Debatt, Invandring, Politik

Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma – i Bulletin

2 kommentarer

https://bulletin.nu/sjunnesson-tommy-robinson-och-den-brittiska-regeringens-dilemma

Skriver i Bulletin om Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma.

Se även min blogg https://sjunne.com/2024/08/06/fran-upplopp-till-inbordeskrig-i-england/ och  https://sjunne.com/2018/06/09/tommy-robinsons-egen-berattelse-enemy-of-the-state/  och från Bulletin https://bulletin.nu/podd-den-brittiska-vreden och https://bulletin.nu/korn-inbordeskriget-som-kom-av-sig

 

Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma

Den engelsman som ofta nämns som anstiftare till upploppen i Storbritannien, pseudonymen Tommy Robinson (Stephen Yaxley-Lennon), befinner sig i Grekland, dit han flydde från Cypern.  Engelska myndigheter försöker få honom utlämnad men det kan bli svårt efter Brexit eftersom Storbritannien inte är medlem i EU.

Han har åtal att vänta för att inte ha närvarat vid arrestering och skattemyndigheterna undersöker hur han försörjer sig.  Skulle Grekland lämna ut honom har han säkert flera år i fängelse för att ha varit en huvudfigur, oförskyllt eller ej,  i sociala medier kring de våldsamma protesterna sedan tre flickor mördades i Southport 29 juli. Krönikörerna  Ronie Berggren, Johannes Nilsson och Erik Lidström ger mer bakgrund här i Bulletin.

Att han försökt mana till lugn och har tagit avstånd från våld kommer knappast hjälpa honom. För premiärminister Keir Starmer och den brittiska polisen är han en statsfiende, vilket är titeln på hans självbiografi, The enemy of the state som utkom 2016.

Boken är vinklad även om han ofta kallar sig själv ”an arsehole”.  Han var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand sin egen stad, Luton (först som United People of Luton, UPL), men som han lämnade och lade ned 2015. Jag lyssnade på honom vid Norra Bantorget i Stockholm 2012 med helikoptrar över mig och hästar runt de tusentals motdemonstranterna. A short punk with grit.

När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.

Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.

Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.

Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt och då Douglas Murray offentligt försvarade Robinson i boken Islamophilia (2013).

Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.

Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.

En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!

Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson.

Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.

Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk. Läs mer om boken på min blogg, 2018.

Idag har han fått en position som han knappast kan upprätthålla, denne arbetargrabb och huligan. Han fick tala i Oxford union 2016, intervjuades av Jordan Peterson i juli och får backning av Elon Musk under allt stök med lögner från polis och regering under protesterna.

Även om partiledare för Reform UK, Nigel Farage, tar avstånd från honom så är hans analys i sak densamma som Robinsons, den engelska regeringen har inte förstått allvaret med medborgarnas missnöje med islamisering och massinvandring.

Samma sak säger Douglas Murray, Elon Musk (se Bulletin), Gad Saad, Unherd, Sky News Australia, Konstantin Kisin, Spiked, Jacob Rees-Mogg, Matt Goodwin (vars senaste bok jag recenserade i Bulletin 2023), David Starkey och många fler vars YouTube klipp kommenterar händelseutvecklingen.

Tommy Robinson fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris 2020, året efter svenske socionomen och f.d. SVT-journalisten Gunnar Sandelin fick det (läs Bulletin om honom).

Hans namn kan  vidare inte ens nämnas på Facebook, vilket jag gjort och blev avstängd efter inlägg från en engelsk pub på Östermalm, ”A beer for Tommy Robinson”, 2019. Även foto av honom är förbjudna.

Sammantaget är han illa ute oavsett om han utlämnas eller ej. Daily Mail avslöjade nyligen adressen till hans hotell på Cypern där han vistades med sina barn fast de visste att jihadister och sk antifascister vill komma åt honom med våld. Samma sak skedde i Aten i veckan där han åt på en restaurang.

Själv har jag fler brunhyade släktingar i England och jag fruktar vad som kan ske med dem. Hade regeringen agerat tidigare hade våldet inte urartat med fara för vanligt folks hälsa och egendom.

Fortsättning lär följa and it will be ugly.

Vi går över till 10, Downing Street, London, där den brittiska regeringen försöker hålla ställningarna med en femtedel av väljarna bakom sig pga det oproportionella engelska valsystemet.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester.  Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant. Dammed if you do, dammed if you don’t.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud och Tommy Robinson är verkligen ingen som Keir Starmer vill förhandla med, ens från domstolen Old Bailey ett stenkast från 10, Downing Street

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014. Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant: alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med.

Vad gör då regeringen? Jo, Starmer har skrotat planen att utlokalisera asylmottagning till Rwanda och han, tidigare advokat för mänskliga rättigheter,  kommer knappast att lämna Europakonventionen om mänskliga rättigheter eller deras egen Human Rights Act.  Illegal Migration Act ändrades så den ska underlätta för de 90 000 asylsökande som skulle hamna i Rwanda att få asyl i England. Dessutom ska fler flyktingcenter skapas över hela landet i privatbostad, studentkorridorer och oanvända vårdboenden.

Statsvetaren Matt Goodwin har gått igenom regeringens förslag på sin blogg och det ser inte bra ut, varken för landet eller för de som protesterar.

Vänsterpunkarna The Clash sjöng 1976:

White riot, I wanna riot
White riot, a riot of my own

De fick rätt men inte som de och vänstern tänkt sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kultur

Ny bok om Vilhelm Moberg – i Bulletin

Lämna en kommentar

https://bulletin.nu/sjunnesson-ny-bok-om-vilhelm-moberg

Skriver i Bulletin om Ola Holmgrens Mobergsstudie

 

Ny bok om Vilhelm Moberg

Litteraturvetaren och professor emeritus Ola Holmgrens bok Synerna och orden: Om Vilhelm Mobergs romankonst (Karneval, 2024) kom till efter att han sett den nya filmatiseringen av Utvandrarna, gjord 2021.  En ytlig soppa som förvanskade Vilhelm Mobergs emigrantepos ansåg han och satte i gång med denna genomgång som nu blivit en läsvärd bok och som han berättar i podcasten Antipodden för skådespelaren Rasmus Dahlstedt.  Holmgren har tidigare skrivit böcker om Ivar Lo-Johansson, Bob Dylan och Jan Guillou (som jämförs med Moberg, också en journalist som blev romanförfattare).

Resultatet är tolv kapitel med litterära analyser av ett 15-tal romaner med utgångspunkt i vad författaren själv sagt om sin romankonst i självanalysen ”Brodd” (1932), ”Betraktelse över romanskrivning”( 1945) och ”Berättelser om min levnad (1968).

Några citat:

”Diktningen är i första hand en verksamhet som hjälper sin utövare att uthärda detta livet”.

”Sanningen är i själva verket den, att diktaren inte råder över sitt ämnesval, det är ämnena som råder över honom. Han väljer inte heller ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom”.

”Det första skedet i en romans tillblivelse skulle kunna kallas synernas tid. Författaren bär inom sig den kommande romanen i form av syner som flammar upp, som slocknar och flammar upp igen /…/ Alltsammans är osammanhängande bilder, som starkt kräver ett sammanhang”.

