Geijerlitteratur 1971–1984

B-uppsats i litteraturvetenskap, Uppsala universitet, 1986

 

INLEDNING

Litteratur om Erik Gustaf Geijer (1783–1847) de senaste femton åren visar betydligt större bredd och kvantitet än de tidigare decenniernas Geijerforskning. John Landqvists stora omarbetade biografi från 1954 är det enda 1950-talet bjuder på av större insatser. Min gymnasielärare Bengt Henningssons avhandling Geijer som historiker från 1963 är 1960-talets största bidrag.

Under min undersökningsperiod, från 1970 och framåt, utvecklar skilda forskare sidor av 1800-talets portfigur inom historia, filosofi och allmän kulturdebatt. Torgny Segerstedt d.y. står för den samhällsbevarande akademikerkårens syn på Geijer, medan marxister som Kurt Aspelin tar fasta på det revolutionära hos Geijer. Ett stort tillskott till Geijerforskningen står alla bidrag med anledning av 200-årsjubiléet av hans födelse 1983 för.

Min väg att hitta rätt i de över 30 studierna i denna uppsats har varit att se till okända sidor av Geijers författarskap. Tre vägar till värdering av materialet har väglett mig; forskarens egna utsagor om det nyfunna, hänvisningar till förut okända källor och mitt eget omdöme.

Urvalet är stort men i en inventerande framställning som denna bör enligt min mening inget försumma. Dock har jag inte tagit upp musikvetenskaplig forskning i Geijers instrumental- och vokalmusik. Men även studier som ligger närmare mitt eget ämne, litteraturvetenskapen, har jag måst lämna åt sidan[1].

Varmt tack till min handledare, studierektor Tore Vretö som kritiskt läst manus och min syster Åsa Andén för utskriften.

 

Jan Sjunnesson

Uppsala den 21 januari 1986

—

POPULÄRA SKILDRINGAR AV E. G. GEIJER

Den som i särklass gjort mest för att göra Geijers liv och verk kända och lättillgängliga under 1970- och 80-talet är Sven Stolpe. Trots hans föga nyskapande insats vill jag nämna något om hans studier.

I de fyra böckerna Geijer: en essay (1947, nyutgåva 1976), Den svenska romantiken (1977), 40 svenska författare (1980) och ”Det svenska geniet” i festskriften Mina mästare (1935, nyutgåva 1980) går (nästan) ordagrant samma texter igen. I de tre första återkommer ett avsnitt från essän 1947, men det finns ett nyskrivet avsnitt på tio sidor i Den svenska romantiken.

De nyskrivna sidorna i denna mycket personliga svenska litteraturhistoria finns dels i inledningsavsnittet, dels i en inskjuten polemik mot Per Nyströms Geijerbild i radion 1975. I inledningskapitlet över romantiken i Sverige, ”En ny livstolkning – en ny människosyn”, likställer Stolpe upplysningens förnuftstro med socialdemokratins religionskritik och regeringsinnehav. Sven Stolpe menar att det senare lett till sexualhysteri, föräldraförakt, öppen stöld från de rika och så vidare.

För Geijers generation kom den tyske filosofen Schelling med lösningen i sin idealistiska naturfilosofi. Geijers stridsskrift från 1811 Om sann och falsk upplysning citeras av Stolpe för att visa på frändskap mellan de två frimodiga värmlänningarna, Geijer och Stolpes, kamp mot materialism och förnuftsdyrkan.

Stolpes andra nyskrivna bidrag är också riktat mot vänstern. Per Nyström, socialdemokrat och historiker, hade läst upp i OBS! Kulturkvarten i Sveriges Radio 1975 ett fingerat brev från Geijer till hans nutida ättling, Lennart Geijer (dåvarande justitieminister). Nyström sa att Geijer skulle från sin himmel predika marxismen, en konsekvens av hans historiesyn enligt Nyström.

Den offentliga socialdemokratin fick på pälsen från en Geijer som stalinist och tokvänster (Nyströms term). Personlighetsfilosofin kan enbart utvecklas i det gemensamma ägandet sade Nyström om denna egenartade filosofi. Mer om detta i nästa kapitel.

Sven Stolpe angrep den socialistiska visionen som den förvaltas i Sovjetstaterna. Geijer skulle minsann aldrig stå för terroristisk byråkrati, ofrihet och vad gällde personligheten försvann den fullständigt i alienationen i öst, mångdubbelt större där än i väst. Stolpe är för ilsk i sin svada för att begrunda det faktum att både konservativa och socialister hittar argument för kritik av kapitalismen hos Geijer. Blott ett par sidor tidigare, s. 144, utvecklar Stolpe Geijers tilltro till kooperationen och 1800-talsbritten Robert Owens socialistiska experiment.

Något erkännande förtjänar hans bok 40 svenska författare, mindre dock för texten än för bilderna. Boken är rikt illustrerad med färgfoton, teckningar av Geijer och är en typisk presentbok. Kanske någon läsare kan uppfatta Geijers väsen och djupare tankar mellan anekdoterna, de tankar som ledde fram till Nyströmpolemiken.

Tager Erlander vittnar i sin första memoardel från 1972 hur det var att växa upp nästgårds med bygdens store son:

”Geijer fann jag en smula påträngande. Alla talade om honom. Varje sommar kom massor med turister”[2].

Hur lite vanligt folk, ja även den upplysta kantorsfamiljen Erlander i Ransäter, visste om Geijers filosofiska landvinningar visar detta citat:

”Han tedde sig inte som en vanlig människa med våra bekymmer och problem. Det var 30 år senare jag upptäckte hans genialitet. Av en händelse kom jag att läsa de artiklar i Litteraturbladet där Geijer för första gången presenterar socialismen svenska läsare / . . . / När Geijer refererar Saint-Simon finns det otvivelaktigt formuleringar som föregriper Marx. Geijers avfall 1838 var inget avfall till den klassiska liberalismen. Han var redan då starkt påverkad av socialismen. Men det talade ingen om för mig när jag var ung. Geijer var för mig Sten Sture och Vasarna. Sveriges historia var deras konungars”[3].

Tage Erlander var då påverkad av Per Meurling och Per Nyströms Geijeruppfattning.

Med dessa ord har vår förrförre statsminister karakteriserat den traditionella bilden av Geijer. I det sista kapitlet återkommer jag till orsakerna till denna spridda bild av Geijer utanför den trånga krets av Uppsalaakademiker, ättlingar, kyrkfolk m fl. som verkligen studerat Geijers skrifter.

FILOSOFISKA STUDIER

Marx och Geijer

1947 skrev Per Meurling om Geijer och Marx i en pamflett. 36 år senare, 1983, kom den väntade större studien. Meurlings Geijer och Marx. 1970-talets intresse för marxism gjorde att Per Nyströms betraktelse över Geijers avfall 100 år tidigare i Socialdemokraten (1938, 19/2) omtrycktes inte mindre än tre gånger[4].

Under detta styckes rubrik ”Marx och Geijer” behandlar jag bara studier som reder ut sambanden mellan dessa två som skilda socialfilosofer. Den litteraturvetenskapliga forskningen med marxismen som grund, Arne Melberg och Kurt Aspelins, tar jag upp i kapitlet LITTERATURVETENSKAPLIGA STUDIER.

Per Nyströms omtalade himlavandring i Erik Gustaf Geijers skepnad i etern 1975 innehåller hänvisningar till arbeten av Geijer, men gjorde med lätt hand. En populär utvikning således, och Per Nyström tror sig kunna sin Geijer alltsedan 1930-talet.

Han menade i radioföredraget att Geijer misstrodde medelklassen 1844 i sina föreläsningar om ”vår tids inre samhällsförhållanden”. Nyström menade att Geijer skulle ha givit socialdemokratins fördelningspolitik beröm, men klandrat de räddhågsna fackpamparnas vördnad för hierarki, rationaliteten och teknologin.

För Nyström utesluter dessa moderna produktionsformer känslan av att äga personlighet som Geijer värnade så mycket om. Socialismen skulle upphäva alienationen. MBL är ett steg, men vi måste gå vidare sa Geijer enligt Nyström, ty folkets upplysning kräver det.

