Sjuttiotalet var inte bara proggigt – i Bulletin

29/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Skrev en drapa i Bulletin om mitt 70-tal som präglades av Ola Magnell, Ulf Lundell, Kjell Höglund, Pugh, Monica Törnell, John Holm, Turid, Magnus Uggla och proggen

”De senare generationerna har matats med bilder av mitt tonårsdecennium, 1970-talet, där vänsterpolitik sades dominera ungdomens musik och kultur. Filmer som Tillsammans, serier som Upp till kamp! och SVT:s ensidiga arkivurval ger unga och äldre en ensidig, alltför homogen bild av denna brokiga tid då folkhemmet övergavs och välfärdens brister uppmärksammades. Cornelis Vreesvijk sjöng om horor och knarkare. Alla rebeller gick inte i demonstrationståg.

Två veteraner från den tiden har nu öppet berättat om tiden när vänstern försökte ta över kulturlivet. Först ut var Nationalteaterns Ulf Dageby som berättade i Sveriges Radio en vecka före sin död nu i sommar att proggrörelsen var för sträng.

Och nu i DN Kultur framträder den anarkistiske estradpoeten Bruno K. Öijer under rubriken ”Den jävla kulturvänstern, I fucking hate them!” och säger att man inte fick drömma, ens som poet, utan man ”skulle enbart skriva om LKAB”. Kanske syftade han på teaterorkestern NJA (Norrbottens Järnverk AB)-gruppen med skivor som Hör upp allt folk och Har ni hört kamrater 1970 – 1971.

Några begåvade och vänsterlutande musiker som Monica Törnell, Turid, Pugh Rogefeldt och John Holm valde att inte ge ut skivor på proggrörelsens bolag. Rebellen Magnus Uggla var höger och därmed ointressant för proggrörelsens skivbolag. Hans kvinnosyn var nog ändå för mycket för vänsterfeministerna.

Tomas Ledin kom direkt från hippierörelsens San Francisco 1970 och förvånades över det skäll han fick när han gav ut sina sånger på ett kommersiellt bolag, precis som hans förebild Bob Dylan gjort och alla andra av 1960-talet musikaliska revoltörer i USA hade gjort.

Tre artister tog tidigt ställning mot vänsterns dogmer även om de själva stod till vänster i livsstil och åsikter, men aldrig stödde Socialdemokraterna som var huvudfienden både för dessa musiker, proggmusikerna, särskilt gruppen Gunder Hägg/Blå Tåget och den nya vänsterrörelsen.

Men Ola Magnell , Ulf Lundell och Kjell Höglund kunde inte låta bli att reta sig på de vänstergardister, kanske särskilt de präktiga inom SKP/Folket i Bild/Ordfront, som ville få till rättning i leden även av bohemer som dem.

Magnell sjöng 1972 om ”Min nye magister”:

Du talar om förtrycket
Men du själv är så auktoritär
När du mästrar mej med ett nyligen väckt intellekt

Du kan en massa dogmer
Och parollen i din musik
Är så fenomenalt radikalt svart eller vit
Du ger en briljant förklaring
På historiens dialektik
Med en vokabulär som går hem i systemets elit

Och du säjer att mina sånger
Saknar en rak analys
Och bannar mej för bristen på alternativ
När jag är stäckt av ånger
Och känner mej knäckt och konfys
Är du så klok och fördomsfri och progressiv

Du kan varenda lösning
Du vet varenda svar
Och talar om dej själv som den sanne marxisten
Du låter lika säker
Som en gång gamle far
Och lika rigid som min gamle magister

Du står där med din fana
Som en pater med sin stav
Och mässar för en församling som redan är frälst

Ola Magnells musikproducent var legenden Anders Burman på Metronome som tidigare hade gett ut Pugh, som själv tyckte att proggrörelsen var som en sekt.

Ulf Lundell fick nobben av proggrörelsens skivbolag MNW och Silence och gick till EMI med debutplattan Vargmåne 1975 som vissa i kvinnorörelsen nog retade sig på. 1978 sjöng han i ”Höga hästar på plattan Nådens år om alla viktigpettrar som sätter sig på uppstudsiga som han:

Du grabben du säger att det jag har sagt skulle vara farligt för ”folkets sak”,

Du är oantastligt medveten och vis, och klappar oss stackars satar på skann,

vi som irrar omkring utan mening och mål och inte hittar till dogmernas land.

Du kanske tror du har ensamrätt på socialistiskt vett.

Det var roligt att se vad som kunde ske när en skränig och sotsmutsig mås,

Med ett plask damp ned i ankornas damm där röd och blå sam om varann,

Ni som vet så bestämt hur allting ligger till, vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till.

Lägg märke till det röd-blåa klägget och måsen som är fågelskådaren Lundells totemdjur (se romanen Sömnen från 1977 där huvudpersonen bygger en mås i trä att flyga med).

Den milde ironikern och jämten Kjell Höglund gav också igen 1979 i flera låtar på Doktor Jekylls testamente. I ”Höglund har blivit gammal” sjöng han med ett flin:

Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig

Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden
när Höglund har blivit gammal och högervriden?

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel?

Han berättar om när han kom till Stockholm i slutet av 1960-talet i sången ”Desertören”:

Jag kom till Stockholm samtidigt med kriget i Vietnam
det blåste nya vindar, att inte välja sida var en skam
att vara pacifist var en ynkedom utan like
hjältemod var åter att dö för satt land i ett dike
Nu gick fronten mellan förtryckarna och dom förtryckta
jag försökte tänka klart, jag sökte med ljus och lykta
man förklarade för mej att dödandet är rätt
bara man ser till att man dödar på moraliskt sätt
att kriga mot imperialismen är alldeles riktigt
man får döda kapitalister om man gör det försiktigt
man sa att ändamålet helgar ett smutsigt medel.

Gerillasoldaten stiger fram som historiens nye Gud
och frälser världen till ackompanjemang av kulspruteljud.

Våld och diktatur är kapitalismens metod
hur kan vi få socialism genom att dränka den i blod?
kärlek och demokrati är socialistiska ideal
vi måste tillämpa det vi vill ha, det finns inget annat val
om socialisten gör det kapitalisten alltid har gjort
får han finna sej i att leva i samma lort

Från alla håll så manar man till krig och kamp
och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp
förbanden dras ihop, man talar om den sista striden
man talar om frihet och om att offra individen
”Är du med oss eller mot oss?” ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör

Även proggens framgångsrike sångare Björn Afzelius, känd från Hoola Bandoola Band och med egen solokarriär som bara gett ut på rörelsens skivbolag (MNW, Nackswing) tvivlade länge. Kommunistdiktaturen Kuba hade länge varit hans föregångsland men 1993 gav han ut en uppgörelse i boken En gång i Havanna där han ställde sig kritisk till den kubanska diktaturen. Tidigare hade han smugglat in pengar i sin gitarr till den demokratiska oppositionen. Parhästen Mikael Wiehe var inte glad.

1985 förenades proggare och övriga musiker i ANC-galan Tomas Ledin stod på scen med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Per Gessle, Peps, Imperiet, Tommy Körberg och, presenterad som en ”stor artist”, statsminister Olof Palme.

I efterhand verkar de rättrogna vänstermännen och flummarna ha bytt plats. Wiehe har deltagit i TV4:s Så mycket bättre, SVT:s Jill Veranda och Allsång på Skansen och pratat i Sommar i P1. Blivit etablerad och erkänd av etablissemanget så att säga.

