Vi brukar betrakta nationalsocialism som den ideologi vilken bars upp av Hitlers Tyskland 1933 -1945. En nationell socialism där den nazistiska staten dirigerade industrin och fördelade välfärdstjänster utifrån nationella, ja nazistiska mål.

Men om vi betecknar ett högskattesamhälle där större delen av löntagarnas värdeskapande går till skatter, sociala avgifter och moms – som minst 55 % men i realiteten över 65 %- så kan man kalla det socialistiskt, särskilt som den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Om dessa enorma offentliga inkomster går till avgiftsfria välfärdstjänster i vård, omsorg, skola med mera, så kan en välfärdsstat som den svenska kallas socialistisk. Sverige kallas ofta just socialistiskt av utländska betraktare i länder med lägre skatter och mindre välfärdsåtaganden, som USA, Australien med flera länder.

HÄLFTEN AV BNP OFFENTLIG SEKTOR

Den svenska offentliga sektorns andel av BNP är 50 % . Därmed kvalar vi in bland de sex länder i EU som har stor andel offentlig sektor.

Våra åtta riksdagspartier kivas om hur stor denna andel skall vara, hur högt skattetrycket skall vara (fn 43 % men då är inte punktskatter, moms och sociala avgifter inräknade) och detaljer, men inget av dem vill sänka skatten rejält och minska den offentliga sektorn.

Istället har vi en nationell socialism i skilda kulörer; grön, kristen, röd, blå, blågul. Mellan dessa färger fördelar sig riksdagspartierna från V till SD. Inget parti vill röra det utstuderat infernaliska system som ger dem alla makt över medborgarnas plånböcker.

V är något mer internationella i sin nationalsocialism medan SD är mer nationella. Men båda försvarar den stora staten med dess många oklara myndigheter och våra kommuner och regioner/landsting. En nationell socialism för de som bor här, oavsett medborgarskap.

KORPORATIVISM

Det svenska folkhemmet, alltmer omfamnat av borgerligheten, kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper.

Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Korporativism är en grundbult i såväl fascism som nazism. Detta system garanterar stabila inrikespolitiska maktstrukturer utanför riksdagen. En nationell socialism av modernt snitt låter sig inte fångas lika lätt som under folkhemsepoken men så fort någon nämner lägre skatter kommer de korporativa intressena fram. Den dyra nationella socialismen måste ju finansieras.

Det intressanta i denna utläggning om korporativism är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi Den röde patriarken och Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten och Korporatismens fall .

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör. Så att vi har flera nationalsocialistiska och korporativistiska partier än S står klart.

Korporativism kallas ”crony capitalism” på engelska och är idag vad framför allt Demokraterna står för. Att pungslå skattebetalare via företag som lever på skattemedel är ett otyg i dyra välfärdsstater, men tyvärr särskilt vanligt i Sverige.

I många inlägg har Patrik Engellau lanserat begreppet ”Det välfärdsindustriella komplexet” som just betyder  just att en ny samhällklass och ny grupp smarta företagare insett att de kan skicka fakturor till offentliga myndigheter som betalar dem med skattemedel. En ny välfärdsindustri skär pipor i vassen.

AVSLUTNING

Det parti som vill kraftigt sänka skatten har ett unikt varumärke eftersom alla partier försvarar högskattestaten.

Deras ovilja att sänka skatten ska man bemöta med argument, inte genom att kalla dem nazister eller nationalsocialister, men genom att formulera vad dessa partier i realiteten står för: en högskattestat som tar ifrån löntagarna en allt för stor del av deras lön för att finansiera en ineffektiv och alltför stor offentlig sektor.

Den tidigt bortgångne moderate riksdagsmannen och borgerliga ideologen Johnny Munkhammar talade i riksdagen 2012 om att skatten (inklusive de avgifter arbetsgivaren tvingas betala in, 32 % på lönen,  moms och punktskatter) dels är den största delen av vår inkomst, dels drivs in av tvång och är praktiskt taget omöjlig att påverka.

Utan detta skattetvång kan inte den nationella socialismen fortleva. Sänk skatten!