Undertiteln till Per Meurlings bok, ”Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi”, säger mer vad boken innehåller än huvudtiteln Geijer och Marx. En mängd mer eller mindre sorterade uppslag samlade under ett halvsekels bekantskap med tysk idealism, marxismdebatt och Geijerstudier har hamnat i denna ojämna men infallsrika bok. Jag tar först upp Meurlings tankar om personen Geijer, sedan synen på historiefilosofin.

Knappast förvånande för Per Meurlings frimodighet innehåller boken även psykologiska spekulationer. ”Faderskomplexet hos Geijer” heter ett kort avsnitt. Här tecknar författaren bilden av en strängt hållen hämmad ung man som oförstådd och kanske även oälskad av sin far, hänger sig åt djup religiositet och får en stark ovilja mot despotism. Faderns barska uppträdande går igen hos Geijer själv i kroppshållning och ansiktsuttryck, men Geijers egen frihetslängtan och känslosamhet kunde inte döljas.

På samma sätt spekulerar Meurling om Geijers ungdomsreligiositet. När Geijer möter den krassa upplysningsfilosofin i Uppsala drabbas han av en chock. Förlusten av hemmet i Värmland med dess varma kyrklighet och samvaro gjorde naturligtvis ensamheten med Voltaires hån och La Mettries maskinmänniska extra svår för den lättrörde Geijer.

Först 30 år senare skriver Geijer själv om sin ungdomstid i Minnen, vilka har nämnts i tidigare Geijerforskning, men os Meurling får resonemanget extra tyngd genom antropologiska jämförelser[5] och Hegelminnen. Detta förklarar något av den unge Geijers hängivenhet för den buttre Benjamin Höijer. Denne sanne idealist förde den unge villrådige Geijer bort från hotande psykos till djupa och välgörande studier av Kant, Fichte, Schlegel, Schelling m fl.

Per Meurlings syn på Geijers politiska åskådnings inrymmer kritik av terminologi. ”Geijer var aldrig vare sig konservativ eller liberal” (s. 27). Med osviklig udd riktar Meurling in sig på den tidigare forskningen som vill ha kvar Geijer som ”den borgerliga idealismens galjonsfigur” (ibid). Enligt Meurling måste man gå till senare tid för att hitta Geijers motsvarighet. Socialdemokratin på 1880-talet och Lantmannapartiet efter 1865 är Geijers riktiga bundsförvanter.

Litteraturprofessor Thure Stenström anmärker på Per Meurlings snabba avfärdande av statsvetaren C. A. Hesslers tredelning av Geijers politiska utveckling; liberalism-konservatism-liberalism[6]. Kanske behövs djupare och mer forskning än vad Geijer och Marx förmår för att vederlägga Hessler, men å andra sidan är terminologin ett hinder i vissa lägen för att förstå Geijers komplexitet.

Meurling dömer även ut 1900-talets mest citerade Geijerforskare, John Landqvist. Denne ser inte anledningen till att Geijer år 1811 valde att publicera Om sann och falsk upplysning under pseudonymen ”-ij-”. Den var kritisk mot upplysningen och Geijer var rädd för att mista Svenska akademins pris för Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran, dragas af deras inbillnings-gåfva m.m.? 1810.  Prisskriften måste omarbetas och under tiden kom stridsskriften. Meurling menar att de två utgjorde ett verk och anför som ytterligare skäl att termen ”inbillnings-gåfva” finns på två ställen i skriften från 1811.

Huvudinnehållet i Per Meurlings bok är en utvidgning av hans efterforskningar vid Marx- Engelsinstitutet i Moskva bland de tusentals böcker den flitige Karl Marx penetrerade. I pamfletten från 1947, Geijer och marxismen, visas sambandet mellan Marx Kritik av den hegelska rättsfilosofin och S. P. Lefflers tyska översättning av Geijers Svenska folkets historia från 1832–34. Vad Marx var ute efter sommaren 1844 var hegelska drag hos Geijer, staten Sveriges historia och vad som i detta kunde stödja en revolutionär uppfattning och kritik av Hegel.

Vad var det då Marx hittade? I korthet såg han stöd för sin tanke att den äldsta rätten, hos Geijer rättsskipningen i Odens Uppsala, gjorde till en religiös mystifikation. Marx vände sig mot Hegels uppfattning av staten som något med egen verklighet. Geijers syn på de urgamla landskapstingen som ett uttryck för den suveräna folkviljan, Rousseaus ”la volonté général”, intresserade den unge romantiskt demokratiske Marx. Långt senare, 1856, minns Marx med Geijers hjälp, hur svenskarna kastat högadeln ur sadeln med Karl X och Karl XI:s hjälp.

Meurlings bok väcker lust och kritik på samma sätt som Sven Stolpes polemik. Båda är dogmatiska i sin Geijeruppfattning. Meurlings storslagna genomgång av den tyska idealismen med bl. a Feuerbach (från vilken både Geijer och Marx hämtade idéer om statens bortvittrande), om Geijers kritik av Tegnérs rysshat,  Adam Müllers betydelse för Geijers Feodalism och republikanism (1818-19), uppvärderingen av Om den historiska stilen (1808, som sägs föregripa Spenglers oändlighetskriterier), misstaget att se Lorentz von Stein som en influens till både Geijer och Marx (senare forskning har visat att denne ”kommunistiske” skribent var preussisk statsspion!) osv. är lärda och subjektiva betraktelser.

Geijer och Marx är en samling uppslagsändar till nästa generation radikala Geijerforskare. Få har tagit Meurling på allvar[7], men trots sin frånvaro 1947 och 1983 svävade hans grinande ande över båda jubliéerna [8].

Historikern Geijer på 1980-talet

Thorsten Nybom skriver i förordet till sin nyutgåva från 1980 av Geijers Om vår tids inre samhällsförhållanden m fl. skrifter och tal och brev:

”När den liberalt färgade positivismen med Lauritz Weibull i spetsen gick till storms mot denna typ av historieskrivning, kom därför Geijer att innefattas i motståndarlägret. Positivisternas av olika generationer epokgörande insats var förvisso en i och för sig nödvändig renhållningsuppgift, men deras programmatiska teorifientlighet och utpräglade empirism medförde att historikern Geijer ytterligare försvann in i glömskans töcken, medan uppmärksamheten riktades på den skönlitteräre författaren, kulturpersonligheten och politikern Geijer” (s. 8)

Historikern Thorsten Nybom motiverar sin nyutgåva med tre skäl. För det första introducerade Geijer något som kan kallas historiefilosofi i Sverige och han gjorde det med dåtidens internationella strömningar, men ingalunda okritiskt.

För det andra ville Geijer förena empiri med en generell vetenskapsteori, vilket är eftersträvansvärt idag enligt Nybom. För det tredje är Geijers uppfattning av historien som den mänskliga frihetens utveckling, där personlighetstanken står i centrum, väsentlig idag.

Målet för all historieskrivning är att syfta till att förstå samtiden och identitet och bättre liv åt alla. Nybom vill ge Geijer epitetet ”emancipatorisk historiker” för vilken historievetenskapen är en ”kritisk didaktisk social vetenskap” (s. 12–13). Dessa tankar utvecklade han tre år senare i en jubiléumsföreläsning i Uppsala till 200-årsminnet av Geijers födelse[9].

Där menade Thorsten Nybom att Geijers omdiskuterade avfall missförståtts forskare diskuterat i aktuella politiska termer (jfr. Meurling). Istället borde man se Geijers utveckling från 1838 som ett led i många dåtida historikers (Comte, Mill, Marx, Toqueville) väg till en ny vetenskap – den historiska sociologin. Nybom ser mer frändskap mellan sociologen Max Weber och Geijer än mellan Geijer och hans samtida historiker, Ranke t ex[10].

Uppslaget är givet för den som vill skriva den svenska sociologins historia: börja med Erik Gustaf Geijer!

Nyboms nyutgåva av Geijers Om vår tids inre samhällsförhållanden motiveras också av att den senaste utgivningen av Geijers verk, Alf Kjelléns Den levande Geijer (1947) är för kristen och godtycklig i urvalet. Det är intressant att notera att trots Nyboms avvisande av pre-marxism hos Geijer är det just de delar som Per Nyström och Per Meurling hänvisar till som intresserar honom. För en lekman framstår också de som det mest moderna hos Geijer.