Men han har inte sålt mer än hälften än Ulf Lundell, flummaren och arbetargrabben som blivit folkkär på bredare front än den mästrande journalistsonen från Malmö. Att marxisten Wiehe bjuds in till reklamkanalen TV4 och accepterar är ironiskt. Lundell i P1 eller TV4 ter sig orimligt. Av de två har Lundell integritet.

Slutsatsen är väl att drömmar och uppror som går i led inte håller särskilt länge jämfört med individuella kreativa utlopp. Detta delar Ulf Lundell med Bob Dylan som tidigt övergav protestsånger till förmån för modernistisk rocklyrik, amerikanska och bibliska traditioner och blues.

Andra inlägg om Ulf Lundell

Debatt, Invandring, Islam, Kultur, Politik

Invandring, islam, Israel – igen

26/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Invandring, islam, Israel – igen

Europa har återigen fallit offer för en jihadistattack, nu i tyska Solingen. En asylsökande syrier som skulle ha utvisats dödade tre och skadade åtta. IS har med tillfredställelse tagit på sig dådet. Följ Jihadwatch.

Mönstret med islamistiskt motiverade attacker mot oskyldiga européer (och globalt) går igen och nu även mot grundlagsfäst yttrandefrihet där Storbritanniens Labourregering arresterar oppositionella mot islamism och massinvandringen. Samma censur görs från EU:s ledning och har gjorts i åratal här i Sverige av Expo, Näthatsgranskaren och vänstern. Även forskare om islamism hotas.

Jag var under polisutredning 2018 för några karikatyrteckningar som Näthatsgranskaren anmälde men den lades ned. 2022 hade han framgång och jag dömdes för två ord om en grupp som ägnar sig åt åldringsbrott vilket professor KO Arnstberg undersökt.

Jag är less på att medier, rättsapparat, ansvariga tjänstemän och politiker ser mellan fingrarna på de brott och illgärningar som begås av (en minoritet av) inflyttade medan vi infödda råkar illa ut för några förflugna ord. Senast nu Katerina Janouch och Lennart Matikainen .

Vi kan inte låta aktörer som Expo tysta ned oss invandrings- och islamkritiker och Israelvänner. Vi måste utan anmälan kunna uttala oss fritt om islam, invandring och Israels fiender.

Blickar man tillbaka så ser det rätt illa ut. Ett urval:

2009 forskare varnar i Rosengårdsrapporten för islamsk radikalisering i Malmö och skälls ut i medier

2010 dödades Elin Krantz i Göteborg av en etiopier. Läs Julia Ceasars krönikor ett och två, och Asle Toje (utkast i privat mail)

2010 sprängde sig en irakier på Drottninggatan i ett misslyckat islamistiskt motiverat självmordsdåd

2013 valdes islamisten Omar Mustafa in i Socialdemokraternas partistyrelse men fick lämna direkt pga. kontakter med radikala muslimer

2015 knivdödade en eritrean två svenskar på IKEA i Västerås utan anledning. Han hade uppehållstillstånd i Italien men ingen ansvarade för hans utvisning

2017 körde en uzbek ihjäl fem svenska på Drottninggatan med en lastbil. Han skulle utvisas men ingen verkställde detta

2017 varnar forskare för Muslimska Brödraskapets makt och skälls ut i medier

2018 Sveriges Unga Muslimer mister statsbidrag efter att ha bjudit in odemokratiska föreläsare

2019 beslöt regeringen Löfven att utvisa sex våldsbejakande muslimska predikanter, vilket inte verkställts

2021 knivhögg en afghan sju personer i Vetlanda. Han hade sökt asyl i Norge med andra uppgifter och hade tillfälligt uppehållstillstånd här som ensamkommande

2023 disputerade Sameh Egyptson på en avhandling om Muslimska Brödraskapet och fick ta emot hot

Listan kan göras mycket längre. Intresserade kan läsa Doku, Purdahbloggen, Magnus Norell och Johan Westerholm på Ledarsidorna och Per Gudmundsons blogg.

Ni som läser detta är säkert medvetna. Men den stora massan är fortfarande förfärad och förstår inte vad som skett i deras lilla stad Solingen, Manchester, Southport, Vetlanda, Västerås och så vidare.

De går kanske till en minnesplats och lägger ned nallar, tänder ljus och säger till pressen att de inte förstår hur den unge mannen kunde göra så som denne stolle i Vetlanda 2021.

Idag i ett lokalblad i Solingen finns denna bild med texten Warum ? Varför? och en intervju med en forskare som uppmanar till tolerans för muslimer och en annan tidning varnar för högeradikalisering

2013 var fd DN skribenten och bloggaren Julia Ceasar less på nallar där dåd som dessa ägt rum:

” Men jag har svårt för nallar. Det är svårt att tänka sig något mer kontraproduktivt. Den vanmakt och hjälplöshet som nallarna utstrålar är raka motsatsen till kamp mot den vanvettiga politik som skördar dödsoffer.”

Jag instämmer. Vi lider och tiger. Vi gråter och tröstar och ser på SVT:s inslag om dockor vid mordplatsen i engelska Southport medan arga britter rasar och fängslas av en sosseregering.

I Sveriges Radios Medierna i lördags undrade flera om alternativmedier behövs. Det är obegripligt att man kan uttrycka sig som Chang Frick och Karin Olsson gör när de förnekar behovet av fri opinionsbildning och opartisk nyhetsförmedling. Det tog SVT och SR en dag att berätta att mördaren i Tyskland kom från Syrien trots att tom BBC och Omni gjort det.

Jag har hållit på med med islam- och invandringskritik nu i 13 år. Visst har positionerna ändrats något men djupare analyser av hur det kunde bli så här saknas förutom böcker av Arnstberg, Sandelin och Tullberg. Saknad av Barrling och Garme är en början.

Vi är unika i Norden skrev jag i boken Skandinavisk kulturkamp 2020 och gjorde en analys av det svenska tillståndet redan 2013 i boken The Swedish story, översatt som Sverige 2020 (i tryck).

Radikala muslimer har förberett sig sedan 1928 genom Muslimska Brödraskapet och sedan 1979 genom den islamiska revolutionen i Iran. Tidigare attacker mot väst stoppades 732 i Sydfrankrike och 1683 i Wien men det vet få européer något om idag. Allra minst skolbarnen.

Terrorattacken från Hamas 7 okt 2023 kallas inte så av ”Palestinas” Stockholmsambassadör i intervju i SVT och programledaren Anders Holmberg rättade henne inte. Man kan fortsätta med många exempel på vinklade nyheter från statsmedia om denna konflikt men ni får googla eller plöja Israeliskt.se.

Jag orkar inte, är sååååååå less på svenska medier och svensk offentlighet och svensk mesighet. 2012 trodde jag det skulle vända men det verkar ta ett bra tag till.

Skärpning Svenne!!

Debatt, Invandring, Islam, Kultur, Politik

Alternativmedier behövs

25/08/2024 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Medierna i Sveriges Radio handlade igår om alternativmedier som statsradion frågade om de egentligen behövs.

Chang Frick som fick halva utrymmet var tveksam, Expressens bitr chefred Karin Olsson såg inget behov vilket SVT:s vice vd Anne Lagercrantz gjorde och tom erkännde traditionella mediers skuld.

Jag fick två minuter mot slutet då jag försvarade alternativmedier eftersom de traditionella medierna inte gör tillräckligt bra jobb inom mest kontroversiella ämnena.

Här på bloggen har jag skrivit om Avpixlat om folkbildning, mediernas mörkläggning, invandringskritikernas ställning men jag vill hellre visa på vad danska Snaphanen och debattörerna KO Arnstberg och Gunnar Sandelin gjort med sin bok Invandring och mörkläggning och blogg.

