Inspelning av möte mellan Svenska Kyrkan och Islam

Lindgren-och-Sebaie-01

En oktoberkväll lyssnade jag i ett arrangemang i Svenska Kyrkans Domkyrkoförsamling på ett föredrag om våld och fred i Koranen med en muslimsk lärare. Jag skrev om det i Avpixlat dagen efter eftersom det blev en del diskussioner om kristendom och islam, se även Dagen.

Nu finns en film från föredraget och diskussionen, se https://youtu.be/wjDx61qvDl0

Under diskussionen efter föredraget framkom att prästen ansåg att islams uppmaning till jihad innebar bara fred och att Jesus sa samma sak i bibelordet ”Res dig upp och gå!”, 6.45 min in i klippet.

Vidare säger prästen att Mohammeds Allah och den kristna guden är samma Gud vid 10.35 min.

Exmuslimen Mona Walter som jag skrivit om här och som ni kan lyssna på här var också med vid föredraget och ställde frågor, men de hörs inte så bra i klippet. Islamkännaren Bertil Malmberg hörs bättre. Hans föredrag om islam finns här och här.

MW 2

Expo anmäls för brott mot PUL

12061301

Uppdatering 28/12/ 2015:
Polisen upprättade aldrig någon anmälan den 20/10 trots att jag lämnade in denna anmälan. Vid mailkontakt idag ska det vara åtgärdat.

Enligt Personuppgiftslagen har man rätt att få registerutdrag om man misstänker att någon samlar in uppgifter om en. Stiftelsen Expo spred ogrundade uppgifter om mig i vintras, varför jag håller för troligt att de scannar av min FB sida, mitt Twitterkonto och vad jag skriver och säger.

För två månader sedan begärde jag och några till publicister att Expo skulle skicka tillbaka vilka uppgifter de hade om oss. Inget svar.

Jag påminde igen men fick inget svar, vilket ska ske inom en månad. Nu har två månader gått utan resultat varför jag anmäler Expo till polisen.

Svensk maktkritik från vänster till höger till mitten

Detta inlägg skrevs för till Magasinet NEO för påseende, men denna nydanande liberala och borgerliga tidskrift hann lägga ned. Därför publicerades den som krönika i Avpixlat:

Sveriges politiska utveckling har långsamt normaliserats och liknar numera andra europeiska system. Det socialdemokratiska maktinnehavet som länge dominerat ser ut att ha brutits en bit in på 2010-talet av Alliansen och SD, men alla partier saknar en egen vision om det civila samhället bortom välfärdsstaten och socialdemokratin. Frigörelseprocessen från S har pågått under snart ett halvsekel med inslag av folkligt missnöje, intellektuell kritisk debatt från höger till vänster och väljarflykt till gamla och nya partier.
Än så länge tvekar SD i att ta itu med de generösa välfärdssystemen, de som ligger till grund för invandringens påfrestningar, men som vi svenskar själva beslutat införa långt innan volymerna sprang i höjden.
Vi går tillbaka till det decennium där det Sverige som vi känner det idag formades, 1970-talet.

I.
David Brolins idéhistoriska studie Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal (2015) är inte bara historien om sex vänstermäns våndor och kval när marxismen rämnade runt 1980, utan också om den kritik som föranledde socialdemokratins fall 1976. Centerledaren Torbjörn Fälldins seger var givetvis hans egen, men också beroende av en samfälld kritik från vänster och borgerlighet mot socialdemokratins myndighetssamhälle, blandekonomin och det anonyma storstadslivet.

Den s.k. alternativrörelsen eller oftare kallad ”gröna vågen”, där jag deltog glatt med Barsebäcksmarscher och i jordbrukskollektiv, HasseochTages revyer och filmer, särskilt Äppelkriget 1971, och de många satiriska trubadurerna som Cornelis och många andra folkliga initiativ till vänster och utanför politiken – som miljökämpen Björn Gillbergs tilltag att tvätta kläder i gräddersättningsmedel – bidrog till Palmes fall.

Borgerligheten red på ett missnöje där Fälldins bondska uppsyn lockade över de som vantrivdes med det välfärdssamhälle som inte erbjöd tillräcklig frihet utan mest kontroll och byråkrati. Kom ihåg att strösocker var förbjudet att sälja i kiosker på söndagar, bara bitsocker tilläts. Man skulle lära sig att handla till eventuellt bakande på lördagen före klockan 13.

Kärnkraften blev 1976 en symbol för det rationella och tekniskt- byråkratiska förnuft som socialdemokratin representerade. Men ett par år tidigare hade Palme mött ett liknande motstånd från sina egna, de strejkande gruvarbetarna i LKAB 1969/70. ”Vi är inga maskiner” stod på deras plakat. De var inte ensamma om att känna sig missförstådda.

En livlig civilisationskritik med rötter i alienationsbegreppet i Karl Marx Parismanuskript från 1843 och i psykoanalysen hade pågått sedan mitten av 1960-talet i västvärldens akademiska vänster. I Sverige samlades de i Lund kring tidskriften Zenit, där mer förment vetenskapliga marxistiska teorier hade en framträdande plats genom althusserianen Göran Therborn m fl.

Om Fälldins borgerliga valseger 1976 till viss del avgjordes av en allmän kritik av socialdemokratins korporativa maktinnehav, så tog den svenska vänstern själv slut runt 1980. 1975 hade FNL segrat i Vietnam, vilket fick solidaritetsrörelsen (styrd av KFML/SKP) att tappa fart och sanningarna om lägren i Gulag gick inte att undvika efter Solzjenitsyns författarskap och Nobelpris.

