VARGEN KOMMER

 

Monolog  i tre akter av Jan Sjunnesson

 

Berättaren iförd jeans, väst och skjorta, men trasiga och smutsiga. 

AKT I

 

Han kommer in, sätter sig på en stol, men ställer sig upp när publiken tystnar. Han tar fram en fotogendunk och en tändare. Dunken ställs till höger på scenen från publiken sett. Tänder och släcker tändaren ett par gånger. Blänger på första raden, går fram och sträcker fram en hand men drar snabbt tillbaka den.

Måste ledamöterna se mig brinna för att vakna upp? Känner ni inte hur det stinker av bränt kött redan nu ?

Jag är en sjuk människa, jodå . . .arg och elak säger ni säkert som om jag brydde mig. Men jag är ingen liten insekt utan en varg.

 

Ylar lite. Gnyr och gnider benen mot varandra.

 

Det spelar förstås ingen roll vilket djur jag har blivit Ni kommer ändå inte förstå mig.  En varulv som vill sätta eld på sig för Sverige.

 

Paus. Projecering av Riksdagshuset bakom. Riksgatan mellan husen.

 

Ni är min sista publik. Och hade jag en annan, större publik vore den redan arresterad av brandkåren. Inspärrad på en teatersalong på Söder.

Man blir människa genom att härma andra. Bara de sinnessjuka och okänsliga klarar av att inte härma.  Eccentriker, revoltörer, en flocklös varg som jag. Ändå var jag en gång som er. Normal. Korrekt. Snäll.

Jag var ingen galning som ställer sig här på gatan mellan Riksdagshusen som nu med en dunk fotogen och en tändare för att få er riksdagsmän att ändra er.

Jag var tvärtom en lugn rätt vanlig kille, en stabil och hederlig karl tills jag fick nog.  Som när min chef kallade upp mig för samtal.

 

Sätter sig på stolen och talar till någon som står över honom.

 

Han säger till mig:

”Peter, du är för påstridig och måste låta andra ha sina åsikter i fred. Du förstör våra fikaraster med ditt tjat om invandring och brott. Du är en jobbig fan, en stackare”

Jag svarar att ingen hade sagt något till mig och snarare är de nyfikna på vad jag tyckte.

”Jo det kan verka så, men de har kommit till mig med klagomål. Inte bara dom utan några kunder också”

Vilka frågar jag men får inga svar. Han låter mig vara med en varning.

 

Vrider sig på stolen. Ny scen.
Samma sak hände vid vårt bord på St Eriks bridgeklubb.

 

Tar fram en kortlek.

 

Bud 1. Pass. 2 sang.

 

Slänger korten bakom ryggen.

 

Jag som är en ganska bra spelare får ingen som ville spela med mig. De tisslar och tasslar om mig när de inte tror att jag kan höra.  Då går jag fram till dem och frågar vad som var problemet. De viker undan men skäms, det syns.

Han rättar till sina kläder. Ställer sig och talar till publiken.

 

Bara en människa av järn älskar det som andra föraktar. Jag är ingen järnvarelse, knappast en varg heller. Mina känslor är löjliga säger ni. De är avvikelser och jag har blivit en offentlig olägenhet. Det är sant.

Ett bevis för att sådana som ni har förkastat mig.

 

Paus.

 

Igår när jag, troligen för sista gången i livet, gick uppför Hornsgatan mötte jag min svärmor, alltså min flickväns Marits mor.

 

Han promenerar sakta på scenen. Lyfter handen till hälsning men tar ned den.

 

Hon såg bort och låtsades stanna vid den där thaisalongen för naglar. Hon som varken har naglar eller vett att klä sig. Jag fortsatte utan att visa hur sårad jag var. Ändå visste hon att jag var där. Hennes dotter ringer henne varje dag och berättar om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag säger, vilka jag träffar.

Dessa personer, och ni med för den delen, handlar för det allmänna bästa säger de. Det säger jag med, men menar det motsatta. Ni vill förstöra landet men jag vill rädda det.

