Sossestjärnan Lawen Redar vid riksdagsfiket

I sluttampen av min Avpixlat-karriär hampade det sig så att jag kom i samspråk med en mörklockig socialdemokrat om migration, samtid och framtid. Flera år senare är hon  – Lawen Redar – plötsligt överallt i sagda ämnen, skriver jag i Bulletin.

”Våren 2017 satt jag ensam på riksdagskaféet. Min ackreditering till riksdagen vilade på mina uppdrag för Avpixlat, ett uppdrag som jag snart skulle komma avsluta på grund av den antisemitism som den omstridda webbtidningen spridit.

Medan jag satt på kaféet närmade sig en mörklockig kvinna som satte sig vid ett bord intill. Vi började prata om politik och förorter. Visade sig att hon jobbat på ungdomsgården Blå Huset i Tensta medan jag varit biträdande rektor på Hjulstaskolan intill. Jag nämnde inte vilka medier jag arbetade för, men hon anade nog att de inte var politiskt korrekta även om jag uppförde mig oklanderligt.

Jag drog några familjehistorier om Mellanöstern: När min mor for ensam till Bagdad 1972 på semester från fyra barn i villan i Uppsala för att besöka den kurdiske atomfysiker vi varit värdfamilj för, att vi tagit emot iranska flyktingar undan shahen några år senare och att jag själv rest landvägen över Turkiet, Iran, Pakistan och Indien.”

Om Douglas Murray i kommande bok om liberalismens kritiker

https://twitter.com/DouglasKMurray/status/1756663364120375740/photo/1
Jag skriver idag på Bulletin om Douglas Murrays analys av Europas kommande fall. Hans bok Kriget mot väst kom just ut på förlaget Nopolar  och nämns av Torbjörn Elensky och i Paulina Neudings intervju med honom 2022.
Här är ett utdrag om Murray från min kommande bok om liberalismens kritiker:

 

”I fem böcker har den engelska debattören Douglas Murray nagelfarit dagens skamfilade liberalism i Väst, framför allt dess extrema kulturella uttryck: Neo-conservatism: Why we need it (2006), Islamophilia (2013), The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (2017), Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019, på svenska 2020) och The War on the West: How to prevail in the age of unreason (2022, på svenska 2024).

Hans slagkraftiga retorik riktar in sig på liberalt hyckleri och osammanhängande verklighetsuppfattning. Hans kritik är indirekt riktad mot liberalismen, som han till viss del stödjer i dess klassiska form. Vad hans böcker riktar in sig på är den vänsterliberalism som urartat sedan 1960-talet i vissa frågor, kolonialism, sexualitet, ras, kön, migration och som fullständigt löpt amok sedan millenieskiftet under parollerna woke, cancel culture, anti-rasism och så vidare.

Många etablerade liberaler viftar bort de vänsterliberala avarterna som något ovidkommande. Men Murray visar att de radikala vänsterliberala krafter som har tagit över universitet, offentliga institutioner, medier och partier ingår i dagens mer traditionella politiska liberalism och att balansen rubbats som angrepp mot sunt förnuft. De mer moderata liberalerna förmår inte hålla tillbaka radikalerna.

Han menar vidare att de etablerade grundvalarna för demokratin, vare sig dem styrs av liberala eller konservativa krafter, riskerar att spricka om de mest extrema vänsterliberalerna ignoreras. I stället för att försvara homosexuella, som han själv, mot angrepp, har extrema talespersoner för icke-heterosexuella ägnat tid och kraft åt transpersoners idrottande och barns könsbyte.

Under tiden har väst tagit emot miljontals homofientliga muslimer och andra från fattigare länder som inte genomgått samma utveckling som västerlänningar. Murray menar att liberaler bör koncentrera sig på dem och deras uppfattningar om homosexuella, kvinnor och ateister än åt den promilles promille som vill byta kön. Samma sak med kritiken mot slaveriet under kolonialismen.

England var först med att avskaffa slaveriet på 1830-talet, USA 30 år senare. Att ideligen ta upp detta är inte bara felaktigt historiskt, då långt större slaveriexport skedde från Afrika till Arabien, utan även att negligera de länder, mesta dels afrikanska, som fortfarande tolererar slaveri, liksom i delar av Mellan-Östern och i Asien.

På punkt efter punkt har Murray visat att tongivande liberala demokratiers ledare inte har förmått att mota tillbaka de ofta yngre högljudda radikala, ofta kvinnliga, progressiva liberalerna.

I USA återfinns de runt «The Squad», en grupp feministiska vänsterradikala Demokrater, vilka levde upp under 2010-talets aktioner som #metoo, Black Lives Matter, 1619-projektet och andra symbolpolitiska jippon. Silence is violence, skrek de åt de medborgare som förhöll sig avvaktande till att avskaffa polisen (#defundthepolice) medan våldsvänsterns #BLM aktivister i Seattle och Portland plundrade och slogs. Demokratiska, progressiva borgmästare ingrep inte.

Douglas Murray är konservativ men också liberal. Han hämtar sina ideologiska argument såväl från klassiskt liberala filosofer som John Locke, J. S. Mill såväl som Edmund Burke. Ingen av dem skulle ha godkänt den utveckling inom liberalismen som skett sedan efterkrigstiden, menar han. Bara takten i åsiktsbytena de senaste decennierna har varit obegriplig.

Vad som var normala dygder och åsikter igår anses vara reaktionärt idag, av medier och tongivande experter. Ett exempel är allmänhetens inställning till homoadoption eller homosexuellas partnerskap. Murray menar att inte ens de homosexuella själva är eniga om allt eller kan hänga med i åsiktssvängningarna. Likadant i fråga efter fråga där medier, politiker (ofta liberala/socialistiska, men även konservativa partiledningar) och jurister har legat på för förändring i progressiv riktning.

Vad han vill säga till de radikala liberalerna är ett artigt men fast Nej («A polite but firm No!»). Men det liberala etablissemanget förmår inte att hålla emot, utan viker hellre ned sig.

Därmed kan de liberala demokratierna åsamkas irreparabla skador. Ständigt växande utom-europeisk invandring och islamisering, onödig symbolpolitik och ihållande självkritik mot Västvärlden, där det är oändligt mycket lättare att leva som icke-heterosexuell, är snart systemhotande.