I Sydeuropa i mitten av 1970-talet utvecklades inom de stora kommunistpartierna något som kallades ”eurokommunismen” och i Paris röt f.d. maoister, de s.k. ”nya filosoferna”, ifrån om den totalitära marxismen. Lägg därtill fyra utrikespolitiska konflikter som förvirrade vänstern:

1978 – Kommunistiska Vietnam invaderar kommunistiska Kambodja
1979 – Kommunistiska Kina invaderar kommunistiska Vietnam
1979 – Kommunistiska Sovjetunionen invaderar kommuniststyrda Afghanistan
1979 – Iran inför islamisk diktatur delvis med stöd av iranska kommunister

Brolins bok börjar 1980 med det verk som sammanfattar den svenska vänsterns omprövning, Håkan Arvidssons och Lennart Berntssons Makten, socialismen och demokratin. Om det förstatligade samhället, utgiven på marxistiska Zenits förlag i Lund. En bok Olof Palme fann tänkvärd.

Där riktas en teoretisk kritik inte bara av marxismens grundförutsättningar i planekonomi och socialisering utan även av de socialdemokratiska anspråken på att styra medborgarna i en avancerad byråkratisk välfärdsstat, den vision som röstades bort 1976 och 1979. Författarna ville minska statens maktutövning:

”Vad vi här har i åtanke är förvisso inte besparingar på den offentliga budgeten. Det är inte anslagen till skolmåltider och åldringsvård, utbildning och forskning, som måste minskas, utan statens makt och befogenheter över den civila sfären, och dess tilltagande dirigering och reglering av människors liv och arbete i vardagen”

Författaren Lars Gustafssons bokserie Sprickorna i muren under 1970-talet visade hur livet i den opersonliga byråkratin kunde gestaltas skönlitterärt, men även Göran Häggs byråkratiromaner vid samma tid. Centralt för Gustafsson och fler författare som PC Jersild var uppvärderingen av det civila samhället, försvaret för individens frihet och en kritik av makten, även den som ville uppfattas som god och folklig, dvs. arbetarrörelsen.

II.
1980 var också det år då en kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

Vid den här tiden hade vänsterns kritik av socialdemokratins korporativa hegemoni bedarrat något. En uttalad marknadsliberal och traditionellt humanistisk kritik tog vid genom Svenska Arbetsgivareföreningens och några borgerliga partiers opinionsbildning. Från USA och Storbritannien kom nyliberala idéer, vilka f.d. marxister som Håkan Arvidsson gjorde allt för att värja sig emot. F.d. vänsterliberalen Lars Gustafsson hade inget emot denna input, särskilt som han själv befann sig i Texas. 1990 föll Arvidsson till föga och gav ut Det civila samhället på Timbro.

Han var inte ensam i att teoretisera om den sfär som inte är marknad eller offentlig sektor utan mellanmänsklig och medborgerlig. Den moderate ideologen Hans Zetterberg och f.d. maoisten Göran Rosenberg, då chefredaktör för tidskriften Moderna Tider, var lika ivriga tillskyndare av det civila samhället vid denna tidpunkt runt 1990.

Under 1980-talet hade tänkare både till höger och vänster debatterat om hur statens makt kunde stävjas och en civil humanism uppmuntras. Frankfurterskolans Jürgen Habermas och de s.k. ”kommunitaristerna” i USA var intresserade till vänster, men i Sverige blev det civila samhället ett högerbegrepp (se min antologi Kommunitarism 2013). Göran Greider, Peter Antman, Tomas Lappalainen m fl. runt tidskriften TLM gjorde vad de kunde för att återuppväcka vänsterns hopp om en stark stat, med neo- keynesianer som Sven Grassman och Johan Ehrenberg som ville låna upp mer mitt under pågående kronfall och finanskris 1992.

Samtidigt pågick inom den unga socialdemokratin en motsatt debatt om ”egenmakt”, ledd av Karl-Petter Thorvaldsson, numera LO- bas och Tomas Eneroth, där folkets missnöje med stora anonyma system togs på allvar. De flesta politiker och debattörer till vänster insåg detta efter Maktutredningen 1990 där en av slutsatserna löd,

”För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet”.

Socialdemokratins stödparti VPK, som lämpade av halva partibeteckningen ”Kommunisterna” 1990, hade sin egen period av tvivel om statens förmåga att befria människorna. Under förnyaren Gudrun Schymans ledning växte partiet till drygt 12 % 1998 och gruppen Vägval Vänster fick lufta sin frihetliga kritik av partiets tilltro till de offentliga systemen. Men 2002 hade kommunisterna Mats Einarsson och Lars Ohly tagit tillbaka makten och partiets väljarstöd halverades. Någon svensk motsvarighet till danska SF eller norska SV blev svenska V icke dessvärre.

III.
Som om det inte räckte med att belägga folkligt missnöje med byråkratin i forskning och teorier så fick riksdagen tre till partier under 1990-talet som alla ville profitera på kritiken av den offentliga sektorn: KD ville göra den mänskligare, MP grönare och NyD effektivare.

