Planet landade tidsenligt på Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv i 20 grader. Resan hade gått bra även om Elisabet oroade sig över alla säkerhetskontroller. Greger var på gott humör.

-Älskling, nu börjar vårt äventyr som fria andar.

-Jag är inte fri om jag känner mig hotad, svarade Elisabet.

De steg ur planet och gick in i flygplatsen för att hämta bagage och gå inom inresekontrollerna, vilka tog sin tid. Ett tåg tog dem till Tel Aviv där de sedan tog en taxi till ett litet hotell för vistelse den första veckan. Därifrån var det gångavstånd till Magen David Adom  på Yigal Alon gatan, men dit skulle de först i övermorgon.

Nu pustade de ut på hotellrummet. Elisabet duschade medan Greger tog en öl han köpt i hotellets takbar bland turistande ungdomar.

-Allt känns annorlunda här mot Sydeuropa, men jag vet inte vad, sa Greger till Elisabet när hon kom ut. Standarden är sämre, servicen så där och så luktar det märkligt. Lite som i Turkiet.

-Turkiet har bättre vägar, sa Elisabet. Men du har rätt i att Israel knappast är som Europa och inte heller som Turkiet. Kanske som Grekland.

-Nej bättre än Grekland men bara annorlunda. Amerikanskt och samtidigt asiatiskt på något mystiskt vis. Orientaliskt är kanske rätt ord.

De lämnade samtalsämnet som vilka turister som helst hade kunnat fortsätta med och övergick till deras egentliga syfte i Israel: att arbeta som frivilliga för den israeliska hjälporganisationen Magen David Arom. Inga besked hade nått dem om deras arbetsuppgifter utan allt skulle lösa sig i övermorgon. De hade tid att strosa runt bort mot Rothschild Avenue som de hört talas om och slog sig ned på ett kafé.

Greger försökte prata hebreiska med servitören men det gick inget vidare. De fick dock varsin espresso och såg ut över alla flanörer i mittstråket bland träd och buskar.

-Ken och lo är det enda du behöver, sa Greger till Elisabet. Ja och nej alltså.

-Tack är väl bra också, sa hon.

-Todah. Det är väl allt.

–Yesuha ha mashiach är väl bättre, sa Elisabet med ett leende.

-Aha, har du smygtränat? Men det ska du inte ropa för högt här nere.

-Sluta tramsa, Greger. Vi säger vad vi vill. Oavsett var. Jesus är Messias.

Hon smuttade på espressokoppen och såg ut över gatuvimlet medan hon mumlade

–Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach, Yesuha ha mashiach…

Greger njöt av allt. Elisabets fånerier, Tel Avivs böljande folkliv, trafiken, strykande hundar och några få ortodoxa judar i svarta kläder och hattar. Några unga kvinnor höll varandra i händerna och pussades.

De gick tillbaka till hotellet och inväntade mötet med nästnästa dag.

Kap 24

-Nu har svenska Magen David Adom, det israeliska Röda Korset vi ska jobba för, mailat oss och de har kontaktat en kristen grupp som stöder  dem i Jerusalem, sa Greger till Elisabet en veckan innan avresa. Det kommer ordna sig.

-Det betvivlade jag aldrig. Men folk i Israel har viktigare saker för sig än två vimsiga svenskar, sa hon till sin make vid frukosten. Att ingen hört av sig är naturligt menar jag. Libanon, Iran, Syrien, Egypten är på tårna nu för att stöka till. Igen.

Israel hade haft en relativt stabil fred sedan sommaren 2024, men Iran låg på liksom Hizbollah vid gränsen mot Libanon och fler raketattacker var att vänta. Magen David Adom hade haft fullt upp med att lokalisera flyktingar på båda sidor från konflikten med Hamas och hitta släktingar. De mest akuta sjukvårdsinsatserna var gjorda och de två svenskarna hade antagligen lugna månader framför sig till sommaren 2025.

-De skriver att de vill möta oss först innan de ger oss arbetsuppgifter, sa Greger. Verkar rimligt om en tant och en gubbe ska arbeta som frivilliga hos dem. Gränsen är egentligen 30 år men kyrkan måste ha mutat dem.

-Tala för dig själv, gubbaskrälle.

Hon log och gav honom en puss på pannan. Allt var klart utom packning och skjuts till flyget men det fick någon av barnen fixa.  De hade tagit ledigt den sista veckan innan avfärd. Greger hade tackat nej till allt kyrkligt sedan ett tag så inga sjuka eller lediga präster ringde som de brukade. Han var ovan vid att inte ställa upp men det redde sig nog sa han för sig själv där han gick runt bland papper, prylar, böcker, skor och kläder.

En huvudbonad borde han ha med sig från Sverige och köpte en keps på lantmannabutiken dit han ofta gick för allt möjligt praktiskt.

-Nej men är pastorn på besök, sa Erik Andersson i kassan, och ska ha Sverigekeps på sig i det heliga landet.

-En svensk keps men helst ingen flagga om det går, svarade Greger och rotade bland alla kepsarna. Den här med Lantmännen på blir bra.

-Den är en storsäljare, skojade Erik. Ingen under 60 köper sådana.

-Tack den blir perfekt i Tel Avivs hipsterkvarter, sa Greger snabbt och smet ut i blåsten.

Kepsen värmde inte men skyddade hans alltmer tunna hjässa.

Innan de skulle fara bjöd de hem sina två söner med fruar och barn för en avskedsmiddag i vardagsrummet där ett långbord var dukat för tio. Elisabets mor var där men skulle inte stanna på middag. Greger hälsade alla välkomna redan i hallen med en drink gjord på israelisk arrak, mynta och citronjuice.

-Varsågoda, här är limonana, den populäraste drinken i Israel, sa han.

-En sommardrink pappa, sa en av sönerna. Det är minusgrader ute!

Alla skrattade men svalde snabbt den iskalla drycken och ville genast ha mer. Greger fyllde på och bad dem gå in i vardagsrummet där Elisabet hade ställt fram shakshouka, en tomatröra med pocherade ägg.

-Förlorade ägg mamma. Pocherade säger bara, ja vissa slags kockar, sa den andre sonen och hans fru höll med.

-Det låter roligare med förlorade ägg dessutom, fyllde hon i. Lite misslyckat så där.

Alla log och fnissade. De hade inte sett sen i julas och allt som hänt måste avhandlas.

Elisabets mot talade allvar med henne i köket om deras judiska arv:

-Se eu sou judeu, você também é.

-Mamma, du har tagit ett DNA-test det är allt.

-Você pode usar a lei do retorno!

-Men jag har aldrig velat flytta till Israel och jag är inte judinna!

-Você é um sefardita!

Elisabet gav upp och tog med sig modern ut till vardagsrummet. Hon orkade inte med en middag med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn, utan vinkade till dem.

-Adeus a todos lindos, sa hon när alla hade tystnat och väntat in henne.

En taxi väntade på henne utanför för transport till Varberg. Elisabet följde med ut och kramade om henne och sa de få ord på portugisiska hon kunde, det språk hennes mor föredrag alltmer ju äldre hon blev.

Barnbarnen undrade om Israel var farligt. De lyssnade noga på Lilla Aktuellt i skolan där kriget i Gaza rapporterats sedan attacken 2023, ofta utifrån palestinsk synvinkel. Greger frågade om de någonsin hade hört något judiskt barn berätta, till exempel om deras föräldrar dödats eller kidnappats men ingen av de fyra barnbarn kunde påminna sig  något sådant inslag. Palestinska barn däremot, och deras mödrar.

-Jag tror att det bara finns barn och mammor där, sa Felicia åtta år. Och i Israel finns bara arga gubbar.

Kvällen handlade sedan om barnbarnens intressen vilka var ridning, fotboll och rymden. Greger och Elisabet hade följt med till träningar och uppvisningar.  Men de hade inte följt med barnbarnet Anita till något observatorium.

-Jag vill antingen åka till Onsala eller Slottsskogen, sa hon. Ni kan följa med sen när ni är tillbaka, farmor. Farfar kan komma också om han vill.

-Visst vill jag det, svarade Greger som var lika ointresserad av alla barnbarnens fritidsaktiviteter. Ingen av dem läste böcker som han gjorde i deras ålder, varken fackböcker eller skönlitteratur. Men han höll god min.

Efteråt kände sig Greger och Elisabet utpumpade men lyckliga. De skulle sakna dem. Nätet och mobiler skulle inte vara samma sak som att ha dem alla hos sig enades de om medan de dukade av och satte in i diskmaskinen.

Kap 23

Avresa var satt till mitten av februari 2025, men mycket skulle ordnas innan dess. Greger åkte både till Halmstad för sjukvårdskurs och till Göteborgs synagoga för att träna vardagshebreiska som han knappast behärskade.

Elisabet såg till att de  i hennes själavård fick lämpliga ersättare, ett nog så knepigt uppdrag. De nya diakonerna skulle träffa hennes kontakter och sedan utvärdera mötena. Men bara ett möte gick fel och Elisabet fick byta ut vikarien, en ung diakon som inte gick ihop med en äldre man i palliativ vård.

-Du vet Larsson i Landa, han tar inte emot vem som helst, och inga yrhättor, sa Elisabet till Greger. Hon läxade upp honom om klimatpåverkan från hans lantbruk.

Greger log och förstod. Alla i bygden runt Landa var egna till skillnad mot de i Idala ett par stenkast bort mot Helsjön. Där var man modern och hade ekologiskt kafé och bageri med trubadur och vin på fredagskvällar.  Ibland predikade han i den lilla vackra kyrkan från 1200-talet. Kyrkkaffet i församlingsgården efteråt var alltid gemytligt och gott. Huset hade tidigare varit skola berättade de äldre i byn och de hade själva gått där till 1960-talet.

-Fröken bodde ovanpå, sa de äldre till Greger varje gång han kom dit. Nu är det Sveriges minsta bibliotek här och vi sköter det helt själva.

Han nickade och kände igen dem. De tackade alltid i hand för hans predikningar och bockade.

Men han hade bestämt sig för att sluta med gudstjänster och alla andra kyrkouppdrag. Efter hans föredrag på stiftet hade allt inom kyrkan känts fel. Han var välkommen sa alla men själv kände han sig inte hemma längre. Varken judendom eller kristendom intresserade honom längre, ändå skulle han forska om dessa religioner.

En resa till Israel skulle kanske väcka liv i hans bibelstudier och forskning om vad Talmuds skrifter sagt om Jesus. Eller så skulle han ledsna på alltihop. Jesus få predikoår var väl genomtröskade och han hade redan under prästutbildningen förstått att det viktiga skett efteråt, från korsfästelsen och fram till Paulus brev runt år 50.

En dag ringde en kollega från Varbergs församling och hörde sig för om Gregers föredrag i Göteborg i julas.

-Jag hörde att du inte blev rosad direkt där uppe, sa kollegan som var en god vän och en av få som Greger kunde prata teologi och religionshistoria med.

-Njae, de blev lite förskräckta. Ändå drog jag inte det värsta.

-Att Jesus enligt Jesaja skulle ha hetat Immanuel menar du?

-Nej, nej. Det är lätt att reda ut som du väl vet. Värre med att förklara varför hårdingen Pontius Pilatus skulle ha tillåtit någon att ta ned Jesus från korset, till exempel Josef från Arimataia. Tyvärr är det nog en legend. Dominikanen Crossan skrev ju för över 30 år sedan att korsfästa uppviglare som Jesus fick hänga kvar eller bli kastad i en grop med andra där gatuhundar och andra vilda djur fick ta för sig.

