Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Tania Groth’s speech in Tensta on women in islam

Tania Groth. Foto: Roger Sahlström
Tania Groth. Foto: Roger Sahlström

 

On Women’s Liberation Day March 8, the Danish activist Tania Groth gave a speech about women in islam in the suburb Tensta north of Stockholm, report in Swedish with clip of Muslim woman harassing speakers.

 

Here is a YouTube clip that covers most of her talk.

Below is the full text:

 

It is a great honour to again be standing here before you and especially on this day “international women’s day”.  I hope I don’t take up too much of your time because it is a subject about which I have much to say.

I stand here because strong Scandinavian women, the REAL feminists, have fought long and hard for equality, in a struggle that has been going on for almost 150 years in every sphere of our society.  I love my life here in Scandinavia – in Europe – as a women and I feel incredibly privileged and grateful for the twist of fate that allowed me to be born into a society where I can freely stand here before you and speak my mind.  But not everybody has the privilege to freely voice their opinion – even if they DO live in our Scandinavian countries!

So…we are here today to take off the veil.  There are, however, other and different veils that need taking off other than the physical veil.  What I would like to talk about today is taking off the mental and spiritual veil that keeps millions of women in perpetual slavery, misery and subjugation or in the case of western feminists creates in them a veil of ignorance as to the plight of their sisters, not just in the Western world but worldwide.

We are in the midst of a cultural battle and one which shows itself in many and various ways – in especially womens lives.

About 8 years I heard a man savagely beating his wife from 4 floors away.

Filled with anger, I yelled at him to stop by saying I SEE WHAT YOU ARE DOING!

He stuck his head out the window and replied in broken Danish “FUCK DIG, DIN DANSKE LUDER, JEG SKAL KOMME EFTER DIG” (FUCK YOU, YOU DANISH WHORE…I’M GOING TO COME AFTER YOU)

He then slammed the window shut and closed the curtains but the screaming stopped.

What struck me about it was that he felt no shame about what he was doing – he just showed anger.  How dare I challenge him!  He was reacting, as I now know, in quite a normal way for a man from a paternal culture where women are worth little.

I’m afraid however that many would not have reacted.  Out of “cultural respect”.  We aren’t really supposed to stick our nose in other people’s “business”.

I am here to say that we NEED to stick our noses in THAT type of business and we need to say NO, I will not accept it.  We must NOT close our eyes and ears nor windows and doors and think that we have no right to interfere because it is another culture that we have to respect!

A culture where it is legitimate to beat up on women deserves no respect.

And yet, that is exactly what we are expected to do.

We do not and MUST not in any way respect that type of primitive and violent behavior whether it be mental or physical.  It is HER right – whether she be from another culture or our own – to demand OUR respect for her life, liberty and well-being and to expect our help – AND our interference.  I am not sure how much my interference helped this particular woman but at least she KNEW that there was somebody who DID care about her well-being!  And that is worth something.

And here is the real heart of my speech.  I ask you, where ARE the collective howls of outrage from women?

 

Why DO we minimize and turn a blind eye to the examples of misogyny that we see ever more in our society?  And why aren’t more non-muslim feminists speaking up about violence against women – ALL women – not just in muslim-majority countries but right here at home?

Why do we ignore the terrible fate of some women who live right here in our own societies.  Not just muslim women but our own indigenous Scandinavian women who are, as we speak, being harassed, and groped and raped at an unprecedented rate by Islamic men who have no cultural respect for women.  It has become, horrifyingly, almost a normal thing to read in the newspaper…oh well just another woman raped, or stabbed, or beaten! More of the same – every damned day!

I am going to read to you a short story I read recently on a blog – by a young muslim woman who is questioning islam:

I am a 19 year old female who lives with two Palestinian Muslim parents. Since I was a little girl, I remember the taste of Islam in my mouth was a sour one. I would have nightmares about Hell and I felt a crippling fear towards God. I was told my nightmares were a warning to stay faithful and that my fear in God was only devotion.

When I was 14, I attended a wedding. The next morning I woke up very sick, and my mother was convinced that I’d received ”evil eyes” from the other guests. For the next year, I went through a severe depression and instead of getting proper help, I was bombarded with religious ”medicine”; I’d been to at least 4 sheikhs who promised to ”heal” me through the will of God. It was all very unsettling and scary for me as a kid and by my 17th birthday, I had become obsessed with researching Islam and the theory of religion as a whole.

For the first time, I felt relief to be wrong, that my parents were wrong. Last month, I openly discussed religion with my mother and father and younger sister, and they rejected almost everything I showed them, barely listening to me, even though I’d been decent enough to listen to them. Their passive aggressiveness turned into full-fledged wrath, and I was told to shut up and never bring this up again by my father while my mother cried and screamed about how her oldest daughter was a ”blasphemy” and she was embarrassed to be my mother and how I was going to send them both to Hell for my selfishness, yada yada.

Things still aren’t good, I am now dealing with them assuming I’ve become an apostate to ”whore” around, do drugs, and abandon them, because that’s what faithless people do – what Godless women do. A woman of Islam is obeying and quiet and compliant and I am none of these things. They have told countless times I am the worst type of woman. As a woman, however, I am more than ever feeling the effects of Islamic misogyny, and as their daughter, I feel forgotten, like the person I’ve always been has been thrown away and replaced with the image of an adulteress demon riddled with disease and perverseness.

I am still me, just not what they wanted. I feel like any confidence I’ve had in my decisions before is gone now, because I don’t want them to think I am doing something bad, even if I’m not. Even though I am so angry with them, their anger towards me affects me more. I feel like I turned my backs on them and that I put my mother, especially, through a lot. I don’t really know where to go now. How do I battle the emotions of guilt with the desire to pursue a life and identity of my own?

That was the story of a young muslim girl who WANTS to be a part of our society.

A huge number of women are imprisoned in this way under a misunderstood government sanctioned politically correct cloak of cultural “sensitivity”.   There is no way of out of this jail for these women unless we become aware and help give them the key to get out.

There are many women living under Islamic oppression who WANT to be a part of our society – who have seen it as an opportunity to gain a measure of freedom when they come here.

Imagine then their distress when they find that they have to live in Islamic enclaves and become even MORE Islamic!  To live even MORE restrictive lives than they did even in their homeland – because their families are afraid that they might become westernized!

And then imagine the ultimate distress…that not even Scandinavian women care about their situation!  They see and hear these selv-indulgent insane modern Scandinavian feminists who do nothing but wallow around in their self-righteousness.

I call them false feminists – pseudo-feminists – because they have made it abundantly clear that they don’t care about what happens to other women, they care about themselves and their own liberty – only.  Never mind that other people get trampled in the process, men, women…who cares.  So long as they can stand, pioius, self-righteous and holy and proclaim themselves a proud FEMINIST!

It is a label that I today would be embarrassed to wear.  I see them making victims of themselves.  I see them passively aggressively trying to claim that they are so hard done by – in order to get special status, protection and attention.  I am woman – hear me roar.  It is not about equality – it is about power – at the cost of others.

Like Frankenstein, todays feminism has become a parody of the real living thing.  A real “feminist” is somebody who is first and foremost a human being.  It is a person who can look beyond her own little miniscule pond and see the other fish as well.  They have forgotten what we are fighting for, not just as women, but as people.  A collective freedom.  They have become selfish and they swim about in their monstrous puddle of perceived persecution and insult.  They attack their own, even their sisters who just want to be home-makers and good parents, they attack men for…well, for just being MEN!  They waste their time on trivialities and stupidities – like insisting that there is no he or she and that boys must play with dolls.

Even as we stand here with the greatest threat to humanity and womanhood and womens welfare – EVER – the islamisation and the increasing violence in our societies – they still wallow in their own self-indulgent pond, swimming in egoistic circles around themselves.  And all the while there are women out there who truly WANT freedom, thirst for it, hunger for it – but who do not know how to break free. Do not have the resources, do not have the advice and help needed.

Many of these women have come to our country in the hope of a free life, a life of liberty. Do we hear about feministic solidarity and the fight for them?

I hear nothing but thundering embarrassing silence.

I say to you feminists of Scandinavia.  You have forgotten what solidarity between people and between women means.  You are letting your sisters down while you navel gaze and holler up about your own rights and privileges.  You are demanding concessions and squabbling about small insignificant issues while women are being raped, dying and their lives destroyed.

I am here to ask you to look into yourself and to look beyond yourself.  I am here to ask you to listen to and learn from women who are WORTH looking up to, listening to and learning from.  Women with REAL messages.  We are talking about the REAL feminists who are trying to help other women out of their prisons – Ayaan Hirsi Ali, Mona Walter, Wafa Sultan, Sister Hatune, Hege Storhauge, Elmas Berke and thankfully so many more – and their voices need to be heard. They don’t call themselves feminists – they call themselves THEMSELVES and they are too busy dealing with reality.  They don’t mess about and boo hoo hoo with small personal issues in order to work their own narrative about how terribly cruel and how unequal it is for them.

The pseudo-feminists need a real god solid kick in the rear and we all need to wake up from our slumber and make some real changes and to focus on the REAL challenges.

We have to, for example, work toward making our laws reflect a TRUE equality for ALL regardless of gender AND culture. And not just equality for the western woman – but for those of other cultures who share their lives in our countries.

We have to be unafraid to talk about cultural differences and the unique challenges the muslim women live with – misogyny and violence in their culture and in their homes – which is so very much different from the small challenges that we western women face.

We also have to let them KNOW that we DO care about them and want to help them assimilate and gain their freedom.  We have to be prepared to open our hearts and our doors to those women already here who WANT to be a part of our society.  If we do not let them know that we are there for them they will not know where to go and what to do – other than the woman’s crisis centers.  And we will have helped put them there.

We have to establish safe places where they can come and get REAL help in making a new life for themselves or to just get away from abusive families and husbands.  We have to be not afraid to use the law against those who would keep them from realizing their lives as free women.  This is a hard bit because we have to be unafraid to tell their families that they WILL be prosecuted, harshly, if they try to prevent these women from getting a new life.  They have to know that they will be protected.  Because they are worthy of our protection.

We have to challenge their culture.  And we have to dare challenge the screwed up political correct elite who through their “goodness” are keeping the status quo.  We have to challenge our fear of interfering in another culture.

But alas we do not!  We accept that they are repressed because that is their culture and our politically correct environment has ensured that their culture must be respected at ALL costs!

Are we really OK with other women living in our society, right here at home, that are treated like second class citizens and who do not have the same rights as us?

They deserve no less freedom and equality than any Western born woman.

We need to try to help those muslim women who WANT a different life and help them achieve that freedom.  The freedom they as human beings deserve and have a right to enjoy.  We have to become aware of their situation and to stand together and to protect them and help them take off their own veils – even as we take off our mental ones.

And, if WE take the veil of ignorance off and un-blind ourselves – not only will they have a chance.

WE – will have a chance as well!

 

Mr. Sjunnesson from Sweden – an introduction

pet sav 2

My visit to a suburb outside of Stockholm with an Australian tv-team has gone viral over the last days.

Update March 18:

Here is the trailer for the show that involved me and the visiting filmteam.

Inicially, the news that the team was attacked by local inhabitants was the main story, but then a second story emerged: that I was the evil guide that led them to their fate with one run-over foot, one broken lip and one loose tooth, quite a shock but caught on film which will be broadcast later.

Me being connected to the alternative news site Avpixlat made the Swedish mainstream media aware of something they did not want to happen, an international news team from Channel Nine in Sydney with cameras directed to one of the most densely immigrant populated areas in Sweden, the multicultural centre Rinkeby. But I was there as an individual commentator, not as a representative of Avpixlat.

This second story got the upper hand in Swedish media who could not care less about some Aussies being hit by young Somalis, but also in the Australian Sydney Morning Herald, who were keen to point out that I was not a part of the team (which I never stated):

”Channel Nine has denied partnering with a notorious Swedish anti-immigration activist during an ill-fated trip outside Stockholm in which a 60 Minutes crew was allegedly attacked by ‘masked men'”

The Australian journalist Peter Vincent, a National Music Editor, did not stop at that to demonize me as ”a notorius anti-immigration activist”, no no. He also produced a video made up of slander and accusations, where I am also ”a notorius right-wing activist”.

For a recent assessment of our debate on immigration, see Daily Mail

jsj

Where did music editor Peter Vincent get this nonsense from? Well, as I wrote above, while the rest of the world thought the story of the assualted team was the main news, in Sweden the main news was me guiding them there. So Peter Vincent was led by some colleagues of mine here in Sweden.