De är misstänksamma och skvallrar. Ändå älskar Marit mig. Hennes mor vet jag inte, men fram till förra sommaren, alltså 2014,  kunde vi fika ihop men nu är jag fredlös. En konstig prick man inte vill kännas vid på gatan

En annan gång kände jag mig hotad på allvar.

 

Vänder sig med sidan mot publiken

 

Det är ett släktkalas som en yngre man, mitt syskonbarn, kommer fram och skriker,  ”Rasist, jävla gubbjävel!” till mig. Min syster, alltså hans mor, gör inget när han hoppar på mig. Han slår mig i ryggen, så här:

 

Visar

 

Jag försvarar mig, så här:

 

Försvarar sig mot en angripare

 

Då visste jag inte att jag skulle hamna här med en fotogendunk som vapen men det var oundvikligt. Att stå ensam mot er.  Har jag det mod som krävs för att förvandlas, förpuppas, förbannas, förvargas ? Förbrännas ? Kan ni rädda mig? Vill ni det? Verkligen?

 

Han hyperventilerar, irrar runt, ställer sig intill en vägg. Går sedan tillbaka till scenens mitt.

 

Vad är skillnaden mellan å ena sidan Bibelns och Koranens påbud att tvinga på sin tro på hedningarna, med våld om så krävs och avrätta avfällingarna,  och å andra sidan min svärmor och  hennes gelikar som gör mitt namn onämnbart och fruktat?

Graden av lidande möjligen, men mekanismerna är desamma. Social död, samhällets immunförsvar mot inkräktare, ifrågasättare. Flockens överlevnad kräver offer. Fårskocken och vargen. Ni ropar att vargen kommer men han är bara jag. Här kommer vargen!

 

Han ler och rusar fram mot publiken, skratt och yl blandas.

 

Ni tror mig inte ? Nåväl. Jag skämtar och ändå inte.

 

Han pekar på sitt bröst och lutar sig framåt.

 

Det har sedan min tidigaste barndom suttit en pil i mitt hjärta. Så länge den sitter där är jag ironisk. Dras den ut så dör jag. Som idag när både jag och ironin kommer att dö om det går så illa med mig som ni nu tror. Att jag brinner, sätter eld på mig självmant. Ni kommer bli varse att ironi är på allvar.

 

Han ler igen. Skrattar ironiskt åt sig själv.

 

Ni ser mig som en patetisk och vämjelig typ, eller hur ? En som inte bara är utstött utan även vill vara det och samtidigt vill vara rädd om sitt skinn med sin ironi. En jobbig jävel.

Hur är det möjligt att känna respekt för någon som förgripit sig på sig själv och samtidigt söker njutning i själva förnedringen?

 

Ruskar på huvudet.

 

Och varför berättar jag detta för er riksdagsmän och pressfolk som samlats här för att se mig brinna? Polisen ger jag fan. De kan brinna upp de med. Vakterna får hålla i sig annars får de fotogen över sig de med.

Vi har lite tid kvar. Låt oss tala om den moderna litteraturen.

 

Paus. Lutar sig tillbaka. Sätter tummarna i västen vid armhålorna.

 

Ni köper böcker av moderna författare som skriver att de är – och jag citerar från en upphöjd bok  utgiven på Bonniers – ”fett oroliga för klyschträsket”. Jo, erkänn, det gör ni. Och har ni inte gjort det ännu så har ni hört talas om honom, den vackre långhårige Younus Hassan.

Han föraktar allt jag står för. Han intervjuas i alla medier, får skriva i New York Times och kan få hårfrisörskor från Sveg att skämmas. Justitieministrar bävar, damerna dånar. Tunt tunisiskt blod, bruna ögon.

Han lever på mig ska ni veta. Han bekämpar sådana som mig men vill aldrig att vi ska dö. Han älskar att hata mig. Polisinsatsen Reva i januari 2013 blev den strid där hans politiska depression övervanns med något futtigt som tunnelbanekontroller. Pyttan. En mesig svenneblatte.

 

Stoppar händerna i fickorna och lutar sig fram och tillbaka. Vinglar lite. Sedan stilla.

