INLEDNING
Den amerikanske filosofen Allan Bloom (1930–1992) översatte Platons huvudverk Staten till engelska 1968 med en lång kommenterande essä, Interpretive essay.
1987 gav han ut debattboken The Closing of the American mind: How higher education has failed democracy and impoverished the souls of today’s students som är ett verk i samma anda som Platons klassiker och syftar till, liksom Staten, att försvara filosofins egenart. Boken blev en succé, debatterades överallt, särskilt vid universiteten, och såldes i miljonupplagor.
1968 års studentuppror fick sin intellektuella kritik formulerad av en klassiskt skolad filosof.
MUSIK
Allan Bloom refererar till banningen av poeter och musiker från Platons vision i Staten och beskriver hur dagens studenter, 1960–70-tal, bättre förstår vad Platon skrev om:
”Tidigare var studenter, goda liberaler som de alltid är, indignerade över Platons censur av poesi, som ett hot mot det fria tänkandet. Men de tänkte verkligen på vetenskap och politik. De uppmärksammade knappt själva diskussionen om musiken och, i den mån de ens tänkte på det, blev de verkligen förbryllade över Platons tid åt rytm och melodi i en seriös avhandling om politisk filosofi. Deras erfarenhet av musik var som en underhållning, en fråga om likgiltighet för det politiska och moraliska livet.
Studenter idag vet tvärtom exakt varför Platon tar musiken på så stort allvar. De vet att musik påverkar livet väldigt djupt och är indignerade eftersom Platon verkar beröva dem deras mest intima nöje. De dras i diskussion med Platon om musikupplevelsen, och tvisten handlar om hur man ska utvärdera och hantera den/…/ Indignation är själens försvar mot tvivlets sår… Platons undervisning om musik är, enkelt uttryckt, att rytm och melodi, ackompanjerad av dans, är själens barbariska uttryck” [1].
Därefter beskriver han i en beryktad passage hur rockstjärnan Mick Jagger rör sig på scen:
” En krass medelklasspojke, som spelar den besatta underklassdemonen och tonåringssatyren tills han var fyrtio år, med ett öga på barnen av båda könen som han stimulerade så en sensuell frenesi.” [2] .
Studenter idag vägrar se upp till hjältar utom just till Mick Jagger noterar Allan Bloom.
Dock kan tilläggas att den sure Allan Bloom inte kan ha lyssnat till det existentiella temat i Stones (I can’t get no) Satisfaction. från 1965. Där vrålar en 22 årig Mick Jagger ut sin vantrivsel i den kommersiella och frustrerande populärkulturen. Jagger, Platon och Bloom hade gemensam syn på musikens kraft och dess roll i de ungas liv.
Platon nämner vid flera tillfällen hur tillgången till musik måste regleras. Förbud mot nya musikstilar bör införas eftersom de kan leda till att helheten förstörs. Men han kan godta lugna efterhärmande musikstilar, de doriska och frygiska, som kan vara till stöd och hjälp inför krigsdrabbningar och lugna hemfridsböner, alltså för mod och besinning.
Platon beskriver tydligt vad Bloom syftar på när han 2400 år senare betraktar dagens rockmusik och dess inverkan på samhället:
”Hur man fostras i musisk konst är väl det viktigaste av två skäl. Dels därför att rytm och tonart tränger djupast in i själens inre och har det kraftigaste inflytandet på den, för med sig en skön form och gör själen skön om fostran sker på rätt sätt men gör själen ful om den sker tvärtom” [3]
Platon fortsätter vid samma ställe att beskriva musiken som ”det viktigaste” i fostran. Allan Bloom kommenterar stycket i sin essä om Platons Staten:
”Jordisk musik är den hörbara imitationen av sfärerna. Dessa hörda harmonier har en matematisk struktur som är besläktad med de matematiska principerna i basen av helheten. Av alla konster är musik den som mest direkt representerar för sinnena sakers begripliga ordning. Vi glömmer den kosmiska musiken eftersom ’det bor i mänskans själ en sådan samklang , men instängd som den är i en förgänglig boning av dy , kan vi ej höra den’. Vår dödlighet leder till att vi blir fulla av ilska” [4]
Citatet kommer från Shakespeares Köpmannen i Venedig, akt V (övers Colliander, 1964) där denna tanke förekommer med hänvisning till våra odödliga, musiskt matematiska själar men inget om Platon.