Here is an early twitter conversation between Peter Vincent and James Savage of the local news site TheLocal.se:

vin sav

While James was twittering to the end of the world, my enemy Annika Hamrud was at it too, as she had been before when I arranged a gay rights march through that same suburb Rinkeby where the assualt was made:

ahamrud

If you read Swedish here is an assessment of her twittering. A quote from Peter Vincent is also interesting:

”Channel Nine confirmed its 60 Minutes team ran into trouble in Stockholm but only provided basic details. It did however say that news service Avpixlat’ report was ‘accurate’. Avpixlat is however well known in Sweden as a website that takes a strong anti-immigration stance in its coverage; several Swedish journalists contacted Fairfax directly to make this clear.”

And to go with that are Peter Vincent’s communication with the liberal tabloid Expressen and, incidentally, the state run Swedish television network SVT:

”Fairfax (of Sydney Morning Herald) has been contacted by several members of the Swedish press concerned over Sjunnesson’s involvement in a story about asylum seekers and immigration. One reporter for tabloid newspaper Expressen wrote that taking Sjunnesson’s guidance ‘would be like a Swedish crew coming to Australia and using Pauline Hanson as a fixer to cover immigration related issues.’

‘Avpixlat is not being taking seriously by established media in Sweden, as it is regarded as too extreme,’ he wrote.

Another reporter for public service broadcast network SVT said Avpixlat ‘is a far right-wing extremist site which only produces racist articles about refugees with the goal to stop immigration to Sweden completely’. She added that 60 Minutes ‘will not likely get a neutral and objective side of the story with [Sjunnesson], because his journalism is far from that.'” SMH

So Swedish government reporters spread the word across the globe whom to trust and not to trust here. Interesting.

This story confirms what the Canadian broadcaster Ezra Levant found during his visit last week (yes, we met but not one was hurt so the Swedish PC media did not get informed):

Malmö visit

Police office

Danish comment on Sweden

Swedish journalist

European visit including to Sweden

What Ezra Levant and Jeppe Juhl from Denmark pick at are the problems with immigration and islam, but also the media silence and akwardness around any criticism of the situation. The national media do not want any discussion about these topics, hence the rise of the alternative media such as Avpixlat where I work but also Fria Tider, NyheterIdag, Exponerat, Petterssons, Tobbes Mediablogg, Gatestone, Granskning Sverige, RLM to mention the most widely read.

This video of a fire department and its multicultural aspects is also relevant in this matter.

An introduction to Mr. Sjunnesson

This longwinded (and probably boring and egocentric, as this bio in Swedish is too) text below is a refutation of the misinterpretations of my person that appeared above by Swedish and Australian journalists, defemations that could be brought to court but I leave it at that. I just want to get these accusations out of my system and move on. Listen to this interview in English if you want the content but not the text.

None of what is presented below is a guarantee for me not being a nasty racist or whatever. I may be a gay advocate, Buddhist, ex-Marxist, literary, educationalist son-of-a-bitch. But it seems quite unlikely after you have gone through my bio.

I am not a right-wing activist. The movement I support is a part of a nationalist center-right position but not right-wing as such. The party Sweden Democrats which I support belong to the EU group with UKIP which makes it a decent party, see my review. In a Western political comparison, my and the SD position would be called sometimes left with regard to welfare issues and right regarding defense, immigration etc. But in Sweden this party is seen by the establishment as a threat, thus all the namecalling.

Personally I am more of a freethinker, a libertarian (a Rand Paul supporter) but mostly a contrarian. Formerly on the libertarian left, now in opposition as the left has taken to power. Liberty above all: Hayek and Hitchens, Scruton and Steyn. Mahabharata and Montaigne.. But most of all, the fellow antagonist and apostate of the middle class academic cultural left, Richard Rorty.

To want a lesser immigration does not make one a racist which is the common view from maintream media and politicians (for an exception, see my review of Collier’s Exodus). In Sweden where a strict politically correct culture reigns, this oppositional view leads to troubles, lost jobs and family ties, marginalisation and repressions from the establishment.

Brit grumpy ole man Pat Condell has something to say about my country in this regard:

Goodbye Sweden

The Rape of Sweden

Sweden Ship of Fools

Sweden goes insane

Sweden a Muslim country

Goodbye Sweden, Hello Islam

You seen now why a critical attitude towards immigration is viewed as racist? If not, read these texts:

Interview with Tino Sanandaji

Foreign Policy on the most generous country

Swedish commentator in The Spectator

The Spectator editor in Sydney Morning Herald

Daily Mail on Swedish migration and media

I wish that we could have a decent debate around immigration, islam and political correctness but as for now, name-calling is what anyone like me get in response.

Peter Vincent of Australian Sydney Morning Herald calls me a ”Holocaust denier” – about the worst you can call someone. I have never written anything about denying the Holocaust myself, but covered a book launch in Copenhagen before Christmas, which is where Peter Vincent might have misunderstood my Swedish, se my report.

The event was to present a book by Flemming Rose, cultural editor of Jyllands-Posten, and responsible for the publication of the Danish Mohammed cartoons in 2005. His book Hymn til Friheden (Hail to Freedom) mentioned the ban on denying the Holocaust by the EU, Germany and some other European states.

Me, Aia Fogh and Flemming Rose at Danish Free Speech Society
Me, Aia Fogh and Flemming Rose at Danish Free Speech Society

Flemming Rose’s argument against such a ban is that it is a slippery slope that can lead other, less democratic countries to ban what they do not want to hear. He mentioned Russia’s ban on writing about the Soviet role in WWII, Estonia’s similar ban, Turkey’s ban on Armenian genocide, France’s ban on the Turkish ban, Urkraine, Georgia and so on. All these bans may rely on the democratic European Union’s decision to ban anyone who want to deny the Holocaust, which is a temptation that autocrats such as Putin and Erdogan have taken to implement.

That is all what I have written on the Holocaust. About Jews and Israel, I have written a lot more:

MP Party anti-semitism

FP on anti-semitism

The Ugly antisemitism part 1, 2

Demonstration for Israel

I am a member of two pro-Jewish and Israeli associations in Stockholm so this defemation of me as an anti-semite does not apply.

—-

Another issue mentioned above is my struggle for gay rights. I have been doing that more or less since late 1970s when I participated in the Castro Street Fair in San Franscisco, and wrote later about gay rights. Last year I organised a Pride Parade through the now infamous suburb Rinkeby which got viral:

Pink washing

RFSL

Media links 1, 2

Richard Dawkins’ tweeted

wpid-received_10152944658132201

I can add that I was called an un-patriotic traitor by right-wing media for this initiative to support LGBT rights in an immigrant neighbourhood.

—–

Before I was considered on the right I was on the left. As an activist, member of Vänstepartiet and theoretician, I wrote quite a lot. Here are a few samples:

Castoriadis/ Negri

Althusser, Deleuze, Negri on Spinoza

Pragmatic liberalism

Post-structuralism

The third Left

Non-statist left

Moralist welfare state

Autonomist Marxism

Communist Manifesto 150 years

Communitarianism

Empire

—–

Also, my Buddhist links can be mentioned. I call myself a non-practicing secular Buddhist. My writings have been few but along with meditation retreats and extensive reading, I do have some insights:

Secular Buddhism

Seminar (cancelled due to pressures from leftists)

Retreat

—-

Educationalist, folk education teacher, school principal and teacher trainer – many roles within schools and higher education. See these links:

Digital portfolios

Learning objects

School vouchers

Education blog

Indian teacher education

Indian school policy

Indian school legislation

My lectures

On free speech 1, 2

On Swedish nationalism, extremism, industry, immigration 1, 2, 3, 4

—–

Literary essays

Sinatra, Ginsberg, Springsteen

Mailer, Didion, Wolfe

—-

My books

I have written six books. Two novels and in non-ficition. Three books are in English:

Sara Sarasvati

Philosophy Papers

The Swedish Story

In the last book, I tell about myself in the afterword, which may be of interest to readers who have got this far. With this, I hope Peter Vincent in Sydney and his illwilled Swedish colleagues are less inclined to continue with their defamation, so I bid thee Adieu:

Afterword by an extreme Swede

I am extreme in Sweden, but normal abroad. Then how did I become extreme? At first I was like any normal Swede, which is extreme on a global scale but that is seldom acknowledged in Sweden. My development has gone in the opposite direction, towards the values and views of most people in the world, but this stand is considered extreme in Sweden.

How the story of modern Sweden came about has been my interest since youth. I wrote my graduation essay (specialarbete) at secondary school Lundellska in Uppsala in 1978 on the rise and fall of social democracy in Sweden. Two years before on 19 September 1976, I had been celebrating the fall of 44 years of social democratic party rule. The celebration took place at the Moderate party election night, but I was soon the leave center-right politics for leftist politics. The long reign of social democracy is unavoidable in any writings on Swedish 20th century politics and will be covered here along with other and deeper national roots to the successful welfare state.

For the next 25 years I was a left wing activist, elected and sometime writer. After finishing school in 1978, I worked at the left leaning Musikforum in Uppsala, joined the communist party VPK and started a study circle on Marx Das Kapital. Marxism was not the only influence as I was involved in anarchist and libertarian socialist groups. My early libertarian influences would keep me steady though, going from libertarian socialism to libertarianism by 2000.

Keeping to the ideals of the new left and counter culture, I wrote in small journals and magazines, but also in the regular leftwing press, as free-lance journalist and news reporter. I started a local monthly alternative magazine. When the left party needed a member of the board of culture in, I became an elected member of Uppsala municipality. My libertarian leanings led me to anarcho-syndicalism, autonomist Marxism, support for sex workers’ rights and harm reduction drug policies. The last two areas were not well liked by the regular left establishment. But I could not sustain a living and had to support a growing family and needed to work.

I had a BA in philosophy which was useless on the job market, but gave me the idea of continuing with graduate studies for a PhD. My supervisors were not interested in my fascination for subversive French thinkers like Foucault and Deleuze and I did what I could to be a pain in the ass for them and Uppsala University. Attempts to find compromises between their stand for analytical philosophy and logic and my post-structuralist and post-Marxist wilder ideas did not yield any results.

Academia and journalism did not pay off so I became an adult education teacher and graduated with a teachers’ diploma as folkhögskollärare. Folkhögskola is a residential community college for adults in need of a secondary education or wanting to expand their knowledge or skills in some particular field. Myself I had been to one for media studies and quite liked the idea of self-directed learning. Folkhögskolor and study circles are parts of Scandinavian civil society as an egalitarian and formerly rural alternative to academic and urban educational institutions. I worked for such schools for adults in Brunnsvik, Biskops-Arnö, Wik and Rinkeby. Later I quit the folk education career and shifted to teacher education and school leadership, but continued to follow my intellectual interests at home and abroad.

Europe was considered conservative and rigid from the more modern Swedish point of view after World War II. But I was eager to get to know more about something other than bland and insular socialist Sweden. The left leaning yet open minded publishers Bo Cavefors and Brutus Östling were helpful to bridge the gaps to continental Europe for me and other dissenting leftists. The American influence of Sweden is strong. I had spent 1975-1976 in high school in the Ozark Mountains, Arkansas, and another six months hitchhiking from the East coast to the West in 1979. Anything but Sweden. In 1982 I moved to Denmark, hung out with squatters and tried to support myself on free-lance writing but had to move back. Later I moved again but now with family to Switzerland for a year of child care, probably being the only house husband there. Then I moved to USA again in 1993 as graduate student at New School for Social Research in New York.

The stories of extreme Swedish policies and the many embarrassing scandals of domineering socialist party that will give readers a picture of Sweden as extreme in the following chapters are picked from media. But I have similar experiences from various work places and everyday life that give me enough confidence to say that Sweden is certainly a strange country. From the age of 13, I have worked along with construction workers in my father’s business and later as home help and orderly at old folks’ home and hospitals. Taking odd jobs as a young middle class man is common and I was no exception. The excruciatingly inhuman treatment of elderly that Polish born Swedish writer Maciej Zaremba talked about in the first chapter were common at elderly care homes where I used to work. Zaremba was shocked as he had seen better care in poor communist Poland but I had not.

My work as reporter at local newspapers and free-lance gave me access to ordinary people in small towns. Their country views were less extreme but often ridiculed by the priggish left leaning establishment in urban areas. But my most important experiences that drive the work behind this book are my years working with immigrant youth and adults. Nowhere are the Swedish extremes more visible than concerning immigration, with feminism and family life at shared second place.

