(opublicerad text)
Ulf Lundell – din jävla galning. Vore du inte rockmusiker och urkänd författare skulle du spärras in. Du har detta reservat, rocken och böckerna, vi känner till dem och vet att de är befriade områden. Du vet det lika väl, jävligt väl.
Jag var på Roskilde, platsen för brottet och såg nästan klassisk rockdramatik under 2 timmar. En sån som Lundell har fattat precis vad det hela rör sig om. In i minsta detalj har han sett Springsteens galopperande över scen, trotsande alla rymdlagar, gitarren som en murbräcka.
Men kyla måste till, ironi och lite avmätt arrogans, annars vore inte Lundell denne galne rockkomiker. För under nästan hela konserten vilade ett litet leende på läpparna, detta är inte på allvar, vi har kul nu ok, alla vet det och jag vet det bäst, så passa på, nu kör jag det här, vi dansar, skrattar, tittar på mina konster och klappar.
Ett hångarv vore fel att säga. Av de jag såg i Roskilde var det UL som visade verklig publikkärlek. Visst var myten där, glasögonen till och med (likadana som Dylan modell -65), tugget, men han tog oss till sig och berättade på en vacker stockholmska om låtarna.
Dessutom var vi med honom bland danskarna, han och vi visste vad Bullshit City var. Det var vi och inga tröga danskar som stod där och kysste hans galna läppar med våra rop, händer som vinkade, flaggor, sjalar.
Regnet föll, allt blev vått, Lundell fortsatte sin befrielsekamp mot våra svenska igenisade hjärtan. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer desperat, vill ni se en myt se på mej, kanske var det inte så skoj alltihop? Flaskorna yrde från scenen, mickställ gick åt helvete, och rocken dunkade mer och mer tungt.
Vi var nästan framme vid klimax, en rockkonserts verkliga uppgift, katharsis, rening, rentvådd och naken till sist efter alla dessa år stod han där och fick oss dit med, för en kort stund. Roadies vakade spänt över honom när slutkampen närmade sig, bytte gitarrer, bet naglar, och fick ganske samma kick som vi av denna galning.

1985 fick jag ett sommarvikariat som allmänreporter på Karlskoga Tidning och året därpå på Sala Allehanda. Men jag var nog rätt oduglig som vanlig reporter.  Visserligen fick jag ur mig texter men de var sällan något särskilt med dem.  Eller så var de just särskilda med egna infall och en stil som avvek från dagstidningsprosan.

Sommartorka betyder ju att ingen händer och det gjorde det inte heller sommaren 1986 i småstaden Sala. I Karlskoga hade Boforsskandalen briserat över staden året före, men i Sala stod det still.

Jag fick i uppdrag att skriva något i Sala Allehanda om Salaån som tydligen hade lågt vattenstånd. Ringde kommunens ansvariga på gatukontoret.

-Varför är vattenståndet så lågt? frågade jag.

-Det är lågt varje juli om det är för lite regn, svarade man. Inget konstigt alls.

Jag gick till redaktionssekreterare Börje och sa att vattnet var lågt för att det inte regnat. Det förstod alla.

-Skriv ändå, sa han.

Vi gav ut en tidning måndag till lördag, en sexdagarstidning.

Jag tänkte på att jag inte hade något att skriva, att det rådde samtidig torka på redaktionen som i ån och kom tillbaka med följande dikt:

“Sommartorka

Mitt blod stockar sig, andningen täpps till

och alla mina tankar känns obrukbara.

Jag dör långsamt i sommar.

Skulle någon fråga mig något är jag som

ett lågvattenmärke, helt utan ansvar.

Ta mig inte härifrån. Jag vill

bida min tid i sommarens stiltje.

Under den torraste tidens himmel fylkas det rikaste livet”

Den publicerades inte men jag vågade pröva något nytt.

Som när mästaren i svensk sidvagnsracing körde i 180 knyck på Karlskoga Motorstadium och jag rapporterade i Mc-Nytt.

