Mitt pensionärsliv – i Bulletin

Vad pensionen innebär är olika för olika människor, men för Jan Sjunnesson innebär det bland annat arbete i äldreomsorgen och i skolan.

Han tampas med myror, möss, dagens ungdom, märkliga adresser och ännu märkligare dialekter. Men som tur är finns det tid att dricka kaffe och begrunda finländska knivslagsmål.

Läs mer i Bulletin eller nedan

 

”Förra året gick jag i pension, 65 år. Sedan dess har jag drygat ut den magra ersättningen med arbete inom äldreomsorg och skola. Att skriva texter som denna har aldrig varit lönsamt.

Men jag arbetar gärna inom hemtjänsten här i Halland och far upp till Göteborg som lärarvikarie i alla ämnen på alla stadier inklusive förskoleklass. Att se elever, lärare, undersköterskor, sjuklingar och mer utslitna pensionärer än jag ger mig blickar in i en relativt välfungerade offentlig sektor, åtminstone på västkusten.

Folk gör vad de ska, vilket inte alla elever gör oavsett bakgrund och driftsform, för det mesta och jag tycker ibland att debattörer och folk på sociala medier gnäller för mycket. Det gäller givetvis även mig som ofta bidrar till svartmålning.

Men så åker jag ut till någon gård inåt landet där en gumma behöver hjälp. Hon har en myrstack i köket men klarade den förra i vardagsrummet med ättika. Vi rycker ut i de flesta fall men går bet på myror. Möss däremot går an. Lyfte ut en halvdöd mus med sopskyffeln härom veckan. Ägaren skyllde på kattan.

En sak som dock bör målas i mörkaste färger, särskilt nu på hösten, är adresser som inte har utsatta nummer på sina hus eller brevlådor. Att irra runt med klent stöd i Google Maps kl. 20 till någon ny vårdbehövande bland buskage på oasfalterade vägstumpar är inte vad vi i hemtjänsten behöver, inte heller räddningstjänsten. Det borde finnas en lag på att alla adresser ska vara utmärkta med ett nummer synligt, och helst belyst. ChatGPT svarar mig att det finns en sådan lag, men att det är upp till kommun. Och förvirrade och snåla husägare vill jag tillägga.

I slutet av juni 1976 återvände jag till Uppsala efter ett år i USA som utbytesstudent. Av en slump fick jag ett sommarjobb som hemsamarit i den nu beryktade förorten Gottsunda. Lagade mat, handlade, städade och fikade. Idag gör vi bara det sista, vi i kommunal hemtjänst.

Jag brukar säga att vi har betalt för att åka runt och dricka kaffe. Men ute i gårdarna talar de gamle dialekt, så konversation kan bli krånglig.

Min halländska fästmö ger mig beröm ibland: Du är ett gohälligt gubbatroll kan hon säga eller att jag är illa granner. På halländska kan jag svara att hon är en illa granner däga. Illa betyder alltså mycket och däga flicka. Vad granner och gohälligt betyder förbjuder min blygsamhet mig att förtälja.

Eller att något är keligt. Vädret, som ofta är mulet, blåsigt och regnigt här vid kusten, kan vara tjeligt, alltså inte bra, trist. Man kan vara tje också, ungefär uttråkad.

På mitt första riktiga jobb, hemsamarit i Gottsunda, mötte jag många socialfall som man sa om de finska och svenska alkoholister som inte kunde sköta sig och sin bostad. Några år senare när jag arbetade på en landsortstidning och skulle skriva om brott så kom jag över ett intressant faktum: Utlänningar var överrepresenterade i brottsstatistiken.

Jag ringde upp den legendariske brottsstatistikern Jan Ahlberg som satt på BRÅ i centrala Stockholm. Själv var jag en sommarvikarie på Karlskoga Tidning. Han svarade mig men jag fick lova att inte citera honom:

-Den stora anledningen till att utlänningar begår fler brott än svenskar är att finska män i berusat tillstånd slåss med andra finska berusade män. Ofta med kniv.

Jag tackade och knackade ned två matsedlar, murvelslang för manussidor, på min Facit skrivmaskin, lämnade för sättning och kunde sedan slå upp morgonens tidning med detta allom bekanta faktum.”

 

 

 

Tre liberaler misstror liberalismen och förstår om Trump vinner – i Bulletin

I Arkansas 1976 som utbytesstudent

Tre liberala författare skrev självkritiska böcker 2016- 2019 om varför västerlänningar, och Demokratiska väljare i synnerhet, tappat tron på liberalismen. Jag tar upp deras studier i Bulletin idag.

”Oavsett vem som vinner på imorgon tisdag 5 nov 2024 har de amerikanska liberalerna inom båda partier och i etablissemanget insett att loppet är kört. Tre liberala författare kom till samma slutsats från 2016.

Journalisten och historikern Thomas Frank är en ovanlig kritiker av den amerikanska liberalismen. I sin Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) gick han till storms mot samma liberala övre medelklass som Donald Trump, Bernie Sanders och högerpopulister angripit, men Frank gjorde det från en arbetarklassvänster. Han är vad man skulle kunna kalla en vänsterpopulist.

Jag såg honom själv på Kulturhuset i Stockholm 2017 och greps av hans kvickheter och kunskaper, som Ronie Berggren och jag poddade om.

Frank ser den rådande etablerade liberalismen i USA, särskilt på dess vänsterliberala öst- och västkuster, som ett elitfenomen, uppburet av 1968 års radikaler. Demokraterna lämnade, enligt honom, arbetarna på 1970-talet och har sedan dess vunnit mark bland storstadsliberaler, tjänstemän och kvinnor, precis som socialdemokrater och vänster gjort i Europa. Medan medelinkomster bland lågavlönade sjönk.

Från 1930-talet till 1980 steg lönerna för 90 % av befolkningen. Men från 1997, Demokraten Bill Clintons sista år, till idag har inga tillväxtökningar gått till denna majoritet. De rika har dock blivit rikare. Barack Obama pratade mycket men gjorde inget, menar Frank. Han skyller i första hand på Republikanerna, men menar att Demokraterna svikit sina egna vanliga medelklassväljare som inte har universitetsutbildning, precis som de svikit arbetarklassen.

Båda partier har lierat sig med en global socialliberal elit, i valet 2016 representerad av Hillary Clinton, men också av alla tidigare Demokratiska presidenter och presidentkandidater sedan George McGovern 1972.

Taktiken sedan dess har varit att vinna i båda lägren, vita, radikala medelklassväljare (1968-generationen, idag woke) och traditionell arbetarklass. Frank menar att klasskillnaderna dem emellan är viktigare än deras åsikter. Medelklassväljarna var ointresserade och inte berörda av ekonomisk ojämlikhet.

En rådgivare till president Jimmy Carter, Alfred Kahn, sade öppet att han gärna såg att lastbilschaufförer och fabriksarbetare i framgångsrika branscher fick det sämre. Carter, president 1976–1980, inledde Demokraternas val av teknokratiska ledare som hellre administrerade kapitalismen än kritiserade och avskaffade den. Ungefär som våra socialdemokrater.

Wall Street, Silicon Walley, globala storföretag och 1968-rebeller inklusive deras barn och barnbarn, enades under 1990-talet bakom Demokraterna menar Thomas Frank, under ihärdigt tal om post-industriellt samhälle byggt på kreativ datorisering (Robert Reichs bok The Work of Nations 1991, Richard Floridas The Rise of the Creative Class, 2002) och nya tjänstearbetare, så kallade ”wired workers” under Internets första boom.

Hans analys av ett tudelat USA med en liberal elit och vanligt folk liknar den konservative sociologen Charles Murray i Coming apart: The state of white America (2012), men Franks vildsinta stil påminner mer om populisten Jim Goads The Redneck Manifesto (1997).  Vill man förstå framväxten av arg populism i USA, vänster och höger, är Frank och Goad de bästa guiderna.

En annan besviken liberal är journalisten och författaren Edward Luce, som 2017 gav ut The Retreat of liberalism, som också är en självkritisk uppgörelse. Luce är en flitig kolumnist vid brittiska Financial Times och har flera framgångsrika fackböcker bakom sig.

Han skriver i sin pessimistiska bok, utgiven efter Donald Trumps seger 2016, att  ”den västerländska liberala demokratin är ännu inte död, men den är mycket närmare kollaps än vi kanske vill tro. Den står inför sin största utmaning sedan andra världskriget”.

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989, men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern. På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary: ”Hennes tondövhet mot medelklassen var nästan rofylld.”

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump. Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, i stället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien med flera länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distanserat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja parti blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som traditionell medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro. Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

De framgångsrika högerpopulisterna, motståndarna till den liberala eliten, har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill. Demokrater liksom socialdemokrater och liberaler i Norden är för stor invandring och generösa förmåner.

Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi.  Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände.

Att dessutom se ned på Trump-väljarna och kalla den deplorables som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande:

”De miljoner som stödde Trump 2016 hade röstat på Barack Obama 2008. Blev de plötsligt bedrövliga, ’deplorables’? En bättre förklaring är att många amerikaner länge har känt sig alienerade från ett etablissemang som rutinmässigt har åsidosatt deras ekonomiska klagomål.”

Dessutom: Demokraterna togs över av unga, upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fri sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa nya republikanska väljare,  ”Reagan Democrats”, var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.