As deputy principal of a primary school with 99 % children from immigrant families, I got many stories that would fill another book but here is a selection. The school did barely function with only 30 % of students getting grades in all subjects and another 50 % enough grades to continue to secondary school. Yet it was hailed as a leading model for multiculturalism from National Agency of Schools, the principal was awarded and visiting groups of teachers and staff from more white areas came regularly to watch all the brown students. A human zoo with fights and loud laughs, exotic beautiful creatures and lots of teenage energy and rage. Fun but wild. I was responsible for organizing teachers in 30 languages as the Swedish policy on secondary language learning demands good knowledge and thus teaching of the first language. Newcomers had to learn their own language upon arrival, sometimes also new non-Latin scripts which were mostly useless outside their former nations. When immigrant families protested and asked for more Swedish teaching instead of classes in their own languages, there was no possibility. Teaching of the family language is strongly enforced policy and granted by law, even if parents or students do not like it. I quite enjoyed speaking Hindi, Spanish, French and English with the hardworking immigrated and settled teachers of all these languages. The Somalis in particular.

As I received the new students I saw bright young people that behaved well, listened to the teachers and studied hard. After six months they had changed into normal Swedish students, albeit with the immigrant cultural twist at this particular school. Normal Swedish student behaviour means misbehaving, not paying attention to studies nor respecting adults. Not all did and girls were better students than boys. But the socialization process into Swedish extremes was apparent and should lead to more than shrugs and smiles as the former shy students started to walk in and out of class or shout loudly in the canteen. Swedish teachers are extremely accepting of bad behaviour and viewed the new students’ development as normal. I did not. At canteen, food was thrown at me and other teachers with little response. I got hit but could not see by whom and no one cared much either. Next episode was more troubling.

A 15 year old student of Somali origin that was known to be violent had accidentally broken a window in the girls’ bathroom. As he was seen, there was no denial. He was pushed into my office by his mentor, a special education teacher, as was the routine not to be alone with misbehaving students. I told him that the window would cost him $100 in repairs but he had the option to work a few days in the school during summer if there was no money at home. His family was on welfare, a single mother with 8 children. He looked straight into my face and spat. End of story and a police report of the window and the spitting. My superiors did not like to report the incident to the police, but I did anyway and had to appear in court. The young man grinned when he was sentenced to have weekly talks with the social services. He had had many such talks with little effect.

There would be more visits to courts, police stations and social services. One day a gang of 20-30 young thugs from rivaling immigrant dominated suburb Rinkeby attacked the school with chains, fists and metal bars. Windows were smashed, people hit and panic erupted before the police came. Some student in the school may have invited them to stir trouble, but the school wanted to keep quiet. So did all involved students at the school as no one dared to speak of what they had seen. There was an informal local order in Tensta demanding absolute loyalty that was higher than school management and laws.

The school had a system of ethnic groups that revealed a pecking order according to various influxes and generations. On top were the Turks, Kurds, Iranians and some Middle Eastern countries. Their parents had come in late 1970s to 1990s and ruled Tensta-Rinkeby suburbs for a generation, replacing the hard working South Europeans and well educated Latin Americans who had come since 1960s – 1970 for work and asylum. This group on the top had their own representatives employed at a café and leisure center in the middle of the school who spoke Arabic, Kurdish, Turkish and Persian. When a conflict arose between a student speaking any of these languages and management, the instruction was to use this staff as mediators. They did not have any formal training apart from primary school often at their own former countries, at best. The students who got caught or were suspected of theft, harassment or disturbance were supported by these café employees and conflicts were to be solved with no Swedish involved, although the students could be born in Sweden and with good speaking ability before the conflict. Sometimes a Qu’ran was used where the student put his hand to ensure telling the truth.

After such meetings stolen goods could appear, expensive jackets, phones, keys and bags but there was no mentioning from where. The staff would hand over what was given to them by young intermediaries who learned how to deal with conflicts and issues within their ethnic group and outside any laws. Since there was no registration of which students had actually stolen anything, neither family nor police or social services were involved. Only the café staff may know but kept quiet as the ties to the youth were more important than keeping to the rules, laws and informing family. Whether theft was done by same or new students was never known as no records were kept and no follow up possible. Loyalty to local informal ethnic networks was crucial to make it in this destitute suburb.

If students were not from any of these Middle Eastern groups, they had to go by the regular Swedish rules which involved talking Swedish and have other adults informed. Somalis in particular were a large minority that did not get any help from the café staff, rather the opposite. Swedish students were rare. Other ethnic groups were also subject to regular school procedures. In this way, segregation was imprinted every day at school; one kind of treatment for Middle Eastern students, another for other students and distantly, a third kind normal regular treatment in Swedish primary schools. 2 km away were schools with predominantly Swedish students that obeyed normal procedures and many immigrant parents put their children there as my school was the last resort with a very bad reputation. Teenagers from this school had a few years before gang raped the Swedish girl in nearby Rissne which was told earlier .

I worked also with unemployed young immigrants from same destitute area north of Stockholm, trying to get them interested in theatre and become social entrepreneurs but with little success. The Latin American theatre association I cooperated with was mainly a setup for channeling government funds for private purposes. Often despair and violence were used as an argument for getting more money, since without this theatre project according to this blackmail logic, the desperate young men and women would turn into criminals and cause trouble. Same reasoning was used at a secondary school where youth could study rap music for three years in a special arts program. I was deputy principal there and saw same kind but faulty logic. Without the rap music program they would turn into criminals, troublemakers or be unemployed. But after studying rap music they could not enter higher learning nor get a vocation and most probably not support themselves by rapping. Same logic was used for other studies such as skate board, basketball and floor ball. With these leisure oriented secondary school programs, students would not get anywhere. My argument would be that with these programs neither geared towards higher education, nor to vocations or a possible employment (demand for paid fulltime rappers and skaters is rare), students were fooled. Floor ball and skate are great activities after school, not during. I have stories of drug arrests, plastic bags with urine thrown from roof tops and much else. None of my experiences as school manager and for teachers in similar areas are exceptional.

My middle class upbringing that had led to leftist activism and rebellion was comfortable with three sisters, mother at home and hardworking father. My father came from meager background. His land labouring father was single with six children in southern Sweden. He was bright but was not allowed by his father to go further than 7th grade. My father got mad, went to sea and joined the military which gave him a short engineering diploma which he used for further private studies in construction and road coating. He started his own construction company and became a self-made man. My mother came from more business family origins and was a fiery woman who went to New York and San Francisco for two years as a maid. She had a Mediterranean temperament and was quite courageous, as when she went alone to Iraq in 1973 for two weeks, a single pale red headed lady. My family had been host family to foreign students in Uppsala, among them an Iraqi nuclear scientist working for the rising Saddam Hussein regime. He had invited my mother after his years with us in Sweden. She took him by his word, went visiting his family and was probably the only white red haired single female tourist in Bagdad. No visits at any nuclear plants though.

I have tried to leave Sweden at least six times but always come back. India has been the last destination as I have family there. In New Delhi, I was associate director of the School Choice campaign at Center for Civil Society, a liberal think tank trying to implement school vouchers and deregulate the Indian school system[1]. With six years in USA, Denmark, Switzerland and India, I have gotten used to feeling normal in the rest of the world. Why I have such an ambivalent feeling for my country is because I feel extreme in Sweden, but normal outside. What is normal outside is considered extreme in Sweden. The country of extremes does not view itself as extreme but given all parameters as has been revealed, it is the most extreme country in the world in the sense of being extremely secular, rational, individualistic and paternalistic with radical egalitarian social policies supported by government and propagated by a left leaning media. Independent thought and expression in art, journalism, research and politics are discouraged and sometimes fought with violence by extra-parliamentary groups and activists who share same opinions as the left leaning media and political establishment.

Not only by standards from World Values Survey, but by all human measures and from all the extreme stories and scandals, is Sweden extreme. Only by acknowledging this and letting a million or more people migrate to Sweden will the nation become normal. Swedes are incapable to solve their problems as there is no self-awareness of being at fault. The patient is sick but does not notice. Psychiatrist David Eberhard gave the nation the medical diagnosis of panic syndrome. If Sweden was a patient, it would suffer from episodic paroxysmal anxiety due to its citizens’ incapability to cope with everyday frustrations, anxieties and small challenges. Other countries have citizens who live much harder lives with no such symptoms. I call these countries normal and would like Sweden to become one too.

[1] See www.ccs.in and Palmer 2011 for overview of CCS’ political and ethical thinking on free markets in India and beyond.

Start för Svensk Webbtelevision

2Swebbtv logo

 

Idag lanserar vi Swebbtv – en ny svensk webbteve kanal som bygger på medborgarjournalistik. Vi vill ha in dina videoklipp om vad du vill se och varför du tror att en webbteve kanal behövs.

Se  YouTube om hur du ska göra för att ladda upp ditt klipp.

Miss state

/Jan Sjunnesson och kollegorna på Swebbtv

 

9 april talar två svenska islamkritiker på Södermalm

ing ber

Efter att föreningen Fri Folkbildning som jag leder blivit avbokade igen i lokaler hyrda av Stockholms stad (se blogg och YouTube) pga påtryckningar har arrangemanget flyttat till Söder från Östermalm och mer än fördubblats.

Istället för att 60 personer skulle lyssnat till Ingrid Carlqvist kommer 140 personer kunna lyssna på henne och Bertil Malmberg tala om islam. En revansch som heter duga.

 

Lör 9 april

kl 13-16.30 (insläpp 12.30)

Inträde 200 kr

Van der Nootska Palatset

St Paulsg 21.

Södermalm, Stockholm
T-Mariatorget/Slussen

Arr: Fri Folkbildning

 

 

Mina böcker till salu via lån från FB-vänner

image

Tre  vänner på Facebook lånade mig sammanlagt 25 000 kronor för beställning av mina böcker från Createspace, ett självutgivningsförlag i USA. Stort tack ni tre sanna välgörare 🙂

Därmed har jag nu ett lager som jag kan ta av att sälja vid föredrag och tillställningar, eller direkt till intresserade (köper ni via Adlibris/Bokus får jag nästan ingenting).

Romaner:

Sara Sarasvati – engelsk kort thriller om en indiska som flyttar till Stockholm år 2020

Framtidsmannen – svensk översättning av Sara Sarasvati inklusive lika mycket nyskrivet. En politisk roman om Sverige åren 2013- 2023

Fackböcker:

Kommunitarism – åtta  översatta texter i politisk filosofi av etablerade amerikanska filosofer

The Swedish Story –  svensk historia och samtidsanalys

Sverige 2020 – översättning av The Swedish Story

Philosophy papers – elva egna filosofihistoriska texter

Beställ direkt från mig så signerar och postar jag

Framtidsmannen, The Swedish Story, Sverige 2020 och Kommunitarism, 200 kr/styck.

Sara Sarasvati och Philosophy papers 150 kr/styck.

Porto tillkommer, 45 kr   en bok, 75 kr 2 – böcker.

sjunnesson.jan at gmail.com
076/ 9000900 (också Swish konto)

För betalningar, se fliken Donationer ovan.

Tack!

Avbokade igen men ger inte upp

Ömalm

Den föredragsförening jag startade 2013, Fri Folkbildning, har nu 10.2. 2016 blivit av med alla inbokade lokaler på Östermalms Föreningsråd, Stockholm.

Därmed har denna lokaluthyrare som organiseras via Stockholms stad sällat sig till Rinkeby Folkets Hus, Göteborgs Stadsbibliotek, Södermalms Föreningsråd och Uppsala Nya Tidning.

Justitieombudsmannen klandrade nyligen  Göteborgs stad för att ha avbokat ett föredrag 2014 så det finns hopp om att försvara den  grundlagsfästa mötes- och yttrandefriheten. Nu får vi hoppas på en ny lokal.

Se mer på Fri Folkbildning och Avpixlat

Tre radikala spinozister

Althusser2

Den holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza lästes noga av några vänsterradikala kontinentala filosofer på 1960- och 1970-talen, Louis Althusser, Gilles Deleuze och Antonio Negri i den ordningen på bilderna ovan med Spinoza till höger.  Jag intresserade mig för deras läsning som var vital och olik allt annat jag läst om Spinoza.

Själv skrev  jag ett utkast till ett forskningsupplägg vid Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet 1997 som delvis finns här och som jag höll ett föredrag om samma år. Året därpå publicerade tidskriften Res Publica i nr 41/42/1998 en längre version som ni kan läsa nedan om ni klickar på bilderna.