NyD kombinerade invandringskritik med marknadsliberalism och var det närmaste vi haft danska DF och norska FrP, men partiet saknade ledning och organisation. Samtidigt hade ett mer uttalat invandringskritiskt parti bildats 1988, Sverigedemokraterna. Där fanns en folklig vänsterflygel med Jan Milld och Anders Sundholm i spetsen, men även bistrare varianter högerut med rötter i rasism och högerradikalism.

2002 fick Folkpartiet över 13 %, nästan en tredubbel ökning. Anledningen var huvudsakligen partiets förslag om obligatoriskt språktest för medborgarskap. Invandringspolitiken hade skärpts till ett par gånger under 1990-talet, då bland andra liberalen Mauricio Rojas kritiserat den omhändertagande och förnedrande svenska integrationspolitiken.

De offentliga systemen förväntade sig inte att vuxna utlandsfödda kunde ta hand om sig själva och en s.k. ”snällism” gjorde dem maktlösa. Inlärd hjälplöshet var termen och i boken ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” (1996) berättade invandrare om hur det kändes att passiviseras i det snälla socialdemokratiska Sverige.

IV.
Resten av historien sedan millennieskiftet kan vi nu när SD nått nästan 13 % i valet 2014 och nästan det dubbla i årets opinionsmätningar. De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har därmed representerats, om än inte särskilt teoretiskt eller respekterat.

Men i längden har missnöjet växt inte bara med byråkrati och stor invandring utan även med att stora folkmajoriteter inte fått höras. Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare” varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg i Svenska Dagbladet 8 juli 2014).

Vad SD däremot inte förmått att artikulera är en genomtänkt kritik av välfärdssystemen tillsammans med en uppvärdering av det civila samhället. Analysen kan komma från höger, mitten eller från vänster, vilket jag försökt visa med moderat, centerpartistisk och socialistisk kritik. Dick Erixons Svaghetens moral (1999) , Tove Lifvendahls Gösta Bohman (2000) och Mattias Svenssons Mer demokrati, mindre politik (2000) är fortfarande aktuella och läsvärda rapporter.

I ett föredrag i maj 2014 inför den konservativa studentföreningen Heimdahl sa Marika Formgren, se hennes blogg:

”Jag menar att man grovt förenklat kan säga att socialdemokratin är den politiska rörelse som helst ser och vänder sig till staten, medan liberaler helst ser och vänder sig till marknaden. ’Mer demokrati löser våra problem’, säger socialdemokraten, ’nej, mer valfrihet och konkurrens är lösningen’, säger liberalen. Den konservativa ser och vänder sig i stället till civilsamhället.”

Formgrens talade igen om detta tema i augusti 2015 i ett föredrag vid Fri Folkbildning.

Min genomgång av kritik av den socialdemokratiska välfärdsbyråkratin visar att Formgren delvis har rätt, och hon talade denna gång utifrån Hans Zetterbergs moderata tolkning av civilsamhället. Men kritiken drabbar det svenska samhället djupare än så. En vänsterman som Håkan Arvidsson skrev redan 1982:

”Det avgörande för socialismen är att man försöker skapa självständiga kollektiv som står fria från staten. Om det inte lyckas får vi en allt starkare statlig kontroll /…/ På sikt måste staten krympas till förmån för sådana självständiga sektorer i samhället. Och om vänstern ska stärka sådana självständiga sektorer så kan den inte fortsätta använda centraliserande organisationsformer. Och den måste upphöra att ställa krav på staten”.

Formgrens värdekonservatism och Arvidssons folkrörelsevänster kan kokas ned till ett frihetligt förhållningssätt som är skeptiskt till staten oavsett om den är god eller ond, vänster eller höger. De ”självständiga sektorer” Arvidsson propagerade för behöver inte vara socialistiska utan att för den skulle vara affärsdrivna.

V.
Den tänkare som Göran Rosenberg fascinerades av i USA på 1980-talet när han lämnat maoismen var Alexis de Tocqueville, fransmannen som reste runt i Den Nya Världen på 1830-talet. Den amerikanska revolutionen 1776 innebar en maktfördelning som fransmannen gladde sig åt, medan hans eget land efter revolutionen 1789 lade all makt i staten. Sverige och socialdemokraterna tog efter Rousseau och Robespierre snarare än Washington och Jefferson kan man säga.

De nymornade Sverigedemokraterna har en del att ta igen om de ska lyckas med att axla det folkliga missnöje som grott i flera decennier bland de tämjda svenskarna. Än så länge är de alltför lojala med Olof Palmes välfärdsbygge och ingår bland riksdagens åtta socialdemokratiska partier. En frihetlig vision om ett civilsamhälle bestående av fria svenskar skulle för alltid besegla den starka staten och bygga ett välfärdssamhälle snarare än en välfärdsstat.

I min bok Sverige 2020: från extremt experiment till normal nation finns mer om denna samhällsutveckling, liksom i åttonde bandet av Norstedts Sveriges Historia.

Jan Sjunnesson

Justitiekanslern ogillar åtal mot UNT som förolämpat mig

JK0

Uppsala Nya Tidning som kallade mig islamofob i en ledare den 19 september blir inte föremål för åtal från Justitiekanslern. Se min anmälan.

JK skriver att anmälan inte godtas då UNT inte gjort ”anspelning på hans eller hennes (dvs.min) ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller sexuella läggning”. Innehållet i ledaren ”är inte sådant att det finns förutsättningar för allmänt åtal för förolämpning.”