-Bra att du inte tog upp det, Greger, för det är ganska omtvistat och vissa kan inte ens diskutera saken. Liksom det mesta som forskare har funnit om Jesus första tid.

De talade en stund om stiftets nya vilja att ta upp kontroversiella ämnen. Greger var försiktigt positiv men hans kollega skeptisk.

-De skulle ha öppnat upp för 30–40 år sedan då hela den historiska Jesusforskningen briserade i USA. Nu är allt över och ingen minns vad som skrevs då.

-Säg inte det, sa Greger. Allt finns nu på nätet och i podcasts. Jag lyssnar varje dag på samtal mellan olika skärpta bibelforskare. Sen finns massor av andra religionsuttryck som inte fanns när vi var unga. Men allt är på nätet och det gäller att hänga med och följa de vettigaste.

-Vilka är de då? Vervaeke ger jag inte mycket för.

-Nej, han är svår. Men kolla upp The Stoa, Liminal Web, Parallax Media. En del kristet men mycket annat andligt. Eller kanske metaandligt.

Greger försökte förklara alla nya initiativ han mött på nätet men till sist gav han upp. Kollegan tröttnade också och de enades om att ses över en öl snart på den lokala pizzerian.

En resa till Lund gav inte mer kött på benen. Greger frågade efter kontakter på Tel Aviv universitet, men de handlade mest om filologi och politik. Å andra sidan skulle han inte få tid till att bläddra i böcker och tala med forskare under deras korta tid.

De reste tillsammans upp till stiftet för att höra mer om uppdraget. De skulle alltså dels göra nytta inom den israeliska hjälporganisationen Magen David Adom  – Davids Röda Sköld – som var knuten till Röda Korset och arabiska Röda Halvmånen, oklart med vad, dels höra sig för om kristna blev trakasserade på grund av västvärldens stöd till palestinierna.

För både Greger och Elisabet verkade allt väl tunt och rörigt. Men de hade inget emot att lämna Halland i februari för en betald vistelse i behagligt väder och i ett spännande men också farligt område.

Deras första frågor handlade givetvis om säkerheten. Mitt emot på stiftskansliet satt enhetschefen som deltagit i samlingen innan jul. Hon sträckte på sig och såg på Greger och Elisabet med klara ögon. Sen sade om mjukt:

-Ni är välkomna till oss i stiftet med alla slags frågor. Inga är för svåra.

-Tack. Den enkla frågan är vad ni vill vi ska göra i Israel. Det är relativt lugnt nu men plötsligt kan Hamas sympatisörer slå till igen inne i Israel och sen raketer från Iran och Libanon, sa Greger. Vilka åtgärder har ni tagit för att skydda oss?

-Ni ska bo på ett säkert hotell först, sedan tar  Magen David Adom hand om er, svarade hon. Ni kommer att bära ett larm som går till den israeliska polisen och till vår säkerhetskontakt på ambassaden i Tel Aviv. Israelerna är oerhört säkerhetsmedvetna, särskilt nu efter attacken i höstas.

-Jag har ingen sjukvårdsutbildning men stor erfarenhet av människomöten, sa Elisabet.  Vad kan jag göra där?

-Magen David Adom  kommer ordna något arbete. Det är det minsta ni behöver oroa er för. De har fått era CV och kommer höra av sig innan ni far i februari.

-Tack för informationen, sa Greger. Men det är en sak jag inte förstår: Hur kan Svenska Kyrkan sända folk till Israel för att ta reda på om judar förföljer kristna? Och hur ska vi veta det?

Chefen skruvade på sig och tog ett djupt andetag.

-Det har talats i vänsterpolitiska kretsar i Stockholm och Uppsala om att kristna i Israel inte är välkomna. Ja, några har till och med önskat att judar skulle misshandla kristna på grund av västs stöd till palestinierna. På så sätt kan dessa aktivister få vatten på sin kvarn om de onda judarna som inte bara ger sig på oskyldiga araber utan även oskyldiga kristna.

-Men det låter ju helt befängt! utbrast både Greger och Elisabet.

-Javisst, svarade enhetschefen. Vi här i Göteborg instämmer utom kanske någon rödhätta i Majorna och i Backa. Men i Stockholm finns den diakon som anmälde Julian Assange för våldtäkt och hon har ett visst inflytande i internationella kretsar inom kyrkan.

-Jaha. Men vad jag förstår står inte biskopen bakom detta, sa Greger. Han verkade ju vettig när vi sågs förra året.

-O ja. Men hela kyrkan har ett tungt lass att dra mot de som vill dra Israel i smutsen. 1968 års kyrka, som jag kallar den, är tyvärr levande över landet och de har bra mediekontakter. Klimat, sex, invandring, befrielseteologi, islamofili, fattiga länder är deras paradgrenar. Vi som stretar emot behöver bli fler.

-Jodå, sa Elisabet. Vi är på er sida för en folklig medlemskyrka utan pekpinnar. Men vi kan inte åka till Israel med uppdraget att bli trakasserade eller skildra trakasserier av kristna.

-Det förstår vi väl, sa enhetschefen. Vi vill att ni ska ha neutrala ögon och öron där nere. Bara registrera sakligt vad som sker. Kyrkans Palestina-Israel grupp vill ha en rapport efteråt. En ovinklad rapport.

-Jag lade av mig prästkragen då vid jul och har avsagt mig alla uppdrag. Jag är ju faktiskt pensionär halvtid och doktorand halvtid. Men om det underlättar för att bli igenkänd som kristen i Israel så kan jag ta på den igen.

-Det bestämmer du själv, sa enhetschefen. Troligen ser judiska israeler och muslimer alla västerlänningar som kristna så ni kanske inte behöver göra er till.

-Jag har en grön skjorta för diakoner, sa Elisabet. Tar med den då. Och ett stort kors.

De avslutade mötet med enhetschefen vid gemensamma kaffebordet i det öppna kontorslandskapet. Flera kom fram till dem och önskade lycka till i Israel. Greger var inte helt tillfreds med sin nya roll utsänd kristen representant för ett i Israels ögon propalestinskt land,  men Elisabet berättade om planerna och Magen David Adom som ingen kände till. De sa inget om uppdraget att ta reda på om kristna förföljdes. Kanske vänsterpräster i på västkusten skulle avslöja allt.

När de körde hemåt i regn på E6:an längs Hallandskusten diskuterade de allt de fått höra. De bestämde sig för att inte säga något till någon, varken familj eller arbetskollegor. Ett mystiskt band mellan dem hade uppstått, likt de fått efter Gregers uppenbarelse i Uppåkra.

-Det kan bli intressant med Israel, sa Elisabet. Jag var skeptisk i början men kanske är det en resa till det heliga landet som vi behöver just nu. Båda två menar jag.

-Israel är knappast ett heligt land längre, sa Greger, men vi ska ta vara på tiden där och utmana oss själva. Göra nya saker.

-Jag tycker vi redan har gjort mycket, sa Elisabet. Hela förra året var nästan kaos jämfört med tidigare då vi bara jobbat som vanligt.

Bilen svängde in i byn och de stannade vid affären. Båda gick in och blev igenkända. Att de skulle resa bort hade inte spridit sig så de fick själva berätta om planerna.

-Ojoj, herre min je, sa en äldre församlingsmedlem där hon stod vid mjölkdisken. Det kan aldrig gå väl som de krigar där nere.

-Vi ska vara försiktiga, sa Elisabet. Kyrkan vill inte ha oss skadade eller eländiga.

-Vi kommer sakna vår goenisse Greger! Dä blir la keligt här i våre Hallandstrakter, så dä blir.

Gumman skakade på huvudet men log mot dem och de vinkade till henne när de gick genom kassan. Så många i kustbyarna kände till prästparet. Greger och Elisabet kunde inte gå många meter på ICA eller Konsum utan att bli stoppade. Eller på Tappen som alla sa om bensinstationen, något varken Elisabet eller Greger vant sig vid.

Hemma lastade de ur alla varor och lagade en snabb lunch på potatis, stekt ägg, lök och bacon.

De småpratade om vad som förväntades av dem. Elisabet kunde tänka sig att göra lite av varje. Tvätta lastbilar och laga mat i storkök. Greger hoppades på något inom sjukvård. Han hade blivit intresserad igen sedan uppfräschningskursen i Halmstad.

-Två gamla svenskar som vi är kanske mest i vägen men vi får la ta oss fram själva, sa Greger.

-Ett äventyr få som vi får chans till, sa Elisabet glatt. Att slippa vårvintern här med allt regnande blir vår belöning.

Om en månad skulle planet lyfta från Landvetters flygplats över Heathrow till Tel Aviv. Utanför deras köksfönster ven vinden från Kattegatt. Ringhals skymtade i horisonten om de reste på sig och molnen försvann, vilket de sällan gjorde i mitten av januari.

Kap 22

Jul- och nyårshelgen förflöt enligt tradition hemma hos paret Greger och Elisabet: julnattsmässa, julotta, julmat med barn och barnbarn och sedan nyårsfirande i dagarna tre. Sen var de redo för något nytt och det blev det med besked.

-Ojdå, sa Greger när han läste mail från Lund på annandag nyår. De vill jag ska åka till Israel.

-När då? undrade Elisabet.

-Snarast möjligt står det. Stiftet betalar allt. Borta tre månader till att börja med. Du kan följa med och får ledigt från pastoratet enligt vad stiftet ordnat.

-Det var som sjutton. Hmm. Israel. Har inte varit där sedan personalresa på 90-talet.

-Inte jag heller. Jo, vi reste ett kyrkgäng från Varberg med Argument förlag ned till Jerusalem men det blev rätt turistiskt. Inget för mig.

Elisabet och Greger satte sig vid köksbordet med datorer och mobiler för att planera en tremånaders vistelse utomlands. Barnen fick tömma post och vattna blommor. De skulle byta den regniga och blåsiga halländska vintern med knappt någon snö mot 15–20 graders Medelhavsklimat.

Men anledningen till Israelresan var oklar ansåg Greger. Elisabet höll med.

-Både stiftet och teologen vill att jag ska undersöka om antikristna stämningar. Luddigt tycker jag. Inte så att historien med förföljelser av kristna upprepar sig från Jesu tid vilket är det jag börjat forska om. Men de syftar förstås på kriget mot Hamas i Gaza och den inrikespolitiska röran efter att EU, FN och USA lagt sig i på palestiniernas sida, eller så uppfattar israelerna oss i väst i alla fall.

-Sverige är knappast på Hamas sida nu med denna regering, värre om Linde och Wallström varit kvar, tillade Elisabet. Men det kanske inte vanliga judar uppfattar.  Att Palme stödde Arafat och PLO glömmer de nog inte.

De var eniga om att ska de åka så skulle en sjukvårdsuppgift eller annan viktig och relevant uppgift vara ett krav. Inte gå runt och fråga israeler om vad de ansåg om Sverige. De hade annat att tänka på efter Irans senaste attacker och raketerna från södra Libanon.

Greger mailade både stiftet och Lund för att ta reda på mer. Han bad också om att få en vettig uppgift i Israel som folk förstod och erbjöd sina tjänster som sjukvårdare i Gaza, något han tjänstgjort som vid P1 i Enköping. Men det var länge sedan så han bad dem om en snabbkurs vid Halmstads garnison.

Elisabet trodde att hon skulle kunna hjälpa till med lite av varje men det behövde också planeras. Hennes hebreiska var inte lika bra som Gregers men båda skulle klara sig med engelska hade Gregers chefer gjort klart.

-Vi får ligga i om vi ska komma i väg nu i vinter, sa Greger.