“Västvärldens kris är verklig, strukturell och kommer sannolikt att bestå /…/ liberala eliter kommer att behöva motstå frestelsen att fortsätta med sina bekväma liv och föreställa sig att de gör sin del genom att anmäla sig till en och annan Facebook-protest”

Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna, men inte mer.


James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea utkom 2019 och är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar.  Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.

Traub åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande.  Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterade Traub.

Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner.  Han är själv anställd på New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.

Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045.

Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabela för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Vara fri att lyckas, och misslyckas, betyder mer för amerikaner än för svenskar.

Traub kan gå dock med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här på 1940–50-talen då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge.

Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.

Valutgången 2024 är redan avgjord: Liberalerna förlorade.”

Sedan 2020 har liberalerna Adam Gopnik, Gina Gustavsson, Francis Fukuyama och Christer Nylander skrivit mer eller mindre kritiskt om liberalismens idéer, historia och framtid.

Fler bloggposter om liberalismen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Recension av antologi om konservatism – i Bulletin

Konservatismen är aktuell som tankesystem. Jag recenserar  en ny antologi i Bulletin  

”Att vara konservativ kan ses som ett personlighetsdrag eller en attityd. Man vill inte ändra på något, som när en vänsterpartist vägrar se något problem i en stor offentlig sektor eller med Hamas terrorattack 7 oktober, 2023. Man vill bevara status quo men har ingen konservativ ideologi.

Motsatsen är vad 1700-talstänkaren Edmund Burke förfäktade: en genomtänkt konservativ ideologi för att bevara vad han såg som fientligt, den franska revolutionen 1789.

Hans och andras tankar diskuteras i  Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser (Augusti, 2024), red. Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet med förord av professor emeritus, idéhistorikern Svante Nordin. Burkes tankar formuleras för övrigt klarsynt i boken av statsvetaren Carl Johan Ljungberg och juristen Jakob E:son Söderbaum (författare till Konservatism, 1983 respektive Modern konservatism, 2020).

I 26 bidrag uppdelade i fyra avdelningar – Konservatismens rötter, Nationella konservativa traditioner (i Spanien, Frankrike, Tyskland, Ryssland), Samtida konservativa strömningar, I den konservativa marginalen – skildras alla upptänkliga varianter av konservativt tänkande.

Någon sammanfattning är inte möjlig men huvudfåran  i boken är att konservatismen blivit aktuell i svensk politik och debatt genom misslyckad invandring, osäkert säkerhetspolitiskt läge, ökad överstatlighet och kulturradikalism (både betalda av skattemedel) och större motsättningar mellan stad och land.

Fredrik Sixtensson, fil dr i klassisk grekiska, går först igenom vad de gamla grekerna ansåg. Filosofins grundare, Platons lärare Sokrates, var knappast konservativ utan avrättades för att inte ha respekterat Atens gudar och ha förlett ungdomen. Men han förespråkade dygd och sökande efter visdom, två drag som konservativa gärna framhåller.

Förnuftet skulle hållas i schack av traditionen menade i sin tur Aristoteles. Rationell utan att vara rationalistisk blev den formel för honom och många konservativa tänkare sedan dess. Förnuftet är gott men kan inte gälla överallt och alltid. Andra värden måste balansera upp nyttomässiga och tekniska kalkyler. Kapitalism så väl som välfärdsstatliga åtgärder.

Andra teman är kristna (katolska, ortodoxa, kristdemokratiska), sekulära (av Dan Korn), ja till och med religiöst esoteriska som svensken Tage Lindboms och protofascisten Julius Evolas svärmerier för den traditionella skolan, dit putinisten Alexander Dugin hör men inte nämns (dock i Ben Teitelbaums War for Eternity, 2020).

I detta radikalkonservativa sammanhang ingår Urban Lindströms bidrag om de nazianstrukna tyska tänkarna Oswald Spengler, Ernst Jünger, Carl Schmitt, vilka behandlas välvilligt men begreppet ”konservativa revolutionärer” är suddigt. Dock har det återkommit efter 2010 då högerpopulism, alt right, SD och Trump förs på tal.

Moderaten Jan Ericsons debattinlägg i Bulletin tar upp den tråden:

”Min slutsats är att om inte de traditionella högerpartierna vaknar och inser att de i en rad frågor har tappat bort stora delar av medborgarna och svikit deras önskemål och värderingar så kommer ytterkantshögern att fortsätta växa”.

Därmed simmar vi rätt in i den svenska ankdammen där liberalkonservatism (Catarina Kärkkinen), kulturkonservatism (Lars Anders Johansson), svensk efterkrigskonservatism (Anders Björck), värdekonservatism (Edel Irén Lappin) och den svenska unghögerns socialkonservatism (Tony Gunnarsson) gås igenom. Ofta intresseväckande men läsaren förväntas vara införstådd eller i vart fall positiv till de ideologiska resonemangen.

Ska några bidrag fram hållas blir de Daniel Bergströms två om medeltidens samhällsordning och borgerligheten visavi adeln under 1800-talet och Claes Ryns om den amerikanska konservatismen.

Juristen Daniel Bergströms genomgång av medeltidens konstitutioner där flera maktcentra balanserades. Förebilder fanns sedan Aristoteles ”blandförfattning” av demokrati och oligarki där lagen begränsar den mänskliga makten. Kungen hade sitt ämbete givet av Gud men det hade även baroner, riddare, präster, bönder, hantverkare och alla andra.

Moderniteten tog över denna gudomliga jämviktsordning Systemet ersattes med suveränens makt sedan 1600-talet, enväldig kung eller folkvalt parlament. Bergström funderar hur dagens höger kan vinna makt genom att fortfarande hålla fast vid vissa transcendenta sanningar om kön, kultur, nation med mera.

Hans andra bidrag om hur borgerligheten och adeln växte ihop under 1800-talet trots att de ofta framställts som fiender. Bildningskulturen är gemensam liksom fosterlandskänsla, studentliv och framgång. ”Den arketypiske borgaren är skicklig, anpasslig och statuskänslig. Och som sådan önskar han starkt att kunna identifiera sig med adelsmannen”.

Kvar blir en medelklass bestående av uppkomlingar, traditionell borgarklass, deklasserad adel och karriärister i företag och offentlig sektor, men denna antologi berör inte just medelklassbegreppet vilket är synd eftersom Sverige på många sätt är just medelklassens förlovade land. Svenskar vill för allt i världen inte förknippas med konservatism. 2010 beskrev Svenska Institutet vårt då borgerligt styrda land  med två ledord, ”modernt” och ”progressivt”, vilket de nya Moderaterna tagit till sig.

Statsvetaren Claes Ryn tar sedan upp hur USA under 1900-talet kommit att ses som ett från Europa väsensskilt, liberalt land utan gamla koloniala rötter. Han korrigerar denna bild med hänvisningar till hur grundlagsfäderna utgick från antika statsteorier, men även brittiska rättstraditioner (i Common Law) och kristendom. Att studera på Harvard  var bara möjligt om man behärskade klassisk grekiska fram till 1887.

Den politiske historikern Russell Kirks The Conservative Mind (1953) ändrade bilden av USA som ett enbart liberalt land grundad på naturrätt, individualism och nyttomoral.  Claes Ryn beskriver i kritiska ordalag hur en neokonservativ rörelse sedan 1950 präglat det konservativa lägret i USA och fört bort intellektuella från grundlagsfädernas värderingar och människosyn.

De neokonservativa såg sig som demokratins (imperialistiska) banérförare i världen och Ryn liknar dem vid de franska revolutionära jakobinerna. Reagan och Bush, far och son, gav dem för stort inflytande. I stället vill den katolske svensk-amerikanen Claes Ryn framhåll paleo-konservativa surkart som Paul Gottfried och James Burnham.

Själv är Claes Ryn en trevlig herre som jag mött vid den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han skriver flyhänt men dystert om det land som Sverige alltid tar efter:

”Det som står på spel i USA är inget mindre än det amerikanska konstitutionella styrelsesättet, mera allmän lagens överhöghet, och – här ligger kärnpunkten – hela det tillhörande kulturarvet. Frågan är om den amerikanska konservatismen kan mobilisera tillräcklig visdom, fantasi och energi för att hantera vad som alltmer framstår som en ödesmättad historisk situation”.

Antologin Konservatismer ger en fullödig bild av konservatism idag. Dan Korns ord  om sekulär konservatism om vikten av att inte tro på utopier och att vara godtrogen får avsluta:

”Det sägs ibland att konservatism inte är en ideologi, utan snarare ett tillstånd. Men jag tror att många som hävdar detta omedvetet blandar samman ideologi och utopism. Och om det är något som konservatism avskyr så är det utopism”

”Alla borde vi göra gott, konservativa som andra. Men om man tror enbart gott om sig själv och andra skapar man ett samhälle som snabbt utnyttjas av dem som inte vill oss gott. Det verkligt goda samhället skapas enbart om man utgår från människans ondska och konstruerar reglerna så att vi tvingas lägga band på den sidan av vår natur. Det är konservatism.”

 

 

 

 

Tre märkliga möten om islam och invandring det galna året 2014 – i Bulletin

Tre märkliga möten om det galna året 2014 som jag skriver om i Bulletin idag. Se även bloggpost

2014 var opinionen runt invandring och islam fortfarande inrymd i en trång åsiktskorridor. Jag minns särskilt tre möten som jag deltog i.