 

Samma vår, alltså 2013, brann bilarna, först i Husby som ni minns, och sedan i Fruängen, Biskopsgården, Stenhagen, Araby, Herrhagen, ja ta mig fan till och med i Sveg, intill en viss hårsalong där justitieministerns mor, frissan fru Ask,  hade Härjedalens finaste salong.

Men Husby var inte det första stället det brann på. Vi har alltid krigat i Europa.

Folk stred långt innan världskrigen. Hela 1800-talet brann. I Paris 1848, på Krim 1853, i Preussen och Paris igen 1871, sedan den föll det osmanska riket helt och Balkan brann. Här uppe i hade vi inte med det att göra för vi svalt eller försvann till Amerika.

Dessa ständiga krig är vad vi lever under, vilket de politiker som inte är reservofficerare aldrig kommer att förstå. Dessa värnlösa goddagspiltar och ynkryggar vi har i regeringen är lika sjuka, ja sjukare än vad jag är trots att jag är strax död. Nu praktiskt taget döende.

 

Han lägger sig på scenen. Tar fram en krycka och viftar.

 

De ligger på den politiska dödsbädden medan folket föryngrar sig och återfinner sin ande, som de efterhand hade förlorat i partiernas strävan efter makt. För sitt allra högsta har kulturen politiskt försvagade epoker att tacka. Det är sant att sjukdomar kan göra folk friska. Tro mig, era lyckliga dårar.

 

Han skrattar för sig själv. Ställer sig upp och ropar.

 

Där befinner vi oss nu, mitt i det lågintensiva asymmetriska förortskriget med Younus Hassans bröder. Han ringde sina bröder och de kom med knivar och keffiyah sjalar.

Men jag välkomnar vanstyret, då luften kan vädras ut, man kan promenera och tänka som folk gjorde förr. En tid att uthärda intill dess att kulturen har repat sig och politiken tillfrisknat. Vi lever visserligen sedan 1700-talet i en tid av regementalitet, en mentalitet som utan synbara tecken regerar oss. Men vi kan invänta de sprickor i muren som alltid uppstår när inlandsisen, moränförkastningarna, de politiska koalitionerna och det skitnödiga sociala tvånget laxeras ut. Luftas.

Pruttar med munnen.

 

Sverige släpper sig säger ni om oss nationalister som vore vi samhällets restgaser från den politiska matsmältningen. Kanske det, men ni fruktar oss och vår fräna lukt av sanning och oundviklig strid för det rätta och det goda. För vårt land.

Det viktigaste i en strid är uthållighet. Man måste ge motståndarna tid att begå misstag och det har jag sannerligen gjort. Att ni inte vill inse vad som sker kan jag knappast förstå längre, men jag var som ni innan jag blev sjuk så jag minns hur enkelt det var att göra som alla andra, läsa och lyssna och se och höra på de dagliga utportioneringarna av vad vi fick säga och tänka.

 

Talar med ironisk röst till signaturen från SVTs Rapport

 

”God afton och välkommen till dagens Rapport som talar om vad ni ska tycka och tänka”

Detta dubbelliv där man vet en sak men gör det motsatta gjorde mig till sist illa. Att ständigt höra att jag går runt i ett lugnt område som heter Hornstull, Horan som ni säger, och att det inte finns något att oroa sig för. Lugnt men livsfarligt.

 

Pekar bort mot Söder. Höger från publiken sett.

 

Livsfarligt men lugnt. Lägren i Tanto, Vita Bergens nya fattigkåkar, Bergsunds Strands nya handel med kroppar och ständigt nya, bättre och billigare pulver och piller.

 

Pekar igen, nu mer mot publiken. Går fram till dem, försöker köpa, tar fram sedlar. Muttrar  svordomar på engelska. Går tillbaka, återfinner sin position. Blir formell.

 

Samhällen är som bildningar bestående av varelser som samtidigt befinner sig inom och utanför detsamma. Det vill säga staten. Vi vet ju inte av något annat här uppe i Norden. Jag är därför statslös, en skandinavisk otrogen palestinier, en trolös judisk sefard, en tattare utan sin zigenarkumpania. Döda mig och ingen bryr sig. Mitt liv är meningslöst vad mig anbelangar, men för att den bildsköne författaren Younes Hassan och hans gelikar ska leva så visst, jag kan ta stryk, kan stå pall och ni gillar en bra kamp eller hur?