Geijers vetenskapslära

En av kunnigaste Geijerkännarna, Torgny Segerstedt d.y., har låtit höra från sig fyra gånger mellan 1974 och 1983 i Geijersammanhang. Den djupaste studien skrev han i sin tredje del av den akademiska frihetens historia i Sverige, Den Akademiska Friheten 1809–1832 (1976). De tre andra är en förstudie till ovan nämnda bok från 1974, en föreläsning från Geijerjubiléet 1983 och ett tal i Svenska Akademin samma dag (se litteraturlistan sist).

Segerstedt kommer inte med några nya revolutionerande hypoteser eller fakta, men visar sig kunnig och pedagogisk i sin studie från 1976. E. G. Geijers insats för Uppsala universitet dokumenteras än en gång, hur t ex Stockholmsliberalen Richert motades tillbaka av Geijers hegelska och patriarkala ord angående den särskilda förvaltningen av universiteten, jurisdiktionen. Geijer framställs som konservativ, om än vacklande, i utbildningsfrågor[11].

Segerstedt bygger Geijers samhällsuppfattning på tankar han sammanställt till en helhet utifrån prisskrifterna Äreminne över Sten Sture (1803), Om inbillningskraften (1810), och den dunkla avhandlingen Thorild (1820). Ur dess finna Segerstedt en kunskapssyn som sedan ligger till grund för Geijers ställningstaganden i Stora Uppfostringskommittén 1825–28:

Vetenskaplig kunskap                                        Sund förnuftskunskap

Visshet grundad på intuition el. intellekt        Visshet grundad på tro

Abstrakta regler                                                              Konkreta fall

Systematiska regler                                  Osystematiska generaliseringar

Allmänt gällande regler                       Regler ad. hoc

Självständiga                                          Begrepp beroende

Den vetenskapliga kunskapens föremål; kunskap,                  Sunda förnuftets mål: ”nyttig och praktisk

Bildning, självmedvetande                                                               tillämpning” (tabell från s. 72)

Segerstedt vill med denna skiss visa hur kunskapen skiljer sig till natur, behov och tillkomst för de olika stånden i samhället. Den vänstra kolumnen är för statens ämbetsmän och akademikerna, den högra för näringsidkare och bönder. Denna tudelning har inte uppställts på detta sätt tidigare, även om andra har uppfattat Geijers syn på utbildning och uppfostran likartat.

Men hur sker då kontakten med verkligheten för den stackars ämbetsmannen eller akademikern som bara får använda sitt intellekt? ”Geijer förnekar att man, genom generaliseringar från individuella observationer, skulle nå fram till generella satser” (s. 74). Inbillningskrafter avser förmågan att se det enskilda som exempel på en generell sats. Omdöme och sinnet är andra termer för denna kraft som gör regeln tydlig.

Segerstedt menar att Geijer, liksom Höijer, föreställt sig att det skett ett kunskapsteoretiskt syndafall hos människan. Därefter står människan som avskilt subjekt, ur stånd att uppfatta det rätta sammanhanget, om hon inte ser verkligheten i möte med andra människor, dvs. personlighetsfilosofin. Men 1820 var denna föga utvecklad hos Geijer. Själv nämner han Leibniz och Kant som källor till sin egen kunskapsteori.

Konsekvenserna av denna ideologi för staten är att den bör garantera viss läskunnighet för bönder och borgare, men i övrigt lämna dem ifred att sköta sina yrkesskolor. Staten ansvarar blott för ämbetsmännens och universitetens folk[12].  Allt detta släppte Geijer under 1830-talet när medelklassen växte och ställde krav.

Under jubileumsföreläsningen 1983 gör Torgny Segerstedt en liknande utdelning:

frihet/ nödvändighet, individuellt/ allmänt, empirisk/ deduktiv kunskap, rätt/ moral, feodalism/ republikanism.

Spänningen mellan dessa element är, med Hegel, drivkraften i historien. Men Geijer vill ena dessa motsatser med en medlare. Föreningen sker dels på ett metafysiskt plan, dels ett konkret historiskt. Gud son inträder mellan natur och ande, inbillningskraften mellan objekt och subjekt, kungen mellan feodalism och republikanism. S

Detta gör Lars Lönnroth ett större nummer av senare i samma bok och menar att detta är ett antipositivistiskt argument för vikten av att ha en helhetsuppfattning. Segerstedt skulle knappast vilja etikettera sig ”antipositivist”, vilket bevisar att även andra utanför Lönnroths skara sätter upp hypoteser, prövar helhetsbilder m m.

Religionsfilosofen Geijers svar

Jag vill med rubrik visa på religionsvetarens Anders Jeffners berömliga utredning av personlighetsfilosofin hos Geijer, men måste först nämna en mindre bemärkt uppsats av filosofen Hans Regnell.

I ”Geijer om religionen och samhället” i jubileumsskriften Geijerstudier 6 (1982) visar Regnell sin oförmåga och sitt ointresse av Geijers tankevärld. Han upprepar tidigare fakta med ursäktande formuleringar för sin magra insats. Liksom Stolpe sätter han likhetstecken mellan upplysningens våndor på 1810-talet och dagens tid, men finner där positivismen anklagad. Tvärtom tar han Geijer till intäkt för att ”mer eller mindre aparta sekter finner anhängare”[13]. Nog om denna uppsats och över till Uppsalateologen Anders Jeffner.

Hans föreläsning under jubiléet 1983 präglas av en varsam pedagogisk hand, som stannar vid de svårigheter en nutidsmänniska möter inför idealismens dunkla abstraktioner. Geijers personlighetsfilosofi är ett svar på frågor som vi har svårt att urskilja idag. Men detta är en utmaning för Jeffner och han hittar tre problem som Geijers filosofi besvarar:

Det ontologiska, dvs. vad är varats grund till vilket man reducerar allt eller prioriterar en viss sida av verkligheten

Den normativt-etiska, dvs. det goda och ondas natur, värdenas ordning och människans fria vilja

Den kosmologiska, dvs. världens struktur i stort; utveckling (med eller utan Hegel), cykler, är vad Jeffner nämner, det som Geijer kallar ”bandet i all existens” (Samlade skrifter, nr 3, s. 52 (1924) utgivna av John Landqvist. Hädanefter förkortat SS).

Anders Jeffner menar att personlighetsfilosofin hos Geijer får en särskild betydelse som skiljer honom från Fichte, Jacobi, Feuerbach och även Buber. Geijer menade att det som konstituerar personligheten är självmedvetande, en fri vilja, tänkande och upplevelse, men för att allt detta skall fungera krävs en annan människa eller Guds uppenbarelse, fattad som ett du.

Det originella är att Geijer besvarar den ontologiska frågan, dvs. varat, med personligheten inkluderande alla beskrivningar som nämnts ovan. Endast med personligheten kan vi få sammanhang och Geijer antar att vi inte kan undgå att se detta faktum, dels i oss själva genom erfarenheten, dels i mötet med andra genom en speciellt ”du-kunskap” som existentialister uppmärksammat.

Gud tänkes som den högsta personligheten, manifesterad i treenigheten, men även i andra människor. Endast som uppenbarelser kan vi förstå skapandet av de ändliga människorna. Panteismen, som frestade Geijer, vederläggs med denna personliga Gudstanke.

Jeffner visar att Geijer skiljer sig från de andra idealisterna även i uppfattningen om den materiella verkligheten, när han skriver att Geijer ansåg den fysiska yttervärlden erkänd genom personligheternas egna observationer av varandra och i gemensamma erfarenheter (vilket inte Boströms idealism tillåter).

Kroppsligheten är inte ondskan menar Geijer, utan ondskan är behandlingen av medmänniskor som medel, inte mål. Att inte se sin nästa som ett du, med allt vad det innebär av medvetenhet, egen vilja, osv. är ont.

Kosmologin hos Geijer grundar sig på det syndafall som även Segerstedt uppmärksammat, men nu på ett högre metafysiskt plan. Geijer tycks mena, säger Jeffner och refererar till John Landqvist, att människorna skapas av Gud för att realisera den personlighet de bär i sin fysiska existens för att försonas med Gud i ömsesidig kärlek till nästan och Gud. I historien sker samma gradvisa utveckling av alla människors personligheter. Den kristna epoken ser Geijer som ett stadium på väg mot ett högre, och där tar eskatologin vid.

Kyrkoherde Bengt Redell betonar i sitt inlägg i jubileumsskriften Geijers spontana uppfattning av Gud som ett ”du”. I hans psalmer från 1812 kallas Gud för Du, Dig, Din sol etc.