-Det blir stressigt tycker jag, sa Elisabet. Och inget är fixat.

-Ja, jag vet. Men vi får ställa krav och inte förväntas klara allt själva. Jag åker ned till Lund imorgon och sen till Göteborg.

De ringde barnen och försäkrade sig om blom- och postpassning. Många obesvarade frågor och en del oro. Israel var ingen semesterort längre, men de lovade att följa alla säkerhetsregler. Och att säga nej om inte deras krav tillgodoseddes.

-Vi är ju gamla mänskor, sa Elisabet. Vi kan inte åka hur som helst och bo i baracker som barnen.

Greger höll med och de tog en promenad längs kusten. Vinden ven och piskade snöblandat regn i deras ansikten. De höll varandras händer där de gick längs det nedlagda spåret i Rågelund. Måsar skränade och flera par med hundar var ute. Man hälsade på varandra här i trakten och nu blev det Gott nytt år. Israel kändes långt borta och Gazaremsan än mer.

Greger slog upp Gaza igen i Bibeln när han kom hem. I Domarboken Kapitel 6 stod det om de avgudadyrkande midjaniternas krig mot Israel ända bort till Gaza:

”Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. Då gav Herren dem i midjaniternas våld under sju år, och de förtryckte Israel. För att undkomma dem tog israeliterna sin tillflykt till bergen, till grottor och fästen. Varje gång israeliterna hade sått angreps de av midjaniter, amalekiter och folk från Östlandet. De föll in i landet och skövlade grödan ända bort till Gaza. De lämnade inget ätbart kvar i Israel och inte heller några får, oxar eller åsnor.”

Dit skulle han, där den långhårige domaren och helige nasiren Simson slagits för sin älskade Delila för flera tusen år sedan. Greger och Elisabet skulle vara på biblisk mark, dränkt i blod.

Kap 21

Måndagen 23 december 2024 var en tom dag på stiftskansliet vid Lilla Bommen i Göteborg. Biskopen hade kallat folk från Lund, Uppsala och Gregers pastorat. Alla fick lämna ifrån sig sina mobiltelefoner och stämningen var spänd halv nio morgonen vid kaffet med muffins utanför samlingssalen Exodus.

-Då så, nu kan alla komma in, ropade enhetschefen för stiftets församlingar, en medelålders kavat kvinna med prästkrage och kortklippt grön lugg.

Ett femtontal personer satte sig vid de ljusa fönstren ut mot Göta Älv, däribland Elisabet, Gregers handledare, och en religionsfilosof från Kyrkans Hus i Uppsala. Greger satt på en stol vid ett tomt podium utan prästkrage.

-Välkomna alla, denna dag före minnet av Jesu födelse imorgon natt för minst 2024 år sedan, hälsade stiftsdirektorn Johan Ramgård. Vi ska tala om Jesus idag tillsammans med komminister Greger Svensson från Kungsbacka kontrakt. Han kommer att tala i cirka 45 minuter och sedan kan vi öppna för frågor. Ämnet är hans avhandlingsämne, judisk kritik och förföljelse av kristna, som han forskar om vid CTR i Lund, med stöd av stiftet. Välkommen Greger!

En tyst applåd följde Greger fram till podiet där han ställde sig med en pappersbunt. De församlade bläddrade i samma handouts som Greger hade och gjorde kommentarer på allteftersom:

-Det här vet ni ju redan men vi tar detta igen, sa Greger och läste upp från stödpappren.

JUDISK KRITIK AV KRISTENDOMEN

”Oklara och felaktiga hänvisningar till den hebreiska bibeln/Gamla testamentet. Ett urval:

Den nya förbundet enligt Jeremias profetia ska ske när Israels fördrivna stammar återförenats, inte efter en karismatisk talare dödats

Jesaja talade från 40–53 om Israels folk som den lidande tjänaren, inte om en individ eller Messias

Messiasgestalter har existerat i Israel men aldrig som en enda väntad enskild individ utan snarare två, en kung och en präst samtidigt med separata uppgifter

Davids släkt ska upprätta ett kungarike och skapa fred på jorden, inte dödas av ockupanter

Att tro på Messias och på Jesus är fel, Gud är den ende värdig att tro på

Jesus gudomlighet som avgudadyrkan

Gud som inkarnation är hädisk då Gud är okroppslig

Treenigheten som obegriplig och utan rötter i hebreiska bibeln, och knappt i Nya testamentet

En korsfäst Messias är inte trovärdig då denne inte fullgjorde sina uppgifter (återupprätta Templet, få alla judar att vörda Lagen och alla folk att vörda Israel)

Messias Andra Återkomst har inget stöd i hebreiska bibeln/Gamla testamentet

Judarna beskylls för korsfästelsen som var ett romerskt beslut och helt i den tidens ordning men judar har sedan dess fått lida oförskyllt och förföljts i tusentals år pga. den allt starkare kyrkan”

-Ni ser ju själva att det finns sakliga invändningar från judiskt håll och har säkert egna exempel, avslutade Greger genomgången.

-Javisst. Josefs släkting Jojakim som fördömdes av Gud i Jesaja 22 är ingen bra bakgrund för en Messias som ska komma från kungasläkten David, sa en komminister från Mölndal.

-Sen ska ju härledningen inte gå via mödernet som en del vill få Maria till om inte Josefs är rätt, fyllde en annan i.

-Tack alla, sa Greger. Vi tar en kort paus och går sen in på NT.

Han stannade kvar vid podiet och besvarade frågor. Ingen var otrevlig utan alla var respektfulla. En inbjuden rabbin från Göteborgs synagoga gjöt olja på vågorna genom att berömma Jesus kärleksbudsksp.

-Vår lärare Hillel kunde inte ha sagt det bättre, sa han till en krets runt Greger. Kanske Jesus lyssnade på honom i Jerusalem.

-Ja vem vet, sa Greger och gick bort till kaffebordet för att slippa detta skvaller om något obekräftat för två tusen år sedan.

Folk surrade i lokalen och Greger kände sig nöjd. Nästa pass skulle nog bli värre.  Stiftsdirektorn klappade i händerna och kallade folk att sätta sig. Greger gick runt med nästa blad och ställde sig igen vid podiet för att läsa innantill och kommentera. Han tog upp sitt stödpapper och läste högt:

PROBLEM I NYA TESTAMENTET

”De synoptiska evangelierna går inte ihop vid 1) Jesu födelse 2) Uppståndelsen (vilka som såg graven, vem/vilka som var där, vem som informerade Maria , var han uppstod) 3) relation till Torah och 4) hans gudomlighet som bara bekräftas i Johannes.

Jesus sa enligt Matteus 12:38  till några fariséer att han skulle återuppstå för dem vilket han inte gjorde

Enligt den hebreiska bibeln/Gamla testamentet ska syndare be till Gud och ångra sig, inte låta någon annan ta på sig ens synder, än mindre dö för någon annans

Paulus mötte aldrig Jesus i livet men skrev de första och de flesta texterna vid år 50, som dock kommer efter evangelierna som är senare från år 70  och bör börja med Markus, inte Matteus

Jesus bror Jakob, Petrus och hans församling i Jerusalem utmanövrerades av den högfärdige och antisemitiske Paulus och hans förtrogna

Texterna i NT skrev sannolikt inte av de tillskrivna författarna och inga var ögonvittnen till Jesus

Treenigheten som uttalad lära finns inte i NT, se Servetus

Jesus löfte om sin återkomst och att upprätta ett Gudsrike som utlovas i NT har inte inträffat

Jesus som det sista offret från Gud motsägs i Jesaja 56, Jeremia 33, Zakarias 14, Hesekiel 43 och Malaki 3

Jesus som en Andra Adam och existerade från tidens begynnelse är obegriplig utifrån judisk synpunkt och har inte stöd i alla texter i NT

Dopet som sakrament skapades av Paulus eftersom ingen av evangelisterna döptes i Jesu namn. Johannes Döparen anordnade dop i floden Jordan men det var för att få syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop (Mark 1).

Det är först med Apostlagärningarna som skrevs runt år 100, dvs när alla ursprungliga Jesusanhängare dött, som dopet i Jesu namn antar den form kyrkan förvaltat den (Apg. 2).

Nattvarden är också något som var främmande för judar samtida med Jesus. De skulle ha uppfattat denna måltid som teofagi, något som existerade inom grekisk religion och mytologi vid denna tid

Den enda källan för nattvarden som manifestation av Jesu kropp och blod är Paulus. De tre synoptiska evangelisterna repeterar vad han sagt. Johannes säger inget om en måltid i den stilen och inte heller i den heliga handboken Didache som kan vara före Paulus epistlar.

När Jesus inte uppfyllde de krav som den judiska traditionen hade på Messias (världsfred, Israels enande under en levande Messias, judiskledd global Gudstro osv) omtolkades hans död av Paulus, Johannes med flera till att betyda att Jesus dog för alla människors synder och återuppstod för att förkunna ett andligt rike snarare än ett jordiskt.”

-Det var inte allt men det viktigaste, sa Greger och inväntade spänt reaktioner i den tysta salen. Som ni alla vet existerade det kristna grupper och kyrkor i ett par hundra år innan NT fastslogs så med den insikten kan vi vila i att troende klarade sig, och kan klara sig, utmärkt utan dessa kanoniska skrifter.

Ingen sa något utan alla funderade. De var välbekanta med invändningarna men hade aldrig stött på dem sedan universitetet och särskilt inte på stiftskansliet dagen före julafton.

-Vad vill du vi ska göra med det här? frågade enhetschefen för stiftets församlingar, en amper kvinna i mörk dräkt.

-Jag redovisar bara vad forskarsamhället vet, svarade Greger. Min egen insats blir att undersöka hur både extern judisk kritik och intern kristen kritik ledde till förföljelse av kristna de första hundra åren. Paulus 39 piskrapp, Stefanos stening, Jakobs död, kejsar Neros massaker  och så vidare kan ses som uttryck för judisk vrede över hädelse och för att Jesus bråk i Jerusalem hade riskerat judarnas fred med Rom i onödan. De nya judekristna fortsatte dessutom att vägra hedra de romerska gudarna och ville få samma undantag som judarna hade. Allt detta ledde till problem, det måste man inse.

Fler röster hördes och Greger fick ta varje fråga i tur och ordning. Efter trekvart var frågestunden över och folk började troppa av. Stiftets personal samlade in alla utdelade papper vid utgången och delade ut inlämnade mobiler. Greger vinkade till alla och biskopen kom in kort för att önska god jul.

Elisabet och Greger gick från Lilla Bommen vid älven till köpcentrat Nordstan mittemot Centralstationen där de slog sig ned på buffén Trattoria Prego uppe på en balkong ovan folkmyllret därnere i juletid.

De pustade ut tillsammans efter det spända föredraget. Ingen av dem ville stanna kvar och småprata. Stiftsdirektorn förstod dem väl men andra på kansliet dröjde kvar för att komma med invändningar. Någon frågade  om han kunde skriva sin avhandling på något annat språk än svenska eller engelska. Greger hade sagt att i så fall fick det bli på tyska vilket frågeställaren uppskattade.

Han tog ett glas rött vin och log mot Elisabet:

-Nu är det över! God jul älskling, sa han och skålade.

-God jul, käre make, svarade hon med ett leende. Det gjorde du bra, alldeles oavsett om jag håller med om allt.

-Det behöver du inte, min kära diakon. Det finns gott om Jesus och Gud för oss båda. Nu glömmer vi religionshistoria och teologi ett tag. Inte över julen men idag.