Ämnet förtjänar ett längre inslag än vad programmet Medierna gjorde och där Mats Dagerlind och Kent Ekeroth, Dick Erixon och Richard Sörman, Micke Willgert m fl skulle komma till tals.

2017 arrangerade jag en paneldebatt där jag ställde just den frågan, behövs alternativmedier och kritisk invandringsdebatt. Talare var Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Andreas Henriksson och Nima Dervish. Arrangör var min dåvarande föredragsförening Fri Folkbildning som nu lagts ned men kan nås via www.archive.org.

Vi enades om att alternativmedier nått viss framgång men fortfarande behövs, här (se www.lastips.se) som i hela västvärlden.

Bulletins Birgitta Sparfs kommentar på inslaget

https://bulletin.nu/sparf-sr-tendentiosa-om-alternativa-medier-som-vanligt

Kategorier, Kultur, Personligt, Uppsala

Konditori Fågelsången i Uppsala 1988

23/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

File:Fågelsången Uppsala.jpg - Wikimedia Commons

Svandammen – en oas i centrum

Måsarna är glupskast

-Schas med er, ropar en barsk mamma vid räcket samtidigt som hon smular sitt medhavda bröd till änderna och duvorna.

Måsar är inte populära bland Svandammens besökare. Men dammens två svanar tycks inte intresserade av den välmenande mammans gåvor. De simmar lugnt vidare och doppar ned de långa halsarna för att nafsa sjögräs.

-Kom, kom, lockar kvinnan svanarnas åtta gråduniga ungar, som inte följer sina föräldrar. De vaggar upp genom gräset och får sin del på ett par armars avstånd från mor och dotter.

Denna regniga måndag innan midsommar är Svandammen nästan tom på flanörer, barnfamiljer, turister och dagisgrupper. Svandammen är annars en pålitlig attraktion både för turister och oss uppsalabor. Själv minns jag turerna från lekskolan i Sommarro till de stora och lite skrämmande svanarna. Nu, 25 år senare, håller mina barn mig hårt om benen när svanarna klampar fram med hårda och vassa näbbar.

Men även om besöket till Svandammen kan bli en vardagshändelse för institutionerna (de kommer i mängder om våren och sensommaren) och familjerna, så är vyn som ett vykort.

Står du med ryggen mot Vattenverket (eller Pumphuset som det kallas) och ser Slottet skymta mellan de höga pilträden i en regnbågskaskad från fontänen med solen speglande i vattenytan kan du lätt få den känsla som förstagångsbesökaren får.

Eller stå vid gången till Stadsparken, ”Strömparterren”, och titta upp. Synen är nästan för perfekt och man förstår att stadens styrande tidigt vårdade det vackra området mellan Slottet och Fyrisån.

På 1500-talet anlade den djurintresserade kungen Erik XIV fiskodlingsdammar här med bland annat rudor från Laggasjöarna. Under 1600-talet togs hela området från Svandammen i söder till Riddartorget i norr i bruk som slottsträdgård. Gränsen i öster var, naturligtvis, Trädgårdsgatan och i väst Slottsbacken. Den lummiga delen vid Svandammen kallades Fågelsången som idag finns kvar både i caféets och kvarterets namn.

Munkgatan utmed dammen är av äldre anor och stammar från en bro. Munkbron, från 1500-talet som gick över Fyrisån. Broarna var av trä på den tiden och spolades ofta med nedför vårfloden.

Olaus Rudbeck, naturforskaren som även var trädgårdsarkitekt och anlade Slottets nuvarande terrasser mot Botaniska trädgården samt ordnade stenläggning och posttrafik i Uppsala på 1600-talet, sägs ha lett bygget av en träbro över ån som blev klar på en enda natt. Han kan ses blicka ut över dammen från sin byst vid gamla Anatomicum, det gula stenhus som nu inrymmer Psykologiska institutionen i hörnet av Munkgatan/Västra Ågatan.

Svandammen var länge en del av Slottsträdgården och kallades in på 1900-talet för Kungsdammen och Trädgårdsdammen. Dess rykte som badplats för berusade studenter kom nog under studentromantikens punschglada dagar, dvs. från 1840-talet och fram till dess att en tillfällig uppsalabo, Johan August Strindberg från Stockholm, skulle punktera myten om den eviga ungdomens stad på 1880-talet. Under denna sorglösa tid blev området kring Svandammen omsjunget av Gunnar Wennerberg i hurtig gluntstil:

”Nedanför backen, ja just vid foten, Badhuset* gömmer sig i pilars skydd och utmed ån har du Kungsängsroten, Islande därnäst med sin förstabygd. Märk hur den skummande Fyris kastar silver och pärlor i fallet ned, leker en stund i fördärfvet och kastar sen till Flottsund, som många andra fler!”

*Dr. Doverties kallvattenanstalt, nuvarande Slottskällan (som jag och andra glada anarkister ockuperade 1980)

File:Flustret.jpg

”Fördärfvet” hette restaurangen på andra sidan ån där Hamnpaviljongen nu ligger. 1842 uppfördes ”Lilla Fördärfvet” som i folkmun fick öknamnet ”Flustret”. Namnet kom sig av mängden glada gäster som likt bin vid ingången till bikupan, det s.k. flustret, flockades kring den nya och populära krogen.

Kanske kan man tala om tre gruppers dominans över dessa ägor, liksom över samhället i övrigt. Kungen, borgerligheten och folket.

Under seklen före 1800-talet var området bara slottets, dvs. kungens mark. Inga allmänna utskänkningsställen och ”schweizerier” (som Flustret) tilläts. Tiden efter 1800-talets borgerliga och akademiska beslag skulle i så fall vara allmänhetens.

Men om de vita mössorna bara dyker upp vid Valborg som en blek och patetisk påminnelse om students lyckliga dag och borgerligheten inte märks vid Flustrets bord mer än andra, så är Slottet inget man flyttar på i första taget. Atmosfären är folklig vid dammen med korvbar och plastmuggar, men en besökare känner sig gärna lite högstämd och lite utanför när vykortet plötsligt fastnar på näthinnan. Folkligt men ändå kungligt.

Det är som med landshövding Hans Alséns residens. Visserligen bor ingen Carl XVI Gustav där med honom utan hans grannar är Vägverket och landstingslokaler uppe på Uppsala Slott. Men ändå är det ett slott, ett riktigt slott som historielösa amerikaner kan begapa och vi känna oss stolta över när de turistar Uppsala på 45 minuter.

Med klivet in i 1980-talet befinner vi oss utanför konditori Fågelsången. Soliga dagar dras cabrioleterna gärna förbi på ettans växel för att se och synas vid uteserveringen. Annars är Fågelsången ett ställe där man slipper möta de nyrikas pastelloveraller och blå blazers. Det andra fiket med samma stil i Uppsala är Café Uroxen i S:t Johannesgatans brant.

1950-talet har man bedrivit café här vid Svandammen bakom Munkgatans askar, först av konditorifamiljen Lind (vem minns Linds café på Vaksalagatan där gamla EPA låg?). och nu av ägaren Marit Alfredsson.

Mitt på 1970-talet då alla svenska konditorier dömdes ut som urmodiga med sina bakverk och galonsoffor till förmån för pizzerior tog hon tog hon sig an kaféinrättningen. Stamkretsen är taxichaufförer, dagisgrupper och ensamma personer som vill ha sällskap men inte för nära. Dock går det lätt att prata över borden här inne. Inredningen är påkostad med bra blåblommiga fåtöljer, små röda lampor, doftande violer och Uppsalamotiv på väggtavlorna.