Att betecknas som islamofob är alltså korrekt för en dagstidning. Återstår att se vad PO beslutar angående UNT:s ovilja att ge mig replikrätt på deras personangrepp.

Bifogar beslutet i sin helhet:

JK 1

JK 2

Föredrag om islam

Några av höstens föredragsserie om islams historia som Fri Folkbildning arrangerat är inspelade.

Bertil Malmbergs inledning om Muhammeds liv och kallelse på 600-talet

Jan Sjunnesson om den muslimska erövringen av Spanien och Portugal från 700-talet

Bertil Malmberg om den muslimska erövringen av Indien från 800-talet
Mona Walter om sin väg från islam och om Koranen. Hennes personliga strid för yttrande-och religionsfrihet är beundransvärd.

Föredragen blev efter det första tillfället förflyttade från Södermalm till Östermalm och några blev inte av på grund av myndigheternas och mediernas förföljelser av Fri Folkbildning. Men vi ger inte upp och återkommer med fler föredrag om islam till våren 2016, se Fri Folkbildnings program.

Alla är välkomna och stöd gärna föreningen med en slant eller gå med:

Medlemskap kostar 150 kr till bankkonto Handelsbanken 6154-892898488. Skicka mail till frifolkbildning@gmail.com

Äntligen stod Mona Walter på Rinkeby torg

image

Ex-muslimen och vännen Mona Walter talade idag 3 okt i Rinkeby, något hon och jag planerat göra redan i juni.

Se min rapport i Avpixlat. Mötet var relativt lugnt men en del störde och försökte överrösta henne.

SVT  försöker utmåla henne som provokatör och orosmakare, men allt hon och nätverket Set my People Free vill är att svensk lag ska även gälla i Rinkeby. Märkligt att detta ska uppfattas som bråk och störande. SVT:s inslag handlar nästan enbart om de negativa reaktionerna på Walters tal och föga om innehållet. Se IslamCrit för mer om islam.

Tecknaren Kalle Strokirk har en egen vinkel på Mona Walters position 😈
image

Anmälan av UNT till JK och PO

unt.

Uppdatering 16/ 10:

JK:s svar

Justitiekanslern (JK) har hand om brott mot Tryckfrihetsförordningen. Den 19 september tryckte Uppsala Nya Tidning (UNT) en ledare där jag betecknades som sk ”islamofob”, vilket är att medvetet och ogrundat sprida missaktning om mig anser jag.

Se min replik som UNT vägrade publicera. Enligt Pressombudsmannen (PO) , som övervakar de pressetiska reglerna, ska ”Behörigt utrymme ska ges åt rättelser och genmälen”, vilket UNT inte gjort i mitt fall. Därför har jag även anmält UNT till PO.

Al-Andalus – det muslimska Spanien – år 711-1492

al andalus

Den 1 oktober, 2015, höll jag föredrag om den muslimska erövringen av den Iberiska halvön, dvs. Spanien och Portugal, se YouTube inspelning. Tack Jimmy Glimros.

Det var det andra föredraget i en serie om islams historia som dock blivit nedkortat eftersom lokalvärden på Södermalm inte vågat stå emot SVT Stockholms näsvisa frågor om att våra föredrag skulle utgöra säkerhetsrisk, sprida rasism och islamofobi. Men ny lokal gick att ordna på Östermalm. Se inlägg och  i Avpixlat 1, 2, 3 och 4.

Återstår att se om jag kan få tala i på Göteborgs och Uppsalas Stadsbibliotek. Tryck- , mötes-, och yttrandefriheten är under attack skrev jag och Ingrid Carlqvist tidigare, och än har vi inte sett någon förbättring.

Mona Walter är en annan hjältinna som vi bör stödja på alla sätt, se hennes kamp för att få tala i Rinkeby. Gör som danskarna, organisera er  i en förening och ge  inte upp ! For friheden !

 

 

Vi emigrerar inte, än . . .

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Tecknaren Kalle Strokirk fångade mig och några till på flykt efter att vi genomlidit den svensk-danska migrationsdebatten förra veckan i SVT Debatt. Snaphanen tog upp hans teckning. Men jag ska inte emigrera utan stannar kvar till det blir drägligt att bo kvar.

Intervju för fri grekcypriotisk YouTube kanal / Interviewed for Greek media

sj

Två unga rappa grekcyprioter intervjuade mig på engelska i september 2015 om nationalism och Sverige för deras YouTube Kanal.

I was interviewed on Sweden and nationalism for a free Greep Cypriotic YouTube Channel in Sept 2015. Some similar thoughts also in Breibart.

Uppsalatidning vill hindra mig att tala

UNT jpge

Uppdatering 22/10: Inslag i Radio Uppland, Sverige Radio.

Uppdatering 2/10: Min anmälan av UNT till JK och PO.

Uppdatering 30/9: Biblioteksbladets Maja Aase kommenterar

Uppdatering 25/9: Bibliotekschefen försvarar mig mot UNT.

Uppdatering 20/9: Alexander Bard twittrande till stöd för mig att få tala offentligt i Uppsala, vilket blev en nyhet i tidningen som vill stoppa mig. Även i Avpixlat.
__

Uppsala Nya Tidning skriver på ledarplats 19 september 2015 under rubriken ”Ingen skyldighet att hyra ut” om mitt kommande boksamtal vid Uppsala Stadsbibliotek i regi av föreningen Fri Folkbildning.