Spn1

spin2

spin3

spin4

spin5

spii6

Spin. 7.1

spin7

spin8

spin9

spin 11

spin12

spin13

spin14

spin15

spin 17

 

 

 

Intervju med Richard Rorty 2001

Rorty11

Den amerikanske pragmatiske filosofen Richard Rorty (1931- 2007) ställde upp för en intervju i Stanford  i Kalifornien 2001. Jag hade sysslat främst med hans politiska och moraliska filosofi  men även en del metafysik sedan början av 1990-talet och träffat honom som hastigast i Paris 1990. Vi återsågs en gång till på Södertörns Högskola  2004 dit Hans Ruin bjudit in honom med hjälp av mig.

Mina texter och presentationer av hans idéer: 1, 2, 3 och 4 . Värt att notera att jag hade lämnat Vänsterpartiet 2000 och anammat Rortys förnuftiga kritik av den postmoderna vänstern.

—-

Intervjun publicerades i Axess i maj nr3/2002. Klicka på bilderna för att få fram texten och förstora den.

Rorty 1

Rorty 2

 

Rorty 3

Rorty 4

 

 

 

Vargen kommer – en monolog

220px-DavidBowie_Peter&Wolf_cover

VARGEN KOMMER

 

Monolog  i tre akter av Jan Sjunnesson

 

Berättaren iförd jeans, väst och skjorta, men trasiga och smutsiga. 

AKT I

 

Han kommer in, sätter sig på en stol, men ställer sig upp när publiken tystnar. Han tar fram en fotogendunk och en tändare. Dunken ställs till höger på scenen från publiken sett. Tänder och släcker tändaren ett par gånger. Blänger på första raden, går fram och sträcker fram en hand men drar snabbt tillbaka den.

Måste ledamöterna se mig brinna för att vakna upp? Känner ni inte hur det stinker av bränt kött redan nu ?

Jag är en sjuk människa, jodå . . .arg och elak säger ni säkert som om jag brydde mig. Men jag är ingen liten insekt utan en varg.

 

Ylar lite. Gnyr och gnider benen mot varandra.

 

Det spelar förstås ingen roll vilket djur jag har blivit Ni kommer ändå inte förstå mig.  En varulv som vill sätta eld på sig för Sverige.

 

Paus. Projecering av Riksdagshuset bakom. Riksgatan mellan husen.

 

Ni är min sista publik. Och hade jag en annan, större publik vore den redan arresterad av brandkåren. Inspärrad på en teatersalong på Söder.

Man blir människa genom att härma andra. Bara de sinnessjuka och okänsliga klarar av att inte härma.  Eccentriker, revoltörer, en flocklös varg som jag. Ändå var jag en gång som er. Normal. Korrekt. Snäll.

Jag var ingen galning som ställer sig här på gatan mellan Riksdagshusen som nu med en dunk fotogen och en tändare för att få er riksdagsmän att ändra er.

Jag var tvärtom en lugn rätt vanlig kille, en stabil och hederlig karl tills jag fick nog.  Som när min chef kallade upp mig för samtal.

 

Sätter sig på stolen och talar till någon som står över honom.

 

Han säger till mig:

”Peter, du är för påstridig och måste låta andra ha sina åsikter i fred. Du förstör våra fikaraster med ditt tjat om invandring och brott. Du är en jobbig fan, en stackare”

Jag svarar att ingen hade sagt något till mig och snarare är de nyfikna på vad jag tyckte.

”Jo det kan verka så, men de har kommit till mig med klagomål. Inte bara dom utan några kunder också”

Vilka frågar jag men får inga svar. Han låter mig vara med en varning.

 

Vrider sig på stolen. Ny scen.
Samma sak hände vid vårt bord på St Eriks bridgeklubb.

 

Tar fram en kortlek.

 

Bud 1. Pass. 2 sang.

 

Slänger korten bakom ryggen.

 

Jag som är en ganska bra spelare får ingen som ville spela med mig. De tisslar och tasslar om mig när de inte tror att jag kan höra.  Då går jag fram till dem och frågar vad som var problemet. De viker undan men skäms, det syns.

Han rättar till sina kläder. Ställer sig och talar till publiken.

 

Bara en människa av järn älskar det som andra föraktar. Jag är ingen järnvarelse, knappast en varg heller. Mina känslor är löjliga säger ni. De är avvikelser och jag har blivit en offentlig olägenhet. Det är sant.

Ett bevis för att sådana som ni har förkastat mig.

 

Paus.

 

Igår när jag, troligen för sista gången i livet, gick uppför Hornsgatan mötte jag min svärmor, alltså min flickväns Marits mor.

 

Han promenerar sakta på scenen. Lyfter handen till hälsning men tar ned den.

 

Hon såg bort och låtsades stanna vid den där thaisalongen för naglar. Hon som varken har naglar eller vett att klä sig. Jag fortsatte utan att visa hur sårad jag var. Ändå visste hon att jag var där. Hennes dotter ringer henne varje dag och berättar om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag säger, vilka jag träffar.

Dessa personer, och ni med för den delen, handlar för det allmänna bästa säger de. Det säger jag med, men menar det motsatta. Ni vill förstöra landet men jag vill rädda det.

De är misstänksamma och skvallrar. Ändå älskar Marit mig. Hennes mor vet jag inte, men fram till förra sommaren, alltså 2014,  kunde vi fika ihop men nu är jag fredlös. En konstig prick man inte vill kännas vid på gatan

En annan gång kände jag mig hotad på allvar.

 

Vänder sig med sidan mot publiken

 

Det är ett släktkalas som en yngre man, mitt syskonbarn, kommer fram och skriker,  ”Rasist, jävla gubbjävel!” till mig. Min syster, alltså hans mor, gör inget när han hoppar på mig. Han slår mig i ryggen, så här:

 

Visar

 

Jag försvarar mig, så här:

 

Försvarar sig mot en angripare

 

Då visste jag inte att jag skulle hamna här med en fotogendunk som vapen men det var oundvikligt. Att stå ensam mot er.  Har jag det mod som krävs för att förvandlas, förpuppas, förbannas, förvargas ? Förbrännas ? Kan ni rädda mig? Vill ni det? Verkligen?

 

Han hyperventilerar, irrar runt, ställer sig intill en vägg. Går sedan tillbaka till scenens mitt.

 

Vad är skillnaden mellan å ena sidan Bibelns och Koranens påbud att tvinga på sin tro på hedningarna, med våld om så krävs och avrätta avfällingarna,  och å andra sidan min svärmor och  hennes gelikar som gör mitt namn onämnbart och fruktat?

Graden av lidande möjligen, men mekanismerna är desamma. Social död, samhällets immunförsvar mot inkräktare, ifrågasättare. Flockens överlevnad kräver offer. Fårskocken och vargen. Ni ropar att vargen kommer men han är bara jag. Här kommer vargen!

 

Han ler och rusar fram mot publiken, skratt och yl blandas.

 

Ni tror mig inte ? Nåväl. Jag skämtar och ändå inte.

 

Han pekar på sitt bröst och lutar sig framåt.

 

Det har sedan min tidigaste barndom suttit en pil i mitt hjärta. Så länge den sitter där är jag ironisk. Dras den ut så dör jag. Som idag när både jag och ironin kommer att dö om det går så illa med mig som ni nu tror. Att jag brinner, sätter eld på mig självmant. Ni kommer bli varse att ironi är på allvar.

 

Han ler igen. Skrattar ironiskt åt sig själv.

 

Ni ser mig som en patetisk och vämjelig typ, eller hur ? En som inte bara är utstött utan även vill vara det och samtidigt vill vara rädd om sitt skinn med sin ironi. En jobbig jävel.

Hur är det möjligt att känna respekt för någon som förgripit sig på sig själv och samtidigt söker njutning i själva förnedringen?

 

Ruskar på huvudet.

 

Och varför berättar jag detta för er riksdagsmän och pressfolk som samlats här för att se mig brinna? Polisen ger jag fan. De kan brinna upp de med. Vakterna får hålla i sig annars får de fotogen över sig de med.

Vi har lite tid kvar. Låt oss tala om den moderna litteraturen.

 

Paus. Lutar sig tillbaka. Sätter tummarna i västen vid armhålorna.

 

Ni köper böcker av moderna författare som skriver att de är – och jag citerar från en upphöjd bok  utgiven på Bonniers – ”fett oroliga för klyschträsket”. Jo, erkänn, det gör ni. Och har ni inte gjort det ännu så har ni hört talas om honom, den vackre långhårige Younus Hassan.

Han föraktar allt jag står för. Han intervjuas i alla medier, får skriva i New York Times och kan få hårfrisörskor från Sveg att skämmas. Justitieministrar bävar, damerna dånar. Tunt tunisiskt blod, bruna ögon.

Han lever på mig ska ni veta. Han bekämpar sådana som mig men vill aldrig att vi ska dö. Han älskar att hata mig. Polisinsatsen Reva i januari 2013 blev den strid där hans politiska depression övervanns med något futtigt som tunnelbanekontroller. Pyttan. En mesig svenneblatte.

 

Stoppar händerna i fickorna och lutar sig fram och tillbaka. Vinglar lite. Sedan stilla.

 

Samma vår, alltså 2013, brann bilarna, först i Husby som ni minns, och sedan i Fruängen, Biskopsgården, Stenhagen, Araby, Herrhagen, ja ta mig fan till och med i Sveg, intill en viss hårsalong där justitieministerns mor, frissan fru Ask,  hade Härjedalens finaste salong.

Men Husby var inte det första stället det brann på. Vi har alltid krigat i Europa.

Folk stred långt innan världskrigen. Hela 1800-talet brann. I Paris 1848, på Krim 1853, i Preussen och Paris igen 1871, sedan den föll det osmanska riket helt och Balkan brann. Här uppe i hade vi inte med det att göra för vi svalt eller försvann till Amerika.

Dessa ständiga krig är vad vi lever under, vilket de politiker som inte är reservofficerare aldrig kommer att förstå. Dessa värnlösa goddagspiltar och ynkryggar vi har i regeringen är lika sjuka, ja sjukare än vad jag är trots att jag är strax död. Nu praktiskt taget döende.

 

Han lägger sig på scenen. Tar fram en krycka och viftar.

 

De ligger på den politiska dödsbädden medan folket föryngrar sig och återfinner sin ande, som de efterhand hade förlorat i partiernas strävan efter makt. För sitt allra högsta har kulturen politiskt försvagade epoker att tacka. Det är sant att sjukdomar kan göra folk friska. Tro mig, era lyckliga dårar.

 

Han skrattar för sig själv. Ställer sig upp och ropar.

 

Där befinner vi oss nu, mitt i det lågintensiva asymmetriska förortskriget med Younus Hassans bröder. Han ringde sina bröder och de kom med knivar och keffiyah sjalar.

Men jag välkomnar vanstyret, då luften kan vädras ut, man kan promenera och tänka som folk gjorde förr. En tid att uthärda intill dess att kulturen har repat sig och politiken tillfrisknat. Vi lever visserligen sedan 1700-talet i en tid av regementalitet, en mentalitet som utan synbara tecken regerar oss. Men vi kan invänta de sprickor i muren som alltid uppstår när inlandsisen, moränförkastningarna, de politiska koalitionerna och det skitnödiga sociala tvånget laxeras ut. Luftas.

Pruttar med munnen.

 

Sverige släpper sig säger ni om oss nationalister som vore vi samhällets restgaser från den politiska matsmältningen. Kanske det, men ni fruktar oss och vår fräna lukt av sanning och oundviklig strid för det rätta och det goda. För vårt land.

Det viktigaste i en strid är uthållighet. Man måste ge motståndarna tid att begå misstag och det har jag sannerligen gjort. Att ni inte vill inse vad som sker kan jag knappast förstå längre, men jag var som ni innan jag blev sjuk så jag minns hur enkelt det var att göra som alla andra, läsa och lyssna och se och höra på de dagliga utportioneringarna av vad vi fick säga och tänka.

 

Talar med ironisk röst till signaturen från SVTs Rapport

 

”God afton och välkommen till dagens Rapport som talar om vad ni ska tycka och tänka”

Detta dubbelliv där man vet en sak men gör det motsatta gjorde mig till sist illa. Att ständigt höra att jag går runt i ett lugnt område som heter Hornstull, Horan som ni säger, och att det inte finns något att oroa sig för. Lugnt men livsfarligt.