Men ibland leder inbillningskraften ingenstans och författaren förblir förvirrad:

”Men romanens författare får även uppleva stunder då han gäckas av sina syner: han får dem inte fatt, de flyr just när han behöver dem. Han skriver ned ord ändå- men han har en känsla av att han blott fångar ett surrogat. De är inte de rätta orden, hur stor möda de än har kostat honom – de är nödfallsord”

Moberg avslutar med att dyrt och heligt svära att han aldrig mer ska skriva en rad till, ”Nej aldrig i livet!” – något han ofta lovade sig själv i början av sitt författarskap då han försörjde sig som lokaltidningsjournalist i Småland, ofta under pseudonymen ”Ville i Momåla” (ett namn han ansökte om att få byta till men nekades till).

Holmgren går grundligt till väga och läser Mobergs anteckningar, hans refuserade manus och allt som hjälper oss att förstå denne gigant som fångade det svenska folket från genombrottet med Raskens (1927) till den historiska romanen om hur Gustav Vasa krigade mot de svenskar som umgicks fredligt med danskar i 1500-talets Blekinge och Småland i  Förrädarland (1967).

Mobergs nyckel var att utnyttja sin inbillningskraft och gestalta öden utifrån metoden att föreställa sig ett möjligt scenario:  ”Tänk om X skulle ha emigrerat eller om Y var landsortsreporter eller fattighjon eller en före detta byhora som skänkt en brudkrona till sin svenska hemby”.

Begreppet inbillningskraft går igen i Holmgrens analyser, men han avstår från teorier om skapande och litteratur, något han hade gjort i övermått i den akademiska studien Emigrant i moderniteten: Vilhelm Mobergs mansfantasier (2005), där postmoderna begrepp om begärsflöden används.

I stället går professorn metodiskt igenom Mobergs imponerande produktion, över 60 tryckta titlar och många filmatiseringar, men även förstlingsverken som ”Sigfrid Segerhuva” från 1922, ett alster även författaren kallade för ett pekoral.

Han skrev självkritiskt om sin pekoralistiska sida:

”Den sanne pekoralisten besitter en avundsvärd egenskap, som han torde vara ensam om bland alla skrivande människor: Han är fast övertygad om att han är en stor författare, sannolikt en av de största som levat. Att en mängd oförstående, obegåvade läsare skrattar åt hans romaner eller dikter befäster honom endast i vissheten att han är ett geni.”

Moberg gav ut sina första titlar själv innan han slog igenom med Raskens: en soldatfamiljs historia, utgiven på Bonniers 1927 och filmatiserad av SVT. Själv uppfödd på ett soldattorp hade han allt material i sin hand.

Holmgren visar hur Moberg arbetar fram en undertext i allt mindre omfångsrika manusutkast så att läsaren inte får allt serverat, som i de första utkasten, utan får fritt läsa in vad den vill. En stil som på 1920-talet användes av Ernst Hemingway, men går tillbaka på de isländska sagornas lakonismer.  Moberg hade börjat att skriva teaterpjäser vid denna tid och samma stillsamma dramaturgi passade hans romaner.

Två romaner framstår som särskilt intressanta, Soldat med brutet gevär (1944, filmatiserad av SVT) och Din stund på jorden (1963, SVT, som har fler filmatiseringar, till exempel av folklustspelet Änkeman Jarl (från 1940), den framgångsrika beredskapsromanen Rid i natt! (1941) och minnesporträtt av Bo Strömstedt.

Soldat med brutet gevär är en bildningsroman i stil med vad arbetarförfattarna Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Harry Martinsson berättat om. Från ungdomlig pacifism till mogen man med ett starkt dödsmedvetande. Huvudpersonen, soldatsonen Valter Sträng hade, liksom Moberg, tagit intryck av den tyske pessimistiske tänkaren Artur Schopenhauer och frågar sig, ”Var är jag? Vad är jag, soldatens Valter, för en? Var finns jag nu?”.

Om man ska förstå det svenska folkhemmets utveckling fram till idag finns i denna roman allt man behöver veta. Den tvivlande socialdemokraten och pacifisten Valter Sträng ger upp om partiet och blir en fri tänkare, liksom Moberg själv blev.

Den andra är nog Vilhelm Mobergs bästa verk, enligt Ola Holmgren och jag instämmer. I den senare skildras en drygt 60-årig man, i samma ålder som Moberg vid denna tid (och undertecknad), som emigrerat till USA. Moberg själv hade en betald biljett klar 1916, men avstod.

Romanfiguren Albert Carlson bor på ett strandhotell i södra Kalifornien, liksom Moberg gjort och ser tillbaka på sin uppväxt med sin avlidne bror i Småland, en erfarenhet även den som författaren haft när hans storebror Hjalmar dött tidigt.

Romanen växlar mellan nutid, 1960-tal vid Stilla Havskusten, med bilism och Kubakris,  och skogsliv i Småland vid seklets början. Alberts storebror sade ofta till honom, ”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden”. En återgång till pacifism präglar boken, där Rid i natt! då Moberg gjorde avsteg för att mana till beväpnat motstånd mot Nazi-Tyskland under andra världskriget och mot svensk eftergiftspolitik med tyska tågtransporter genom landet.

Vilhelm Moberg slarvade inte bort sitt liv och Ola Holmgren har gjort en stor insats genom att påminna oss om det.

 

 

 

Debatt, Invandring, Islam, Politik

Från upplopp till inbördeskrig i England?

2 kommentarer
Tommy Robinson, twitterkonto

 

Protesterna sedan massakern i Southport förra veckan har lamslagit den brittiska regeringen som besvarat upploppen med hårda tag mot alla våldsverkare som tagit tillfället i akt att begå inbrott, vandalisera och slåss med polisen.

Det är bedrövligt att protesterna mot dödandet av tre engelska barn i Southport av en ung psykiskt sjuk afrikan urartade så, men det var inte oväntat. Europa har tagit emot oproportionellt många fysiskt och psykiskt sjuka från instabila länder som bär på trauman som kan explodera i våld när som helst. Mördaren i Southport kom från Rwanda, född i England men knappast utan psykiska sår genom sin familj.

Jag i likhet med Josef Fransson, SD, fördömer våldet men inser samtidigt att det finns en bakgrund till det och önskar att britter hellre hade avstått från att ta till nävarna och plundra butiker, en del drivna av invandrare som skött sig. Illa, mycket illa.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester.  Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud. Vilka? Polska rörmokare? Indiska läkare ?

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014.

Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant. Alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med. Så var det även med BSS, VAM och SD på 1990-talet men den rörelsen samlades kring några mer städade herrar (Åkesson, Söder, Karlsson, Jomshof).

Idag finns partiet Reform UK:s ledare Nigel Farage som tagit avstånd från våldet men liksom jag, Elon Musk, Douglas Murray, Gad Saad, Matt Goodwin, Dave Rubin med flera inser att massinvandringen har nått sitt slut och vi beklagar att det gick så långt som det gjort den senaste veckan. Men etablissemanget och medierna valde att ignorera missnöjet alltför länge.

Den som utpekas som informell ledare, och eftersökts av brittisk polis på Cypern, Tommy Robinson, har agiterat och skrivit i snart 20 år om detta. Han var tidigare huligan och mer våldsam, men har tydligt tagit avstånd från våld som metod. Hade regeringen valt att lyssna på honom, Douglas Murray och andra kritiker som kan tala för sig hade Robinson åtminstone kunna kyla ned protesterna. Han har tydligt talat om var han står.

Det behöver inte gå så långt som inbördeskrig, vilket Elon Musk befarar, och de nya militariserade polisstyrkorna kommer förhindra fler brott och misshandel. Men  i så fall måste Keir Starmer inse vidden av vad som drabbat främst den engelska arbetarklassen och ta itu med islamiseringen och stoppa massinvandringen.