Eller när jag intervjuade Sigbert Axelsson, religionshistoriker som hade en kurs om eskatologi vid Karlskoga folkhögskola den sommaren. Jag skrev verkligen om de yttersta tingen och de yttersta dagarna.

Texten publicerades i samlingsvolymen Charmen: En bok med Sala som gemensam nämnare, utgiven av Eric Fylkeson 2019

En oktoberdag 1982 åkte jag norrut till muséet Louisiania från Köpenhamn dit jag flyttat. Här är en opublicerad text om vad jag gjorde där:
“Det var en solig söndag i Köpenhamn och jag svängde precis ut från Konstmuséeet vid Kongens Nytorv. 15 danska kronor vad mer än vad jag hade råd med, men solen var gratis sa vi båda, Inger och jag.
Jag tog en titt vid affischpelarna intill utgången. Det var fotoutställningar, konstutställningar, författartillställningar, en på Louisiana: ‘Svensk-dansk forfatterdag” stod det. Kl 14 till 17. Hon var fem minuter i två.
-Jag hinner aldrig, sa jag till Inger som tänkt sig en promenad vid Nyhavn, en mjukglass i solen. Men men hon sa ändå.
-Åk om du vill. Jag klarar mig.
Hon log igen.
-Det är klart du ska åka, upprepade hon.

