Kategoriarkiv: Personligt

Boken Framtidsmannen förutspår SD:s framgångar

framtidsmannen

Nyheteridag rapporterade igår 23 juli om att Sverigedemokraterna nått andraplats i en opinionsundersökning (Sentio) med 23, 3 %. Svenska medier har tigit om resultatet förutom Svenska Dagbladet och Smålandsposten men i norska Aftenposten och norska statsradion NRK blev SD:s framgång en nyhet, liksom i Helsingin Sanomat.

Jag skrev en roman förra året där jag förutsåg detta. SD får i min bok runt 25 % i valet 2018, vilket leder till att S och MP går ihop med M och FP för att bemöta den nya utmanaren. Kanske FP ska ersättas med C ser jag nu men i stora drag är detta sannolikt och möjligt. I Österrike m fl länder har detta skett i breda koalitioner för att utesluta nya och framgångsrika partier.

Boken Framtidsmannen är fiktivt utgiven 2023 till minne av Sverigedemokraternas ekonomisk- politiska talesperson, en framtidsforskare som ändrar hela landets inriktning. Resten får ni läsa er till. Kanske jag har fel i vissa antaganden men hittills har jag fått rätt.

Bokens Facebook sida och köpsida på Adlibris.

Do you want to read the story in English, get my short thriller Sara Sarasvati. The book tells about the years from 2013 to 2023 in Swedish society and culture, threats from islam, domestic politics and with a young female main character of Indo- Swedish origin.

RFSL skäms och avundas Pride Järva

pride  JS

Sedan jag gick ut i helgen med arrangemanget Pride marsch runt Järvafältet i nordvästra Stockholms förorter har svenska medier förmedlat kritik från etablerade HBTQ-organisationer som RFSL. Även i utlandet (USA, Kanada, Tyskland, Holland m fl., se min bloggpost och Facebook) har mitt tilltag väckt intresse men då som en reaktion på den svenska missunnsamheten mot en till Prideparad.

Varför denna parad väckt sådana hätska angrepp på mig är underligt men går att analysera. Egentligen finns minst tre skäl för RFSL att välkomna en Pride från Tensta till Husby.

För det första är platsen helt ny som arena för HBTQ- folk och det i sig är värt att uppmuntra. För det andra har en privatperson tagit ett initiativ som ligger i linje med Stockholm Pride samma vecka. För det tredje är personen i detta fall lierad med ett parti och ett mediesammanhang som utpekas som homofobiskt och negativt till just Pridemarscher.

Richard Dawkins tweet är belysande:

https://mobile.twitter.com/RichardDawkins/status/625089358392107009

Att just initiativet kom från en skribent i SD-vänliga medier borde därför välkomnas och nyansera bilden av detta parti som enligt mig orättvist beskyllts för en mängd otrevligheter. Att enskilda företrädare utryckt sig olämpligt är inte samma sak som den politik SD bedrivit i riksdagen.

Varje medborgare och förtroendevald behöver inte hålla med om allt som RFSL m fl. anser angående familjebildning, sexualvanor med mera och kan kräva respekt för sin hållning utan att få homohatande epitet kastade efter sig.

Men de svenska reaktionerna mot mig var som sagt allt annat än respektfulla. Jag tänker inte upprepa dem utan försöka förstå varför de är så omdömeslösa och griniga att professor Richard Dawkins bekymrat tweetade runt deras ovettiga kritik på torsdagen 23 juli:

”Swedish friends tell us the organisers of the march are Rt wing. OK. It’s still absurd to call an LGBT march racist.”

Givetvis anklagades jag för att vara rasist och för att vilja utmana boende i området vars etniska och religiösa ursprung skulle manas fram. Det är inte alls min avsikt utan jag vill visa för hela Stor-Stockholm, ja hela Sverige inklusive dess förortsbefolkning oavsett härkomst att Sverige är ett sexuellt tolerant och öppet land. Jag är stolt över den svenska frigjordheten både för flickor och för kvinnor som för HBTQ- personer.

I medierna har kvinnor och homosexuella runt Järvafältet dock uttryckt det motsatta. Den utlandsfödda kvinnokämpen Zeliha Dagli skrev i Aftonbladet 29 maj:

”Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här. Är inte Husby en del av Sverige, gäller reglerna inte här? Jag orkar inte längre utan vill återigen söka asyl i mitt andra hemland Sverige”

Den 15 juni skrev Per Pettersson, själv homosexuell, i Expressen:

” … det allt oftare ropats ”jävla bögar” när jag och min pojkvän varit i Husby centrum. När jag kom hem från RFSU-kongressen i söndags möttes jag av att det kastats ägg mot min balkong./…/ Efter tio år i Husby känner jag inte längre igen mig och känner mig inte välkommen längre. Just nu är jag jobbsökande, men när jag hittat ett nytt jobb tar jag min nyblivna sambo och flyttar någonstans där allas olikheter respekteras.”

Tydligen var jag på rätt spår med att arrangera en Pridemarsch som ska sluta i Husby, men istället för positivt eller ens neutralt bemötande så kommer en motdemonstration, ”Antirasistiskt parkhäng”, möta oss kl 14 när vår grupp går in i Husby centrum på onsdag 29 juli.

Svenska lagar om mötes- och yttrandefrihet, tolerans för en mångfald av sexuella livsval och lagstiftning om skydd mot diskriminering pga. sexuell läggning bör räcka för att samla dessa två grupper, vår nya oberoende Pride Järva och motmanifestationen som stöds av RFSL och HBTQ- samhället. Deras kritik förs fram i medierna som om den är huvudsaken, inte att en helt ny marsch anordnas.

De hånfulla och hatiska angreppen på oss och oviljan att samarbeta beror på HBTQ-etablissemangets skam över att de har underlåtit att agera i förorter som Husby och Tensta. De skäms och reagerar impulsivt och känslomässigt. Deras illvilja kan också bero på avund, sammantagen med skammen, på att en person bara hittar på något som de borde ha gjort när Stockholm Pride klarat av att HBTQ- certifiera innerstaden en intensiv sensommarvecka.

Jag är inte helt ny i sammanhanget utan startade för över tio år sedan en kurs vid Uppsala universitet för lärarstudenter om att vara queer i skolan. Den gången samarbetade jag med RFSL – Ungdom, RFSU och LAndstinget Mot Aids, samt forskare, läkare, skolsjuksköterskor och barnmorskor.

Jag skrev i lärarpressen om vikten av att skapa bra sexualundervisning för alla samtidigt som jag bedriv opinionsbildning för sexarbetares rättigheter, feministisk pornografi och queerteoretiska perspektiv.

Kort sagt, RFSL hade inte kunnat hitta en bättre representant från den Sverigevänliga folkrörelsen. Jag hoppas att de gör om och gör rätt 2016 med en parad från Hjulsta över Järvafältet till Akalla, och sedan drag igång Prideparader i Biskopsgården, Hjällbo, Rosengård, Vivalla, Gottsunda och Araby.

Hela Sverige behöver veta att alla ska kunna känna sig säkra oavsett sexuell läggning, härkomst eller religion.

Jan Sjunnesson

Professor Richard Dawkins kommenterar:

image

Pink washing och Pride Järva

pride

Mitt initiativ – Pride Järva – att tåga för sexuell öppenhet och frihet i en Prideparad från Tensta över Järvafältet till Husby har rönt stor uppmärksamhet. Se Metro, SVT, ETC, RFSL, Ramona Fransson, Expressen, Alexander Bard, InteRasistMen, Avpixlat I och II och, givetvis, DN. Och så ETC igen;) samt ett stöd på Spelevinkens blogg

Mera reaktioner: Politofon Moderaterna i Järva RFSLs rätt till Pride NyheterIdag Fnordspotting Henrik Alexandersson Petterssons Finska statsradion YLE Kanadensiska Blazing Catfur Breitbart
Brittiska The Independent Gaybladet

Richard Dawkins noterade oss:

image

En motdemonstration planeras i Husby dit vi anländer kl 13. 45 om inget inträffar, vilket har varit utgångspunkten i medierapporteringen, dvs. inte att en Prideparad anordnas där den aldrig tidigare existerat, utan att Pride Järva väckt motstånd.

En normal nyhetsvärdering hade fokuserat på det nya och överraskande för att sedan lägga till eventuell kritik, men ETC, SVT, Metro m fl. gör invändningarna till huvudsak och själva förslaget till bisak. Nåväl. Nästa år kanske mina meningsmotståndare från RFSL och vänstern anordnar en egen Pride runt Järva och då går jag gärna med.

Nedan några synpunkter på kritiken och om mitt engagemang. Ni som tål att klicka på Avpixlat och inte vill läsa denna långa drapa kan se att jag även skriver om andra och mer väsentliga saker.