”Existentialisten” Geijer

Kierkegaard eller Geijer? 1800-talets två största nordiska tänkare var båda företrädare för en s.k. existensfilosofi. Geijer är dock inte den man idag sätter jämsides med den berömde dansken, varför Thure Stenströms omnämnande av honom i boken Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–1950 (1984) får sägas vara en nyhet. Ändå är Geijers optimistiska sociala filosofi dominerande för 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofer och teologer (i mindre grad). Stenströms tes är att vi med Geijer skapat oss en svensk motsvarighet till Kierkegaard som effektivt hindrat tänkare som Heidegger, Barth m fl. att uppmärksammas.

Teologen John Cullbergs (1895–1983) förhållande till Kierkegaard och Geijer utreds närmare i boken. Med svenskens hjälp höll Cullberg gränsen klar mellan den personlighetsontologi Geijer företrädde och t ex Karl Barths ”kryptomystiska” Gudsbegrepp[14]. Heidegger hade mycket lite att ge Cullberg som utväg ur den kris idealismen hade hamnat i under 1800-talet. Geijers första ansats fullföljdes av andra filosofer inom den tyska dialektiska teologin som Emil Brunner och Karl Heim.

”Även i den mest djuplodande granskning, som någon svensk bestått den tyska Kierkegaard-renässansen och existentialismen inom teologin och ännu sent som 1933, är det först och främst Geijer som trycker sin hallstämpel på argumentationen. Cullbergs existentiella religionsfilosofi blir därmed ännu ett bevis på Geijers makt i vårt tankeliv och Kierkegaards vanmakt” (s. 73).

Ovanstående citat apropå Cullbergs Das Du under die Wirklichkeit (1933).

Thure Stenström finner inspiration från Geijer hos en av våra prosaister, Lars Ahlin. Denne intygar inflytandet, liksom av Buber och Cullberg, under sina Uppsalaår. Att bli förvandlad till ting av andra, som mannen i Inga ögon väntar mig (1944) och kvinnan i novellen ”Fram i mörkret” (i Huset har ingen filial (1949)) är tecken på den störda gemenskap mellan människor och Gud Geijer skrivit om.

Geijers teologi förvaltas alltså av litteraturprofessor Thure Stenström numera, vilket intygar den brist på intresse hos nutida teologer för Geijer. Anders Jeffner avslutade sitt föredrag med att beklaga detta.

Bergson och Geijer

Trots att jag blott haft tillgång till en recension (av Thure Stenström[15]) av Jean-Francois Battails bok Le mouvément des idées en Suède à l’âge du bergsonisme (1979) vill jag ta upp några tankar om Geijer Stenström återger.

Battail upptäcker liknande tankegångar hos Bergsons intuitionsbegrepp och Geijers sinne och inbillningsgåva, liksom John Landqvist gjorde i Paris efter sekelskiftet. Man till skillnad från Landqvists samtida kritiker, Adolf Phalén, menar Battail att Landqvist är den klarsynte. Phalén och fler med honom menade att Landqvist missförstod Geijer när han läst Bergson. Han såg Geijer med Bergsons glasögon. Recensenten håller med Phalén mot Battail.

En utlännings syn på Sverige är alltid intressant, speciellt när det handlar om s.k. lynne, sinnelag. Battail funderar på om det finns något specifikt svenskt över all filosofi här under 1800-talet och i början av 1900-talet, en suddig oteoretisk men praktisk och socialt användbar tankeströmning,

Battail ser Geijer som en av grundarna till denna nationella tankevärld genom sin optimistiska personlighetstanke (jfr. den dystre Kierkegaard vilket Stenström gör i sin existentialismstudie). Det hela blir dock inte något negativt när Landqvist för tanken vidare menar Battail, vilket Stenström skyndar att påpeka. Innan Landqvist var otydligheten mest ett hinder.

Kristen livssyn och Geijer

Sist i denna teologiska avdelning skall jag nämna några ord om de kristnas syn på Geijer idag. Stiftelsen för Sverige och kristen tro gav ut Gösta Wredes lilla skrift Vad säger Geijer? till jubileumsåret 1983.

Wrede går ödmjukt igenom Geijers kvalitéter som teolog. Polemiken mot upplysningsmännens rationalism visar att Geijer misstrodde vetenskapen som enda kunskapskälla. Känslan och erfarenheten måste erkänna som likvärdiga. Liksom hos Stolpe m fl. målas det hotande teknokratiska samhället upp. Gränsen mellan vetenskap och tro stakas ut med Geijers hjälp.

En originell men svårbedömd synpunkt är Wredes syntes av två skilda linjer i nutida teologi: den antropocentriska Gudsbilden (Tillich) och den teocentriska (Barth). Dessa två förenas när Gud låter sig uppenbaras i varje människas gestalt och i dess inre ju mer hon handlar moraliskt, dvs. ser sin nästa som ett ”du”.

Gösta Wredes bok är ingen populär framställning av Geijers tankar, hur gärna han än vill, men visar på att teologin hos Geijer är väl utvecklad.

 

LITTERATURVETENSKAPLIGA STUDIER

Schiller och Geijer

Tore Hagström är den enda litteraturforskaren som skrivit en konventionell komparativ studie av Geijers lyrik under perioden 1970 till 1984, såvitt jag kan se.

I sin jämförelse mellan den tyske författaren Friedrich Schiller (1759–1805) och Geijer knyter han an till tidigare forskning, går noggrant igenom denna och presenterar några antagande som kan utläsas men icke fastslås definitivt. Hagströms ”Om Schillerreminiscenserna i ’Odalbonden’ och ’Vikingen’” publicerades 1971 i Samlaren.

Med sin forskning om Blanck, Böök, Werin och Molin ställer Tore Hagström upp Schillers drama Die Braut von Messina (1803) bredvid de geijerska lyckokasten. ”Odalbonden” visar i vissa rader sin idé, enskilda motiv och i sin stil likheter med Schillers drama.

Strof 11 i ”Odalbonden” som lyder: ”De wäldige Herrar, med skri och med dån/ Slå byar och riken omkull/Tyst bygga dem Bonden och hans son/ Som sår uti blodbestänkt mull”, motsvarar en vars i Schillers pjäs, där herremännens framfart och allmogens slit karakteriseras på liknande sätt.

I ett utkast till ett havsdrama som infogats i Die Braut von Messina finner Hagström en likartad bild av ungdomlig rastlöshet och dådkraft som Geijer tecknar i ”Vikingen”, dock mer konkret. Trots skillnad i abstraktion finner Hagström det lättare att urskilja den nära ”frändskapen med Schiller i ämne, uppbyggnad, stämning och symbolik” i ”Vikingen” än detaljlikheten i ”Odalbonden”[16]

En originell synpunkt är Tore Hagströms vilja till helhetssyn på både dikterna och dramat. Han tar fasta på ”realisten” hemma vid gården och ”idealisten” som vill ut på havet. Dessa tendenser för han tillbaka till på de två körer som Schiller använder, en äldre och en yngre, sjungande mot varandra om tryggheten och äventyret. Hagström pressar överensstämmelsen vidare när jag vill se en liknande peripeti i ”Vikingen” som det dramat innehåller.

Allt detta vore gott nog om man visste att Geijer verkligen läst Die Braut von Messina före 1811 när dessa unika rader om vikingalivet skrevs (aldrig senare överträffade enligt många, även Geijer). En bokhandelslista ger en viss sannolikhet för att Schiller-beundraren Geijer borde ha upptäckt den i Uppsala eller Stockholm under åren 1804–1811.

Geijer i offentligheten

Jürgen Habermas offentlighetsteori nådde omsider Sverige bl. a i Arne Melbergs Realitet och utopi (1978). Melberg använder även R. S. Neales term ”middling class” försvenskat till ”förmedlande klass” i ”omvandlingssamhället” för att ringa in Geijers position i det offentliga livet.

Geijers avfall är ett avfall från den representativa offentligheten han tillhört som professor och akademiledamot menar Melberg. Geijer övergår till den framväxande borgerliga offentligheten, men är en del av denna förmedlande klass som står med ett ben i feodalismen och ett i medelklassens ”embryo” till kapitalism. Geijer är en av de första som brukar termen ”allmän opinion” i den mening liberaler gjorde senare noterar Melberg.