Blooms utläggning i The Closing of the American mind har heller inga referenser till Platons tal om sfärernas musik och den jordiska motsvarigheten, som kan fostra unga till att förstå harmonier, matematik och filosofi. Men han beskriver hur rockmusik, och droger vilka musikstilen kan leda till, dränerar de ungas känsloliv på ett omoget och artificiellt sätt. En genväg som bör stängas:
”Det framkallar på konstgjord väg den upphöjelse som är knuten till fullbordandet av de största ansträngningarna – seger i ett rättvist krig, fullbordad kärlek, konstnärligt skapande, religiös hängivenhet och upptäckt av sanningen. Utan ansträngning, utan talang, utan dygd, utan utövande av förmågor, tillerkänns alla och alla lika rätt att njuta av sina frukter.” [5]
DEMOKRATI
Frihet råder i denna statsform som Platon diskuterar Staten, tillsammans med fyra andra former (aristokrati, timokrati [6], oligarki, tyranni), där alla människor kan välja sin slags livsföring. Excentrikern Sokrates kunde existera tills han hamnade för nära militärt inflytelserika i demokratins Aten år 400 f.Kr.
I demokratin finns ingen gemensam livshållning, alla livsval respekteras och alla njutningar likställs. Alla anses jämlika. En oligarkisk far kan få en demokratisk son som prövar än det ena än det andra (dryckenskap, sport, filosofi, politik, affärer, flöjtspelerskor, fasta, krig).
Friheten som är demokratins ideal ruinerar de själar som inte klarar av att hantera den. En vek lärare smickrar sina studenter, äldre skrattar med yngre för att inte verka obehagliga och despotiska, en svag far fruktar sin son, djur jämställs med människor och slavar med fria män. Föräldrar får barn som lever på dem, kan ta deras hus och pengar när de blir äldre.
Oklar arbetsdelning och hierarkier leder till att demokratiska medborgare sysslar med vad de vill, vare sig de behärskar det eller inte. Överdrift i frihet slår över i slaveri både för själar och stat, dvs tyranni som Platon ironiskt kallar den finaste statsförfattningen och den allra finaste personen.
Bloom visar i sin kommentar att den demokratiska regimen har många fel, men en fördel är att den är neutral visavi filosofi. De övriga regimerna, utom aristokratin, är öppet fientliga. Filosofi är en överflödig sysselsättning, liksom lyx, begär, grannlåt och i synnerhet tragedi.
Bloom konstaterar en paradox inom Sokratesfiguren i Platons huvudverk:
”Medborgaren Sokrates hyllar timokratin, medan filosofen Sokrates föredrar demokrati. Han är faktiskt engagerad i ett försvar av demokratin mot dess fiender, de potentiella tyrannerna och Spartas älskare, inte för att han kan vara hängiven demokrati utan just för att den inte kräver hängivenhet.” [8]
I The Closing of the American mind finns många hänvisningar till den instabila demokratins regim såsom Platon skildrat den vilket Bloom med nöje citerar. Hans kommentar om dagens unga amerikaner visar att Platons farhågor har realiserats:
”De kan vara vad de vill vara, men de har ingen speciell anledning så de vill vara något speciellt. De är inte bara fria att bestämma sin plats, utan de är också fria att bestämma om de vill tro på Gud eller vara ateister, eller lämna sina alternativ öppna genom att vara agnostiker; om de kommer att vara hetero eller homosexuella, eller, återigen, hålla sina alternativ öppna; om de kommer att gifta sig och om de kommer att förbli gifta; om de kommer att få barn – och så vidare i det oändliga” [9].
Han förvånas inte av att Albert Camus L’Étranger är ständigt populär bland studenterna. Kapitel 2 i The Closing of the American mind heter f.ö. Nihilism, American style. Kan tilläggas av Allan Bloom själv var en homosexuell och frankofil sekulär jude från Mellanvästern som dog i aids 1992.
Demokratins ledord är frihet men också jämlikhet. Platon skriver om Sokrates beskrivning ovan om den demokratiske mannen och återger sin samtalspartner Glaukons svar:
”’Du har’, sa han,’ exakt beskrivit livet för en man som är fäst vid jämställdhet’” [10].
Bloom ägnar vidare några sidor åt jämlikheten som alltid hyllas av dagens trevliga studenter (”Students these days are, in general, nice”). Bob Dylan, som nog aldrig varit särskilt trevlig ens som universitetsstudent i Minnesota, insåg tidigt vad Bloom var ute efter och sjöng redan 1964 i My back pages:
”A self-ordained professor’s tongue, Too serious to fool, Spouted out that liberty, Is just equality in school, ’Equality’, I spoke the word, As if a wedding vow, Ah, but I was so much older then, I’m younger than that now”.
