Liksom många andra fritänkare började jag i anarkismen (se Johan Norberg). Den anrika tidningen Brand valde därför att intervjua mig i sitt temanummer ”Åsiktsbytarna” eftersom jag nu uppfattas ha bytt åsikt.

Tvärtom skulle jag säga. Det är vänstern som har blivit elitär och högern som nu företräder de breda folklagren. Själv är jag frihetlig patriot. Min politiska bana är inte unik utan föregås av Arthur Koestler, Eyvind Johnsson, Christopher Hitchens och de franska sk nya filosoferna och många många fler som slutade tro på marxismen och vänsterdogmerna på 1980-talet; se min essä bland annat om Svante Nordin, Håkan Arvidsson, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg.

Att jag höll mig kvar berodde nog på alternativrörelsens styrka och postmodernismen – de två efterföljarna till marxism och vänstern som fortlevde ett tag tills det inte gick längre, för mig först runt 2000 men egentligen skulle jag ha lämnat VPK för gott 1986 när jag gick ut första gången pga dess pro-sovjetism och statsdyrkan. För en tid var den autonoma marxismen en möjlig teoretisk utväg men den föll ihop även den.

Här nedan följer intervjun i korrigerat skick. Jag ska försöka återkomma till dessa personliga och politiska funderingar (liksom jag gjort om min bildningsgång) efter att ha läst ut André Groz Förrädaren (nu bläddrat i, vilke svammel) och Thure Stenströms Romantikern Eyvind Johnsson; två böcker som jag borde ha läst tidigare. Fast nu är nog rätt.

Kjell Höglund sjöng redan 1979 om vartåt det barkade hän 🙂

Se tidigare referat i vänsterpressen av mina föredrag

—–

M är Mathias Wåg från Brand, J är jag. Intervjun skedde på ett fik på Götgatsbacken.

”M: Du började din bana som husockupant en gång i tiden?

J: Jag bodde 1982 i Köpenhamn, skrev i svensk kultur- och alternativpress (2NioNio) och deltog i ockupationer där. När jag blev aktiv i Uppsala var det kring några husockupationer — även om jag inte var med och ockuperade själv. Jag var med runt ett gäng som var frihetliga socialister, som tog över den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus.

Det fanns en bokhandel som hette Uppsala Bokgille, där jag stötte på dem. Och så var jag aktiv i ett allaktivitetshus vi hade i Uppsala på 1970-talet, som leddes av folk från RFHL och RSMH. Man skulle alltså få mentalpatienter och drogberoende att aktivera sig, dreja lera och spela teater. Jag prenumerade på Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift (FST) när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och gick gymnasiet. Samtidigt gick jag med i Kommunistisk ungdom och VPK 1977. Senare blev jag medlem i SAC och skrev i Arbetaren. Ganska mycket en allätare, men väldigt mycket studentvänster.

M: Du var tidigt och nosade på postmodernismen?

J: Jag var medveten om vänsterns implosion redan 1980-81, så när postmodernismen kom så var jag redan postmarxist. Senare upptäckte jag den autonoma marxismen och Negri. Allt det där kom till mig via både Nordiska sommaruniversitetet och Biskops Arnös folkhögskola, där jag hade den nordiske litteraturkännaren Ingmar Lemhagen som en slags mentor. Ingmar introducerade mig för Birminghamskolan och Cultural studies.

Så kom jag in på ungdomsforskning, Tältprojektet, alternativa offentligheter och allt det där. Så postmodernismen blev en logisk fortsättning. Eftersom jag är född 1958 tillhörde jag inte 68-vänstern, utan var alltid en ironisk vänster. ”Jaja, ni som är äldre har misslyckats. Vi ska göra det på ett nytt sätt.” Så jag var en del av den strömningen, med andra som Johan Ehrenberg, Nina Lekander och Brutus Östling — de som var en nyvaknad vänster på 80-talet och som var mer estetiskt orienterade. Så när det postmoderna kom så gifte den sig väldigt bra med oss som var mer kulturellt inriktade och kanske inte alltid så politiskt genomtänkta men mer uttrycksfulla.

M: Hur många partier har du varit med i vid det här laget?

J: Fyra. Vänsterpartiet, sossarna, Folkpartiet och nu Sverigedemokraterna.

M: Ser du en röd tråd i det du gjort, från den tiden fram till idag? För mig ser det ut som väldigt tvära kast.

J: Jag tycker inte det är tvära kast. Den röda tråden jag ser är frihetstemat. Jag har ju upptäckt när jag läser Kjell Östbergs historieskrivning i Sveriges Historia del VIII, där han identifierar ett uppror som går från Fälldin och den gröna vågen över till ett nyliberalt uppror. Han ser en linje mellan den vänster som på 70-talet vänder sig mot den socialdemokratiska korporativa välfärdsstaten och den populistiska nyliberalismen med Ny demokratis kritik av välfärdsstaten.