 

Pekar bort mot Söder. Höger från publiken sett.

 

Livsfarligt men lugnt. Lägren i Tanto, Vita Bergens nya fattigkåkar, Bergsunds Strands nya handel med kroppar och ständigt nya, bättre och billigare pulver och piller.

 

Pekar igen, nu mer mot publiken. Går fram till dem, försöker köpa, tar fram sedlar. Muttrar  svordomar på engelska. Går tillbaka, återfinner sin position. Blir formell.

 

Samhällen är som bildningar bestående av varelser som samtidigt befinner sig inom och utanför detsamma. Det vill säga staten. Vi vet ju inte av något annat här uppe i Norden. Jag är därför statslös, en skandinavisk otrogen palestinier, en trolös judisk sefard, en tattare utan sin zigenarkumpania. Döda mig och ingen bryr sig. Mitt liv är meningslöst vad mig anbelangar, men för att den bildsköne författaren Younes Hassan och hans gelikar ska leva så visst, jag kan ta stryk, kan stå pall och ni gillar en bra kamp eller hur?

 

Han reser sig, ler och går ett varv på scenen. Medan han går spelas sången Alabama från Brecht/Weil.

 

Det finns tre alternativ:

  1. Man har något att säga och säger det
  2. Man har inget att säga och tiger.
  3. Man har inget att säga men pratar i alla fall.

 

Jag vill lägga till ett fjärde som inte ingick i alternativen, om ni tillåter. Ni är ändå här för att få en sista chans att ändra er och rädda landet.

 

Han ser frågande på publiken.

 

  1. Man har något att säga men säger något annat. Något nytt som man inte vetat om. Som något man inte minns att man vetat men som funnits i ens erfarenhetsbank. Ja i Younes Hassans bank då om ni nödvändigt ska veta. Allt han inte minns, den dumma fan.

Att säga något annat än man tänkt sig kan vara att säga detta sanna och det vackra, även om det är bestialiskt och upprörande:

 

Väser fram raderna.

 

Som när pedofilen säger att hon är barnkär. Som när liemannen kom i tid, som han alltid har för vana. Som när dåren säger att han vet vad han talar om. Sånt skit man säger utan att tänka sig för.

Men vi behöver inte bara tänka annorlunda, vi behöver också tid att inte tänka alls. Inte göra något.  Bli befriade från all verksamhet och intryck, ja uttråkade. Vi behöver tankar utan tid att passa, tristess kan bli den källa till motstånd vi så väl behöver.  ¨

Den tyske tramspellen Johann Wolfgang von Goethe sa någon gång att bara aporna hade tid att ha tråkigt skulle de bli som vi. Deras storhjärnade kusiner. Som när jag hade det trist och dagdrömde om friheten och att rädda sitt fosterland. Ni tror mig inte men varje gång ni dagdrömmer gör ni revolt.

 

Han sätter sig på golvet och börjar plocka med en mobil.

 

Jag vet att tråkigheten har dåligt rykte men som läget har blivit kan de saktfärdiga rädda oss.  Mitt tal är en lov till långsamheten. Så sjuk har jag blivit att jag vet att vi bara kan handla genom att sluta handla. Den har tråkigt tänker fritt och gör därför rätt. Då måste man få tid att tänka.

Det fick jag på den mest oansenliga plats ni kan föreställa er. Om ni kan föreställa er något alls. Era kretiner, nej förlåt, era dumsnutar, ni godtrogna och sömniga lyssnare. Min bästa, första och sista publik ska få höra när jag förvandlades till ett nationaldjur, en varg som inte var utrotningshotad, utan tvärtom förökade sig exponentiellt för varje val.

 

Han ser tyst på dem och fortsätter långsammare. Ljuset släcks långsamt.

 

Jag minns ganska exakt när jag upptäckte att jag befann mig utanför er och den svenska flocken. Det var en majdag 2014 när jag stod i kön till Hemköp nere i Hornstulls nya galleria.  Ja ni vet.

 

Pekar åt sydväst.

 

Varför jag tänkte fritt just då var inget särskilt men jag kände att kön accepterade mig. Mina tankar på riksdagsvalet och vart jag egentligen hade mina politiska sympatier krockade med alla fasanfulla budskap från veckotidningarna i stället invid kassan: ”Madde sur på Vickan”, ”Kim Kardarshian kommer utan underkläder”, ”Därför lämnade Lena Ph pojkvännen”, ”Laila Bagge om Reinfeldts hemliga kärlek”. Tidningsstället på Horntull, en vidrig mental våldtäkt.

 

Skakar på sig. Mumlar brrrr.

 

Svett och fylla stinker runt mig, det är så på Horan, men jag låter mig inte bekommas. Jag tänker att dessa billiga nöjen är vad folk vill ha men inte jag. Plötsligt slår det mig att också detta är en del av flocken, att slicka i sig klibbiga sentimentaliteter från den kolorerade veckopressen medan landet översvämmas av problem som ingen vågar tala om, än mindre tänka på.

Där i kön känner jag mig både som en i flocken och som en alldeles egen varelse, en varghanne som inte ville veta mer om vad flocken står för, något som jag fått veta under hela mitt liv, särskilt i skolan och på jobbet. Istället låter jag låta tankarna föra mig till en annan vänligare famn som inte hatar mig.

Valet 2014 skulle inte bli lätt visste jag då,  men skulle jag verkligen våga göra det ovärdiga, det  förbjudna som alla talade om och levt på, och som den hyllade Younes Hassan, gjort året innan med sitt ovärdiga öppna brev till frissan, märkligt nog kallat Bästa Beatrice? Hon svarade honom med sitt öppna brev, Bästa Younes. Och de båda hatade sådana som mig, fria vargar som struntade i deras uppmaningar till korrektion och tvång.

 

Ylar och tjoar. Sätter på sig ett hundhalsband.

 

Vår justitieminister ursäktade den gången 2013 alltså att polisen respekterade lagen om inre gränskontroll och rikets utlänningslag. Ett värre missgrepp än att hetsa mot poliser som gör vad lagen kräver kan jag inte tänka mig – och ändå blev ni glada för att hans skull när justitieministern sa förlåt till en tvivelaktig figur som Younes Hassan.

Som när hans vänner brände bilarna i Husby samma år. Ni log då ni med fast ni låtsades vara ledsna. Ni njöt av eldarna som värmde er, tunnorna dit alla drogs på natten för att samla gatsten och bengaler. Ni svek de föräldrar som aldrig kommit hit till Sverige för att se sina barn bränna och kasta sten. Ni as, ni vidriga, ni fega hundar. Politiska djur som lever på brinnande bildäck och sirener.

 

Muttrar något om brinnande bilar . Rister till. Vi vill vi ska beväpna oss med Ebba Grön hörs.

 

I kön på Hemköp blev jag en varg som sökte en ny flock. Att verkligen våga ställa de svåra frågorna som inget korrekt politiskt parti kunde göra tidigare hade med ens blivit möjligt för mig. Hur och varför vet jag inte. Dessa avskydda svenskar, lantisar, pekade ut denna sidoväg som allt fler tog.

Där ser ni hur jag blev sjuk och ond. Ni föraktar mig för det, jag vet, och det kan ni bara göra till priset av att jag fortsätter vara sjuk. Men er tid är snart ute. Ni hatar oss och därför är vi sjuka, men det är ni som älskar att hata oss. Vi onda göder er goda. Några av oss hatar nog er, men inte jag. Jag är varken politiskt korrekt eller inkorrekt. Däremot vet jag att ni kommer också befrias.

 

Ljud från Sveriges radios God morgon världen och SVTs Agenda.

 

Jag vet att jag varit som er.

 

Går fram till någon i publiken, hälsar och kramar om personen.

 

En som gått upp på söndagarna med God Morgon Världen, som sett Agenda på kvällen och som en sovande flock fortsatt hela veckan att ligga tryggt bland de andra hundarna. För ni är ju hundar eller hur, ni som inte klarar av att befria er själva? Vem har sett en fri hund ? En utan husse eller matte. Ni har både mattar och hussar omkring er dag och natt. Vi vargar har inga herrar.

 

Han sitter tyst en stund. Tänker och pillar med sin mobil. Ser upp och blundar.

 

Ni kommer att låta mig gå hädan som den vargdjävul ni vill se mig som. Min död blir en hämnd mot er. Jag vet att ni önskar att alla vi avvikare begick självmord som jag gör strax eller bara försvann. Emigrerade till någon ö. Färöarna, Island, Åland. Svalbard. En och en halv – kanske två miljoner svenskar lämnar landet. Ni kan se framför er hur lyckliga ni skulle vara och säkert vi med. Vi slapp er och ni oss.

Ska vi säga så? Är ni med på det? Svenskjävlar. Svennar och svennehoror. Ni kan dra åt helvete. Jag hatar er mjuka bleka svennebananer.

 

Han ser upp och lägger en hand för ögonen. Tar bort den och reser sig upp.

 

Det är slut nu. Allt är över. Ni är fria.  Jag älskar er.

 

Röker en cigg och går in bakom ridån

Ridå

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* * *

 

AKT II

 

Han går in och ställer sig framme vid scenkanten och backar baklänges till mitten.

 

Jag var en dålig hund. Jag gillade aldrig vardagsrummen med sina lampor och cigaretter på balkongen, utan föredrog savannen, skogarna, fälten, haven, bergen. Mina tankar försvann alltid bort dit när de kunde och där fann jag liv. Inget liv för herrarnas hund men för en stark och vacker varg. En som närmar sig fåren och hundarna om natten för att röva bort dem, en efter en. Befria kretinerna som själva smitt sina bojor som de ömsint vårdar och vars nycklar de bär utan att använda dem.

Hur står ni ut med er själva ? Hur kan ni sitta där utan att resa er upp och gå? Varför håller ni på, egentligen ? Som ni väl vet vid det här laget har jag bara mält mig ur flocken utan att säga något, där i kön i livsmedelbutiken i Hornstull.  Av alla jävla ställen.

 

Fnissar och pekar bort mot Söder.

 

Där fortsatte jag att inte gå er väg, fortsatte med att att gå förbi tiggarna utan att ge något, på väg ut på Långholmsgatan och med sikte mot Högalid. Alkisarna hälsade som vanligt och jag vinkade tillbaka. Det var första gången de bjöd in mig till deras krypin vid Lundagatan.  Jag hade aldrig tänkt på dem men de var hyggliga och stolta svenskar.

 

Han tar fram en pappersmugg. Sätter sig och tigger pengar med slutna händer.

 

Jag var förvirrad. Kanske sjuk redan då. Jag förstod att om jag satte mig ned med dem skulle jag kanske bli sjuk men det gav jag fan i nu. Allt var möjligt. Att bli som dem eller som er eller bli sjuk eller dö för egen hand.

 

Han sätter sig på en stol.

 

De berättade om det hårda livet bland härbärgen och tiden innan bolaget öppnade på morgonen. Klockan var halv elva så de hade fått sig en halvflaska och ett par öl redan. Själv smakade jag inte starkt. Nerverna ni vet. Tar inte ens kaffe.

 

Han ser bister ut och vrider händerna.

 

Jag stod vid någon som visst hette Erik som prompt skulle berätta vad som just skett. Hans ansikte var rött och köttigt. En buse tänkte jag men sa inget.

”Jodu, nu ska du får höra”, sa han och skrek i mitt öra. ”Imorse kom en busslast hit med folk som plötsligt skulle utfordras. Samtidigt kom Röda Korset och socialen med kaffe och mackor. De nästan pussade på nykomlingarna, araberna om man säger. I alla fall så hann nästan allt gå åt, bara ett par mackor kvar. Så jag gick fram för att sno åt mig en, men då jäävlar! Käringen högg till i handen och langade iväg mackan till måsarna. De skulle vara till migranterna tjöt hon. Vadårå, sa jag? Jag är för fan migrant själv från Finland. Nä du, den gubben gick inte. Hellre måsmat än människomat. Om man säger så. Fy satan vilken kärring!”

 

Han tar fram en nässpray och servetter.

 

Min dag blev inte sig lik efter detta och jag gick inte till arbetet heller. Istället satt jag kvar och lyssnade på allas historier om hur deras slitsamma liv under rus och abstinens hade förändrats. Jag talade även med folket från Röda Korset och Stockholms stads Socialförvaltning. De sa att smörgåsarna inte var till för andra än de ensamkommande barnen och flyktingarna.