 

Han reser sig, ler och går ett varv på scenen. Medan han går spelas sången Alabama från Brecht/Weil.

 

Det finns tre alternativ:

1. Man har något att säga och säger det
2. Man har inget att säga och tiger.
3. Man har inget att säga men pratar i alla fall.

 

Jag vill lägga till ett fjärde som inte ingick i alternativen, om ni tillåter. Ni är ändå här för att få en sista chans att ändra er och rädda landet.

 

Han ser frågande på publiken.

 

4. Man har något att säga men säger något annat. Något nytt som man inte vetat om. Som något man inte minns att man vetat men som funnits i ens erfarenhetsbank. Ja i Younes Hassans bank då om ni nödvändigt ska veta. Allt han inte minns, den dumma fan.

Att säga något annat än man tänkt sig kan vara att säga detta sanna och det vackra, även om det är bestialiskt och upprörande:

 

Väser fram raderna.

 

Som när pedofilen säger att hon är barnkär. Som när liemannen kom i tid, som han alltid har för vana. Som när dåren säger att han vet vad han talar om. Sånt skit man säger utan att tänka sig för.

Men vi behöver inte bara tänka annorlunda, vi behöver också tid att inte tänka alls. Inte göra något.  Bli befriade från all verksamhet och intryck, ja uttråkade. Vi behöver tankar utan tid att passa, tristess kan bli den källa till motstånd vi så väl behöver.  ¨

Den tyske tramspellen Johann Wolfgang von Goethe sa någon gång att bara aporna hade tid att ha tråkigt skulle de bli som vi. Deras storhjärnade kusiner. Som när jag hade det trist och dagdrömde om friheten och att rädda sitt fosterland. Ni tror mig inte men varje gång ni dagdrömmer gör ni revolt.

 

Han sätter sig på golvet och börjar plocka med en mobil.

 

Jag vet att tråkigheten har dåligt rykte men som läget har blivit kan de saktfärdiga rädda oss.  Mitt tal är en lov till långsamheten. Så sjuk har jag blivit att jag vet att vi bara kan handla genom att sluta handla. Den har tråkigt tänker fritt och gör därför rätt. Då måste man få tid att tänka.

Det fick jag på den mest oansenliga plats ni kan föreställa er. Om ni kan föreställa er något alls. Era kretiner, nej förlåt, era dumsnutar, ni godtrogna och sömniga lyssnare. Min bästa, första och sista publik ska få höra när jag förvandlades till ett nationaldjur, en varg som inte var utrotningshotad, utan tvärtom förökade sig exponentiellt för varje val.

 

Han ser tyst på dem och fortsätter långsammare. Ljuset släcks långsamt.

 

Jag minns ganska exakt när jag upptäckte att jag befann mig utanför er och den svenska flocken. Det var en majdag 2014 när jag stod i kön till Hemköp nere i Hornstulls nya galleria.  Ja ni vet.

 

Pekar åt sydväst.

 

Varför jag tänkte fritt just då var inget särskilt men jag kände att kön accepterade mig. Mina tankar på riksdagsvalet och vart jag egentligen hade mina politiska sympatier krockade med alla fasanfulla budskap från veckotidningarna i stället invid kassan: ”Madde sur på Vickan”, ”Kim Kardarshian kommer utan underkläder”, ”Därför lämnade Lena Ph pojkvännen”, ”Laila Bagge om Reinfeldts hemliga kärlek”. Tidningsstället på Horntull, en vidrig mental våldtäkt.

 

Skakar på sig. Mumlar brrrr.

 

Svett och fylla stinker runt mig, det är så på Horan, men jag låter mig inte bekommas. Jag tänker att dessa billiga nöjen är vad folk vill ha men inte jag. Plötsligt slår det mig att också detta är en del av flocken, att slicka i sig klibbiga sentimentaliteter från den kolorerade veckopressen medan landet översvämmas av problem som ingen vågar tala om, än mindre tänka på.