För varje staty som rivs ned försvinner respekt för de band som binder samman generationer. Att radera bort historien är alltid fel, vilket inte betyder att gångna fel inte kan diskuteras. Men att som en brittisk teaterregissör gjorde när han åkte till Västafrika och paraderade i kedjor genom gator för att sona att hans förfäder på 1500-talet handlar med afrikanska slavar är patetiskt.

Douglas Murrays inledande beskrivning av Västerlandets förestående självmord i är inget att vifta bort:

Europe is committing suicide. Or at least its leaders have decided to commit suicide. Whether the European people choose to go along with this is, naturally, another matter/…/ I mean that the civilisation we know as Europe is in the process of committing suicide and that neither Britain nor any other Western country can avoid that fate because we all appear to suffer from the same symptoms and maladies. As a result, by the end of the lifespans of most people currently alive Europe will not be Europe and the peoples of Europe will have lost the only place in the world we had to call home (The Strange Death of Europe. 2017, s 1)

Västerländska liberaler måste hitta tillbaka till den syn på politik som föregick dagens relativistiska och undfallande hållning. Murray menar att neokonservatismen förmår att försvara individuell frihet samtidigt med att minska statens makt utifrån mer realistiska positioner än både liberalism och traditionell konservatism, som gärna bara blickar tillbaka.

I likhet med J. S. Mill så befarar han att en omfattande stat med liberal demokrati kan minska utrymmet för excentriker inför majoritetens konformism, hur liberal den än anses vara.

Folk i allmänhet skyr att göra annorlunda än vad som förväntas av dem skrev Mill 1859 i Om friheten: ”Att ha någon säregen smak, att uppföra sig excentriskt undviks nära nog som ett brott.”

Douglas Murray, som jag träffat några gånger och arrangerat föredrag med i Stockholm 2016, skrev sin första bok som 21-åring om den excentriske homosexuelle Oscar Wildes unge och vackre adlige älskare Bosie.

Han står upp för vad som nedlåtande kallas homonationalism, se boken Homonationalism (2018) av Anna-Maria Sörberg där Murray och jag intervjuas. Hans syn på samhället och kulturen är nyanserad och tolerant.

Nästan liberal, men av Sveriges Radio kallades han 2019 för kontroversiell när hans kritiska Europabok skulle presenteras.  Han är ständig gäst hos BBC, Sky News, Channel Four, Fox, CNN, skriver i The Times, WSJ, med flera etablerade dagstidningar, har hållit föredrag vid Europaparlamentet i Bryssel och i Vita Huset och är biträdande redaktör på den etablerade tidskriften The Spectator, men alltså kontroversiell i svensk statsradio.

Liksom Leo Strauss ser Douglas Murray moralisk relativism och vekhet inför politiskt våld som uttryck för nihilism. För Strauss handlade 1900-talets nihilism om nazism och stalinism. För Murray om den nihilism som de extrema vänsterliberalerna släpper lös genom sin ursinniga kritik av Västerlandets samhällsskick.

Går det illa kan historien upprepas genom vänsteranarki på gatorna, strider mellan dem och våldsamma högergrupper och till sist ett nytt tyranni. Douglas Murray vill se mer allvar och förståelse för vilka hot de liberala demokratierna står inför.

Liberaler är som förvuxna barn och deras naivitet kan skada Västvärlden i grunden. Bättre med en leende, men bister och vuxen konservatism.”

 

 

EU-valet och vår europeiska identitet

 

När vanliga européer inte längre känner igen sina gamla kvarter eller de människor de möter i vardagen reagerar de. Och ett av många tecken på att ”Europa är på väg att begå självmord”, för att tala med den konservative författaren och journalisten Douglas Murray, är att konservativa partier numer ofta landar i en ny EU-analys, skriver jag i Bulletin.

Mer om Murray här

Ordförande för Expo eller Stadsteatern/Kulturhuset? Välj, Kerstin Brunnberg

Kerstin Brunnberg leder dels den opinionsbildande och personförföljande stiftelsen Expo, dels den kommunalägda Stadsteatern/Kulturhuset i Stockholm. Dessa två uppdrag går inte att förena skriver jag på Yttrandefrihetsombudsmannens sida.

(Artikeln refuserad av Dagens Opinion)

 

Publicerad 2020, nu 2024  har Brunnberg avgått och ersatts av Anne Ramberg som är ordförande för Uppsala universitet, en myndighet som inte bör ha opinionsbildare i ledningen 

Den autonoma marxisten Toni Negris tankar och liv

 

Skriver i Bulletin  om den bortgångne italienske marxisten Toni Negri

Länkar: 

Spinoza

Socialistisk Debatt

Folkmakt

Mathias Wågs minnesord

 

Vykort från Negri till mig efter att han fått vårt upprop om amnesti 1998: Ciao! I all hast:
Käre vän,
Här fortsätter allt med den gamla vanliga kärvheten. Det är nödvändigt, om möjligt, att också påtryckningarna för amnestin fortsätter.
Tack. En stark kram

Vänsterns järngrepp över Kultursverige råder än skriver jag i Bulletin

Jonna Sima och Tobias Hübinette har nyligen beklagat sig i Aftonbladet över högervridningen inom svensk kultur. Jag skrev en replik i Bulletin 23/1 2024:

– Vindkantringen åt höger har blivit så extrem i Sverige och det finns få vänstermedier kvar. En hel ekologi är på väg att försvinna ut. I värsta fall för gott, säger Hübinette.

Själv har jag  svårt att se att han har så mycket att oroa sig över, slagsidan åt vänster fortfarande är påtaglig. Det enda som hänt är att den stött på ett viss begränsat motstånd som visat på dess irrelevans och infantilitet.

Så på sikt kanske Hübinette får skäl att oroa sig på allvar för uppkomsten av ett mer politiskt mångfaldigt Kultursverige. Man kan alltid hoppas.