Jag tog knappast tid att fundera över om jag övergav henne eller inte. Okay, sa hon det så. Tankarna började snurra när jag satt på bussen. Det var Delblanc, Hasse Alfredson, Lars Forssell, Ann Charlotte Alverfors, och Anna Westberg från Sverige. Vad danskarna hette minns jag inte fler än poeten Marianne Larsen som jag med glädje läst i sommar.
Bussen stannade vid stationen och jag sprang för full maskin till inköpsluckan, fick en sightseeing biljett till Louisiana, kombinerad tåg- och inträdesbiljett för stressade turister och svenska journalister med hemlängtan till svensk poesi.
En DN- Söndag snöt jag åt mig på en halv minut och så upp på Kustbanen till Helsingør med stopp i Humlebæk och Louisiania.
En plats var tom bredvid en dam. Hon visade sig vara på väg till samma ställe, också lite sent ute, men det gjorde ingenting för vi hade det så gott på tåget med litterärt småprat och tyst begrundan, bland annat om Karen Blixen i DN och av hennes hus som låg bakom en skog vi körde förbi i snabb fart. Damen betonade att det var mycket fint. Hon hade själv bott i samma område.
Solen sken över landskapet denna oktobersöndag och det var som en av de sista höstdagarna. Sitta inne på muséum var inte precis vad jag hade tänkt mig och jag hade snabbt avvisat Konstmuséets mörka tysta hallar mot det höstliga färgbad som pågick ute bland Köpenhamns gator och parker.
Men nu var jag en kulturtörstande svensk i exil, så sändes det i alla fall när jag var på väg in till författarna. De som jag nu befann mig i någon konstig förbindelse med, genom böcker och skvaller, Hasses filmer och Svens dotter som jag känt till från gymnasiet i Uppsala.
Jag och damen, jag fann aldrig ut vad hon hette, blev dock hänvisade till en stor sal med två kalla videoapparater. Där satt alla de som inte fått plats i den riktiga samlingslokalen. Den låg ovanför videorummet fick jag senare veta och det gick faktiskt att höra rösterna genom taket och på samma gång från videohögtalarna. Märkligt att sitta under någon och se dem tala några meter ovanför på skärmar.
Vi satt en kvart och lyssnade till Anna Westberg som läste upp en historia från Italien. Henne lugg var hela tiden i vägen och hon läste snabbt. Den handlade om en flicka som blev förnekad på något sätt förstod jag. Hon tog till heroin och fick ut mer av livet, fann krafter att möta människor, kärleken lossnade med drogerna. Det var inte vad jag väntat mig från henne, men det var starkt och mörkt.
Något som jag hörde precis när jag kom in låg mer i min uppfattning av Anna Westbergs stil: ironier om progressivitet, ur många slags skolor det fanns i radikalism, förvirringen när detta inte stämde. Eller småflinet åt de duktiga men livsförnekande vänsteristerna. Det läste hon med just det lilla flin jag väntat mig av denna kraftkvinna.
Hon slutade och applåderna kändes genom taket. Paus i en kvart. Tio minuter över halv fyra. Underligt sätt att räkna tid på tänkte jag. Det var Uffe H., en dansk litteraturdebattör antagligen, som var sk ordstyrer och som proklamerade paus till nämnda svårtydda tidpunkt.
Jag och damen gick fort uppför trapporna för att hinna förbi de som tänkt samma sak. Att ta platser. Men det visade sig senare att det var ingen brådska. Öl och kaffe flödade. Plötsligt stod Sven Delblanc mitt i röran. Han kunde knappt röra sig i den trånga kostymen tyckte jag. Slipsen hotade att strypa honom. Magen sköt han framförsig och cigarren, eller var den en cigarett bolmade. Det är bara danska författare som röker cigarr, oupphörligen.
Jag sprang runt bland alla människor som bara log och log. Det påminde om en mannekänguppvisning. Gamla fina damer, sm den jag var med, och snygga smarta medelålders par, stod och såg ut som de visste vad man skulle göra på såna här tillställningar.
Jag slet åt mig ett par program jag hittat och tittade i dem. Från invigningen för en vecka sedan, men de var utmärkta till att anteckna på.
Pausen slutade sedan gudskelov. Jag var nästan på väg att ge mig av någonstans, klarade inte riktigt av att le sådär begåvat. Men när jag satte mig ned på trappen, så blev jag lugnare. Där framme vid podiet satt Lars Forssell och Hasse Alfredson, mina välgörare som skulle fylla den ödsliga svenska kalken jag bar inom mig. Kulturens skål skulle få hemtama frukter att spara och ta fram vid andra törstande stunder.
-Er den tom? frågade jag när det stod en tom stol bredvid mig.
-Ja. Jeg tror nok ikke hun kommer tilbage, sa en dam i blå klänning.
Det var fortfarande sommar, solen sken på hennes tyg och hon såg snäll ut. Bredvid henne satte min dambekant från tåget. Jag satte mig på stolen och fick låna en penna av henne. Ok Forssell, sätt igång.
Och det gjorde han. Lutandes mot mikrofonen läste han upp en dikt som Lars Forssell skrivit. Själv var han Brasiljac, en misslyckad konstnär. En som gick omkring i staden med en stor hatt och var till åtlöje. Eller om det var tvärtom. Var Lars Forssell galenpannan som läste upp en dikt om den oerhörda Brasiljac?
-Det var något alldeles oerhört med den där hatten, sa han och lutade sig förbi mikrofonen och visade med händerna hur stor hatten var. Detta upprepade han flera gånger. Dikten visade sig handla om Gulliver och lilleputtarna.
-Puttiputtiputtiputt, viskade han. Små lilleputtar var överallt och de hjälpte Gulliver.
-Gulliver var en väldigt bra kille, förklarade Forssell och avbröt uppläsningen. Han hade ungefär samma längd som ni, det var inte så noga på den tiden. Ungefär samma längd som ni, kan man säga…
Jag hörde på ordens tyngd att de var svåra att få ur munnen. Han drog på dem, självsäkert fnissande mellan dem, och med händerna viftande till hjälp. Det började gå upp för publiken och mig att han var aspackad. Eller halvfull kanske var sannare. Men han överdrev för att reta de fina damerna och herrarna.