Ingressen anslår tonen i en fråga:

”Kommer Stadsbiblioteket att lyfta ut den islamofobiske skribenten Jan Sjunnesson från sina lokaler i god tid före den 12 november?”

Förutom att jag inte ska tala om islam utan mina två böcker Sverige 2020 och Framtidsmannen, vilka inte handlar om islam, så finns flera skäl att bemöta UNT:s personangrepp. Ledaren bygger på en nyhetsartikel från 16 september, ”Islamfientlig debattör på stadsbiblioteket”. UNT:s reporter Karolina Bergström ställde en fråga till bibliotekschefen Johanna Hansson där hon förutsätter att jag kommer sprida odemokratiska åsikter:

”Bör man då inte fundera kring att bjuda in personer med åsikter som nedvärderar vissa grupper, till en så öppen och humanistisk mötesplats som biblioteket vill vara?
– Vi kan inte hindra någon att ha vissa åsikter. Men man har inte rätt att kränka någon annan, och om något sådant skulle ske direkt i våra lokaler skulle vi givetvis agera med en gång, säger Johanna Hansson.”

Som bevis framförs att jag i november 2014 retweetat en video med islamkritiskt innehåll, ja att jag ”hyllat” denna video. Som reporter Bergström kanske inte känner till är twitter ett snabbt medium so låter användare skicka iväg sk tweets utan större besvär. Dock lade jag till om denna video att den var i starkaste laget, dvs. jag hyllade den inte. Tvärtom.

Men jag står för den retweeten men ser inte den som en längre utläggning om min inställning till islam. Mina förebilder är nog Sam Harris, Daniel Pipes, Robert Spencer, Melanie Phillips, våra egna Mona Walter och Carlqvist och Hedegaard. De är riktiga belästa islamkritiker, och inga islamofober för det. Att kleta ned mig med ”islamofobi” pga en retweet är minst sagt tunt. Nåväl. Vidare.

För det första är jag inte islamofob utan en ganska nyvaknad islamkritiker. Det ger dock inte UNT rätten att kalla mig eller andra kritiker av religionen islam för islamofober eller islamfiender. Vidare, UNT jämför kritik mot islam med två avskyvärda ideologiska hållningar, antisemitism och förintelseförnekelse. Det är att göra en guilt by association som heter duga. För min del som Israelvän är det patetiskt. Per Ahlmark hade inte gillat jämförelsen heller.

För det andra menar UNT att jag inte har ovillkorlig rätt att tala i offentliga sammanhang som Uppsala Stadsbibliotek. Det är sant men för den skull ska det mycket till att förvägra någon att tala där om man bokat en sal och i mitt fall, genom en godkänd ideell föreläsningsförening, Fri Folkbildning.

UNT menar att min yttrandefrihet inte inskränks om biblioteksledningen ställer in arrangemanget i november eftersom jag kan hålla tal på allmänna platser som torg el liknande.

”Men biblioteket har naturligtvis ändå rätt att säga nej till möten i sina lokaler som kan anses strida mot verksamhetens övergripande syfte. Sjunnessons yttrandefrihet påverkas inte av detta. Han är i sin fulla rätt att säga vad han vill på annat håll.”

Det ”övergripande syfte” som UNT tar upp återfinns i Bibliotekslagen som föreskriver vidare att sammankomster av detta slag ingår i dess ändamål:

2 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.”

Att föreskriva att vissa åsikter inte ska få höras pga. den sk ”värdegrunddemokratin” talade ledarskribenten Marika Formgren om häromsistens. Just detta försåtliga repressiva synsätt präglar UNT:s ledare.

För att vara en liberal dagstidning har ledarredaktionen på UNT lite förståelse för liberala demokratiska principer. 1800-talsliberalen JS Mills tre argument för en vidsträckt yttrandefrihet är värt att påminna ledarskribenterna om.

Meningsmotståndare bör ges rätten att tala oinskränkt för att
1) De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap,
2) Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap,
3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter, dvs. vi blir mer säkra på våra åsikter genom att våga låta andra kritisera oss.

En räddhågsen inställning till andras eventuellt oroande och kontroversiella åsikter gör tvärtom och vill inte höra något. Men det räcker inte med detta klassiskt liberala resonemang för att rätt förstå UNT:s odemokratiska hållning.

UNT påpekar att ett liknade föredrag stoppades vid Göteborgs Stadsbibliotek i juni.

”Ett liknande arrangemang på Göteborgs stadsbibliotek stoppades i juni, sedan biblioteksledningen funnit att det fanns risk för bråk.”

Risk för bråk kan aldrig vara ett skäl att ställa in ett offentligt arrangemang utom i nödfall. I detta fall kände bara jag och bibliotekschefen till att jag ville tala – och ändå hindrades jag. Bara det är märkligt eftersom inga hot hann uttalas mot mig eller biblioteket.

Men att stävja hot som dessa är inte av omsorg om mig. Om våldsvänstern eller sk antirasister hotar mig så ska inte UNT förhindra mig att tala och få mig att tro att tidningen bryr sig om jag åker på stryk. Det är en enfaldig och livsfarlig inställning att hot från meningsmotståndare ska hindra arrangemang där folk kan tänkas råka illa ut. Som om UNT vill stoppa mig för mitt eget bästa!