Ronie Berggren skriver i Bulletin:

”Det betyder inte att man behöver ställa sig på upploppsmakarnas sida. Upplopp är fel, våld är fel oavsett vilken sida av spektrat respektive part står på. Islamismen är ett hot mot Storbritannien men pöbelns makt är inte lösningen.

Politiker behöver inte välja sida. Däremot behöver de komma till insikt om orsak och verkan. De spänningar som byggts upp, som lett fram till detta, beror på den massinvandring och mångkultur som Enoch Powell försökte varna för redan för femtiosex år sedan. Få lyssnade, och här är vi nu.

Om västra Europa vill avstyra denna revolutionsartade utveckling, så måste den västerländska underklass som nu löper amok på brittiska gator få höras, utan att stigmatiseras. Deras upplevelser av att de förlorar sitt eget land måste tas på allvar. För att så ska ske krävs dock att andra politiker reser sig i Marie-Antoinette-politikernas ställe.”

Göteborgs-Postens Adam Cwejman är inne så samma linje:

”De sociala problemen har skapat ett utmärkt rekryteringsunderlag som nu syns på brittiska gator. Inget av det här rättfärdigar våldet, men det är en förklaring till varför situationen ser ut som den gör. Fattigdom, ökad inkomstojämlikhet, arbetslöshet och andra sociala problem är alltid farliga för ett land. Men kombinerar man det med Storbritanniens djupa segregation så exploderar det till slut.”

 

Länkar

Om Tommy Robinsons självbiografi, hans tal på Oxford Union, intervju i Köpenhamn efter pris och samtal med Jordan Peterson.

Om Douglas Murrays bok The Strange death of Europe (2017)

Om romaner som befarar inbördeskrig i Europa mellan muslimer och invandrare å ena sidan, å andra sidan vita européer.

 

 

 

 

 

 

Debatt, Kultur

Sjunnesson: God morgon, Croneman!

Lämna en kommentar

https://bulletin.nu/sjunnesson-god-morgon-croneman

Nästan tio månader efter Hamas brutala massaker på civila israeler har DN-krönikören Johan Croneman kommit fram till att Israel nog inte hade något annat val än att attackera Gaza och att det var just det Hamas ville. @sjunnedotcom skriver om en nyvaken insikt.

Indien, Invandring, Kultur, Politik

Framgångsrika indier som JD Vance fru och iranier i Väst – krönika i Bulletin

Lämna en kommentar

https://www.bulletin.nu/sjunnesson-framgangsrika-indier-i-vast

 

Valet av JD Vance  som Donald Trumps vicepresident betyder att ännu en framgångsrik indier tar plats i ledningen av Västvärlden, Usha Chilukuri Vance. Hon är inte ensam i USA och Storbritannien att leda politik och företag.  Se sist i denna krönika för lista över några indiskättade ledare.

Jag välkomnar att indier tar ledning och har fyrtio års erfarenhet av Indien där jag rest runt, arbetat som frilansjournalist och mellanchef på tankesmedja, och nu har en tonårig dotter som jag besöker regelbundet.

Usha Vance är jurist och kommer från en sydindisk familj från Andra Pradesh och är uppväxt i Kalifornien. Hon mötte JD  på Yale och de har tre barn. Hon en konservativ hindu, han en konservativ Republikan, f.d. Demokrat. En ”kött-och potatis” kille sa hon till BBC.

Att indier i Väst blir framgångsrika är inte konstigt. De är målmedvetna och slarvar inte bort sina liv som många västerlänningar gör. För tio år sedan skrev juristerna Amy Chua och Jed Rubenfeld, hon kines och han jude, om varför vissa folkgrupper lyckas i boken The Triple Package.

Förutom indier, kinser och judar så listade de kubaner inkl vissa andra västindier, nigerianer, mormoner, libaneser (till exempel Gad Saad och Nassim Taleb) och iranier vilka jag koncentrerar denna krönika  på.

Här i Sverige ser vi framför allt att vissa iranier lyckas över förväntan. De kommer ofta från medelklassen i Iran, men går igenom en standardsänkning för sina barn skull som sedan utbildar sig och når höga positioner.

Nima Sanandaji beskrev sin och sin brors Tinos, Bulletins medgrundare,  uppväxt i dessa termer i boken Från fattigdom till framgång: Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det på Timbro 2012.

Att gå igenom allt för sina barns skull är normalt i resten av världen. Familjer utanför väst håller samman och inser värdet av en god skolgång utan mobiler, med skoluniform och höga förväntningar. Samma fostran leder alltså iranska invandrarbarn till framgång här hemma om rätt förutsättningar ges. Se denna lista.

Två borgerliga ministrar har denna bakgrund, Parisa Liljestrand och Romina Pourmokhtari vilket irriterar motståndarsidan oerhört. Enligt dem är invandrare offer som tacksamt ska rösta på de rödgröna. SD:s riksdagsledamöter Rashid Farivar och Nima Gholam Ali Pour har också iransk bakgrund.

Vi har mycket att lära av länder som Indien och Iran. Usha Vance kan bli presidentfru om fyra år om JD kandiderar och skött sig.  Jai Hind!

 

Lista över indiskättade ledare i Väst:

Rishi Sunak, fd premiärminister i UK (vars svärfar leder Infosys, ett multinationellt dataföretag)

Suella Braverman, fd inrikesminister i UK

Priti Patel, fd inrikesminister i UK

Humza Yousaf, premiärminister i Skottland (av pakistansk härkomst)

Anita Anand, finansminister, Kanada

Harjit Sajjan, biståndsminister, Kanada

Satya Nadella, VD Microsoft

Sundar Pichai, VD Google

Thomas Kurian, VD Google Cloud

Vasant Narasimhan, VD Novartis

Shantanu Narayen, VD Adobe

Arvind Krishna, VD IBM

Laxman Narasimhan, VD Starbucks

Indra Nooyi, f.d. VD Pepsi, i styrelse för Amazon

Nikesh Arora, VD Palo Alto Networks

Ajaypal Singh Banga, VD Mastercard 

Kamala Harris, vicepresident, USA

Vivek Ramaswamy, republikansk presidentkandidat USA

Nikki Haley, se ovan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Islam, Kategorier, Kultur

Antologin Ikonoklasm undviker islam

Lämna en kommentar

Antologin Ikonoklasm från Bokförlaget Stople recenseras  i Bulletin

https://bulletin.nu/sjunnesson-koranbranningar-och-bildstormare

Nyligen presenterade BRÅs chef Mattias Larsson och justitieminister Gunnar Strömmer (M) ett förslag om att begränsa offentliga möten där rikets säkerhet kan riskeras, som under de Koranbränningar som skett med upplopp som följd.

Förslaget innebär att de undantag som finns i grundlagen om mötes- och yttrandefrihet ska tillämpas, något som Socialdemokraterna också har föreslagit. De danska Socialdemokraterna har gått än längre och ändrat grundlagen.

I december 2023 stiftade Folketinget en lag mot den som ”offentligt eller med forsæt til udbredelse i en videre kreds gør sig skyldig i utilbørlig behandling af et skrift, der har væsentlig religiøs betydning for et anerkendt trossamfund, eller en genstand, der fremstår som et sådant skrift”

Sverigedemokraterna är, inte förvånande, starkt kritiska och menar att den Moderatledda regeringen gett vika för islamister.

