I ett tidigare blogginlägg och i en krönika i Avpixlat efterlyste jag berättelser som sällan eller aldrig hörs.

Här är en berättelse som kom in och publiceras anonymt, men jag hyser hopp att snart kan allas berättelser höras öppet. Återkommer således till projektet ”Sverige berättar”, med webbsida och en totalt (för Stasigängen Expo och Researchgruppen) oåtkomlig databas. Vill du hjälpa till, ring mig 076/9000900 el maila sjunnesson.jan@gmail.com

”Följande episod någonstans i Sverige:

Jag kom i samtal på en flygplats i våras med ett svenskt par.
I väntan på avgång med samma destination satte vi oss och hade trevligt samtal. Mannen, f d bibliotekarie, pensionerad.

Han berättade hur han fick stora problem med sina kollegor under några sista år i tjänsten. Detta med anledning av att han uppmärksammade med misstänksamhet, hur afrikaner komtill biblioteket och rörde sig mellan bokhyllorna, kollade på mobil och vid vissa tillfällen bad att få hjälp att hitta bok de sökte. Stoppade noggrant och systematiskt personalens erbjudanden om att ta fram boken, vilket mannen ville att hela personalen skulle uppmärksamma, försöka få klarhet i vad det handlade om. Det plötsliga intresset för svensk litteratur.
Han kallades snart rasist, mobbning sattes igång. Ensamma fikastunder, inte bjuden till alla möten o s v, uppmaning till sjukskrivningar mm.

Det visade sig, att dessa afrikaner hade ett raffinerat sätt att förmedla knark.
Det gömdes i bokhyllornas böcker, instruktion per mobil. Allt tystades ner, sekretess med hot. Trots detta fortsatte mobbningen och mannen var förvånad, när han ändå blev avtackad vid sin pensionering.”