Men Geijers turer i offentligheten går en omväg, över ”salongsoffentligheten” eller ”intimsfären”, innan han hamnar som representant för det nya samhället (proklamerad i en tidning, vilket Melberg uppmärksammar som den borgerliga offentlighetens fäste). Vi finner Uppsalas Malla Silfverstoples salong som producent av innerlighet, romantik och familjaritet. Salongen grundar sitt välstånd på kapitalismen, den ”nya fria tiden”, t ex, men höjer sig ovanför produktionens futiliteteter. Motsättningar sublimeras och en förment fri kommunikation utropas i salongen. Geijer deltar med känslosamt pianoklink, ideologiserar och döljer.

Melberg funderar även över brotten i Geijers prosastil före och efter avfallet. Geijer står för salongens intimitet i den borgerliga offentligheten, vilket leder till oförstående och arga ord från forne vännen Hans Järta, konservativ. Den personliga stilen hör hemma i salongen anser han, men det är för sent när denna innerlighet har blivit medelklassens vapen mot det gamla samhället och äldre skrivstilar. Melberg visar dock på motsättningar mellan innerlighet och offentlighet.

Sammanhanget mellan Geijer och offentligheten skulle behöva en annan utredning jämsides Melbergs för att göras klarare. Geijer som en representant för alla tre offentligheterna – kanske utöver alla?  (jfr. Melbergs ovilja till klassificering) säger mycket om hans utveckling.

Romantikens dialektik

Geijer tar avsevärt större utrymme i den andre marxistiske litteraturforskaren, Kurt Aspelins, bok Poesi och verklighet II. 1830-talets liberala litteraturkritik (1977)[17].  Avsnittet ”Den geniale Geijer” behandlar den estetik Aspelin lyckats utläsa trots Geijers fientlighet mot ämnet och en objektiv konstant dialektisk syn på romantiken[18].

I inledningen redovisar Aspelin sina källor (Marcus (1909), Borelius (1909), Kjellén (1933), Källqvist (1938) och Norberg (1944)) och tillägger att hans sak är att mindre använda nya fakta än att pröva nya grepp. Greppet blir marxistiskt-dialektiskt med tonvikt på det senare.

Geijer var mycket väl insatt i tidens litteratur konstaterar Aspelin, men han studerar litterära verk mer som socialt dokument än för dess estetiska kvalitéter[19]. De franska desperata diktarna Charles Nodier och Auguste Narbier är symtom på Napoleon III:s förfallna regim och den omvandling medelklassen stod inför. Antiteser hos Geijer om den franska litteraturen visar hans sätt att handskas med den hegelska logiken; ”/. . . / experimenterande metamorfoser, av skönt till fult, dygd till last och så vidare tvärtom”.

Balzac, kärt ämne för marxister, har influerat Geijers uppfattning om borgarkungens Frankrike menar Aspelin. Den moralism som andra skribenter mötte den klarsynte realisten Balzac med lyser med sin frånvaro hos Geijer, som tar Eugénie Grandet för dess samhällsskildring mer än dess omoraliska gestalter.

Den engelska litteraturen fascinerade Geijer med sitt register från den revolterande Byron till krönikeförfattaren Scott. Geijer gläds åt Scott, naturligtvis, för denne historiska studier. Aspelin noterar hur Geijers analys går utöver den litterära nivån för att fånga Scott som en typisk representant för den engelska borgerligheten.

Huvudavsnittet i Aspelins studie ägnas två recensioner som Geijer skrev 1836 och 1838. Aspelin vill visa sambandet mellan dessa för att fånga Geijers konsekvent dialektiska syn. I den första, recensionen av Fahlcrantz Ansgarius, skissar Geijer, den betraktande historikern, en liten litteraturhistoria. Schemat upplysning, förromantik (inkl. 1789), romantik, förstås av Geijer som samspel mellan idé och samhälle.

1838 hade romantiken brutit samman pga. inre motsättningar (vilket Geijers litteraturstudier bekräftade). Den naturdyrkan romantiken hade satt som svar till upplysningsfilosofin hade resulterat i vanmakt, tvång att enbart se tillbaka då nutiden var naturvidrig och ledde till handlingsförlamning.  Geijer såg två återvändsgränder; illusionslöshet (Heine) och verklighetsflykt (Atterbom, men också det franska återvändandet till medeltiden, mysticism mm).

Tankegången kallad ”Romantikens dialektiska självförstörelse” finns sammanfattad i följande citat av Aspelin:

”[Geijer] ser den förbindelse som etablerat mellan dikt och samhälle i landets nya litteratur som negativ. Resultatet har blivit att den spiritualism som romantiken skulle företräda såsom materialismens motsats fick få möjligheter att göra sig hörd. Tvärtom förvandlades den till skepticism och otro, såväl visavi den högre verkligheten som den lägre jordiska – ’och den poetiska världen förefaller snart som en tabula rasa’ (Geijers SS del 7, s. 273). Detta är romantikens självförstörelse, Trånaden efter ett romantiskt förgånget kunde inte motstå invasionen från det närvarande” (s. 165 i Aspelin (1977)).

Det ”närvarande” är besvikelsen efter den franska revolutionen och krigströttheten ute i Europa. Aspelin citerar Geijer igen för att visa hur hans tanke om ”det negativa” har sitt ursprung i hegelsk logik: ”Det negativa var ej något yttre utan en innerlig relation, en det positivas egen självförstörelse” (SS, del 10, 147).  Politiken och religionen visar samma utveckling menar Geijer. Detta sägs dock tre år senare i föreläsningarna om människans historia.

1836 är tendensen klar. Romantiken är övermogen och Geijer nämner Thorild som en sista röst i öknen, men konstaterar att han själv är ensam i sin misstro mot känslodyrkan. Två år senare var han säker.

Atterbom utsattes för skarp kritik från annat håll än Geijers 1837–1838, varför Geijer lägger sig ytterligare vinn om att, som professor i historia, stå över dagsdebatten.  Aspelins syfte, att visa den objektiva dialektiken i Geijers kritik, leder till att Geijers ambition tas för sanning. Striden kring Atterbomsrecensionen är välkänd. Aspelin betonar starkt det sakligt hållna hos Geijer. E. Källqvists syn i sin Geijers Atterbomsrecension (1938)[20] är att Geijer valt polemiken som plats för sitt avfall och att de var överens i estetiska sakfrågor. En subjektiv menar Aspelin.

Hans egna utfall mot Atterbom verkar vara av samma kaliber som Geijers, dvs. med en stor dos känslopatos och förakt för den veke konservative Atterbom.

I Hegels namn, vad kom ur ”negationens negation”? Aspelin försöker fylla Geijers tabula rasa med något hoppfullt. Geijer själv kallar den nya poesins (Heine, Byron) innehåll ”stundens tröstlöshet” som är ”poesins inkognito”, tvekar om romanformen för att avfärda den som bruksvara och i lyrisk förmåga ungefär lika bra som pressen. Aspelin finner bara fromma förhoppningar och tro på att framtiden skall ge nytt hopp.

 

GEIJERIANA

Under denna rubrik har jag samlat uppsatser, tal, föreläsningar, artiklar mm som inte har passat in i något av de tidigare kapitlen. ”Geijeriana” handlar om personen Geijers liv och den tradition han, i viss mån, skapade.

Året 1983, 200-årsdagen sedan vaggan stod i Ransäter, har avsatt en mängd Geijerstudier och Geijeriana. Dagen den 12 januari hade kultursidorna på DN, SvD, VF och NWT minnesartiklar och i Uppsala universitets aula talade rektor Holmdahl om bl. a sitt släktskap med den store som står staty i universitetsparken nedanför, musik spelades senare på kvällen och P1 höll Geijerafton. En värdig pompa och ståt således.

Geijeriana av det lättare slaget skall omnämnas, ev. fördelar tas upp, resten må förtigas och jag hoppas att man njöt av talen i des rätta sammanhang. Mestadels finns dessa i Geijerstudier nr 6 (1983) och Geijerjubiliéet 1983 i Uppsala, men jag återger två tidigare tal av Lennart Geijer också.