Kort och enkelt:
Samma lagar om mötes- och yttrandefrihet ska gälla överallt, oavsett område och befolkning. Demokratiska manifestationer som Pride Järva är ett offentligt möte som sökt polistillstånd.

Att säga detta enkla är tydligen upprörande för medier och etablissemang i Sverige 2015. Bedrövligt.

PINK WASHING
Snabbt beskylldes mitt initiativ för s.k. ”pink washing”. Det är en beteckning från queervänstern, och de som hittills haft monopol på att formulera sig i HBTQ – frågor och anordna manifestationer, på andra grupper och personer som sympatiserar med huvudsyftet – större tolerans och bättre lagstiftning för andra än heterosexuella – men som inte annars gillar de åsikter som t ex vänstern står för.

Pink washing brukar alltså förknippas med högerextremism, konservatism, familjevärderingar mm som vänstern ogillar och antar att andra inom HBTQ- samhället också gör. Att tvätta åsikter rosa är alltså att föra in andra kritiska perspektiv som tidigare inte accepterats inom de tongivande HBTQ- lägren, i Sverige RFSL/RFSU men fenomenet är amerikanskt, liksom hela Pride och HBTQ-rörelsen (sök på LGBT).

Till exempel kan en homosexuell vara sympatiskt inställd till heterosexuella kärnfamiljer alldeles oavsett sin läggning, eller välja att vara skeptisk till vissa asylsökandes åberopande av sexuellt förtryck i sina asylskäl, vara tveksam till vitsen med homoadoption eller i övrigt fullkomligt ointresserad av både vanlig politik och HBTQ-politik.

Han eller hon, eller kanske hen som kan vara relevant pronomen just här men sällan annars, vill ha sitt privatliv ifred men vill kunna känna sig respekterad om någon skulle undra om dennes samliv och förhållanden.

Denna person blir dock automatiskt inplacerad i HBTQ-rörelsens sammanhang där han/hon/hen förutsätts ogilla kärnfamilj, vara godtrogen vad gäller asylsökandes skäl angående sexualliv osv.

Lägg därtill att gilla schlager och populärkultur, vara sexuellt frispråkig och aggressiv mot meningsmotståndare i HBTQ- frågor, vara politisk korrekt i alla frågor men särskilt angående rasism och migration, misstro alla som inte delar queervänsterns övriga livsstilsval (se nedan för vegetarism och postkolonialism).

Pink washing är en härskarteknik för att slippa ta itu med detta. Att HBTQ-folk kan vara som andra i övriga avseenden och till och med vara anställda vid Försvarsmakten och Polisen, de två grupper som häcklas årligen vid Stockholm Pride. Liberaler är till och med för mycket för RFSL Uppsala.

Ett bra exempel på en öppet homosexuell person som fått utstå beskyllningar för pink washing är den amerikanske författaren Bruce Bawer. Han flyttade till Holland med sin norske partner runt 2000 men tvingades lämna landet då de förföljdes av argsinta homofobiska muslimer. Bawer påtalade dessa hot och andra misshandelsfall men fick veta att han som högerman inte kunde göra det utan att bli beskylld för pink washing.

Bawer och hans man flyttade till Norge där de kunde leva någorlunda fritt men fortfarande utsatta för förtäckta hot från muslimer. Till saken hör att Bawer är en islamkritiker av stora mått men de situationer han skrivit om handlar inte om när han blev en offentlig person utan tidigare, se While Europe slept och Surrender (se Bawers uppskattande recension av min The Swedish Story för att tydliggöra min koppling till honom).

En annan person bosatt i Holland är Geert Wilders, som är tvingas leva under mordhot från muslimer och som vad gäller HBTQ är lika öppen som holländare brukar bara, se denna post. Hans landsman och föregångare Pim Fortymn var gay och islamkritiker som mördades 2001.

Många opolitiska eller ickesocialistiska islamkritiska debattörer – britten Douglas Murray och kanadensiskan Irshad Manaji – är öppet homosexuella eller är som Christopher Hitchens toleranta inför alla sexuella läggningar, men intoleranta inför repressiv islam och vänsterns åsiktsmonopol i HBTQ- frågor.

Att beskylla mig för pink washing som RFSL:s ordförande gjorde i SVT igår (20/7) är därför helt enligt plan från de som känner sig hotade. De vill inte att andra perspektiv ska föras in, de vill kunna ha problemformuleringsprivilegiet (och alla bidrag som de får) och de vill klistra epitet som rasist, homofob och islamofob på mig och övriga ickesocialistiska anhängare av sexuell frihet och tolerans.

Det är lågt, infamt men tyvärr mycket vanligt att ta till sådana metoder om man haft makt och resurser under en längre tid och kunnat etablera sig i detta läger. Ett oberoende RFSL, en oberoende Stockholm Pride är målet för sådana som mig, men jag inser att de kommer hålla fast vid sin makt och sina pengar så länge det går. Med hot om varumärkesintrång till och med fast ”Pride” inte är skyddat.

De hatar rätt bra själv som här på Heterohatets Dag 2010 Den hätska vrede jag väckt från RFSL och HBTQ-etablissemanget beror på att de skäms för att inte göra vad jag gjort och att de är avundsjuka. Så pinsamt men tyvärr sant och illa för den svenska sexuella öppenheten.

Som tur är finns andra läger inom HBTQ-samhället som inte alls delar RFSL och queervänsterns hat mot oliktänkande sympatisörer. Jag har för lite insyn nuförtiden men kanske runt QX.se och ute i landet finns större öppenhet och mindre skitnödighet än på Sveavägen 59, där RFSL:s kontor ligger.

Deras disco TipTop på gatuplan hade folk som nog inte delade homobyråkraternas åsiktsmonopolism men detta vattenhål för oss alla nyfikna är nedlagt. Schlagerbögar och drugor har sällan lust att tjafsa så som deras förmenta företrädare håller på och lever av. Utan motståndare som mig och riktiga homofober för den delen, behövs de inte.

SVERIGEVÄNNER, SD OCH HOMOFOBI
Pride Järva har vare sig med Sverigedemokraterna eller med Avpixlat att göra. Jag som uttalad Sverigevän har anordnat detta, inte som partirepresentant eller krönikör.

AP

Ändå presenterade SVT mig som ”Avpixlat medarbetare” i sitt inslag och jag fick svara på frågor om SD. Sommartorkan på redaktionerna i juli och mitt överraskande tilltag ledde dem till att koppla ihop mig med det utskällda partiet, vilket ger mer uppmärksamhet men blir inte mer sant för det.

Vad SD har för inställning i HBTQ-frågor är jag inte särskilt insatt i men jag vet att partiet är mer skeptiska till homoadoption, homoäktenskap och till sexualiseringen av HBTQ- frågan – en inställning som inte är ovanlig bland såväl hetero- som icke heterosexuella. Att direkt tänka på sex när frågan förs på tal är enligt detta synsätt förminskande. Jonas Gardell håller inte med men det får stå för honom.

SD är allt annat än ett homofobt parti. SD-HBT är en Facebooksida med 700 likes. SD tågade i Söderhamn 2013, och det finns ett växande stöd bland HBTQ- personer för just SD, se siffror från QX 2014.

Att anklaga SD för homohat och homofobi är förenklande, även om vissa företrädare varit kritiska, skeptiska och till och med förbannade på att allt runt HBTQ- rörelsen stryks medhårs i medier och politik. Inga kritiska frågor, ingen granskande journalistik, bara hyllningar och goodwill intervjuer.

SD:s väljare och sympatisörer – en fjärdedel av den vuxna befolkningen – är nog som många svenskar är mest. Lite försiktiga men i grunden toleranta. Vändningen som skedde runt 2012 då homoadoption, tvångssterilisering och samkönade äktenskap debatterades tog en vändning så att alla som inte delar eller är tveksamma till dessa förslag automatiskt stämplas som honofober. Det gick på några månader så vände debatten och KD och SD fann sig utskällda. Samma intoleranta inställning råder i migrationspolitiken – alla som tvekar inför massinvandringen och de problem den ställer till med, är automatiskt rasister, för närvarande över hälften av befolkningen.

Åter till sexualsfären:

Faktum är att den svenska officiella sexualpolitiska hållningen, kulturlivet och umgänget har alltid varit öppet under 1900-talet och även tidigare. Alva Myrdal skrev om kvinnors rätt till orgasm i en statliga utredning på 1930-talet, Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika 1953 och Arne Mattssons Hon dansade en sommar 1951, och våra sexuellt öppna lantliga traditioner har betytt mycket för den öppenhet som de flesta svenskar vill se. Men denna öppna och folkliga hållning har på senare decennier förminskats av just vänstern åsiktsmonopol i samlevnads- och sexualfrågor.