Det första var på ABF huset i Stockholm i mars när Researchgruppens Matthias Wåg (grundare av våldsamma AFA, se hans inlägg på SVT Opinion, dömd för olaga intrång på DN 30/11, 1994 med gatstenar och påkar) och Martin Fredriksson (dömd för misshandel med politiskt motiv, något han inte ångrar) mottog hyllningar för att ha fått priset Guldspaden av Grävande Journalister.

De fick priset för att ha avslöjat tusentals anonyma konton på Avpixlat som skrivit nedsättande, dock ej brottsliga kommentarer och publicerat namnen i Expressen 2013. Dessutom filmades besök vid privatpersoner i sitt hem, som den pensionerade docenten Jim Olsson. Han försökte stämma Expressen för förtal men målet avvisades av Svea hovrätt 2017.

Martin Fredriksson har fortsatt med personkontroller hos Robert Aschbergs bolag Piscatus/Acta Publica och vid sidan av sin vänsterextremism varit informatör till Säpo.

De var hjältar i alla ögon, utom hos de få invandringskritiker som vågade höras. Vi tre äldre kritiker som såg deras lyckliga ansikten där på scenen i ABF huset innan de två självutnämnda rättshaveristerna skulle ta tåget till prisutdelningen i Göteborg, satt kvar. Kanske vi applåderade, jag minns inte. Men vi var inte där för att se dömda våldsmän till vänster utan för att kanske utgöra en provokation till nästa evenemang genom att bara sitta still.

Föreningen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa hade meddelat före sitt offentliga möte på ABF huset, en socialdemokratisk förening, att vithyade åhörare inte var välkomna. Vi tre satt kvar, några lätt gråhåriga men med tydligt svenskt utseende. Skulle de tvinga bort oss? I så fall skulle vi knappast kunna försvara oss om våldvänsterns huliganer angrepp oss. Men inget hände.

Föreningens ordförande Yasri Khan tittade stint på oss men vi låtsades om ingenting. Han berättade om islamofobi och hur illa muslimer behandlades. Två år senare hoppade han av alla uppdrag inom Miljöpartiet där han kandiderade till partistyrelsen. Anledningen var att han vägrade ta TV4s reporter Ann Tiberg i hand utifrån sin religiösa tro.

Men våren 2014 var han bara en i raden av arga radikala muslimer som fick utrymme i medier men sällan motfrågor om sina åsikter.

Hösten 2014 begav jag mig till Rinkeby Folkets Hus där Muslimska Människorättskommittéen (MMRK) höll hov mot vad de uppfattade som svenska säkerhetspolisens förföljelse av muslimer.

De radikala muslimerna Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil stod på scenen tillsammans med Gösta Hultén, medförfattare till boken Fånge på Guantanamó, med islamisten Mehdi Ghezali.

De två sistnämna kvinnorna skulle senare 2018 stämma socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson i ett enskilt åtal då hon kallat dem för extremister och för att ha försvarat terrorister. De förlorade 2020 och tvingades betala över 350 000 kronor. Se Helene Bergmans bok Den politiska rättegången

Jag lyssnade men kunde inte alltid följa med i deras resonemang. Förutom MMRK fanns de ytterst tveksamma islamistiska organisationerna Charta 2008 och CAGE Prisoners representerade på scenen i Rinkeby.

Båda dessa organisationer har anklagats för att stödja extremism, försvåra arbetet för polis och åklagare att söka efter misstänkta terrorister. Kontakter fanns in i den rödgröna regeringen. Bostadsminister Mehmet Kaplan och utbildningsminister Gustav Fridolin (båda MP) hade deltagit i möten med Charta 2008 där islamister har vädrat antisemitiska och fundamentalistiska åsikter, se Dagens Samhälle och Expressen.

Inför mötet med de svenska muslimerna i Rinkeby hade Försvarshögskolans terrorexperter Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren några dagar tidigare ett debattinlägg i i Expressen, och efter Rinkebymötet igen i Expressen, om att svenska MMRK och brittiska CAGE uppmuntrar till extremism.

CAGE beskrevs av Ranstorp och Hyllengren som ”en organisation vars överhuvud är antisemiten Yvonne Ridley och som upphöjer den kände al-Qaida predikanten Anwar al-Awlakis jihadistiska budskap”.

Kan tilläggas att Mehmet Kaplan bjöd in Yvonne Ridley till riksdagen 2011, att Afrosvenskarna bjöd in henne till Rinkeby samma år (se Johan Lundberg i Expressen) och att hon talade vid Muslimska Familjedagarna på inbjudan av Islamska Förbundets ordförande, socialdemokraten Omar Mustafa (se Expo).

Vid kvällen i Rinkeby berättade representanten från CAGE i Storbritannien att landets hårda lagar om terrorbekämpning i muslimska bostadsområden, moskéer, i skolor och sjukhus, har lett till att ingen vill berätta om vad de vet av risk att själva råka illa ut. Han menade att brittiska underrättelseorganen MI6 och Scotland Yard kategoriserar muslimer utifrån deras klädsel, bönevanor, böcker med våldsamt innehåll och så vidare. Resultatet blir att polisen letar i huvudet på folk snarare än att söka efter och straffa olagliga beteenden menade han.

Budskapet var att Sverige kunde gå samma väg som övriga Europa genom att införa lagar utan rättssäkerhet som riktar sig specifikt mot muslimer. Som tur var hade detta inte skett än men den brittiska muslimen hade hört talas om att ”two Labour ministers, Ms. Mona Sahlin, in charge of anti-terrorism enforcement, and Minister of Law, Mr. Morgan Johansson”, hade planer på så kallad snabblagstiftning och åtgärder mot jihadresor.

Där tog MMRK:s Fatima Doubakil, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och andra lokala och nationella muslimska företrädare vid och berättade om hur de svenska moskéerna får besök av ”dialogpoliser” från SÄPO som ska dela upp dem i ”goda” och ”dåliga” muslimer.

Doubakil ansåg att polisen var alldeles för upptagen av de 90 individer som rest till Syrien och Irak för att gå med i ISIS. De skulle i stället låta moskéerna och de svenska muslimerna sköta sina egna angelägenheter. För övrigt fanns inget samband mellan att delta i terrorträning och att begå terrorbrott menade de och avvisade alla förslag på att kriminalisera resor till konflikthärdar från Sverige.

Några ”blodspengar” från svenska samhället välkomnades inte från dessa radikala svenska muslimer, om det innebar att underordna sig Mona Sahlins och SÄPO:s premisser om att skvallra på andra muslimer som kunde misstänkas hysa terrorsympatier eller låta sina barn göra jihadresor.

Förresten var orsaken till att unga män stred för kalifatet i Irak och Syrien att de inte hade arbete och bostad, att de var utsatta för rasism och islamofobi. Samma ursäktande resonemang förde för övrigt bostadsminister Mehmet Kaplan i turkisk press vid samma tid vilket uppmärksammades av Nalin Pekgul, socialdemokrat (se Dagens Industri ).

2014 stod opinionen och vägde.

Under sommaren gjorde de etablerade journalisterna Sanna Rayman och Anna Dahlberg de första kritiska reportagen om misslyckad invandringspolitik. Sedan kom 162 000 asylsökande och statsrådet Åsa Romson (MP) grät i direktsändning. Men det är en annan historia.

Petition om upphörande av nedsättande epitet inom SR/SVT

Petition om upphörande av nedsättande politiska epitet inom public service.

Till Public services Förvaltningsstiftelse, Mediemyndigheten med Granskningsnämnd och ledningsgrupper inom public service med cc till hundratalet opinionsbildare inom media och politik,

Nedan följer en petition med krav på att public service upphör med att i politiska sammanhang använda värderande negativa epitet om personer och organisationer.

Vi förväntar oss svar på detta avgörande krav när det gäller public services opartiskhet och saklighet.

Med vänlig hälsning

Föreningen Medborgarperspektiv.se
Ordf Åke Thunström

 

Bakgrund
Så här efter sommaruppehållet är det läge att studera rapporteringen i svensk media av det franska valet i somras. Man ser då att Le Pens Nationell Samling genomgående kallas för ytterhöger eller ytterkanthöger. Det blev något av ett modeord. Public service deltog också i denna (nedsättande) etikettering.

För många av oss, förmodligen ca 20%, finns det ingen som helst ytterlighet i att som Nationell Samling, vilket kännetecknar dom, vilja ha förändringar i invandringspolitiken. Det gäller nog också för franska väljare. Alla kan ju idag se hur misslyckad den västeuropeiska invandringspolitiken har varit. Dvs den har varit extrem.

Att då kalla ett parti som Nationell Samling som kritiserar detta extrema politiska resultat, för ett ytterkanthöger parti är både nedsättande och missvisande. Man måste nog vara vänsterliberal för att resonera så.

Eftersom public service ska vara opartisk i politiska spörsmål måste dess anställda upphöra med sitt negativa etiketterande. Med detta som bakgrund framför vi följande petition:

Petition om upphörande av användande av nedsättande politiska epitet i public service.

Vi undertecknade kräver härmed att anställda vid public service (SVT och SR + UR Utbildningsradion) upphör att i politiska sammanhang använda negativa epitet på partier och personer. De ska i första hand omnämnas som de själva önskar. Om så ej sker ska public service ange skäl därtill.

Det är en hörnsten i public services uppdrag att dess information till allmänheten är opartisk och saklig. Man ska därför inte tala om för lyssnarna vad de ska tycka.