Att det rör sig om samma kritik av stora system, och där ingick ju postmodernismens kritik. Den vänsteragitation som fanns på 70-talet kom ju från vänster mot socialdemokratin. Under 80-talet hade jag inget till övers för nyliberalism, men idag tycker jag den är väldigt intressant. Vi svenskar har alltså sedan 60- och 70-talet haft olika frihetliga revolter, för mer frihet än trygghet. Och då passar jag in rätt bra, som frihetsvän snarare än på trygghetssidan.

Idag skulle jag nog mer beteckna mig som frihetlig eller klassisk liberal i Hayeks anda. Svenskarna älskar ju sitt land väldigt mycket. Jag har alltid velat fly från den svenska tryggheten. Jag började tidigt lifta till Christiania, bo där och röka hasch. Sen liftade jag runt i USA. Och på 80-talet till Asien. Eftersom jag kommer från en borgerlig familj har det alltid varit möjligt. Så jag inser ju paradoxen. Jag har aldrig prioriterat tryggheten, nu går jag på a-kassa och tar ströjobb som SFI lärare, får inga jobb trots att jag är välutbildad — eftersom jag skriver på fel sajter. Då var jag idealist, vänster och fick inget jobb, nu är jag idealist, så kallad höger och får inget jobb.

Jag har ju sett mig själv som ett levande postmodernt experiment hela mitt liv. Jag har gjort oräkneliga val, bott i olika länder, experimenterat med olika identiteter, sexuellt och politiskt.

M: Hur funkar det i Avpixlat, där du nu är krönikör?

J: Jag känner bara Mats Dagerlind. Avpixlat handlar ju bara om invandring och islam, islam och invandring, invandring och islam och så vidare.

M: Blir det inte torftigt?

J: Ja, det blir lite torftigt. Jag ska ha ett seminarium efter jul om Deleuze /Guattaris på Tusen platåer i min folkbildningsserie. Jag ska ha ett seminarium om buddhism och en gång om antik livsfilosofi. Jag ser både SD och invandringsfrågan som ett symptom på ett historiskt folkligt missnöje, som jag tror skickligt fångades upp av Fälldin och Centern 1976, som fångades upp av Ny demokrati 1991, och nu är det Sverigedemokraterna. Invandring är ju en viktig fråga, men vi har inte haft ettartikulerat och representerat folkligt missnöje på länge.

M: Vad skulle vänstern kunna göra för att fånga upp det missnöjet?

J: Vänstern har ju uttömt sina utopiska energier. Det bästa vore om vi fick en libertariansk socialism. Jag hade ju förhoppningar på det där, på Yelah, en frihetlig vänster, och när jag gick med i Vägval vänster i Vänsterpartiet. Och den vänster jag trodde på förlorade mot de statslojala inom Vänsterpartiet. Vänstern har gift sig ihop med staten, det är bara så.

M: Hur hamnade du hos Sverigedemokraterna?

J: Jag kom till det här sverigedemokratiska, dels kan vi säga via Timbro och klassisk liberalism. Men sen var det så att jag gifte mig med en indiska och flyttade till Indien. Den här sverigevänliga vändningen har kommit genom att bo utomlands. Det gick mer och mer upp för mig, herregud, vad är det för ett land jag kommer ifrån? Min fru och hennes vänner ryckte på axlarna och sade, ”Well, they’re Swedes, you know”.

Det slog mig mer och mer, att det är ju vi som är de extrema. Så började jag skriva en bok om Sverige när jag var i Indien, för att förklara — för indierna och engelsktalande — hur Sverige hade blivit så här extremt, boken heter The Swedish story: From extreme experiment to normal nation. Och jag är kritisk även mot delar av Sverigedemokraternas sverigevänlighet, att de också är en del av det här extrema av Sverige. Samtidigt som det finns sidor som jag vill behålla. Jag vill att Sverige ska bli ett normalt europeiskt land. Och bara det är extremt att säga. Det som är normalt i Sverige är extremt i världen, det som är extremt i Sverige är normalt i världen.

M: Det finns ju vissa antirasister som för ett liknande resonemang, med en kritik av den svenska självbilden som det goda antirasistiska landet.

J: Jag skulle nog vara överens med dem. Jag tillhör de sverigevänner som ogillar det extrema Sverige. En del säger är fint att vara osvensk men det är inte så enkelt.

M: När du var redaktör för SD:s tidning Samtiden körde du väldigt mycket artiklar om ”kulturmarxism”, postmodern vänster och postmarxism, hur dessa teorier har blivit en hegemonisk teori i hela samhället. Det är ju den frihetliga vänsterströmning du var inne på på 80-talet.