Bloom skriver att ”Alla elever är jämlikhetsivrande meritokrater, som anser att varje individ bör få utveckla sina speciella och ojämlika talanger utan hänvisning till kön, ras, religion, familj, rikedom eller nationellt ursprung. Detta är den enda formen av rättvisa de känner till, och de kan inte ens föreställa sig att det skulle kunna finnas några väsentliga argument till förmån för aristokrati eller monarki” [11].
Men idag finns monarkistiska tankar inom neoreaktionära rörelserna NRx/Dark Enlightment, tänkarna Curtis Yarvin och Hans-Herman Hoppe.
Vidare har en utslätning mot medelmåttighet skett som Platon och 1800-talsförfattaren Alexis de Tocqueville, ofta refererad av Bloom, befarade. Allan Bloom kan inte låta bli att leka med ordet ”individ”:
”Men faktum är att alla är individer – om än inte särskilt individuella – på våra stora universitet. De är alla bara personer” [12].
Platon beskriver sedan hur den näst sämsta statsformen, demokratin, övergår till den sämsta, tyranniet:
”Så sannolikt uppkommer tyranniet, sade jag, inte ur någon annan statsform än demokratin – det grymmaste och mest fullständiga slaveriet växer fram ur den mest extrema friheten” [13].
Allan Blooms erfor själv 1969 hur studenternas stora frihet övergick i våld när hans arbetsplats, Cornell University, ockuperades av beväpnade studenter, svarta pantrarna och vita radikala studenter, tillsammans med några illojala kollegor. Han analyserade 1968 års ungdomsuppror som en vänstervariant av samma irrationella uppror som ledde till Hitlers makt i Tyskland på 1930-talet: ”Whether it be Nüremberg or Woodstock, the principle is the same”, [14].
Den pronazistiske filosofen Martin Heidegger Rektorsratsrede i maj 1933 vid Freiburguniversitetet får en egen plats tillsammans med studenternas krav på egna kurser för svarta studenter, feministiska studier, French Theory med mera. För Bloom är likriktningen och det totalitära tänkandet detsamma till vänster och höger. Själv var han politiskt liberal, om än excentrisk.
UNGAS FOSTRAN
Blooms uppdrag i sin bestseller, som sålts i över en miljon exemplar och inledde de s.k. kulturkrigen i USA och Västeuropa, är detsamma som Platons i Staten: att formulera en vision av och tillämpning för unga, särskilt de med begåvning och position att tillägna sig högre studier och tankar. Filosofi om man så vill.
Bloom själv hade förts in i kvalificerade filosofiska samtal 1949 då han efter att ha studerar på universitetsnivå vid 15 års ålder mötte den tysk-judiske filosofen Leo Strauss vid University of Chicago.
Där träffade han en sann platonist och livs levande filosof som tog de stora eviga frågorna på allvar och bekämpade historiska och kulturella förklaringar på vad antika tänkare som Platon egentligen menade.
Bloom kom att ingå i en grupp forskare på 1950-talet som kallats Straussians och förknippas ofta med neo-konservatism vilket är en annan fråga. Men gruppen bestod av de mest dedikerade filosofistudenterna, en elit som i Platons akademi, med inflytande i Washington. Själv träffade Bloom presidenter och premiärministrar på både sidor av Atlanten.
Idag finns aktuella band till Allan Bloom och Leo Strauss tankar, och därmed Platons, genom Donald Trumps vicepresident J.D. Vance.
Strauss studenter närläste de klassiska verken i västerlandets idéhistoria. De diskuterade på en nivå som knappast uppnåtts senare menar Bloom som deltog. Hans bestseller från 1987 är ett försök att gestalta vad som gått förlorat och formulera vad Platon beskrev som den bästa regimen, aristokratin.
Detta de bästas välde, det kungliga idealet där väktarfilosofer styr, förfaller enligt Platon pga. felaktiga beräkningar för befruktning, fel föräldrar, tvekan att lämna bort barn och ovilja inför gemensamt ägande och boende och kommunism.
Sokrates samtalspartner Glaukon tvivlade på att medborgare, i synnerhet han som uppskattade flärd och lyx, skulle nöja sig med vad en fattig smutsig filosof som Sokrates själv föredrog, en stat för svin.