Vad debattörerna Thomas Engström och Kristofer Anderssson behöver lära sig

I Bulletin:

Varken den ironiska generationen eller deras yngre kollegor tycks ha förstått vilka enastående tider det finns att längta tillbaka till, vare sig de är skeptiska eller positiva till nostalgin som sådan

Därav följer nu en lektion utifrån fem musikföreställningar som också blev filmade. Urvalet är medvetet maskulint, möjligen utifrån uppfattningen om att män födda från 1970-talet och framåt saknar tillräckligt med testosteron. Som  t ex Thomas Engström i Fokus och Kristofer Andersson i Aftonbladet

  1. Woodstockfestivalen 1969. Trippelalbum och film (YouTube). Svensk motsvarighet på Gärdet i Stockholm 1970 inte lika avancerad, se SVT
  2. Mad Dogs and Englishmen 1971. Dubbelalbum. YouTube
  3. Rolling Thunder Revue 1975. 5 CD box och film YouTube
  4. The Last Waltz 1976. Dubbelalbum och film YouTube
  5. Blues Brothers 1980. Album och film YouTube.

Killinggänget har hyllats för att tidigt ha skildrat förvirrade män i kris. Kanske det, men de var för ängsliga och inte så lite förnumstiga (vilket märks i SVT:s På spåret). Ingen av dem riskerade något, med undantag av Henrik Schyffert i föreställningen ”90s – ett försvarstal”.

Alla fem ovan rekommenderade föreställningar osar av mod och fantasi, talang och turnéliv. Engström och Andersson har många timmar framför sig och många DVD att beställa/filmer att ladda ner, för att nå upp till oss som föddes på 1950-talet.

Arbetarförfattaren Sven Delblanc trodde inte på politikerväldet skriver jag om i Bulletin

Mitt tredje inlägg i Bulletin om författaren Sven Delblanc (1931-1992)

https://bulletin.nu/sjunnesson-greider-gar-fel-om-delblancs-politik

Tidigare om SVTs serie Hedebyborna och om det svenska debattklimatet

Blogginlägg om  Lars Lönnroths bok om PO Enqvist och Sven Delblanc och om när Sven Delblanc var på författarbesök med Lars Forsell och Hasse Alfredsson i Danmark 1982

Julens jungfrufödsel ett bibliskt bekymmer

http://catholicdialogue.com/2014/03/25/the-annunciation-saying-yes-and-living-it/

I det kristna Väst firas julen till minne av Jesu födelse. Mer hedniska och meteorologiska (midvinterblot) rötter till firandet finns men de ska inte avhandlas här. Heller inte de medicinska och kronologiska komplikationerna av jungfrufödelsen (som rätteligen bör ha skett cirka fem år före vår tideräknings början, det vill säga det årtal som tidigare beräknats vara just Jesu födelse). Dessutom hade jungfrufödslar av heliga och mäktiga män skett tidigare.

Nej, det krångliga med jungfrufödseln är källan, det vill säga Nya Testamentet och dess hänvisningar till profetior i Gamla Testamentet. Vi börjar med de fyra apostlarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Jungfrufödseln nämns bara i Matteus och Lukas evangelier. Markus evangelium som skrevs först, runt år 70 e.Kr., nämner inget, inte heller Paulus i sina brev som skrevs tidigare, runt år 50 eller Johannes evangelium som var 50 år äldre (och därför bör ha hört samma berättelse som föregångarna Matteus och Lukas) har med något om jungfrufödseln.

Dessutom har Matteus och Lukas skilda beskrivningar om vad som skedde natten i Bethlehem.

I Matteus text visar sig en anonym ängel för den ovetande fadern Josef som då får veta att hans hustru Maria blivit gravid av den Helige Ande.

Hos Lukas visar sig ängeln Gabriel för Maria som får veta att hon ska bli gravid med den Helige Ande som ”ska komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig” (Luk. 1: 35). Möjligen kan denna andliga kontakt också ha ett fysiskt inslag men det hela är oklart. I Matteus 1:18 sägs ingenting om hur befruktningen gått till, det datum som firas i kristenheten den 25 mars på Maria Bebådelsedag.

Så två av fyra apostlar har med jungfrufödseln, men inga andra författare eller författarpseudonymer, i Nya Testamentet har med denna omtalade händelse. Dessutom finns anledning att tro att Lukas första kapitel, där jungfrufödseln nämns, kan vara en efterhandskonstruktion menade kyrkofadern Markion redan på 100-talet.

Men det finns fler bibliska besvärligheter.

Matteus, som gärna ville hänvisa till att Jesus uppfyllde profetior i Gamla Testamentet, tog upp att profeten Jesaja ska ha siat om en framtida kung, född av en jungfru. I den grekiska översättningen (Septuagint) av Jesaja 7:14, som Matteus hänvisar till, står det jungfru, ”parthenos”, det gammalgrekiska ordet för oskuld. Men i det hebreiska originalet står det ”almah”, vilket betyder ung kvinna men inte nödvändigtvis oskuld som heter ”betulah” på hebreiska.

Dessutom sade profeten Jesaja att hon är havande, inte att hon ska bli. Sonen hon ska föda ska för övrigt heta Emmanuel, så denna hänvisning till den gammaltestamentliga profeten Jesaja är inte tydlig (liksom inte heller Jesaja 53 om den lidande tjänaren, som enligt Paulus och flera apostlar förebådar Jesus ankomst men enligt judisk tradition handlar om landet Israel).

Om vi går tillbaka till Nya Testamentet så hopar sig än fler problem. Jesus hade fler syskon, mest känd är hans bror Jakob vars brev finns i Nya Testamentet. Även bröderna Josef, Judas och Simon nämns liksom anonyma systrar.

Om Maria födde Jesus utan att bli gravid med sin make Josef, var hon då fortfarande oskuld när hon födde de övriga barnen? Ja anser den ortodoxa kyrkan medan andra kyrkor anser att de antingen är helsyskon, halvsyskon med andra fäder än Josef, styvsyskon som Josef hade med sig innan han träffade Maria eller kusiner.

Sedan finns osäkra uppgifter om att en romersk soldat, Tiberius Julius Abdes Pantera, hade gjort Maria gravid. Hans gravsten finns i Tyskland där han dog år 40. Kyrkofadern Origenes nämner denna uppgift liksom senare judiska skrifter och så sent som 2007 tog religionshistorikern James Tabor upp den omstridda frågan i sin bok Jesusdynastin.