Om en ändring inte kommer till stånd är det ett handfast bevis på att public service är fast i ett vänsterliberalt narrativ vilket är ytterst allvarligt med tanke på public services formella uppdrag att vara opartisk (och saklig). Omvärlden måste då agera.

Kravställare
FöreningenMedborgarperspektiv.se   (se  www.lastips.se)

Stockholm 04 sep 2024
Ordf Åke Thunström

 

 

 

 

Vem skriver ny debattbok om förskolan?

2005 gav vänsterdebattören och kärnkraftsmotståndaren Per Kågeson ut debattboken Tid för barn? (SNS förlag). Han argumenterade för en mindre utopisk och romantisk syn  som drabbade särskilt de yngsta i förskolan.

Idag är läget värre. Allt fler småbarn sätts in för tidigt i förskolor i för stora grupper och under längre tid med allt sämre utbildad personal.

Jag manar till alla som värnar om de yngsta att sätta er in i forskningsdebatten och om ni har möjlighet, skriva en uppföljare till Kågesons bok eller förmå något förlag att ge ut en sådan viktig bok. Anna Wahlgren hade liknande kritik i sin Barnaboken från 1980-talet.

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Lars H Gustafsson har på senare år avrått från att sätta barn under två år i förskola.  Omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström hade liknande kritik i SvD debatt 2014 under rubriken ”Borde inte vara tabu att kritisera förskolan”.

På senare år har anknytningsteori och affektreglering varit populära områden inom barnpsykologi och jag har en del i länkarna nedan till detta. Men det behövs en rejäl debattbok om vad vi gör med de barn som tillbringar sina första år irrande runt i stora barngrupper.

Politiker från S till SD vill satsa på obligatorisk förskola, särskilt för invandrarbarn. Jag är tveksam.

Integrationen är usel men beror på misskötsel och för stora volymer. Att tvinga in småbarn i förskolan för att lära sig svenska och riskera att skapa än fler vilsna barn som växer upp till vilsna ungdomar är inte rätt. Det måste finnas andra vägar att förmå familjer att tala svenska.

Nedan finns länkar till vad jag hittat sedan jag kom till Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 2011, en plats där dessa perspektiv motarbetades och marxistisk-feministisk Reggio Emilia pedagogik, postmodernism och posthumanism hyllades.

Klicka runt och se om inte du kommer på någon nyfiken forskare i pedagogik/psykologi/pediatrik eller klok erfaren förskollärare/förälder som kan tänka sig att skriva den nödvändiga uppföljaren till Kågesons Tid för barn?

Kanske någon inom Haro, Hemmaföräldrar eller Hållbar familjepolitik.

Hör av dig om du har något förslag !

***

Länkar om småbarn och förskola

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

 

Förskolans nytotalitarism, rosa pedagogik, Reggio Emilia, fysikfusk och oklara bisysslor vid Stockholms universitet

 

Omsorgen om de allra minsta barnen

 

Småbarnsutveckling mellan neurobiologi och psykoanalys

 

Deleuze på dagis (från Pedagogik och polemik – om barn och förskola)

 

Frånvaro av forskning om små barns socio-emotionella utveckling och hälsa i svensk förskola

 

Efter Fittstim 1999 har andra diskuterat feminism | Sjunne

 

Anknytning, känsloutveckling och förskola i småbarnsåren

 

Fler och yngre förskolebarn, men ingen forskning om dem

 

FAMILJEPOLITIK – UTDRAG UR MIN BOK SVERIGE 2020

 

Utdrag ur kortromanen Gudsmannen

 

Utdrag från kommande kortroman Gudsmannen, som handlar om en vilsen halländsk präst som börjar doktorera vid pensioneringen och far till Tel Aviv med sin fru, diakon och lämnar kyrkan:

”Greger hann knappt stänga bildörren vid parkeringen vid LUX i Lund förrän den amerikanske forskaren Dean Erikson dök på honom.

-You must come, now!

-What?

-We need a priest. Someone has gone really crazy.

Greger följde med Dean in i trapphuset och nedför en spiraltrappa. Dean pratade under tiden men Greger förstod ingenting. Han frågade om någon tagit droger men Dean skakade på huvudet.

-No, not at all. She is straight as my granny, svarade Dean. But she is hurting, inside.

De steg in i ett källarrum där studenter brukar samlas, hänga som de sa. Soffor och saccosäckar, dunkel belysning. Längst in hördes snyftningar. En ung kvinna låg utsträckt på golvet med några kamrater intill.

-Vad har hänt? frågade Greger dem.

-Hon kan ha fått en uppenbarelse, sa en ung man. Hon fastade i flera dygn, bad och grät tills allt brakade samman för henne.

-Har hon fått hjälp? Jag menar av någon läkare eller så.

-Nej, hon vill inte prata med någon annan. Bara med en präst.

Dean såg på honom där han hukade bredvid flickan. Han kände på hennes puls, som var regelbunden men hon hyperventilerade. Dock andades hon normalt när hon fick se Greger.

-Tack, o gode Gud för att du kom!

-Visst, jag hjälper gärna till men vem är du? frågade han.

Hon skakade på huvudet. Greger väntade en stund. De andra gick sakta ut ur rummet. Dean stod i dörröppningen, men Greger vinkade att allt var under kontroll.

-I can handle this, sa Greger. Don’t worry.

Dean gick ut och långsamt reste sig studentskan  upp och satte sig i soffan. Greger hämtade ett glas vatten. De sa ingenting på en stund medan hon hämtade sig. Sedan forsade orden ut ur henne.

-Jag heter Lisa och pluggar här. Vanlig kristen uppväxt i Skåne. Sen fick jag för mig att söka efter Gud. Det var något jag läst om i hans kurs.

-Deans?

-Mmm. Det fanns olika metoder som inte hade något med droger att göra. Man skulle fasta och be tills Gud uppenbarade sig. Kanske gjorde han det. Men jag vet inte.

-Vad hände? Såg du något? Hörde nåt?

-Jag bad och bad och bad och bad. Sen tyckte någon att jag skulle dansa runt, runt och be samtidigt.  Sen minns jag inget mer.

Greger lyssnade på henne tills han var säker på att hon återhämtat sig. Han såg henne rätt i ögonen och sa till henne att Gud är med henne överallt. Han går inte att söka upp eller tvinga fram. Bara vila i hans närvaro.

-Jag vet, sa hon. Men ändå. Kan du inte göra så att allt blir bra igen?

-Jag vet ju inte vad det är för fel på dig men du verkar bättre nu. Vi ber den bön Jesus själv har lärt oss.

De bad Fader vår tillsammans. Greger avslutade med att ge henne välsignelsen. Hon grät först men fann sig och tackade honom med en kram.

När de kom upp ur källaren möttes de av ett uppbåd lärare och studenter i entréhallen. Greger berättade kort vad som hänt och hänvisade till Dean Erikson. Den biträdande prefekten Julija Horvat såg skarpt på honom och tackade Greger.

-Du är verkligen en hjälpsam präst. Vi borde ha dig här oftare, sa hon med en snett leende och tog med honom till sitt rum i övervåningen.

Hon stängde dörren och började berätta om Dean Eriksons kurser. Han var mycket populär, karismatisk men också oberäknelig. De studenter som nu läste teologi och religionsvetenskap var mer omogna och mer stirriga än tidigare ansåg hon.

-Han förutsätter att de ha mental beredskap att hantera den kunskap som finns om heliga riter, narkotika, extas och shamanism.

-Vad? Sysslar ni med shamanism här?

-Dean gör inte det men studenterna gör det ibland och han inspirerar till det. Säkert oavsiktligt, men följderna har blivit katastrofala. Polis och ambulans kom tre gånger förra året. Sen finns det religiösa aspekter på shamanism som man kan studera men knappast praktisera.

Greger lyssnade och såg på henne, en erfaren doktor i ortodox teologi från Zagreb som nog sett värre saker än överspända studenter. De satt tysta en stund.

-Han verkade så intressant när han kom hit från Harvard, Dean alltså. Han skrev om andra Petrusbrevet och antika och moderna ritualer kring apoteos och kosmoteism. Och om en fallande skala från Gud, till Jesus, till Helige Ande, till människorna. En gnostisk tolkning av Origenes som kyrkomötena sedan bemötte i de striktare trosbekännelserna.

-Det låter ju rimligt, inflikade Greger, men han verkar alltså ha tagit med mer otillbörliga tankar.

-Inte han. Studenterna. De kollar upp allt på nätet, föredrag, texter, grupper och chattar. Vi har nu två som vill syssla med synteism och Game B. Vet du var det är?

-Nej. Låter som något från Kalifornien.

-Synteism är en slags modern zoroastrism, alltså den gamla persiska religionen, uppdaterad med andlig naturalism och processfilosofi. Den måste du hört talas om?

-Lite grann. Men det är alltså populärt igen?

-Ja men i en internetversion. Sen finns det alltså Game B som är något besläktat. Jag har bett mina kollegor ute i Europa kolla upp det men det verkar mest finnas i USA. Och i Kalifornien som du sa.

-Anade det. Game B låter som en plan B. När A kollapsar finns B. Om A är den normala västerländska industriella livsstilen.

-Hur vet du detta? Jag har inte mött någon svensk präst som ens hört talas om Game B.