Richard Jomshof (SD), ordförande i riksdagens justitieutskott skriver på X:

”Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverigedemokraterna inte kommer att ställa sig bakom några förändringar som innebär att Sverige går samma väg som Danmark, där man i praktiken har valt att införa hädelselagar, om nu regeringen skulle välja att gå den vägen. Vi står upp för svensk yttrandefrihet i alla lägen och kommer aldrig acceptera att islamister tillåts sätta gränser för vad vi har rätt att säga och göra här i Sverige.”

Debatten om yttrandefrihet i väst med hänsyn till islam har pågått sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989, då han, en sekulär indisk muslim, tog sig före att i  romanen Satansverserna skoja med några bortplockade rader från Koranen på ett erotiskt och humoristiskt vis. Muslimer världen över reagerade, en dödsdom utfärdades i Teheran (av ayatolla Khomeni som inte läst boken) och många oskyldiga dödades och skadades under islamistiska terrorattacker. Senast 2022 förlorade Rushide själv ett öga vid ett framträdande i USA.

Att skildra Gud eller hans profeter har varit känsligt inom judendom, kristendom och islam. Intresset bör därför vara stort när Bokförlaget Stolpe och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som bland annat ger ut tidskriften Axess, i våras gav ut antologin Ikonoklasm: Förkastandet av det förflutna.

Begreppet ikonoklasm betyder bildstormande och förstörelse av bilder eller statyer av heliga ting. I Bibelns Andra Mosebok föreskrev Gud för Israel folk:

”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Men folket lydde inte och tröttnade på att föreställa sig en Gud utan form och gestalt. Senare i Andra Mosebok står det om guldkalven:

”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte* /…/ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron.  Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den”

Moses brände ned guldkalven och bönföll Gud om att förlåta sitt olydiga folk. Människorna är skapade av Gud och ska veta sin plats inför det heliga.

Religion handlar enligt den tyske teologen Rudolf Otto, som kyrkohistorikern Joel Halldorf refererar i antologin Ikonoklasm, inte om svar på världens och människans ursprung, utan om erfarenheten av det heliga, något den franske sociologen Emile Durkheim också skrev om vid samma tid, 1900-talet början.

Genom historien har bilder av Jesus, hans mor Maria och till och med av Gud har tillåtits som i Sixtinska kapellet i Rom 1512 av Michelangelo, där han är en vithårig äldre man. Dessförinnan hade bysantiska bildstormare under 700-talet förstört helgonbilder men slutligen förlorade de den teologiska striden under 800-talet då ikoner tilläts av pedagogiska skäl då de förklarade Jesu budskap för de illitterata massorna.

Efter Martin Luthers reformation uppstod en liknade reaktion mot de katolska helgonbilderna. Vår kung Gustav Vasa var inte sen att ta in kyrkans ädelmetaller och smälta ned dem under ikonoklastiska förevändningar.

Inom judendomen fanns en liknande strid vilket bibelexegeten Natalie Lantz visar i antologin.

Med tanke på de våldsamma händelser som skett sedan dödsdomen mot Rushdie, offentliga avrättningar av de islamkritiska holländarna Pim Fortuyn 2001 och Theo van Gogh 2004, dödshot mot Geert Wilders, Ayaan Hirsi Ali,  Lars Vilks, danskarna Kurt Westergaard och Fleming Rose, nedstängning av SD:s hemsida 2006 pga. publicering av Mohammedteckningar och morden på satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion 2015 (som ofta tryckte fräna bilder av Mohammed), borde en antologi om ikonoklasm vara mer uppdaterad.

Dessutom med de senaste vänstersegrarna i Storbritannien och Frankrike kan vi räkna med att begrepp som ”islamofobi” återkommer där och att utmaningarna för tolerans och frihet återstår.

Visserligen nämns dessa händelser i förbigående i antologin men inget avsnitt vågar gå igenom dem ordentligt. Inte ens avsnittet ”Bildförbudet i islam” av islamologen och författaren Malise Ruthven ger några ingångar till den debatt som föregick Koranbränningar och inskränkningarna av grundlagen i Danmark och, låt vara mildare, i Sverige. I stället funderar han på samband mellan abstrakt måleri av Kandinskij och Mondrian, arabisk kalligrafi, moskéernas geometri och hjärnforskning.

Några avsnitt snuddar vid islams våldsamma sidor, som Jesper Huors skakande beskrivning av terrorgruppen ISIS förstörelse av förislamska statyer i Palmyra och Mosul 2015, utskickade som virala videoklipp till mässande musik. Denna brutala ikonoklasm hade föregåtts våren 2001 av sprängningar av enorma Buddhastatyer i det talibanstyrda Afghanistan. Sedan flög tre plan in i World Trade Center i New York och Pentagon intill Washington D.C. den 11 september och allt förändrades.

Även ikonoklasmen kan ses som helig menar kyrkomannen Joel Halldorf.  ”Den ena gruppen ser det som sin heliga plikt att kränka det som andra uppfattar som heligt. Att skapa samhällsfred under sådana förutsättningar är en större utmaning än vad vi hittills har velat medge”.

Just det och vad antologin Ikonoklasm kan sägas illustrera.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kultur, Personligt, Uppsala

Varför jag inte blev litteratursociolog

Lämna en kommentar

När jag nyligen läste Susanna Alakoskis skildring av arbetare i Österbotten i början av 1900-talet kände jag igen beskrivningarna av slit och elände, men också ljusa ögonblick och fin arbetsgemenskap.

Jag drogs tillbaka till mina studier av svenska arbetarförfattare i läskursen Svensk arbetardikt i Uppsala på 1980-talet. Min lärare var Jan Stenkvist som jag sedan intervjuade om hans bok om proletärskalden Ragnar Jändel för Uppsala-Demokraten.

I kursen läste jag Josef Kjellgrens Människor kring en bro, Karl Östmans Stabbläggare, Stig Sjödin och Folke Fridell förutom de sedvanliga arbetarförfattarna Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson, Harry och Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, med flera. Kanske var det då jag läste Ivar-Los mästerverk Kungsgatan och Godnatt, Jord.

Samma termin tog jag läskursen Litteratursociologi för Lars Furuland som var professor och hade grundat avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet 1965.

Jag hade växt upp med hans barn Eva och Hans och våra föräldrar kände till varandra genom vår uppväxt i Norby, Uppsala. Han hade forskat om statarna i litteraturen och var en noggrann empiriker, ibland skälld för att vara positivist, det värsta man kunde vara under det teoritunga postmoderna 1980-talet.

Jag hade redan sista året i gymnasiet tänkt mig bli litteraturvetare och besökte 1978 institutionen i gamla Humanistcentrum där en ung man i runda glasögon och blå arbetarskjorta tog emot mig, som såg likadan ut, båda som John Lennon. Han hette Magnus Bergh och skulle bli förläggare på Bonniers, mest känd för att ha gett ut Peter Weiss tröglästa trilogi Motståndets estetik.

Men jag började inte läsa litt vet i Uppsala utan i Umeå 1981 och fortsatte sedan 1985 i Uppsala på B-nivå med en uppsats om Geijerlitteratur 1970-1984. Samtidigt läste jag filosofi, estetik och lingvistik och drogs alltmer till äventyrliga teorier som poststrukturalism och allt utom empiri och positivism. I Uppsala fanns ett motstånd mot teorier men också vidlyftiga författare.

Den vänlige professorn Lars Furuland hade kommit över arkiv från svenskbygder i USA och föreslog mig att skriva en C-uppsats om den svensk-amerikanske tidningsmannen Isidor Kjellberg (1841-1895). Jag hade då vikarierat på Karlskoga Tidning och Sala Allehanda samt frilansat i lokalpress och alternativa kulturtidskrifter från Köpenhamn. Så visst borde jag intressera mig för en radikal liberal tidningspionjär i Chicago på 1800-talet. Men icke.