Hur som helst, år 325 avslutades diskussionen vid kyrkomötet i Nicaea (nuvarande västra Turkiet) där den trosbekännelse antogs som Svenska Kyrkan använder: ”Jesus Kristus/…/ blev kött genom den Helige Ande av jungfrun Maria”.

Ärkebiskop Martin Modeus bekräftade nyligen denna syn i SVT:s program 30 minuter (26 min in), men det var alltså något som varken Nya Testamentets Markus, Johannes, Paulus, Petrus eller Jesu bror Jakob kände till. Bara två apostlar med skilda beskrivningar.

God Jul kan man önska hur som helst och fira Jesus födelse!

Inlägget i Bulletin

Fler inlägg om Bibeln och kristendomen

Juden Jesus

Två studier

En skriftställares dagbok: 08-12-2023

 

DRYGT ETT ÅR SEDAN jag uppdaterade denna dagbok med det  prententiösa rubriken som vore jag en skriftställare. Sanningen är att jag är en halvbildad pensionär med grandios självuppfattning. Likväl kommer jag att fortsätta skriva och läsa, privat och offentligt.

Men inte för Bulletin som inte betalar. Får bli istället att ta itu med den bok om liberalismens kritiker som jag färdigställde 2022 och skickade till ett norskt förlag som översatt den, men nu verkar ha ställt in utgivningen. En svensk upplaga ligger hos fyra förlag. Vi får se.

På detta förlutna dagboksår har jag dykt ned i antik, judisk och kristen historia, något jag började med 2021

Särskilt intressant har varit att studera hur Paulus uppfattats som i James Tabors avhandling från 1981 om några rader i Andra Korintiersbrevets 12e kapitel där Paulus talar om sig själv och sin himmelsfärd i tredje person: 

”Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren. 2 Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det.3 Ja, jag vet om denne man, att han — huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det —4 jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala.”

James Tabor jämför Paulus resa med andra himmelsfärder i antik, mesopotamisk, egyptisk och judisk litteratur. 

Möjligen tog Paulus några hallucinogena substanser för att få fram sina visioner, vilket Tabor antyder, ett perspektiv som Brian Muraresku borrar i sin studie av shamanistiska och psykadeliska kulter, The Immortality Key (2020).

Att droger funnits i den antika kultplatsen Elysion  och även inom kristendomen har klarlagts tidigare. Jordan Peterson talade med Muraresku och hans föregångare antikforskaren  Carl Ruck som upprättas i boken från 2020.

Rucks bok  The road to Elysis från 1978, skriven tillsammans med LSD-pionjären Albert Hoffman och etnobiologen Gordon Wasson (expert på magic mushrooms) spolierade hans karriär.

Podcastaren Lex Friman frågade Brian Muraresku vilka böcker han rekommenderade främst för att förstå hur mystik, droger och shamanism praktiserades i forntiden. Han nämnde antikforskaren Peter Kingsley som jag tog i itu med härförleden, men det blev för surrigt om Empedokles och Paramenides eventuella mystiska sidor.

Istället bläddrade jag i den sjätte Dalai Lamas kärlekssånger, den buddistiske logikern Dharmakirtis tankar, började men slutförde inte Alexander Bard och Jan Söderqvists senaste opus Process och event (alla persers favoritbok!) och upptäcke till sist utrikesreportern och författaren Erik Erikssons böcker om Lidingös nazister på 1940-talet.

Omsider nådde nutiden ifatt mig i form av Socialdemokraternas uppgörelse med sin impopulära och ohanterliga invandrarpolitik. Vi är många som påpekat detta  och som fått betala ett högt pris. Min vän och vapenbroder Gunnar Sandelin fick dock ett fint frihetspris i Danmark 2020, vilket inga svenska medier uppmärksammade.

En aktuell anekdot: 2017 befann jag mig i Riksdagskaféet där jag hade tillstånd att vara pga ackreditering via den offentligt hånade men flitigt lästa webbtidningen Avpixlat. Vid ett bord satt en ensam ledamot och vi började prata. Det visade sig att hon jobbat på fritidsgården Blå Huset i Tensta ungefär samtidigt som jag arbetade som biträdande rektor på högstadieskolan i Hjulsta intill (och fick ett ”Jimmie-moment” långt innan begreppet myntades).

Vi enades om att invandringsfrågan misskötts länge och att problem var tydliga. Mer sade inte Lawen Redar (S) men de senaste veckorna har hon verkligen lyft på locket.

En kvinnlig svensk-kurdisk jurist och statsminister år 2022 som vill begränsa invandringen stod i centrum för mina två romaner Sara Sarasvati och Framtidsmannen, nu tio år gamla.  Verkar som att jag kan få rätt till sist. I boken är denna stridbara kvinna med i SD men S går kanske ihop med M 2026 och genomför en liknande politik så resultatet blir ändå bra.

Avkopplande men tidvis ett jäkla surr

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

 

SVTs teveserier till SFI

Jag ger alla lärare inom SFI och svensklärare gratis tips på läromedel idag i Bulletin:

”Turligt nog finns ett utmärkt läromedel gratis på SVTPlay för alla lärare inom SFI och för Svenska som andra språk på gymnasiet. Dessutom lär sig deltagarna massor om svensk historia och det svenska samhället.

Med 20 avsnitt av filmatiseringen av Sven Delblancs 1900-talsskildring Hedebyborna kan en grund läggas under en hösttermin med veckovisa visningar för att följas upp med 1990-talssuccén Skärgårdsdoktorn på våren i lika många avsnitt. Eleverna kan se om programmen hemma och läsa vad som sägs i undertexterna.

Båda teveserierna är välgjorda och inte svåra att följa.  Där dikas åar, sys i blodiga ben och dessutom visas den underbara svenska landsbygden upp i Södermanland och i Roslagen. Intrigerna är lätta att känna igen med kärlekstrassel, fylleri, tonårstrubbel och bistra svenskar som tampas i vardagen. Fåordiga och fundersamma.