Greger berättade att han brukar lyssna på podcasts i bilen när han kör runt bland kyrkorna i Halland. Ibland fortsätter han hemma i hörlurar. Genom referenser från religiösa poddar kom han in på de mest kända podcastprofilerna John Vervaeke i Toronto, Jordan Hall, Daniel Schmachtenberger och bröderna Weinstein. Han rabblade upp några buzzwords.

-The Intellectual Dark Web. Dark Renaissance. Dark Enlightment,   Hermitix. Vissa är kristna som Paul VanderKlay.

-Wow! Studenterna kommer att älska dig, Greger! Jag har knappt koll på Dean Erikson. Du och han skulle ha en kurs ihop! En mer sansad variant.

-Nej tack. Jag ska ägna mig åt judar och kristna. Men kanske någon gång kunde jag höra på vad hans studenter talar om. Allt är ganska nytt tror många men faktum är att det mesta av detta surr på nätet fanns redan hos grekerna och sen hos oss på medeltiden. Kabbala, alkemi, esoterika. Egyptiern Hermes Trismegistos ju förebådade Messias ankomst. Allt kan kokas ned till prisca theologia och perennial philosophia om man så vill eller traditionalism. Vad den reaktionäre ryssen Dugin gör med detta kan bli farliga saker om de sätts i händerna på intellektuella  och strateger som han runt Putin.

-Vi har en kurs tillsammans med Göteborg om västerländsk esoterism,  sa Julija muntert.

-Jag har som sagt lite inblick i allt detta, det historiska om apoteosriter och liknande idag. Men jag är mest en vanlig präst som nu blivit pensionär och ska gräva ned mig i hebreiskan.

-Det låter utmärkt, svarade hon.  Tack för att du tog dig tid med Lisa. Hon har svimmat tidigare under lektioner och har blivit en förebild för andra unga känsliga kvinnor. De ser henne som Guds ställföreträdare på jorden. Det kan sluta illa men vi kan inte göra något. Knappast stänga av studenter för att de vill möta Gud.

-Eller bli Gud, sa Greger utan ironi.

Han visste att Platon sagt just detta i sin dialog Teaitetos: ”Därför bör vi söka att så fort som möjligt fly härifrån och dit bort. Men detta att fly bort är detsamma som att så mycket som möjligt bliva lik gud”.

De skildes med ett handslag och Greger bestämde sig för att åka direkt till studenthemmet. Förmiddagen hade varit omtumlande och han behövde ringa sin egen själavårdare, Elisabet.

Han lade sig ned på sängen och kopplade in hörlurarna i mobilen.  Inställd på ett långt samtal.

Elisabet svarade men vad upptagen just då. Hon ringde upp efter en kvart då Greger drog vad som hänt.

-Så fruktansvärt, sa hon. Men du tog allt bra och jag är stolt över dig. Vad som händer i skolorna idag och där vi läste en gång är något helt annat och ganska skrämmande.

Hon berättade om en gymnasieskola i Varberg som fått stänga för att eleverna lagt sig ned i entrén och bara gett ifrån sig läten. De skrattade inte och hade inget budskap, ville bara visa upp sig tillsammans. Några ledare menade att de tillhörde Generation A, andra att de bara var uttråkade tonåringar. Varbergs kommun lovade att anordna fritidsaktiviteter.

Elisabet hade kallats dit av en skolpsykolog hon kände men kom för sent. Hon såg bara polisbilar och ambulanser, fotografer och reportrar. Greger kände igen situationen.

-När de kommer till Lund eller Uppsala kommer några fortsätta spåra ur.

-Jag förstår dem inte. Vi hade andra uppror, även i kyrkan, men hela 1970-talet var fullt med protester och ungdomskultur som hade budskap, sa hon.

-De är skörare nu. Har inga försvarsmekanismer. Önskar verkligen att ansvariga inser allvaret.

-Människor klarar sig inte själva, fortsatte Elisabet. Nu finns varken släkt eller sammanhang, allra minst andligt. Jag förstår dem faktiskt. Vore jag nitton år idag i Varberg skulle jag kunna gå med i vilken grupp som helst. Om jag var som de alltså.

-Kärnfamilj och kyrka är ute. Kristaller och ångat underliv är inne, skrattade Greger. Har du sett vad de gör?

-Tala inte om det. Två kärringar som var med i en bönegrupp jag deltog i har köpt stenar. Om de ångar skrevet vet jag inte men troligen.

De skrattade tillsammans

-Sådana föräldrar, såna barn, sa Greger när han avslutade samtalet.

-De behöver höra någon som talar allvar, sa Elisabet. Inte skäller men inte viker sig. Deras föräldrar har tyvärr gjort det.

De lade på och Greger vilade sig. Dagen hade verkligen varit oförutsägbar. Varför just han hade valts ut att rädda den stackars flickan visste han inte.  Utanför ven den skånska vintern med lite snö och minus en grad.”

 

Tidigare inlägg om teologi, Jesus och bibelforskning

 

 

Sjuttiotalet var inte bara proggigt – i Bulletin

Skrev en drapa  i Bulletin om mitt 70-tal som präglades av Ola Magnell, Ulf Lundell, Kjell Höglund, Pugh, Monica Törnell, John Holm, Turid, Magnus Uggla och proggen

”De senare generationerna har matats med bilder av mitt tonårsdecennium, 1970-talet, där vänsterpolitik sades dominera ungdomens musik och kultur. Filmer som Tillsammans, serier som Upp till kamp! och SVT:s ensidiga arkivurval ger unga och äldre en ensidig, alltför homogen bild av denna brokiga tid då folkhemmet övergavs och välfärdens brister uppmärksammades. Cornelis Vreesvijk sjöng om horor och knarkare. Alla rebeller gick inte i demonstrationståg.

Två veteraner från den tiden har nu öppet berättat om tiden när vänstern försökte ta över kulturlivet.  Först ut var Nationalteaterns Ulf Dageby som berättade i Sveriges Radio en vecka före sin död nu i sommar att proggrörelsen var för sträng.

Och nu i DN Kultur framträder den anarkistiske estradpoeten Bruno K. Öijer under rubriken  ”Den jävla kulturvänstern, I fucking hate them!” och säger att man inte fick drömma, ens som poet, utan man ”skulle enbart skriva om LKAB”. Kanske syftade han på  teaterorkestern NJA (Norrbottens Järnverk AB)-gruppen med skivor som Hör upp allt folk och Har ni hört kamrater 1970 – 1971.

Några begåvade och vänsterlutande musiker som Monica Törnell, Turid, Pugh Rogefeldt och John Holm valde att inte ge ut skivor på proggrörelsens bolag.  Rebellen Magnus Uggla var höger och därmed ointressant för proggrörelsens skivbolag. Hans kvinnosyn var nog ändå för mycket för vänsterfeministerna.

Tomas Ledin kom direkt från hippierörelsens San Francisco 1970 och förvånades över det skäll han fick när han gav ut sina sånger på ett kommersiellt bolag, precis som hans förebild Bob Dylan gjort och alla andra av 1960-talet musikaliska revoltörer i USA hade gjort.

Tre artister tog tidigt ställning mot vänsterns dogmer även om de själva stod till vänster i livsstil och åsikter, men aldrig stödde Socialdemokraterna som var huvudfienden  både för dessa musiker, proggmusikerna, särskilt gruppen Gunder Hägg/Blå Tåget  och den nya vänsterrörelsen.

Men Ola Magnell , Ulf Lundell och Kjell Höglund kunde inte låta bli att reta sig på de vänstergardister, kanske särskilt de präktiga inom SKP/Folket i Bild/Ordfront, som ville få till rättning i leden även av bohemer som dem.

Magnell sjöng 1972 om ”Min nye magister”:

Du talar om förtrycket
Men du själv är så auktoritär
När du mästrar mej med ett nyligen väckt intellekt

Du kan en massa dogmer
Och parollen i din musik
Är så fenomenalt radikalt svart eller vit
Du ger en briljant förklaring
På historiens dialektik
Med en vokabulär som går hem i systemets elit

Och du säjer att mina sånger
Saknar en rak analys
Och bannar mej för bristen på alternativ
När jag är stäckt av ånger
Och känner mej knäckt och konfys
Är du så klok och fördomsfri och progressiv

Du kan varenda lösning
Du vet varenda svar
Och talar om dej själv som den sanne marxisten
Du låter lika säker
Som en gång gamle far
Och lika rigid som min gamle magister

Du står där med din fana
Som en pater med sin stav
Och mässar för en församling som redan är frälst

Ola Magnells musikproducent var legenden Anders Burman på Metronome som tidigare hade gett ut Pugh, som själv tyckte att proggrörelsen var som en sekt.

Ulf Lundell fick nobben av proggrörelsens skivbolag MNW och Silence och gick till EMI med debutplattan Vargmåne 1975 som vissa i kvinnorörelsen nog retade sig på. 1978 sjöng han i ”Höga hästar på plattan Nådens år om alla viktigpettrar som sätter sig på uppstudsiga som han:

Du grabben du säger att det jag har sagt skulle vara farligt för ”folkets sak”,

Du är oantastligt medveten och vis, och klappar oss stackars satar på skann,

vi som irrar omkring utan mening och mål och inte hittar till dogmernas land.

Du kanske tror du har ensamrätt på socialistiskt vett.

Det var roligt att se vad som kunde ske när en skränig och sotsmutsig mås,

Med ett plask damp ned i ankornas damm där röd och blå sam om varann,

Ni som vet så bestämt hur allting ligger till, vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till.