Utanför rinner bilar, bussar och en och annan ambulans förbi i en strid ström. Kungsängsleden har inte minskat Munkgatans trafik nämnvärt och sedan Övre Slottsgatan stängdes av har den ökat. Att se på folkliv året runt, varje dag, var cafégästerna vid Fågelsången länge ensamma om, men den kontinentala stilen och stadens folkmängd har möjliggjort många fler uteserveringar än tidigare. När Fågelsången hade köer bort till Östgöta Nation (nästan) för tio-femton år sedan var det för att allt annat stängde på sommaren i universitetsstaden Uppsala. Icke nu längre.

Svandammen ger leklusten frihet. Hos oss vuxna finns en barnslig fröjd inför det stillsamma men ändå underhållande liv som fåglar och vatten visar upp tillsammans. Den nästan övervuxna ön med sitt röda fågelhus och vita lustiga torn mitt i dammen, vad finns där inne, vem kan krypa in där?

Vårt leklynne nöjer sig när vi lyckas att kasta upp små brödsmulor högt upp i luften så att måsarna kan ta dem innan de faller ned till änderna. Fast det är mest ett nöje för pappor verkar det som.

Uppsala-Demokraten, 7 juli 1988

Se även denna kulturartikel om arbetarförfattaren Ragnar Jändel i Uppsala-Demokraten 1986

Debatt, Invandring, Islam

Tyvärr tunt om #UKRiots, Lars Åberg

22/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Lars Åberg imponerar ofta med sin vassa kritik samhällsfenomen men i Fokus förra veckan ger han inga trådar till vad som skett i Storbritannien.

Nedanstående insändare skickades till chefred Jon Åsberg som har hand om tidskriftens spalt ”Respons” men refuserades:

”I den förträfflige författaren Lars Åbergs analys av kravallerna i Storbritannien saknas två faktorer, invandringen och islam. Alla engelska partier sen 2010 har gått till val på lägre invandring, men alla partier har misslyckats.

2022 kom 760 000 inklusive arbetskraftsinvandring och familjeåterförening från i huvudsak Indien, Pakistan, Nigeria, Kina och Zimbwave. 45 000 kom över Engelska kanalen i båtar samma år.

De 90 000 asylsökande som skulle föras till Rwanda av förra regeringen i år ska hysas in i privatbostäder och lediga lokaler över landet eftersom Keir Starmer stoppade förslaget. Invandrare dominerar i London, Birmingham, Luton, Bradford, Liverpool, Manchester,Leicester m fl städer.

För 15 år sedan varnade skribenterna Melanie Phillips i boken Londonistan (2006) och Douglas Murray i Islamophilia (2013) för islamiseringen som idag tillåter slöjor, halalkost, negativa attityder mot icke-muslimer och ger polisen få verktyg att ta itu med jihadism och terrorism.

2005 dödades fyra jihadister och 50 skadades i bomber i Londons tunnelbana, 2011 uppstod raskravaller i London och över landet efter att en svart gängledare sköts av polis, 2013 höggs soldaten Lee Rigby ihjäl i av arga muslimer som stannade kvar för att protestera mot brittisk krigföring och argumentera för jihad.

Liknande våldsdåd utifrån radikal islam skedde 2017 i Manchester i en konsertlokal då 22 personer dödades och över 1 000 skadades vilket kunde förhindrats av en väktare som såg en brunhyad man med misstänkt ryggsäck men vågade inte rapportera pga risk för rasismanklagelser.

Samma år körde en bil av tre knivbeväpnade jihadister medvetet mot människor och skadade tre på bron utanför Westminster Palace och knivhögg fem personer utanför en pub.

Dessutom den systematiska groomingen av unga vita utsatta flickor som utnyttjades av muslimska hallickar i flera decennier, t ex i Rotherdam och Roxdale. 2013-4 patrullerade radikala muslimer utanför pubar och trakasserade besökare, homosexuella, kvinnor utan slöja och uppmanade alla att följa sharialagar.

Lägg till upploppen i Irland som startade med fredliga protester mot massinvandring 2022 men övergick i kravaller i Dublin 2023 efter att en nordafrikansk man knivskadat tre småflickor. Då klarnar bilden av Åbergs analys.”

Se min text i Bulletin och nedan

https://sjunne.com/2024/08/06/fran-upplopp-till-inbordeskrig-i-england/

Bäst är att följa Matt Goodwin som jag skrivit om i Bulletin 2023 och på denna blogg 2014 (refuserad av Samtiden där jag var redaktör och ansv utg).

Sen ska även Lars Åberg hedras och läsas.

Kategorier

Till minne av Lars Vilks

20/08/2024 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Med Ingrid Carlqvist i min bostad i Bromma 2015

Den tragiska olyckan som dödade Lars Vilks påminner mig om de möten vi haft genom åren.

Han kom först till mitt hem 2015 efter att personskyddet inspekterat min tvåa i Bromma och bestämt att inga knivar ska finnas i köket och alla persienner nere. Alla besökare, ett 40-tal, måste godkännas av mig.

En polis stod i tamburen och en i trapphuset, och svart stor jeep utanför. Jag ville bjuda på kaffe vilket undanbads vänligt.

Vi hade trevligt, ett fyrtiotal sk dissidenter med anhängare. Genom åren hann jag med att träffa Lars minst tre gånger till, bland annat på scen 2016 (vilket han dokumenterade) och skrev några rader med länkar på Yttrandefrihetsombudsmannens webb nyss.

Så sorgligt att han försvann så fort. Kanske, kanske kommer kultursverige ta sitt ansvar och försvara hans gärning nu. Men jag är inte optimistisk.

Ändå var Lars Vilks idealisk för konstnärer genom sin integritet som konstnär och teoretiker. Han var inte alls en islamkritisk rabulist som jag och skulle ha fått den plats han förtjänade om ansvariga hade haft heder.

Nog nu. Dags att återta förlorad frihetsmark sedan 2007. Gå med i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen, www.yttrandefrihet.nu

Invandring, Kultur

Inom en snar framtid kan de gängkrig som plågat Sverige skildras på film och tv-serier

19/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

https://bulletin.nu/sjunnesson-snart-kommer-filmen-om-foxtrot-2

Inom en snar framtid kan de gängkrig som plågat Sverige skildras på film och tv-serier, kanske på SVT eller TV4 skriver jag i Bulletin.

Om man ska döma av tidigare dramatiseringar av äkta konflikter mellan grupper så torde även Rawa Majid aka Kurdiska Räven inom det kriminella Foxtrot nätverket spela en huvudroll, inte olik Michael Corleone i Gudfadern om en lika stilig och hårdför skådespelare som Al Pacino går att uppbringa idag.

Historien visar vägen. William Shakespeare byggde sin tragedi Romeo och Julia (1597) på de familjestrider som ska ha skett i medeltidens norra Italien mellan Montague och Capulet. Pjäsen börjar med en prolog om kommande strider som sedan direkt startar med ett gatuslagsmål.

Prolog: ”Två starka släkter fläckar med sin splittring, det ljuvliga Verona där vi spelar. En gammal fejd slår upp i ny förbittring som stadens endräkt åter sönderdelar” (Göran O Erikssons översättning).

Shakespeares källor går dels tillbaka till rent fiktiva som Ovidius Metamorfoser, dels till aktuella konflikter inom Lombardiet som Dante Alighieri skildrade i sin Den Gudomliga komedin, den sjätte sången i Skärselden 200 år före Shakespeare.

