Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Sverigevänliga folkrörelser

250px-Amaltheakomiten

1908 sprängdes ett fartyg i Malmö hamn. Ombord på båten Amaltea fanns brittiska strejkbrytare varav en dog och 23 skadades. Den svenske 21 årige ungsocialisten Anton Nilsson greps och dömdes till döden men fick livstidsstraff. Dock släpptes han fri redan i oktober 1917 när Socialdemokraterna för första gången släpptes in i regeringen.

Året 1917 var oroligt: I Ryssland hade bolsjeviken Lenin gripit makten i sin ”oktoberrevolution” (snarare statskupp) och under våren förekom rena svältuppror i flera städer. Det reformistiska partiet Socialdemokraterna splittrades i maj i en vänsterfalang, sedermera Sveriges Kommunistiska Parti – Vänsterpartiet Kommunisterna – Vänsterpartiet.

Men banden mellan våldsamma revolutionärer som ”Amalteamannen” Anton Nilsson, beredda att döda för sin sak, och reformister som den högborgerlige arbetarhövdingen Hjalmar Branting, var nära. Själv missade Branting tyvärr Lenins Stockholmsvisit i april 1917 men skrev i pressen några dagar senare att det kunde ” inte finnas någon socialist som kunde betvivla Lenins ärliga uppsåt”.

Jag vet allt detta genom att läsa om denna tid men också för att jag har träffat den dömde bombmannen Anton Nilsson. Han var en vänlig pensionär som hyllades av danska socialdemokrater när vi sågs i Köpenhamn 1982. En legend som stått upp för vad han ansåg vara rättvisa, tagit sitt straff och blivit en folkhjälte inom skandinavisk arbetarrörelse. Spelfilmen Maria Larssons eviga ögonblick som delvis handlar om det blodiga bombdådet i Malmö, visades 2008 till hundraårsminnet i regi av Jan Troell och med Mikael Persbrandt i en huvudroll. Malmö stad satte samtidigt upp ett plakat och så vidare och så vidare.

Så kan man hålla på ett tag för att visa hur den radikala och ibland våldsamma tidiga svenska arbetarrörelsen motarbetades för att sedan stelna och till sist få plaketter och bli film. Varför ska man göra det kanske läsaren nu undrar?

Jo, för att visa på hur goda politiska idéer kan fram ur nöd och våld, men omformas till verktyg för förändring. Utan Amalteadådet, ett regelrätt planerat mord, kunde arbetarna inte sätta sig i respekt för arbetarrörelsens fackliga krav enligt denna logik. En framgångsrik väg som ledde till regeringsmedverkan och Socialdemokratiskt styre i hela 44 år – från 1932 till 1976. Man tvista om mord ska ingå i socialismens arsenal, men det går inte att bortse från att en händelse som en gång ledde till dödsstraff blev med tiden ett inslag i en kommersiell film 100 år senare med hyllade nutida filmskapare.

Denna utveckling och logik går att tillämpa på andra framväxande men i starten nedtryckta folkrörelser. Den Sverigevänliga rörelsen existerar i ständig opposition till makthavarna. Den är brokig, ganska oorganiserad men bygger på en samsyn om att värna nationen Sverige och dess folk, kultur och självbevarelsedrift. Där finns akademiker som Karl- Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Jonathan och Kajsa Friedman , nationella nättidningar, bloggar, förlag, Facebookgrupper, ett framgångsrikt riksdagsparti, racerbil, och många många fler initiativ. Folkligt, fritt och frimodigt.

Liksom i den tidiga arbetarrörelsen finns avarter som ofta kommer upp när Sverigevänliga tankar och rörelser diskuteras kritiskt, men det finns ingen anledning att tro att inte denna folkrörelse kommer formera sig till en bland flera folkrörelser, likt nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, idrotten, folkbildningen och arbetarrörelsen med egna studieförbund och folkhögskolor.

Som utbildad folkhögskollärare har jag ett särskilt intresse av denna form för självstudier och bildning. Även där visar arbetarrörelsen vägen: 1898 startades Hola folkhögskola där man erbjöd såväl unga kvinnor som män undervisning tillsammans och, ve och fasa, gemensamt internatboende vilket upprörde sekelskiftets konservativa och borgare. Socialdemokraten Richard Sandlers far ledde Hola och senare tog sonen vid genom att starta ABF, Arbetarnas Bildningsförbund.

Om folkhögskolor verkar gammaldags så kanske internet är dagens motsvarighet. Det som skett där de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkeldemokrati. De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning.

Ändå tror jag på att fysiska möten och öppna diskussioner mellan människor är avgörande för att den Sverigevänliga folkrörelsen ska vinna respekt. SD kan nog spela en roll där vilket Björn Söder vittnat om i Samtiden men redan idag är intresset större än vad som kan fångas av ett parti. Svenska muslimer har idag en folkhögskola i Akalla, nordvästra Stockholm, och ett eget studieförbund, Ibn Rushd. Varför inte samma skett med den inhemska Sverigevänliga folkrörelsen beror på dess kritiska inställning till etablissemanget, som stödjer dagens folkbildning med 3, 5 miljarder från staten. Studieförbund och folkhögskolor är idag livrädda för att organisera de Sverigevänliga grupperna och motarbetar dem aktivt, se exempelvis projektet Typiskt Svenskt .

Oavsett stöd från etablissemanget kommer vanligt folk att fortsätta bilda sig om EU:s migrationspolitiska överenskommelser, skillnaden mellan islams shia/sunni/sufi, opublicerad brottsstatistik, mediernas överdrifter och ibland rena lögner om invandringen, islam, ekonomin, demokratin och allt annat som vanliga nyfikna medborgare idag får söka efter själva på nätet och tala tyst om på jobbet och i umgänget.

De mest aktiva och nyfikna kommer tillsammans utveckla en Sverigevänlig folkrörelse som inte står de andra efter. Skillnaden kan nog vara att inom en sådan rörelse finns både folk och rörelse.

Kvinnor som kritiserar feminismen

Shailene Woodley

Sahilene Woodley är 22 år och Hollywoods senaste stjärnskott i filmerna ”The Descendants”, ”Divergents” och ”Förr eller senare exploderar jag” . I en intervju i Time i maj 2014 berättade hon att feminism inte är något hon uppskattar. Anledningen är att hon ser män och kvinnor som komplementära kön där var och en är bra på sitt vis.

-Det behövs balans. Att få fler kvinnor till toppen och där slåss mot männen kommer aldrig fungera, sa hon.