De högg in på alla bufférätter, från pizza över pasta till revbensspjäll. Nedanför stimmade julhandeln. För denna gång var hans arbete över. Hela hösten hade han tvekat och tvivlat över hur mycket kristendomskritik han kunde ta upp på stiftet. Folk hade stått pall men han visste att hans upplägg hade varit ganska beskedligt jämfört med vad han hade hört på podcasts och på nätet.

Israel och USA verkade var fullt med messianska kristna judar som vill missionera för troende judar och tvärtom. Och alla lade upp sina debatter och dispyter. I bilen upp till Göteborg hade han försökt lyssna några podcasts, men Elisabet hade bett honom att stänga av redan vid Kungsbacka.

-Nu tar vi bara Bach eller Einaudi, sa hon och satte på en mix hon hade med dessa kompositörer.

Greger protesterade inte utan hade kört tyst hela vägen till Lilla Bommen i regn. De förstod allvaret i att ge sig in i lejonets kula men allt hade gått bra, ja bättre än förväntan. Nu efteråt kunde de skoja om några fyrkantiga frågeställare som lät väl naiva, men Greger 0ade lugnt tagit upp deras synpunkter och försökt besvara dem.

-De där om att kristendomen skapades av två romare, Paulus och Konstantin, gillade de inte, sa Elisabet.

-Men det är ju sant.

Hemfärden längs Hallandskusten i regn gick fort och vid 14-tiden var de hemma i sitt hus. Greger lade sig att vila och Elisabet ringde upp barnen för julbestyr.  Ett omväxlande år var snart till ända men nästa, 2025, skulle bjuda på mer äventyr.

Kap 20

Handledaren hörde av sig varje vecka till Greger utan framgång. Han satt fast bland böckerna i trädgården hela september och flyttade sedan in i oktober. En vända till Lund för handledningssamtal gav inget resultat.

En vardag i november for Greger upp till Göteborg och universitetsbiblioteket bakom Götaplatsen för att lämna och hämta böcker. Hans bror Anders dök upp i lunchmatsalen en trappa upp enligt avtal.  De kramade om varandra och tog varsin bricka och satte sig med utsikt mot Renströmsparken nedanför.

-Jaha, hur går det för doktoranden ? Segt har jag förstått, frågade Anders.

-Ja. Som fanken. Jag läser och tänker men skriver inget.

-Tänka först och skriva sen är fel ordning.  Men läs inte för mycket. Har du någon deadline?

-Stiftet som delfinansierar mig vill ha ett föredrag innan jul. Vete fan.

Greger suckade. Anders hade doktorerat i Oxford på den tysk-judiske  filosofen Leo Strauss politiska idéhistoria och mot all förmodan fått en docentur i Göteborg där ingen sysslade med sådant som Leo Strauss.

Mest kvantitativa studier och opinionsmätningar på SOM-institutet.  Just därför fick Anders Svensson tjänsten trodde han för att de behövde någon som tänkte annorlunda. En jäst i degen sa han ofta om sig sin roll på Statsvetenskapen.

-Du får ta tjuren vid hornen innan jul och dra vad du tänkt. Skriv inte så mycket utan prata fritt, sa han till Greger.

-Tack för tipset. Jag är på väg in i något nytt, ganska okänt för präster och kyrkan. De kommer inte att gilla vad jag kommer med men det finns ingen återvändo.

-Till Golgata med dig! Bär ditt kors som en sanningssägare.

-Gånge denna kalk från mig, sa Greger och log.

-Annars, har du hört något från Sara, Paul-Kristers indiska dotter i Stockholm?

-Inte ett ljud annat än ett mail på min födelsedag, sa Greger.

-Inte illa. Detsamma här. Antar att hon trivs och har fullt upp på KTH.

De avslutade lunchen och Anders önskade honom lycka till. Greger släpade två bokkassar till bilen bland tegelvillorna i Lorensbergs Villastad. Brodern hade bott där en gång när han kom från England men flyttat till Olskroken med fru och tre barn.

Kap 19

Juli invaderas byn av sommargäster och turister, så även 2024. Man kunde höra både engelska och holländska på snabbköpet och husvagnskaravaner blockerade landsvägen.

Greger och Elisabet brukade fly sin stillsamma by den tiden men inte år. Greger skulle skriva ett första utkast till inledning, bakgrund, problemformulering och göra en forskarplan. Hans handledare hade varit på honom sedan i mars. Stiftet likaså. Men inget hände. Greger teg och tänkte.

Han läste och tänkte. Tänkte och läste igen. Gick promenader, pratade med Elisabet men höll sig ifrån alla kyrkor.  Inga stimmiga konfirmandläger vid havet med gitarrspel. Inga sommarpredikningar och vigslar i blom. Bara bibelvetenskapliga studier och fria strövtåg på nätet efter video med kunniga forskare som bedömde judar och kristna lika hårt, lika rättvist.

Att skildra de första decennierna efter Jesu korsfästelse hade genererat enorma mängder litteratur och debatt. Greger hade följt debatten i USA på 1980-talet sedan The Jesus Seminar som skämtsamt kom upp med handuppräckning vid lunchen med Dale Allison.

Genom detta fräcka tilltag spreds ett nyväckt intresse  om den historiske Jesus runt bland Uppsalateologer och en del nyfikna präster som Greger.  Han prenumererade på tidskriften Journal for the Study of the Historical Jesus ned till Halland men hade var nog rätt ensam om det bland präster på västkusten. Först i Lund hade någon nämnt tidskriften.

Hela juli gick och sedan kom augusti, Sveriges finaste månad. Sommardagar utan regn. Värme och sol. Greger och Elisabet tog långa promenader längs havet. Han berättade om sina tankar, sitt tvivel på kyrkan och vart hans kritiska forskning kunde leda honom.

-Jag är ju kristen, präst till och med och vill inte lämna kyrkan, men ju mer jag läser desto mer inser jag vilken rövarhistoria Jesus kom att bli. Inte av sig själv men av sina anhängare. Han var nog bra med sina liknelser och Bergspredikan. Men resten . . .

-Aha. Du är där jag var i ungdomen, sa Elisabet. Det går över.

De hade haft en ständig diskussion sedan studietiden om Gud och Jesus. Greger hade inte problem med Gud men med Jesus, Elisabet tvärtom. Den mänsklige martyren Jesus av kött och blod mötte Elisabet, vilket Greger nog förstod men han tvivlade på Jesus gudomlighet. Han såg Jesus som en exemplarisk profet, ett judiskt helgon, hasid, som upprepade vad Johannes Döparen, Daniel, Jesaja och andra sagt före honom. Men han var inte Gud.

Elisabet å sin sida såg Jesus som visade den rätta vägen till Gud och Greger höll med. Gud var oåtkomlig. Luther hade därför rätt i sin beskrivning av deus absconditus och han stod på Elisabets sida vidhöll hon. Greger lät Luther bero. Han ogillade hans antisemitism men än mer hans ovilja att ta hänsyn till goda gärningar.  Luther själv tog avstånd från Jesus bror Jakobs brev i Nya testamentet men Greger ansåg att Jakob borde stå staty i Rom i stället för Paulus och Petrus.

Kap 18

I Lund väntade Anita i entréhallen.  Hon viftade med en mycket tunn liten bok.

-Den här får du av mig som ett minne från Uppsala och som något du kan prata med drogprofeten Dean Ericsson om, sa hon glatt och räckte över det tunna häftet.

Rus och religion av Nathan Söderblom. På sista sidan stod det tryckt: Föredrag i Studenternas Helnykterhetssällskap den 14 januari 1906 på Studentkårens lokal i Uppsala. Utgiven 1968 av förlaget Bokfenix, Viktor Persson.

-Ha! Bok-Viktor, utbrast Greger. Vad roligt, tack! Nathan Söderblom, det var oväntat.

-Jag beställde den via ett antis på nätet, sa Anita.  Han var en stor författare och talare som inte väjde för något.

-Tack, snälla du. Dean Ericssons psykadelier är över 100 år försenade!

De skrattade högt och gick in i trapphuset och upp till lärarrummet. Där satt Dean Ericsson men ingen av dem sa någonting om bokhäftet eller Nathan Söderblom. Kanske visste inte amerikanen vem den store svenske ärkebiskopen var. Det kunde ändå inte vara sant, Nobelpristagare och ekumenisk världsledare.

Anita satte sig ned och pratade med Greger om den svenske kyrkoledaren. Hon vände sig till Dean med en fråga om hans rykte i USA.

-Oh, he is very well respected. He was over to the States several times, sa Dean nöjt.

-That’s good to hear, sa Anita.

-Inded, inflikade Greger och gav honom det lilla häftet om rus och religion. You might want to look into this.

-Oh my God! This is great! Söderblom as an early spiritual substance connaisseur!

Han läste den första raden som var på engelska:
-”The best of life is intoxication”! och fortsatte, ”Rusdrycken vart helig. Jämte tobaken och dansen blev den probat medel för medicinmän och sjamaner och trollkarlar för att komma i extas”. Tack Greger och Anita, this is great stuff!

-Vänta tills du läser hans doktorsavhandling om zoroastrism, framlagd i Paris 1901. En français.

-Mais oui, sa Dean glatt. Så roligt allt detta. Mina studenter som läser om synteism  kommer bli överväldigade.

Dean tackade överväldigad av sammanträffandet med den legendariske svensken och hans egen forskning, men måste stå upp hastigt och stoppa ned bokhäftet i kavajen. Han hade bråttom till en föreläsning och vinkade till Greger och Anita när han rusade ut genom dörren till lärarrummet.

-Han är bra, det är han men jag vill inte veta vad han gör på nätter och helger, sa Anita.

-Vi lämnar det, han sover nog och läser tråkiga böcker om LSD-tripper. Väldigt surriga och malande, sa Greger och hämtade mer kaffe. Nu ska vi ta itu med mig. Eller rättare sagt Gud.

-Oh, så intressant, sa Anita. Har bara sysslat med honom i fyrtio år.

-Här med, sa Greger, men nu är det allvar. Jag vill möta Gud.

-Som du gjorde där i studenthopen? undrade Anita. I så fall kan det bli svårt att fixa.

-Inte nödvändigtvis. Men jag vill ha en plan.

Han berättade om mötet med Elisabet på morgonen i Varbergs diakoni. Vad som skulle ske därefter hade varken han eller Elisabet någon aning om. Anita lyssnade noga och tänkte till. Hon hade inte sett honom på många år, ja sedan Uppsala på 1980-talet. Men han hade inte förändrats. Hon prövade några gemensamma minnen och han instämde, då som nu, i hennes synpunkter.

-På V-Dala satt Kling, Klingert och Jonter i högsätet. På Upplands Nordfors, bröderna Höglund och Sandan. Snärkes var ju kul med Antitek disco på söndagar.

-Ja, de spelade alltid Iggy Pops The Passenger som sista danslåt. Sen fick alla gå, sa Greger.

-Vi hade kul men det var bara för en tid. Alla studenter i alla ämnen visste att allvaret  och yrkeslivet kom sen. Tingsmeritering, AT-tjänst, församlingspraktik, vara lärarkandidat ute i Uppland och nere i Stockholm.

-Några blev ju kvar, som du Anita. Men du är okay, ja mer än okay.

-Tack för den. Jag slet fem år ute på Enköpingsslätten. Till och med i Härkeberga kyrka. Sen ville de ha mig tillbaka till Teologen. Så då  kom jag.

De fikade en stund till, ensamma i lärarrummet.