Nu när de visste att han var full så kunde Lars Forssell ta ut skandalen och spela över vilket han gjorde med glans. Alla skrattade, mest svenskar förstås. Det finns ju inget roligare än en full svensk, sen må han vara författare eller kroglejon.
Hans röst steg och sjönk. Vid illustrationen av lilleputtarna försvann den nästan helt och jag själv kiknade av skratt.
-Det var små snälla lilleputtar överallt runt Gulliver. En lyfte på hans ögonlock på morgonen, en drog upp hakan ur ansiktet, en lagade kaffe till honom, en tog fram en bok, en gick över sidorna och vände bladen, läste han högt och starkt.
-En spelade på en pyttepytteliten silverpipa på hans näsa. Och så blev Gulliver blind.
Det blev tystare i salongen. Rimmen slutade där vid blind. Forssell fortsatte och tog sin favoritroll, ironikern.
-Ja, alltså. Han blev inte blind utan fick nedsatt syn som det heter. Nedsatt syn, sa han på bräkande stockholmska vilken är Lars Forssells egentliga dialekt.
-Och så var det en enda liten lilleputt kvar, läste han vidare efter en lång paus.
-En liten lilleputt som, började han viska, som…
Rösten försvann och ingen hörde vad han sa. Han tog om det, nu utan egentlig kontroll av vad som skedde, om det var fylla eller spel var likgiltigt nu. Han talade bredvid mikrofonen
-En liten, liten, lilleputt som gav upp ett litet skrik.
Publiken skrattade åt honom och han tog in allt som fanns att ta in. Han var en clown åt borgarna, precis som den han läste om, Brasiljac. En konstnär som outsider, oavbrutet bolmande och med en flaska i näven.
Lars Forssell log och njöt åt sin bohemiska revolt i det danska kulturpalatset Louisiana. Ingen skulle glömma honom nu. Han deklamerade högt så högtalaren rasslade:
-Släpp sjölejonen loss, Brasiljac!
Det visionäre Lars Forssell som söp i Paris på 1950-talet, såg New Yorks jazzklubbar inifrån och alltid behöll Söder i sitt trasiga hjärta, poeten och sångskrivaren Lars Forssell. Han var som ett brinnande ljust denna soliga men ändå instängda eftermiddag.
Den ansvarige Uffe H. som skulle styra upp Lars Forssells ord, tackade för dikten och applåderna kom utan att han bad om det. Men det var för tidigt. Det var en dikt kvar. Forssell log i mjugg. Han hade en till i bakfickan år dem.
-Den handlar om en annan misslyckad figur, skrockade han, menande sig själv och sin berusade röst. Axlarna hoppade, kavajen for upp och ner.
-Den det handlar om heter Rodulf Predon, Predon. Han var en slags litografiker på 20-talet i Frankrike. Gjorde underliga litografier, surr-surrealistiska tror jag de var. Ni kanske har honom här på Louisiania förresten, frågade han. Har ni det?
Spridda fniss och någon harklade sig. En fråga till publiken eller till Louisianias anställda ställd direkt från scen blev pinsam för vem skulle svara på något sådant. Lars brydde sig dock inte om det mer. Han vände sig till Sven Delblanc som nog helst inte ville svensk författare på danskt besök med kollegan Lars Forssell.
-Du kommer gilla den här dikten. Det är en bra dikt. Och du är ju min favoritförfattare, sluddrade Lars Forssell från scenen till Sven Delblanc som viftade ja-ja, bort med dig nu, din pajas. Men Forssell fortsatte med att uttömma sin vänskap med Sven D.