I stället för feminism uppskattar hon systerskap. Kvinnor borde baktala varandra mindre och istället stärka varandra men inte mot männen. I Hollywood har feminism länge varit populärt och helt rätt med starka företrädare som Beyoncé och Miley Cyrus, men allt fler vågar nyansera positionerna. Vissa kvinnliga skådespelare och sångerskor vill inte kalla sig feminister eller tvivlar som Katy Perry, Lady Gaga, Susan Sharandon, Kirsten Dunst och Carrie Underwood.

Å andra sidan finns en grupp manliga artister i USA som gärna kallar sig feminister som Ryan Gosling, John Legend, Joseph Gordon-Lewitt och Aston Kutcher. Här hemma är läget tvärtom där alla artister förväntas vara feminister. Bara Marcus Birro, Ulf Brunnberg och Paulo Roberto vägrar ställer upp. Och Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister 2006 – 2013.

WAF

Women Against Feminism

Unga kvinnor i postar skyltar under den provocerande rubriken ”Women against feminism” på Tumblr och Facebook. Under den provocerande rubriken berättar de varför de är emot feminism:

”Jag behöver inte feminism därför samhället inte objektiverar mig, feminister är de som säger så till mig! Ser jag förtryckt ut?”

”Jag behöver inte feminism för att jag respekterar inte bara ett kön”

”Jag behöver inte feminism för jag är inget offer”

”Män är inte grisar”

Facebookgruppen har 25 000 gilla markeringar och sitt ursprung i London. På Tumblr och i Facebook bemöts reaktioner från kritiska feminister som ogillar vad gruppen och medlemmarna står för. Ibland får de kvinnor som postat sina handtextade bilder så mycket feministiskt hat från vad de kallar ”femnazis” att de tvingats ta ned sina bilder. Eftersom de antifeministiska kvinnorna visar sina ansikten är de lätta att identifiera och trakassera där de bor eller studerar.

Amerikanska webbtidningen Huffington Post skrev välvilligt om än lite avvaktande om Women Against Feminism. Några av de protesterande kvinnorna är offer för en farlig feminism menar tidningen. Modetidningen Cosmopolititan var mer skeptisk och skrev att gruppen är deprimerande. Brittiska gratistidningen Metro menade att de är moderna stolta unga kvinnor som varken vill gå tillbaka till ett svunnet kvinnoideal eller behöver feminism. Kanske har de framtiden för sig, med eller utan feminism och antifeminism.

Men hela resonemanget om mansförtyck kan vara överspelat snart. Om tio år tar kvinnorna över i näringsliv och samhälle förutspår Arne Jernelöf, professor i miljöbiologi och författare till boken Amazonia . Genom att fler kvinnor studerar inom högre utbildning och tar bättre hand om sin hälsa kommer de successivt dominera över männen menar han. Över 50 år dominerar männen inom statusyrken som läkare, jurister, ekonomer, men under 40 år leder kvinnorna redan.

Redan idag tjänar amerikanskor i vissa storstäder mer i genomsnitt än män. Förmögenheter i Europa delas nästan lika mellan män och kvinnor. Kanske är utvecklingen ett resultat av en framgångsrik feminism som de unga arga antifeministerna inte uppskattar. Eller så är utvecklingen redan igång och mer feminism blir bara fel, och enligt Women Against Feminism, förtryckande.

Även i Sverige har internfeministisk kritik startat, se kvinnokämpen Helene Bergmans debattinlägg om Feministiskt Initiativ.

WAF 1

Se även min lista på kritik av feminism apropå programmet Efter Fittstim 2013 och intervju med mig i SVTs K-Special 28 nov 2014

Finlandsvenskan Alopaeus om Sverige 1983: ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

alopa

Att skriva en bok med titeln Drabbad av Sverige kunde nog ha sina avigsidor 1983, men författarinnan Marianne Alopaeus var inte ensam med Sverigekritik den tiden. Landets tycktes stå inför ett vägskäl efter den långa lågkonjunkturen sedan 1970-talet, de ständiga borgerliga regeringsombildningarna och kritiken av byråkratisamhället och förmynderiet.

Till svenska författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gyllensten, liksom forskarna Elisabeth Langby (Vinter i välfärdslandet) och Torsten T Segerstedt (Välfärdsstatens psykologi) , och de utländska Mogens Berendt, Hans- Magnus Enzensberger, som alla ungefär samtidigt skrev kritiska Sverigeböcker och texter, kan läggas finlandsvenskan Marianne Alopaeus Sverigedrabbning. Att boken gavs ut på polskägda Brombergs förlag var nog ingen slump för här sparas inte på svenskerskäll. Eller gnäll om man hellre vill kalla det så.

Boken inleds med att en läsare frågar om boken har någon röd tråd vilket författarinnan medger inte finns. I så måtto liknar den hennes landsman Jörn Donners Sverigeboken . Vardagsbetraktelser och funderingar över ett västligt Storebrors- Sverige. Alopaeus kom första gången till Sverige i maj 1946 som 28-åring, men hennes bok behandlar främst 1970–och 1980-talen.

Hon skriver att landet tycktes ha tappat fotfästet, levt över sina tillgångar som en lättsinnig familj, där man ständigt fick mer av allt med allt mindre arbete. En nationell vansinneskollaps. Rädsla att offentligt beskriva eländet undertrycks med oro över vad folk ska säga. Trots att Dagens Nyheters kultursida knappast läses av folket så fann Alopaeus att svenskarna lät sig skrämmas av pressens dumheter, som vid valrörelsen redan 1973. Är det möjligt att skrämma ett helt folk till ängslighet och tystnad frågar hos sig.
Hon skriver att en

”overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits och ingenting är på ’riktigt’”.

Den svenska avundsjukan existerar vid sidan av en beundran för amatörism. Väcker den framgångsrike avund genom att han/hon nått dit genom hårt arbete och eller begåvning så är det ändå tecken elitism och bör inte tolereras. Att vara duktig är osolidariskt. Den kungliga svenska avundsjukan övergår ibland i rent klasshat forsätter hon, men tillägger att några större klasskillnader är svåra att upptäcka i denna välfärdsstat. Kvällstidningarnas publiceringar av listor på höga inkomster ska förskräcka och leda till avundsjuka tills Alopaeus upptäcker att listorna visar löner före skatt. Med höga skatter och bidragstransfereringar har svenskarna tvärtom en internationellt sett mycket jämn lönespridning men det är skamligt att tala om lön efter skatt har hon lärt sig. Opassande och mot en tyst överenskommelse, som om man bryter den kan leda till stämplingar och beskyllningar.