Där i kön känner jag mig både som en i flocken och som en alldeles egen varelse, en varghanne som inte ville veta mer om vad flocken står för, något som jag fått veta under hela mitt liv, särskilt i skolan och på jobbet. Istället låter jag låta tankarna föra mig till en annan vänligare famn som inte hatar mig.

Valet 2014 skulle inte bli lätt visste jag då,  men skulle jag verkligen våga göra det ovärdiga, det  förbjudna som alla talade om och levt på, och som den hyllade Younes Hassan, gjort året innan med sitt ovärdiga öppna brev till frissan, märkligt nog kallat Bästa Beatrice? Hon svarade honom med sitt öppna brev, Bästa Younes. Och de båda hatade sådana som mig, fria vargar som struntade i deras uppmaningar till korrektion och tvång.

 

Ylar och tjoar. Sätter på sig ett hundhalsband.

 

Vår justitieminister ursäktade den gången 2013 alltså att polisen respekterade lagen om inre gränskontroll och rikets utlänningslag. Ett värre missgrepp än att hetsa mot poliser som gör vad lagen kräver kan jag inte tänka mig – och ändå blev ni glada för att hans skull när justitieministern sa förlåt till en tvivelaktig figur som Younes Hassan.

Som när hans vänner brände bilarna i Husby samma år. Ni log då ni med fast ni låtsades vara ledsna. Ni njöt av eldarna som värmde er, tunnorna dit alla drogs på natten för att samla gatsten och bengaler. Ni svek de föräldrar som aldrig kommit hit till Sverige för att se sina barn bränna och kasta sten. Ni as, ni vidriga, ni fega hundar. Politiska djur som lever på brinnande bildäck och sirener.

 

Muttrar något om brinnande bilar . Rister till. Vi vill vi ska beväpna oss med Ebba Grön hörs.

 

I kön på Hemköp blev jag en varg som sökte en ny flock. Att verkligen våga ställa de svåra frågorna som inget korrekt politiskt parti kunde göra tidigare hade med ens blivit möjligt för mig. Hur och varför vet jag inte. Dessa avskydda svenskar, lantisar, pekade ut denna sidoväg som allt fler tog.

Där ser ni hur jag blev sjuk och ond. Ni föraktar mig för det, jag vet, och det kan ni bara göra till priset av att jag fortsätter vara sjuk. Men er tid är snart ute. Ni hatar oss och därför är vi sjuka, men det är ni som älskar att hata oss. Vi onda göder er goda. Några av oss hatar nog er, men inte jag. Jag är varken politiskt korrekt eller inkorrekt. Däremot vet jag att ni kommer också befrias.

 

Ljud från Sveriges radios God morgon världen och SVTs Agenda.

 

Jag vet att jag varit som er.

 

Går fram till någon i publiken, hälsar och kramar om personen.

 

En som gått upp på söndagarna med God Morgon Världen, som sett Agenda på kvällen och som en sovande flock fortsatt hela veckan att ligga tryggt bland de andra hundarna. För ni är ju hundar eller hur, ni som inte klarar av att befria er själva? Vem har sett en fri hund ? En utan husse eller matte. Ni har både mattar och hussar omkring er dag och natt. Vi vargar har inga herrar.

 

Han sitter tyst en stund. Tänker och pillar med sin mobil. Ser upp och blundar.

 

Ni kommer att låta mig gå hädan som den vargdjävul ni vill se mig som. Min död blir en hämnd mot er. Jag vet att ni önskar att alla vi avvikare begick självmord som jag gör strax eller bara försvann. Emigrerade till någon ö. Färöarna, Island, Åland. Svalbard. En och en halv – kanske två miljoner svenskar lämnar landet. Ni kan se framför er hur lyckliga ni skulle vara och säkert vi med. Vi slapp er och ni oss.

Ska vi säga så? Är ni med på det? Svenskjävlar. Svennar och svennehoror. Ni kan dra åt helvete. Jag hatar er mjuka bleka svennebananer.

 

Han ser upp och lägger en hand för ögonen. Tar bort den och reser sig upp.

 

Det är slut nu. Allt är över. Ni är fria.  Jag älskar er.

 

Röker en cigg och går in bakom ridån

Ridå

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* * *

 

AKT II

 

Han går in och ställer sig framme vid scenkanten och backar baklänges till mitten.