-Han skrev bara brev den här Predon och det gör du med Sven. Du pratar aldrig med mig, skriver bara brev.
Lars Forssell lyfte upp armen och stoppade in den i kavajen, tog fram en cigarett och tände den. Han fnissade till lite, axlarna i kavajen for upp och ned i den, slog ut med armarna och blåste med en suck ut ett rökmoln. Bohemen bakom ett dis av tobaksrök. Han började igen.
-Namnet säger er inget. Predon var en etsare och litograf.
Han fortsatte och dikten bredde ut sig i denna misslyckade grafikers värld. Det var en mörk värld berättade dikten. Han försökte att finna ett gömställe i mörkret. På sina bilder syntes ett par ljusgestalter i mörka partier. Det var ett barn och det var han och hon.
-Han och hon och ett barn. Det var hans familj, berättade Forsell för oss medan han blåste ut rök.
-Men han var aldrig klarsynt. Vete fan vad han var ute efter, skrockade Forssell igen och kände igen sig själv, igen.
-Je porte cet pierre depuis cinquante ans. Jag bär denna sten sedan 50 år, citerade han den verklige Predon. Det är jävlig bra. Jävligt vackert tycker jag.
Under tiden hade jag funnit mig ensam i att beundra Forssells drift med hela spektaklet. Jag log, försökte hålla igen, men det bubblade upp ur mig när han svängde med armarna och igen visade hur misslyckad denne konstnär var.
Om det var bilderna som spändes mellan hans händer vet jag inte, men det var omåttligt roligt att se hela hans kropp i rörelse framför de torra danskarna.
Hasse Alfredson satt med ett visst avstånd bredvid Lars Forssell på scenen. Han kunde bli smittad. Visserligen är Hasse också en pajas, men han lämnar aldrig ut sig så som författarkollegan gjorde denna söndag i Danmark.
Men det gick hem. Vi var till sist i majoritet vi som inte kunde hålla igen. Blickar utbyttes mellan damerna, man log förstående, borgerligheten fick sin lilla näsbränna och man vet väl hur konstnärer är.
Ändå fortsatte denne Lars Forssell att spela upp sitt register av clowneri utan att han förlorade särskilt mycket ärlighet tyckte jag där jag satt mitt bland parnassen och unga tankfulla män som tog sig om sitt skägg, ,drog i det och hopplöst försökte få in Lars Forssell i någon av sina beteckningar.
Det blev dags för stor slutföreställning och den sista proklamationen, “Predon, Predon!”, framkallade skrattsalvor och applåder. Forssell log tillbaka och visste att ingen skulle glömma den tokiga svenske diktaren som vågade fimpa på golvet på självaste Louisiania, som nu var så stiligt och inte alls så där stökigt som det var på Jörgen Nashs tid.
Damerna, som satt runt omkring mig och deras uttråkade förskräckta män, hade säkert först på senare år vågat sig hit, med vägledning och i grupp. Nu hade de en stadig plats bland föreningen Louisianias Venner.
Allt förändras tänkte jag och såg en Lars Forssell som tackade och sjönk tillbaka i stolen bakom ett rökmoln. Hans insats i den svensk-danska författardagen var över, men inte han själv. Det fanns mer att få fram skulle det visa sig.
Nu var det dock Hasse Alfredsons tur och han intog myndigt sin plats vid mikrofonen med sin senaste bok i näven, Tiden är ingenting.