”För vem vill vara emot jämlikhet och solidaritet, och stämplas som reaktionär och fascist . . . vilket vore fallet om man slutade tiga. Så pass har jag förstått. Den svenska världens hemligheter börjar småningom uppenbaras”.

I Finland motionerade en centerpartistisk riksdagskvinna om rätten att dra av i deklarationen för hemhjälp om man var yrkesarbetande kvinna med små barn. Inget särskilt hände och finska socialdemokrater protesterade inte. Men när någon i familjen Wallenberg annonserade efter ett hembiträde utbrast ett kackalorum i de svenska tidningarna som varnade för klassamhällets återvändo.

Hon levererar några träffande citat:

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Hon resonerar om det kollektivistiska draget i svenskheten, i synnerhet inom arbetarrörelsen och vänstern, där ingen vågar stå utanför sin grupp eller sekt. Kanske bär dessa grupplojala svenskar på en sekulariserad tro, en vilja att till varje pris tillhöra en församling. Frikyrkan och statskyrkans minskade inflytande kan ha gett plats för att tvivla på Jesus och Gud men inte på gruppen. Resultaten är en sekulär brinnande trosrörelse, flockmentalitet, sekter, uteslutningar av oliktänkande, skallet mot borgare, individualister och framgångsrika– allt som vänstern genomdrev under det galna decenniet, svenskt 1970- tal (se Claes Arvidssons I ett annat land). Det gäller för svenskar att i varje läge bevisa sin rättrogenhet mot idealen, rörelsen, staten och kollektivet. Lydnad.

Annars är hon mest irriterad på de höga skatterna, som 1970-och 80-talen låg högst i världen. Hon ser svartarbetande hantverkare som mer hederliga än skattebetalare och anser liksom den svenske författaren Anderz Harning att man är upprorisk om man smiter undan skatten. Hennes oförmåga att lära sig sitt svenska personnummer är troligen hennes ”undermedvetnas sabotage mot ett genomdatoriserat och avpersonaliserat samhälle”, skriver hon och påminner om sin landsman Arto Paasilinna.

Kvinnliga bekännelseförfattare, terapisnack, flumskola, gäster på Nobelmiddagar som ogillar att bära frack och klänning, äldre som tvingas att bli kallade ”hörrududu” på äldreomsorgen, och till på köpet var Sverige geografiskt en återvändsgränd. Alopaeus Sverigebok kan inte läsas i ett sträck. Hennes ordrika ogillande blir för mycket. Man missar ibland något väsentligt, som scenen vid ett omhändertagande av barn:

Sveriges Radio rapporterar från Jönköping att nio personer krävdes för att få ut ett barn från dess hem och familj; fyra kvinnliga socialtjänstemän, en låssmed, tre poliser och en till på gatan. Anledningen var berättas i radion att kvinnan hade ostädat hemma och hade fostrat dem att bli ”jagstarka”. Socialarbetaren säger att ”jagstarkhet leder till samhällsillojalitet” och att mammans uppfostringsmetoder ska ”bli föremål för politisk bedömning”. Alla närstående och grannar som socialen intervjuade vittnar om att modern gett barnen kärlek, omvårdnad, stimulans och trygghet”.

Alopaeus Sverigeskildring känns både borta och samtidigt alldeles nära. Drabbad av Sverige som bara en icke- svensk kan vara. Eller kan även svenskar drabbas?

Frihetskamp i Öst I: Ett liv i lögn

412px-Václav_Havel_foto_HPrykiel_DD_nr_38(105)_22-24_II_1991

Första av sex delar om frihetskampen bakom järnridån i öst.

Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen.

Jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna. Sanningen vann till sist, 1989.

Att ljuga blev vardagligt tal för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

”Ett liv i lögn” kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (1936-2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.

Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.

Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer.

Den rädsla som jag talar om kan man naturligtvis inte se som rädsla i vanlig psykologisk bemärkelse. Det här är en rädsla i djupare, jag skulle vilja kalla etisk bemärkelse: det vill säga, en mer eller mindre medveten delaktighet i ett kollektivt medvetande om ett ständigt och allestädes närvarande hot: en förmåga att självklart och skickligt tillägna sig olika former av yttre anpassning som den enda effektiva självförsvarsmetoden
De som uppriktigt tror på allt vad den officiella propagandan säger och oegennyttigt stöder regeringsmakten är i dag färre än någonsin förr. I gengäld blir hycklarna allt fler – på sätt och vis tvingas egentligen varenda medborgare att vara hycklare.”

Dock är ett liv i lögn skört, menade Havel. Ett barn som ropar till den nakne kejsaren att ”Titta, han har inga kläder!” räcker för att alla ska inse vad de har sett, men inte vågat berätta.

De här utpekandena behöver inte alls vara politiska och i fallet med kejsaren finns det ingen ideologisk laddning i att konstatera att han går omkring naken. Lögnen finns visserligen på alla nivåer i samhället, och behärskar alla dess grupper, men det betyder också att sanningen kan leta sig fram precis var som helst.

I mitten av 1970-talet förbjöds den tjeckoslovakiska rockgruppen Plastic People of the Universe. Förbudet kom att bli betydelsefullt för hur Havel såg på samhällssituationen. Gruppen hade fängslats på grund av sitt långa hår och sin vilda musik snarare än för att de var politiskt förargliga. Deras förebilder var den stökiga konstrock som spelades av Frank Zappas Mothers of Invention och den undergroundpop som hörde till Lou Reeds Velvet Underground.

Havel argumenterade att åsiktsförtrycket mildras en aning om medborgarna har möjlighet till konsumtion. Han syftade då på den lilla, men likväl stadiga förbättring av levnadsstandarden som tjeckoslovakerna åtnjöt sedan 1968 års så kallade Prag-vår.

Diktatur och konsumtionssamhälle går väl ihop eftersom ett folk som får de materiella behoven tillfredsställda lättare har överseende med att deras frihet att tänka och tala är inskränkt.

Livet i lögn upprätthålls genom de mest vardagliga situationer skrev han i en essä 1978.

I mataffären kan en skylt med texten ”Proletärer i alla länder, förena er!” bli en symbol för affärsinnehavarens lojalitet med makten. Varken han eller hans kunder behöver tro på skyltens budskap.

