Att skriva en bok med titeln Drabbad av Sverige kunde nog ha sina avigsidor 1983, men författarinnan Marianne Alopaeus var inte ensam med Sverigekritik den tiden. Landets tycktes stå inför ett vägskäl efter den långa lågkonjunkturen sedan 1970-talet, de ständiga borgerliga regeringsombildningarna och kritiken av byråkratisamhället och förmynderiet.

Till svenska författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gyllensten, liksom forskarna Elisabeth Langby (Vinter i välfärdslandet) och Torsten T Segerstedt (Välfärdsstatens psykologi) , och de utländska Mogens Berendt, Hans- Magnus Enzensberger, som alla ungefär samtidigt skrev kritiska Sverigeböcker och texter, kan läggas finlandsvenskan Marianne Alopaeus Sverigedrabbning. Att boken gavs ut på polskägda Brombergs förlag var nog ingen slump för här sparas inte på svenskerskäll. Eller gnäll om man hellre vill kalla det så.

Boken inleds med att en läsare frågar om boken har någon röd tråd vilket författarinnan medger inte finns. I så måtto liknar den hennes landsman Jörn Donners Sverigeboken . Vardagsbetraktelser och funderingar över ett västligt Storebrors- Sverige. Alopaeus kom första gången till Sverige i maj 1946 som 28-åring, men hennes bok behandlar främst 1970–och 1980-talen.

Hon skriver att landet tycktes ha tappat fotfästet, levt över sina tillgångar som en lättsinnig familj, där man ständigt fick mer av allt med allt mindre arbete. En nationell vansinneskollaps. Rädsla att offentligt beskriva eländet undertrycks med oro över vad folk ska säga. Trots att Dagens Nyheters kultursida knappast läses av folket så fann Alopaeus att svenskarna lät sig skrämmas av pressens dumheter, som vid valrörelsen redan 1973. Är det möjligt att skrämma ett helt folk till ängslighet och tystnad frågar hos sig.
Hon skriver att en

”overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits och ingenting är på ’riktigt’”.

Den svenska avundsjukan existerar vid sidan av en beundran för amatörism. Väcker den framgångsrike avund genom att han/hon nått dit genom hårt arbete och eller begåvning så är det ändå tecken elitism och bör inte tolereras. Att vara duktig är osolidariskt. Den kungliga svenska avundsjukan övergår ibland i rent klasshat forsätter hon, men tillägger att några större klasskillnader är svåra att upptäcka i denna välfärdsstat. Kvällstidningarnas publiceringar av listor på höga inkomster ska förskräcka och leda till avundsjuka tills Alopaeus upptäcker att listorna visar löner före skatt. Med höga skatter och bidragstransfereringar har svenskarna tvärtom en internationellt sett mycket jämn lönespridning men det är skamligt att tala om lön efter skatt har hon lärt sig. Opassande och mot en tyst överenskommelse, som om man bryter den kan leda till stämplingar och beskyllningar.

”För vem vill vara emot jämlikhet och solidaritet, och stämplas som reaktionär och fascist . . . vilket vore fallet om man slutade tiga. Så pass har jag förstått. Den svenska världens hemligheter börjar småningom uppenbaras”.

I Finland motionerade en centerpartistisk riksdagskvinna om rätten att dra av i deklarationen för hemhjälp om man var yrkesarbetande kvinna med små barn. Inget särskilt hände och finska socialdemokrater protesterade inte. Men när någon i familjen Wallenberg annonserade efter ett hembiträde utbrast ett kackalorum i de svenska tidningarna som varnade för klassamhällets återvändo.

Hon levererar några träffande citat:

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Hon resonerar om det kollektivistiska draget i svenskheten, i synnerhet inom arbetarrörelsen och vänstern, där ingen vågar stå utanför sin grupp eller sekt. Kanske bär dessa grupplojala svenskar på en sekulariserad tro, en vilja att till varje pris tillhöra en församling. Frikyrkan och statskyrkans minskade inflytande kan ha gett plats för att tvivla på Jesus och Gud men inte på gruppen. Resultaten är en sekulär brinnande trosrörelse, flockmentalitet, sekter, uteslutningar av oliktänkande, skallet mot borgare, individualister och framgångsrika– allt som vänstern genomdrev under det galna decenniet, svenskt 1970- tal (se Claes Arvidssons I ett annat land). Det gäller för svenskar att i varje läge bevisa sin rättrogenhet mot idealen, rörelsen, staten och kollektivet. Lydnad.

Annars är hon mest irriterad på de höga skatterna, som 1970-och 80-talen låg högst i världen. Hon ser svartarbetande hantverkare som mer hederliga än skattebetalare och anser liksom den svenske författaren Anderz Harning att man är upprorisk om man smiter undan skatten. Hennes oförmåga att lära sig sitt svenska personnummer är troligen hennes ”undermedvetnas sabotage mot ett genomdatoriserat och avpersonaliserat samhälle”, skriver hon och påminner om sin landsman Arto Paasilinna.

Kvinnliga bekännelseförfattare, terapisnack, flumskola, gäster på Nobelmiddagar som ogillar att bära frack och klänning, äldre som tvingas att bli kallade ”hörrududu” på äldreomsorgen, och till på köpet var Sverige geografiskt en återvändsgränd. Alopaeus Sverigebok kan inte läsas i ett sträck. Hennes ordrika ogillande blir för mycket. Man missar ibland något väsentligt, som scenen vid ett omhändertagande av barn:

Sveriges Radio rapporterar från Jönköping att nio personer krävdes för att få ut ett barn från dess hem och familj; fyra kvinnliga socialtjänstemän, en låssmed, tre poliser och en till på gatan. Anledningen var berättas i radion att kvinnan hade ostädat hemma och hade fostrat dem att bli ”jagstarka”. Socialarbetaren säger att ”jagstarkhet leder till samhällsillojalitet” och att mammans uppfostringsmetoder ska ”bli föremål för politisk bedömning”. Alla närstående och grannar som socialen intervjuade vittnar om att modern gett barnen kärlek, omvårdnad, stimulans och trygghet”.

Alopaeus Sverigeskildring känns både borta och samtidigt alldeles nära. Drabbad av Sverige som bara en icke- svensk kan vara. Eller kan även svenskar drabbas?