Detta utdrag ur min bok Sverige 2020 belyser var vi står idag:

”Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.

I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par. Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.

Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Harriet Anderssons nakna byst syntes på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Ingmar Bergmans Hon dansade en sommar.

Den följdes av betydigt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.

Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar. Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer.

Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”

Detta andra avsnitt handlar om när vår sexualpolitik höll på att gå över i rena dårskaper:

”Den statliga utredningen Sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 föreslog att avkriminalisering av incest och pedofili mellan vuxna och barn från 10 år och att 14-åringar kunde tillåtas ha samlag med vuxen i beroendeställning, lärare till exempel. Justitieminister Lennart Geijer var drivande i lagstiftningen och vid denna tidpunkt en känd bordellkund i Stockholms poliskretsar och av SÄPO. Sexualbrottsutredningen föreslog att våldtäkt skulle tilldömas bötesstraff motsvarande parkeringsböter, legal incest mellan syskon och barn och föräldrar, legalt sexuellt umgänge med barn från 10 år, lägre straff vid våldtäkt om offret klätt sig eller uppträtt utmanande osv.

Pedofila Arbetsgruppen vid Riksförbundet för Sexuellt Lika berättigade (RFSL) deltog i utredningen och fick sina synpunkter dokumenterade och ofta beviljade. Utredningens förslag lades dock inte fram i riksdagen och den lades ned 1977 efter stor uppmärksamhet i media där journalisten Maria-Pia Boëthius ledde striden med boken Skylla sig själv. Justitieminister Geijer som ledde utredningen hade blivit föremål för SÄPO:s spaningar eftersom han haft kontakt med polska prostituerade som i sin tur hade kontakt med polska militärer vid ambassaden i Stockholm.”

För detaljer se böckerna Grisfesten, Männen, makten, mörkläggningen, Hinsehäxan och filmerna Mannen från Mallorca och Call girl.

Vi Sverigevänner vet alltså om att sexuell öppenhet kan gå till överdrift men är i grunden formade av den öppenhet och mångfald, tolerans och respekt som alla ska kunna få i hela Sverige vad gäller sexuell läggning, oavsett var man bor och var man är född, eller vilken religion man har eller formas av.

Att klistra homofobi på mig och andra Sverigevänner är en taktik som både Expo och InteRasistMen använt i medieuppmärksamheten kring Järva Pride. De hänvisar till vad min fd kollega Erik Almqvist och andra skrivit på twitter eller sagt i intervjuer, till en YouTubefilm som jag retweetat osv.

Filmen handlade om islams sexualsyn vad jag minns och var den homofobisk i den del jag inte såg må det vara hänt och beklagligt. Det gör dock mig inte till homofob på något sätt och jag anser inte att kritiska synpunkter som denna och denna på RFSL från t ex min stridbara kollega Ingrid Carlqvist, är särskilt homofobiskt, om än starkt kritiskt. RFSL ska inte någon särbehandling i medier som MP och FI har.

RFSL:s HBT-certifiering till exempel , är värd att problematisera. En vän till mig som arbetar på bibliotek berättade om en bibliotekschef som vägrade låta sitt bibliotek certifieras och tvingas betala avgifter mot att inte hängas ut som homofobt bibliotek. Hon var själv lesbisk men ansåg att hennes bibliotek var öppet för alla, punkt slut. Vad hennes läggning anbelangade så ingick den inte i yrkeskoden.

MITT ENGAGEMANG
Jag är inte känd som öppet gay eller ens bisexuell och väljer här att berätta om valda delar av mitt engagemang och mina erfarenheter så får ni avgöra om jag kvalificerar som sympatisör till HBTQ-rörelsen och tillåts arrangera Pride Järva:

1970-talet – fascinerad och dragen till androgyna popstjärnor som David Bowie, Marc Bolan, Lou Reed m fl.

1979 – reste runt bland och bodde hos bögar i New York och Kalifornien. Besökte Castro Street Fair i San Fransisco med en faghag.

1983- intervjuade folk från RFSL- Uppsala, besökte gaybaren Agda, intervjuade ett lesbiskt par och skrev om Pontus Wikner. Den öppet homosexuelle författaren Magnus Ringgren var behjälplig. Artiklarna publiceras i UppsalaMagazinet som jag startat, ett kulturradikalt månadsmagasin i stil med ETC och i samarbete med ETCs layoutbyrå Magazine AB.

1988- kandidatuppsats i filosofi om Michel Foucault, en homosexuell idéhistoriker

1997- artikel i Frihetlig Tidskrift om sexpositiv feminism

1998- EuroPride i Stockholm med Petra Östergren, Don Kulick m fl

1999 – debatt i Upsala Nya Tidning om homo- och heterosexuellas rätt att ha analsex

1999- debattinlägg i DN om porrfilm

2000 – Möte med Alexander Bard, Petra Östergren m fl på Vänsterpartiet Uppsala (där jag var ordf) om sexualpolitik

2000- inlägg i Dagens Arena om vänsterns sexualsyn

2000 – konton på QX- Cruiser och Sylvester

2000- bidrag om vänsterns sexualpolitik i boken 2000-talets vänster, red Stefan Bergmark

2000- aktiv i Rosea – Riksorganisationen för Erotik- och Sexarbetare med Pye Jacobsen m fl. Numera ersatt av Rose Alliance

2000 – ute på gay- och open minded klubbar i Stockholm

2001- Stockholm Pride

2002 – medverkan på Shame, ett queer alternativ till Stockholm Pride. Diskussion med Mattias Gardell från SAC om fackförening för sexarbetare

2003 – artikel i Pedagogiska Magasinet om queer och HBT-vänlig skolundervisning

2003 – Initiativtagare och ledare för kursen Kön, identitet, sexualitet, 5 poäng inom lärarutbildning, Uppsala universitet http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv i samarbete med sexologerna Gisela Helmius och PO Lundberg, RFSU, RFSL- Ungdom och LaFa. Litteraturlistan längst bak i denna artikel överensstämmer med kurslitteraturen.

2003 – Stockholm Pride

2004- vigsel av förrättaren, den homosexuelle riksdagsmannen (V) Tasso Stafilidis. Klipp

2004- Stockholm Pride

2010 – Omnämnd i efterordet till Petra Östergrens Porr, horor och feminister

2015 – intervju i SVT:s K-Special om feminism och SCUM-manifestet

2015 – Initivtagare till Järva Pride

Räcker det inte för att kvalificera sig som trovärdig sympatisör till HBTQ- rörelsen kan jag inte göra mer om jag inte ska outa mina sexuella erfarenheter, vilket nog kan intressera men det ger ni fan i 🙂

QUEER TEORI
En ganska stor del av mitt engagemang har varit akademiskt. Jag har läst mycket queer teori och även undervisat om detta ämne som jag fascinerades av för 20 år sedan men idag finner ganska uttjatat.
2005 skrev jag en magisteruppsats vid Södertörns Högskola om den franske filosofen Gilles Deleuzes tidsfilosofi. Deleuze hade fascinerat mig sedan slutet av 1980-talet, då jag kom i kontakt med hela den franska post-strukturalismen, post-feminism, post-modernism via redaktionen för tidskriften KRIS och Nordiska Sommaruniversitet.

Deleuze har en alldeles särskild ställning inom queer tänkandet som jag inte ska gå in på här men hänvisa till hans uttolkare Rosi Braidotti, Geniviève Lloyd. Hans samarbete med Félix Guattari, bisexuell psykoanalytiker, i boken Anti-Oidipus 1972 blev ett slags startskott för queerrörelsen, fast man inte visste om det då. Allt kallades ”French Thought” när Deleuze, Foucault, Barthes, Lacan, Derrida m fl kom till New York 1975 för att berätta för gänget bakom den radikala akademiska tidskriften Semiotext(se), Sylvère Lotringer, Jim Flemming (som jag fö träffade i New York 1993) pch 2000 till fd beatnik, fd hippies, new wave, drog- och sexlibertiner, social konstnärer och överlevande överliggare, vad deras franska subversiva teorier gick ut på.

Gayikonen Foucault (se hyllningen Saint Foucault) som jag läst och skrivit om, liksom Deleuze/Guattari, ingår i en fransk upprorisk sexualpolitisk tradition som går tillbaka till Marquis de Sade, Baudelaire, Artaud, Bataille, Genet (se Sartres hyllning Saint Genet) fram till Deleuze och Foucaults samtida gayaktivister och teoretiker, Guy Hocquenghem och René Scherer (som jag fö träffade i Paris 1987).