Runt Furuland fanns doktoranderna Anna Williams, också inriktad på svensk-amerikansk litteratur, och Johan Svedjedal, Eva Heggestad,med flera, alla flitiga empiriker och duktiga forskare.

Själv kunde jag inte sitta still i läsesal C på Carolina och gräva ned mig i svensk-amerikansk presshistoria. Jag höll nog ut ett par månader innan jag gav upp och gick över helt till de teorier som var på modet, särskilt Michel Foucault (som varit fransk lektor i Uppsala) som jag ägnade en C-uppsats i praktisk filosofi.

Jag undrar ibland varför jag inte stod ut med att skriva om empiri och få forskarstöd från Furuland. På filosofen ville ingen veta av Foucault och någon handledning fick jag aldrig i mina tafatta försök inom filosofien.

Varför blev jag inte litteratursociolog, en respektabel forskarbana och unik svensk inriktning? Jag höll inte måttet är den kärva förklaringen och hade inte det tålamod som krävdes.

Eller intresse. Min bildningsbana blev litt vet> litt soc > litt teori> post struk/semiotik/hermenutik> filosofi

Kultur, Personligt

Tre unga författare om tre unga författare 1975-1985

Lämna en kommentar

 

Att vara ung och vilja skriva utan att ha upplevt något betydelsefullt är gemensamt för många unga manliga författare som publicerats tidigt och skriver om sig själva. Vissa som Klas Östergren,  Lennart Kanter och Bengt Ohlsson skrev på ren inspiration och fabuleringsglädje men var alltså litterära blåbär.

De var alla unga debutanter på 1970-talet och i början av 1980-talet. Av dem blev Östergren känd 1980 med Gentlemen och sedan invald i Svenska Akademien.

Bengt Ohlsson fortsatte att skriva välskriven och personlig journalistik och sedan några riktigt stora romaner, Gregorius, Se till mig som liten är, De dubbelt så bra och några kvicka, till exempel Jazz är farligt och debuten 1984, Dö som en man sa jag. Då var han, som Klas Östergren, gymnasist.

Juristen Lennart Kanter skrev bara tre romaner och övergick sedan till bland annat juridiska förläggaruppdrag.  Han debuterade vid 21 års ålder, 1977, med romanen Len Rakoffs kärlek som handlade om en poet som debuterat vid 15 års ålder. Hans tredje bok recenserade jag i Uppsala studentkårs tidning ERGO 1981.

Jag läste tre av deras tidiga romaner för första gången nyligen för att se hur de skildrade Sverige då. Det var ungefär som jag föreställde mig, småtrist och enahanda med avbrott för manliga bravader av oklar sanningshalt. Författarna var ystra hingstar som tog för sig av välfärdsidyllen och hade som sagt inte mer att säga än att de kunde sno  ihop en story utifrån Stockholm (Ohlsson) eller Göteborg (Östergren, Kanter) som jag kan relatera till, född som jag är 1958, Östergren född 1955, Kanter 1956 och Ohlsson 1963.

 

KLAS ÖSTERGRENS DEBUT

Attila utkom 1975 på Bonniers, dvs samma år som Ulf Lundells Jack på Wahlström & Widstrand. Båda handlade om unga män i Stockholms uteliv och litterära drömmar (Jack satt ju i en stuga i Vitabergsparken där Ulf Lundell, född 1949, bott i en stuga och Jack skrev på en dagsboksroman) med ganska svulstigt språk. Lundell hamnade av en tillfällighet på DN:s kultursida genom Lars-Olof Franzéns välvilliga anmälan men han hade också ett driv som Östergren saknade och mer snärtiga formuleringar.

Huvudpersonen går på Södra Latins gymnasium och bor hemma hos sina föräldrar på Stora Essingen, vilket var vad Klas Östergren gjorde innan han skrev Attila. Den är till skillnad från Jack mer litterärt överlastad med referenser till Homeros, Shakespeare, Strindberg, verser av Leonard Cohen och Bob Dylan, och till hunnern Attila från 400-talet:

”Stympade kroppars skrin ekade genom seklers historieböcker. Vi red in i Europas ekonomiska mur, och av bara farten studsade vi tillbaka till reträttens och besvikelsens Ungern /…/Jag Attila lät uppföra ett palats och fylla det med satelliters skatter/…/ Attila-mannen från hästryggen som en gång sprängde fram over stäppen i kläder av råttskinn-klädde sig i det depraverade västerlandets likdräkt av siden”.

Hunnerns funktion i romanen är nog bara att ge den ett namn och en historisk förankring med viss finkulturell fernissa.

Annars super och horar huvudpersonen mest, med kvinnor som är ”våta som sardiner”,  och Östergren gör vad han kan för att lyfta historien men han hade inte mycket att gå på. I stället skrev han små diktrader mitt i prosan om kopulerade flugor i mikrokosmos en ”interpunktion i det vita takets oändlighet”.

Plugget är skit: Ma + Fy = Piss.

Vuxenvärlden avskräcker Östergrens  tjugoåriga alterego men jag kan inte känna någon respekt för denne dagdrivare. Kvinnor dyrkas och polare är alltid polare. USA:s krig i Vietnam är orättfärdigt, fredsförhandlingarna är värda en ingående analys och en demonstration i Stockholm City är nödvändig för alla ansvarsfulla ungdomar 1974.

I Lundells Jack flyr hans gäng till Visby över sommaren, i Östergrens Attila reser huvudpersonens före detta flickvän dit med en ny kille.  Boken slutar med ett avbrutet telefonsamtal från Gotland där hon inte lagt i mer pengar i telefonautomaten, en situation jag känner igen.

Sammantaget är det rätt underligt att Bonniers gav ut denna halvfärdiga ungdomsroman 1975.  Förlaget gav ut boken igen 2009 och skrev en överdrivet positiv presentation:

”I debuten Attila är huvudpersonen en ung man som går sista året i gymnasiet. Han står på tröskeln till vuxenlivet och upplever situationen som ett förlamande hot. Men i mötet med en ung kvinna vinner han en ny känslomässig balans och kan öppna sig utåt och engagera sig i omvärlden. Efter en tid spricker förhållandet, berättarens trygghet försvinner och han störtar ner i ett slags kaos. Insprängt i romanen finns historiska avsnitt som ger perspektiv åt berättarens egna erfarenheter.”

Slyngellitteratur kan vara enastående. Denna debut var inte det. Men han tog sig, Östergren och det gick vägen efter 1980. Men det är en annan historia.

 

LENNART KANTERS JOHN J:S RESA

Jag träffade Lennart Kanter i Uppsala 1981 och skrev som sagt en författarintervju om hans tredje bok, David Kahans sista ord.  Hur vi fick kontakt minns jag inte men kanske var det genom teaterfolk i Uppsala som jag kände till.

I vilket fall så ringde han till Norstedts förlag  och fick fram ett korrektur till mig att hämta. Jag gick helt sonika upp till en redaktör på Tryckerigränd, Riddarholmen och fick en pappersbunt. Den trevlige förlagsmannen gav mig också ett ex av stadsarkitekten Erik Leijonhufvuds debut Vattenfolkets land, en fantasyroman,  som jag skrev om men blev refuserad av UNT.

Kanter talade ironiskt om John Jedachi minns jag, huvudpersonen i interrailromanen John J:s resa.  Författaren ansåg att han var överdrivet romantisk och patetisk med sina drömmar ute på tågluff på kontinenten.