Jag visste att den var en släktsaga, men inte att den var på det sätt han beskrev den:
-Jaha. Jo, den den handlar om en släkt, sa Hasse på sin gladlynta skånska, men det är som om hela släkten fanns i en enda person. Det är en barndom om släkten genomlever, en ungdom, en mandom och en ålderdom, precis som vi människor gör. Den är från 1800-talet och framåt tills nu.
Hasse förklarade att det var som om en tunna blod först kom till Sverige för att sedan spädas ut och vattnas och till sist bli som ett vitt slem. Publiken blev lite chockerad och små förskräckta rop hördes.
-Men så är det i Sverige, sa Hasse och alla skrattade.
-Den börjar som en saga, som en skröna för att sedan fortsätta och bli torrare och torrare längre fram.
Små skratt hördes. Hasse var i fin jovialisk berättarform och började med det första kapitlet kallat Från ett jordhål.
Från denna stund och tills Hasse slutade var det full uppmärksamhet i salen. Under Lars Forssells uppläsning hade folk tittat roat omkring sig. Nu hann de knappt fnittra år alla lustigheter som for förbi dem.
-Min farfar fader föddes av en kvinna i ett jordhål. Det var fuktigt och daggmaskarna dröp längs väggarna, läste Alfredsson.
Beskrivningen fortsatte med osannolika grotesker och en vansinnigt tragikomisk miljö målades upp. Denna kvinna låg under trasmattor och hon eldade i en järnlåda utan skorsten i den lilla jordhålan. Hon tog inte av sig träskorna under födelsen, men hennes läderhuva åkte av, vilket framkallade stor munterhet i salongen.
Hennes egen historia berättades och Hasse tog i med fräckare toner. Kvinnan kom ensam och utfattig till en gästgivargård i Skåne vid 1800-talets början. Han blev satt att göra de sämsta sysslorna, utan lön och med knappt mat. Men hon var lycklig förklarade Hasse glatt för hon var ett erotiskt snille.
Munterhet igen och jag började känna igen den burleske Hasse Alfredson bland de herrar som satt bredvid honom på podiet. Vi svenskar, tänkte jag, vi kan ta mig fan vara roliga vi med.
-Det var aldrig tal om pengar, nej. Men hon gjorde andra glada och var själv glad för det. Hon tog inte vem som helst, var som helst, hur som helst. De hon tog var av en speciell sort. De hade milda ögon. Inte veka, men milda, starka ögon. De var alla slags män som hade sådana ögon. Från landsfiskaler till bonddrängar.
Hennes trick var något hon fått med sig från utlandet. Det var en flaska av blått glas hon gömde den längst ned i sin kista. När hon tänkte att hon ville ha en man, så tog hon lite av denna erotiska doft som fick alla byxor att börja spränga och bulta på de män hon ville ha upp på höskullen.
Hasse Alfredson fortsatte med berätta historien om den självständiga flickan. Hon tog de män som såg på henne med milda ögon. De blev aldrig illa behandlade och förde heller aldrig hennes namn eller något om hennes sexuella umgänge vidare. Det var något förädlande, inte förnedrande, det hon bjöd på.