Men de vet alla vad skylten egentligen betyder. Om alla affärer på gatan har en sådan skylt i fönstret ska det mycket till för att en enda affärsinnehavare ska vägra. Havel tvekar inte att kalla detta ”vardagspanorama” för samhällets ”självtotalitarism”.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.

En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.

Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.

Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Liberala världsförbättrare och villfarelser

Att vilja göra gott är lovvärt men denna vilja kan inte få råda till vilket pris som helst. En alltför omfattande och orealistisk samhällsförändring utifrån förhoppningar och fina ideal kan tvärtom skapa mer problem. Det goda idealet blir därmed det möjligas fiende om idealismen är utopisk, drömsk, overklig.

Liberaler och socialister delar en ambition att förbättra världen. De leder ofta internationella organisationer, delar ut bistånd, står för ideellt engagemang lokalt och försöker därigenom påverka opinioner för utsatta folk, djur, naturvärden, minoriteter och så vidare. Detta engagemang är berömvärt.

Får dessa världförbättrare makt att leda valda församlingar och stater måste emellertid medborgare se upp med deras framfart. Eftersom de i grunden vill förbättra själva människosläktet, utradera historiska spår och skapa nya ideala institutioner byggda på sina egna optimistiska men ofta opraktiska förslag bör dessa liberaler, sociala såväl som klassiska, och socialister, kommunistiska såväl som socialdemokratiska, tyglas. Deras intoleranta beteende är snarlikt den kinesiska kulturrevolutionen.

Här ges tre exempel på liberala världsförbättrare och villfarelser; liberalt försvar för vänsterextremism, liberalt oförstånd inför migrationsmarknaden och liberalt missförstånd inför tiggeriet.

1.
Poeten och debattören Athena Farrokhzads uppseendeväckande Sommarprogram (21/7) i radions P1 innehöll så mycket vänsterextrem propaganda att en hel julivecka har gått åt att bara tala om detta program i medierna. Hon fick välförtjänt kritik i borgerlig press och av sansade politiker. Men miljöpartisten, ärkeliberalen och NEO -redaktören Mattias Svensson avvek i sitt debattinlägg i Expressen (24/8) genom att försvara hennes angrepp på det svenska samhället:

”Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede. Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog.”

Likt den dogmatiska marxisten Farrokhzad vill Svensson bryta ned välfärden genom massinvandring, förstöra samhällsgemenskap med anklagande antirasistisk mångkulturalism och göra västvärldens minst ojämlika nation än mer konform. En marknadsliberal som Svensson inser att kommunismen inte förmår att skapa välstånd som kan omfördelas via skattsedeln, men han delar hennes bisarra analys av Sverige.

”Inte bra nog” för liberaler som Svensson innebär att svenskar än en gång ska utsättas för social ingenjörskonst med mångfalds- och jämställdhetsplaner i näringsliv och stat, att förskolebarn ska tvingas in i den onaturliga genuspedagogikens fållor och att staten alltid vet bättre än medborgarna. Annars kommer Diskrimineringsombudsmannen och domstolarna för att tvinga oss att tala och skriva korrekt. Ett sådant liberalt överhetssamhälle är inte bättre än ett socialistiskt, Reinfeldt inte bättre än Löfvén. Svenssons illiberala Miljöparti passar väl med det lika illiberala folkfostrarpartiet Folkpartiet i denna ambition som ledarskribenten Marika Formgren påpekat

2.
Det andra exemplet på liberala irrgångar gäller migrationen till västvärlden. För marknadsekonomi gäller utbud och efterfrågan på en marknad. Det vet varje liberal person, företagare och kund inklusive nyliberala redaktörer.

Men plötsligt så förstår de inte marknadsekonomiska mekanismer när marknaden består av migranter som flyr till välstånd och trygghet i länder som Sverige. Då verkar alla liberaler ha tappat alla begrepp om incitament och om hinder på denna ganska väl fungerande marknad av pass, smugglare, flyktvägar, asylpolitik och diasporagrupper.

Om ett land som Sverige utfäster i september 2013 att alla syrier får uppehållstillstånd oavsett skäl så kommer fler syrier. Om vissa asylhistorier visar sig framgångsrika skickas de via sms och nätet till strids- och katastrofområden på några sekunder. Om mottagarlandet Sverige gör allt vad man kan, och lite mer, för de asylsökande och de invandrade, så kommer fler. Mer miljarder leder till fler asylsökande. Märk väl, asylsökande – inte kvot- eller konventionsflyktingar vilka utgör 10 procent av migranterna.

Liberaler inser ibland denna marknadslogik, men vägrar tala om migrationsmarknaden i andra termer än humanitet, mångkultur, generositet. Ändå är det tydligt för varje väntande irakisk familj på flykt att vissa länder är att föredra framför andra som Grekland, Italien och Rumänien.

3.
Över till det sista exemplet på liberal världsfrånvändhet, tiggarnas villkor i Sverige. Danmark och Norge överväger att förbjuda tiggare från andra EU lände.

I Sverige råder ingen öppen diskussion om detta trots att över hälften av tillfrågade svenskar vill förbjuda tiggeri, liksom den rumänska ambassadören. Ledande före detta liberala ministrar som Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag ville före valet tvärtom öppna upp gränserna än mer för tiggare och skapa bättre villkor för dem vilket kommer leda till fler, se det marknadsekonomiska resonemanget ovan. Deras osynliga efterträdare i regeringen Löfvén I vill säkert samma sak, minst, men vi har inte sett vilka statsråd som tagit sig an tiggarna från EU.

Dessa svenska politiker från Alliansen och nu från de rödgröna vill göra upp med hundratals år av förtyck på Balkan av romer genom att läxa upp deras regeringar, främst Bukarest. Att införa tiggeriförbud är inhumant så länge som ett systematiskt förtryck av romer sker i Rumänien menar svenskarna. Därmed vill de svenska liberalerna inte skydda vårt land såsom andra nordiska länder gör, inklusive Finland, och heller inte inse vad ett avlägset nordeuropeiskt land kan åstadkomma i Östeuropa.

En storsvensk liberal beskäftighet dominerar som vore vi en ny moralistisk kolonialmakt. Kommer en förändring för de romska familjerna och andra utsatta EU – medborgare inte till stånd i sina hemländer på en generation kan Sverige se fram emot 20 år till av tiggare vid gator och torg, butiker och tågstationer. Det är inte rimligt och vårt land berikas inte, tvärtom.