Musikalen och filmen West Side Story på 1950-talet med nydanande musik av Leonard Bernstein skildrade liknande gängkonflikter som stod att läsa om i dagspressen, vilket är varifrån innehållet hämtades. I musikalen, som utspelar sig New York Citys fattiga arbetarkvarter på Upper West Side, slåss latinos från Puerto Rico i gänget Sharks med irländare och andra vita nyanlända amerikaner i gänget Jets. Gängen delar liknande hårda villkor men hålls isär av ras och gruppidentiteter.

Ett drygt årtionde senare tar regissören Francis Coppola upp tråden med Gudfadern filmerna som också bygger på reella konflikter mellan kriminella och lagliga italienare å ena sidan, å andra sidan de vitas etablissemang inom polis och politik. Men italienarna slåss mest inbördes om narkotikamarknader.

Därmed är vi över till dagens sprängningar, (fel)skjutningar i och utanför Sverige, misshandel, drogsmuggling och kidnappningar. Parallellt med våldet har musiker som rapparna Einar, 5iftyy, Moewgli, Yasin med flera tagit ställning inom konflikten runt Foxtrot och öppet visat upp en kriminell livsstil.

Skulle Foxtrotnätverket filmatiseras kommer Rawa Majids tidigare högra hand, Ismail ”Jordgubben” Abdo (vars mor mördades) finns med liksom Stockholmsnätverken i Bro, Dalen, Vårby, Jordbro och ned till Istanbul och Teheran och nu även i Danmark men där kanske de unga männen agerar ensamma.

SVT:s duktige kriminalreporter Diamant Salihu gav ut boken När ingen lyssnar förra året. Bli inte förvånade om någon rapp regissör läser den och gör en adaption för film eller serie. Musiken är redan given – gangstarap – men frågan är hur romantiserande och ursäktande en sådan film kan bli.

Tyvärr har många av medelklassens unga, med eller utan svensk bakgrund, sett upp till den kriminella livsstilen som hörs i nyhetsflödet, precis som man gjorde med de heta dansarna i West Side story och med Gudfaderns hårda sicilianska mafiosos. De har glatt dansat och lyssnat på gangsta utan att inse vad det handlar om och de har beställt linor via sms utan att tänka efter.

Om en film om Foxtrot och dess kriminella rivaler ska skaka om dem, och deras aningslösa föräldrar, måste även de dö, som 12-åriga Adriana gjorde vid MacDonalds i Norsborg 2020, liksom Fredrik Andersson på gym i Vasastan i Stockholm och 24-åriga Soha Saad i sin bostad norr i Uppsala.

I så fall välkomnar jag filmen. Men var så säker – före 2030 är den färdig, kanske av Ruben Östlund eller Fares Fares.

Se om film om Kulturprofilen JC Arnault

Debatt, Invandring, Politik

Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma – i Bulletin

14/08/2024 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

https://bulletin.nu/sjunnesson-tommy-robinson-och-den-brittiska-regeringens-dilemma

Skriver i Bulletin om Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma.

Se även min blogg https://sjunne.com/2024/08/06/fran-upplopp-till-inbordeskrig-i-england/ och https://sjunne.com/2018/06/09/tommy-robinsons-egen-berattelse-enemy-of-the-state/ och från Bulletin https://bulletin.nu/podd-den-brittiska-vreden och https://bulletin.nu/korn-inbordeskriget-som-kom-av-sig

Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma

Den engelsman som ofta nämns som anstiftare till upploppen i Storbritannien, pseudonymen Tommy Robinson (Stephen Yaxley-Lennon), befinner sig i Grekland, dit han flydde från Cypern. Engelska myndigheter försöker få honom utlämnad men det kan bli svårt efter Brexit eftersom Storbritannien inte är medlem i EU.

Han har åtal att vänta för att inte ha närvarat vid arrestering och skattemyndigheterna undersöker hur han försörjer sig. Skulle Grekland lämna ut honom har han säkert flera år i fängelse för att ha varit en huvudfigur, oförskyllt eller ej, i sociala medier kring de våldsamma protesterna sedan tre flickor mördades i Southport 29 juli. Krönikörerna Ronie Berggren, Johannes Nilsson och Erik Lidström ger mer bakgrund här i Bulletin.

Att han försökt mana till lugn och har tagit avstånd från våld kommer knappast hjälpa honom. För premiärminister Keir Starmer och den brittiska polisen är han en statsfiende, vilket är titeln på hans självbiografi, The enemy of the state som utkom 2016.

Boken är vinklad även om han ofta kallar sig själv ”an arsehole”. Han var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand sin egen stad, Luton (först som United People of Luton, UPL), men som han lämnade och lade ned 2015. Jag lyssnade på honom vid Norra Bantorget i Stockholm 2012 med helikoptrar över mig och hästar runt de tusentals motdemonstranterna. A short punk with grit.

När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.

Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.

Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.

Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt och då Douglas Murray offentligt försvarade Robinson i boken Islamophilia (2013).

Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.

Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.

En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!

Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson.

Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.

Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk. Läs mer om boken på min blogg, 2018.

Idag har han fått en position som han knappast kan upprätthålla, denne arbetargrabb och huligan. Han fick tala i Oxford union 2016, intervjuades av Jordan Peterson i juli och får backning av Elon Musk under allt stök med lögner från polis och regering under protesterna.

Även om partiledare för Reform UK, Nigel Farage, tar avstånd från honom så är hans analys i sak densamma som Robinsons, den engelska regeringen har inte förstått allvaret med medborgarnas missnöje med islamisering och massinvandring.

Samma sak säger Douglas Murray, Elon Musk (se Bulletin), Gad Saad, Unherd, Sky News Australia, Konstantin Kisin, Spiked, Jacob Rees-Mogg, Matt Goodwin (vars senaste bok jag recenserade i Bulletin 2023), David Starkey och många fler vars YouTube klipp kommenterar händelseutvecklingen.

Tommy Robinson fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris 2020, året efter svenske socionomen och f.d. SVT-journalisten Gunnar Sandelin fick det (läs Bulletin om honom).

Hans namn kan vidare inte ens nämnas på Facebook, vilket jag gjort och blev avstängd efter inlägg från en engelsk pub på Östermalm, ”A beer for Tommy Robinson”, 2019. Även foto av honom är förbjudna.

Sammantaget är han illa ute oavsett om han utlämnas eller ej. Daily Mail avslöjade nyligen adressen till hans hotell på Cypern där han vistades med sina barn fast de visste att jihadister och sk antifascister vill komma åt honom med våld. Samma sak skedde i Aten i veckan där han åt på en restaurang.

Själv har jag fler brunhyade släktingar i England och jag fruktar vad som kan ske med dem. Hade regeringen agerat tidigare hade våldet inte urartat med fara för vanligt folks hälsa och egendom.

Fortsättning lär följa and it will be ugly.

Vi går över till 10, Downing Street, London, där den brittiska regeringen försöker hålla ställningarna med en femtedel av väljarna bakom sig pga det oproportionella engelska valsystemet.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester. Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant. Dammed if you do, dammed if you don’t.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud och Tommy Robinson är verkligen ingen som Keir Starmer vill förhandla med, ens från domstolen Old Bailey ett stenkast från 10, Downing Street

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014. Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant: alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med.