De älskade sina hustrur mer påstod författaren Alfredson. Männen arbetade hårdare och var mer rättvisa mot sina barn än tidigare. En hjärtinsats alltså.
Det rådde inget tvivel om att publiken gillade denna muntra berättelse. Lars Forssell njöt i högsta drag och själv kunde jag inte göra annat. Hasse Alfredson var verkligen en underhållare av förnämsta kvalitet denna eftermiddag i Danmark.
Dock slutade hans historia olyckligt. Kvinnan som bodde på en gästgivargård hade hittills aldrig sett in i sin husbondes djupa ögon. De tycktes henne för kalla, förklarade Hasse. Men så en dag så såg han upp från sina tabeller och räknetal på skördar, rätt in i hennes bruna ögon. En minut borrade de ned sig i hennes för att få svar. Inga ord uttalades och gästgivaren reste sig upp för att ta henne i sin famn.
När de sedan hade klarat av kärleksakten denna första gång blev det till en vana att göra det när gästgivarfrun var på kyrkkaffe. Varje söndag alltså så låg de i lädersoffan, förenade, som Hasse Alfredson uttryckte det. Men så en dag, naturligtvis, så blev kyrkvärden sjuk och frun kom hem för att finna sin man i denna könsförening.
Hon skrek inte, men tog ett par steg fram till dem och med en sax klippte hon av flätorna på kvinnan. Sedan dess strök hon omkring bland stugorna och bodde i uthus och och på fabriker. Hon fann en jordhåla i skogen och där födde hon den som som var berättelsens farfarsfar.
Hasse lade ifrån sig mikrofonen och applåderna brakade loss. Alla skrattade åt hans torrmuntra sätt läsa sin historia och nu först log han själv. Han hade suttit helt kontrollerad under uppläsningen.
När publiken slutade att klappa händer, själv fortsatte jag så länge det fanns en till som applåderade, försvann en tredjedel av publiken. Mest ungdomar, svenskar från norra Skåne, Hasse Alfredsons hemtrakter och min fars, hörde jag av deras uppskattande fnittrande röster.
Jag satt kvar i spänd förväntan på diskussionen som var utlovad på affischerna. Ordstyreren Uffe H. tackade Alfredson och bad alla författare att sätta sig vid scenen.
De kom fram lite tvekande, ska vi verkligen upp igen, men satte sig med oroliga blickar.
Uffe H. tog upp den viktiga men i detta anspråkslösa sammanhang felställda frågan om litteraturens avpolitisering under 1980-talet. Författarna tittade sig omkring efter den långa invecklade frågan, vem ville svara?
Jag var intresserad av detta eftersom jag just höll på att skriva en artikel om generationsbyten och nytänkande i dansk poesi, men denna svensk-danska litterära eftermiddag i Louisiania var fel sammanhang. Det var då Lars Forssell räddade, eller om man vill, förlorade situationen.
Han lutade sig mot mikrofonen och sa:
-Herman Bangs, Bang alltså, han var en sån där stor författare, en av de där verkligt stora vid sekelskiftet. Han var i stil med…ja, min far såg i alla fall honom när han låg i Lund…nej Uppsala, 1906. Herman Bang alltså. Han hade en stor svart slängkappa och två, två kronljus bredvid sig när han läste. Inte som här.
Lars Forssell viftade med hanen mot lysrören och jag skrattade, men det var pirrigt med detta avbrott. Han vinglade till igen, men fortsatte med sitt minne av sin fars upplevelse av Herman Bang. Jag blev lite spändare när han tog om det där med kappan och kronljusen.
-Ja. Han upprepade något i hela sitt lit min far och det var slutet på den där novellen som Herman Bang läste. Jag har aldrig hittat det, bland allt jag läst av Bang. Det är bara den sista raden som låter så här.
Alla lyssnade intensivt och han viskade lågt:
-”Hvar det af kærlighed eller hvar det af… Forssell tystnade.
Publiken hörde inte för att han talade så lågt och så otydligt. Någon ropade till honom. Han tog det en gång till.
-”Hvar det af kærlighed eller hvar det af…nødvændighed?” föll det sista ordet ur hans mun.
Damerna bredvid mig tittade på mig för att skaka på huvudet, vad säger karln och vad gör han här egentligen, tänkte de. Detta är för mycket. Men de frågade bara tyst va det var han sa. Jag sa inget för jag var inte säker på om det var av nödvändighet han sa eller något annat.
Lars Forssell tog om det igen.
-Han stod där med två stora kronljus och det har min far alltid sagt. “”Hvar det af kærlighed eller hvar det af nødvændighed?” Är det någon som vet var det kommer från? frågade Forssell till alla som satt förvånade över hans inhopp i diskussionen.
Nej det var det verkligen ingen dansk som visste.
Detta upprepade emellertid den svenske författaren två-tre gånger och folk började tycka det var pinsamt. Jag log bara öppet och glatt över denne sanne artist. Det var inte mer än rätt att stoppa den utstuderade formaliteten och låta tankarna komma. När jag gick ned till podiet efter den stela meningslösa diskussionen och pratade med Forssell gav han sig inte utan mumlade citatet om och om igen.
Jag mötte min dambekant från tåget och gav henne pennan tillbaka. Hon log mot mig och tycktes alls inte ha något emot Lars tokerier. Hon trodde sig till och med veta varifrån hans citat kom från. Jag ropade:
-Lasse, här har du den som vet. Hon vet varifrån det kommer!
Han lyssnade och fick en lapp med novellens titel, men var för inne i sig själv och sitt rus för att ta emot lappen. Vi talade om Bang, Söderberg, Ivar-Lo och Fridegård i tio minuter, sedan gick jag. Han bjöd med mig att följa med honom för ett glas och prata mer, men hans fru avstyrde oss. Inget mer nu Lars.
Jag hade varken presskort, inbjudan eller lust att följa med heller. Dagen hade ändå visat sig värdefull. Både Lars Forssell och Hasse Alfredson, ja även den gigantiske Sven Delblanc, hade kommit ned på begripliga nivåer.
Jag var i en exil liksom de var denna svenska soliga författareftermiddag norr om Köpenhamn. Bara vi svenskar förstod hur roligt det var, hur sant svenskt det var, hur ärligt det var, med en full författare från Söder, gapandes bland den danska borgerligheten.
Jan Sjunnesson, 2 oktober, 1982