I Geijerstudier nr 6 skriver historieprofessor Sten Carlsson om ”Svenska kulturbärare. Ståndscirkulation och släkttradition”, hans specialområde.  Med hjälp av tidigare förvärvad kunskap och arkivstudier kommer han fram till att E. G. Geijer till hörde det fåtal landsbygdsbarn och högre ofrälse ståndspersoner som blivit en s.k. kulturbärare.  År 1800 ingick Geijer in den fjärdedel av alla kulturbärare som kom från ofrälse hem, men av den totala folkmängden tillhörde han den minimala grupp på 0, 00074 procent som utgjorde kulturbärare från Värmland. Ett unikum.

Till behållningen av Carlssons undersökning, förutom de större svepen bland svenskarnas öden i kulturlivet, hör det släktträd där fränderna Geijer, Tegnér, Fröding och Lagerlöf samsas samt något om E. G. Geijers nutida släktingar Olof Lagercrantz, Lars Lönnroth och Agnes von Krusenstjerna.

Nästa studie i Geijerstudier nr 6 är engelsmannen Roger Pilkingtons bidrag som beskriver Geijers resor och vistelser i England.

Jan Stjernstedt (även han Geijerättling) skriver om tecknaren Geijer, vilket visar på att ingen har ett fullgott sjätte finger (”-Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. De är de fem fingrarna på min hand”).

Sven Svenssons och Stig Strömholms tal i Geijerjubiliéet i Uppsala 1983 är god retorik. Strömholms nyanserade bild är dock densamma som i hans text i SvD samma dag och hans bidrag i Geijerstudier nr 6.

Till samma skara kunniga men blott alltför underhållande akademiker hör C-G Andrae, som i en installationsföreläsning tog upp 1983 års historiker, Geijer. Han betonade det fria sanningssökande hos Geijer, men förebrår honom för hans tilltro till ”ett antal smågalna tyska filosofiprofessorer”[21].

Den som i en mindre uppsats kliver över gränsen från ”minneskonfekten” (Meurlings syrliga term) är juristen och historiken Rolf Karlbom. I hans bidrag i Geijerstudier nr 6, ”Tryckfrihetsåtalet mot E. G. Geijer 1821”, granskar han affären ur tekniskt- juridisk synvinkel till skillnad från de tidigare spekulationerna om vem som egentligen initierat processen (Leopold, Wallin, Löwenhielm eller någon bundsförvant till åklagaren Wetterstedt eller någon annan förutom dessa).

Karlbom stöder sig dels på religionshistorikern Harry Lenhammars studie Religion och tryckfriheten 1809–1840 (1974), dels efterforskningar i rättegångshandlingar, protokoll, brev mm. Hans tes är att åtalet endast kan förstås mot bakgrund av de tidigare misslyckade försöken att använda förnekelseparagrafen mot kättersk litteratur. Inte heller paragrafen som förbjuder lögner och förvillande alster hade räckt till i de fem fall Karlbom går igenom innan han når Thorildprocessen. 1812 års lagändring var verkningslös.

Karlbom menar att åklagaren Gustaf af Wetterstedt ville knappast ha en fällande dom i målet. Själv var han en beundrande av 1789 års franska revolution när det begav sig och s.k. teofilantrop. Men av juridiska och arbetsmässiga skäl ville den höge juristen få förnekelseparagrafen avgjord inför sakkunniga, dvs. teologer. Chansen kom när professor Geijer skrev att han ifrågasatte treenigheten och försoningsläran i sin Thorild 1820. Enligt den akademiska jurisdiktionen skulle åtal mot studenter och lärare väckas konsistoriet. Geijer fick åtta teologer och en jurist att frikänna honom

Karlboms uppsats går dock inte vidare och fastställer lagrummet i den omstridda paragrafen som den uppfattades i rättegången, men ansatsen och förhistorien är föredömlig.

Titeln till Geijerstudier nr 6, ”Att följa sin genius” visar sig härröra från en uppsatstävling som Geijersamfundet, vilka ger ut Geijerstudier, anordnade 1949–50. De vinnande bidragen hade att visa vilken roll Ciceros ord ”Sequere genium!” (”Att följa sin genius”) spelat för Geijer, men man kunde även sätta regeln för vilken människa som helst.

Birger Christoffersson, då 22 år, skrev om hur orden kunde tydas i efterkrigssverige och hans uppsats publicerades samma år. Stig Strömholm, då 19 år, valde att plöja Geijers samlade verk, Hessler och Rodhes tjocka böcker och dokumenterade noggrant hur ”genius” kunde uppfattas som sinne, samvete, personlighet, innersta jag, andligt kunskapsorgan mm.

Båda uppsatserna är omtryckta i Geijerstudier nr 6. Stig Strömholms kommentar till sin uppsats idag visar hur Geijer blivit dennes förtrogne och följt honom i allt sedan 1950. En eftermiddag i Paris, skriver Strömholm, så sitter han och f.d. diplomaten K. J. Westman och läser högt ur Geijer och Tegnér, som var Westmans favorit. De ville visa på kvalitéter och överträffa varandra med var sin värmlänning, Geijer förlorade i lyrik men tog igen i prosa[22].

I ett tal Lennart Geijer höll i Karlskoga 1982[23] behandlar han, enligt honom själv, för första gången angreppet mot Geijer i Strindbergs Det nya riket.  Strindberg raljerar om hur en potentat håller sin sorg frisk i 11 månader på utrikes resor och badorter för att sedan avleverera en snyftig minnesdikt vid vännens begravning. Syftet var att reta gallfeber på akademikerna genom att föreställa sig Geijer som den hycklande potentaten vid vännen Tegnérs begravning. Lennart Geijer skriver att Strindberg i själva verket hade hittat på allt, vänt på kronologin och satt in åtta extra månader för skojs skull.

I en annan skrift samma år[24] skriver Lennart Geijer om Geijersamfundets historia. Han säger att två mål är ledstjärnor för samfundets verksamhet; att vårda minnet av Geijers liv och verk och att bedriva och stödja ”ideell verksamhet i hans anda” på en folklig och demokratisk grund. Detta fullföljs genom de välbesökta sommarkurserna. Huruvida musikutbildningarna vid Geijerskolan är i hans anda utreds ej. 

Geijerminnet 1847–1947

Hur har olika människor sett på den Erik Gustav Geijer som endast i denna lilla uppsats skildrats på så skilda vis?

Lars Lönnroth gör ett storstilat försök till sammanfattning i sin undersökning ”Geijerminnet hundra år 1847–1947” i Geijerstudier nr 6. Detaljerade studier av t ex namnlistor över medaljsubskribenter efter hans död, donatorer till statyer i parken, alla jubiléumsreferat och notiser, studentalster från skandinavist-tiden i Uppsala, allsköns panegyrik från kvinnorna runt Geijersläkten. Lönnroth konstaterar att alla vill ha sin del av Geijer som den sanne; liberaler, konservativa, värmlänningarna, filosoferna osv.   De drygt hundra sidorna är tänkta som inledningskapitel i en större Geijerstudie och bör vara unikt som receptionshistoria om ämnet Geijer fram till 1950-talet[25].

Den senare Geijerbilden är mer känd varför jag skriver mindre om 1930-talets och vår tids Geijer, mer om Lönnroths omdömen och fakta. Några stora okända fakta kommer ju inte i dagen. Knappt är Uppsala store man jordfäst förrän rabaldret bryter löst med Atterboms minnestal. I detta ”rektorsprogram” två månader efter begravningen utbrister estetikprofessor Atterbom sina välkända ord om orsakerna till Geijers avfall: Det kan endast förklaras som ”patologiskt”.

Men han blev emotsagd av studentkåren, som vid sitt konstituerande möte (med Atterboms underordnade B. E. Malmström som talare) hyllade Geijer i sin skandinavistiska yra; varken reaktionär eller revolutionär. Geijer var nationalliberal.

Geijerstatyns förhistoria är mindre utredd. Initiativtagarna var brukspatron Petré, de Geer, Ribbing m fl. ur den grupp ämbetsmän och akademiker som läste för Geijer i Uppsala eller på annat sätt hörde samman med 1848 års män, dvs. den nationalliberala studentrörelsen (inte revolutionens européer, knappast). Konstnären Alfred Nyman fick uppdraget och skissade en väldig femmeterskoloss. Lutad mot en runsten med pennan i beredskap skulle Geijer stå och under honom de tre muserna som inspiratörer; poesin, filosofin, historien, alla skulpterade som jungfrur. S

Men den idealistiska tiden var förbi och kolossen blev för dyr för patron Petré (som råkat i konkurs). Under 1880-talet hade Geijerkulten fått flera angrepp; Strindbergs kritik är redan omtalad, men även historikern Julius Mankell ifrågasatte historieprofessorns tyskpräglade tankar och, kanske viktigast, naturvetenskapen krävde sin rätt mot det alltför gynnade humanistiska ämnet. Uppsalas Linnéstaty tog som deras symbol (ur Carl Forsstrands memoarer).