Efter 40 veckor med återkommande prov efter ett par avsnitt kan dessa teveserier följas upp nästa år med klassikern August Strindbergs Fröken Julie och 1977 års epos, Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär.

Bibi Anderssons, Tommy Berggrens och Kerstin Tidelius vassa replikskiften utmanar varje tittare, men även där finns texter att följa. Hedersproblematiken står i centrum när adelsdamen fröken Julie begår ett sexuellt snedsteg. Klassdiskussion lär följa.

Mobergs självbiografi om den unge arbetaren som blev reporter och agitator blir ett större hinder då ingen textning har gjorts. Men de mest ambitiösa får en bildningsresa sig till liv. De arabisktalande (landets största språk efter svenska och före finskan)  kan fortsätta själva med emigranteposets första del, Al-Muhājirūn.

Tack SVT för att ni tillhandahåller dessa svenska kulturskatter.”

https://bulletin.nu/sjunnesson-svenska-teveserier-till-sfi

S och M kan bilda regering 2026

Opinionsläget har gynnat SD och S men inte M. En stabil regering 2026 kan bildas på S och M tillsammans skriver jag idag i Bulletin, något som jag förde fram redan 2018.

Ur texten:

I den senaste opinionsmätningen från Omni får Socialdemokraterna 37 procent, Sverigedemokraterna får 21,2, Moderaterna 17,6 och Vänsterpartiet 7,7 procent. De övriga riksdagspartierna hamnar runt fyra procent och hovrar således omkring riksdagsspärren.

Den mest populära statsministerkandidaten är Magdalena Andersson (S) och hon kan faktiskt ha ett potentiellt regeringsunderlag på hela 53,6 procent (S, V, MP, C) enligt mätningen, men partierna MP och C lever farligt nära gränsen för att falla ur riksdagen. Dessutom ogillar V och C varandra vilket blev tydligt när Januariavtalet skulle genomföras med dessa partier åren 2019–2022.

Mer troligt är alltså en vassare variant av Decemberöverenskommelsen prövas där S och M går ihop för att isolera SD. M kan knappast acceptera en regering med SD som största parti och där Jimmie Åkesson (SD) kan bli statsminister, visserligen med lika stort förtroende som Ulf Kristersson (M).”

Den fula och den fina svenska antisemitismen – texter från Samtiden 2014

Sommaren 2014 publicerade jag flera artiklar i Samtiden (SD ägd) om  svensk  antisemitism. Dessvärre har de fortfarande giltighet vilket Johan Hakelius visade i sin Fokuskrönika nyligen.

Del 1

Svensk antisemitism existerar i en ful version och en fin. Men många judar vill inte veta av, eller vågar inte tala om, dem officiellt. Medier, organisationer och politiker är inte heller beredda, tvärtom håller de nere sanningen om den dolda svenska antisemitismen. Dessa två artiklar visar vad som behövs sägas om den fula antisemitismen från vissa våldsamma individer – ofta män, ofta unga, ofta muslimer; och den fina från medier och partier – särskilt inom vänstern men även utanför.

Stiftelsen EXPO mottog 2013 års hederspris från den judiska föreningen Förintelsens Överlevare i januari i år. EXPO:s styrelseledamot Robert Aschberg och den judiska församlingens ordförande i Stockholm Lena Posner-Körösi var eniga om antisemitismens orsaker i sina tal i Stora Synagogan. Vid denna minnesceremoni klargjorde de att antisemitismen i Sverige orsakas av högerextrema grupper och särskilt partiet Sverigedemokraterna. Men alla svenska judar är inte ense med dem.

Samtiden har talat med tre svenska judar varav två framträder med sina namn men den tredje väljer att vara anonym. Risken för hot och trakasserier är för stor för många judar i Sverige 2014 för att tala öppet om detta. Mer Chutzpah – jiddisch för jävla anamma – behövs enligt en av de judar som ställer upp för intervju i Samtidens artikelserie.

Ilya Meyer
Ilya Meyer, göteborgare och jude tidigare bosatt i Indien, England och Israel, menar att det finns en specifik svensk politisk korrekthet som han inte har stött på någon annanstans än i Sverige.
– Att antisemitismen här till största delen skulle bero på svenska rasister och nazister är ett förlegat synsätt. Vad gäller sverigedemokrater vet jag inte, det finns säkert folk där som inte är välvilligt inställda till oss judar. Men den mest utbredda antisemitismen idag kommer från islamistiska grupper och individer från Mellanöstern. En minoritet av svenska muslimer ger sig på judar.

Ilya berättar att hans yngsta son blev trakasserad av unga män med ursprung från Mellanöstern – aldrig svenska killar. Dessa arabiskättade invandrarkillar skrek antisemitiska slagord och att han som smutsig jude inte skulle få vara i ”deras Sverige”. De slog honom tills han lärde sig självförsvar. Sonen intervjuades i SVT:s Agenda om övergreppen men i samma program blånekade dåvarande integrationsminister Mona Sahlin om att unga med muslimsk bakgrund kunde begå sådana handlingar.

– Det finns en elefant i rummet som ingen vill tala om, inte ens judiska representanter, fortsätter Ilya Meyer. Elefanten heter politisk korrekthet och den tystar alla som om den vore en statsreligion.

Angående priset till EXPO så känner Ilya Meyer till för lite om sammanhanget men han delar inte uppfattningen om att antisemitism bara förekommer bland rasistiska etniska svenskar. Medier och politiker vill inte tala om de antisemitiska yttranden som görs av islamistiska grupper och personer.
– Denna lilla minoritet av antisemitiska islamister, märk väl inte alla muslimer i Sverige, har fått för stort inflytande i Sverige. Att socialdemokratin valde att samarbeta med Sveriges Muslimska Råd där flera islamistiska extremister gjort antisemitiska uttalanden är ett demokratiskt problem. Socialdemokratin är inget vänsterextremistiskt parti utan ganska mainstream men klarar inte av att diskutera den antisemitism som finns i vissa islamistiska grupperingar runt partiet.