Ja, det finns rasism vilket Mattias Svensson och Athena Farrokhzad påpekat, men Sverige utmärker inte något sätt. Tvärtom är vi ett osedvanligt lite rasistiskt land. Ja, människor lider och tvingas fly och Sverige ska ta ett ansvar, men inte därmed gå under som land. Ja, tiggare vill komma hit men de får i så fall respektera tremånadersregeln för fri rörlighet som EU införde 2004: Ordna jobb eller varaktig försörjning på utsatt tid, annars åker du ut.

Liberaler vill väl och behövs för att hålla upp blicken men se upp när de far upp i skyn, likt den grekiske hjälten Ikaros som brände sina vingar när han flög för nära solen.

Skandaler, eftergifter och brott bland partier och politiker

Lennart Geijer, justitieminister (S) och bordellkund
Lennart Geijer, justitieminister (S) och bordellkund

Här finns länkar till uppgifter om dömda politiker och skandaler:

Brottsdömda politiker i S, V, MP, C, KD, M och FP

Socialdemokratiska skandaler I

Socialdemokratiska skandaler II

Socialdemokratiska skandaler III

Ebbe Carlsson affären

Socialdemokratins och vänsterns underdånighet inför Sovjetunionen och kommunismen

Vänstern och tyranniet

Samlingsregeringens (alla partier utom kommunisterna) eftergifter under andra världskriget

Jag, en landsförrädare

Ta ifrån mig mitt medborgarskap eller låt mig åtminstone fly utomlands. Jag är en landsförrädare som lever i exil i detta Sverige, ett land jag älskar att hata och hatar att säga att jag älskar.

Som en Ulf Lundell när han rastlöst kör från Österlen till Stockholm och vänder efter en natt på hotell Clarion vid Skanstull tillbaka till Skåne, liksom hans romanfigurer i de pladdriga 1900-talsromanerna när de kör sina Trailblazers från Sverige till Italien för att vända tillbaka på Autobahn när de sett Medelhavets vågor, så är landsförrädaren aldrig nöjd. Jag vet.

1979 packade jag en ryggsäck, liftade från New York till Kalifornien för att resa jorden runt men vände på Hawaii; 1982 flyttade jag till Köpenhamn ett halvår men gav upp;

1984 ryggsäcksluff genom Mellanöstern till Indien med sikte på jordenruntresa igen men återvände;

1989 till Schweiz med familj och barn ett knappt år;

1993 till New York som forskarstudent i filosofi; 2007, 2009, 2010 till Indien med ny indisk familj.

Förra sommaren i New Delhi 2013 skrev jag till och med en bok på engelska om mitt hatälskade Sverige, The Swedish Story: from extreme experiment to normal nation/ Sverige 2020 , för att förklara för indierna och andra engelsktalande varför ingen bör åka dit om man inte var självmordsbenägen och vill delta i ett experiment.

Sverige efter 1970 är ett experiment i full skala med en hel befolkning skrev Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och före detta socialdemokrat. Han hade så rätt vilket jag redan hade på känn 1979 när jag valde bort den trygga folkhemsfamnen för att lifta runt på vägar i den amerikanska södern.

En landsförrädare som vägrar lämna sitt land är mer outhärdlig än de som likt polacken Witold Gombrowicz och vår egen August Strindberg for iväg, förbannandes sina hemländer. August skrev hem till sina vänner om varför han måste iväg, minst vartannat år:

”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Blir man å andra sidan kvar som jag och andra sura Sverigekritiker som författaren Anderz Harning till exempel är risken stor att man inte bara marginaliseras som en förtida gubbe och samtida knök utan marginaliserar sig själv från de vettiga människor som trots allt finns kvar.

För landet består sannerligen inte av nio miljoner fårskallar, bara en stat som behandlar oss som dumma får.

Som landsförrädaren Gunnar Ekelöf skrev i diktsamlingen Non serviam (”Jag tjänar inte” eller ”Jag underordnar mig inte” på latin):

Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!

Som varje svensk löntagare lämnare jag varje månad två tredjedelar av mina intjänade pengar till staten som skatt, moms, sociala avgifter.

När vi svenskar sist gjorde uppror mot skattmasar och herrar var Dackeupproret 1543 och Dalaupproret 1743. Vartannat sekel alltså. De mest upproriska försvann nog med emigrationen till Nordamerika. Sedan dess har vi stått med mössan i hand och bockat och nigit.

Hade jag levat på 1800-talet hade jag gjort som Strindberg och flytt landet med jämna mellanrum men återvänt, precis som jag nu gjort.

Men vissa orkar inte vara kvar för att de förföljs av myndigheter och medier. Ett 15-tal svenska familjer har flytt till Åland för att deras hemkommuner bötfällt dem för brott mot lagen om hemundervisning, se SvD 2012 .

Journalisterna Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström tvingas lämna sin hemstad Malmö för att de förföljs av politiska meningsmotståndare. Den kloke liberalen Mauricio Rojas tvingades till Spanien av Folkpartiet 2006 och övervakning av medborgare görs numera av separata bolag och medier utan statens kontroll .

Det är inte vackert, Sverige och du kan bättre. Jag ska stanna kvar för denna gång men en landsförrädare är jag likväl tills en av oss ger sig. Och det lär inte bli jag.

Intervjuad i Jyllands-Posten

JS

Jyllands-Postens krönikör Mikael Jalving talade med mig om boken Framtidsmannen


http://www.jyllands-posten.dk/premium/kommentar/fredagsforhoer/ECE7118567/Fremtidsmanden/

Texten finns också på danska Snaphanen
http://snaphanen.dk/2014/10/18/jan-sjunneson-fremtidsmanden/

och svenska Avpixlat
http://avpixlat.info/2014/10/20/det-som-skrammer-mig-mest-ar-det-omfattande-systematiska-fornekandet/

Gilla boken på Facebook
https://www.facebook.com/Framtidsmannen

Utred den nya svenska rättsrötan

RG1

RG2

Vad händer med uppgifter på internet när de används i politiska och tveksamma syften? Vilka samarbeten finns mellan etablerade medier, extrema vänstergrupper, forskare och politiska grupperingar? Jag ska försöka kartlägga några spår som leder tillbaka ett par decennier men först berätta om de senaste dagarnas händelser av betydelse för landet. Denna bloggpost har redan fått en reaktion från Henrik Alexandersson.