Jag hittade denna 20 år gamla text på Sourze.se . Håll till godo.

Länge flydde jag Uppsala. Jag luffade utan mål halvvägs runt jorden, flyttade runt i Europa och USA – vad som helst men inte Uppsala igen. Instängt och medelmåttigt tedde sig min hemstad från världsmetropolernas horisont. Eller från vilken landsdel som helst. Att läsa litteraturhistoria i Umeå 1981 var en befrielse för en som var trängd och less på stan.

Men min vilda start började tidigt. Antagligen då jag mellan sexan och sjuan var med om folkfesten 1971 i Slottsbacken, Uppsalas Woodstock. Med dofter av linsgryta i näsan och husbandet Gudibrallans skrän från scen i gropen satt jag nätterna igenom i gräset och förundrades över alla hippies, festande, fyllor, starka unga kvinnor och galna män.

Snart var jag den yngsta medlemmen i ett hippiegäng. Vi drog runt i innerstan och slog oss lösa utan hämningar. En klok storasyster såg till att jag inte föll ur ramen. Hippiemodet övergick i alternativrörelse och vänsteraktivism under senare 70-tal. Studentlivet var överstökat i 14- årsåldern med debut på Norrlands  nation via fönstret på damtoaletten.

Med denna frihetslängtan vore det konstigt om jag hade nöjt mig med Uppsala när gymnasietiden på Skrapan var över. Mina bästa vänner från Norby flyttade till Stockholm, vilket man bör sägs det om man vill framåt. En alltför lätt lösning. Jag prövade bohemlivet i Köpenhamn istället som frilansjournalist och BZ-sympatisör husockupanterna. Jag flydde Uppsala, men Uppsala flydde icke mig.

Det var i Danmark som jag planerade det första UppsalaMagazinet, en lokal kultur- och reportagetidning. Detta magasin levde i tre nummer en hektisk höst 1983, innan pengar och ork tog slut. Själv for jag till Indien, som alla andra…

Jag ser nu 1998 hur Uppsala förändras; nya pubar, nya caféer, nya initiativ. Bredvid detta nya finns gamla strukturer; Ackis med sin anonyma makthierarkier, UNT med pinsam kulturredaktion, kommunen med grabbiga krognotor och samma politiker som förr, lite mer fårade bara.

Överallt hör jag samma gnäll. Uppsalaslättens folk, upplänningarnas klagan över akademiskt liv och ett missnöje över stadens prål. En gång tyckte jag Uppsalaborna själva var avundsjuka på akademiker och missunnsamma. Men med åren märker jag att de ofta har rätt.

Staden har en barlast som det vore skönt att kasta ombord; professorsslickare i pingvingkostymer utanför nationerna, fjantiga orkestrar som super på lokalbefolkningens bekostnad, magistrala uppsträckningar på debattsidor och kråmande i UNT vid varje akademisk tilldragelse.

Ett bugande och bockande inför kyrka, stat och universitet – den sista feodala inrättningen som professor Eli Heckscher kallade korrektionsanstalten på krönet. Länge undrade jag vari Uppsalas radikalism bestod i. Socialdemokratin här har alltid varit hovsam, vänstern obefintlig.

Nu vet jag. Uppsalas så kallade radikala aktivister engagerar sig i u-länder de kallas fortfarande så här, i miljöfrågor och i välgörenhetsrörelser. En borgerlig humanism, välmenande och initierad men flyktig och fin i kanten. Inga horn som syns, ingen bockfot, bara idoga myror som smider på karriärer och kultur som konsumtion utan större samhällsomstörtande anspråk.

Här tar ingen sig vatten över huvudet, bara klafsar runt i Fyris skitvatten i knähöjd. Ingen kommer någonstans, inget händer, allt verkligt kultur- och samhällsliv dör ut.

Ändå går jag här i samma kvarter. Luthagen och Linnéträdgården, Hågadalen och Hammarskog. Pulka med ungar på vintern i Slottsbacken, bada i Vårdsätra på sommaren. Jag frågar mig fortfarande hur man står ut i stan.

Kanske jag förändrats till, eller alltid varit, en lika försynt kritisk kaja som alla andra fega kajor här i stan. Men visst vill vi Uppsalabor ha ett friare liv än vad som erbjuds, eller?

Jan Sjunnesson, våren (?) 1998