1908 sprängdes ett fartyg i Malmö hamn. Ombord på båten Amaltea fanns brittiska strejkbrytare varav en dog och 23 skadades. Den svenske 21 årige ungsocialisten Anton Nilsson greps och dömdes till döden men fick livstidsstraff. Dock släpptes han fri redan i oktober 1917 när Socialdemokraterna för första gången släpptes in i regeringen.

Året 1917 var oroligt: I Ryssland hade bolsjeviken Lenin gripit makten i sin ”oktoberrevolution” (snarare statskupp) och under våren förekom rena svältuppror i flera städer. Det reformistiska partiet Socialdemokraterna splittrades i maj i en vänsterfalang, sedermera Sveriges Kommunistiska Parti – Vänsterpartiet Kommunisterna – Vänsterpartiet.

Men banden mellan våldsamma revolutionärer som ”Amalteamannen” Anton Nilsson, beredda att döda för sin sak, och reformister som den högborgerlige arbetarhövdingen Hjalmar Branting, var nära. Själv missade Branting tyvärr Lenins Stockholmsvisit i april 1917 men skrev i pressen några dagar senare att det kunde ” inte finnas någon socialist som kunde betvivla Lenins ärliga uppsåt”.

Jag vet allt detta genom att läsa om denna tid men också för att jag har träffat den dömde bombmannen Anton Nilsson. Han var en vänlig pensionär som hyllades av danska socialdemokrater när vi sågs i Köpenhamn 1982. En legend som stått upp för vad han ansåg vara rättvisa, tagit sitt straff och blivit en folkhjälte inom skandinavisk arbetarrörelse. Spelfilmen Maria Larssons eviga ögonblick som delvis handlar om det blodiga bombdådet i Malmö, visades 2008 till hundraårsminnet i regi av Jan Troell och med Mikael Persbrandt i en huvudroll. Malmö stad satte samtidigt upp ett plakat och så vidare och så vidare.

Så kan man hålla på ett tag för att visa hur den radikala och ibland våldsamma tidiga svenska arbetarrörelsen motarbetades för att sedan stelna och till sist få plaketter och bli film. Varför ska man göra det kanske läsaren nu undrar?

Jo, för att visa på hur goda politiska idéer kan fram ur nöd och våld, men omformas till verktyg för förändring. Utan Amalteadådet, ett regelrätt planerat mord, kunde arbetarna inte sätta sig i respekt för arbetarrörelsens fackliga krav enligt denna logik. En framgångsrik väg som ledde till regeringsmedverkan och Socialdemokratiskt styre i hela 44 år – från 1932 till 1976. Man tvista om mord ska ingå i socialismens arsenal, men det går inte att bortse från att en händelse som en gång ledde till dödsstraff blev med tiden ett inslag i en kommersiell film 100 år senare med hyllade nutida filmskapare.

Denna utveckling och logik går att tillämpa på andra framväxande men i starten nedtryckta folkrörelser. Den Sverigevänliga rörelsen existerar i ständig opposition till makthavarna. Den är brokig, ganska oorganiserad men bygger på en samsyn om att värna nationen Sverige och dess folk, kultur och självbevarelsedrift. Där finns akademiker som Karl- Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Jonathan och Kajsa Friedman , nationella nättidningar, bloggar, förlag, Facebookgrupper, ett framgångsrikt riksdagsparti, racerbil, och många många fler initiativ. Folkligt, fritt och frimodigt.

Liksom i den tidiga arbetarrörelsen finns avarter som ofta kommer upp när Sverigevänliga tankar och rörelser diskuteras kritiskt, men det finns ingen anledning att tro att inte denna folkrörelse kommer formera sig till en bland flera folkrörelser, likt nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, idrotten, folkbildningen och arbetarrörelsen med egna studieförbund och folkhögskolor.

Som utbildad folkhögskollärare har jag ett särskilt intresse av denna form för självstudier och bildning. Även där visar arbetarrörelsen vägen: 1898 startades Hola folkhögskola där man erbjöd såväl unga kvinnor som män undervisning tillsammans och, ve och fasa, gemensamt internatboende vilket upprörde sekelskiftets konservativa och borgare. Socialdemokraten Richard Sandlers far ledde Hola och senare tog sonen vid genom att starta ABF, Arbetarnas Bildningsförbund.

Om folkhögskolor verkar gammaldags så kanske internet är dagens motsvarighet. Det som skett där de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkeldemokrati. De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning.

Ändå tror jag på att fysiska möten och öppna diskussioner mellan människor är avgörande för att den Sverigevänliga folkrörelsen ska vinna respekt. SD kan nog spela en roll där vilket Björn Söder vittnat om i Samtiden men redan idag är intresset större än vad som kan fångas av ett parti. Svenska muslimer har idag en folkhögskola i Akalla, nordvästra Stockholm, och ett eget studieförbund, Ibn Rushd. Varför inte samma skett med den inhemska Sverigevänliga folkrörelsen beror på dess kritiska inställning till etablissemanget, som stödjer dagens folkbildning med 3, 5 miljarder från staten. Studieförbund och folkhögskolor är idag livrädda för att organisera de Sverigevänliga grupperna och motarbetar dem aktivt, se exempelvis projektet Typiskt Svenskt .

Oavsett stöd från etablissemanget kommer vanligt folk att fortsätta bilda sig om EU:s migrationspolitiska överenskommelser, skillnaden mellan islams shia/sunni/sufi, opublicerad brottsstatistik, mediernas överdrifter och ibland rena lögner om invandringen, islam, ekonomin, demokratin och allt annat som vanliga nyfikna medborgare idag får söka efter själva på nätet och tala tyst om på jobbet och i umgänget.

De mest aktiva och nyfikna kommer tillsammans utveckla en Sverigevänlig folkrörelse som inte står de andra efter. Skillnaden kan nog vara att inom en sådan rörelse finns både folk och rörelse.