Som webbtidningen Samtiden berättade förra veckan så uppstod en diskussion om avslöjandet av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons spelande på nätkasino. Vissa av Åkessons meningsmotståndare som Carl Bildt och Maria Wetterstrand ansåg det vara en privatsak och att Ekots tillgång till uppgifter om riksdagsledamöters kontoutdrag var tveksam. Att uppgifterna släpptes till Sveriges Radios Dagens Eko två timmar innan den sista och avgörande debatten i SVT var ingen slump är nog alla överens om. Men vilka låg bakom?

TWITTER

På måndagen 15 september ringde en reporter från Eko-redaktionen mig och undrade om jag visste något om källorna bakom uppgifterna om Jimmie Åkessons spelande. Jag hade skrivit på twitter att möjligen fanns förbindelser mellan det Maltabaserade och Bonnierägda spelbolaget Bertil.com och Bonnierägda Expressens etablerade samarbete med vänsteraktivisterna Researchgruppen, vilka kanske läckt till Sverige Radios Eko-redaktion. Mitt obetydliga medieskvaller föranledde alltså efterforskning från landets ledande nyhetsredaktion och ned till minsta twittrande redaktör. Jag blev så paff när Ekot ringde att jag inte kom för mig att undra vad i hela friden de hade att göra med mina privata funderingar på twitter.

Men det räckte inte med det.

Dagen efter, tisdag 16 september, får jag ett Facebook – meddelande från en god och pålitlig vän som jag träffat många gånger i verkligheten. Han har en chefsposition inom medier och kommunikation i huvudstaden och skriver:

”Jag har andrahandsinformation på att SR just nu ringer runt och försöker få tag på information ifrån ett spelbolag om Jimmys spelande. De vill ha detaljer ifrån någon på insidan. Min gamla kollega har blivit uppringd och erbjudits pengar för att läcka information.”

Jag frågade häpet om det är fråga om mutor vilket han bekräftar.

Samma dag tisdag 16 september uppstod en diskussion på Flashback där någon hävdade att Researchgruppens egen databas har hackats, en bitvis surrig diskussion som jag inte följde och inte satte i samband med Ekots märkliga efterforskningar, muterbjudande och samtal med mig.

Så onsdag 17 september fick jag ett twitter meddelande som verkligen satte igång funderingar om vilka som ligger bakom hemliga aktivistnätverk och staten. Mathias Wåg som arbetar på Researchgruppen, skriver angående deras arbetsmetoder:

”Dessutom har ju vid flera tillfällen polisen vänt sig till oss och bett oss identifiera hatare som de gått bet på ; ) ”

Se skärmdump ovan

Polisen vänder sig alltså enligt Wåg till en grupp individer som tagit till sin uppgift att publicera uppgifter om de privatpersoner vars uttalanden man ogillar. Om man som nätanvändare och ansvarsfull medborgare stöter på kränkande uttalanden i skrift så ska dessa uppgifter vidarebefordras till polisen och ansvariga myndigheter, men nu verkar kommunikationen ske i omvänd riktning.

Om polisen vänder sig till Researchgruppen för att få stöd betyder detta att dessa aktivister fått stort förtroende från myndigheter efter sina avslöjanden tillsammans med Expressen förra året. En digital tuppkam verkade ha rest sig än högre på grund av Researchgruppens händelser den senaste veckan och ledde kanske till att den twittrande Mathias Wåg inte tänkte sig för utan skröt för hela Sverige, nåja mina 1198 följare, vilka samarbeten Researchgruppen har med polisen.

HACK

De senaste veckornas mediehändelse som jag syftar på var att Researchgruppen hade gått ut med att de hade hackat det fria nätforumet Flashbacks hela databas. Researchgruppen skrev:

”Folk som ägnar sig åt att kränka andra kan ha rimlig anledning att känna oro, det medges”.
Se skärmdump ovan

Detta anonyma hot mot Flashbacks 100 000-tals anonyma användare tillbakavisades av Flashback i Dagens Media , men då hade flera medier hakat på och börjat kritisera den uppburna Researchgruppen, vilket var lite märkligt eftersom de hade belönats med föreningen Grävande Journalisters pris Guldspaden i mars 2014.

Nu några månader senare var inte alla journalister lika glada åt ett nytt iscensatt drev mot oliktänkande från kvällstidningar som samarbetade med dömda våldsbrottslingar som Researchgruppens Martin Fredriksson , styrelseledamot i Piscatus och ansvarig utgivare för Researchgruppens hemsida http://www.research.nu . Gruppen består av vänsteraktivister med kontakter såväl med Robert Aschbergs bolag Piscatus som Expressen och det våldsamma vänsternätverket AFA (Anti-Fascistisk Aktion), vilket Mathias Wåg har berättat öppet i ett debattinlägg i SVT Opinion.

Ledarskribenten Susanna Birgersson skrev nyligen i Dagens Nyheter apropå Researchgruppens intrång i Flashback i att detta tilltag verkligen var tveksamt, medan Piratpartisten Anna Troberg gick vidare och kallade Researchgruppen för ett ”glorifierat medborgargarde”.

Tonen mot Researchgruppen denna gång var alltså betydligt skarpare än när de hängde ut privatpersoner i Expressen hösten 2013. Ledarskribenten Marika Formgren var då en ganska ensam kritiker. En uthängd person, docent Jim Olsson, försökte i mars 2014 få Justitiekanslern att ta upp Expressens behandling av honom men förgäves. Inte tillräckligt angeläget för allmänheten ansåg JK.

REVOLUTIONÄRA JOURNALISTER

Anledningen till att grupper som Researchgruppen och liknande vänsteraktivistiska nätverk har sådant inflytande i medier och myndigheter är att svenska journalister och forskare hellre ser sig som aktivister och ideologer än neutrala granskare och objektiva vetenskapsmän. Aktivisterna kan regera utan kontroll.

På senare år har ett par ledande journalister försökt diskutera den övervikt den svenska journalistkåren har för åsikter ganska långt till vänster. Expressens Niklas Svensson och SVT:s Magnus Sandelin debatterade detta i TV4 2009, men den stora interna kritiken kom efter SVT:s Uppdrag Gransknings inslag om vänstervåldet i maj 2014.

I den chatt som SVT anordnade på sin hemsida efter sändningen svarar programledarna Janne Josefsson och Ola Sandstig på tittarnas frågor. Här är några axplock:

(UG = Uppdrag Granskning, RF= Revolutionära Fronten)

” Lasse: Utmärkt nyanserat reportage i dagens UG. Samtidigt väldigt skrämmande att se hur bred acceptans det verkar finnas för dessa värderingar att det vänsterextrema våldet är accepterat eftersom det riktar sig mot högerextremismen.