– Antisemitiska yttranden förkastas om de yttras av blonda infödda svenskar men godtas från personer från Mellanöstern, tyvärr. Dessa mobbare av svenska judar agerar när det är tyst. Därför är tystnaden och den politiska korrektheten de starkaste hindren mot integration. Vi i den judiska minoriteten kan inte göra mer, vi är välintegrerade och gör vad vi kan. Vi är 20 000 och har bott här i över 250 år utan större problem men nu lämnar många landet.

– Problemet är inte heller islamismen utan tystnaden om vad som pågår. Politiker och medier tiger om något som alla känner till. Under andra världskriget visste inte många om judeförföljelserna men idag är antisemitismen från vissa muslimer vida känd. Svenska ledare ber oss blidka våra förtryckare som socialdemokraten Ilmar Reepalu i Malmö.

Ilya Meyer är dock hoppfull om det stöd för Israel och judar han finner om man talar enskilt med svenskar. Landet Israels modernitet, demokrati och fria press imponerar men i skolor och i medier kan inte detta stöd visas tydligt. Han själv åker ut till skolor för att berätta om Israel och möter unga som nyfiket undrar varför de inte hört något positivt om Israel.
– Vad är det för fel med våra medier frågar de mig, säger Ilya och skrattar lite.

Stefan Ritter
Före detta företagaren och debattören bekräftar Ilya Meyers bild av de underdåniga svenska judarna:
– Judar vill inte sticka ut utan vi anpassar oss till de länder vi bor i. Därför är svenska judar mer ängsligt svenska än svenskar ibland, säger Stefan Ritter. Det är otänkbart att göra som i Danmark där före detta ordföranden i judiska församlingen i Köpenhamn är ledamot för Dansk Folkeparti.

– Jag är så trött på när representanter för oss svenska judar svamlar om att ”vissa grupper” som förföljer oss. De är muslimer till allra största delen. Men då säger mina representanter att vi inte ska ställa en utsatt grupp mot en annan, inte muslimer mot judar.

– Men det är inte muslimer som lämnar Malmö idag, det är judar! När en grupp förföljer en annan ska det kallas förföljelse. Man måste våga tala klarspråk om att antisemitism som kommit till Sverige via invandring från Mellanöstern.

– Den muslimska hatretoriken om judar har tyvärr stor spridning i Sverige på grund av vår antiisraeliska press. Många svenskar tror att hatet bara handlar om politik och Israel men islams antisemitism går tillbaka på Koranen. Hela boken dryper av antisemitism vilket bekräftades av en holländsk professor i modern islam, Hans Jansen.

Stefan Ritter är pessimistisk om utvecklingen och menar att vad som sker i Malmö nu kan komma att ske i hans hemstad Stockholm och i Ilya Meyers Göteborg inom ett decennium. Undersökningar bland europeiska judar visar också att Sverige upplevs som farligare för judar än genomsnittet för judar inom EU. Ritter har gått ur Svenska Kommittén Mot Antisemitism på grund av dess undvikande hållning inför islam och vänsterorganisationer som EXPO.

”Donna”
Donna, en internationell designer med eget företag och judinna bosatt i Stockholm sedan många år, vill också berätta – om än anonymt – om hur judar lever under alltmer hot idag:
– Bland svenska salongskommunister finns också en salongsantisemitism. Man hatar Israel och därmed också judar. Aftonbladet skampanj om israeliska organstölder är det senaste men det pågår ett judehat hela tiden. En del av oss ringer till tidningar och försöker rätta rena sakfel om Israel men förgäves.

Hon beskriver hur förföljelserna eskalerat de senaste decennierna med ökat skydd vid Stockholms synagoga och runt judiska högtider som följd. Enligt Donna beror den ökade antisemitismen helt klart på invandring från Mellanöstern och islam:
– Att vi Stockholmsjudar ska behöva kliva runt betongklumpar för att ta oss in till vår egen religiösa samlingslokal är en konsekvens av att synagogan kan attackeras av självmordsbombare eller tunga lastbilar. Det gör inte unga svenska rasister och nazister utan unga arga islamister. Bedrövligt.

Liksom Stefan Ritter menar Donna att islamsk tradition är antisemitisk. Men det märks inte alltid eftersom vid vänsterdemonstrationer mot Israel kan slagorden ”Döda judar!” ljuda från scenen på arabiska men översättas i svensk teve med ”Döda Israel!”:

– Svenska medier ger en mycket skev bild av Israel som spär på den ökande antisemitismen och leder till mer hot mot judar. Alla ska ha en åsikt om Israel, nästan alltid negativ. Många som representerar Israel i Sverige märker stor skillnad mot Tyskland till exempel där forskningsutbyte och handelsförbindelser är normala med Israel. Här måste man ligga lågt, vara försiktig. Våra barn flyttar hellre till Israel, USA, Tyskland, England, än stannar kvar i Sverige. Jag känner mig säkrare ute i Europa än hemma i Sverige.

Donna menar att antisemitismen i Sverige idag är importerad från Mellanöstern. Hon fruktar att det finns vilande celler i Sverige, ”sleeping cells”, som väntar på order från arabvärlden om något krig startar som kan dra in svenska judar och judiska organisationer. Men själva tiger judarna om hoten menar hon.

– Det makabra med dagens Sverige är att vi judar som varit en del av Sverige sedan 1700-talet, svenska medborgare, betalar skatter i Sverige bland annat för att människor från arabländer som söker skydd från diktaturer skall hit och göra vårt underbara land till en osäker plats att leva i och till den grad att våra barn skall över huvud taget tänka på att flytta härifrån. Detta är politikernas och salongsantisemiternas fel. De vet vad som sker men ingen gör något. Det är makabert!

Samtiden har utan framgång sökt kontakt med företrädare för judiska församlingarna i Stockholm och Malmö, Svenska Kommittén Mot Antisemitism, Judiska Ungdomsförbundet och Sionistiska Federationen.

 

Del 2

Antisemitismen i Sverige är speciell för att den dels tigs ihjäl om den är ful och kommer från unga arga muslimer som vi tidigare berättat, dels höjs upp om den är fin och står att läsa i tidningskrönikor som vi ska berätta idag. Men i många fall erkänns varken den fula eller fina antisemitismen som just antisemitism utan kallas ungdomsbråk (den fula varianten) eller saklig kritik av Israels politik i Palestina (den finare). För att finna belägg för att det finns en nedtystad svensk antisemitism måste man gräva bland vetenskapliga rapporter.