 

Lägg märke till det röd-blåa klägget och måsen som är fågelskådaren Lundells totemdjur (se romanen Sömnen från 1977 där huvudpersonen bygger en mås  i trä att flyga med).

Den milde ironikern och jämten Kjell Höglund gav också igen 1979 i flera låtar på Doktor Jekylls testamente. I ”Höglund har blivit gammal” sjöng han med ett flin:

Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig

Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden
när Höglund har blivit gammal och högervriden?

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel?

Han berättar om när han kom till Stockholm i slutet av 1960-talet i sången ”Desertören”:

Jag kom till Stockholm samtidigt med kriget i Vietnam
det blåste nya vindar, att inte välja sida var en skam
att vara pacifist var en ynkedom utan like
hjältemod var åter att dö för satt land i ett dike
Nu gick fronten mellan förtryckarna och dom förtryckta
jag försökte tänka klart, jag sökte med ljus och lykta
man förklarade för mej att dödandet är rätt
bara man ser till att man dödar på moraliskt sätt
att kriga mot imperialismen är alldeles riktigt
man får döda kapitalister om man gör det försiktigt
man sa att ändamålet helgar ett smutsigt medel.

Gerillasoldaten stiger fram som historiens nye Gud
och frälser världen till ackompanjemang av kulspruteljud.

Våld och diktatur är kapitalismens metod
hur kan vi få socialism genom att dränka den i blod?
kärlek och demokrati är socialistiska ideal
vi måste tillämpa det vi vill ha, det finns inget annat val
om socialisten gör det kapitalisten alltid har gjort
får han finna sej i att leva i samma lort

Från alla håll så manar man till krig och kamp
och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp
förbanden dras ihop, man talar om den sista striden
man talar om frihet och om att offra individen
”Är du med oss eller mot oss?” ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör

 

Även proggens framgångsrike sångare Björn Afzelius, känd från Hoola Bandoola Band och med egen solokarriär som bara gett ut på rörelsens skivbolag (MNW, Nackswing)  tvivlade länge. Kommunistdiktaturen Kuba hade länge varit hans föregångsland men 1993 gav han ut en uppgörelse i boken En gång i Havanna där han ställde sig kritisk till den kubanska diktaturen.  Tidigare hade han smugglat in pengar i sin gitarr till den demokratiska oppositionen. Parhästen Mikael Wiehe var inte glad.

1985 förenades proggare och övriga musiker i ANC-galan Tomas Ledin stod på scen med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Per Gessle, Peps, Imperiet, Tommy Körberg och, presenterad som en ”stor artist”, statsminister Olof Palme.

I efterhand verkar de rättrogna vänstermännen och flummarna ha bytt plats. Wiehe har deltagit i TV4:s Så mycket bättre, SVT:s Jill Veranda och  Allsång på Skansen och pratat i Sommar i P1. Blivit etablerad och erkänd av etablissemanget så att säga.

Men han har inte sålt mer än hälften än Ulf Lundell, flummaren och arbetargrabben som blivit folkkär på bredare front än den mästrande journalistsonen från Malmö.  Att marxisten Wiehe bjuds in till reklamkanalen TV4 och accepterar är ironiskt. Lundell i P1 eller TV4 ter sig orimligt. Av de två har Lundell integritet.

Slutsatsen är väl att drömmar och uppror som går i led inte håller särskilt länge jämfört med individuella kreativa utlopp. Detta delar Ulf Lundell med Bob Dylan som tidigt övergav protestsånger till förmån för modernistisk rocklyrik, amerikanska och bibliska traditioner och blues.

Andra inlägg om Ulf Lundell

Invandring, islam, Israel – igen

undefined
Muslimska Brödraskapets emblem

Invandring, islam, Israel – igen

Europa har återigen fallit offer för en jihadistattack, nu i tyska Solingen. En asylsökande syrier som skulle ha utvisats dödade tre och skadade åtta. IS har med tillfredställelse tagit på sig dådet. Följ Jihadwatch.

Mönstret med islamistiskt motiverade attacker mot oskyldiga européer (och globalt) går igen och nu även mot grundlagsfäst yttrandefrihet där Storbritanniens Labourregering arresterar oppositionella mot islamism och massinvandringen. Samma censur görs från EU:s ledning och har gjorts i åratal här i Sverige av Expo, Näthatsgranskaren och vänstern. Även forskare om islamism hotas.

Jag var under polisutredning 2018 för några karikatyrteckningar som Näthatsgranskaren anmälde men den lades ned. 2022 hade han framgång och jag dömdes för två ord om en grupp som ägnar sig åt åldringsbrott vilket professor KO Arnstberg undersökt.

Jag är less på att medier, rättsapparat, ansvariga tjänstemän och politiker ser mellan fingrarna på de brott och illgärningar som begås av (en minoritet av) inflyttade medan vi infödda råkar illa ut för några förflugna ord. Senast nu Katerina Janouch och Lennart Matikainen .

Vi kan inte låta aktörer som Expo tysta ned oss invandrings- och islamkritiker och Israelvänner. Vi måste utan anmälan kunna uttala oss fritt om islam, invandring och Israels fiender.

Blickar man tillbaka så ser det rätt illa ut. Ett urval:

2009 forskare varnar i Rosengårdsrapporten för islamsk radikalisering i Malmö och skälls ut i medier

2010 dödades Elin Krantz i Göteborg av en etiopier. Läs Julia Ceasars krönikor ett och två, och Asle Toje (utkast i privat mail)

2010 sprängde sig en irakier på Drottninggatan i ett misslyckat islamistiskt motiverat självmordsdåd

2013 valdes islamisten Omar Mustafa in i Socialdemokraternas partistyrelse men fick lämna direkt pga. kontakter med radikala muslimer

2015 knivdödade en eritrean två svenskar på IKEA i Västerås utan anledning. Han hade uppehållstillstånd i Italien men ingen ansvarade för hans utvisning

2017 körde en uzbek ihjäl fem svenska på Drottninggatan med en lastbil. Han skulle utvisas men ingen verkställde detta

2017 varnar forskare för Muslimska Brödraskapets makt och skälls ut i medier

2018 Sveriges Unga Muslimer mister statsbidrag efter att ha bjudit in odemokratiska föreläsare

2019 beslöt regeringen Löfven att utvisa sex våldsbejakande muslimska predikanter, vilket inte verkställts

2021 knivhögg en afghan sju personer i Vetlanda. Han hade sökt asyl i Norge med andra uppgifter och hade tillfälligt uppehållstillstånd här som ensamkommande

2023 disputerade Sameh Egyptson på en avhandling om Muslimska Brödraskapet och fick ta emot hot

Listan kan göras mycket längre. Intresserade kan läsa Doku, Purdahbloggen, Magnus Norell och Johan Westerholm på Ledarsidorna och Per Gudmundsons blogg.

Ni som läser detta är säkert medvetna. Men den stora massan är fortfarande förfärad och förstår inte vad som skett i deras lilla stad Solingen, Manchester, Southport, Vetlanda, Västerås och så vidare.

De går kanske till en minnesplats och lägger ned nallar, tänder ljus och säger till pressen att de inte förstår hur den unge mannen kunde göra så som denne stolle i Vetlanda 2021.

Idag i ett lokalblad i Solingen finns denna bild med texten Warum ? Varför? och en intervju med en forskare som uppmanar till tolerans för muslimer och en annan tidning varnar för högeradikalisering

2013 var fd DN skribenten och bloggaren Julia Ceasar less på nallar där dåd som dessa ägt rum:

” Men jag har svårt för nallar. Det är svårt att tänka sig något mer kontraproduktivt. Den vanmakt och hjälplöshet som nallarna utstrålar är raka motsatsen till kamp mot den vanvettiga politik som skördar dödsoffer.”

Jag instämmer. Vi lider och tiger. Vi gråter och tröstar och ser på SVT:s inslag om dockor vid mordplatsen i engelska Southport medan arga britter rasar och fängslas av en sosseregering.

I Sveriges Radios Medierna i lördags undrade flera om alternativmedier behövs. Det är obegripligt att man kan uttrycka sig som Chang Frick och Karin Olsson gör när de förnekar behovet av fri opinionsbildning och opartisk nyhetsförmedling. Det tog SVT och SR en dag att berätta att mördaren i Tyskland kom från Syrien trots att tom BBC och Omni gjort det.

Jag har hållit på med med islam- och invandringskritik nu i 13 år. Visst har positionerna ändrats något men djupare analyser av hur det kunde bli så här saknas förutom böcker av Arnstberg, Sandelin och Tullberg. Saknad av Barrling och Garme är en början.

Vi är unika i Norden skrev jag i boken Skandinavisk kulturkamp 2020 och gjorde en analys av det svenska tillståndet redan 2013 i boken The Swedish story, översatt som Sverige 2020 (i tryck).

Radikala muslimer har förberett sig sedan 1928 genom Muslimska Brödraskapet och sedan 1979 genom den islamiska revolutionen i Iran. Tidigare attacker mot väst stoppades 732 i Sydfrankrike och 1683 i Wien men det vet få européer något om idag. Allra minst skolbarnen.

Terrorattacken från Hamas 7 okt 2023 kallas inte så av ”Palestinas” Stockholmsambassadör i intervju i SVT och programledaren Anders Holmberg rättade henne inte. Man kan fortsätta med många exempel på vinklade nyheter från statsmedia om denna konflikt men ni får googla eller plöja Israeliskt.se.