De personer som hotar mötes- och yttrandefriheten är varken jag eller de föreläsare jag engagerat i islamserien vi startade i september, Mona Walter, Lars Hedegaard, Ingrid Carlqvist m fl. Dessa modiga personer försvarar våra grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter mot de som vill inskränka dem som t ex Uppsalaprofessorn Mattias Gardell , islamistpartiet Hizb ut Tharir , och många muslimska organisationer och samfund t ex i Gävle, Örebro.

SVT Stockholm lyckades övertyga en offentlig lokaluthyrare på Söder i veckan att vår föredragsserie skulle innebära islamofobi och hets mot folkgrupp, men efter en dag hittade vi en ny på Östermalm, även den offentligt driven. Om UNT får sin vilja igenom vid Uppsalabiblioteket blir det intressant eftersom vi vår ha föredrag i Stockholm, tills vidare.

Uppsalaförfattaren Mohamed Omar har många exempel på intolerans bland svenska muslimer i sina inlägg på Det Goda Samhället. Se även exempel här och i mitt föredrag på hur yttrandefriheten inskränkts i världen sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989.

Till dessa sällar sig nu Uppsala Nya Tidning, en tidning som jag arbetat vid som reporter och skrivit i som debattör och frilans. UNT utdelar dessutom en uppsträckning till Uppsala Stadsbiblioteks ledning som står under kommunens kulturnämnd där jag ingått som ledamot (V). Min hemstad Uppsala kan bättre än så även om jag gått från vänsteridealist till Sverigevänlig idealist.

UNT:s så kallade ledarredaktion (jag skriver så för att de själva skriver om det ”så kallade Tryckfrihetssällskapet” med ”tryckfrihetsvänner”, ett danskt sällskap som Lars Hedegaard startade och jag är stolt medlem i) har gjort sig en otjänst genom att utmåla mig som inskränkt sk islamofob. Ett ord som Salman Rushdie starkt ogillar för att det stämplar oss islamkritiker som intoleranta.

Det är Lars Hedegaard som blivit beskjuten vid sitt hem 2013 och nu lever under polisskydd, det är Mona Walter som lever på hemlig adress och under med polisbevakning, det är Ingrid Carlqvist som tvangs fly sin bostad i Malmö och så vidare. Den som vill veta hur de mest utsatta islamkritikerna lever kan läsa Rushdies Joseph Anton och Wilders Marked for death. Att UNT vill sälla sig till de som förskjuter sådana intellektuella är sorgligt.

Uppsala förtjänar ett bättre försvar för mötes- och yttrandefriheten än att dess monopoltidning vill utestänga författare från att tala offentligt på biblioteket.

Den liberale publicisten Svante Nycander förstod yttrandefrihetens värde när han 1997 stod upp för doktoranden Karolina Mattis rätt att låta en övertygad nazist tala vid ett seminarium i Umeå. UNT klagar på mig som är demokrat och fritänkare, något som deras ledarskribenter borde stödja.

För hundra år sedan utestängdes arbetare och fritänkare från de offentliga rummen. Innan de hann bygga upp Folkets Hus ordnade de möten om rösträtt, strejker, nykterhet och folkbildning i det fria; vägkorsningar, torg, ängar.

Nu vill etablissemanget att vi ska ut igen.


Avpixlat om hatmedierna

Varg i Veum

Alexander Bard twittrade till stöd för mig och tecknaren Kalle Strokirk ritade:

image

Ny lokal till Fri Folkbildnings föredrag

Den föreläsningsförening jag startat blev avbokade igår efter att SVT ringt och undrat om vi verkligen hade rätt värdegrund, se här.

Idag på fm har Östermalms Föreningsråd ställt upp och bokat in oss !

Adress:
Sal 6, Östermalms Föreningsråd, Valhallavägen 148, T-Karlaplan

Hälften av föredragen om islam utgår men att fem gick att få in i höstschemat var fint.Tack.
Se http://www.frifolkbildning.se/#post17

Välkomna alla vänner av mötes- och yttrandefrihet, demokrati och opartiska Public Service medier. SVT får komma om de har rätt värdegrund, dvs ställer upp på ovanstående.

SVT drar in yttrandefrihet

wpid-fb_img_1442442073567.jpg

Foto från förmiddagen 15 sept, 2015, då jag höll tal på Sergels Torg (in English at Breibart) mot regeringen tillsammans med Ingrid Carlqvist. På kvällen startade en föredragserie som dagen efter den 16 sept inte ser ut att kunna fortsätta pga politiska påtryckningar.

Uppdatering 17 sept:

Nya lokaler ordnade på Östermalm.

16 sept, 2015

De föredrag vi i föreningen Fri Folkbildning planerat 2015 – 16 i Stockholm ställs in med omedelbar verkan. Jag blev uppringd i morse av ordföranden i Maria Föreningsråd på Södermalm i Stockholm som avbokade alla föredrag inklusive denna föredragsserie om islams historia. Här är det enda föredraget inspelat på YouTube.

Anna-Karin Bankel vid SVT Stockholm hade ringt honom för att berätta vilken skum figur jag säga vara. Hets mot folkgrupp, rasism och stadgevidriga överträdelser av värdegrunden inom föreningen han leder var tydligen min sysselsättning.

Marika Formgrens föredrag hos oss i augusti visar hur den sk värdegrundsdemokratin fungerar. Se här.