Vad gör då regeringen? Jo, Starmer har skrotat planen att utlokalisera asylmottagning till Rwanda och han, tidigare advokat för mänskliga rättigheter, kommer knappast att lämna Europakonventionen om mänskliga rättigheter eller deras egen Human Rights Act. Illegal Migration Act ändrades så den ska underlätta för de 90 000 asylsökande som skulle hamna i Rwanda att få asyl i England. Dessutom ska fler flyktingcenter skapas över hela landet i privatbostad, studentkorridorer och oanvända vårdboenden.

Statsvetaren Matt Goodwin har gått igenom regeringens förslag på sin blogg och det ser inte bra ut, varken för landet eller för de som protesterar.

Vänsterpunkarna The Clash sjöng 1976:

White riot, I wanna riot
White riot, a riot of my own

De fick rätt men inte som de och vänstern tänkt sig.

Kultur

Ny bok om Vilhelm Moberg – i Bulletin

14/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

https://bulletin.nu/sjunnesson-ny-bok-om-vilhelm-moberg

Skriver i Bulletin om Ola Holmgrens Mobergsstudie

Ny bok om Vilhelm Moberg

Litteraturvetaren och professor emeritus Ola Holmgrens bok Synerna och orden: Om Vilhelm Mobergs romankonst (Karneval, 2024) kom till efter att han sett den nya filmatiseringen av Utvandrarna, gjord 2021. En ytlig soppa som förvanskade Vilhelm Mobergs emigrantepos ansåg han och satte i gång med denna genomgång som nu blivit en läsvärd bok och som han berättar i podcasten Antipodden för skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Holmgren har tidigare skrivit böcker om Ivar Lo-Johansson, Bob Dylan och Jan Guillou (som jämförs med Moberg, också en journalist som blev romanförfattare).

Resultatet är tolv kapitel med litterära analyser av ett 15-tal romaner med utgångspunkt i vad författaren själv sagt om sin romankonst i självanalysen ”Brodd” (1932), ”Betraktelse över romanskrivning”( 1945) och ”Berättelser om min levnad (1968).

Några citat:

”Diktningen är i första hand en verksamhet som hjälper sin utövare att uthärda detta livet”.

”Sanningen är i själva verket den, att diktaren inte råder över sitt ämnesval, det är ämnena som råder över honom. Han väljer inte heller ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom”.

”Det första skedet i en romans tillblivelse skulle kunna kallas synernas tid. Författaren bär inom sig den kommande romanen i form av syner som flammar upp, som slocknar och flammar upp igen /…/ Alltsammans är osammanhängande bilder, som starkt kräver ett sammanhang”.

Men ibland leder inbillningskraften ingenstans och författaren förblir förvirrad:

”Men romanens författare får även uppleva stunder då han gäckas av sina syner: han får dem inte fatt, de flyr just när han behöver dem. Han skriver ned ord ändå- men han har en känsla av att han blott fångar ett surrogat. De är inte de rätta orden, hur stor möda de än har kostat honom – de är nödfallsord”

Moberg avslutar med att dyrt och heligt svära att han aldrig mer ska skriva en rad till, ”Nej aldrig i livet!” – något han ofta lovade sig själv i början av sitt författarskap då han försörjde sig som lokaltidningsjournalist i Småland, ofta under pseudonymen ”Ville i Momåla” (ett namn han ansökte om att få byta till men nekades till).

Holmgren går grundligt till väga och läser Mobergs anteckningar, hans refuserade manus och allt som hjälper oss att förstå denne gigant som fångade det svenska folket från genombrottet med Raskens (1927) till den historiska romanen om hur Gustav Vasa krigade mot de svenskar som umgicks fredligt med danskar i 1500-talets Blekinge och Småland i Förrädarland (1967).

Mobergs nyckel var att utnyttja sin inbillningskraft och gestalta öden utifrån metoden att föreställa sig ett möjligt scenario: ”Tänk om X skulle ha emigrerat eller om Y var landsortsreporter eller fattighjon eller en före detta byhora som skänkt en brudkrona till sin svenska hemby”.

Begreppet inbillningskraft går igen i Holmgrens analyser, men han avstår från teorier om skapande och litteratur, något han hade gjort i övermått i den akademiska studien Emigrant i moderniteten: Vilhelm Mobergs mansfantasier (2005), där postmoderna begrepp om begärsflöden används.

I stället går professorn metodiskt igenom Mobergs imponerande produktion, över 60 tryckta titlar och många filmatiseringar, men även förstlingsverken som ”Sigfrid Segerhuva” från 1922, ett alster även författaren kallade för ett pekoral.

Han skrev självkritiskt om sin pekoralistiska sida:

”Den sanne pekoralisten besitter en avundsvärd egenskap, som han torde vara ensam om bland alla skrivande människor: Han är fast övertygad om att han är en stor författare, sannolikt en av de största som levat. Att en mängd oförstående, obegåvade läsare skrattar åt hans romaner eller dikter befäster honom endast i vissheten att han är ett geni.”

Moberg gav ut sina första titlar själv innan han slog igenom med Raskens: en soldatfamiljs historia, utgiven på Bonniers 1927 och filmatiserad av SVT. Själv uppfödd på ett soldattorp hade han allt material i sin hand.

Holmgren visar hur Moberg arbetar fram en undertext i allt mindre omfångsrika manusutkast så att läsaren inte får allt serverat, som i de första utkasten, utan får fritt läsa in vad den vill. En stil som på 1920-talet användes av Ernst Hemingway, men går tillbaka på de isländska sagornas lakonismer. Moberg hade börjat att skriva teaterpjäser vid denna tid och samma stillsamma dramaturgi passade hans romaner.

Två romaner framstår som särskilt intressanta, Soldat med brutet gevär (1944, filmatiserad av SVT) och Din stund på jorden (1963, SVT, som har fler filmatiseringar, till exempel av folklustspelet Änkeman Jarl (från 1940), den framgångsrika beredskapsromanen Rid i natt! (1941) och minnesporträtt av Bo Strömstedt.

Soldat med brutet gevär är en bildningsroman i stil med vad arbetarförfattarna Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Harry Martinsson berättat om. Från ungdomlig pacifism till mogen man med ett starkt dödsmedvetande. Huvudpersonen, soldatsonen Valter Sträng hade, liksom Moberg, tagit intryck av den tyske pessimistiske tänkaren Artur Schopenhauer och frågar sig, ”Var är jag? Vad är jag, soldatens Valter, för en? Var finns jag nu?”.

Om man ska förstå det svenska folkhemmets utveckling fram till idag finns i denna roman allt man behöver veta. Den tvivlande socialdemokraten och pacifisten Valter Sträng ger upp om partiet och blir en fri tänkare, liksom Moberg själv blev.

Den andra är nog Vilhelm Mobergs bästa verk, enligt Ola Holmgren och jag instämmer. I den senare skildras en drygt 60-årig man, i samma ålder som Moberg vid denna tid (och undertecknad), som emigrerat till USA. Moberg själv hade en betald biljett klar 1916, men avstod.

Romanfiguren Albert Carlson bor på ett strandhotell i södra Kalifornien, liksom Moberg gjort och ser tillbaka på sin uppväxt med sin avlidne bror i Småland, en erfarenhet även den som författaren haft när hans storebror Hjalmar dött tidigt.

Romanen växlar mellan nutid, 1960-tal vid Stilla Havskusten, med bilism och Kubakris, och skogsliv i Småland vid seklets början. Alberts storebror sade ofta till honom, ”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden”. En återgång till pacifism präglar boken, där Rid i natt! då Moberg gjorde avsteg för att mana till beväpnat motstånd mot Nazi-Tyskland under andra världskriget och mot svensk eftergiftspolitik med tyska tågtransporter genom landet.