Jag orkar inte, är sååååååå less på svenska medier och svensk offentlighet och svensk mesighet. 2012 trodde jag det skulle vända men det verkar ta ett bra tag till.

Skärpning Svenne!!

Alternativmedier behövs

Medierna i Sveriges Radio handlade igår om alternativmedier som statsradion frågade om de egentligen behövs.

Chang Frick som fick halva utrymmet var tveksam, Expressens bitr chefred Karin Olsson såg inget behov vilket SVT:s vice vd Anne Lagercrantz gjorde och tom erkännde traditionella mediers skuld.

Jag fick två minuter mot slutet då jag försvarade alternativmedier eftersom de traditionella medierna inte gör tillräckligt bra jobb inom mest kontroversiella ämnena.

Här på bloggen har jag skrivit om Avpixlat om folkbildning, mediernas mörkläggning, invandringskritikernas ställning men jag vill hellre visa på vad danska Snaphanen och debattörerna KO Arnstberg och Gunnar Sandelin gjort med sin bok Invandring och mörkläggning och blogg.

Ämnet förtjänar ett längre inslag än vad programmet Medierna gjorde och där Mats Dagerlind och Kent Ekeroth, Dick Erixon och Richard Sörman, Micke Willgert m fl skulle komma till tals.

2017 arrangerade jag en paneldebatt där jag ställde just den frågan, behövs alternativmedier och kritisk invandringsdebatt. Talare var Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Andreas Henriksson och Nima Dervish. Arrangör var min dåvarande föredragsförening Fri Folkbildning som nu lagts ned men kan nås via www.archive.org.

Vi enades om att alternativmedier nått viss framgång men fortfarande behövs, här (se www.lastips.se) som i hela västvärlden.

Bulletins Birgitta Sparfs kommentar på inslaget

https://bulletin.nu/sparf-sr-tendentiosa-om-alternativa-medier-som-vanligt

Konditori Fågelsången i Uppsala 1988

File:Fågelsången Uppsala.jpg - Wikimedia Commons

Svandammen – en oas i centrum

Måsarna är glupskast

-Schas med er, ropar en barsk mamma vid räcket samtidigt som hon smular sitt medhavda bröd till änderna och duvorna. 

Måsar är inte populära bland Svandammens besökare. Men dammens två svanar tycks inte intresserade av den välmenande mammans gåvor. De simmar lugnt vidare och doppar ned de långa halsarna för att nafsa sjögräs.

-Kom, kom, lockar kvinnan svanarnas åtta gråduniga ungar, som inte följer sina föräldrar. De vaggar upp genom gräset och får sin del på ett par armars avstånd från mor och dotter.

Denna regniga måndag innan midsommar är Svandammen nästan tom på flanörer, barnfamiljer, turister och dagisgrupper. Svandammen är annars en pålitlig attraktion både för turister och oss uppsalabor. Själv minns jag turerna från lekskolan i Sommarro till de stora och lite skrämmande svanarna. Nu, 25 år senare, håller mina barn mig hårt om benen när svanarna klampar fram med hårda och vassa näbbar.

Men även om besöket till Svandammen kan bli en vardagshändelse för institutionerna (de kommer i mängder om våren och sensommaren) och familjerna, så är vyn som ett vykort.

Står du med ryggen mot Vattenverket (eller Pumphuset som det kallas) och ser Slottet skymta mellan de höga pilträden i en regnbågskaskad från fontänen med solen speglande i vattenytan kan du lätt få den känsla som förstagångsbesökaren får.

Eller stå vid gången till Stadsparken, ”Strömparterren”, och titta upp. Synen är nästan för perfekt och man förstår att stadens styrande tidigt vårdade det vackra området mellan Slottet och Fyrisån.

På 1500-talet anlade den djurintresserade kungen Erik XIV fiskodlingsdammar här med bland annat rudor från Laggasjöarna. Under 1600-talet togs hela området från Svandammen i söder till Riddartorget i norr i bruk som slottsträdgård. Gränsen i öster var, naturligtvis, Trädgårdsgatan och i väst Slottsbacken. Den lummiga delen vid Svandammen kallades Fågelsången som idag finns kvar både i caféets och kvarterets namn.  

Munkgatan utmed dammen är av äldre anor och stammar från en bro. Munkbron, från 1500-talet som gick över Fyrisån. Broarna var av trä på den tiden och spolades ofta med nedför vårfloden.

Olaus Rudbeck, naturforskaren som även var trädgårdsarkitekt och anlade Slottets nuvarande terrasser mot Botaniska trädgården samt ordnade stenläggning och posttrafik i Uppsala på 1600-talet, sägs ha lett bygget av en träbro över ån som blev klar på en enda natt. Han kan ses blicka ut över dammen från sin byst vid gamla Anatomicum, det gula stenhus som nu inrymmer Psykologiska institutionen i hörnet av Munkgatan/Västra Ågatan. 

Svandammen var länge en del av Slottsträdgården och kallades in på 1900-talet för Kungsdammen och Trädgårdsdammen. Dess rykte som badplats för berusade studenter kom nog under studentromantikens punschglada dagar, dvs. från 1840-talet och fram till dess att en tillfällig uppsalabo, Johan August Strindberg från Stockholm, skulle punktera myten om den eviga ungdomens stad på 1880-talet. Under denna sorglösa tid blev området kring Svandammen omsjunget av Gunnar Wennerberg i hurtig gluntstil:

”Nedanför backen, ja just vid foten, Badhuset* gömmer sig i pilars skydd och utmed ån har du Kungsängsroten, Islande därnäst med sin förstabygd. Märk hur den skummande Fyris kastar silver och pärlor i fallet ned, leker en stund i fördärfvet och kastar sen till Flottsund, som många andra fler!”   

*Dr. Doverties kallvattenanstalt, nuvarande Slottskällan (som jag och andra glada anarkister ockuperade 1980)

File:Flustret.jpg

”Fördärfvet” hette restaurangen på andra sidan ån där Hamnpaviljongen nu ligger. 1842 uppfördes ”Lilla Fördärfvet” som i folkmun fick öknamnet ”Flustret”. Namnet kom sig av mängden glada gäster som likt bin vid ingången till bikupan, det s.k. flustret, flockades kring den nya och populära krogen.

Kanske kan man tala om tre gruppers dominans över dessa ägor, liksom över samhället i övrigt. Kungen, borgerligheten och folket.

Under seklen före 1800-talet var området bara slottets, dvs. kungens mark. Inga allmänna utskänkningsställen och ”schweizerier” (som Flustret) tilläts. Tiden efter 1800-talets borgerliga och akademiska beslag skulle i så fall vara allmänhetens.

Men om de vita mössorna bara dyker upp vid Valborg som en blek och patetisk påminnelse om students lyckliga dag och borgerligheten inte märks vid Flustrets bord mer än andra, så är Slottet inget man flyttar på i första taget. Atmosfären är folklig vid dammen med korvbar och plastmuggar, men en besökare känner sig gärna lite högstämd och lite utanför när vykortet plötsligt fastnar på näthinnan. Folkligt men ändå kungligt.

Det är som med landshövding Hans Alséns residens. Visserligen bor ingen Carl XVI Gustav där med honom utan hans grannar är Vägverket och landstingslokaler uppe på Uppsala Slott. Men ändå är det ett slott, ett riktigt slott som historielösa amerikaner kan begapa och vi känna oss stolta över när de turistar Uppsala på 45 minuter.

Med klivet in i 1980-talet befinner vi oss utanför konditori Fågelsången. Soliga dagar dras cabrioleterna gärna förbi på ettans växel för att se och synas vid uteserveringen. Annars är Fågelsången ett ställe där man slipper möta de nyrikas pastelloveraller och blå blazers. Det andra fiket med samma stil i Uppsala är Café Uroxen i S:t Johannesgatans brant. 

1950-talet har man bedrivit café här vid Svandammen bakom Munkgatans askar, först av konditorifamiljen Lind (vem minns Linds café på Vaksalagatan där gamla EPA låg?). och nu av ägaren Marit Alfredsson.

Mitt på 1970-talet då alla svenska konditorier dömdes ut som urmodiga med sina bakverk och galonsoffor till förmån för pizzerior tog hon tog hon sig an kaféinrättningen. Stamkretsen är taxichaufförer, dagisgrupper och ensamma personer som vill ha sällskap men inte för nära. Dock går det lätt att prata över borden här inne. Inredningen är påkostad med bra blåblommiga fåtöljer, små röda lampor, doftande violer och Uppsalamotiv på väggtavlorna.

Utanför rinner bilar, bussar och en och annan ambulans förbi i en strid ström. Kungsängsleden har inte minskat Munkgatans trafik nämnvärt och sedan Övre Slottsgatan stängdes av har den ökat.  Att se på folkliv året runt, varje dag, var cafégästerna vid Fågelsången länge ensamma om, men den kontinentala stilen och stadens folkmängd har möjliggjort många fler uteserveringar än tidigare. När Fågelsången hade köer bort till Östgöta Nation (nästan) för tio-femton år sedan var det för att allt annat stängde på sommaren i universitetsstaden Uppsala. Icke nu längre.