Kunskap och belägg om den antisemitism de tre svenska judarna berättade om i del 1 av denna artikel är inte okänd men svåråtkomlig och inte diskuterad offentligt, allra minst av de judiska representanterna själva.

Den är dold och förnekad, men verkar öppet som hot mot judiska privatpersoner från vissa muslimska grupper och från ett etablissemang som inte kan föra en anständig debatt om Israel eller judenhet utan att ofta falla in i en antisemitisk retorik. Den Svenska Kyrkan, arbetarrörelsen och forskare och debattörer från svenska lärosäten i synnerhet klarar inte hålla garden mot ren antisemitism.

Det förnekade hatet
2003 gjorde en historiker i Lund, Mikael Tossavainen, undersökning om antisemitismen bland araber och muslimer i Sverige, Det förnekade hatet.

I debattinlägget ”Judehat bland muslimer tystas ned” på Dagens Nyheter (20-10-2003) visade han att antisemitismen bland en minoritet av araber och muslimer i Sverige doldes bakom kritik av Israel och antisionism. Rapporten blev snabbt ifrågasatt av Mattias Gardell, vänsterman och religionshistoriker, som anklagade Tossavainen för islamofobi och ovetenskaplighet.

Intervjuer med säkerhetsansvariga vid synagogor avfärdades av Gardell och diskussionen kom att handla om islam snarare än antisemitism.

Men några år senare bekräftades resultaten av statliga Forum för Levande Historia. Historiken Henrik Bachner som forskat hela sitt liv om antisemitism gjorde några rapporter som stödde påståenden om att invandrare med muslimsk bakgrund är mer negativa till judar. Här är några citat från två rapporter från Forum för Levande Historia:

Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland invånare med utländsk och i synnerhet utomeuropeisk bakgrund än bland andra. Enligt resultaten hyser 11 procent av vuxna med utländsk bakgrund en konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent av hela den vuxna befolkningen.

Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke- religiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.

I gruppen vuxna instämmer 14 procent av de pro-palestinska sympatisörerna på ett systematiskt sätt i antisemitiska påståenden jämfört med 5 procent totalt

Antisemitismens större utbredning i den muslimska gruppen har sannolikt flera orsaker. En viktig bidragande faktor torde dock vara den öppna som propageras i arabvärlden och delar av den icke-arabiska islamiska världen och som förs vidare till muslimska grupper i Europa och Sverige bland annat via medier och religiösa och politiska extremister.

Citaten ovan är från rapporten Antisemitiska attityder och föreställningar, 2005 som undersökte åsikter hos svenskar mellan 16 och 75 år.I rapporten Den mångtydiga intoleransen från 2010 undersöktes gymnasisters inställning till bland annat gruppen judar:

Elever med svensk bakgrund uttrycker i betydligt högre grad en positiv inställning till såväl homosexuella som judar jämfört med elever med utländsk bakgrund 

Bland elever med utländsk bakgrund är omkring en tredjedel negativa till såväl judar som homosexuella

Bland elever som uppgivit tillhörighet till islamska församlingar är andelarna ambivalenta och negativa högre än för övriga religiösa kategorier. Denna grupp elever har även en mer negativ inställning till judar

Fin antisemitism
Om detta kan kallas för den fula antisemitismen eftersom den pekar ut en annan minoritet, muslimer och invandrare med rötter i Mellanöstern, så existerar också en finare, en slags ”salongsantisemitism” som judinnan Donna kallar den i vår förra artikel.

Experten på antisemitism Henrik Bachner har även undersökt denna mer accepterade variant som hörs i radio och teve, debatteras på tidningssidor och i folkvalda församlingar och, inte minst, bland aktivistgrupper och på internet. I en uppsats från 2011 går han igenom omsvängningen från ett pro-israeliskt och judevänligt Sverige fram till 1970-talet till dagens offentliga debatt som utgår från pro-palestinska och närmast antisemitiska hållningar*.

Sedan invasionen av södra Libanon 1982 har de svenska sympatierna legat hos arabvärlden. Förutom märkliga och illa underbyggda tidningshistorier om organstölder i Aftonbladet på senare år har vi haft statligt arrangerade utställningar som ”Snövit och sanningens vansinne” 2006 där muslimska självmordsbombare glorifierades.

Även rena konspirationsteorier om en svensk ”judelobby” har lanserats från Sveriges Television och det inflytelserika vänsterförlaget Ordfront. Socialdemokratiska Tro & Solidaritet som förr hette Broderskapsrörelsen har länge haft antisemitiska tendenser vilka det senaste året accelererat via det misslyckade försöket 2013 att välja in Omar Mustafa i partiets styrelse trots hans samröre med antisemitiska föreläsare från Mellanöstern.

Bachners genomgång av en mängd små och stora mediehändelser under tre decennier är viktig men den stora betydelsen av den fina antisemitismen ligger i populärpressen och deckargenren. Den inflytelserika vänsterförfattaren Jan Guillou menar att antisemitism i Sverige är ett passerat stadium och är snarare ett tecken på israelisk propaganda och hat mot muslimer.

Till och med Justitiekansler Göran Lambertz menade mitt under brinnande danska ambassader 2006 på grund av Muhammedteckningar att utropet ”döda judarna” från svenska radikala islamister inte var antisemitiskt utan uttryck för legitim kritik. Att Jyllands-Postens karikatyrtecknare inte var jude var också oväsentligt enligt JK.

Genom att porträttera Israel som USA:s imperialistiska vakthund i Mellanöstern och som en stat byggd på kolonialism och rasism avför svenska socialdemokrater och vänstern antisemitism som något som stör bilden av de palestinska offren. Om antisemitism från svenskar med bakgrund i Mellanöstern överhuvudtaget erkänns så ses den som tecken på social och ekonomisk misär, inte som ett medvetet individuellt och fördomsfullt ställningstagande mot judar. Bland vänstern är det inte ovanligt att beskriva judar som så priviligerade och rika att antisemitism inte bekommer dem, liksom att jämföra judar för nazister eller Israel för Nazi-Tyskland.