Greger sa till Anita att möta Gud inte var hans plan utan livet självt. Han hade inte tänkt göra något särskilt, inte kontakta shamanen eller använda de rusmedel Nathan Söderblom och Dean Eriksson talat om.  De reste sig upp och Anita kramade om honom.

-Det blir bra Greger.

-Ja. Det kommer bli bra. Är redan bra. Jag har en bestämd känsla av att något viktigt är i görningen.

-”Prästen som mötte Gud”, skrattade Anita och han föll i hennes fnissande.

-Nej den titeln vill jag inte ha på ett föredrag eller bok.  Vidrigt.

-Kan ju bli en bra film, sa Anita leende.

-Absolut inte. Jag vill inte veta av något sådant. Jag vill bara hålla för sant det som verkligen är sant.

De skildes åt under glada former och Greger gick till biblioteket för att hämta upp beställda boktitlar, en syssla han skulle komma att göra varje vecka i Lund, oavsett tid på året eller dygnet: Genom sitt låne- och passerkort kunde han hämta och låna beställda böcker själv utan hjälp från bibliotekarier. Smidigt men lite trist och opersonligt tyckte han.

I maj sken vårsolen för fullt över Lunds kullerstensgator och studentskockar på språng överallt. Fram till midsommar åkte han regelbundet utmed E6:an och besökte seminarier.  Sen kom sommaren, den bästa tiden i en universitetsstad ansåg Greger. Alla var borta, allt var stängt och det fanns inget annat att göra än att läsa och läsa, leta böcker och låna.

Juli var avsedd för skrivande så då stannade han kvar i hembyn vid Hallandskusten och sitt skrivbord omgiven av sina böcker om judendom och kristendom, Bibeln på hebreiska, grekiska, latin, engelska och svenska.

Havsfåglar skränade utanför i trädgården och Elisabet skötte trädgården. De drack elvakaffe och handlade tillsammans. Annars hände ingenting. Greger stirrade framför sig mestadels och kom ingen vart.

Kap 17

Greger stannade kvar när Elisabet for till kyrkokansliet i Varberg. Hon vinkade och han vinkade tillbaka. Klockan tio skulle hon möta den okände mannen för ett samtal i pastoratets besöksrum för diakoni. Greger hade inte kunnat säga något mer om honom på morgonen utan bara önskat lycka till. Hon kände sig spänd utan anledning men gjorde det i alla fall.

När hon haft sitt morgonmöte med kollegorna satte hon sig i besöksrummet med dörren på glänt och en kopp kaffe. Om ett par minuter skulle mannen från Ölmevalla stiga in.

-Hej, sa Greger och klev in. Det är jag som är inbokad nu!

-Oj, det var som sjutton! utbrast Elisabet.  Du är konstig du.

-Jag visste att du inte skulle ta emot mig om jag var öppen med vem jag var så jag tog en chans på detta vis.

-Jaha. Du får väl komma in då. Men stäng dörren, folk glor här.

Han satte sig i besöksstolen medan Elisabet dukade bort kaffekoppen. Hon var förvånad och lite förbaskad. Kunde han inte prata med henne hemma? Men sen log hon brett och såg på honom.

-Vad kan jag stå till tjänst med?

Han tänkte efter en stund, satte sig till rätta i fåtöljen, ovan att vara  på andra sidan i själavårdssamtal.

-Jag vill möta Gud, sa han. Han existerar, det vet vi båda. Men jag vill få erfarenhet av hans närvaro. Inte se och höra men känna av honom.

-Oj. Jag får nog säga pass på den. Att be dig knäböja och ta nattvard är väl inte relevant, sa hon bestämt. Du vet nog mer än jag om möten med Gud.

-Jag måste prata med någon och du är den ende som förstår mig, sa han och såg på henne ömt.

-Naturligtvis. Men då får vi diskutera på samma villkor. Jag är inte din diakon Greger utan din hustru och även om vi sitter här så ändrar det ingenting.

-Nej, jag vet men kanske vi kan ändra på hur vi pratar om Guds närvaro. I Bergmanfilmen är han tyst och folk blir övergivna och skjuter sig. Jag menar inte att jag ska göra det men hur ska vi göra för att erfara Gud ? Utom det vanliga i mässan, nattvarden, bönerna. Jag tänkte att om jag bokade in ett möte med en professionell diakon skulle han uppenbaras.

-Uppenbarligen inte, flinkade Elisabet in.

De diskuterade länge. Greger hade tänkt mycket på vad som hänt sedan upplevelsen i Lund på Valborg. Hon hade ju varit med om efterspelet. Sen var det den amerikanske bibelforskaren Dale Allison som berört övernaturliga upplevelser. Att Jesus utförde mirakel och uppstod skulle man acceptera som kristen men inget mer. Ingen spiritism, inga resor till dödsriket och tillbaka, inget hokus-pokus. Möjligen en kallelse till präst eller biskop.

-Greger, du får åka tillbaka till Lund och träffa shamanen igen. Kom du hit för att fråga mig om det? undrade Elisabet. Jag kan följa med om du vill.

-Ärligt talat så var det en av frågorna men den första och största var hur ska jag bära mig åt för att möta Gud. Du har väl fått sådana frågor förut här.

-Nej, eller kanske någon gång för tio år sedan. Annars är det mest dödsskräck och livsproblem, missbruk och barnelände. Guds närvaro är märkligt nog frånvarande för oss diakoner när vi möter människor. De vill mest bli bekräftade. Oavsett vad.

Greger kände igen kyrkobesökarnas längtan efter nåd och syndabefrielse, fast det var ord han sällan använde till dem. Men om dem i samtal med kollegor. Syndar gör alla och alla är redan förlåtna enligt Kristus, de behöver bara bli upplysta om det.

Elisabet följde med honom ut ur kyrkolokalen och kramade om honom hårt. Solen sken i majvädret när Hallandskusten var som vackrast. Han körde genom Falkenberg förbi Halmstad och Landskrona och stannade till i Helsingborg för en kaffepaus. Sen fortsatte han direkt till LUX i Lund.

Kap 16

Elisabet väntade med fredagsmiddagen klar. Inte tacomys som de både avskydde utan kalops med inlagda rödbetor, sås och potatis. Greger njöt i fulla drag och Elisabet kände sig huslig. De delade annars på allt men nu när han var borta i veckorna stod hon för marktjänst.

-Så skönt att vara hemma, utbrast Greger efter ett stadigt glas rioja. Lund är bra men jag känner mig inte hemma än.

-Du är inte hemma där, sa Elisabet. Du är hemma här i Halland.

-Jag vill bara inte känna mig som en landsbygdspräst hela tiden, sa han. De ser på mig som ett original, en överliggare. Tror jag.

-Det tror inte jag. Du har ju visat att du inte är rädd för vimsiga studenter och märkliga forskare som surrar om droger och new age.

Greger lutade sig tillbaka och nickade. Hon hade rätt, han var nog mer öppen än sina halländska kollegor. De var visserligen ofarliga och hyggliga, men ingen av dem hade någonsin talat om modern bibelforskning eller de podcasts han själv lyssnade på i bilen. När han fört dessa ämnen på tal log de och bytte samtalsämne.

Två av dem hade varit utsatta för rykten om att de tafsat på konfirmander, lekt blindbock och haft enskilda samtal som föräldrarna ogillat. Greger anade att motviljan mot dem snarare grundade sig i deras motstånd mot abort, kvinnopräster och samkönade äktenskap.

Nästa dag hade han en konfirmationsmässa i Ölmevalla kyrka. Ledaren hade råkat ut för maginfluensa och Greger fick hans förfrågan per sms sent på fredag kväll. ”Visst, krya på dig. Greger” skrev han och fick en glad smiley tillbaka från den betydligt yngre kvinnliga kollegan.

Konfirmandgruppen var på plats när han kom till den högt belägna kyrkan vid landsvägen till Kungsbacka, gamla E6:an. Vaktmästaren hade släppt in dem och vinkade från församlingshemmet där han drack kaffe. Greger vinkade tillbaka och gick in i kyrkan där ungdomarna väntade.

-Hej, sa Greger och alla svarade med ljudliga rop. I dag ska vi inte sjunga eller läsa, utan tala om Gud. Inte om Jesus utan om hans fader, Gud.

Greger lade ut texten om det gamla testamentets Gud, en våldsam och kärleksfull Gud som alltid prövade sitt folk, israeliterna och nästan alltid var besviken på dem.

-Gud är som vi människor, ibland god, ibland ond. Han är allt. Även vi dödar oskyldiga precis som naturen gör, eller Gud. Därför måste vi vara vaksamma på våra egna farliga sidor, sa han och såg på de undrande tonåringarna.

Efteråt läste han några rader ur Jobs bok och de talade om alla hemskheter de hört om i bygden, i Varberg, Kungsbacka, Göteborg, Stockholm och i Israel och Gaza.

Några ungdomar diskuterade Israels angrepp mot de palestinska terroristerna och mot Iran. De lät upphetsade och Greger försökte lugna ned dem. Själv stod han upp för Israel men visste att kyrkan länge hade stött palestinierna nästan oavsett vilka metoder de använt.

Men han teg och förde in diskussionen på deras konfirmation eftersom de mest högljudda ville antingen visa sitt stöd för Palestina eller Israel med armbindlar när själva konfirmationsakten skulle ske, något Greger var tvungen att berätta för sin företrädare i ett sms. Hon svarade att det var omöjligt men att hon kunde ordna en öppen debatt i församlingshemmet om kriget i Mellanöstern med fler aspekter från Iran, Jemen, USA och arabländerna inklusive Västbankens palestinier.

Greger sa inget till konfirmanderna men han lovade att deras tankar om att bära armbindlar skulle behandlas av deras ordinarie konfirmandledare. De var nöjda och han packade ihop och körde hemåt genom gamla E6:an, fortfarande kallad Varbergsvägen.

Hemma sa han till Elisabet att en kyrkobesökare sökt upp honom i Ölmevalla efter konfirmandträffen och ville boka in ett diakonisamtal med henne.

-Jaha, vem var det ?

-Ingen aning. En man i min ålder, han presenterade sig men mumlade så jag uppfattade bara Bo någonting. Han skulle komma på måndag kl. 10 sa han. Jag skulle höra av mig om tiden inte passade, annars får du väl ta emot honom.

Hon såg fundersam ut men sa att måndagsförmiddagar var ofta lediga. Diakonigruppen och kyrkohedern hade morgonmöte klockan nio, så tio gick nog bra.

-Bra bra, sa Greger och gick in i vardagsrummet. Ska vi se på någon gammal Bergmanfilm som vi sa eller nåt på Netflix?

– Vi skippar Netflix. Bergman blir bra. Jungfrukällan eller Nattvardsgästerna? undrade Elisabet

–Nattvardsgästerna, sa Greger. Den passar mig nu, en tvivlande präst.

-Äsch, du tvivlar inte. Gör dig inte till.

Han kramade och kysste henne men sa inget. Skärmen på väggen startade den svartvita filmen från 1963. Ingen av dem mindes premiären, men deras föräldrar hade sett repriser tillsammans med dem på 1970-talet och senare hade de sett den ett par gånger. Elisabet mindes den som outhärdlig och sa att det tyckte hon fortfarande.

-Du vänjer dig, sa Greger. Bry dig inte om Gunnar Björnstrands präst, utan se på Allan Edvalls kyrkvaktmästare.  Han är den som ställer frågan om Jesus ord på korset om varför Gud har övergivit honom. Då skulle det ha gått upp för Jesus att han misslyckats och var totalt ensam och övergiven.

-Det är för overkligt bara, sa Elisabet. En kyrkvaktmästare skulle aldrig säga något sånt, det vet du.