Den luxöse Bloom skulle själv aldrig stå ut med fattigdom och askes (se biografin Ravelstein (2000) av hans vän författaren och Nobelpristagaren Saul Bellow som övertalade Bloom att skriva The Closing of the American mind). Liknande invändningar mot asketisk livsföring hade Platons samtalspartner Adeimantos som var skeptisk till kommunism och trodde det samhällsskicket skulle vara för tråkigt.
Den stat som det är tal om i början av Staten är det naturtillstånd då en stat grundläggs av några få människor, men samma kritik kan föras mot en idealstat styrd av väktarfilosofer och med gemensamt ägande och familjeliv. För Sokrates kan Glaukon lätt förledas till tyranni om han tillåts utöva sina lustar i fred, men han har potential att nå högre, intellektuella nivåer om han rätt förstår, och försvarar, friheten att filosofera.
Hela Staten är skriven som ett försvar för filosofin, som bara kan utövas av de mest begåvade. Platons lärare Sokrates avrättades år 399 f.Kr av demokrater och det glömde han aldrig. Demokrater ogillar filosofer även om de kan tillåta dem. För Bloom är den västerländska kapitalismen dagens demokrati med oligarkiska inslag och han skyr dess penningbegär (nästan) lika mycket som vänsterns dyrkan av jämlikhet.
Bloom godtar den ädla lögnen i Staten om själarnas skilda metaller – guld/silver för aristokrater, koppar för soldater och järn för hantverkare/bönder – som nödvändig för en god stat byggd på strävan efter rättrådighet såväl för staten som dess själar, som inte alla förnuftiga medborgare måste tro på.
Sokrates själv gjorde det inte, inte heller Bloom givetvis, men han skriver att 1700-talet stora misstag under Upplysningstiden var att tro att en förnuftig stat skulle klara att hålla samman utan myter och bara vila på individers egna val. Särskilt i kris- och krigstider då medborgare förväntas offra sina liv. Att då enbart förlita sig på medborgarnas privata drifter utan hänsyn till samhällsgemenskapen är orealistiskt.
Blooms kommentar:
”A man cannot reasonably calculate that dying in battle will serve the long-range satisfaction of his desires. Therefore every civil society will require myths which can make citizens of private men” [15].
Slutord
The Closing of the American mind ger läsaren en ingång till Platons Staten som gör den aktuell, förståelig och nödvändig. Flera teman är gemensamma: kritik av relativism och moraliskt förfall, vikten av utbildning, försvar för filosofi och kritik av demokratins egalitära och vulgära kultur.
Bloom avslutar med ord som kunde ha skrivits i Aten på 300-talet f.Kr:
“The real community of man…is the community of those who seek the truth, of the potential knowers, that is, in principle, of all men to the extent they desire to know. But in fact this includes only a few, the true friends, as Plato was to Aristotle at the very moment they were disagreeing about the nature of the good.
Their common concern for the good linked them; their disagreement about it proved they needed one another to understand it. They were absolutely one soul as they looked at the problem. This, according to Plato, is the only real friendship, the only real common good. It is here that the contact people so desperately seek is to be found. The other kinds of relatedness are only imperfect reflections of this one” [16].
[1] Allan Bloom, The Closing of the American mind: How higher education has failed democracy and impoverished the souls of today’s students (New York: Simon & Schuster, 1987 (nyutgåva 2012 med efterord av Andrew Ferguson)), 70 – 71.
[2] Bloom, The Closing of the American mind, 78.
[3] Platon, Staten (Stockholm: Atlantis, ca 375 f.Kr, 2017. Översättning Jan Stolpe), 134.
[4] Allan Bloom, The Republic of Plato, with an interpretative essay (New York: Basic Books, 1968, andra utgåvan 1991), 358.
[5] Bloom, The Closing of the American mind, 80.
[6] Timokrati (av gr. timo, heder eller värdighet) är en styrelseform där vissa personer deltar i styrelsen på grund av den speciella ära eller respekt de åtnjuter i samhället. Det kan också innebära att de har en plats i styrelsen på grund av sin rikedom.
[7] Bloom, The Republic of Plato, 421.
[8] Ibid.
[9] Ibid.
[10], Platon, Staten, 359
[11] Bloom, The Closing of the American mind, 90
[12] Bloom, The Closing of the American mind, 89
[13] Platon, Staten, 362.
[14] Bloom, The Closing of the American mind, 314.
[15] Bloom, The Republic of Plato, 368.
[16] Bloom, The Closing of the American mind, 381.
(Text till kurs ht2024 vid Göteborgs universitet med läraren Michael Azar som med god hand ledde undervisningen och oss studenter)
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 