Geijerstatyn fick omarbetas och John Börjessons mindre allegoriska utsmyckning fick medhåll, bl. a dottern Agnes Hamilton-Geijer, en mycket viktig dam i kulten av faderns Uppsala. Avtäckningen var dock en färglös historia med tydlig konservativ besutten publik.

Vid jubiléet 1883 hade tonen varit mer riktad mot radikalernas och natur- och samhällsforskarnas angrepp, Carl R. Nybloms dikt ”Geijers hus” analyseras noga av Lars Lönnroth som finner slängar och pikar överallt, även mot fosforist- och konservativa tillmälen. Därefter verkar Geijerintresset ha avtagit betänkligt.

1880-talsradikalen och Taine-beundraren Nils Edman krediteras av Lönnroth för återupptäckten av Geijer under förra seklets slut. Tankar om lynne, miljö, ras mm passade även bra i hembygdsromantiken (Fröding m fl.). Jämsides med Viktor Rydberg blir Geijer 1880-talsmännens säkra kort, fast i en slags folkrörelsetappning. Hembygdsrörelsen med Lotten Dahlgren, själv Geijerättling, tar över myten och förvandlar den till en folklig nationell liberalism med Värmland i centrum.

Geijers dotterdotter Anne Geete-Hamiltons samling Geijerminnen I solnedgången kom i rätt tid. Lönnroth berömmer dess kvalitéter, men visar på frändskap med C. D. af Wirséns Geijeravhandling och ättlingens. Deras tämligen konservativa idéer var förlegade vid sekelskiftet. Det var istället en annan slags konservatism, mer modern och tyskorienterad, som tog åt sig Geijer innan första världskriget. Adrian Molin, Fredrik Böök och Harald Hjärne använde sig av Geijers namn i både blodsarvsteorier och i dagspolitiken med tydlig militans. I kontrast står Anton Blanck, Verdandi-liberal, som framhåller de engelska kontakterna noterar Lönnroth.

Under tiden fördes Geijers minne vidare i opolitiska sammanhang. Geijerska Släktföreningens start 1912 blev upptakten till ett Geijermuséum i Ransäter, till en del betalt av bolaget Uddeholm som såg reklamvärde och turism i bygget. Geijers mer nostalgiska minnen från hem och bruk kommer naturligtvis än mer i centrum med denna byggnad.

Den Geijerbild Thure Stenström skildrat i sin bok från 1984 finns med i Lönnroths ”Geijerminnet hundra år 1847–1947”. Ungkyrkorörelsens, sedermera Sigtunastiftelsens, engagemang för Geijers teologi, gav en för sin samtid okänd Geijerbild. En mindre doktrinär kristendom med Nathan Söderblom och J. A. Eklund banade vägen. Denna riktning blev avgörande för den förste större Geijerexperten, John Landqvist.

1933 års jubileum blev en manifestation för hembygdsrörelsens Geijer. Selma Lagerlöf talade, Geijers andra dotterdotter Eva von Krusenstjerna mindes salongslivet osv. Lönnroths egna släktminnen ligger ev. till grund för hans tankar om att inbjudan av den senare skulle vara ett sätt för släktföreningen att för över Geijers ägodelar till muséet i Ransäter.   Det akademiska jubiléet var en månad försenat, vilket säger mycket om tidens Geijeranda.

Lönnroth sammanfattar den när han skriver att den folklige Geijer nu definitivt ställt den akademiske i skuggan. Frihetskämpen och folkskalden uppvärderas. Denna bild av den trygge landsfadern ser Lönnroth som ett kristet-liberalt svar på socialdemokratins Per Albin. Allt oroligt, häftigt och nervöst hos den ganska labile Geijer var borta. Det enda undantaget nar norrmannen Fredrik Paasches påpekanden.

Lönnroth går igenom de för oss mer kända avsnitten om beredskapstidens slagsmål om Geijer. Å ena sidan Böök, den tidige Stolpe, Landqvist som såg det ”germanska” draget som positivt och i samklang med nazismen, år andra sidan Norberg, Stolpe, Nyström[26], Hedin, och Rodhe som försvarar och förklarar hans liberalism och misstro mot Hegel och våldsmetoder (Napoleon). Hesslers avhandlingar 1937 och 1947 får beröm för sin saklighet, som tillbakavisar alla försök till ”pre-marxism” hos Geijer av Per Nyström 1938.

När 1947 års jubileum gick av stapeln hade tiden hunnit ifatt universiteten och den folklige och kyrklige Geijer fick firas separat i Ransäter. Lönnroth beskriver hur Uppsala ville visa den akademiska traditionens betydelse för den folklige Geijer.  Dagen var Anton Blancks som var mer polemisk och öppet liberal nu när angreppen från Böök och Landqvist tystnat skriver Lönnroth som försöker avläsa ställningstaganden i alla möjliga slags sammanhang. Kvällen var det konservativa lägrets med anti-weibullianen Nils Ahlund.

DN-journalisten Jolos fräcka tilltag att sammanlänka det högtidliga jubiléet med en modevisning får ses som en av de mer nyktra betraktelserna i denna flod av högstämda Geijerhyllningar. Särskilt som den folklige Geijer ofta stått så högt i kurs. En annan lärdom är att musikern Geijer helt försvunnit i Geijerminnet alltsedan han en gång spelade egna pianostycken. Uppsala Akademiska Kapell spelade Beethoven och Haeffner i aulan 1947.

Lönnroths slutsats av 1947 års Geijerjubiléum är att konstaterande av socialdemokratin och folkrörelsernas intåg i synen på Geijer. Många A-presstidningar och fackföreningstidningar hyllade Geijer som en av deras föregångare. Tage Erlander höll tal i aulan med inlindad kritik av det borgerliga lägret enligt Lönnroth. Tonen var dock värdig och av Meurling och Nyströms polemik fanns föga spår.

Avslutningen på Lönnroths studie av skilda uppfattningar av Geijer blir dystrare när 1950-talet tar vid, Decenniet med de döda ideologierna hade lite till övers för den spekulative Geijer och lyriken. Den analytiska filosofin och Weibulls seger inom historievetenskapen lämnade lite kvar till minnet av den forne landsfadern. Agnes von Krusenstjernas hårda ord i Olof Lagercrantz biografi avmytologiserade Geijer fullständigt.

I Geijerjubiléet i Uppsala 1983 ger Lars Lönnroth en helhetsbild utifrån en teckning som Geijer ritat i sin Thorild. Naturläran, samhällsläran, uppenbarelsen och förnuftet balanserar varandra. Denna boskillnad i Schellings anda går igenom i många av Geijers tankar om dikt, stånd, utbildning, statsstyre, vilket vi sett hos Aspelin och Segerstedt. Efter avfallet 1838 förvandlas tudelningen till en trestegsraket enligt Lönnroth med mellanformer som medlar.

Poängen med detta schema är när Lönnroth i referens till sin historiska framställning påstår att denna harmoniska liberalism konstituerar sig som en blivande statsideologi just på studentfesten med B. E. Malmström 1848. Dessa studenter satt senare i riksdag och företagsledningar. Greppet är lyckosamt, men det skulle vara gott att se hur denna allmänna beskrivning av medelklassväldet på 1860-talet och framåt hänger samman med just Geijer.

Den fortsättning Lönnroth inte tog upp i Geijerstudier nr 6, dvs. efter 1947 kan utläsas ur några polemiska antydningar mot tidigare forskare som Blanck och Norberg. Deras positivism är för snäv och Landqvist är den som ser helheten i Geijers tänkande. 1970-talets forskare Aspelin, Melberg och Nybom omnämns som föredömen i Geijerstudier nr 6 och i Geijerjubiliéet i Uppsala 1983, såväl som i jubileumsdagens inlägg i DN.

Tore Vretö [27] menar att bilan faller för tungt. Istället för att hålla den distans som Lars Lönnroth visat i Geijerstudier nr 6 verkar Lönnroth ha fallit på eget grepp när hans egen Geijerbild framhävs så markant.