 

Jag var en dålig hund. Jag gillade aldrig vardagsrummen med sina lampor och cigaretter på balkongen, utan föredrog savannen, skogarna, fälten, haven, bergen. Mina tankar försvann alltid bort dit när de kunde och där fann jag liv. Inget liv för herrarnas hund men för en stark och vacker varg. En som närmar sig fåren och hundarna om natten för att röva bort dem, en efter en. Befria kretinerna som själva smitt sina bojor som de ömsint vårdar och vars nycklar de bär utan att använda dem.

Hur står ni ut med er själva ? Hur kan ni sitta där utan att resa er upp och gå? Varför håller ni på, egentligen ? Som ni väl vet vid det här laget har jag bara mält mig ur flocken utan att säga något, där i kön i livsmedelbutiken i Hornstull.  Av alla jävla ställen.

 

Fnissar och pekar bort mot Söder.

 

Där fortsatte jag att inte gå er väg, fortsatte med att att gå förbi tiggarna utan att ge något, på väg ut på Långholmsgatan och med sikte mot Högalid. Alkisarna hälsade som vanligt och jag vinkade tillbaka. Det var första gången de bjöd in mig till deras krypin vid Lundagatan.  Jag hade aldrig tänkt på dem men de var hyggliga och stolta svenskar.

 

Han tar fram en pappersmugg. Sätter sig och tigger pengar med slutna händer.

 

Jag var förvirrad. Kanske sjuk redan då. Jag förstod att om jag satte mig ned med dem skulle jag kanske bli sjuk men det gav jag fan i nu. Allt var möjligt. Att bli som dem eller som er eller bli sjuk eller dö för egen hand.

 

Han sätter sig på en stol.

 

De berättade om det hårda livet bland härbärgen och tiden innan bolaget öppnade på morgonen. Klockan var halv elva så de hade fått sig en halvflaska och ett par öl redan. Själv smakade jag inte starkt. Nerverna ni vet. Tar inte ens kaffe.

 

Han ser bister ut och vrider händerna.

 

Jag stod vid någon som visst hette Erik som prompt skulle berätta vad som just skett. Hans ansikte var rött och köttigt. En buse tänkte jag men sa inget.

”Jodu, nu ska du får höra”, sa han och skrek i mitt öra. ”Imorse kom en busslast hit med folk som plötsligt skulle utfordras. Samtidigt kom Röda Korset och socialen med kaffe och mackor. De nästan pussade på nykomlingarna, araberna om man säger. I alla fall så hann nästan allt gå åt, bara ett par mackor kvar. Så jag gick fram för att sno åt mig en, men då jäävlar! Käringen högg till i handen och langade iväg mackan till måsarna. De skulle vara till migranterna tjöt hon. Vadårå, sa jag? Jag är för fan migrant själv från Finland. Nä du, den gubben gick inte. Hellre måsmat än människomat. Om man säger så. Fy satan vilken kärring!”

 

Han tar fram en nässpray och servetter.

 

Min dag blev inte sig lik efter detta och jag gick inte till arbetet heller. Istället satt jag kvar och lyssnade på allas historier om hur deras slitsamma liv under rus och abstinens hade förändrats. Jag talade även med folket från Röda Korset och Stockholms stads Socialförvaltning. De sa att smörgåsarna inte var till för andra än de ensamkommande barnen och flyktingarna.

När jag om de verkligen var ensamkommande, barn eller flyktingar slutade de tala med mig. Så enkel var min förvandling från god till ond i deras ögon – bara att lugnt fråga hur det kom sig att man hellre kastade bort mat än gav resterna till de behövande som redan fanns där i Horan. Som bott där bland betong och kartong sedan 70-talet. Ett jäkla Bronx som Lundell kallade det när han var vid Zinken.

 

Toner från Lundells Stockholms City, liveversionen på Natten hade varit mild och öm

 

Jag sjukskrev mig inte den dagen utan lämnade bara in min arbetsdator och bricka, sa till chefen att jag var Sverigevän och bestämde mig för att leva hederligt. Leva på vad jag kunde få in från sådana som er, ja tigga alltså. Lägenheten hyrde jag ut till fyra studenter från Asien med viss avans så att det räckte till lite mat. Sedan flyttade jag in där vid lunden på Lundagatan där ni går förbi på väg till gallerian och tunnelbanan.