Jag hade inte läst den då men förstår hans skepsis. Samtidigt skrev ju den unge göteborgaren Lennart Kanter en 300 sidig roman om denne jobbige göteborgare med författardrömmar, nedklottrade i anteckningsblock i tågkupéer och kaféer från Tyskland till Grekland över Jugoslavien (bästa skildringen är när grekiska gästarbetare kopplar av och sjunger och super med den unge mesige svensken).

Liksom Attila är Kanters bok litterärt överlastad med inte bara ett överblommat språk utan också med en onödigt intrikat intrig. John J har en drömkvinna som han möter i verkligheten på en grekisk ö. De blir ett par och upplever många frustande episoder tills han återvänder till Sverige och talar om henne med andra.

Då visar det sig att ingen har sett henne, trots att han vet att de festat ihop, Karin och han med de andra svenskarna.  Han hade drömt om henne, sedan träffat henne och rest tillsammans, men sedan upptäckt att han bara inbillade sig hennes existens. Illa.

En förlagsredaktör får Johns dagbok från tågluffningen och ska ge ut den, vilket är den bok som kom ut 1977. Ett hugskott som tyvärr blev utgiven för utan denna dubblering hade John J:s resa hållit bättre.

Förlagsredaktören som är med i berättelsen säger:

”Vi diskuterade lite löst inom produktionsområdet alldeles innan jag åkte på semester vad vi borde satsa på nu som häftigast och det är ju att en himlans massa ungdomar som tågluffar nuförtiden, en helt ny kultur, en ny slags beatgrej On the Road liksom, så det har vi bestämt oss för att satsa lite på om vi hittar något som håller, så du borde absolut skicka in ett manus om du får någonting färdigt, med dagboken som utgångpunkt eller hur du vill. Va?”

För tågluffare är den nog intressant men jag tillhör inte dem. Likväl finns många målande skildringar från uteliv på de grekiska öarna som håller.  Och som hos Östergren finns ett manligt bravado som roar ett tag.

John heter alltså Jedachi vilket lär betyda falk. Romanfiguren John Jedachi är romantiker och megaloman:

”Jag är Falk-John och jag vill ge dem [kvinnorna] en dröm stark nog att få deras ägg att rämna /…/ Jag är John Jedachi och den som först bar detta efternamn var Louis Brimbert, förste falkenerare hos Ludvig den XIV för tvåhundra år sedan”.

När svettiga rökande greker tar fram bandspelare i hytten och lirar bouzoki och dansar med retsina i händerna vill svensken ha ordning:

”Kaos. Detta var Kaos. Det var så här det hade sett ut i tidernas begynnelse, innan någon hade kommit på den ljusa idén att offra till gudarna så att Kosmos kunde skapas, det här var långt innan det välsignade kö- och inte-göra-väsen-av-sig-samhället. Jag längtade efter planeringsavdelningen på en hederlig svensk länsstyrelse, jag ville lägga mitt öde i kanslichefens händer, men jag hade inget att offra”.

Men han anpassar sig och blir till sist inbjuden att dansa med greker som kastar lertallrikar på musikerna som hyllning.

Nedskuren till hälften och utan den plottriga ploten hade boken varit en frodig reseskildring. Som illustration av positiv mångkultur  och tidig invandring i stil med Theodor Kallifatides Utlänningar och Kärlek och främlingskap är den läsvärd och insiktsfull, kanske till och med nyttig i dagens alltför främlingsfientliga diskussioner.

 

BENGT OHLSSONS RIDA PÅ EN GRIS

Huvudpersonen Henrik Kyhlbom är en 23 årig rockskribent och bor i Stockholm, liksom Bengt Ohlsson, då 22 år, 1985 då denna hans andra roman utgavs på Bonniers.

Henriks flickvän flyttar till Paris och han beslutar sig för att rädda deras förhållande genom att åka ned till till henne. Stalka skulle vi säga idag.

Även här finns en metalitterär tvist. Henrik blir spökskrivare åt en svensk veckotidningsskribent och flyttar in till henne. Ingen romantik uppstår men väl skarpa diskussioner om svensk skvallerpress, ”Kul i Veckan”, ”Vi Damer” med chefredaktören Gulli Schwartz (Amelia Adamo?),  ”Flärd och Fröjd” och hur  töntiga intervjuoffer ska behandlas av fräcka rockkritiker.

En obegriplig intrig avslutar Benkes berättelse då huvudpersonens bror dyker upp i Paris och Henriks spökskrivande avslöjas men han erbjuds samtidigt jobb på redaktionen för Vi Damer.

Han blir vederbörligen utskälld av sin före detta flickvän och det är inte utan att man håller med henne. ”Du är som ett spöke som irrar runt och inte stannar i samma rum i mer än några minuter innan du flackar vidare. Vad håller du på med egentligen?”.

Han blir också utskälld av den kvinnliga journalisten han spökskrivit åt, oklart varför. Boken avslutas med att han kastar ut ett paket smörgåsar från tågfönstret och ser efter det så länge att ”det för mycket länge sedan hade blivit patetiskt”.

Bengt Ohlsson är en gudabenådad krönikör som jag följt sedan DN och in i Moderna Tider till Axess. Jag har bloggat om hans kritik av kulturvänstern och hans roman Midsommarnattsdrömmar.

 

JAN SJUNNESSONS TVÅ OSKRIVNA UNGDOMSROMANER

I likhet med de tre mycket unga författarna gav jag mig i kast att skriva om min  ungdom men utan resultat. Faktum är att jag inte skrev något skönlitterärt alls men hade två längre utlandsvistelser i syfte att samla material för en roman.

Det hände inte så mycket i Köpenhamn 1982 eller på resan till Indien 1984 att jag ville beskriva det. Jag kände mig mest patetisk där jag satt i en lägenhet på Østerbro och med reseskrivmaskin  i Grekland/Turkiet/Iran/Pakistan/Indien.

Bengt Ohlsson och Lennart Kanter reste och fick ned vad de såg. Jag skrev maskinskrivna brev men ingen dagbok. För mig kändes det tomt  i Danmark och nästa resa var redan känd materia för alla ryggsäckluffare och deras läsekrets.

Sedan dess har jag hållit mig ifrån romanskrivande och fackboksutgivning. Först 2013 skrev jag en kort politisk thriller, Sara Sarasvati,  på engelska om en studentska från Indien med en svensk far (politiker i SD, sedan mördad), 2024 utvidgad i ny svensk version, Framtidsmannen.

Huvudpersonen har alltså mina drag i stort men är annars mer framgångsrik. Jag har en dotter i Indien och varit aktiv i SD.

Leonard Cohen debuterade vid 29 års ålder med en självbiografisk roman om en ung man med författarambitioner, The Favourite Game. Hans musicerande var en bisyssla, som den var för Evert Taube, innan den tog över. Varför jag nämner honom är att han har sagt att unga författare inte behöver vänta in livserfarenheter för att skriva. All they need is innocence and audacity.

Jag hade inte det på 1980-talet. Idag har jag knappast inte oskulden men väl djärvheten med två böcker på väg, en fackbok om liberalism och en roman om en halländsk präst.

Hade det varit dumdristigt att skriva innan jag hade något att berätta? Jag tror det men samtidigt hade det varit roligt att få ut en bok innan medelåldern. En skröna i denna stil.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Debatt, Kategorier, Kultur, Personligt, Politik, Uppsala

Folkhem och beredskap gjorde oss till svenska medborgare

2 kommentarer

Statsminister Per Albin Hansson leder Socialdemokratiska Arbetarpartiets första maj demonstration 1941. Nordiska muséet.