Greger nickade men sa att Bergman hade sina skäl att töja på verkligheten. Själv hade han inte samma tvivel men ansåg att orden på korset uttryckte vad inte bara Jesus kände utan vad alla levande kunde känna ibland och vissa jämt. Den man som sköt sig i filmen, Max von Sydows fiskare, gjorde det utifrån sin livsleda som skulle ha utlösts av Kinas atomvapen. Greger tyckte att den saken var obetydlig men att självmordet inte verkade beröra folket i kyrkbyn var mer skrämmande. En bild av ett känslokargt 1950–60-tal.

De lade sig efter ett till glas rödvin. På söndagen hade ingen av dem några plikter och sedan blev det måndag igen.

Kap 15

När Greger steg in i aulan på teologen i Lund blev han välkomnad av de studenter som varit med i Valborg. Han blev generad men stod kvar när de hyllade honom.  Sedan satte han sig längst fram vid podiet och inväntade den första gästföreläsaren, bibelforskaren Paula Fredriksen, hedersdoktor i Lund och professor emerita i Jerusalem.

-Most welcome, doctor honoris causa  here at Lund, professor Paula Fredriksen, sa universitetsrektorn Henrik Rengström. We are very proud to have you here.

Sedan tog en teologiprofessor vid med en introduktion av gästföreläsarens verk och forskningsområden: judaistik, tidig kristendom, antiken och inte minst, hennes vän och kollega, den svenske biskopen och teologen Krister Stendahl som länge bodde i hennes hemstad Boston.

Hela salen applåderade när hon steg fram till mikrofonen för att hålla sitt föredrag om tidig judisk kritik av kristendomen. Greger spetsade öronen. Hon kom in på Augustinus och den kristna sekten donatisterna  i Nordafrika på 300-talet.

-Jews were bad thought Augustine, but the Donatists were worse, sa hon med ett leende.

Greger hade läst flera av hennes böcker och kände igen det mesta om hennes tankar om kristna judar och judiska judar, och de icke judiska kristna,  före detta hedningar, som skulle dominera de första kristna församlingarna runt Medelhavet före år 100.

-If a new religion appeared that was neither Roman nor Jewish a city could be in danger if the newcomers did not pay respect to the Roman gods, as the Jews did apart from their own monoteistic God. So the Christians put cities at risk for natural catastrophes, that is the Gods of thunder or rain or fire. Very serious not to praise Mars, Jupiter, Saturn, planets we still take our weekdays from.  Paul acknowledged the existence of these pagan demons in Corinthinas 1, chapter 10, verse 20. But they were diminutive godlings, demons. The Jewish God reigned monolatrically. He was not alone but the was the best God. A Supergod in a messy monotheism!

Hennes kvicka anförande fick många att skratta och applådera. En riktig amerikansk show tyckte många. Efteråt kom många fram till Paula Fredriksen och gav henne beröm för hennes underhållande föredrag. Särskilt forskarna från judaistiken.

Sedan var det dags för dagens andra amerikanska bibelföreläsare, professor Dale Allison. Han var lika utåtriktad som föregångaren men hade ett personligt tilltal som intresserade Greger, nämligen att berätta om sina mystiska upplevelser samtidigt som han föreläste om den tidiga kristendomens utmaningar.

Han berättade om två upplevelser som förändrat hans liv; en gudsupplevelse vid 16 års åldern som om stjärnorna kom ned för ett ögonblick och proklamerade en mystisk utomkroppslig närvaro och en liknande upplevelse sju år senare då han nästan dog i en bilkrasch. När han låg på operationsbordet sa läkarna att han hade 50 procents chans att överleva. Gud betydde inget då, döden var lika skrämmande för den vuxne och övertygade kristne Dale Allison.

Hans tidiga dödsskräck gjorde den livsfarliga händelsen att han började forska om döden samtidigt som han studerade kristendomen och dess historia. Greger lyssnade noga.

Dale Allison avslutade med att berätta om sin dödsskräck idag.

-It is still there, I don’t have a grand conclusion. Actually I am curious, well fascinated by death. It might be something new, sa han.

-Good luck, y’all Swedes, avslutade han på sin breda nasala Kansasdialekt.

Studenterna applåderade ljudligt.

-Best ever! ropade Manoj och Benjamin. We luv ya, prof!! Whoa!!

Greger såg på dem och log. De hade rätt, Dale Allison var en äkta tänkare som vågade gå djupt, personligt och var öppen.

Efteråt talade Greger några ord med den populära professorn som gav honom sitt visitkort. Några Lundateologer stod intill och frågade Greger om han ville ta en fika tillsammans, vilket han tackade ja till. De gick uppför en trappa till lärarrummet där de satte sig ned i en vinklad soffa mitt emot varandra. Dale Allison pustade ut och alla väntade på att han skulle säga något. Men det var Greger som började.

-Sir, I am a Lutheran minister, as you can see from my collar, who is doing PhD studies here. I wonder if your ideas about mysticism and death are accepted among academics in the States?

-Well, yes and no, svarade Dale Allison och förklarade att hans religionshistoriska och teologiska forskning gav honom den status han behövde för att nu kunna tala om vad han upplevt i unga år men tigit om.

-I think academics treat experiences like mine as STD, Spiritually Transmitted Disease, skojade han. They get nervous when they should not. This goes for sceptics as well as believers.  We should all be open to en unexpected and unimaginable. Like near-death experiences, which are more common than people think.

-You are right, sa Greger. When in church we should be able to meet God or at least talk about meeting God.

Teologilärarna skruvade på sig i soffan. Greger kände sig lika hemma som i sina kyrkor. Han kunde knappast ta av sig prästkragen och bli neutral forskare. En kristen men intellektuellt öppen professor som Dale Allison förstod nog.

-Ska vi äta något eller…undrade en docent och sneglade på Greger.

-Visst, vi går ut. Kan gå till SOL tvärsöver, sa en ung adjunkt.

SOL var universitetets Språk- och Litteraturcentrum mitt emot LUX-huset dit många teologistudenter och lärare också gick. Dale Allisons sällskap kom mitt i lunchrusningen, men snart hade alla fått varsin bricklunch med kycklingpasta eller vegobiff. Professor Barmark som anslutit betalade allas lunch.

-International representation, sa han leende.

-Genau, Herr Doktor Professor Barmark, inflikade hans kollega som varit med honom i Tyskland.

Alla skrattade tyst och började äta. Greger sa inget heller. Studenternas muntra samtal omkring dem överröstade ändå eventuella försök till konversation.

-We skip the spoken words then, sa Dale Allison. You all know about the Jesus Seminar in 80s right?

Alla nickade.

-So then  when Crossan, Funk and all did this  up in Oregon, they had red beads represented words definitely spoken by Jesus; pink was for words probably spoken by Jesus; grey was for words probably not spoken by Jesus; and black was for words definitely not spoken by Jesus. Alright. We can do this by show of hands: Straight up is definitely spoken by Jesus, hand halfway is probably, hand sideways down probably not and hand down is definitely not.

Alla var med. Det gick ändå inte att prata om något väsentligt. Dale Allison fick föreslå bibelcitat och började med Matteus 5:39,  ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”. Alla räckte upp händerna utom två adjunkter som höll dem halvvägs.

-Good good, just like in Oregon 1985!

De fortsatte med några till citat. Svenskarna var mindre skeptiska än amerikanerna for 40 år sedan. Varför denna skillnad undrade Greger men lämnade snabbt den tanken.

Han tackade för sig, skakade hand med professor Barmark och Dale Allison och gick ut till bilen. Väl tillbaka på studenthemmet ringde han Elisabet och berättade om dagens händelser. Hon tyckte att han verkade mer uppåt än vanligt och han insåg att de amerikanska gästföreläsarna hade livat upp honom  rejält.

-De bjuder mer på sig själva, sa han. Och kan konsten att underhålla. Ett tag kändes det som i en standup när de drog judevitsar.

-Du kanske har lärt dig något, min käre make, sa hon.

Han visste att hon tyckte att han var för tillknäppt ibland och inte tog för sig.  Elisabet kunde vara mer spontan. Tillsammans var de ett bra par men Greger önskade att han hade hennes tåga. De lade på och Greger vilade ut på soffan. Dale Allison hade sålt sina böcker framme vid podiet och han hade köpt två, en om mystik och en om George Harrison, den tyste Beatlesmedlemmen.

Utanför studenthemmet i södra Lund ven Skånes kyliga vindar. Greger gick upp och drog ned persiennen. Han var inte sig lik efter mötet med de två bibelforskarna. Vad de trodde på brydde han sig mindre om än hur han skulle möta Gud. Igen.

Kap 14

Elisabet gick upp före Greger, åt frukost själv och åkte i väg till ett själavårdsamtal.

En döende man på slätten ute vid Landa hade sagt till hemtjänsten att han ville tala med en präst. De hade förmedlat kontakten till Elisabet som nu var på väg över slätten vid Landa kyrka. Att mannen sökt efter en präst betydde mindre än att han sökt efter en person från kyrkan.

Diakon visste få gamla vad det var men hon hade lång erfarenhet av samtal med oroliga äldre på landsbygden och stirriga yngre i Varberg.

När hon kom i huvudbyggnaden mötte ett vårdbiträde henne och sa att han låg inne i sovrummet till vänster.

-Tack. Stannar du kvar en stund? frågade hon.

-Nej, jak måsta åcka no, sa den utländske . Men tillbacka tåll.

Elisabet vinkade och gick in i ett stort hus. Hon ropade men fick inget svar. Efter en stund letade hon sig fram till sovrummet som låg till höger. Ett mörkt rum med gåstol, lyft och rullstol, lådor med sängskydd och kateterpåsar.

Mannen verkade sova men han vaknade när Elisabet satte sig bredvid honom och harklade sig.

-God morgon. Du är väl Krister Börjesson, eller hur? Jag heter Elisabet Olivera och är diakon här i pastoratet.

-Jaså. Jag skulle tala med prästen men han är väl upptagen, svarade mannen långsamt.

-Har du ont? Får du hjälp? undrade Elisabet när han vred på sig och suckade djupt.

-Jodå. De är snälla och hyggliga. Jag får morfin nu så det är väl inte långt kvar.

Han berättade inget om sitt liv men om huset han bodde i, vem som byggt det och hur han själv hade renoverat det. Elisabet lyssnade och frågade ibland om något tekniskt som han gärna utvecklade. Men mer blev det inte. Han tystnade.

-Du ville tala om vad som händer nu? Om du inte har långt kvar . . .

-Döden ja. Den kommer man inte undan.

-Nej.

-Nä.

-Gud tar emot dig, sa Elisabet. Han har plats för alla.

-Det sägs så, men jag vet inte, svarade den döende. Det är ingen som vet vad som händer. Ingen har berättat något.

Elisabet valde att inte citera från Bibeln men att få mannen på ljusare tankar genom att tala om döden som en ny värld, ett möte med det oändliga som vi levande bara kan ana. Hon hade försökt att förstå Gregers nya gudsupplevelse och kände sig fram med orden framför den svårt sjuke mannen i sin säng.

-Du behöver inte vara rädd, sa hon. Det finns en Gud och vi kan möta honom nu och efter döden.

-Tror du verkligen det?

-Ja, jag vet det. Han kan kännas i naturen och inom oss. Ett djup som vi människor möter varje dag, även om vi inte märker det. Först när vi söker så upptäcker vi att Gud har funnits där hela tiden.