Vad historikern Henrik Bachner beskriver är samma fenomen som den tidigare intervjuade Ilya Meyer talade om, nämligen att en högljudd och mäktig del av den svenska vänstern inklusive socialdemokratin i bred bemärkelse med dess sidoorganisationer som Seglora Kyrka, inte drar sig för att använda antisemitiska teman och resonemang. Denna finare form av antisemitism är etablerad men får sin kraft från den fulare antisemitismen hos de stenkastande muslimska ungdomarna i förorterna.

* Henrik Bachner, ”Political Cultures of Denial? Anti-Semitism in Sweden and Scandinavia”, i Lars Rensmann & Julius H. Schoeps, Ed., Politics and Resentment: Anti-Semitism and Counter-Cosmopolitanism in the European Union, Brill, 2011 http://www.henrikbachner.se/

Henrik Bachner har avvisat kontakt med Samtidens redaktör

Den svenska sekulära nationalismen och den amerikanska kristna

Category:Bokedalens naturreservat - Wikimedia Commons

Den svenska sekulära nationalismen och den amerikanska kristna

 

Den svenska välfärdsstaten och vår natur är värda att försvara. Men hur formulerar man en nationalism utan högre mål än rimliga sjukförsäkringsnivåer och vackra moränfyllda åsar sedan istiden? En större livsåskådningsdiskussion om vad Sverige kan stå för behövs.

Islamiseringen har ställt sekulära svenskar inför utmaningar vi aldrig mötte under den tid statskyrkan hade ett starkt grepp om landets andlighet och inte heller när greppet lossnade rejält. Historikern Per Ewerts avhandling Landet som glömde Gud (2023) av hur tre svenska statsministrar (Hansson, Erlander, Palme) och några socialdemokratiska akademiker medvetet avkristnade landet har visat var vi står idag 2023.

Vad som återstår är en sekulär stat med skattebetalande individer som knappast känner sina grannar, har svaga släktband och minimalt engagemang i den tusenåriga Svenska kyrkan. Det samhällsband som håller ihop Sverige kan betecknas som ”statsindividualism” där staten garanterar individuell frihet från alla historiska, kulturella och inte minst religiösa band mot avsevärda inbetalningar, ofta dolda för den anställde.

2006 hyllade historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh systemet i sin Är svensken människa? och fick stöd från vänster som gillade att staten tog hand om allt och från höger som uppskattade allt fler individuella friheter. Statsminister Reinfeldt applåderade det svenska högskattesamhället på World Economic Forum i Davos 2012 när Henrik Berggren presenterade det finurliga svenska upplägget. Åhörarna verkade dock inte helt övertygade.

Nu 2023 har både vänstern och högern problem med vad de ställt till med om man ska tro krönikören Lars Åberg i Fokus (nr 33/2023):

”Både till vänster och till höger längtar människor efter något som försvunnit; de förra till decennierna med välfärdsreformer och stabil regeringsmajoritet, de senare till en tid innan migrationen förändrade välfärdens förutsättningar. Gränsen mellan traditionell vänster och höger är samtidigt delvis upplöst och flera positioner har bytt plats. Politisk hemlöshet blir då ett utbrett tillstånd.”

Politisk hemlöshet är hanterbart genom att nya partier föds, som MP, KD, NyD och SD. Men Sverige befinner sig snarare i en nationell existentiell kris om vad landet ska stå för och vad det är. Någon liknade kris har vi inte haft sedan andra världskriget då Vilhelm Moberg formulerade vår rätt till detta land:

”Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk. Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.” (Svensk strävan, utgiven av Försvarsstaben, 1941)

Går vi över Atlanten så har en ny kristen höger formulerat alternativ till den individualistiska sekulära välfärdsliberalism som många västländer anammat och Sverige allra mest. Jag skrev nyligen i Bulletin om den katolske statsvetaren Patrick Deneen men han är inte ensam.

Där finns den socialt engagerade filosofen och katoliken Laurie M. Johnson i Maurin Academy, vår egen svensk-amerikanske katolske statsvetare Claes Ryn, och den lärde konservative  D.C. Schindler, ja till och med New York Times har en katolsk ledarskribent, Ross Douthat.  Runt dem finns lokala samhällsinitiativ som Front Porch Republic  och kristna tidskrifter som First Things.

Men USA är grundat av puritaner och kyrksamheten är fortfarande stark. Något liknande kan knappast återskapas i Sverige sedan Vilhelm Mobergs, Herbert Tingstens och  Ingmar Hedenius strider runt mitten av 1900-talet. Bara Tingsten insåg islams hot mot Västvärlden.

För sekulära svenskar återstår inte annat än välfärdsstaten, större eller mindre spelar ingen roll men den ska leverera, och vår underbara natur, upphöjd till nationalreligion. Enligt religonprofessor David Thurfjell i boken Granskogsfolk (2020) är den andliga naturen en individuell angelägenhet för urban medelklass.

Det är givetvis inget fel i att vara naturdyrkande sekulär medelklass med existentiella bekymmer i stil med vad den brittiske författaren Julian  Barnes skrev:

Jag tror inte på Gud men jag saknar honom.

Den nationalism vi behöver måste bygga på en genuin samhällsgemenskap som går utöver våra individuella fri- och rättigheter. Naturen visar oss att människans plats i kosmos är minimal­ men tillsammans betyder vi mer och blir något annat än rotlösa skattedeklaranter.

Avslutningsvis får Dan Korn, rabbin och Bulletins chefredaktör,  ordet från förordet till hans Som om Gud finns. Det sekulära samhällets religiösa rötter (utgiven på den liberala tankesmedjan Timbro 2019):

”I denna bok talar jag om Gud som om det vore en gammal bekant. Det spelar ingen större roll  om Gud finns. Som begrepp finns Gud i vår värld, vare sig vi tror eller inte. Själv förespråkar jag den inställning som brukar kallas panteistisk, att Gud är en beskrivning av själva existensen/…/ vi är så marinerade i kristet, och därmed ursprungligen ofta judiskt, tänkande att också helt sekulära sidor av vårt samhälle är mycket mer påverkade av religion än vad vi vanligen tror”.

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.