I dessa ganska spännande men också omstörtande teorier och skönlitterära finns små korn av sanningar men de är idag att betrakta som lustfyllda experiment för en bohemisk borgerlighet, en kulturell elit som sällan bryr sig om hur deras teorier tas emot.

Deleuze skrev 1977 i Dialogues om hur begär kan bejakas och hur ”devenir- femme”, kvinnoblivande, var grunden till alla andra frigörelser – psykedeliska, sexuella, terapeutiska, politiska, revolutionära (han undertecknade ett manifest till stöd för den tyska terroristligan R.A.F. – Baader/Meinhof, detta år), men drog tillbaka en del utsvävningar 1979 i boken Mille plateaux, också den skriven med Félix Guattari.

Det franska hejdlösa experimenterandet slutade runt 1980 men fortsatte sedan i Italiens autonoma kretsar och vid amerikanska universitet på öst- och västkusterna. När jag intervjuade den amerikanske filosofen Richard Rorty 2001 (se Axess nr 3/2002), som introducerat fransk post-strukturalism i USA från 1975, var han mycket bekymrad över hur kulturvänstern övergivit den amerikanska arbetarklassen till förmån för marginella frågor och sin egen maktposition. Han lät som en Sverigedemokrat då.

Vart jag vill komma med denna teoretiska utflykt är att berätta för RFSL och övriga som orkar läsa så här långt att jag är bevandrad i queerteorierna men har inte mycket till övers för åsiktsmonopol och intolerans av det slag som RFSL m fl. givit utryck för de senaste dygnen. Jag tror att Foucault skulle skämmas och skratta åt vad man gör i hans namn.

KVINNOKAMP, HBTQ OCH VÄNSTERN
Det tigande och tassande som vänstern gjort runt kvinnoförtrycket i förorter som Husby är exakt samma förnekande som Pride Järva nu utsätts för.

En lesbisk kvinna, Emelie Mårtensson, vittnar om att det inte alls finns förtryck i Husby där hon bor med sin partner. En bög, Per Pettersson, säger det motsatta. Vänstern hävdar liksom de gjorde med de kritiska socialistiska feministerna Zeliha Dagli, Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh, att vad de såg och upplevde var inte förtryck från religiösa fundamentalister (kristna och muslimer från Mellanöstern och Afrika).

Samma nedlåtande syn finns nu i trådar på vår Facebook grupp. HBTQ – personer ska tvingas till tystnad, annars ställer de en sk svag grupp mot en annan sk svag grupp. Som om marginaliserade grupper, i detta fall socialt utsatta, ofta outbildade och arbetslösa muslimer i vissa invandrartäta förorter, ska fredas från kritik just på grund av sin marginalisering. Ja, tyvärr är det vanligare att arbetslösa män slår kvinnor än att arbetande gör det, även om Eva Lundgren försökte visa att alla män är lika våldsamma, se Andreas Berghs blogg.

Ja, det är illa med integration och arbetsmarknad men dessa förhållanden är ingen ursäkt för att förtycka vare sig kvinnor, flickor eller HBTQ- personer. Varken Hora eller Kuvad är på rätt spår liksom Hanna Gadban i sin nya bok Min Jihad. . Vad de anser om SD och mig i övrigt tror folk som dessa kan tänka klart kring. De har integritet och kunskap, och framför allt mod att säga till såväl en kränkning från en ond svensk vit man (en sådan som jag) som från en otrevlig nyanländ man.

Vi ska inte glömma att de patriarkala strukturerna upprätthålls också av kvinnor. Mammor som beslöjar sina femåriga döttrar och systrar som bevakar varandra. Det finns fler feminismer än den svenska statsbärande radikalfeminismen och vänsterfeminismen har mycket att lära om konkret och ickesocialistisk jämställdhetssträvan, t ex av Nima Sanandaji. Nu är vänstern upptagen med att hata och håna sådana som mig, vilket har blivit en satir att skratta åt eller driva med som Pär Ströms Perukklubben, en svensk Djurfarmen fast bättre än Orwells.

SKRATTA MED VÄNSTERN
Arrangörerna bakom den motdemonstration som hyllats i medierna och av RFSL är så svårt angripa av politisk korrekthet att de satt upp inträdeskrav för sina deltagare.
(Se även här för HBT utan Q tragikomik)

De måste omfatta vad arrangörerna Emelie Mårtensson m fl. anser vara korrekt antirasism, vidare stödja sk intersektionalism och undvika att ta med kött:

anti

Slutligen får Emelie själv på nöten för att hon först döpt eventet till ”picknick”, ett kolonialt och därmed rasistiskt begrepp menar en sur sympatisör.

11754303_10206893433836289_5813306936182306448_n

Emelie duckade och döpte om det till ”Prideparkhäng”.

Vi är inte lika korrekta och jag hoppas att båda arrangemangen blir lyckade, drar folk och att vi kan gå i samma tåg nästa år och ännu längre – från min gamla arbetsplats Hjulsta, över Rinkeby (ledare för projektcentret FYRVERKET för ungdomar) till min gamla arbetsplats Akalla (folkhögskollärare för en latinamerikansk teaterskola).

Välkomna till Tensta Centrum vid fontänen, kl 12 den 29 juli. Alla, oavsett. Puss och kram/ Sjunne

11050763_10204762947901153_8953038934098915253_n

Mitt föredrag i Göteborg inställt pga hot

Sjunnesson nekad av Gbg bibl 2015, 22 juni

Jag kontaktade Göteborgs stadsbibliotek nu i juni för att boka in ett föredrag om två av mina böcker, Sverige 2020 och Framtidsmannen.

Detta boksamtal anses av biblioteksledningen var så kontroversiellt att de valt att inte låta mig tala med hänvisning till ”befarad ordningstörning”. Men de har böckerna till utlån vilket verkar inte leda till oordning.

Det vill säga, personer och grupper som ogillar mina skriverier och åsikter kan komma att störa ordningen, vilket kan hända men då får väl en vakt eller i värsta fall polisen gripa in.

Tyvärr resonerade ledningen likadant förra året då professor Karl-Olof Arnstberg skulle tala.

Den gången skrev bibliotekschefen:

”– Den debatt som blossat upp kring arrangemanget gör att vi hyser oro för konfrontation, vi befarar att våra biblioteksanvändare kan bli drabbade, säger bibliotekschefen Christina Persson.
Den senaste tiden har det även publicerats nya texter på internet av Karl-Olov Arnstberg som inte är förenliga med Göteborgs Stads uppdrag att värna och säkerhetsställa de nationella minoriteterna”

”Texter på internet”? Vad avses ? Källkritik? Hur kan man som bibliotekschef hänvisa till att folk blir upprörda över vad som skrivs på nätet ?

Varken Arnstberg eller undertecknad har något problem att hålla ordning, så det rätta hade varit att hålla ordning på de som stör, inte oss.

Å andra sidan känns det gott att få reda på att Arnstberg och jag har givna fiender, vilket betyder att vi har uträttat något.

Yttrandefriheten är under hot överallt, se föredrag och förteckning.

Jag vill erinra om Bibliotekslagens ändamålsparagraf:
”Ändamål

2 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” Fulltext SFS 2013:801

Yttrandefrihetsgrundlagen är också relevant.

Se notis på Avpixlat. och detta telefonsamtal

chrucull

Researchgruppens Mathias Wåg kommenterar mitt föredrag och Avpixlats kommentatorer

troll DA

Vänstertidskriften Dagens Arena publicerade 3 juni 2015 en redogörelse för mitt första föredrag i april om den Sverigevänliga folkrörelsen och en analys av framför allt Avpixlats kommentarsfält men även andra aspekter av vad den vänsteraktivistiske artikelförfattaren Mathias Wåg funnit intressant. Om Wåg m fl se Dagens Samhälle

Även det sista föredraget om det extrema Sverige och den Sverigevänliga rörelsen refererades av Wåg.

Dagens Arenas chefredaktör Håkan A Bengtsson tecknar bekymrat min politiska utveckling.
Han missar en del så se här och här.

Analysen av SD och vad Wåg uppfattar som politiska fiender på internet kan vi lämna därhän, men han är saklig nog att redogöra för hur långt den Sverigevänliga rörelsen nått sedan SD:s riksdagsinträde 2010.

Mathias Wågs position som hyllad ledare av Researchgruppen http://www.research.nu, något som gav gruppen Grävande Journalisters Guldspade 2014 och som jag starkt ogillar, har givit honom statistiskt material från de sk näthatarna, ofta kommentatorer på Avpixlat.