Mannen tystnade och drog upp täcket till hakan. Elisabet såg slangar och inkontinensskydd sticka fram under täcket. Utanför sovrumsfönstret stod en lastbil och en traktor. En katt gick över gårdsplan och koltrastar sjöng. Hon önskade att mannen satt upp och såg ut han med.

-Kan du resa dig upp? sa hon. Jag kan hjälpa dig med en kudde bakom ryggen.

Mannen hasade uppåt i sängen med ett bygelhandtag som hängde ovanför honom medan Elisabet stoppade in en kudde i ryggslutet. Han såg lättad ut och bad om något att dricka.

-Här får du lite vatten, sa Elisabet och sträckte fram ett glas.

-Tack, sa han och tog glaset själv. Det var gott.

De satt så en stund, mannen halvliggande med glaset och Elisabet sittande i stolen bredvid. Samtalet hade avstannat. Elisabet visste att så sker det ibland, ja ofta med döende som tvekade inför att tala om Gud och döden. För att få fram något berättade Elisabet om vilka hon kände till där i Landa, den församling mannen tillhörde.

-Jo, Börjessons hade mange kjænninger, instämde mannen glatt. Vi var en stor släkt här ute.

De småpratade en stund om vilka som dött och vilka som levde bland gårdarna, vem som hade travhästar och vem som hade kor. Till sist tackade mannen för besöket och Elisabet gick ut. Hon vände sig om i dörröppningen och vinkade till honom. Han log och vinkade tillbaka.

Sedan kom två personer från hemtjänsten som skulle värma mat och ta honom till toaletten. Elisabet sa till dem att han verkade inte så orolig.

-Nej, han vill mest ha sällskap, sa en kvinnlig undersköterska. Tack för att du kom!

När Elisabet for därifrån kände hon sig inte nöjd med besöket men hon visste att han var nöjd, vilket var meningen med hennes uppgift som diakon, att göra andra mer nöjda. Och hon var nog nöjd med sin insats även om de knappt berört döden. De äldre hon träffat genom åren hade just denna önskan, att beröra ämnet men sedan släppa det.

Många äldre kom till dessa badorter vid kusten för att dö bland de klippor de lekt som barn och unga, och bott på pensionat. Nu i pensionsåldern bosatte de sig i sommarstugor eller byggde nya ståtliga hus med panoramafönster. De kom inte sällan från Mölndal, Göteborg eller Borås och behövde hemtjänst och, ibland, själavård. På 50-och 60-talet gick ett badtåg från Slottsskogen till dessa badorter, avgång kl. 10 och hemfärd till Göteborg kl. 16.

Elisabet förstod sig på dessa nyrika sommargäster som nu valt permanentboende efter pensioneringen. De utmanade henne på gott och ont med sitt gnäll och, ibland, rimliga krav på service. Ofta promenerade de i badrockar i maklig takt genom sommarstugorna till badplatserna i Skytteviken, Vassbäck och Fagervik. Badrocksavstånd.

Greger var ute och de åt lunch utomhus i trädgården. Vårsolen sken över bygden och fiskmåsarna dök långt borta över havet vid Hallandskusten. Vinden låg på som alltid men utan regnstänk. De andades in den friska vinden och njöt i värmen.

-De där vita hemtjänstbilarna är som dödsänglar, sa Elisabet. Jag tänker alltid på en sådan varelse när jag träffar hemtjänsten. Inte personerna men när bilen kör in till ett hus är det som ett förebud om att tiden är inne.

-I Uppsala jobbade jag extra på Kungsgärdets långvårdssjukhus, sa Greger. Kom att tänka på den tiden. Epidemin kallades sjukhuset för det skulle vara nära till gravläggning av de smittade. De gamla låg i sina sängar och hade utsikt över kyrkogården. När en likbil körde in där var det samma känsla som du kanske har. Jag hade inget ont av det, men. . .

-Hemtjänsten är väldigt bra. De hjälper till hemma så folk kan vara kvar, även dö där. När folk blir för sjuka kan de hamna på äldreboenden, demensboenden eller sjukhus och då dör de rätt snabbt.

Greger nickade. Hans halländska kyrkor blev allt tommare när de äldre dog bort. Frikyrkorna stod sig bättre, men hela kristenheten hade problem med generationsväxlingar. Lundastudenterna fanns men han visste knappt vad de trodde på. Tatueringar och kristaller intresserade både yngre och medelålders kvinnor. Så det fanns ett andligt behov som inte kyrkan kunde tillfredsställa.

-Apropå Uppsala så fanns ju bhagwan-sekten där. Jag såg de brandgula unga människorna på Musikforum på Drottninggatan, alldeles nedanför Slottsbacken och Carolina. De och kommunisterna. Allt detta verkar försvunnet nu.

-Ja lyckligtvis. Bara skandaler och stök.

De såg på varandra rätt in i ögonen för att bekräfta att de fanns och att Gud existerade. Varje gång de gjorde det med rätt inställning och utan tidsgränser stod Gud mellan dem. Han och de fanns till.

Kap 13

På Gazaremsan upprepades kriget som pågått i tusentals år. I Första Mackabeerboken  berättas om den judiske härföraren Jonathan Appus strider mot det grekiska Seleukiderriket 150 år före Jesus födelse:

”Därifrån fortsatte han till Gaza, men Gazas invånare vägrade honom tillträde. Han började belägra staden, satte eld på byarna däromkring och plundrade dem. Då bad stadsborna Jonathan om fred, och han gick med på det. Han tog sönerna till deras ledande män som gisslan och skickade dem till Jerusalem”.

Greger och Elisabet talade ofta om Israel och Palestina vilket många kyrkobesökare också hade gjort när de arbetat ute i Hallands många kyrkor. Att kristna i Gaza har funnits sedan 300-talet, men är idag fullständigt krossade mellan Israel och Hamas visste de båda. Att åka ned för att hjälpa till mitt under Israels krigföring var omöjligt, men kanske senare var något de hade diskuterat. Greger hade mailat stiftet i Göteborg och fått ett avvaktande med positivt svar om att de skulle återkomma snart.

Att åka ned till Lund igen kändes konstigt. Anita hade messat och berättat att studenterna var nöjda och att shamanen fått bra betalt av deras insamling. Men Greger var inte beredd att möta alla igen, dessa vilsna och virriga studenter som dragit in honom i shamandansen. Den hade gett honom en outsäglig uppenbarelse men samtidigt var han bara en vanlig präst.

Han skrev till sin handledare att han behövde en paus hemmavid och fick till svar att det godtogs. Samtidigt påminde handledaren om att de två amerikanska gästföreläsarna Paula Fredriksen och Dale Allison skulle komma senare i maj. Greger hade sett fram emot deras föredrag efter att ha läst några böcker och sett och hört dem på nätet så han skulle vara tillbaka i Lund till dess skrev han.

Gud, som Greger hade mött honom i gruppdansen, var inte personlig utan som en dimension av tillvaron. En egen värld vid sidan av den jordiska.  Greger återupplevde ibland denna andra verklighetshändelse men efter någon vecka efter shamandansen var den nästan borta. Bara minnen var kvar, inte den gudomliga existensen han känt av.

En kväll  såg de  på bokprogrammet Babel på SVT .

-Vilka är de där då? frågade Elisabet när två författare bänkade sig runt Jessica Gedin.

-Vi får läsa på namnskyltarna, sa Greger och läste Claes de Faire och Stefan Lindberg.

-Ingen aning där heller, sa Elisabet. Jessica får väl presentera dem.

Författarna var tydligen författare som skrev om sig själva i sina romaner, ett litterärt grepp som blivit populärt men inget för Greger och Elisabet. De stängde av teven och satte på Bachs Goldbergvariationer i stället, inte med Glenn Gould utan Lang Lang.

-Vad vill du göra nu,a lltså med din gudsupplevelse? frågade Elisabet. Vill du känna så igen?

-Jag är ju ingen känsloman, som de där författarynglen på teve nyss, svarade han. Gud finns och jag har bestämt mött honom men i en annan form än vad jag hittills trott.

-Du är ju en intellektuell präst, Greger. Du kan använda erfarenheten i något du gör.

-Jovisst. Men inte om judar och kristna tror jag. De grälade om Messias. Och om Jesus verkligen var Guds Son, något även jag kan betvivla.

Greger berättade om igen om sin syn på den första kristna församlingen i Jerusalem efter Jesu död, på 30-talet. Den leddes av Jesus bror Jakob men sedan kom Paulus, som aldrig mött Jesus i verkligheten, och manipulerade.

-Om jag ska kalla mig något vore det ebionit, en utraderad urkristen grupp som jag brukar tjata om.

-Jo du gör det, log Elisabet. I Lund kanske någon förstår sig på dem men ingen här i Halland, det är säkert.

-Jo, jag vet det och ligger lågt. Märkligt ändå med Paulus tycker jag. En intrigmakare.

De avslutade diskussionen som de båda hade fört ända sedan Uppsalatiden då Greger fått nys om denna okända kristna inriktning genom teologen Elis Schröderheims skrifter som han hittat i Bok-Viktors antikvariat.

I Lund och Göteborg fanns forskare som kände till ebioniterna, men annars var de mest uppmärksammade i USA. Greger hade hört de mest kvalificerade podcastprogrammen men ämnet var stort och nedtystat sedan över två tusen år. Hela kristendomen bygger på Paulus, det visste Greger.

Vad hans egen gudsupplevelse hade med kristendomen att göra visste han däremot inte. En slavisk förkristen shaman hade försatt honom i hänryckning som var ett ord han sällan använde. Det lät frikyrkligt men nu passade det, där han bodde i baptisternas första trakt i Sverige på 1850-talet, norra Halland.

Tungomål trodde både han och Elisabet på var en gruppsykologisk effekt av en karismatisk präst. När han sa det till henne svarade hon att i så fall hade shamanen utlöst Gregers himlafärd på ett liknande sätt, vilket han inte kunde neka till. Allt hade blivit obegripligt.

Kap 12

Elisabets uppdrag som diakon var givande men också utmattande och utmanande. Hon tog sitt arbete på största allvar och var alltid närvarande i sina samtal med oroliga och hjälpsökande.

Greger och hon var ett välkänt par i sin halländska by, i affären, på matstället och på järnhandeln. När Greger var bortrest i veckorna hade hon mer tid för sig själv och rörde sig mindre utomhus.   Att uppsöka någon brasa på kvällen var därför inte något hon tänkt. I stället var hon hemma och väntade på att Greger skulle ringa. Och det gjorde han:

-Elisabet, älskling!

-Ja vad är det? Har allt gått bra?

-Ja. Jag sitter med Anita och Dean här. De kan prata med dig.

-Jaha, varför?

Elisabet väntade på svar men fick inget. Hon hörde Anitas röst svagt och sedan inget mer.  Sedan ringde telefonen igen och det var Greger.

-Elisabet! Kom hit om du kan, sa han.

-Klockan är halv ett, Greger!

Hans röst lät underlig, som om hon talade med en främling. Hon visste varken ut eller in, gick runt i deras hus och lyssnade på honom. Till sist bestämde hon sig för att åka ned till Lund. Det skulle ta mindre än två timmar om hon stod på gasen på motorvägen och inga poliser var ute.

Vid tre var hon framme i Lunds utkant och hade talat med Anita under tiden. De var kvar i Uppåkra vid elden så hon körde dit direkt.

-Greger, hur är det? frågade hon när hon kom fram till brasan där Anita och Dean stod med några studenter. Greger satt på en fällstol. Han log och kramade om Elisabet.

-Berätta, vad hände? Mår du bra?

-Jag mår väldigt bra, svarade han. Har nog aldrig mått bättre.