Vilhelm Moberg slarvade inte bort sitt liv och Ola Holmgren har gjort en stor insats genom att påminna oss om det.

Debatt, Invandring, Islam, Politik

Från upplopp till inbördeskrig i England?

06/08/2024 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Protesterna sedan massakern i Southport förra veckan har lamslagit den brittiska regeringen som besvarat upploppen med hårda tag mot alla våldsverkare som tagit tillfället i akt att begå inbrott, vandalisera och slåss med polisen.

Det är bedrövligt att protesterna mot dödandet av tre engelska barn i Southport av en ung psykiskt sjuk afrikan urartade så, men det var inte oväntat. Europa har tagit emot oproportionellt många fysiskt och psykiskt sjuka från instabila länder som bär på trauman som kan explodera i våld när som helst. Mördaren i Southport kom från Rwanda, född i England men knappast utan psykiska sår genom sin familj.

Jag i likhet med Josef Fransson, SD, fördömer våldet men inser samtidigt att det finns en bakgrund till det och önskar att britter hellre hade avstått från att ta till nävarna och plundra butiker, en del drivna av invandrare som skött sig. Illa, mycket illa.

Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant. Alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med. Så var det även med BSS, VAM och SD på 1990-talet men den rörelsen samlades kring några mer städade herrar (Åkesson, Söder, Karlsson, Jomshof).

Idag finns partiet Reform UK:s ledare Nigel Farage som tagit avstånd från våldet men liksom jag, Elon Musk, Douglas Murray, Gad Saad, Matt Goodwin, Dave Rubin med flera inser att massinvandringen har nått sitt slut och vi beklagar att det gick så långt som det gjort den senaste veckan. Men etablissemanget och medierna valde att ignorera missnöjet alltför länge.

Den som utpekas som informell ledare, och eftersökts av brittisk polis på Cypern, Tommy Robinson, har agiterat och skrivit i snart 20 år om detta. Han var tidigare huligan och mer våldsam, men har tydligt tagit avstånd från våld som metod. Hade regeringen valt att lyssna på honom, Douglas Murray och andra kritiker som kan tala för sig hade Robinson åtminstone kunna kyla ned protesterna. Han har tydligt talat om var han står.

Det behöver inte gå så långt som inbördeskrig, vilket Elon Musk befarar, och de nya militariserade polisstyrkorna kommer förhindra fler brott och misshandel. Men i så fall måste Keir Starmer inse vidden av vad som drabbat främst den engelska arbetarklassen och ta itu med islamiseringen och stoppa massinvandringen.

Ronie Berggren skriver i Bulletin:

”Det betyder inte att man behöver ställa sig på upploppsmakarnas sida. Upplopp är fel, våld är fel oavsett vilken sida av spektrat respektive part står på. Islamismen är ett hot mot Storbritannien men pöbelns makt är inte lösningen.

Politiker behöver inte välja sida. Däremot behöver de komma till insikt om orsak och verkan. De spänningar som byggts upp, som lett fram till detta, beror på den massinvandring och mångkultur som Enoch Powell försökte varna för redan för femtiosex år sedan. Få lyssnade, och här är vi nu.

Om västra Europa vill avstyra denna revolutionsartade utveckling, så måste den västerländska underklass som nu löper amok på brittiska gator få höras, utan att stigmatiseras. Deras upplevelser av att de förlorar sitt eget land måste tas på allvar. För att så ska ske krävs dock att andra politiker reser sig i Marie-Antoinette-politikernas ställe.”

Göteborgs-Postens Adam Cwejman är inne så samma linje:

”De sociala problemen har skapat ett utmärkt rekryteringsunderlag som nu syns på brittiska gator. Inget av det här rättfärdigar våldet, men det är en förklaring till varför situationen ser ut som den gör. Fattigdom, ökad inkomstojämlikhet, arbetslöshet och andra sociala problem är alltid farliga för ett land. Men kombinerar man det med Storbritanniens djupa segregation så exploderar det till slut.”

Länkar

Om Tommy Robinsons självbiografi, hans tal på Oxford Union, intervju i Köpenhamn efter pris och samtal med Jordan Peterson.

Om Douglas Murrays bok The Strange death of Europe (2017)

Om romaner som befarar inbördeskrig i Europa mellan muslimer och invandrare å ena sidan, å andra sidan vita européer.

Debatt, Kultur

Sjunnesson: God morgon, Croneman!

01/08/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

https://bulletin.nu/sjunnesson-god-morgon-croneman

Nästan tio månader efter Hamas brutala massaker på civila israeler har DN-krönikören Johan Croneman kommit fram till att Israel nog inte hade något annat val än att attackera Gaza och att det var just det Hamas ville. @sjunnedotcom skriver om en nyvaken insikt.

Indien, Invandring, Kultur, Politik

Framgångsrika indier som JD Vance fru och iranier i Väst – krönika i Bulletin

22/07/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

https://www.bulletin.nu/sjunnesson-framgangsrika-indier-i-vast

Valet av JD Vance som Donald Trumps vicepresident betyder att ännu en framgångsrik indier tar plats i ledningen av Västvärlden, Usha Chilukuri Vance. Hon är inte ensam i USA och Storbritannien att leda politik och företag. Se sist i denna krönika för lista över några indiskättade ledare.

Jag välkomnar att indier tar ledning och har fyrtio års erfarenhet av Indien där jag rest runt, arbetat som frilansjournalist och mellanchef på tankesmedja, och nu har en tonårig dotter som jag besöker regelbundet.

Usha Vance är jurist och kommer från en sydindisk familj från Andra Pradesh och är uppväxt i Kalifornien. Hon mötte JD på Yale och de har tre barn. Hon en konservativ hindu, han en konservativ Republikan, f.d. Demokrat. En ”kött-och potatis” kille sa hon till BBC.

Att indier i Väst blir framgångsrika är inte konstigt. De är målmedvetna och slarvar inte bort sina liv som många västerlänningar gör. För tio år sedan skrev juristerna Amy Chua och Jed Rubenfeld, hon kines och han jude, om varför vissa folkgrupper lyckas i boken The Triple Package.

Förutom indier, kinser och judar så listade de kubaner inkl vissa andra västindier, nigerianer, mormoner, libaneser (till exempel Gad Saad och Nassim Taleb) och iranier vilka jag koncentrerar denna krönika på.

Här i Sverige ser vi framför allt att vissa iranier lyckas över förväntan. De kommer ofta från medelklassen i Iran, men går igenom en standardsänkning för sina barn skull som sedan utbildar sig och når höga positioner.

Nima Sanandaji beskrev sin och sin brors Tinos, Bulletins medgrundare, uppväxt i dessa termer i boken Från fattigdom till framgång: Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det på Timbro 2012.

Att gå igenom allt för sina barns skull är normalt i resten av världen. Familjer utanför väst håller samman och inser värdet av en god skolgång utan mobiler, med skoluniform och höga förväntningar. Samma fostran leder alltså iranska invandrarbarn till framgång här hemma om rätt förutsättningar ges. Se denna lista.

Två borgerliga ministrar har denna bakgrund, Parisa Liljestrand och Romina Pourmokhtari vilket irriterar motståndarsidan oerhört. Enligt dem är invandrare offer som tacksamt ska rösta på de rödgröna. SD:s riksdagsledamöter Rashid Farivar och Nima Gholam Ali Pour har också iransk bakgrund.

Vi har mycket att lära av länder som Indien och Iran. Usha Vance kan bli presidentfru om fyra år om JD kandiderar och skött sig. Jai Hind!