Dan Korn skrev i Bulletin på Sveriges nationaldag 6 juni om att göra medborgare av undersåtar. Han syftade på de invandrare från instabila stater som valt lojalitet med sin klan eller sina religiösa fränder här i Sverige:

”Den som vuxit upp som undersåte, utan något större mått av lojalitet med staten, har andra lojalitetsband. Där spelar klanen eller religionen samma roll som rättsstaten och medborgarskapet. Om man behöver hjälp vänder man sig inte till en korrumperad stat med godtycklig rättskipning, utan till släkten eller till sitt religiösa samfund. Den vanan överger man inte när man flyttar till ett annat land, utan i det främmande landet kan släkt och religion komma att spela en ännu större roll.”

Det är givetvis rätt och han utgår från de analyser och rapporter som Per Brinkemo gjort men det finns många fler t. ex. antologin Separatismen i Sverige som Timbro gav ut förra året. 2008 gav danskarna Frederik Stjernfeldt och Jens-Martin Eriksen ut Adskillelsens politik  i samma ärende.

Men jag tänkte inte skriva om mångkultur och invandring utan om hur svenskar blev lojala mot sin nation, något som Dan Korn går förbi väl snabbt i sin historiska exposé från 1809 då vi förlorade Finland och därmed blev mer, men inte helt, språkligt homogena.

EMIGRATIONEN

Vad som skedde under 1800-talet och som påverkade nationalkänslan var emigrationen. Den nationella vurm som  gav oss Du gamla, du fria och göticismen, Tegnér och Geijer, var i huvudsak något för de bildade och de besuttna. Vanligt folk var hälsningar, skåningar eller västgötar, knappast inte svenskar. De tvingades ut i krig som de inte förstod och av herrar de inte valt.

De var inte lojala mot ett land som lät dem svälta, förföljde de som läste Bibeln själva i egna grupper, och som slog ned alla upprorsförsök och strejker. Inte ens allmän rösträtt fanns före 1921.

De mest fattiga och desperata valde att lämna överhets- och klassamhället Sverige där kungar  med utländska band kom och gick och styrde över dem. 1 500 000 tog båten över Atlanten till Nordamerika.

För att råda bot på utflyttningen av unga människor föreslog Emigrationsutredningen 1913  lån till egna hem, allmän rösträtt, bättre skolor och minskade klassklyftor.  Men fullständig religionsfrihet skulle dröja till 1952.

Socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson talade senare om Sverige som ett folkhem där alla fick plats och var medborgare, ett politiskt lyckokast:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”, sa han i riksdagen 1928.

Folkhemmet skulle göra medborgare av undersåtarna och få dem att omfamna nationen, att bli svenskar. Men alla reformer hanns inte med från 1932 då Per Albin Hansson, en bodknodd från Malmö, blev statsminister (bara det ett tecken på att vanliga arbetare kunde bli nationella ledare. Högreståndsmännen Hjalmar Branting och Olof Palme skulle inte ses på samma  kamratliga sätt).

Innan kriget debatterades befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal och några reformer hanns med som folkpensioner, semester, arbetslöshetsprojekt, tullskydd för lantbruket men det mesta stannade på pappret. Socialdemokraterna fick mellan 40 och 50 % i riksdags- och kommunval innan kriget bröt ut 1939.

Beredskapsåren 1939–1945 var det andra som fick alla svenskar att känna sig som medborgare och känna lojalitet mot Sverige, ja till och med stödköpa försvarsobligationer via arbetsgivaren. Unga män från alla samhällsklasser möttes under hårda villkor och landet enades även om offentlig kritik av nazism censurerades och hårdhänta ageranden mot kommunister förekom. Värnplikten och repmånader efteråt förstärkte nationalkänslan.

Efterkrigstiden, rekordåren, blev en skördetid för Sverige och för socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen under 22 år till 1969 (hans parti fick 50 % i valet 1968).

Folkhemmet realiserades genom barnbidrag, ATP, grundskola, miljonprogrammet, högkonjunktur och folkrörelser med egna företag, mer eller mindre kopplade till Socialdemokraterna.

FOLKHEMMETS FÖRSVINNANDE

Undersåtarna blev medborgare och tog plats. Men vid 1970-talets början fungerade inte den sociala ingenjörskonsten längre. Folk trivdes inte i betongförorterna, en underklass tog sig ton (Pockettidningen R, Cornelis Vreeswijk, Låginkomstutredningen) och en ny morsk vänster tog över kulturlivet som dittills varit relativt borgerligt och opolitiskt.

 

Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971, en nationell symbol

Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971

Därmed är vi över till mitt decennium, 1970-talet som innebar slutet på folkhemsperioden.

Jag skrev en krönika i Bulletin dagen innan Dan Korns ledare och som anknyter till hans analys av nationell lojalitet och medborgarskap.

1970-talet hade oljekris, lågkonjunktur, vilda strejker och många skandaler runt regeringen Palme exempelvis:

  1. Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
  2. Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
  3. Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde. Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet i stället för en bekymrad neutral statsman.
  4. Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska vänsterterroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
  5. Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
  6. Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer.
  7. Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
  8. Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuells skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
  9. Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
  10. Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson) och alla handlingar är ännu inte offentliga.
  11. Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i Regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
  12. November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt, fick DN att be om ursäkt och ljög inför riksdagen och svenska folket.

Se Petterssons blogg för fler skandaler från 1921.

Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.

SJUTTIOTALETS REFORMER

De reformer som gjorde under 1970-talet framstår idag som orubbliga.

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson om det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent.I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” 

Ett urval av reformerna som vi fortfarande har kvar och vissa fall utvidgats:

1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla  ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, 1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka,1971 Särbeskattning mellan makar införs, 1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen, 1974 Lagen om anställningsskydd, 1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser, 1974 Lag om rätt till studieledighet, 1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg, 1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen, 1975 Lag om rätt till abort, 1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda, 1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet, 1977 Lag om fem veckors semester, 1977 Lag om arbetsmiljö, 1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser, 1979 Avskaffande av husaga, 1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet, 1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning

Claes Anderssons bok I ett annat land (1999) ger en bra bild av dessa avgörande år som knappast borgerliga regeringar förmått göra ogjorda.

MYSIGT 70-TAL

I min nostalgiska krönika framstår 1970-talet ändå som ganska gulligt. Min tonårstid i Uppsala var lyckosam vill jag påstå, men det stod också klart för alla politiskt vakna att något skulle ske i valet 1976.

Jag var på Moderaternas valvaka på Östgöta Nation och upplevde valsegern i ett rus. Senare skulle jag skriva ett gymnasiearbete om vad som lett fram till Olof Palmes avgång och slutet på 44 års socialdemokratiskt regerande och folkhemmet.

I boken Flyt: Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet (2009) driver de pigga  70-talisterna Theodor Paues och Fabian Wallen med min uppväxt och visar att allt var minsann inte bättre förr. Det är lätt att skoja och jag bjuder gärna på skratt, särskilt kring  filmer som En kille och en tjej, Sällskapsresan, Barnens Ö, En kärlekshistoria och Äppelkriget.

Men de visar också folkhemmets olyckliga slut som sammanföll med min tonårstid då alla intryck bränns fast i en. När jag föddes 1958 bodde vi i en hyreslägenhet i Norrköping och flyttade till en bostadsrätt i folkhemsidyllen Stabby i  Uppsala. Därefter till ett kedjehus 1964 och en egen villa 1966. Tala om rekordår!