Att riskera att hans förening Maria Föreningsråd som handhar Hartwickska Huset där vi huserat skulle hängas ut som moraliskt tvivelaktiga och för att inte hålla tillräckligt avstånd till politiskt inkorrekta dissidenter var inte möjligt så de vek ned sig inför ett eventuellt drev och personliga uthängningar.

Fy vad det stinker SVT. Er agendajournalistik har gått över till att sprida anonyma hot mot kontroversiella offentliga arrangemang. Sådant är politisk terror. Ingen tar ansvar men resultatet blir än större tystnad. En dold vag (själv) censur skrev jag om våren 2013.

Se mitt inlägg i Avpixlat (refuserat i MSM 😑).

/Jan Sj, ordförande i Fri Folkbildning

Fler inlägg om yttrandefrihetens villkor i Sverige:

https://sjunne.com/2015/06/30/lat-mig-tala-i-goteborg/
https://sjunne.com/2015/08/25/mona-walter-i-rinkeby-och-medier/
https://sjunne.com/2015/08/18/tryck-och-yttrandefrihet-under-attack-i-sverige/
https://sjunne.com/2015/08/18/vad-har-ni-for-uppgifter-om-oss-expo-d-intl-com/
https://sjunne.com/2015/09/03/persona-non-grata-pa-kulturhuset/
https://sjunne.com/2014/03/27/mitt-foredrag-om-yttrandefrihet/
http://www.tryckfrihet.com/2014/08/11/kara-medlemmar-i-tryckfrihetssallskapet/

Föredrag om islams historia startar 15 sept

www

INSTÄLLT 😠

En unik serie föredrag startar tisdag kväll den 15 september kl 19 i centrala Stockholm. I totalt 13 föredrag från mitten av september till mitten av oktober 2015 kommer islams historia belysas och diskuteras.

Fd marinofficern och islamkännaren Bertil Malmberg kommer inleda den 15/9 med att tala om profeten Mohammed och hans budskap i Mecka och Medina från 610-talet till hans död år 632. Här finns det inspelat.

Malmberg höll ett liknande föredrag i januari 2014 i regi av samma föreläsningsförening, Fri Folkbildning, se inspelning.

I Sverige finns islamiska organisationer, samfund och företrädare som gärna berättar om sin religions historia, men utelämnar negativt de inte vill framhålla. Svenskarna är naiva och generellt sett okunniga om islam, så vi tror vad som sägs. I södra och östra Europa finns levande minnen från muslimsk ockupation och räder alltsedan 700-talet. Där är man inte lika godtrogen.

Vi är ett tiotal personer som ska tala om olika epoker och händelser i islams 1400 – åriga historia, förutom Bertil Malmberg även Lars Hedegaard, Mona Walter (se mer här), Ingrid Carlqvist m fl.
Tis- och torsdagskvällar kl 19 och lördagar kl 12 mitt på dagen.

Platsen är Hartwickska Huset på Södermalm i Stockholm, T-Mariatorget. Inträde 50 kr. Mer detaljer från arrangören Fri Folkbildning här. Facebook evenemang här.

Vi hoppas kunna spela in alla föredrag och lägga upp i YouTube -kanalen för Fri Folkbildning. Eventuellt kan föredragen samlas till en antologi som ges ut våren 2016.

För intressanta videoklipp om islam med svensk/engelska undertexter, se www.islamcrit.com.

Väl mött !

Jan Sjunnesson, ordförande i föreningen Fri Folkbildning (www.frifolkbildning.se , gå gärna med eller stöd oss ekonomiskt*)

* Vill du bli medlem, betala in 150 kr till bankkonto Handelsbanken 6154-892898488 och skicka ett mail med din adress mm till sjunnesson.jan@gmail.com och frifolkbildning@gmail.com. Vi tar också emot donationer till samma bankkonto. Tack för allt stöd du kan ge !

Idealist då som nu

1

Många har förvånat sig hur en vänsteraktivist som jag kan gå över till den alternativa och invandringskritiska sidan, den onda. Jag ser tvärtom en rak linje från den idealistiske alternativtidningsredaktören Sjunne i Uppsala på 1980-talet till den idealistiske frihetlige alternativskribenten Sjunnesson i Stockholm på 2010-talet.

Allt började med Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö 1981-82. Jag antogs i den första kullen på medielinjen som var den avgående rektorn Åke Leanders egen vision om hur en mediekritisk kurs inte skulle utbilda journalister utan mediekritiker. Han fick ju rätt med tiden i vad jag sysslar med idag, men det var mot det borgerliga och kommersiella etablissemanget han ville att vi skulle gå emot. Han var en äkta humanist, folkbildare och beläst. En mild och fin man.

Själv ville jag bli journalist men kom inte in på Skurups eller Kalix folkhögskolor eller Journalisthögskolan. Istället läste jag litteraturvetenskap i Umeå på våren 1981 och flyttade sedan ut till den lilla ön i Mälaren mellan Enköping och Bålsta, Biskops-Arnö.

Vi läste mycket kommunikationsteori i Habermas efterföljd och gjorde egna små ljud-, text-, foto- och videoproduktioner. Lärarna var Göte Ask, Ingmar Lemhagen, Bengt Åkerlund och några gästlärare från medievärlden. Skolan är nordisk vilket innebar att jag fick insikt i medier och kulturliv i Norden, framför allt i Danmark. Jag fullkomligen dyrkade dansk litteratur och kulturdebatt, läste Information och Politikken dagligen då.

