Sverige I, Sverige II och kanske Sverige III

kent

En viktig strid om Sveriges identitet har blossat upp de senaste åren. Å ena finns de som anser att Sverige är ett land som andra med en särskild svensk identitet, å andra sidan de som menar att Sverige är ett land vars identitet är att vara öppen. Vi kan kalla den första för Sverige I och den andra för Sverige II.

För gruppen Sverige I finns en sund nationalism som betyder att svenskar och svenskhet är något självklart som andra folk och individer möter när de flyttar hit. För Sverige II är landet ett område med en befolkning vars identitet är att vara öppen men inget mer specifikt. En brutal kosmopolitism. Argumentationen som hörs i valrörelsen och i medier står och stampar mellan dessa läger; Sverige I som menar att Sverige II riskerar att späda ut landets identitet, och Sverige II som menar att landet är just utspätt. Att vara svensk är för lag I att vara något bestämt och för lag II att tillhöra en grupp vars väsen är att inte vara något bestämt.

För Sverige I går gränsen när landet började förvandlas till Sverige II runt 1980. För Sverige II är denna förändring ett passerat stadium som bara nostalgiker upprepar intill leda. Sverige II går ibland så långt som att säga att Sverige I aldrig har existerat. Ett homogent folk i en homogen nation är en tveksam och farlig fantasi brukar journalisten Maja Hagerman skriva. Hon menar att Sverige II alltid funnits i och med vallonernas intåg på 1600-talet, finnar, samer, romer och andra minoriteter.

Försvarare av Sverige I hävdar då att dessa nya befolkningsgrupper efter några generationer alltid ingått ibland de infödda svenskarna. Finska svedjebrukare blev dalkarlar, valloner upplänningar. Sverige II kontrar då med att landets grundlag slagit fast 2010 att Sverige är mångkulturellt, så det så.

Fast i Regeringsformen står aldrig vad detta innnebär. I ett riktigt mångkulturellt samhälle talas ofta skilda språk, grupperna har skilda levnadsvanor och trosläror. Indien och kanske Schweiz skulle passa in där det finns erkända nationella språk (22 och 4) medan Sveriges fem minoritetsspråk inte kan användas utanför sina respektive folkgrupper.

Finns då någon möjlighet att komma ur debatten mellan Sverige I och Sverige II? Kan landet ha en identitet samtidigt som denna lägger till nya identiteter? Den vänsterinriktade popgruppen Kent sjöng 2002 i sin ”Sverige” om hur långväga gäster slår sig ned vid den svenska sillbordet:

”Välkommen hit
Vem du än är var du än är
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still”

Den sista raden blickar tillbaka på en svunnen tid. I den nyutkomna opinionsundersökningen Innerst inne framgår vilka decennier partisympatisörer längtar tillbaka till. SD till 1960-talet och V till 1970-talet. Den ena gruppen saknar det homogena landet, den andra vänstervågens högtid.

Varken 1960- eller 1970-talen kan återuppväckas, men kan något nytt Sverige formuleras, ett Sverige III ? I denna nynationella version skulle landet få ha en egen identitet, Sverige I, och förändras långsammare utan att stanna kvar i Sverige II. Ett Sverige III skulle kunna bejaka modernitet och förändring som svenskar alltid gjort men utan att försvinna in i en mångkulturell mosaik. Är det möjligt? Eller sitter hela landet fast i Sverige II där blind öppenhet och förenklad mångfald är landets kärna för evigt?

Vad skulle holländaren Cornelis sagt, han som återupptäckte Bellman och Taube åt oss? För honom var Sverige det vilda och naturliga riket, det ljuva landet som gav honom ett nytt liv, en chans att komma bort ifrån de trånga kvarteren och det intoleranta skvallret i födelsestaden IJmudien i Nederländerna. Ja ett öppet land, men ett land.

Frågan om han föredrog Sverige I, Sverige II eller Sverige III skulle vara honom främmande. Han blev älskad av svenskarna för sitt vilda frimodiga sätt och älskade oss tillbaka. Punkt, inga diskussioner om att landet inte fanns.

Det tröttsamma dödläget mellan I och II kan få vem som helst att göra som Cornelis och rycka på axlarna. Ändå måste striden föras. För Sverige III – i tiden.

Annonser

One thought on “Sverige I, Sverige II och kanske Sverige III”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s