Den Erik Gustaf Geijer som Lars Lönnroth och Stig Strömholm skriver om i DN och SvD är källa till bådas angrepp mot teknifiering och avhumanisering. Geijer räcker åt alla.

 

LITTERATUR

1971                    Hagström, Tore. ”Om Schillerreminiscenserna i Odalbonden och Vikingen”, Samlaren

91/70 (Svenska Litteratursällskapet)

1972                    Erlander, Tage. Tage Erlander 1901–1939 (Tiden)

1974                    Nyström, Per. ”Geijers avfall”, Historieskrivningens dilemma och andra studier, red Tomas Forser (Norstedts). Tidigare utgiven i Social-Demokraten 19 feb, 1938 och i DN 30 mars, 1974

1976                    Segerstedt, Torgny. ”Geijers vetenskapslära”, Vetenskapens träd. Idéhistoriska studier tillägnad Sten Lindroth (Norstedts).

Segerstedt, Torgny. Den akademiska friheten 1809–1832 (Acta Univ. Ups)

Stolpe, Sven. Geijer; en essay (Geijersamfundet). Tidigare utgiven 1947.

Nyström, Per. ”Erik Gustaf Geijer alias Per Nyström skriver brev till justitieminister Lennart Geijer”, Förklädda debattörer, red Arne Ruth (Forum). Även i I folkets tjänst (1983, Ordfront), red Per Nyström.

1977                    Stolpe, Sven. Den svenska romantiken (Askild & Kärnekull)

Aspelin, Kurt. Poesi och verklighet II (Norstedts)

1978                    Melberg, Arne. Realitet och utopi (Rabén & Sjögren)

Hellqvist, Sven, Hembygd och tro hos Geijer (Värmlands Hembygdsförbund)

1979                    Battail, Jean-Francois. Le movement des idées en Suède à l’âge du bergsonisme (Lettre Modernes).

1980                    Geijer, E.G. Om vår tids inre samhällsförhållanden. (Tiden), red. Thorsten Nybom.

Stolpe, Sven. ”Det svenska geniet”, Mina mästare (Askild & Kärnekull). Tidigare utgiven 1935

Stolpe, Sven. 40 svenska författare (Bra Böcker)

1981                    Stenström, Thure, Recension av J-F Battails studie, Samlaren 101/80

Geijer, Lennart. ”Geijersamfundets historia”, Historielärarnas Årsskrift 1980–81 (Historielärarnas förening)

1982                    Sahlin, Damayanti, Ord och ton i Geijers sånger. Uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet

Geijer, Lennart. E. G. Geijer och andra Geijrar i Karlskoga (Geijersamfundet)

Att följa sin genius. Tio studier om Erik Gustaf Geijer. Geijerstudier nr 6 (Geijersamfundet)

1983                    Meurling, Per. Geijer och Marx (Tiden)

Wrede, Gösta. Vad säger Geijer? (Stiftelsen för Sverige och kristen tro)

Geijerjubiléet i Uppsala 1983 (Acta Univ. Ups)

                             Andrae, Carl-Göran. Erik Gustaf Geijer (Acta Univ. Ups)

Minnesartiklar den 12 januari 1983 till 200 årsminnet av Geijers födelse:

Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Uppsala Nya Tidning

1984                    Segerstedt, Torgny. ”Tal av herr Segerstedt om Geijer och Svenska Akademin”, Svenska Akademins Handlingar, del 19 (Norstedts)

Stenström, Thure. Existentialismen i Sverige 1900–1950 (Acta Univ. Ups)

 

Referenslitteratur:

1924                    Geijer, Erik Gustaf. Samlade skrifter (Norstedts), red. John Landqvist

1954                    Landqvist, John. Geijer. En levnadsteckning (Nordstedts)

1971                    Gierow, Karl-Ragnar. Benjamin Höjer (Norstedts)

1977                    Aspelin, Gunnar. Tankens vägar, del II (Doxa)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[1] Jag tänker på Ulla-Britta Lagerroths bidrag i Geijerjubiléet i Uppsala (1983) som är ren teatervetenskap, Erik Hörnströms och Bengt Henningssons bidrag i Att följa sin genius som är litterär källkritik och den nya synen på Geijers lyrik som Thure Stenström och Ingmar Bengtsson dialogvis läser i jubileumsskriften. Det mesta borde i litteraturvetenskapens namn kommit med alltså. Förutom de med asterisk markerade musikvetenskapliga studierna finns det fler omnämnda i litteraturen: Axel Helmer, Svensk Solosång 1850–1890, del 1, diss (1972), Bertil Wikmans artikel i Musikrevy (1971), Göran B. Nilssons bidrag i Tidskrift för Värmländsk kultur (1981) och Lennart Hedwalls bidrag i Skriftfest, festskrift till Martin Tegen (1980).

[2] Tage Erlander 1901–1939, s. 42.

[3] Ibid.

[4] Två gånger 1974 (DN och Historieskrivningens dilemma) och 1980 i Thorsten Nyboms Geijerutgåva där dess ”ensidighet” uppskattas, trots Nyboms avfärdande av ”premarxism” hos Geijer.

[5] Meurling hänvisar på s. 107 till Malinowskis Sex and repression in savage society (1937).

[6] Understreckare i SvD, 23 december 1983

[7] Tomas Forser funderar över renegaten Meurling i Ord & Bild nr7/1972 och menar att han just för sin otaktiska inställning förtjänar trovärdighet.

[8] Lars Lönnroth citerar på s. 218 i ”Geijerminnet hundra år 1847–1947” i jubileumsskriften Geijerstudier nr 6 (1982) ur Meurlings Geijer och marxismen (1947) på sidan 7, där Meurling gör narr av spektaklet som snart ska gå av stapeln. Den andra anden från Meurling finns i rektor Holmdahls invigningstal i Geijer-jubiléet i Uppsala (1983), s. 11, där Meurling blott omnämns som den som funnit banden mellan Marx och Geijer. Inte osande, men ett faktum som knappast togs på allvar 1947 och inte är mindre bestickande för Meurlings motståndare idag.

[9] Sid 108 i samlingen Geijer-jubiléet i Uppsala 1983.

[10] Per Meurling har funnit samband mellan Geijers tankar om protestantism och kolonialism och de 100 år yngre Weberska rönen om lutherdom och kapitalism. S. 20 i Geijer och Marx.

[11] Segerstedt (1976), s. 103

[12] Meurling sätter detta i samband med Platons statslära, s. 158.

[13] Regnell, s. 95 i Geijerstudier 6 (1982)

[14] Stenströms term, s. 70

[15] I Samlaren, 101/80 (1981)

[16] Hagström i Samlaren 91/70 (1971), s.36.

[17] Del I kom ut 1967 under titeln Poesi och verklighet I. Några huvudlinjer i 1830-talets svenska kritikerdebatt. Diss.

[20] Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik 1938:124

[21] Andrae, s. 14 i E.G. Geijer: siare och nationalmonument (1983)

[22] I minnesartikeln i SvD 12 januari 1983 skriver Stig Strömholm att ”enligt min mening finns Geijers yppersta prosa i utredande tidskriftsartiklar, recensioner och andra mindre skrifter som redan pga. sina kärva rubriker lämnar /. . . / de torraste rubrikerna – är ofta nycklarna till de mest fruktbara markerna”.

[23] E. G. Geijer och andra Geijrar i Karlskoga. Geijer och Marx. Geijer och Strindberg (Geijersamfundet)

[24] ”Geijersamfundets historia” i Historielärarnas Årsskrift 1981–82 (Historielärarnas förening)

[25] I företalet till sitt bidrag i Geijerstudier nr 6 skriver Lönnroth att denna bok kallad Geijerarvet skulle komma 1983. Men i brev till mig den 16 januari 1986 skriver han att arbetet ligger på is för att tas upp först efter 1988.

[26]Även marxisten Per Nyström mobiliserade Geijer i kampen mot nazismen. I GHT 27 sept. 1942 skrev han inlägget ”Ur den svenska diplomatins traditioner”, ett smygangrepp som måste döljas i historiska omformuleringar och den folkliga dikten ”Odalbonden” citeras. Omtryckt i I folkets tjänst (1983, Ordfront), urval Nyström själv.

[27] Vretös recension av Geijerjubiléet i Uppsala 1983 i Samlaren 104/83 (1984), s. 119–121.