Texten i Dagens Arena är full av den del intressanta analyser men jag ska inte gå in alla detaljer utan bara göra några nedslag i hans för den Sverigevänliga rörelsen viktiga text. Kanske är det första gången vi tas på allvar och då menar jag vi som i de anonyma kommentatorerna (själv har jag alltid varit offentlig och sällan läst kommentarsfälten särskilt noga, men blir nyfiken av att Wåg tillmäter dem sådan betydelse 🙂 ).

1. Wåg underbygger en tes om en av makten utmanande motoffentlighet utifrån vänsterfilosofen Nancy Frasers bok ”Rethinking the public sphere”. Fraser var dock inte först utan det var snarare filosofikollegan Jurgen Habermas avhandling om borgerlig offentlighet i det brittiska 1700-talets kaffehus och vänstermännen Alexander Negt och Oscar Kluges begrepp om den proletära offentlighet.

Även svensken Johan Fornäs avhandling om det socialistiska Tältprojektet och proggmusikrörelsen är tidiga analyser från vänster av när folk känner sig manade att bygga nya offentliga rum och engagerar sig. Folkbildar sig rentav som jag skrev angående Avpixlat som folkbildning

Wåg svänger sig med Gayatri Spivaks begrepp ”subaltern” vilket kanske Dagens Arenas läsare uppfattat som svagt post-marxistiskt/post-strukuturlistiskt. Just subaltern har väl samma funktion när man droppar det som ”oiokofobi” har bland Sverigevänner, se Hagenbos blogg och Åkessons uppmärksammade inlägg 2009.

2. Wåg har rätt i att vad som pågår på nätet och som jag försökte förmedla den aprilkväll på Södermalm då Wåg själv lyssnade och ställde en fråga om just varför jag inte skällde ut ”näthatarna”, var och är en kulturkamp. Inte en politisk kamp utan en verklig strid om vad som är svenskt, Sverige, nationalism och lojalitet mot sitt eget folk, där jag räknar in alla som står upp för Sverige oavsett födelseort.

Kulturkampen står alltid om att få grepp om den hegemoni som kan råda över tänkandet. Gramsci, Lukacs och Frankfurterskolan (där Habermas ingår) förstod detta tidigt, se KO Arnstberg , Anton Stigermark och Hans Zetterbergs begrepp om den ”centrala sfären”.

Den Sverigevänliga rörelsen har inte nått längre än att vi insett vad vi har att slåss emot i kulturlivet, medierna och utbildningssystemet där den vänsterliberala och socialistiska hegemonin är stark, men med Wågs analys av oss är vi än mer beredda. Tack.

3. Ett obehagligt drag i Wågs text är hans tal om att Avpixlats sk näthatare ska känna att de inte kan vara anonyma. ”Deras anonymitet tas inte för given” längre skriver han och menar att de alternativa Sverigevänliga sajterna och deras kommentarsfält har blivit mer väluppfostrade sedan hans, han skriver ”vår” Researchgruppen, har avslöjat dem i Expressen vid julen 2013 .

Genom att samköra nätkommentarstekniken Disqus med inlägg på t ex SVT Opinion har RG fått fram exakt vilka personer som döljer sig bakom anonyma nicknames eller i så nära det går så att statistik på deras ålder, inkomst och bostadsort kan kartläggas.

I likhet med Marika Formgrens inlägg ”Med skräcken som vapen” ser jag denna självcensur som ytterst beklaglig för frihet och demokrati, se mitt inlägg. Expo är värre än Researchgruppen genom sin försåtlighet och makt medan RG är mer öppet förtyckande i sin mentala terrorism.

Inte ens Michael Hess inlägg på Aftonbladet som friades härom dagen är något att gläda sig över. Frikännandet gavs för att inlägget låg nere i en kommentarstråd vilket gjorde det besvärligt att nå, medan själva innnehållet fortfarande ansågs kränkande, se NEO . Denna dom är lika illa som frikännandet av Lars Hedegaard 2012 då hans uttalande sades i en viss kontext (ett informellt morgonsamtal med en journalist som valde att offentliggöra samtalet. Skvaller).

4. Wåg ondgör sig över sk ”drev” som Avpixlat och dess kommentatorer sägs ägna sig åt, bl a mot Katarina Mazetti där även jag är med men inte heller skyldig. Dessa folkopinioner har inga resurser jämfört med vaed Wågs Researchgrupp, Expo, SVT/SR, Expressen och Aftonbladet har.

Ja det kan vara fel att hänga ut adresser till bortskämda tonårshäxor som vandaliserar på Långholmen men det är inget mot att ringa på hemma hos Jim Olsson , ja den historien kan ni väl, JK vägrade ta upp denna av Expressen och Researchgruppen självpåtagna inskränkning av Olssons grundlagsfästa yttrandefrihet.

Desssa ”drev” kan man skriva mycket om men jag hänvisar till Salles blogg www.fnurra.com angående de drev som AFAs Facebookgrupp driver för att utestänga honom. Avhumaniseringen av Sverigevännerna är det första att bekämpa. Suck.

5. Kuriosa: Jag är bekant med med Mathias Wåg sedan 1990-talet då jag höll ett föredrag om autonom marxism vid det anarkistiska bokkaféet Cafe 44. 1986 gick jag ur VPK för dess stela statslojala och Sovjetvänliga politik, men gick in i V 1991 då jag tillhörde förnyarna, den sk tredje vänstern . 2000 gick jag ur V igen, och skrev några rader varför i Dagens Arena, lustigt nog. Nu skriver jag som sagt i Avpixlat, men lika frihetsbejakande.

Välkomna tisdagen den 9 juni för det sista föredraget. Alla är välkomna, troll och människor.

Mina böcker recenserade i Nya Tider

image

Inte alls okritiskt recenseras The Swedish story och Framtidsmannen, men med udd mot mitt tankeexperiment om att förnuftiga, kunniga och modiga invandrare nog kommer väcka upp de sovande svenskarna.

Särskilt roligt att romanen gillades av recensenten Lennart Svensson. Få se nu om Axpixlat eller Dispatch kommer ta sig an böckerna mina.

Se http://www.nyatider.nu för mer information.

Mina föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen

image

Våren 2015 håller jag öppna föredrag för alla intresserade:

16 april om att bygga en Sverigevänlig folkrörelse. Inspelning på YouTube

13 maj om industrinationen Sverige och den Sverigevänliga folkrörelsen länk

9 juni om det extrema Sverige och den Sverigevänliga folkrörelsen

 

Kl 19 sal Gästabudet i Hartwickska Huset, St Paulsgatan 39, Södermalm, Stockholm.  T-Mariatorget. Gratis inträde men lägg gärna en slant.

Arrangör är föreningen Fri Folkbildning, där jag är ordförande. Gå gärna med om du vill stödja  oss.  Välkommen!

 

Mina artiklar i Avpixlat

Jag har börjat skriva för Avpixlat, en nättidning som utvecklar folkbildningen och den svenska demokratin enligt min analys.

Bokrecension av Trykkefrihedsselskabets 10 års antologi, 7 april 2015. Se även denna recension från 2013 av bok från danska TFS

Krönika om sjukdomen islamofobi 6 april, 2015

Referat från Mattias Karlssons föredrag i Uppsala 2 april, 2015

Krönika om Jimmie Åkessons återkomst, 24 mars, 2015.

Rapport från danska Tryckfrihetssällskapet, 14 mars, 2015

 

Presentation på Avpixlat

Bildning – folks och min


Denna mycket långa och  självcentrerade bloggpost relaterar till den förra och betydligt kortare posten om Sverigevänliga medier och folkrörelser .

Vad jag vill ta upp utifrån ett personligt perspektiv är vad bildning och i synnerhet folkbildning kan vara.  Denna långa bloggpost och en tidigare om mitt internationella liv bildar ett personporträtt, ofullständigt eftersom det mesta om familjeliv och anställningar saknas.

Efter många yrkesroller (projektledare vid Uppsala universitets uppdragsutbildning för lärare, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokalreporter, folkhögskollärare och verksamhetschef vid invandraravdelning vid studieförbund, föreläsare och föredragsarrangör, kampanjledare vid indisk tankesmedja, redaktör för SD-ägda webbtidningenSamtiden och mycket mer) har jag vid 56 års ålder kommit fram till att jag nog är en folkbildare. En med rötter i den gamla tidens folkbildning men också med en alldeles egen bildningsresa.

Min egen bildningsgång interfolierades med folkbildningen. Denna unika företeelse som vi nyttiga och demokratiskt sinnade skandinaver skapade vid förrförra seklets mitt är något jag är väl förtrogen med men några rader för oinvigda kan vara på sin plats.