J: Kulturmarxistdiskussionen handlar ju om när vänstern misslyckades med att ta den ekonomiska makten. Marcuse sade redan 1964 att proletariatet var kört, att studenterna är avantgardet. Och inom socialdemokratin var det ju såna som Palme och Tage Erlander som placerade medelklassen i högsätet. Den kulturmarxistiska analysen handlar om att vänstern har övergett arbetarklassen, som den anser vara värdekonservativ, för att kunna förändras och teknikindustrins utveckling leder till en ny sorts tjänstemannaklass som kan vara radikal.

Det går ju ända från Lukacs bok Historia och klassmedvetande en linje som handlar om att kulturen är det som kan bli särskiljande snarare än klassbasen. Inom kultur och medievärlden har ju vänstern vunnit. De som blev duktiga på att hantera nya tjänster och tekniker var ju en bildad medelklass, surdegsvänstern, som dominerade de nya media — kanske mer självständigt än vad man gjorde för 30 år sen. På så sätt kan man ju säga marxistiskt att det har skapats en ny klass, som kallar sig vänster, men de är en del av etablissemanget.

M: Och arbetarrörelsen?

J: Sverige är ju den sista utposten för en klassröstning, med den röda halvan för folket och den blåa för eliten. Socialdemokratin lyckades väldigt väl med att börja prata om löntagare. Istället för att bli en uppdelning mellan värderingar så blev det en uppdelning av klass. De som jobbade inom medelklassyrken kunde identifiera sig som löntagare. Den positionen blev viktigare än vilka värderingar man hade. Det där är i gungning nu i Sverige. Uppdelningen löntagare-arbetsgivare var ju väldigt lyckad. Hur många är arbetsgivare — en halv procent?

Och har man då bilden av den onde direktören, då kan man inte liera sig med de här onda utsugarna. På det sättet har man i Sverige – i motsättning till det jag sade om kulturmarxismen — lyckats få in väldigt stora delar under begreppet löntagare. Det är därför borgerligheten vittrat bort. Men jag tycker att vara värdekonservativ är det nya svarta. All forskning, eller mycket forskning, visar ju på vad dygder, värderingar och kultur betyder för att bygga ett land, snarare än socioekonomiska faktorer. Och på så sätt går det ju emot marxismen. Jag har alltid intresserat mig för det kulturella, att det är värderingarna som bygger civilisationen.

M: Ditt resonemang slår knut på sig själv här. Att vänsterns problem är att det lämnat klassfokuset, men högerns styrka är att de betonar kultur. För den ”sverigevänliga” rörelsen är ju helt fixerad vid alternativmedia och kulturkamp. Skulle man inte kunna kalla dem en kulturhöger?

J: Ja, det skulle man kunna göra.

M: De ser ju ”kulturmarxismen” som ett framgångsrecept, hur man ska ta den långa marschen in i medieinstitutionerna…

J: Så vill ju inte jag göra. Jag är ju mycket mer folkbildare och folkrörelsemänniska. Men det har ju att göra med att folk är så stigmatiserade, att ska de göra något så får de smyga runt ute för att de är rädda — eller vara aktiva på nätet. Och sen det med institutioner, jag vill bygga en sverigevänlig äldreomsorg.

M: Du har väldigt stora projekt och visioner, men det blir inte alltid så mycket av dem?

J: Jag vill gärna bygga en folkrörelse. Jag vill göra som 4 oktoberrörelsen. De hade ju aldrig varit ute på gatorna. Så blev de 75 000 direktörer, företagare och vanligt folk. Jag är ju son till en småföretagare. Min pappa var fattig men jobbade upp sig och blev, om inte rik, så medelklass. Han jobbade i vägbranschen. Han säger alltid vad han tycker. I Uppsala som var en ganska skitnödig stad, redan på 70-talet. Min pappa sket i det där, och jag är uppväxt i den myllan. Jag gör mitt oberoende av opinionsläget. Jag gillar det hos småföretagarna, de gör det de tror på. Och de kommer nu till Sverigedemokraterna. Men inom vänstern tycker man ju det är reaktionärt med småföretagare. Alla här på Söder då som f-skattar?

M: På ett personligt plan, hur har det fungerat för din familj och nära med alla dina politiska vändningar? Har det varit slitsamt?

J: Det har varit och är slitsamma vändningar. Jag har alltid varit vänster och min pappa har varit höger. Sen började vi båda byta position och nu tycker han att Stefan Löfven är en bra person. Jag har tyvärr alltid varit besvärlig för min familj och mina vänner sen 70-talet. Jag ifrågasatte och var jobbig. Nu är jag ännu jobbigare. På ett smärtsamt plan har en familjemedlem tagit avstånd från mig. Vilket jag tycker är djupt tragiskt, men kan inte göra så mycket åt. Alla mina vänner i Uppsala har sagt upp bekantskapen.”