När jag om de verkligen var ensamkommande, barn eller flyktingar slutade de tala med mig. Så enkel var min förvandling från god till ond i deras ögon – bara att lugnt fråga hur det kom sig att man hellre kastade bort mat än gav resterna till de behövande som redan fanns där i Horan. Som bott där bland betong och kartong sedan 70-talet. Ett jäkla Bronx som Lundell kallade det när han var vid Zinken.

 

Toner från Lundells Stockholms City, liveversionen på Natten hade varit mild och öm

 

Jag sjukskrev mig inte den dagen utan lämnade bara in min arbetsdator och bricka, sa till chefen att jag var Sverigevän och bestämde mig för att leva hederligt. Leva på vad jag kunde få in från sådana som er, ja tigga alltså. Lägenheten hyrde jag ut till fyra studenter från Asien med viss avans så att det räckte till lite mat. Sedan flyttade jag in där vid lunden på Lundagatan där ni går förbi på väg till gallerian och tunnelbanan.

 

Pekar.

 

Jag har sedan dess mycket riktigt blivit sjuk på allvar men inte som ni tror. Inte i skallen min. Den är bättre än någonsin.

 

Plockar med nässprayen och servetterna

 

Min kropp lider av kölden och av misshandel från de som vill hyra ut min plats till andra tiggare. Jag brukade sitta alldeles vid spärrarna på en liten avsats, ett perfekt ställe som man kunde vara i fred på men också få in bra med pengar. Den platsen var bäst i hela Horan och det hade ett gäng romer  upptäckt, de som hade hand om hela Knivsöder.

De pissade på mig, de slog mig, de brände upp min kartong som jag gömt,

 

Visar upp en bit kartong som sittdyna

 

Men de var inte lika tidiga som jag var. När stationen bytte spärrvakt vid 4.30 smet jag ned innan den nya hann se sig om efter tiggare och då satte jag mig på den bästa plats jag någonsin haft. Där satt jag tills dess att ett helt gäng med klanhövdingen i spetsen knuffade bort mig.

 

Blir knuffad, faller, sätter sig med en tiggarkopp.

 

Jag gapade och skrek att det är fanimej mitt land också.

 

Skriker och ylar

 

Några av mina kamrater på gatan sa åt mig att gå till riksdagen om det var så viktigt att rädda Sverige och här står jag nu:

Svenskfödd och Sverigevänlig man född 1980 som arbetat sedan 19 årsåldern med distribution och logistik och nu senast som kontraktsspeditör för ett åkeri där jag haft ansvar för stora kunder, en key account manager som respekterades. Ogift men med flickvän, Marit, vars otrevliga morsa ni hört om.

Som ni ser klär jag mig bra i kostym och får därför in tillräckligt med pengar. Runt 300 kr per dag. Med det som blev över från hyran levde jag bra med härbärge två dagar i veckan, dusch och säng, och resten ute bland folk och i parkerna, tills de tog ifrån mig min lägenhet. Utan inkomst ingen bostad, utan bostad ingen inkomst.

Men jag är en fri man men som sagt, samhället och ni, ni som står här och glor, ni ser mig som ond och sjuk. Eller hur?

 

Frågar publiken vad fan de gör här. Går fram till raden och morrar.

 

Jag hade inte behövt bete mig så att chefen sa upp mig så där snabbt, men jag visste att jag ändå inte stod ut en enda timme till där. Transportfacket hade legat på mig eftersom de anade att jag nog inte hade rätt värdegrund. Jag var ändå kassör i klubben men hade väl sagt ibland att vi inte kunde ha råd med både välfärd och massinvandring. Bara det räckte för att de skulle skriva om mig på nätet och till ledningen. Och det var innan den där drömska kön på Hemköp då allt stod klart för mig. Antingen frihet eller lydnad. Ni valde lydnaden, jag friheten.

 

Han ser upp, tyst. Vilar händerna i knät. Sträcker på sig och ställer sig upp. Går ett varv.

 

Har ni aldrig känt den där blixtrande klara insikten som klyver tankarna, reder upp allt surr tills att man inser hur det ligger till ? Måste vara som att vara frälst. Ja, jag vet vad ni säger. De där Sverigevännerna är som pingstvänner. De vill bara tala om hur de mött ljuset – vårt nordiska skira ljus, folket, landet, naturen med sina vargar. Sverige.

Ni ler och blir bekymrade. Ni vill hjälpa mig, få mig tillbaka. Vårda mig som om jag led av smygande schizofreni. Som de diagnosticerade Joseph Brodsky, den ryske poeten, med när han misstrodde staten. Han var en rysk varg. Jag är en svensk varg. Lika statlös som Brodsky

.

Ni däremot tror på staten och på er godhet.  Staten tror också på er godhet.  Ni och staten älskar varandra. Ni är goda, vi vargar är onda.

Nåväl. Ni kommer behöva ett ordentligt lavemang för att få ut er förstoppning. Som en stor svensk författare skrev, ”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Jag har rest i tankarna och nu vill allt komma ut.

 

Ridå

 

* *  *

 

AKT III

Han kommer in och ställer sig med händerna i sidorna. Klädbyte

 

Jag tjänar inte denna förrädarregim längre. Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation.  Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. Med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.

Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig. Intill nu har ni styrt över mig men nu är det slut.

 

Tar upp dunken och slänger den framför sig.

 

Ni hundar kan tro vad ni vill men ni slipper inte undan sådana vargar som mig. Jag kan bränna upp mig själv här och nu, precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Deras brända kött stank över hela Sovjet och Nordafrika, så pass att folk förstod att det inte gick längre att tiga och tåla och trampa på som ni har gjort tills ni kom hit idag.

Att sätta eld på sig är att bli ett vittne, en martys som grekerna kallade de heliga som vågade sätta sig upp mot makten och vittna med sin kropp. Dessa personer bar på någon fläck som sådana som ni smetat på dem. Ett stigma. Fläckarna som skiljer oss och de, vi och dom, ni korrekta och oss Sverigevänner.

Ni vill inte tro det men ni kommer också bli nedfläckade som vi. Ni är i ledband nu, men måste blir fria en dag för att leka med oss vargar.  Ni har alla möjligheten att inte fläcka ned oss, inte smeta ned oss med er bruna avföring. Ni kan också säga nej till vad staten vill att ni ska göra vilket är . .  ja,  vad vill staten?

 

Han lutar sig fram och lyssnar

 

Att lyda naturligtvis. Ni har gjort det ända tills ni kom hit för att lyssna på mitt pladder, era kretiner. Men ni kan mer än så. Ni har inget att förlora utom era bojor som Karl Marx sa. Det enda sanna han sa för den delen.

Tack för att ni lyssnar och inte går. Jag tror inte att ni har varit missnöjda även om jag inte sjöng och dansade, bara pladdrade om mig själv och varför allt är åt helvete. Men det får man väl inte göra i det här jävla landet.

 

Ler ironiskt och hytter med nävarna.

 

Ni har min tillåtelse att tänka fritt och att säga emot mig och alla andra, även staten, era sura kollegor, er familj, och era vänner. Vill ni citera mig är det inte möjligt eftersom jag bara pratar och inte är en skrivkarl även om jag läst en del. Om man säger.

Gå i frid och tro gott om oss onda vargar. Ni behöver oss mer än vad vi behöver er men låt oss inte kivas mer. Låt oss tala fritt, ärligt, öppet. Yla tillsammans.

När ni ropar ”Vargen kommer” nästa gång ska det vara på allvar och då är vi med er i anden. Vi vet att det finns vargar på riktigt. Som Svenska Motståndsrörelsen, Nordisk Ungdom….idioter. Men det finns även ensamvargar.

Som terroristen Taimour Abdulwahab som dog idag för fem år sedan på Drottninggatan i sin bil. Men jag är ingen inkompetent arabisk självmordbombare, bara en rejäl svensk självmördare och varg. Ingen av er kommer dö nu, men flytta er bakåt för säkerhets skull.

 

Schasar med händerna

 

Backa för helvete !

 

Han tänder tändaren. Tar upp mobilen.

 

Jag ringer inte mina bröder för de hatar mig. Younus Hassan är deras nya bror, inte jag.

 

Viftar med händerna. Schasar bort publiken.

 

Ni kan gå nu. Ni bör gå nu. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Amen. Gå. Amen. Gå hem. Nu.

 

Han sitter kvar medan Allen Ginsberg läser dikten Howl, som visas på en skärm med stillbild

 

 

När dikten är slut visas denna bild 

 

BUD vi

med texten ”Thích Quảng Đức, 11 juni, 1963, Sydvietnam”

Salongen släcks ned och en tändare tänds.

 

SLUT

 

Denna monolog har aldrig uppförts och är det första av dramatik jag skrivit. Den är inte fulländad på något sätt utan kan omarbetas om någon villig regissör, skådespelare eller teater hör av sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Demonstrera för Sverige 1 maj

bla

 

Ett par timmar efter att jag talat på lördagens demonstration utbröt slagsmål mellan våldsintresserade höger- och vänsterextremister, eller kanske snarare våldsvilliga, ev med stöd av fotbollshuliganer.

I efterdyningarna  som jag skrivit om i Avpixlatt och Roger Sahlström fotograferade  har en diskussion uppstått om  slagsmålen.

Granskning Sverige  ringde upp Aftonbladet för att kolla deras källkritik och Mona Sahlins kansli. Ni kan googla fram massor med fler ifrågasättanden av vad som egentligen hände, varför och vilka som bär ansvar.

Dagen efter blev jag tillsammans med övriga talare och arrangörer utskällda för att vara kvinno- och invandrarhatande nazister av Mona Sahlin i Expressen, medan  Dagens Nyheters Erik Helmerson undrade bekymrat vilket sällskap jag hamnat i intill avgrundsnationalismen.

Han bör kanske även ställa den frågan till Alexandra Pascalidou som trycker sig ömt till den identitäre högerradikalen Daniel Friberg, se kärleksmingel i NyheterIdag.  Hon är inte så knasig som man kan tro efter att ha läst hennes självbiografi.

Jag fick idag in en replik i Expressen till Mona Sahlins ovederhäftiga utfall så vi kan för denna gång lämna själva demonstrationen vars syfte var gott liksom Helmersons delvis berättigade undran till ”Avpixlat-skribenten Jan Sjunnesson ”.

 

Själv intervjuades jag av Expo:s Daniel Vergaras som frågade mig vad jag ansåg om de högerextremister som fanns i publiken. Jag sa då att jag självklart tar avstånd från dem, men ser inte mig citerad på deras blogg.

Debaclet med slagsmål efteråt får och ska inte upprepas och inte heller att polisen tillåter en olaglig motdemonstration.  Kanske slagsmålen hade kunnat undvikas om vänsterextremisterna hade fösts bort av polisen till den plats de hade tillstånd för, Sergels Torg, 800 meter från oss på Norrmalmstorg.

Vad jag har förstått inleddes konfrontationerna med att några ilskna vänsterdemonstranter spottade på en kvinna (vars namn jag vet och litar på), vilket inte hade kunnat ske om grupperna separerats ordentligt på långt avstånd och inte bara med hästar och piketbussar. Vi glömmer inte 30 januari men går vidare till vårens traditionella demonstrationer på arbetarnas högtidsdag, första maj. En dag då politik och erotik förenas, åtminstone trodde man det i arbetarrörelsens barndom:

 

”Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld”

(Sången om 1 maj av agitatorn Hannes Sköld, 1911)

Till 1 maj är det långt men jag ska redan dra ihop förberedelser för en ”Folkets 1 maj”, då kanske inte älskog kommer bryta ut offentligt men lite stillsamt fikande i en park medan man lyssnar till kloka Sverigevänner, kanske lite musik och sedan går makligt genom huvudstadens gator och torg.

Till den är alla välkomna som rättar sig efter de instruktioner som funktionärer kommer hålla sig till. Återkommer med detaljer, men kan redan nu avslöja vad jag lärt mig från Vänsterpartiet 1 maj-demonstrationer.

1999 var jag ordförande i Vänsterpartiet Uppsala. Vi skulle som vanligt ha ett tåg från Vaksala Torg till Slottsbacken och jag var givetvis i ledningen för arrangemanget. De kurdiska medlemmarna och deras vänner och släktingar hade tidigare gått med i tåget viftandes med PKK-flaggor och fotografier av sin ledare, Abdullah Öcalan.