På våren 1982 bestämde jag mig för att helt sonika flytta till Köpenhamn och börja skriva journalistik, kanske också skönlitteratur. Ett tiotal artiklar fick jag in i svensk press under mina sju månader i stadsdelen Österbro, men det gick inte att försörja sig på. Jag intervjuade poeter som Mikael Strunge, FP Jac, hängde med husockupanter och barnrockare, träffade redaktionen för den radikala kulturtidskriften Sidegaden och den alternativa lokaltidningen København.

Det sista gav mig idén till att starta en lokal alternativ kultur- och reportagetidskrift i Uppsala. Jag hade skrivit i kulturtidskrifter som 2NioNio men ville göra något eget. ETC var såklart förebilden men ingen hade gjort en lokal variant, utom Malmötidningen Den Hialöse, som jag kände till och stött på.

Så julen 1982 flyttade jag tillbaka till Uppsala, skrev in mig på Institutionen för Estetik vid Uppsala universitet och började planera för en utgivning hösten 1983. Mina kontakter från Biskops-Arnö var bra att ha men dessa fotografer och skribenter var inte Uppsalabor. Själv var jag infödd och hade bra koll på vänstern, särskilt VPK där jag var medlem, och alternativkulturen som flödade rätt friskt då runt Samla Mammas Manna, konsertlokalerna Rackis, Katalin, Musikforum/Barowiak och hantverkskollektivet Öster om Ån med mera.

På föreningen Verkstan samlade jag en grupp unga ivriga punkare, proggare, flummare, studenter, aktivister av alla slag – särskilt inom miljö- och alternativrörelsen. Några riktiga journalister, fotografer och layoutare var med men de flesta var amatörer. Alla som ville fick vara med. Jag var ansvarig utgivare och ordförande i FNUT – Föreningen för en Ny UppsalaTidning.

2

Vi gav ut tre nummer, okt – dec 1983, men sedan tog det slut. Nr 1 såldes i 1600 ex, nr 2 i 400 och nr 3 i 250, vilket var rätt bra med tanke på att vi inte hade annonser. Vår distribution var nog det som knäckte oss och tryckkostnaden blev för tung. Vi tryckte dock billigt på Socialistiska Partiets tryckeri i Hägersten, Prinkipo där några konstiga snubbar lade gråa bilder kort och tvärs i obegripliga mönster åt tidskriften Kris. Mysko tyckte vi som var ganska vanliga vänsterflummare, inga kulturknuttar.

Folk från ETC hade redan då insett att de kunde tjäna pengar på att göra snygg layout till andra och ett par killar hade startat Magazine AB som vi anlitade. Själv delade jag ut tidningar på mornarna för att få ihop till hyra och mat, och slet som ett djur obetalt med tidningsprojektet.

Jag var då helt inställd på att jag skulle förbli fattig men fri, en kulturtidskriftsredaktör av något slag. Då i början av 1980-talet fanns massor med fräcka blad som April (Unni och Mats Drougge), Kannibal, RIP, 3NioNio, Q, men även mer traditionella tidskrifter som Ord & Bild, Häften för Kritiska Studier, Zenit, FiB/K och franska seriemagasin, Gaston, De frustrerade osv.

Jag förstod att man inte kunde försörja sig på att ge sådant, men vill ändå in i den delen av kulturvärlden, den som idag är den etablerade kulturvänstern.

Först hösten 1985 kom jag i kontakt med tidskriften Res Publica (där jag skrev på 1990-talet), förlaget Symposion, studieorganisationen Nordiska Sommaruniversitetet och ett par medlemmar i redaktionen för Kris. De var också inställda på att bli fattiga men fria tänkare. Postmodernismen rasade som bäst och jag hade fastnat för den mest obegriplige av dem alla, den franske filosofen Gilles Deleuze.

Jag fortsatte att skriva frilans, ibland för brödfödan men också för nöjes skull, ofta filosofi som jag sysslade med som oavlönad doktorand. Med en familj kom ansvar så jag lade de mest utsvultna planerna på hyllan ett par år, men har väl knappast gjort någon ekonomiskt framgångsrik karriär som folkhögskollärare, pedagog och skolledare sedan de fattiga bohem och studentåren i Uppsala. Se en liten betraktelse från 1998.

Först nu 2015 är jag tillbaka där jag var 1983; fattig men fri. Jag skriver gratis för Avpixlat, ger ut böcker själv, arrangerar föredrag med dissidenter och har bränt mina skepp med den ordinarie arbetsmarknaden men söker givetvis jobb i alla fall. Liksom då är jag en idealist som tror på en vidgad tryck- och yttrandefrihet och att alternativa medier behövs. En fritänkare som skapat ganska egen bildningsgång.

Då var jag beredd att slita oavlönad dag och natt för vad jag trodde på, liksom jag och alla andra av mina dissidentvänner gör idag. Att alternativmedier som ETC skulle segra och tillhöra medieetablissemanget kunde jag inte föreställa mig då (även om de bara klarar sig med skatte-, presstöd- och konkursfiffel,
se här), liksom få idag föreställer sig att Avpixlat kan bli ett etablerat medium som bärs fram av en ny slags folkbildning.

Jag är glad över att ha funnit tillbaka till mina rötter. Frihet framför allt. De som inte kan säga och tänka vad de vill ska veta att vi är i alla fall några som inte tänker tiga. Bakom oss står många. Vi äro tusenden.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.