Folkbildningen kom till Danmark och Sverige från England. Där fanns bildningssällskap som startats vid början av 1800-talet av inflytelserika herrar som Lord Henry Peter Brougham i London, inspirerade av filosofen Jeremy Benthams utilitarism. Tanken var att sprida nyttig kunskap till de fattiga och därmed höja välstånd och kunskapsnivå. Demokrati var inte prioriterat i första hand.

1832 utkom i Sverige britten Broughhams Om folkbildning. Översättning. Med anteckningar om de i England befintliga hantverks-instituten och sällskapet för nyttiga kunskapers spridande i översättning av expeditionssekreteraren vid utrikesförvaltningen, Frans Anton Ewerlöf. Året därpå bildade han Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande bland allmogen och de arbetande klasserna.

säll

Från Danmark kom decenniet efter mer influenser från N.F.S. Grundtvig, den danska folkhögskolans grundare. Vid sekelskiftet 1900 hade en svensk innovation tillkommit, studiecirkeln. Skomakarsonen Oscar Olsson hade som enda barn fått gå i läroverk i Lund och studera på universitetet till lärare. Han var verksam inom nykterhets-, arbetar- och folkbildningsrörelserna, samtidigt. En folkbildningsman kallas han i Svensk Uppslagsbok med över 40 skrifter och ett helt liv inom dessa folkrörelser, i synnerhet ABF och IOGT.

Parallellt med dessa skandinaviska folkliga bildningstraditioner hade Wilhelm von Humboldt i Tyskland ett sekel tidigare propagerat för bildningens ändamål i sig, dvs. inte som engelsmännen inriktade på nytta och praktiska sammanhang, utan forskning och allmänbildning som något som gör oss fria, för att använda den f.d. statssekreteraren Jasenko Selimovics ord i DN 18 mars 2015.

Genom bildning, att känna till sin omvärld, historien och människosläktets egenheter i alla dess vrår inklusive de mörkaste kan vi isoleras och få svårt att ens begripa att vi stängt in oss med vår okunskap.

”Bildning betraktas i Sverige som något otidsenligt och elitistiskt. Men utan egen kunskap om kulturarvet och samtal med andra som känner det får individen svårt att växa och bli självständig”.

Det ska behövas en folkpartistisk teaterman från Balkan för att förklara för svenskarna att det inte är fel att vara beläst, bildad eller begåvad. Selimovic skriver om det tyska bildningsbegreppet som går tillbaka till humanismen, renässansen och antiken, medan jag vill belysa folkbildningen.

Men ofta hänger de samman, den avancerade ofta akademiska bildningen och allmänbildningen. Man går som jag mellan universitet och folkhögskola, arrangerar offentliga föredrag av universitetslärare på folkbibliotek och drar nytta av fler världar.

Den kritik för elitism som Selimovic ser i Sverige existerar dock och kan hämma de som vill lära sig men inte vågar skilja ut sig på grund av Jantelagen. Vårt bildningsförakt stod aldrig så högt – eller lågt – som när Fredrik Reinfeldt överräckte en platteve på prinsessan Viktorias 30 årsdag av regeringen 2007.

Korsordskunskap och vyer från På Spåret är inte fel utan kan hänga ihop med båda sidor av bildningen. Personer som varit utan bildningssammanhang kan själva bilda sig, autodidakter som Eyvind Johnsson och Harry Martinsson. Även Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg kan räknas dit.

Nu har vi alltså minst fem bildningsbegrepp: det klassiska bildningsbegreppet, det tyska begreppet Bildung, folkbildning, självbildning (autodidaktik) och allmänbildning.

Mina f.d. lärare och kollegor Bernt Gustavsson och Donald Broady har skrivit om detta och det finns oändliga mängder att läsa, t ex Michel Foucaults senare skrifter om (den sexuella) kultiveringen av sig själv, men även Pierre Bourdieus begrepp om kulturellt kapital och habitus, vilka båda kan sägas gå tillbaka till aristoteliska dygder och begrepp som hexis (vi kommer aldrig förbi grekerna . . .).

Jag stannar där men det finns alltså en levande debatt om bildning och folkbildning, även om den sällan förs utanför Linköpings universitet, litteratursociologen i Uppsala och Folkbildningsrådet samt av enskilda författare som Ronny Ambjörnsson (Den skötsamme arbetaren), Ulrika Knutsson (Fogelstadsgruppen) och forskare som Anders Burman . 

Bildning är dels en personlig strävan till att utveckla sig själv, dels en allmän kunskap som man delar med andra, men kan vara något som man lär sig och utvecklas av tillsammans med andra i t ex studiecirklar, folkhögskolekurser, föredrag och gemensamma studier.

FOl bld

Motsatsen är alltså utbildning, dvs. i bestämda syften. Därför är KomVux inte bildning utan utbildning, medan folkhögskola ska vara bildning. Vid sidan av dessa arrangemang kan den nyfikne bilda sig själv på bibliotek och vid olika läroanstalter i syfte att bli just bildad, oavsett vart det leder. En sådan person är jag, men också en folkbildare. Över till Sjunnes bildningsgång:

 

1970-TAL

Jag kom tidigt in i alternativrörelsen som bestod av miljöaktivister, proggmusik, vänsterkaféer och studentvänsterns nya spännande tidningar som Gnistan, Proletären, Kommentar, Häften för kritiska studier, Marxistiskt Forum, Clarté, Ny Dag och Folket i Bild. 1977 blev jag försäljare av just FiB/K, då en pigg lite Kina-anstruken kulturtidsskrift runt SKP, Jannarna Stolpe/Myrdal/Guillou, förlagen Oktober och Ordfront. Jag sålde den på mitt gymnasium, där jag startat ett elevråd och på mina arbetsplatser Akademiska sjukhuset och Kungsgärdets sjukhus vilket uppskattades måttligt.

1978 startade jag en studiecirkel hos ABF för att läsa Karl Marx Kapitalet, med vägledning från statsvetaren Mats Dahlkvists kommentarer. Via VPK samlades ett gäng hemma hos mig för att diskutera vad vi läst.

Vid denna tid hängde jag ofta på stadens kommunistiska bokkaféer, drygt fem. Ett piggt undantag var Uppsala Bokgille som drevs av den frihetligt socialistiska utbrytarsektionen av f.d. socialdemokratiska studentklubben Laboremus. Jag fick kontakt med anarkism, syndikalism, libertariansk socialism, tidningar som Brand, Socialism och Barbari, grupper som Alternativ Stad, Arbetarmakt och en svårutredd romantik för maj 1968 i Paris.

Just Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift prenumererade jag på eftersom jag identifierade mig starkt med den frihetliga och vildare grenen av arbetarrörelsen. Som specialarbete 1978 vid naturvetenskapliga linjen Lundellska skolan/Skrapan skrev jag ett arbete på 40 sidor om socialdemokratins idéutveckling och dess fall 1976. Många timmar vid universitetsbiblioteket Carolinas bildrullar på gamla dagstidningar.

Jag hängde också vid den lika flummiga alternativlokalen/allaktivitetshuset Verkstan på gågatan, där Stadsbiblioteket nu ligger. Där frodades alla slags alternativa påhitt som jag gärna deltog i. Vi var huvudsakligen drömmande medelklassungar med stabila familjer. Någon professorsson drog till Värmland för att starta ett ekologiskt jordbruk och någon slags organisation KRAV medan andra gick vidare in i Miljöförbundet/MIGRI/Jordens Vänner/Framtiden i Våra Händer/jordbrukskollektiv/Tvind i Danmark/Christiania/Amsterdam/Indien . . .

Bakom Verkstan stod klientorganisationerna RFHL/RSMH men de hade litet med våra hyss att göra.  Samla Mammas Manna var mer i vår stil och kontakter fanns från oss till denna fantastiska musikgrupp som ingick i proggrörelsen men på tvärs.

1975-76 tillbringade jag vid Mountain View High School i Arkansas och ett halvår 1979 liftade jag runt i USA, bodde hos folk jag träffade på gatan och levde ett luffarliv, dock med sikte på bokliga studier och aktivism.  Beatnikrörelsens och hippierörelsens klassiker betades av liksom Marcuse och Even Cowgirls get the blues.

1980-TAL

1981 flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap (men mest för att jag kärade ned mig i en fiolspelande museitjänstekvinna). Där blev jag snabbt inkastad som cirkelledare i Kommunistiska högskoleförbundets (VPKs studentförening) marxistiska grundkurs och fick ta avsnittet om Lenins Imperialismens som kapitalismens högsta stadium.

Min håg stod dock till journalistiken och jag for till Skurups folkhögskola men misslyckades i ett intagningsprov. I Mälaren på ön Biskops-Arnö fanns en medielinje på Nordens folkhögskola som tog emot mig.