Svandammen ger leklusten frihet. Hos oss vuxna finns en barnslig fröjd inför det stillsamma men ändå underhållande liv som fåglar och vatten visar upp tillsammans. Den nästan övervuxna ön med sitt röda fågelhus och vita lustiga torn mitt i dammen, vad finns där inne, vem kan krypa in där?

Vårt leklynne nöjer sig när vi lyckas att kasta upp små brödsmulor högt upp i luften så att måsarna kan ta dem innan de faller ned till änderna. Fast det är mest ett nöje för pappor verkar det som.

Uppsala-Demokraten, 7 juli 1988  

Se även denna kulturartikel om arbetarförfattaren Ragnar Jändel i Uppsala-Demokraten 1986

Tyvärr tunt om #UKRiots, Lars Åberg

Lars Åberg imponerar ofta med sin vassa kritik samhällsfenomen men i Fokus förra veckan ger han inga trådar till vad som skett i Storbritannien.

Nedanstående insändare skickades till chefred Jon Åsberg som har hand om tidskriftens spalt ”Respons” men refuserades:

”I den förträfflige författaren Lars Åbergs analys av kravallerna i Storbritannien saknas två faktorer, invandringen och islam. Alla engelska partier sen 2010 har gått till val på lägre invandring, men alla partier har misslyckats.

2022 kom 760 000 inklusive arbetskraftsinvandring och familjeåterförening från i huvudsak Indien, Pakistan, Nigeria, Kina och Zimbwave. 45 000 kom över Engelska kanalen i båtar samma år.

De 90 000 asylsökande som skulle föras till Rwanda av förra regeringen i år ska hysas in i privatbostäder och lediga lokaler över landet eftersom Keir Starmer stoppade förslaget. Invandrare dominerar i London, Birmingham, Luton, Bradford, Liverpool, Manchester,Leicester m fl städer.

Utkom 2006

För 15 år sedan varnade skribenterna Melanie Phillips i boken Londonistan (2006) och Douglas Murray i Islamophilia (2013) för islamiseringen som idag tillåter slöjor, halalkost, negativa attityder mot icke-muslimer och ger polisen få verktyg att ta itu med jihadism och terrorism.

2005 dödades fyra jihadister och 50 skadades i bomber i Londons tunnelbana, 2011 uppstod raskravaller i London och över landet efter att en svart gängledare sköts av polis, 2013 höggs soldaten Lee Rigby ihjäl i av arga muslimer som stannade kvar för att protestera mot brittisk krigföring och argumentera för jihad.

Liknande våldsdåd utifrån radikal islam skedde 2017 i Manchester i en konsertlokal då 22 personer dödades och över 1 000 skadades vilket kunde förhindrats av en väktare som såg en brunhyad man med misstänkt ryggsäck men vågade inte rapportera pga risk för rasismanklagelser.

Samma år körde en bil av tre knivbeväpnade jihadister medvetet mot människor och skadade tre på bron utanför Westminster Palace och knivhögg fem personer utanför en pub.

Dessutom den systematiska groomingen av unga vita utsatta flickor som utnyttjades av muslimska hallickar i flera decennier, t ex i Rotherdam och Roxdale. 2013-4 patrullerade radikala muslimer utanför pubar och trakasserade besökare, homosexuella, kvinnor utan slöja och uppmanade alla att följa sharialagar.

Lägg till upploppen i Irland som startade med fredliga protester mot massinvandring 2022 men övergick i kravaller i Dublin 2023 efter att en nordafrikansk man knivskadat tre småflickor. Då klarnar bilden av Åbergs analys.”

Se min text i Bulletin och nedan

https://sjunne.com/2024/08/06/fran-upplopp-till-inbordeskrig-i-england/  

Bäst är att följa Matt Goodwin som jag skrivit om i Bulletin 2023 och på denna blogg 2014 (refuserad av Samtiden där jag var redaktör och ansv utg).

Sen ska även Lars Åberg hedras och läsas.

 

 

Till minne av Lars Vilks

Med Ingrid Carlqvist i min bostad i Bromma 2015

Den tragiska olyckan som dödade Lars Vilks påminner mig om de möten vi haft genom åren.

Han kom först till mitt hem 2015 efter att personskyddet inspekterat min tvåa i Bromma och bestämt att  inga knivar ska finnas i köket och alla persienner nere. Alla besökare, ett 40-tal, måste godkännas av mig.

En polis stod i tamburen och en i trapphuset, och svart stor jeep utanför.  Jag ville bjuda på kaffe vilket undanbads vänligt.

Vi hade trevligt, ett fyrtiotal sk dissidenter med anhängare.  Genom åren hann jag med att träffa Lars minst tre gånger till, bland annat på scen 2016 (vilket han dokumenterade) och skrev några rader med länkar på Yttrandefrihetsombudsmannens webb nyss.

Så sorgligt att han försvann så fort. Kanske, kanske kommer kultursverige ta sitt ansvar och försvara hans gärning nu. Men jag är inte optimistisk.

Ändå var Lars Vilks idealisk för konstnärer genom sin integritet som konstnär och teoretiker. Han var inte alls en islamkritisk rabulist som jag och skulle ha fått den plats han förtjänade om ansvariga hade haft heder.

Nog nu. Dags att återta förlorad frihetsmark sedan 2007. Gå med i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen, www.yttrandefrihet.nu

 

Inom en snar framtid kan de gängkrig som plågat Sverige skildras på film och tv-serier

https://bulletin.nu/sjunnesson-snart-kommer-filmen-om-foxtrot-2

Inom en snar framtid kan de gängkrig som plågat Sverige skildras på film och tv-serier, kanske på SVT eller TV4 skriver jag i Bulletin.

Om man ska döma av tidigare dramatiseringar av äkta konflikter mellan grupper så torde även Rawa Majid aka Kurdiska Räven inom det kriminella Foxtrot nätverket spela en huvudroll, inte olik Michael Corleone i Gudfadern om en lika stilig och hårdför skådespelare som Al Pacino går att uppbringa idag.

Historien visar vägen. William Shakespeare byggde sin tragedi Romeo och Julia (1597) på de familjestrider som ska ha skett i medeltidens norra Italien mellan Montague och Capulet. Pjäsen börjar med en prolog om kommande strider som sedan direkt startar med ett gatuslagsmål.

Prolog: ”Två starka släkter fläckar med sin splittring, det ljuvliga Verona där vi spelar. En gammal fejd slår upp i ny förbittring som stadens endräkt åter sönderdelar” (Göran O Erikssons översättning).

Shakespeares källor går dels tillbaka till rent fiktiva som Ovidius Metamorfoser, dels till aktuella konflikter inom Lombardiet som Dante Alighieri skildrade i sin Den Gudomliga komedin, den sjätte sången i Skärselden 200 år före Shakespeare.

Musikalen och filmen West Side Story på 1950-talet med nydanande musik av Leonard Bernstein skildrade liknande gängkonflikter som stod att läsa om i dagspressen, vilket är varifrån innehållet hämtades. I musikalen, som utspelar sig New York Citys fattiga arbetarkvarter på Upper West Side, slåss latinos från Puerto Rico i gänget Sharks med irländare och andra vita nyanlända amerikaner i gänget Jets. Gängen delar liknande hårda villkor men hålls isär av ras och gruppidentiteter.

Ett drygt årtionde senare tar regissören Francis Coppola upp tråden med Gudfadern filmerna som också bygger på reella konflikter mellan kriminella och lagliga italienare å ena sidan, å andra sidan de vitas etablissemang inom polis och politik. Men italienarna slåss mest inbördes om narkotikamarknader.

Därmed är vi över till dagens sprängningar, (fel)skjutningar i och utanför Sverige, misshandel, drogsmuggling och kidnappningar. Parallellt med våldet har musiker som rapparna Einar, 5iftyy, Moewgli, Yasin med flera tagit ställning inom konflikten runt Foxtrot och öppet visat upp en kriminell livsstil.

Skulle Foxtrotnätverket filmatiseras kommer Rawa Majids tidigare högra hand, Ismail ”Jordgubben” Abdo (vars mor mördades) finns med liksom Stockholmsnätverken i Bro, Dalen, Vårby, Jordbro och ned till Istanbul och Teheran och nu även i Danmark men där kanske de unga männen agerar ensamma.

SVT:s duktige kriminalreporter Diamant Salihu gav ut boken När ingen lyssnar förra året. Bli inte förvånade om någon rapp regissör läser den och gör en adaption för film eller serie. Musiken är redan given – gangstarap – men frågan är hur romantiserande och ursäktande en sådan film kan bli.

Tyvärr har många av medelklassens unga, med eller utan svensk bakgrund, sett upp till den kriminella livsstilen som hörs i nyhetsflödet, precis som man gjorde med de heta dansarna i West Side story och med Gudfaderns hårda sicilianska mafiosos. De har glatt dansat och lyssnat på gangsta utan att inse vad det handlar om och de har beställt linor via sms utan att tänka efter.

Om en film om Foxtrot och dess kriminella rivaler ska skaka om dem, och deras aningslösa föräldrar, måste även de dö, som 12-åriga Adriana gjorde vid MacDonalds i Norsborg 2020, liksom Fredrik Andersson på gym i Vasastan i Stockholm och 24-åriga Soha Saad i sin bostad norr i Uppsala.

I så fall välkomnar jag filmen. Men var så säker – före 2030 är den färdig, kanske av Ruben Östlund eller Fares Fares.

Se om film om Kulturprofilen JC Arnault

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.