I Stabby bodde alla barn i en barnkammare men sedan fick jag ett eget rum med brandgul heltäckningsmatta och fototapeten ”Bokskog”.

Slutsatsen är alltså att folkhemmet och beredskapen gjorde oss till de medborgare  och stolta svenskar vi är idag. En fattig pojk eller tös behövde inte drömma om Amerika utan kunde, i viss mån, förverkliga sig under andra hälften av 1900-talet, vilket var vad mina föräldrar gjorde, födda 1929 och 1930.

Både åkte utomlands innan de fyllt tjugo, min mor till USA men båda återvände. Jag tror inte de tänkte på folkhemmet, de var inte socialdemokrater men båda var engagerade i försvaret, en som frivillig kvinnlig bilkårist och en som anställd underofficer.

Vi samlade Konsumkvitton och prenumererade på tidningen Vi.  Det räckte.

I takt med att folkhemmet och värnplikten försvann så har nog lojaliteten mot Sverige minskat sedan 1970-talet. I dess ställe kom statsindividualismen men det är en annan historia.

 

 

 

 

 

 

Debatt, Kultur, Personligt, Politik

Folkhemsnostalgi som minne och utopi – krönika i Bulletin

1 kommentar

Krönika i Bulletin:

En film får mig att minnas det folkhem jag som ung gjorde uppror mot, men som för unga socialdemokrater i backspegeln upplevs som en förlorad Edens lustgård. Och de har antagligen rätt och jag hade antagligen fel.

Jag såg en film från 1975 igår, ”En kille och en tjej” med Brasse Brännström.

Det har blivit en hel del filmer och dokumentärer från mitt årtionde, om Cornelis, Pugh, John Holm, Klarakvarteren, Norrmalmstorgsdramat, Hasseochtage, ja till och med fyra filmer om ABBA.

I likhet med det unga socialdemokratiska regionrådet Sebastian Karlberg i Dalarna har jag fastnat  i nostalgi. Men till skillnad från honom, 28 år, så upplevde jag denna tid, ett struligt men ändå tryggt slut på rekordåren från 1945.

Karlberg skrev i Dala-Demokraten (fristående socialdemokratisk, Göran Greider chefredaktör) i maj under rubriken ”Min generations utopi är min föräldragenerations vardag”:

”Min generation, 90-talisterna, har vuxit upp i ett samhälle där det folkhem som våra mor- och farföräldrar byggde upp sakta men säkert har rullats tillbaka. För oss är bilden av det gamla folkhems-Sverige det närmaste man kan komma en radikal utopi. Det är en berättelse om ett land som vi aldrig har upplevt, men som vi längtar tillbaka till /…/ Jag vill att alla ska kunna leva som min pappa gör. Han har ett tryggt jobb på SSAB, bor i ett vanligt hus, lyssnar på dansbandsmusik och tycker om att hänga i lekparken med sitt barnbarn. För mig representerar hans liv en oerhört radikal vision om hur människor ska kunna leva i ett fungerande samhälle.”

Att hans nostalgiska vision delas av många Socialdemokrater och nästan alla Sverigedemokrater reder Johan Hakelius ut i Fokus. Det som var normalt på 1970-talet, och som regissören Lasse Hallström fångar så fint, kan ses som ett ideal idag.  Några opinionsbildare,  Katarina Barrling och Cecilia Garme i boken Saknad (2022) och nu senast Adam Cwejman i GP, visar vilka förändringar som skett de senaste 50 åren.

Cwejman gör en artig uppläxning av filosofiprofessor och akademiledamoten Åsa Wikforss som skrev i DN att SD har förändrat Sverige:

”Sverige är demografiskt, socialt och ekonomiskt inte samma land 2022 som 1992. Det är ett, på många sätt, förändrat land. Det är inte otänkbart att åtminstone några av dessa förändringar även har påverkat befolkningens uppfattningar och därmed även den svenska partipolitiken. Sådana stora förändringar har möjliggjort vissa ideologiska ståndpunkter och försvårat för andra. Så länge man tror att det är SD som har förändrat Sverige så kommer man inte förstå vad det är som har förändrats i Sverige.”

Men vi behöver en fördjupad diskussion och lägga till ”kulturellt” och ”religiöst” Adam Cwejmans analys till vad som har förändrats. Den kristne debattören Per Ewerts bok Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land (2022) är en sådan början.

Men kanske det är precis tvärtom, att vi är mer religiösa än sekulära. I statsvetaren Katarina Barrlings kommande bok Världens mest protestantiska land: Sverige- det extrema landet lagom driver hon tesen  om en särskild sekulär ”svenskprotestantism” som bygger på hög arbetsmoral, kompromissvilja, stränghet och konformism. Just sådant som många, inklusive jag,  på 1970-talet gjorde uppror mot.

Brasses tragikomiska gestalt Lasse i  70-talsfilmen ”En kille och en tjej” är en sådan slacker, som gått ut Journalisthögskolan men hellre delar ut morgontidningar än skaffar ett jobb.  Jag gjorde  detsamma när jag startade en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift i Uppsala och behövde försörjning. Min far – ingenjör, borgerlig villaägare och småföretagare – var inte min förebild då, vilket han tydligen är för Socialdemokraten Sebastian Karlberg idag.

Jag förstår de båda bättre idag.

Född 1958.

Se även Dan Korns ledare i samma anda

 

 

 

 

 

 

Indien, Kultur, Personligt

Indien tur och retur sedan 1984

3 kommentarer

Foto: Anuwar Hazarika
NTB

Söndag 1 juni 2024 avslutas världens största val – det i Indien. Antagligen vinner BJP stort.  Men jag tänkte inte skriva om valet utan mest länka till några av de texter och poster jag gjort sedan min första resa.

Jag  och en vän reste landvägen 1984 över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. Premiärministern Indira Gandhi knivhöggs av sina  livvakter, som var sikher,  några veckor innan vi skulle dit och alla rådde oss att avvakta med att resa in i slaktandet av sikher som då pågick överallt.

Vi flög in till Bombay i november, tog en båt till turiststranden Goa där vi stannade några veckor och sedan med buss till Kovalam beach i Kerala.

Kovalam beach, Kerala, 1984

1 januari 1985 tog jag ett direkttåg till huvudstaden New Delhi, 56 timmar på en järnbrits och sedan med en billig sk bucket shop enkelbiljett med ryska Aeroflot hemåt över Moskva.

1987-88 reste jag några månader med två journalister och fotograf i norra Indien, Delhi, Varanasi, Patna, Calcutta. Här är våra reportage som vi sålde eller gav bort:

Bibliotek, studentliv, floden Ganges, barnarbete, fackförbund

Ekologiskt och socialt toalettprojekt 

Nedsmutsningen av den heliga floden Ganges 

1999 reste jag med runt min tioåriga dotter men skrev inget. Vi bodde på ett buddhistiskt hotell och träffade en mycket vänlig munk.

2008 skrev jag om hederskultur

2009 planerade jag forskarstudier om indisk lärarutbildning

2010 arbetade jag på en liberal tankesmedja i New Delhi, Center for Civil Society  med att leda en kampanj för skolpeng, skriva om lagförslag, debattera, och leda paneldebatter.  Jag intervjuade min chef Parth Shah och deltog i demonstration mot korruption.

Jag kan berätta mycket mer men detta får räcka. Den 10 juni ska jag resa ned igen för att träffa min dotter Tara, nu 14 år och bo i dessa kvarter.

Här är samtliga bloggposter om Indien, högt och lågt, personligt och politiskt.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.