Där skulle jag få min egentliga bildning och folkbildningskunskap som elev och senare lärare. Läraren Ingmar Lemhagen blev en mentor och kom att betyda oerhört mycket för min bildning – från hans studiecirkel 1981 på folkhögskola om ungdomskulturer, där jag bekantade mig med ungdomssociologen Thomas Ziehe till mitt arbete med hyllningsnumret till honom av tidskriften Kritiker 2010  .

Sommaren 1982 flyttade jag till Köpenhamn för att skriva frilansjournalistik och bekanta mig med Danmark, som ett möjligt land att bosätta mig i. Året därpå var jag dock tillbaka i Uppsala och startade en kortlivad lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet. Båda dessa erfarenheter var utvecklande och bildande men inte i ett bestämt sammanhang. Det kom senare där mina danska intryck kunde nyttjas.

Ingmar introducerade mig till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU) som kom att betyda mycket för min bildning. Där blev jag vid mitten av 1980-talet deltagare i samnordiska så kallade kretsar, studiecirklar på mer avancerad nivå. Dessa rörde sig om psykoanalytisk littteraturtolkning, fenomenologi, Foucaults maktanalys, Bourdieu och fransk post-strukturalism. Vid samma tid hade jag engagerat mig i KHF/VPKs Uppsalaavdelning vid studentkåren.

Genom detta uppdrag kunde jag som representant för NSU och Stefan Jonsson som representant för Humanistforum vid Uppsala universitet arrangera öppna föreläsningar.  Sven-Olof Wallenstein, Horace Engdahl, Donald Broady, Ebba Witt-Brattström m fl talade om liknande ämnen som NSU-kretsarna, dvs. kontinentalt tänkande inom humaniora och samhällsvetenskap.

Till tiden för NSU och via Ingmar Lemhagen upptäckte jag förlaget Symposion, tidskriften Res Publica (där jag ett decennium senare medverkade) och förläggaren Brutus Östling.  Ett par resor till Indien avklarades under dessa intensiva år liksom sommarvikariat vid landsortspressen som allmänreporter.  1988 antogs jag som doktorand i praktisk filosofi och ville syssla med fransk post-strukturalism vilket inte var möjligt. Istället sökte jag mig bort från Filosofiska institutionen i Uppsala, till Norge, Danmark, England, Frankrike, Schweiz och till sist USA igen.

1990-TAL

1991 undervisade jag på Brunnsviks folkhögskola på en s.k. invandrarkurs, en uppdragskurs betald av Arbetsförmedlingen för att sysselsätta deltagare i 16 veckor. Varken utbildning eller bildning men vackert och på klassisk socialdemokratisk bildningsmark (Dan Andersson, Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist, Karl-Erik Forsslund ). 1992 antogs jag till folkhögskollärarelinjen vid Linköpings universitet och tog examen vid jul samma år.

Som examensarbete arrangerade jag en föredragsserie vid Uppsala Stadsbibliotek kallat Fritt Forum. Där talade Ola Larsmo, Bosse Rothstein och många fler under hösten 1992. Jag skrev ihop en beskrivning och utvärdering som räckte som underlag, även om själva arrangemanget var det egentliga examensarbetet.

Min praktikskola blev naturligt nog,  och nära Uppsala dessutom där jag hade  tre barn, min egen skola, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag undervisade på medielinjen och fortsatte efter årsskiftet 1992/93 på en uppdragskurs för Arbetsförmedlingen i Bålsta intill.  Detta var under finanskrisens värsta år och folkhögskolorna fick extra anslag för att fylla platser.

1993 for jag till USA för forskarstudier i filosofi vid New School University i New York men återvände snabbt efter att ha översatt åtta uppsatser i politisk filosofi för vänsterförlaget Daidalos. Väl tillbaka kastade jag mig in i en folkhögskolekurs på Biskops-Arnö som arrangerades av en latinamerikansk teaterförening i norra Stockholm. Jag blev ansvarig föreståndare och skötte viss undervisning och ordnade med de 25 eleverna tills hela projektet kollapsade vid julen 1994. Nej, jag kunde inte spanska ens då.

Jag fortsatte under 1995 med lite sidouppdrag vid Biskops-Arnö som att arrangera en konferens om islam i Europa och en kurshelg om och med filosofen Georg Henrik von Wright, sammanfattad i boken Myt och rationalitet, red Bengt Molander. Jag hade även studiecirklar i marxism för Ung Vänster i Uppsala i min tjänst.

Danska utbildningsprogrammet Kaospiloterna intresserade mig och jag besökte Århus tillsammans med Studiefrämjandet i Uppsala. I Rinkeby hade projektutbildningen FYRVERKET startat i regi av Sundbybergs folkhögskola, där jag blev en av två handledare för ett tiotal arbetslösa ungdomar under ett intensivt år.

1996 fortsatte jag samarbete med Studiefrämjandet, bl. a som ledare för skrivarcirklar, undervisning i informationshantering och vid Kunskapslyftet, Göran Perssons bidrag till den svenska folkbildningen eller ska man kanske säga förädlingen av humankapitalet.

Mera i det fördolda fortsatte jag egna post-marxistiska studier, bl. a av italienaren Toni Negri, vars autonoma marxism jag föreläste om på anarkistcaféet Kafé 44 i slutet av 1990-talet. Mattias Wåg från AFA minns det bättre än jag. Vänstergruppen Folkmakt arrangerade och refererade  noga .

Min sista insats vid folkhögskola blev Wiks folkhögskola utanför och i Uppsala, där jag undervisade i engelska, svenska och samhällskunskap.  Med fyra folkhögskolor bakom mig trädde jag sedan in i Uppsala universitets uppdragsutbildning vid lärarutbildningen, gamla ILU och tidigare Seminariet. Där blev jag kvar i sex år och hade varken studiecirklar eller föreläsningar för mig, men dagarna fylldes av lärarfortbildning på längden och tvären vilket ibland liknande folkbildning.

 

2000-TALET

Mitt nästa värv inom folkbildningen skedde 2007 när jag tog över som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum, tidigare Invandrarnas Kulturcentrum   i Stockholm. Under mellantiden hade jag varit biträdande rektor vid Hjulsta grundskola och Fryshusets gymnasium.

Vid SV-IKC samarbetade jag med ett 70-tal invandrarföreningar med inriktning på kultur, dvs. ofta dans och musik från deras hemländer. Avdelningen var dock underfinansierad och jag fick gå vidare igen.  Men för mig var det intressant att se studieförbundsvärlden inifrån och folkbildningens charm när den är som bäst.

Jag hade sedan början av 1990-talet skrivit lite debatt i Uppsalatidningar och sålt frilanstexter men inte särskilt aktivt. Tanken på att samla ihop mina texter och ge ut dem, eller att skriva hela böcker, både fack- och skönlitteratur, föresvävade mig denna vår 2009 men jag återgick till lärarutbildningen, denna gång vid Stockholms universitet.

Min egen bildningsgång hade vid denna middagshöjd i livet, 50 år, avstannat något. Jag var rätt less på böcker och att orera. Efter fil mag examen i filosofi vid Södertörns Högskola på en uppsats om Gilles Deleuzes tidsmetafysik lessnade jag inte bara på post-strukturalism utan på marxismen i stort, gick ur Vänsterpartiet i Uppsala (där jag som ordförande arrangerat möten med Alexander Bard m fl. om sexualpolitik och droger) och det politiskt korrekta åsiktsklimatet i Sverige.

Jag röstade liberalt, läste Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Fredrik von Hayek och sprang på möten med Frihetsfronten och Timbro. En omvändning som kan verka märklig men som f.d. frihetlig socialist var övergången till frihetlig liberal, dvs. klassisk liberal, inte svårt. Numera är jag bara frihetlig.

 

2010-TALET

Jag hade rest ett par gånger till Indien och var nu 2009 gift med en indiska och vi väntade barn. I januari 2010 flyttade vi till New Delhi, för min del den sjätte gången jag lämnat Sverige.  Där arbetade jag som kampanjledare vid en liberal tankesmedja med uppgift att implementera skolpeng i några delstater och helst i hela Indien, School Choice Campaign  .

Jag hann faktiskt med att berätta på engelska i denna videointervju för kollegorna på Art of Learning  om den svenska folkbildningens historia och nuläge.

Den dissident som de flesta nu känner mig som debuterade först 2012 med denna småilskna bloggpost efter en fikastund med Ingrid Carlqvist sommaren 2012. Hon berättade om sitt tidningsprojekt och islamkritik och allt annat som jag haft på känn sedan början av 1980-talet då jag orienterat mig ut mot Europa.