Från demokratiska aktivister hade jag fått veta att PKK:s metoder var alltför blodiga och de hade angripit civila i sina strävanden efter ett fritt Kurdistan, vilket jag och Vänsterpartiet stödde. Men jag ville inte ha dem i tåget, skanderande slagord på kurdiska och med sina röda fanor med en revolutionär stjärna. Inte en gång till.

Ok, då förlorar vi en tredjedel av tåget sa man till mig. Dessutom är de så färgglada och entusiastiska. Det är värt priset svarade jag och fick med stöd av modiga demokratiska kurder i Uppsala igenom förbudet mot att stödja PKK offentligt i Vänsterpartiets 1 maj tåg.

Mycket riktigt så försvann ett par hundra missnöjda PKK-sympatisörer 1999 men det var det värt.  Att PKK fortsätter att vifta med sina blodiga flaggor i innerstan må vara hänt, nu senast 2014, se mitt referat i Samtiden . Vänsterpartiet har i stort följt Erik Helmersons råd:

”Medier och motståndare uppmärksammar – med rätta – de gånger som företrädare för partiet flörtar med extremvänstern, när ungdomsförbundare har kontakter med radikala, när det viftas med totalitära symboler och demonstrationer urartar.”

Men personband och tydliga kopplingar mellan Linje17, Alltåtalla, Ingen är Illegal, AFA, RF, SAC, SUF m fl. och Vänsterpartiet existerar likväl. Se Rebecca Weidmo Uvells gräv om Mattias Wågh som inte är Vänsterpartist men gillas av många medlemmar, särskilt i Söderort. Liknande kontakter har inte Daniel Friberg.

Helmersons uppmaning till SD att ”ge fan i att demonstrera med nazister” skjuter förbi partiet som inte var ansvarigt även om det, som med vänstern, fanns personband och kopplingar mellan demonstrationen på Norrmalmstorg och vissa Sverigedemokrater. Dock finns ingen sympati eller förståelse hos SD för vad Nationell Ungdom, Svenska Motståndsrörelsen m fl. sysslar med och står för.

De utrensningar och uttalanden som gjorts från SD:s ledning visar tydligt att endast demokratiska metoder är tillåtna, liksom politiska idéer som är förenliga med demokrati och tolerans.  Att några av dem fanns i publiken var inte bra. Än värre att de slogs efteråt, provocerat eller oprovocerat. Medier och politiker gottar sig åt detta vilket stänker på oss demokrater i den Sverigevänliga folkrörelsen och i alternativa medier.

Mitt initiativ till ”Folkets 1 maj” i Stockholm blir därför ett till steg i demokratisk riktning genom att den kommer visa den breda folkliga opinion som finns mot den svaga regeringen och den än svagare oppositionen.  Håll utkik efter mer information senare i vår på www.folkets1maj.se

Väl mött kamrater, nu tar vi tillbaka Sverige!

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

Detta inlägg på Avpixlat.

”Inga rasister, antirasister, odemokrater på våra gator” – tal vid Folkets Demonstration 30 jan, 2016

JS

Foto: Nya Tider

30 januari 2016 höll jag ett kort  tal (ljud)  video vid Folkets Demonstration i Stockholm. Min artikel i Avpixlat .

Se även mitt tal (video) den 15 september 2015.

—– Mitt underlag:

Ni som samlats här idag är Folket. Ni ser olika ut och ni kommer från olika delar av Sverige och världen.
Ni är inte rasister eller hur ?
Men för att alla ska förstå det vill jag att vi tar ramsan ”Inga rasister på våra gator”. ok ?

Inga rasister på våra gator
Inga rasister på våra gator
Inga rasister på våra gator

Bra. Nu är det emellertid så märkligt att vissa som kallar sig anti-rasister vill räkna hur många som kommer från utlandet och vilken hudfärg och pigment de har. De får fina jobb genom sina kampanjer men är i själva verket de nya rasisterna med sina kvoteringar. Eller hur?
Rättviseförmedlingen, Botkyrka kommun, Svenska Filminstituet

Därför ska vi ta om ramsan men ropa ”Inga anti-rasister på våra gator”. Ok?
Inga anti-rasister på våra gator
Inga anti-rasister på våra gator
Inga anti-rasister på våra gator

Bra. För vi är Folket, och de som vill splittra oss har genom att skilja på folk och folk försökt behålla sin makt genom att söndra och härska. Men det går ni inte på, eller hur ?
De odemokrater där borta som inte respekterar vår demonstration ska få veta vad vi tycker.
Inga odemokrater på våra gator
Inga odemokrater på våra gator
Inga odemokrater på våra gator

Det finns bara Folket och Herrarna. Idag heter Herrarna bland annat Margot en slags Herrvärdinna , Svetsarherrn och den svaga så kallade Oppositionen. Vi vill att regeringen ska avgå och utlysa nyval så Folket får säga sitt.
Vi är Folket, vi är eniga och låter ingen lura oss. Vi är starka. Avgå Löfvén, ditt förtroende är förbrukat!

Enligt Mona Sahlin var jag och övriga talare kvinno- och invandrarhatande högerextremister, ja nazister, Jag fick in en replik i Expressen 2/2, 2016:

image

 

JS bild

Föredrag om yttrandefrihet

received_10153444780803051

Så fick jag till sist tala i Göteborg den 2 dec 2015, något som varit besvärligt för dess bibliotekschef att tillåta under hösten.

Inspelning av föredraget på YouTube och notis i Avpixlat.

Debattinlägg om yttrandefrihet och tidigare föredrag 2014 om yttrandefrihet inklusive underlag.

 

En timme Sjunne

image

Jag blev intervjuad i podden Amerikanska Nyhetsanalyser som Ronie Berggren driver – ett ambitiöst folkbildningsarbete.

Vi pratade om min personliga bakgrund och ideologier. Jag pratade mest men hann ändå inte med så mycket tyckte jag efteråt. Två timmar till vore behövligt men håll till godo med denna timme.

Tack Ronie för erbjudandet.

Podd nr 150

30 års mörkläggning

BH

Om de tigande medierna och den invandringskritiska opinionen

Denna text på Avpixlat

I oktober 1986 sände SVT:s Rekordmagasinet med programledaren Jan Guillou ett inslag om kriminalitet bland romer. Enligt Guillou var syftet att inte göra ett

”snyftreportage om hur synd det är som zigenarna och om våra fördomar mot dem. Istället vänder vi på steken och visar att det faktiskt är så att zigernare stjäl mer än andra, inte vill arbeta eller bo i lägenhet”.

Inslaget fälldes i Granskningsnämden för Radio och TV för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om zigenarnas brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar (se inledningen i Andreas Johanssons Heinös utmärkta bok Gillar vi olika?, Timbro 2012).

SKROTA KONSEKVENSNEUTRALITETEN?
Nästa vecka den 25 januari 2016, nästan 30 år senare efter Guillou visade mediernas mörkläggning och straffades, ska journalister debattera på anrika Publicistklubben i Stockholm huruvida journalister ska vara neutrala när de rapporterat om invandringens problem, dvs. att vara konsekvensneutrala, publicera oavsett vad som händer.

Bara rubriken ”Dags att skrota konsekvensneutraliten?” är märklig, som om denna princip hade gällt under de decennier vi talar om. SVT klarar uppenbarligen inte av att uppfylla detta, se SvD

I DN:s ledare (9/1) om mediernas tystnad angående övergreppen i Köln, dvs. före deras egna mörkanden i Stockholm avslöjades och tidningen skyllde allt på Stockholmspolisen, skrev den malliga morgontidningen vackert om denna publicistiska princip:

”Den rutinerade journalisten Erik Fichtelius är i dagarna aktuell med boken ”Vad är en nyhet?” (Bokförlaget Langenskiöld). Det var Fichtelius som, när han var Ekochef i mitten av 1980-talet, myntade det journalistiska begreppet ”konsekvensneutralitet”. I  boken skriver han:

‘Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.’”

I själva verket är det först nu med framväxten av nya alternativa medier och SD:s framgångar som denna yrkesprincip för journalister kan tänkas fungera även i bevakningen av invandringens problem och kritiska röster. Och då ska Publicistklubben diskutera att avskaffa den. Milda makter.

Citat från programmet vid Publicistklubben nästa vecka:

”Politikernas omsvängning i invandringspolitiken, liksom händelserna i Köln och Kungsträdgården har väckt debatt om mediernas roll. Med förnyad intensitet diskuteras hur redaktionerna ska rapportera om invandring, etnicitet och Sverigedemokraterna. Samtidigt mobiliserar de så kallade alternativmedierna. Där förmedlas en bild av hur etablerade journalister förföljer Sverigedemokraterna och mörkar ”sanningen” om invandringens problem.

Debattklimatet hårdnar. Från alla håll. Vissa hävdar att väggarna har rasat i åsiktskorridoren och att spärrarna släppt för att skriva om brottslingars etnicitet och att medierna börjar anpassa sig till en främlingsfientlig agenda. Andra hävdar att medierna, av rädsla att associeras med SD, avstått från att problematisera politiken och strypt debatten genom att rasiststämpla kritiska röster.

Ska medierna ta ett demokratiskt ansvar och aktivt motverka mörka krafters agenda? Eller är en helt neutral nyhetsrapportering är det enda möjliga? Det är utgångspunkten för Publicistklubbens debatt måndagen den 25 januari.

Program:
18.30. Konsekvensneutralitet – då och nu
Erik Fichtelius, journalist/författare, tidigare bl.a chef för Ekot och Utbildningsradion och inrikesreporter på SVT.
Christina Jutterström, journalist, ledamot i Publicistklubbens styrelse, tidigare bl.a chef för DN, Expressen och SVT.

18.50 ca. Paneldebatt: Hur neutral bör en journalist vara?
Lasse Granestrand, journalist/författare
Pontus Mattsson, politisk reporter, SVT.
Annika Hamrud, frilansjournalist
Daniel Poohl, chefredaktör Expo
Erik Helmerson, ledarskribent Dagens Nyheter
Samtalsledare: Björn Häger, PK-ordförande”

I panelen återfinns ingen representant för de sk alternativmedierna, utan bara journalister i de traditionella medierna, MSM. DN:s Lasse Granestrand som nyligen i SvD instämde i att en mörkläggning existerar, men han är den ende kritikern. Sakine Madon (se Expressen) och Gunnar Sandelin (DN) hade också varit självskrivna.

Inte ens Chang Frick från NyheterIdag är inbjuden, han som berättade ett halvt dygn före DN:s Lasse Weirup, att polisen hade uppgifter om antastande unga utländska män vid festivalen We Are Sthlm i Kungsträdgården i augusti 2015, men som DN valde att inte efterforska.

DN:s Hanne Kjöller vore också självskriven på scen på måndag för att kunna bemöta Fricks anklagelser som hon i sin tur svarat på i DN, med märkligt stöd från Isobel Hadley- Kamptz i SvD och något bättre från DN-kollegan Erik Helmerson. För de som inte följt debatten, se länkar

Gatestone Institute Ingrid Carlqvist

Toklandet om Hanne Kjöller

Aftonbladets Martin Aagaard om förbjuda NyheterIdag

Mohammed Omar, Ilan Sadé och Henrik Alexandersson om mediernas vilja knyta NyheterIdag till Ryssland för att därmed misskreditera publikationen och dess kritik av medierna.

An ha

TVEKSAMMA DEBATTÖRER
Annika Hamrud, som däremot ska debattera på Publicstklubben nästa vecka, är en notoriskt tendentiös journalist. I det senaste och mest aktuella numret av Journalisten säger hon att NyheterIdags anklagelser mot DN är en ”befängd diskussion” och handlar om en ”kampanj mot seriös journalistik”. Se tidigare exempel på hennes egen hetsjournalistik mot bloggaren ”Julia Caesar” och mot mig i Expressen, ingendera som förtjänar att bemötas även om hennes inslag om Caesar i SR:s OBS i höstas har anmälts till Granskningsnämnden.

Det är som om tiden stått still sedan Guillous fällda inslag 1986. Två år senare bildades SD och ingen trodde väl att detta lilla marginaliserade parti skulle bli största parti i opinionsmätningarna, faktiskt i dag 21 januari (Metro). Själv hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle associeras med och arbeta för ett socialkonservativt och nationalistiskt parti med tanke på min internationella bakgrund men tiderna förändras.

För översikt av vad debatten om invandring och medier egentligen handlat om sedan 1980-talet, läs Karl Olof Arnstberg och Gunnar Sandelins två volymer av den intressanta och välunderbyggda boken Invandring och mörkläggning.