 

Pekar.

 

Jag har sedan dess mycket riktigt blivit sjuk på allvar men inte som ni tror. Inte i skallen min. Den är bättre än någonsin.

 

Plockar med nässprayen och servetterna

 

Min kropp lider av kölden och av misshandel från de som vill hyra ut min plats till andra tiggare. Jag brukade sitta alldeles vid spärrarna på en liten avsats, ett perfekt ställe som man kunde vara i fred på men också få in bra med pengar. Den platsen var bäst i hela Horan och det hade ett gäng romer  upptäckt, de som hade hand om hela Knivsöder.

De pissade på mig, de slog mig, de brände upp min kartong som jag gömt,

 

Visar upp en bit kartong som sittdyna

 

Men de var inte lika tidiga som jag var. När stationen bytte spärrvakt vid 4.30 smet jag ned innan den nya hann se sig om efter tiggare och då satte jag mig på den bästa plats jag någonsin haft. Där satt jag tills dess att ett helt gäng med klanhövdingen i spetsen knuffade bort mig.

 

Blir knuffad, faller, sätter sig med en tiggarkopp.

 

Jag gapade och skrek att det är fanimej mitt land också.

 

Skriker och ylar

 

Några av mina kamrater på gatan sa åt mig att gå till riksdagen om det var så viktigt att rädda Sverige och här står jag nu:

Svenskfödd och Sverigevänlig man född 1980 som arbetat sedan 19 årsåldern med distribution och logistik och nu senast som kontraktsspeditör för ett åkeri där jag haft ansvar för stora kunder, en key account manager som respekterades. Ogift men med flickvän, Marit, vars otrevliga morsa ni hört om.

Som ni ser klär jag mig bra i kostym och får därför in tillräckligt med pengar. Runt 300 kr per dag. Med det som blev över från hyran levde jag bra med härbärge två dagar i veckan, dusch och säng, och resten ute bland folk och i parkerna, tills de tog ifrån mig min lägenhet. Utan inkomst ingen bostad, utan bostad ingen inkomst.

Men jag är en fri man men som sagt, samhället och ni, ni som står här och glor, ni ser mig som ond och sjuk. Eller hur?

 

Frågar publiken vad fan de gör här. Går fram till raden och morrar.

 

Jag hade inte behövt bete mig så att chefen sa upp mig så där snabbt, men jag visste att jag ändå inte stod ut en enda timme till där. Transportfacket hade legat på mig eftersom de anade att jag nog inte hade rätt värdegrund. Jag var ändå kassör i klubben men hade väl sagt ibland att vi inte kunde ha råd med både välfärd och massinvandring. Bara det räckte för att de skulle skriva om mig på nätet och till ledningen. Och det var innan den där drömska kön på Hemköp då allt stod klart för mig. Antingen frihet eller lydnad. Ni valde lydnaden, jag friheten.

 

Han ser upp, tyst. Vilar händerna i knät. Sträcker på sig och ställer sig upp. Går ett varv.

 

Har ni aldrig känt den där blixtrande klara insikten som klyver tankarna, reder upp allt surr tills att man inser hur det ligger till ? Måste vara som att vara frälst. Ja, jag vet vad ni säger. De där Sverigevännerna är som pingstvänner. De vill bara tala om hur de mött ljuset – vårt nordiska skira ljus, folket, landet, naturen med sina vargar. Sverige.

Ni ler och blir bekymrade. Ni vill hjälpa mig, få mig tillbaka. Vårda mig som om jag led av smygande schizofreni. Som de diagnosticerade Joseph Brodsky, den ryske poeten, med när han misstrodde staten. Han var en rysk varg. Jag är en svensk varg. Lika statlös som Brodsky

.

Ni däremot tror på staten och på er godhet.  Staten tror också på er godhet.  Ni och staten älskar varandra. Ni är goda, vi vargar är onda.