Lista över indiskättade ledare i Väst:

Rishi Sunak, fd premiärminister i UK (vars svärfar leder Infosys, ett multinationellt dataföretag)

Suella Braverman, fd inrikesminister i UK

Priti Patel, fd inrikesminister i UK

Humza Yousaf, premiärminister i Skottland (av pakistansk härkomst)

Anita Anand, finansminister, Kanada

Harjit Sajjan, biståndsminister, Kanada

Satya Nadella, VD Microsoft

Sundar Pichai, VD Google

Thomas Kurian, VD Google Cloud

Vasant Narasimhan, VD Novartis

Shantanu Narayen, VD Adobe

Arvind Krishna, VD IBM

Laxman Narasimhan, VD Starbucks

Indra Nooyi, f.d. VD Pepsi, i styrelse för Amazon

Nikesh Arora, VD Palo Alto Networks

Ajaypal Singh Banga, VD Mastercard

Kamala Harris, vicepresident, USA

Vivek Ramaswamy, republikansk presidentkandidat USA

Nikki Haley, se ovan

Filosofi, Kultur

Kattens filosofi

18/07/2024 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Skriver om filosofen John Grays bok om kattens filosofi i dag i Bulletin

Islam, Kategorier, Kultur

Antologin Ikonoklasm undviker islam

15/07/2024 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Antologin Ikonoklasm från Bokförlaget Stople recenseras i Bulletin

https://bulletin.nu/sjunnesson-koranbranningar-och-bildstormare

Nyligen presenterade BRÅs chef Mattias Larsson och justitieminister Gunnar Strömmer (M) ett förslag om att begränsa offentliga möten där rikets säkerhet kan riskeras, som under de Koranbränningar som skett med upplopp som följd.

Förslaget innebär att de undantag som finns i grundlagen om mötes- och yttrandefrihet ska tillämpas, något som Socialdemokraterna också har föreslagit. De danska Socialdemokraterna har gått än längre och ändrat grundlagen.

I december 2023 stiftade Folketinget en lag mot den som ”offentligt eller med forsæt til udbredelse i en videre kreds gør sig skyldig i utilbørlig behandling af et skrift, der har væsentlig religiøs betydning for et anerkendt trossamfund, eller en genstand, der fremstår som et sådant skrift”

Sverigedemokraterna är, inte förvånande, starkt kritiska och menar att den Moderatledda regeringen gett vika för islamister.

Richard Jomshof (SD), ordförande i riksdagens justitieutskott skriver på X:

”Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverigedemokraterna inte kommer att ställa sig bakom några förändringar som innebär att Sverige går samma väg som Danmark, där man i praktiken har valt att införa hädelselagar, om nu regeringen skulle välja att gå den vägen. Vi står upp för svensk yttrandefrihet i alla lägen och kommer aldrig acceptera att islamister tillåts sätta gränser för vad vi har rätt att säga och göra här i Sverige.”

Debatten om yttrandefrihet i väst med hänsyn till islam har pågått sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989, då han, en sekulär indisk muslim, tog sig före att i romanen Satansverserna skoja med några bortplockade rader från Koranen på ett erotiskt och humoristiskt vis. Muslimer världen över reagerade, en dödsdom utfärdades i Teheran (av ayatolla Khomeni som inte läst boken) och många oskyldiga dödades och skadades under islamistiska terrorattacker. Senast 2022 förlorade Rushide själv ett öga vid ett framträdande i USA.

Att skildra Gud eller hans profeter har varit känsligt inom judendom, kristendom och islam. Intresset bör därför vara stort när Bokförlaget Stolpe och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som bland annat ger ut tidskriften Axess, i våras gav ut antologin Ikonoklasm: Förkastandet av det förflutna.

Begreppet ikonoklasm betyder bildstormande och förstörelse av bilder eller statyer av heliga ting. I Bibelns Andra Mosebok föreskrev Gud för Israel folk:

”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Men folket lydde inte och tröttnade på att föreställa sig en Gud utan form och gestalt. Senare i Andra Mosebok står det om guldkalven:

”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte* /…/ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’När Aron såg detta byggde han ett altare framför den”

Moses brände ned guldkalven och bönföll Gud om att förlåta sitt olydiga folk. Människorna är skapade av Gud och ska veta sin plats inför det heliga.

Religion handlar enligt den tyske teologen Rudolf Otto, som kyrkohistorikern Joel Halldorf refererar i antologin Ikonoklasm, inte om svar på världens och människans ursprung, utan om erfarenheten av det heliga, något den franske sociologen Emile Durkheim också skrev om vid samma tid, 1900-talet början.

Genom historien har bilder av Jesus, hans mor Maria och till och med av Gud har tillåtits som i Sixtinska kapellet i Rom 1512 av Michelangelo, där han är en vithårig äldre man. Dessförinnan hade bysantiska bildstormare under 700-talet förstört helgonbilder men slutligen förlorade de den teologiska striden under 800-talet då ikoner tilläts av pedagogiska skäl då de förklarade Jesu budskap för de illitterata massorna.

Efter Martin Luthers reformation uppstod en liknade reaktion mot de katolska helgonbilderna. Vår kung Gustav Vasa var inte sen att ta in kyrkans ädelmetaller och smälta ned dem under ikonoklastiska förevändningar.

Inom judendomen fanns en liknande strid vilket bibelexegeten Natalie Lantz visar i antologin.

Med tanke på de våldsamma händelser som skett sedan dödsdomen mot Rushdie, offentliga avrättningar av de islamkritiska holländarna Pim Fortuyn 2001 och Theo van Gogh 2004, dödshot mot Geert Wilders, Ayaan Hirsi Ali, Lars Vilks, danskarna Kurt Westergaard och Fleming Rose, nedstängning av SD:s hemsida 2006 pga. publicering av Mohammedteckningar och morden på satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion 2015 (som ofta tryckte fräna bilder av Mohammed), borde en antologi om ikonoklasm vara mer uppdaterad.

Dessutom med de senaste vänstersegrarna i Storbritannien och Frankrike kan vi räkna med att begrepp som ”islamofobi” återkommer där och att utmaningarna för tolerans och frihet återstår.

Visserligen nämns dessa händelser i förbigående i antologin men inget avsnitt vågar gå igenom dem ordentligt. Inte ens avsnittet ”Bildförbudet i islam” av islamologen och författaren Malise Ruthven ger några ingångar till den debatt som föregick Koranbränningar och inskränkningarna av grundlagen i Danmark och, låt vara mildare, i Sverige. I stället funderar han på samband mellan abstrakt måleri av Kandinskij och Mondrian, arabisk kalligrafi, moskéernas geometri och hjärnforskning.

Några avsnitt snuddar vid islams våldsamma sidor, som Jesper Huors skakande beskrivning av terrorgruppen ISIS förstörelse av förislamska statyer i Palmyra och Mosul 2015, utskickade som virala videoklipp till mässande musik. Denna brutala ikonoklasm hade föregåtts våren 2001 av sprängningar av enorma Buddhastatyer i det talibanstyrda Afghanistan. Sedan flög tre plan in i World Trade Center i New York och Pentagon intill Washington D.C. den 11 september och allt förändrades.

Även ikonoklasmen kan ses som helig menar kyrkomannen Joel Halldorf. ”Den ena gruppen ser det som sin heliga plikt att kränka det som andra uppfattar som heligt. Att skapa samhällsfred under sådana förutsättningar är en större utmaning än vad vi hittills har velat medge”.

Just det och vad antologin Ikonoklasm kan sägas illustrera.