UG – Janne Josefsson, SVT: Jo, det är ju ingen tvekan att bland ett visst etablissemang finns en stor förståelse för dessa politiska grupper på vänsterkanten. Just därför är det inte mindre viktigt för oss att granska den autonoma vänstern.”

”Steve: Har ni fått några beska kommentarer från journalister om att ni skulle visa ”Det goda våldet”?
UG – Janne Josefsson, SVT: Ja, bland journalister jag mött även inom SVT finns det dom som tycker att vi är fel ute och som har stor förståelse för att RF står för något gott.”

”Dan: Stämmer det att det finns kopplingar mellan Robert Aschberg, Expo, Researchgruppen och Revolutionära Fronten/AFA?
UG – Ola Sandstig, SVT: Inte RF vad jag vet. Däremot är Researchgruppen sprungen ur AFA och de är gamla AFAiter som jobbar där. Det verkar som en av dem fortfarande stödjer AFA”

”Tybbe: Du säger att journalister ser mellan fingrarna när det gäller vänstervåld. Är media då en del av problemet med vänstervåld.
UG – Janne Josefsson, SVT : Det är klart att medias bild av vad som händer i Sverige är helt avgörande av vilken bild allmänheten får av det som händer. Min uppfattning är att media alltför lite har uppmärksammat våldet vänsterifrån. ”

Vänstergruppen Revolutionära Fronten är våldsamma vilket visades i SVT:s inslag, men likväl kan ledande lokala socialdemokrater som Jonathan Nilsson, ordförande i SSU Hofors och ledamot i kommunens socialnämnd, visa sitt gillande av våldsverkarna i RF på Facebook.

Andra autonoma vänstergrupper som ”365 dagar” har under de senaste åren hotat flera politiker inklusive socialdemokrater, vilket rapporterades i Svenska Dagbladet nyligen. Vilka kopplingar som finns mellan AFA, RF, Researchgruppen, och kanske även den välrenommerade stiftelsen Expo dit före detta vänsteraktivister sökt sig, är inget medierna vill gräva i. Bloggare som Expomakt försökte men verkar ha gett upp. Researchgruppen har fri lejd in i alla medier, myndigheter, maktcentra.

REVOLUTIONÄRA AKADEMIKER

En av de som intervjuades i Uppdrag Gransknings inslag om det ”goda vänstervåldet” av Janne Josefsson var sociologen Magnus Wennerhag vid Södertörns Högskola. Han hade samma vår 2014 skrivit ett debattinlägg i Dagens Nyheter tillsammans med likasinnade vänsterinriktade kollegor och forskare från Göteborgs universitet om att se mellan fingrarna med våldsvänstern eftersom dessa ville ha mer demokrati. De skrev:

”Detta gäller främst den i utredningen utpekade ’autonoma vänstern’, vars ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extremisthot?”

Ja, det ”demokratipedagogiska” kan vara att inte störa andras mötesfrihet, att inte hänga ut personers privatliv, besöka dem vid arbetsplatser och deras barn på daghem och skola, kasta in brinnande föremål i brevinkast och så vidare. Min bloggpost om detta.

I samtalet med Janne Josefsson kunde inte Magnus Wennerhag förklara sitt försvar för våldshandlingar, men han försökte framstå som en god vänsterakademiker, filosofie doktor vid Södertörns högskola.

Det var ingen slump att Janne Josefsson fick bege sig till denna relativt nya och så kallat ”spännande” mångkulturella högskola söder om Stockholm. Där finns sedan länge en förståelse för extrema vänsterhållningar.

I maj 2008 bjöds den italienske autonome marxisten och före detta fången Toni Negri till Stockholm för ett öppet samtal med Fredrika Spindler, filosof vid Södertörns högskola, och Stefan Jonsson, tidigare kulturredaktör vid DN och numera professor. Den politiske filosofen Negri som var aktiv på 1970-talet i Autonomia rörelsen i Italien dömdes 1979 till 30 års fängelse för att ha stött vänsterterrorism. Hans verk studeras i Sverige främst vid Södertörn och Fredrika Spindler med flera vänsterakademiker som Stefan Jonsson är hans många propagandister.

Några år senare, 2011, var det dags igen för ännu ett besök vid Södertörn av en dömd revolutionär, den palestinska flygkaparen Leila Khaled. Hon talade då förutom vid Södertörns Högskola även vid statsunderstödda Konsthall C , statliga Konstnärsnämndens enhet IASPIS, vid syndikalisternas och det stalinistiska Kommunistiska Partiets torgmöten samt en helkväll på socialdemokraternas ABF-hus tillsammans med, givetvis, Dror Feiler!

Kulturdebattören Johan Lundberg skrev i Expressen och redaktören och riksdagsledamoten (V) Ali Esbati på sin blogg utifrån var sitt perspektiv om besöket av denna kapare som dödat en oskyldig israel 1970 vilket hon inte ångrade.

Förutom ett öppet stöd för politiskt motiverat våld bland akademiker vid Södertörns högskola finns liknande nätverk vid Göteborgs universitet. Lektor Stellan Vinthagen är en vänsteraktivistisk akademiker som ligger bakom forskargruppen, eller ska man kalla det aktivistnätverket, Resistance Studies. Vid Göteborgs universitet finns även professor Ove Sernhede som hade full förståelse för upploppet i Husby våren 2013 i ett inlägg i SvD och så vidare och vidare vid landets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter och redaktioner som Johan Lundberg visade i sin fina bok Ljusets fiender 2013.

KOMISKA FIGURER

Möjligen är de svenska revolutionära journalisterna och akademikerna mer komiska i sin sammanblandning av sina roller som nyktra rapportörer från fältet å ena sidan, och som engagerade godhjärtade aktivister å den andra.

Reportern som privatdetektiv är en klassisk figur i populärkulturen. Han, för det är nästan alltid en ung man, avslöjar skumrask och lämnar rapporter till sin tidning samtidigt som han ger dem till polisen. Han är inte anställd av polisen men samarbetar. Förr fanns de exemplariska seriefigurerna Tintin och Stålmannen som ryckte ut för att göra stordåd och upprätthålla heder och rättvisa när han inte var den blyge reportern Clark Kent.