Greger såg henne rakt i ögonen och berättade om sitt tal, shamanen och hur han påverkades.

-Jag höll ett kort tal om våren, gav välsignelse och sedan kom shamanen. Perun heter han. Han fick alla att dansa och slog på sin tamburin. Det var inget konstigt då. Men sen började han sjunga på sitt språk, ukrainska. Vi förstod inget men flera studenter hängde på. Till sist sjöng tjugo studenter med honom och han ledde en ringdans med mig i mitten. De kom närmare och trängde sig mot mig, studenter och shamanen.

-Vi tittade på, sa Anita. Dean var på väg hit då, så bara jag var utanför. Det såg läskigt ut ett tag så jag ringde efter Dean. Han vet mer om sådant här. Alltså gruppmystik, trans.

-Jag var aldrig i fara. Alla log och dansade runt mig. De bar mig på sina armar runt, runt i dansen. Har aldrig känt mig på upplyft, skrattade Greger.  Det var som en befrielse.

-Yeah, sa Dean. Du kände kraften från dina vänner. Och Gud. Sådant har jag varit med om många gånger på Burning Man i Nevada. And no drugs work as well as drugs.

Elisabet och Dean utbytte blickar. Hon skakade på huvudet. Varken hon eller Greger hade haft med droger eller sexorgier att göra. Studenternas dans var visserligen inget sexuellt men hon ogillade att hennes man blev omkramad av unga kvinnor. Anita log bistert men Greger var inte beredd att bekänna någon synd.

-Vi dansade tills alla föll omkull. Säkert i en timme. Jag kände att detta var något oerhört som hade hänt.

-Vad hände?

-Jag skakade och skrattade där jag låg bland en massa okända människor. Det var som om vi förvandlats av shamanen. Vart han tog vägen vet jag inte.

-Han är där borta, pekade Anita på en figur vid en stenmur.

-Låt honom vara, sa Dean. Bara Greger kommer hem nu. Kan du köra honom?

-Javisst, det är därför jag är här, svarade Elisabet surt. Men ingen är skadad och Greger verkar nöjd så jag ska väl inte skälla. Anita får väl berätta sen.

Hon nickade till Elisabet som ledde Greger till hennes bil där han lade sig i baksätet. Som att köra hem en full och utfestad Uppsalastudent tänkte hon och mindes deras kalas. Så här illa blev det aldrig men hon hade sett en del i Rackarbackens studentkvarter. Men då var alkohol och hasch med. Vad som hänt här var tydligen nyktert. Ändå mystiskt.

Nästa dag berättade Greger mer om sin upplevelse mitt under högen av unga kroppar. Han satt i köket med morgonkaffet och sökte långsamt efter ord.

-Paradisiskt, sa han till sist. Jag befann mig i en verklighetsdröm. Drömmen var sann och verklig men den var en dröm. Vet inte om andra kände så men jag kände mig välsignad av Gud där i hans paradis.

Elisabet lyssnade och ställde några frågor om Dean Erikson och hans drogexperiment.

-Nej, han var inte ens med i början, svarade Greger. Och inga drycker eller piller delades ut vad jag kunde se. Det var shamanen och studenterna som satte i gång allt. Jag drogs med och har aldrig varit med om något liknande.

-Hur länge satt det i? undrade Elisabet.

-Tills jag vaknade till under alla och fick fram mobilen och ringde dig. Men jag var fortfarande helt borta då. Eller helt närvarande ska jag nog säga. Jag hörde och såg allt, flög ovanför Uppåkra och över Lund och hela Skåne. Som en ande.

Elisabet försökte förstå och kunde känna igen sin makes egenskaper i hans vakendröm. Han hade talat om att bli uppfylld av Den Helige Ande och om att på djupet känna av Paulus resa till den tredje himlen såsom han beskrev den i Andra Korinthierbrevet. Greger brukade tala om de ord Paulus hörde och som ingen människa kunde eller fick uttala där i paradiset.

-Han blev uppryckt står det, sa Greger och lade till att det vore en stor sällhet att få uppleva denna lycka. Att få möta Gud.

Greger kunde inte säga att han hade mött Gud där utanför Lund, men han hade känt sin själ lämna kroppen, som då befann sig mitt ibland andra kroppar, och bara shamanens röst ekade överallt, en ukrainsk hednasång ingen förstod. Men det var denna sång som förde Greger ut kroppen och in i en salighet han aldrig känt förut.

-Guds närvaro kan jag förstå i naturen och i människor, men vad jag mötte var Gud själv, inte gudomlig närvaro utan Gud som en total omfattande Skapare av världen. Jag kan inte sätta ord på Gud annat än att han finns och att jag såg honom och hörde honom genom shamanen.

De satt tysta en stund. Sedan kom Elisabet över och kramade Greger hårt. De satte på sig ytterkläder och gick en promenad ned till havet. Småpratade om vad som hänt och vad det innebar.

-Jag kan inte upprepa känslan men shamanen hade en kraft som jag aldrig mött tidigare, sa Greger. Han fick oss, okända för varandra, att öppna upp och skapa något nytt, precis som Gud. Det var denna kreativitet som jag kände och som ledde mig ut ur kroppen och upp till Gud.  Kunde Paulus bli upplyft kan fler.

-Jovisst. Mycket av Jesus mirakel är av samma slag. Svårförklarliga men sanna. Så har jag förstått och så säger kyrkan. Men få har upplevt mirakel, som du gjorde.

-Livet, livet, sa Greger, och döden, döden.  Vi vet så lite och så plötsligt får vi insikt i vad allt handlar om.

De gick tillbaka hem efter att ha satt sina spår i sanden i Vallersvik där baptister hade döpts och dömts 150 år tidigare. Vårsolen sken mellan molnen och regnet var i luften.  De gick sakta hem på den gamla järnvägsbanken, nu gång och cykelbana i Rågelund. Greger höll om Elisabet och de pussades flera gånger på hemvägen, något de sällan gjorde utomhus. I fjärran skymtade Ringhals kärnkraftverk

Kap 11

Dagen efter mötet med studenterna mötte Anita och Greger shamanen på ett studenthem utanför Lund. Han satt i korridorens kök med Benjamin. En kort satt man i fyrtioårsåldern med en stor rock runt livet och liten mössa

-Dobrogo ranco, sa han vänligt och sträckte fram handen.

-Spasiboa, sa Greger som använde det enda ord han kunde på ryska.

Shamanen log och de slog sig ned. Benjamin sa att han hette Perun. Anita och Greger såg på honom. De hade talat i bilen till mötet om vilka språk som kanske kunde passa och kommit fram till tyska och franska.

-Sprechen Sie Deutsch? frågade Greger shamanen som lyste upp.

– Jawohl. Ich kann ein bisschen, svarade han och satte i gång med en vindlande historia om sitt liv i och flykten från gränsstaden Vovchansk.

Benjamin viftade med händerna och fick stopp på honom. Han kunde ingen tyska men sa på svenska att de måste prata om eldfesten.

-Fire! Bonfire!

-Feuer, sa Anita och Greger samstämmigt.  Das feuer fest. Wir sind Priester und die Studenten wollen uns zo kommen mit.

Greger fortsatte samtalet då Anita bröt ihop i fnitter. Hans tyska var bättre och efter en stund hade de rett ut situationen. Shamanen Perun skulle inte utföra några religiösa riter, besvärjelser eller välsigna studenterna, bara slå på sin tamburin, dansa och hålla upp sin spira.  Han gick till sitt rum och kom tillbaka med föremålen och en vit dräkt med ett vackert rött flätat band.

De drack kaffe tillsammans, tysta och eftertänksamma. Shamanen såg dem rakt i ögonen. Han utstrålade något svenskarna sällan mött. Han var en karismatisk och  helig man, det stod klart. Hans namn Perun var åskgudens namn, jämförbar med grekernas Zeus och den nordiske Tor.

Anita och Greger pratade med Benjamin om shamanen.

-Han är ofarlig men vi bör inte gå ut med att han är med, sa Greger. Får stiftet nys om vår medverkan blir det problem.

-Instämmer, sa Anita. Samma med teologprogrammet.

-Inga allvarliga bekymmer men vi har rykte och arbete att tänka på, sa Greger till Benjamin. Vi håller oss i utkanten.

-Var ska ni vara? frågade Anita.

-I Uppåkra, sa Benjamin. Det är en gammal kultplats sen stenåldern där. En halvmil härifrån.

-Jo vi vet, svarade Anita. Så det blir asatro, slavisk shamanism och så två prällar.

-Typ så, sa Benjamin med ett flin.

-Håll Alexander Bard utanför bara. sa Greger. Kommer han blir det ett jäkla liv. Pardon my French.

-Vi kommer inte annonsera om detta och han är inte inbjuden, svarade Benjamin. Jag var på hans boksläpp i Gamla Stan i höstas och vi har kontakt men inte mer.

-Tack. Har du läst något mer om synteism? Och har det med shamanism att göra? undrade Greger nyfiket.

-Har läst halva Process och event, sa Benjamin. Den är tung men shamaner nämns här och var. Ber att få återkomma.

De skildes vid utgången. Shamanen vinkade från köksfönstret. Greger och Anita tog sig tillbaka till teologen men körde först ner till Uppåkra. Benjamin hade nämnt en plats nedanför scenen vid det arkeologiska center som alla turister och andra intresserade besökte på sommaren. Valborg sista april skulle alla museibyggnader vara stängda.

Greger gick inte ut bilen men de stannade till vid parkeringen och vevade ned rutorna. Skyltar och pilar överallt.

-Bara inga vakter dyker upp på kvällen, sa Anita. Om de öppnar i mitten av maj är det nog folk där dagtid i alla fall.

-De och alla Skånepoliser kommer ha fullt upp med Siste April i Stadsparken, sa Greger. På mitt studenthem har de inte talat om annat även om de nog inte tillhör festprissarna direkt.

-Fint med bål här i Lund på Valborg, sa Anita. Brukar vara runt 25 000. Bålet tänds vid nio. I Uppåkra skulle de vänta till midnatt tyckte jag Benjamin sa.

De körde tillbaka mot stan och pratade om studenternas initiativ. Anita var mer skeptisk än Greger men de enades om att åka dit sent på kvällen och stå i bakgrunden. Gregers tal skulle bli kort sa han, bara några ord om våren vid kasen och så välsignelsen.

– Herren låte sitt ansikte lysa över Dig och vare Dig nådig. Herren vände sitt ansikte till Dig och give Dig frid, deklamerade Greger och Anita samtidigt i bilen. Amen.

-Jag vet att studenterna älskar att bli välsignade, sa Anita. Du kommer få än fler anhängare.

-Jag är inte så karismatisk som shamanen, skojade Greger.

Anita log och såg hemlighetsfull ut men sa inget. Några studenter vinkade till dem när de gick in i kaféet på institutionen och de vinkade tillbaka.  Rosa kom fram och hälsade.

-You two are very special people, sa hon. Maestros muy especiales.

De tackade henne och gick var och en upp till sitt. Anita hade möte med lärarkollegiet och Greger ett seminarium.  Nu var det två veckor kvar till Valborg och flera veckor till Kristi Himmelfärdsdag och Pingst.

Valborgsfirandet var ursprungligen en hednisk tradition som blivit kristen i och med helgonet Valborg visste Greger men det tänkte han nog inte nämna i sitt tal. Nu tände man brasan för att hålla oknytt  och häxor borta som de utländska studenterna påpekat, så några måste ha överlevt kristnandet tänkte Greger för sig själv.

Kap 10