Nåväl. Ni kommer behöva ett ordentligt lavemang för att få ut er förstoppning. Som en stor svensk författare skrev, ”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Jag har rest i tankarna och nu vill allt komma ut.

 

Ridå

 

* *  *

 

AKT III

Han kommer in och ställer sig med händerna i sidorna. Klädbyte

 

Jag tjänar inte denna förrädarregim längre. Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation.  Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. Med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.

Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig. Intill nu har ni styrt över mig men nu är det slut.

 

Tar upp dunken och slänger den framför sig.

 

Ni hundar kan tro vad ni vill men ni slipper inte undan sådana vargar som mig. Jag kan bränna upp mig själv här och nu, precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Deras brända kött stank över hela Sovjet och Nordafrika, så pass att folk förstod att det inte gick längre att tiga och tåla och trampa på som ni har gjort tills ni kom hit idag.

Att sätta eld på sig är att bli ett vittne, en martys som grekerna kallade de heliga som vågade sätta sig upp mot makten och vittna med sin kropp. Dessa personer bar på någon fläck som sådana som ni smetat på dem. Ett stigma. Fläckarna som skiljer oss och de, vi och dom, ni korrekta och oss Sverigevänner.

Ni vill inte tro det men ni kommer också bli nedfläckade som vi. Ni är i ledband nu, men måste blir fria en dag för att leka med oss vargar.  Ni har alla möjligheten att inte fläcka ned oss, inte smeta ned oss med er bruna avföring. Ni kan också säga nej till vad staten vill att ni ska göra vilket är . .  ja,  vad vill staten?

 

Han lutar sig fram och lyssnar

 

Att lyda naturligtvis. Ni har gjort det ända tills ni kom hit för att lyssna på mitt pladder, era kretiner. Men ni kan mer än så. Ni har inget att förlora utom era bojor som Karl Marx sa. Det enda sanna han sa för den delen.

Tack för att ni lyssnar och inte går. Jag tror inte att ni har varit missnöjda även om jag inte sjöng och dansade, bara pladdrade om mig själv och varför allt är åt helvete. Men det får man väl inte göra i det här jävla landet.

 

Ler ironiskt och hytter med nävarna.

 

Ni har min tillåtelse att tänka fritt och att säga emot mig och alla andra, även staten, era sura kollegor, er familj, och era vänner. Vill ni citera mig är det inte möjligt eftersom jag bara pratar och inte är en skrivkarl även om jag läst en del. Om man säger.

Gå i frid och tro gott om oss onda vargar. Ni behöver oss mer än vad vi behöver er men låt oss inte kivas mer. Låt oss tala fritt, ärligt, öppet. Yla tillsammans.

När ni ropar ”Vargen kommer” nästa gång ska det vara på allvar och då är vi med er i anden. Vi vet att det finns vargar på riktigt. Som Svenska Motståndsrörelsen, Nordisk Ungdom….idioter. Men det finns även ensamvargar.

Som terroristen Taimour Abdulwahab som dog idag för fem år sedan på Drottninggatan i sin bil. Men jag är ingen inkompetent arabisk självmordbombare, bara en rejäl svensk självmördare och varg. Ingen av er kommer dö nu, men flytta er bakåt för säkerhets skull.

 

Schasar med händerna

 

Backa för helvete !

 

Han tänder tändaren. Tar upp mobilen.

 

Jag ringer inte mina bröder för de hatar mig. Younus Hassan är deras nya bror, inte jag.

 

Viftar med händerna. Schasar bort publiken.

 

Ni kan gå nu. Ni bör gå nu. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Amen. Gå. Amen. Gå hem. Nu.

 

Han sitter kvar medan Allen Ginsberg läser dikten Howl, som visas på en skärm med stillbild

 

 

När dikten är slut visas denna bild 

 

med texten ”Thích Quảng Đức, 11 juni, 1963, Sydvietnam”

Salongen släcks ned och en tändare tänds.

 

SLUT

 

Denna monolog har aldrig uppförts och är det första av dramatik jag skrivit. Den är inte fulländad på något sätt utan kan omarbetas om någon villig regissör, skådespelare eller teater hör av sig.