Som många påpekat är partier som SD, invandringkritiska åsikter och mediernas ansvar att rapportera, ämnen som stötts och blötts i pressen sedan just 1980-talet. Det är som om 230 arga unga vita skinnskallar har satt sig över och dominerat all kritisk debatt om invandring, ute på den sk Helikopterplattan vid Gamla Stan i slutet av 1980-talet och en bit in på 1990-talet. Hur illa det än låter så kan det vara sant.

Där har de BSS, VAM, NSF, Nordisk Ditt och Nordiskt Datt m fl kunnat styra över landets svenskfödda journalister som alltsedan dess fått beröringsskräck över att granska detta viktiga område. De utlandsfödda har alltid kunnat kritisera invandringspolitiken, som Thomas Gür gjorde redan 1995, Maciej Zaremba, Mauricio Rojas m fl.

KURS OM SD OCH MEDIER
Journalister är uteslutande negativt inställda till SD och har därför svårt att rapportera sakligt. När jag anställdes på SD-ägda Samtiden våren 2014 så anmälde jag mig till en kurs i ämnet ”SD och medier”. Föreläsare var Kerstin Brunnberg (ordförande i Statens Kulturråd, styrelseledamot i Expo), Henrik Arnstad (författare till boken Älskade fascism och Björn Häger (journalist och ordförande i Publicistklubben, författare till boken Problempartiet, mediernas villrådighet kring SD valet 2010).

Vi var ett 30-tal journalister varav jag var den ende som kunde associeras med SD. Det faktum att ett riksdagspartis plats i medierna kunde vara ett ämne för Journalistförbundet verkade ingen notera. Föreställ er en kurs om ”Socialdemokratin och medierna” (vilket i dessa vinterdagar med Kommunalarbetarförbundet och Margot Wallström, vore i och för sig nog så intressant).

Arnstad var inte lika känd då och vi samtalade lite i pausen. Han vägrade ta mig i hand märkte jag, men var annars hövlig mot mig som han måste anse vara en slags nyfascisternas propagandist. När de tre dragit sina presentationer så var det dags för Brunnberg, Arnstad och Häger att sätta sig på en liten scen och debattera om SD verkligen var det farliga alla måste fördöma.

Frågan till denna panel lydde om man inte ropade ”Vargen kommer!” för tidigt. Vad ska man säga om ett mer nationalistiskt parti än SD dyker upp när man kallat SD för det värsta tänkbara, ett nazistiskt och rasistiskt parti? Se Lena Sundström i DN och i Journalisten 2012 där hon pläderar för att inte bevaka SD konsekvensneutralt.

Då reste sig Henrik Arnstad upp och ställde sig bakom sin stol med händerna på stolsryggen och ropade ”Varg, varg! Jag ropar varg!”. Han satte sig ned och vi journalister gapade. Häger såg generad ut. Se mitt referat i Samtiden.

Efter några harklanden så fortsatte kursen. Häger berättade lärdomarna från sin bok där han beskriver vad ett 20-tal journalister och redaktörer tänkt kring SD runt valet 2010. Han återvände till det motto han lärt sig från föreningen Grävande Journalister i början av 1990-talet och på Eko-redaktionen, att vara neutral, skriva korrekt oavsett och att varken tiga eller fördöma. Views and news.

Min respekt för Björn Häger grundlades då och jag gick med i Publicistklubben där jag ibland retat mig på ogenomtänkta debattupplägg, men inte på ordföranden Häger. Han är en hygglig karl och bra journalist som med uppdraget i PK tvingas balansera de påtryckningar som kommer från de ordinarie medierna vad gäller SD och migrations- och invandringsjournalistik.

Inte så att han för ett ögonblick kan misstänkas sympatisera med SD, men hans lojalitet verkar vara till yrkesuppdraget och journalistiken. Vad han säger i citatet ovan denna bloggpost om att det vore ”förfärligt” om folk litade mer på Avpixlat än vanliga medier betecknar jag som ett löst citat från ett oavslutat mer övertänkt resonemang.

Häger menar att att tiga ihjäl SD och problem med invandringen prövades vid valrörelsen 2006 utan resultat, liksom att hätskt fördöma partiet och deras väljare 2010. Ingendera metod fungerar. Bästa strategi är att bemöta sakligt, dvs att göra som statsvetaren Andreas Johansson Heinö föreslår i sin bok som tar sin utgångspunkt i Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” och Chatham Houses rapport Right response:

”Det som fungerar är att ta problembeskrivningarna på allvar och argumentera skaligt och konkret. Framgångsrika strategier [att bemöta högerpopulistiska partier] är också att interagera lokalt, skapa möten och sträva efter att minska fördomar. Vad som däremot inte fungerar är att utestänga partierna eller att strunta i frågorna. Inte heller fungerar det att adoptera frågorna, det vill säga göra dessa partiers politik till sin egen.

Men i praktiken används sällan de goda strategierna. Vanligare är att dessa partiers ståndpunkter och argument förvrids och karikeras. Varför blir det så? En avgörande förklaring är att så många gör en uppenbart felaktig analys av de grundläggande orsakerna till dessa partiers framväxt. Många gör dessutom en felaktig analys av väljarnas motiv till att rösta på dessa partier” (s. 135)

Vad gäller Henrik Arnstad så har han sedan våren 2014 utmärkt sig på twitter och som regeringens expert på nyfascism. Tidskriften Respons har grundligt vederlagt hans empiri och slutsatser om att SD skulle vara ett fascistiskt parti 1, 2 och 3, liksom Forskning och Framsteg och docent Ann-Cathrine Jungar vid Södertörns Högskola.

DN HG

JOURNALISTENS KRITIK AV MEDIEKRITIK
Tyvärr slutar inte ämnet om den invandringskritiska opinionen, SD och medierapporteringen med detta utan som vi sett de senaste veckorna sedan mediernas och polisens tiganden om övergrepp i Köln och Kungsträdgården så fortsätter samma process som Guillou försökte visa upp för 30 år sedan.

Journalisten, medlemtidning för landets journalister inklusive mig, har i det senaste numret flera artiklar som försvarar de etablerade medierna, särskilt DN, mot vad tidningen kallar ”drev”, dvs. att alternativmedier, bloggare och vanliga människor på sociala medier inte litar på dem. Se Helena Gierrtas ledare:

”De nationalistiska, högerextrema, invandringsfientliga krafterna verkar vilja samma sak med medierna och journalistiken här. De vill inte ha oberoende medier, som berättar hur det är. De som hatar och attackerar journalister och medier på nätet, och ibland i den fysiska världen, vill styra vad som sägs. Deras sajter har en tydlig avsikt.

Drevet mot Dagens Nyheter var ett typexempel på hur de arbetar. Genom att misstänkliggöra tidningen för att mörka, kan man sedan attackera alla journalister. Att det sedan visade sig att det snarare var polisen som mörkat, hindrade inte konspirationerna. Så blir spekulationerna, de felaktiga påståendena och generaliseringarna till sanningar i den slutna grupp där misstänksamheten frodas. Det händer att dessa sajter sätter agendan i ansvariga medier. Visst är det bra med diskussion och självkritik, men vi måste också försvara det vi står för och inte gå dessa mörkerkrafter till mötes. Vi har fortfarande vår etik att följa och vår journalistiska strävan att ge alla sidor i en konflikt möjlighet att ge sin bild av saken. Visst brister vi ibland, men den konspiration som hatsajterna ser finns helt enkelt inte.”

Den sista meningen motsägs av DN:s ledare som citerades i början av detta inlägg:

”För att diskussionen om hur vi bäst skyddar oss mot den här typen av brottslighet ska kunna föras fritt, och korrekta fakta komma fram, måste de traditionella medierna ta sitt ansvar. Ordet konsekvensneutralitet har några år på nacken, men det blir aldrig inaktuellt.”

När Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev detta hade inte Polisens mörkläggning avslöjats, se DN1, DN2 och DN3 och tryckfrihetsexperten Nils Funcke. Men allt mer har kommit upp till ytan och en del var inte vackert, och då menar jag inte alternativmedierna utan de traditionella medierna som upplät plats åt ursäktanden av kriminella invandrare från vänsterfeminister och rena stollar. Ang denna parallella debatt om invandrares brottslighet, kultur och etnicitet, se Adam Cwejman i GP och Rebecca Weidmo Uvell i SVT Opinion.

I samma nummer av Journalisten försökte vidare tidningens reporter Hanna Lundqvist beskriva stämningarna i debatten bland de vanliga medierna, men lyckas inte ta med det väsentliga, att lilla David, NyheterIdag lyckades knäcka Goliat, Dagens Nyheter.

SJF

Hon beskrev tidigare i Journalisten den modiga uppstickaren NyheterIdag som en obetydlig högerextrem webbtidning som svärtade ned Dagens Nyheters rykte. Efter att hon avfärdat Fricks stora scoop blev hans nyhet känd över hela världen via BBC, New York Times, Washington Post m fl.

Norska fackföreningstidningen Journalisten gjorde tvärtom, ringde upp Frick och fick fram att hans nyhet om att DN mörklagt tips i stort sett stämde, se NyheterIdag och Mohammad Omar i Det Goda Samhället. Inte ett ord i Journalisten om vad NyheterIdag fått fram om Dagens Nyheters missar, se 1 och 2.

Ett undantag i drevet mot invandringskritisk journalistik är den kommentar som Sveriges Radio Blekinge fått in i Journalisten efter att ha blivit beskylld av Ulrika Knutsson, skribent och fd ordförande i Publicistklubben för att ha rapporterat felaktigt och gynnat SD. Sveriges Radio hade på fötterna vilket SD-Kvinnor visste att utnyttja i ett inlägg i Aftonbladet, men som sagt, motbevis av mediernas mörkläggning från andra än alternativmedier, är sällsynta

Men ibland dyker det upp sanningsenliga personer i medierna utan att de klipps bort.

I Sveriges Radios Medierna den 15 jan säger Peter Santesson, chef på Demoskop och statsvetare, 3 min 50 sek in i programmet, att vad som nu sänds och trycks i medier visar på ett helt nytt och öppnare medieklimat om invandringskritik och problem runt asylboenden än vad som publicerats fram till hösten 2015. Erik Fichtelius instämde men inte lika tydligt.

Den förre moderate försvarsministern och landshövdingen Anders Björck sade annars tydligt och klart samma vecka i direktsänding av SVT:s nyhetspanel i Gomorron Sverige,att de traditionella medierna inte var att lita på.

För att gå tillbaka till Jan Guillou och vikten av saklig rapportering om invandring och SD, så sade den gamle gåsleversocialisten Guillou att SD inte alls är ett rasistiskt parti i Sveriges Radio i valrörelsen 2010. Lyssna på Thomas Nordegrens intervju i programmet Efter tre.

AVSLUTNING

Några synpunkter och förslag inför den närmaste framtiden:

1. Ett Folkets Journalistpris bör utlysas som likt etablissemangets Stora Journalistpris kan ges till de reportrar och debattörer som visat framfötterna inom alternativa medier. Nomineringar görs från läsarna/lyssnarna och en jury utser vinnarna (stalltips; Chang Frick, Ingrid Carlqvist, Johan Andersson, Marika Formgren, Mats Dagerlind)

2. En tankesmedja och en ny mediekanal på internet skapas som kan utveckla en sann och orädd medborgarjournalistik och opinionsbildning.

3. Den svenska Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år i december 2016. Därför ska en internationell tryckfrihetskonferens anordnas i Stockholm i september där frihetskämpar försvarar det fria ordet mot inskränkningar, se sista raderna i mitt inlägg på Arnstberg och Sandelins blogg Mörkläggning. SVT har anställt SD-hataren Lena Sundström att bevaka tryck- och yttrandefriheten inför jubiliéet 🙂

4. Försvara attackerna mot tryck- och yttrandefriheten. Se min blogg 1, 2, och 3 och om förslag i USA, se Gatestone Institute.

5. Utred banden mellan de etablerade medierna och de personförföljande grupperna som Researchgruppen, Piscatus, Expo m fl, se mitt inlägg från 2014.

Konsekvensneutralitet och sanningslig journalistik är för viktigt för att lämnas över till ängsliga medier. Ändrar de sig inte får vi skapa egna och bättre alternativ.

Ses nästa vecka på Café Panorama, plan 5, Kulturhuset – en lokal jag velat hyra och nekats till att använda men jag hittade ett alternativ. Allt går.