Senare samma år skrev jag ett par recensioner i Dispatch International och i januari 2013 avslutades mitt tillförordnande som universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Denna kritiska debattartikel i Pedagogisk Forskning gjorde väl sitt till liksom denna kritik  av förskolepedagogikens brister.

Jag var arbetslös under större delen av 2013 och hade tid att förkovra mig i invandringsdebatten och forskningen om migration. I september samma år drog jag i gång föreläsningar om just invandring,  men även om islam, etnicitet, feminism och annat som sällan ifrågasätts av politiskt korrekta medier och etablissemang, i synnerhet inte av folkbildningen som hittills löpt i statens lina, lojalt och föraktfullt mot de som kritiserar alla besynnerligheter vårt stackars land genomlider.

 

SLUTORD

Till den humanistiska bildningen från renässansen hörde att göra en grand tour i Europa. Goethe for runt i Italien, Byron till Grekland och senare reste vår egen Geijer till England på 1830-talet. Vi fattigare svenskar fick hanka oss fram, som arbetarförfattarna Johnsson och Johansson i Frankrike eller gå till sjöss som Harry Martinsson. Men de blev bildade dessa självlärda lärda män. Birgitta Stenberg är en övergångsfigur mellan dåtidens litterära luffare och vad som skulle komma efter henne, dvs. . Min generations mer planlösa resor.

Vid senare delen av 1900-talet förväntades unga bildningstörstande män och kvinnor, fast de fick inte kallas så utan att de letade efter sig själva, resa på ryggsäcksluff till Indien, helst landvägen (check 1984), bosätta sig i något europeiskt land ett ta (check Danmark 1982, Schweiz 1989), utbytesstudier i USA (check 1975) och kanske vid universitet (check 1993 och Stanford 2001) liksom att bedriva oavlönat kulturarbete (check 1983 ad infinitum).

Sociologen Pierre Bourdieu har beskrivit sin 1968 generation som att de trodde att de självständigt valde sina fototapeter, sina Guernica-reproduktioner (check 1978) och att var och en trodde sig leta efter sig själv medan de gick som får i en konform skock. Till och med realisten Norman Mailer trodde att de svarta stod för en individuell amerikansk form av existensialism  när de i själva verket gjorde som andra och reklamindustrin ville få dem till. I så måtto är min bildningsgång inget särskilt intressant. Men folkbildningen skiljer ut sig.

Mitt långvariga engagemang som folkhögskollärare, studiecirkelledare och föredragsarrangör har skett vid sidan av mina egna bildningssträvanden. Jag har alltid velat dela med mig och har väl förstått att inte alla gillar att få saker sig påprackade. En syster fick prenumeration på FiB/K i födelsedagspresent på 1970-talet och numera ger jag dem mina egna böcker.

Den svenska folkbildningen av idag har lite att erbjuda än anpassning till rådande politiskt korrekta dogmer och system. Den kritik som många runt SD känner men inte bara där, har ingen plats i dagens studieförbund eller folkhögskolor. Ändå är det kunskapstörst som driver läsare till Avpixlat och andra nätforum, en ny slags folkbildning menar jag på fullt allvar. Får man inte veta av gammelmedia vad som sker går man dit eller till Flashback.  De är inte sämre än vad etablerade medier producerar. Självsaneringen fungerar.

Mitt folkbildningsengagemang och mitt dissidentskap, det besvärliga i att ha med mig att göra officiellt, skiljer ut mig men jag är i stort sett samma intellektuella äventyrare förr som idag. När jag var med vid politiska butiksrån i Köpenhamn, inspirerade av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte och skrev om det i kulturtidskriften 299 drevs jag en upprorslusta mot makten. Jag var konträr redan då men också revolutionsromantisk flumvänster tyvärr.

Idag när makten är kulturvänster/vänsterliberal är jag lika engagerad mot den som 1982 i Köpenhamn. Därför är jag stolt medlem av danska Trykkefrihedselskabet och rapporterar från våra möten.

Jag slutar med några ord från Jasenko Selimovic, en normal och bildad person till skillnad från oss bildningsfientliga extrema svenskar 

”I Sverige beskrivs bildning som ett ord ’tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar’. Vänstern förklarar den vara del av ’en kolonial västerländsk diskurs’ där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.”

Bildningen och folkbildningen har sitt berättigande när den behövs för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag förvirrar medierna oss och vi tror inte vi ser vad vi ser, hör vad vi hör och känner vad vi känner. För att bli riktiga människor måste vi själva ta oss an vårt bildningsarv och börja orientera oss om vad som händer och vilket ansvar vi har.

Makten kommer inte hjälpa oss, men det gjorde den inte heller 1908 när socialdemokratiskt ledda Hola folkhögskola förvägrades statsbidrag pga. dess tillhörighet till arbetarrörelsen. Att arbetare skulle bilda sig var ett hot.

Kampen fortsätter med nya medel men målet är detsamma: att befria oss genom kunskap, även om den gör ont och motarbetas.  1700-talsfilosofen Immanuel Kants ord om upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet är giltiga idag.

Självförvållad är denna omyndighet när orsaken därtill inte är brist på förstånd, utan på beslutsamhet och mod att betjäna sig av sitt eget utan att ledas av en annans. Sapere aude – ’Ha mod att betjäna dig av ditt eget förstånd!’”

Mod och kunskap, bildning. Tillsammans, folkbildning.

JSj

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre halvdåliga böcker om Indien

 

14024_10204017405103049_3206320540253247318_n

Några rader om tre svenska böcker om Indien – ett område jag är välbekant med sedan mitt första besök 1984, mina arbets- och familjekontakter i Delhi och vidare här på bloggen .

Böckerna går dock inte att rekommendera för den som vill veta något om Indien. De intresserade kan läsa Per Anderssons blogg   , Göran Tunströms Indien- en vinterresa, Jan Myrdals Indien väntar eller varför inte några relativt aktuella analyser från indierna själva; Ramachandran Guhas India after Gandhi, Gurcharan Das India grows at night, Nandan Nilekani Imaging India och många fler som jag inte hunnit med att läsa men det finns massor av bra indisk litteratur på engelska om Indien .  Över till de mediokra svenska författarna:

Henrik  Chetan Aspengren gör stor sak av sitt adoptivskap i boken En dag i Delhi (Norstedts, 2014). Han kom till Sverige ett par månader gammal och växte sedan upp i Dalarna, blev historiker vid London och Uppsala på en avhandling om Pakistan, ärkefienden som han bott i under sina forskarstudier.

Hans bok är bitvis läsbar men har ingen särskild röd tråd bland hans traskande runt i Delhi och Mumbai, vid sitt barnhem i Karnataka och utforskande av några tidiga svensk-indiska förbindelser. Den är inte en historieskrivning, möjligen en post-kolonial metabeskrivning av bilderna av österlandet sett från Sverige.

Göran Tunströms fina skildring från sina rundresor under 1970-och 80-talen är inte alls jämförbar rent litterärt, men kanske var det åt dettta essäistiska och personliga håll Aspengren ville nå  utan att lyckas. Bloggkollegan Thomas Nydahl var dock imponerad.

Nästa bok Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand (Norstedts, 2011) är en skröna om en skånsk reporter på vift i Delhi. Jag har själv ofta haft den rollen, första gången som frilans 1987,  men kan inte förlika mig med hans tramsande. En kärlekshistoria med en gift skönhetssalongsföreståndare är huvudtemat och sedan en skumraskhistoria om hennes make.

Raljant om indierna men inte helt oläsbar, dock inget som man kan rekommendera om man vill veta något utöver de uppenbara klichéerna. Jag ska kanske inte vara för hård mot Bergstrand  vid närmare eftertanke då jag själv använt mig av en del vanliga (miss)uppfattningar om indiskt vardagsliv i min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati   (vilken ingår i min Framtidsmannen ).

Den tredje boken, Erik Anderssons Indialänderna (Bonniers, 2015), är den bästa av de tre, men handlar å andra sidan inte om Indien. Mer om Västergötland, Mongoliet och alla kaukasiska länder däremellan.  Andersson beskriver en svensk amatöretnolog som reser österut och hamnar fel, blir förvirrad, tar om sina försök och dör till sist på resande fot.

Hans vänner och släkt minns honom men är inte riktigt överens. En roman om tolkningar, minnen och missuppfattningar. Av de tre är denna litterärt mest högstående även om den bitvis är tradig och lite väl underfundig. Men om Indien handlar den som sagt inte.

Som sagt var, läs inte böckerna och köp dem inte. Lägg ner din tid och pengar på annat. Res till Indien istället eller  förresten, gör inte det. Stanna och ät en god thali på närmaste indiska restaurang. Den indiska maten är faktiskt bättre här än där.