Dessa mer oskyldiga litterära sammanblandningar har idag ersatts av självutnämnda ideologiskt drivna aktivist-journalister som Millenium-trilogins världsberömda Lisbeth Sallander och ikael Blomkvist, redaktionsmedlemmar på Millenium, tidskrift för grävande journalistik (vars förebild är deckarförfattaren Stieg Larssons arbetsplats, den antirasistiska tidningen Expos redaktion). ”Alla tjejer vill var som Lisbeth, alla killar som Mikael” – verkar de infantila aktivistjournalisterna intala sig och varann. Fienden är alltid höger, de goda vänster.

De är våldsamma mot sina motståndare, använder digitala och olagliga metoder för att avslöja sina fiender, liksom de aktivistnätverk som nämnts i denna artikel. Dessa fiktiva vänsterpolitiska aktivist-journalister liksom antagligen Stieg Larsson själv har hämtat inspiration från de grånade vänsterhjältarna från 1970-talets journalistik, i första hand Jan Guillou. Som anställd reporter på den maoistiska tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade han och Peter Bratt den hemliga säkerhetsenheten IB. Han sågs som ett ideal av aktivist och journalist, socialist och jurist (utan examen dock). Med tiden skulle även hans livs största scoop ifrågasättas, se Lena Breitners blogg, men för majoriteten av dagens journalistaktivister är den aristokratiske socialisten Jan Guillou ett föredöme. Guillou finns på riktigt så vi återvänder till verkligheten för en avslutande reflexion.

FÖRSLAG

För att komma tillrätta med vilka uppgifter som cirkulerar mellan redaktioner, myndigheter, polisväsendet och forskning bör en utredning tillsättas av riksdagen, så snart den har samlats. I dess direktiv måste framgå hur demokratin ska säkras mot självutnämnda redaktionella och internetbaserade politiskt drivna frikårer. De uppgifter om samröre mellan polisen och Researchgruppen som Mathias Wåg twittrade om igår borde vara första nyhet i alla medier och leda till en utredning av det slag jag föreslår. Medan man tar sig an detta kan även Ekots luskande efter källor och erbjudande av mutor undersökas närmare. Något är ruttet i det svenska samhället och vi har nog bara känt den första lukten av vad som kan vara en ny odemokratisk vänster med annan stil och nya metoder men annars samma gamla vänstervåld som tidigare. Öppna och vädra den nya svenska rättsrötan !

Jan Sjunnesson

Boken Framtidsmannen ute – om Sverige 2013- 2023

Framtidsmannen omslag

Min framtidsroman om Sverige åren 2013- 2023 är nu klar. Beställ på Adlibris. Gilla Framtidsmannen på Facebook. Kort recension av Gunnar Sandelin.

Boken handlar om ett attentat mot en svensk framtidsforskare år 2020, hans familj och vänner i Sverige åren 2013-2023 med utblickar mot Indien och Kurdistan samt svenska medier, tankesmedjor, Arbetsförmedlingen och Regeringskansliet.Jag skriver att Sverige får en kvinnlig kurdiskfödd statsminister (SD) i en koalitionsregering med M och S år 2022

En ebokupplaga finns på Bokus och Adlibris. Eboken kommer också kunna lånas via svenska bibliotek.

Den tryckta boken kan beställas från de svenska internetbokhandlarna Adlibris eller Bokus.

Välkommen på min bokrelease fre 17 oktober, Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm. FB evenemang, men alla är välkomna utan föranmälan.

____________

Här är baksidestexten för boken som låtsas vara utgiven 2023:

”Ur förläggarens förord:

”Stockholm, december 2023

Den omstridde framtidsforskaren Paul-Krister Matthiassons livsgärning (1960 – 2020) har med utgivningen av denna bok kallad Framtidsmannen fått ny betydelse i Sverige. Vi tror att dessa bidrag från de tre personer som stod honom nära, vännen Jack Råstedt, hustrun och partikollegan i SD, statsminister Lena Barsson, och hans svensk-indiska dotter Sara Matthiasson Pillay, tillsammans kan förklara det sista decenniets omtumlande händelser i Sverige, och samtidigt ge personliga perspektiv på vad alla vi medborgare gick igenom.

I Framtidsmannen möter berättelser om det framtida Sverige verkligheten i Stockholm, Arbil och New Delhi. Ett spionage uppdagas som leder via Oslo till Mellanöstern, Indien och USA. Endast en kvinnlig peshmerg, en kurdisk frihetskämpe och svensk patriot född Barzani i norra Irak som vår statsminister Lena Barsson, förstod vad Paul-Krister Matthiassons kontroversiella framtidforskning egentligen betydde för landet. Han offrades men Sverige vann.

Boken ges ut av fonden Paul-Krister Matthiassons minne till vilken allt överskott tillfaller ”.

ISIS och islamism i Sverige och Europa

ISIS

En person som kallas Sheikh Achmed intervjuas av en korrekt arabisk programledare. Achmed är bosatt i Sverige, ett land han vill göra muslimskt, med våld om så krävs. Han hyllar ISIS och våld, men blir emotsagd av programledaren vid tv-kanalen Al-Hayat.

Här är klippet, ISIS i Sverige med svensk översättning.

Här är en ordagrann översättning från arabiska, ISIS i Sverige

Mer om ISIS och islamism i Europa:

Demonstration för ISIS i Holland, slagsmål mellan ISIS supporters och kurder i Tyskland, svensk fd socialdemokrat flaggar för ISIS på sin FB sida, TV4 inslag, ISIS propagandacentral i Malmö och det islamistiska partiet Hizb ut-tharir i Sverige. Kommentar från journalisten Gunnar Sandelin och terrorexperten Magnus Norell på bloggen www.morklaggning.wordpress.com och från Ilan Sadé.

***

Varför man bör oroa sig om mellan 15 och 25 % enligt västerländska säkerhetstjänster och opinionsundersökningar av världens 1, 2 miljarder muslimer är vad som betecknas fredliga eller våldsamma islamister framgår av denna video, Brigitte Gabriel at Benghazi hearings. Den amerikanska utredaren Brigitte Gabriel besvarar en fråga från publiken om varför muslimer skildras som så våldsamma i medier. En utförligt svar ges som kan ses här.

20 % av 1,2 miljarder blir 240 miljoner. Av dem kanske bara några realiserar sina planer men det är alldeles för många. Fler moderata muslimer behöver göra som programledaren i Al-Hayat tv, konfrontera våldsretoriken och predika frihet och tolerans.

Flygblad till stöd för ISIS utdelat i London 12 aug 2014:
ISIS london

Flygbladsutdelare i London:

ISIS i lOnd 2