna däremot, särskilt rödgröna, kan inte se faran med representanter som Omar Mustafa med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, Hizb ut –Tharir, kända anti-semiter och alla andra farliga grupper, utan stödjer dem med ord och bidrag, inte sällan skattemedel, som Muslimska Rättighetskommittén och många fler (se Johan Lundbergs bok Ljusets fiender och Per Gudmundsons blogg).

För det femte så bor många invandrare i utanförskapsområden där de dagligen får leva med en misslyckad integrationspolitik, brist på jobb, hög kriminalitet, usla skolor, brist på kontakter med svenskar men med floskler om mångfald ljudande om öronen. Särskilt från invandrare som flyttat till rikare områden men ändå förbehåller sig rätten att läxa upp dem som bor kvar och som vågar ha egna åsikter utanför mallen att brunhyade ska rösta vänster, ta emot bidrag och hålla tyst.

Till sist måste jag tillstå att vi svenskar efter 1980 är nog bland det mesigaste folk som gått på denna jord. Ett folk som skäms för sitt land och sig själva kan inte respekteras av inflyttade. Undra på att vi dras vid näsan av bedragare och man skrattar åt oss.

Jag utvecklar mer mina analys av grupper av invandrare i Sverige sedan 2000 i min bok Sverige 2020. Här finns ett utdrag ur kapitlet om invandringen till Sverige:

”Som tur är de nästan alla invandrare vettiga och tar avstånd både från religiöst motiverat våld och tjafs om handhälsning, fläsk i ärtsoppan och trassel med huvuddukar. En enkel men ovetenskaplig uppdelning av de skilda invandrarkategorier som kan skönjas utifrån detta avsnitts resonemang och internationella diskurser kan se ut så här:

A – Övervägande majoritet av ärliga, arbetande eller arbetssökande
B – Illojal minoritet, våldsamma, tjafsiga, kriminella och bedrägliga
C– Självutnämnda talespersoner, multikulturalister och anti-rasistiska aktivister
D – Stolta företrädare för sina utländska rötter, försvarar gemensamma krav och rättigheter (se not nedan)

A bryr sig inte mycket om C som försvarar B mot A och D. A gillar inte D särskilt mycket, men A är väldigt brydd över B, ofta deras yngre släktingar eller syskon som kastar sten på poliser och missköter skolan . D älskar skolan för där fick de visa sig duktiga och kunde göra A stolta. C tjafsade med lärarna om B hade snott mobiler eller nypt svenska flickor i baken. Vissa i B jobbar svart medan de tar emot bidrag men att avföra allt svartjobb som något fel och bara för B är nog fel. Det finns stolta svartarbetare i A men området är grått, medges.

Grupp D rör sig i offentliga svenska debatter och är journalister, kulturpersonligheter, forskare eller högre tjänstemän men gruppen utgör ingen homogen samling . De har skilda åsikter men kan diskutera sakligt och engagerat med varandra. De ogillar alla grupp C som de anser inte respekterar att samma krav och rättigheter ska gälla för alla boende i Sverige, oavsett ursprung, hudfärg, medborgarskap eller religionstillhörighet. När svenska debattörer och politiker backar tar grupp D striden med grupp C och grupp B. Grupp D kallas ibland för husnegrer, Oreo kakor, Onkel Toms och rentav islamofober och rasister av grupp C.

Både grupp C och grupp D syns i medierna och arbetar ofta där. Grupp A och B finns knappt alls i medierna om inte någon reporter åker till Skärholmens centrum för att tala med den persiske matthandlaren, en försynt medlem i grupp A. Väl där kan han stanna till på torget och se hur unga manliga medlemmar i grupp B bildar små klickar vid tunnelbaneingången, var och en inom sitt revir och med sina särskilda varor och tjänster att erbjuda för invigda.
Grupp C består av aktivister, journalister (ofta i statsmedia), färgglada galenpannor och missnöjda men härligt kaotiska artister. Radikala svenska akademiker och trendigt mediefolk använder grupp C som alibi för att bedriva identitetspolitik och leva hipsterliv, ungefär som Palme och 1968 generationen utnyttjade befrielsekrigare i Asien, Latinamerika och Afrika för att känna lite doft av djungelgerilla och revolutionärt krut. Nu sker liknande möten med tufft förortsliv och nya slangtermer, hybridkulturella begrepp, känna av våld och erotik i ungdomsgängen, och för att sedan återvända till innerstaden eller villakvarteret, stolta över ha doppat nosen i asfalt och lite myrra. Förortsmisär som chic medelklassradikalism .

På en amerikansk skala står grupp C för den gamla identitetspolitiska och multikulturella världen där medborgarrättsledaren Jesse Jackson leder striderna mot de vita förtryckarna, medan grupp D representeras av Barack Obama som inte tvekar att säga till svarta struliga tonåringar att de ska sluta skolka och deras föräldrar att de måste skärpa till sig.

Den offentliga grupp D och den anonyma grupp A är viktiga för att göra Sverige mer normalt, medan grupp B och grupp C behåller de nuvarande extrema dragen, inklusive den svenska mesigheten som de understödjer och lever av. Grupp B och C behöver pengar och acceptans från de snälla svenskarna, medan grupp A och grupp D vill vara oberoende och stolta. ”

Grupp D, där inga sympatier för SD ska förutsättas, snarare tvärtom med ett undantag:
Harry Schein, Tomas Gür, Nima Dervish, Nyamko Sabuni, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Merit Wager, Bhareh Andersson, Mauricio Rojas, Hanif Bali, Alice Teodorescu, Boris Benulic, Sakine Madon, Arhe Hamednaca, Nima Gholam Ali Pour, Jasenko Selimovic och Sara Mohammed. Internationellt finns författarna Salman Rushdie och Kenan Malik, och sedan 1960-talet den svarte amerikanske ekonomen Thomas Sowell.

I förordet till Nima Dervish Ordbrand beskriver författaren Torbjörn Elensky denna grupp C. ”Här var en massa personer som ingår i vårt svenska vi, men som inte tänker nöja sig med de roller som de tilldelats av vare sig rasister eller antirasister, två läger som fortfarande sorgligt nog matchar varandra i tendensen att stänga ute dem som inte passar i mönstret”.