Denna text på Samtiden

 

 

Vi reste oss under 1950-talet, båda fulla av förväntningar med intakta industrier och familjer. 1958 flyttade min familj från Norrköping till Uppsala, den stad som skulle expandera under 1960-talets studentkullar.

Mina föräldrar var inte akademiker utan byggde vägar och hus, skötte barn och fostrade dem in i en medelklass utan borgerliga anor. På 1970-talet skulle vi kunna kallas nyrika i Uppsalas södra villakvarter, där företagarfamiljer som vi trängdes med professorer,  lärare och tjänstemän.

Sverige stod 1970 på samma välståndsnivå som Schweiz, men sedan dess föll vi efter. Efter 1970 infördes omfattande och dyra välfärdsreformer som finansierades av dolda skatter och avgifter. Socialdemokratin lovade att införa löntagarfonder vilket kostade dem valet 1976.

Sverigekännaren och brittiske utrikeskorrespondenten  Roland Huntfords bok The new totalitarians från 1971 analyserade mitt land där staten alltid ville väl men få insåg då att vad staten gav kunde alltid tas tillbaka.

Kanske några till höger men i stort var alla från Vpk till Fp överens om att höga skatter och en stor välfärdsstat var i allas intresse.  1970-talet etablerades Sverige som en progressiv nation med hurtiga och smarta medborgare, fördomsfria och kulturradikala medelklassare.

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.”

”Engineered consensus” var brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntfords beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde efter 44 års sosseri.

Från förordet till den nya upplagan;

”The collective still rules. Despite the gleam of hope in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist rule have affected the national mentality. It is those decades which have molded the Sweden of today. This book, warts and all, is how I saw that process.

Cambridge, England December, 1979”.

Västtysken Hans Magnus Enzensberger gjorde en liknande analys i DN 1982 i artikelserien Svensk höst, där ”röd och blå sam om varann” som Ulf Lundell sjöng om i låten Höga hästar på plattan Nådens år några år tidigare.

Själv trodde jag att allt skulle ordna sig, precis som svenskarna inbillade sig trots att ekonomin dök på 1970-talet. Även borgarna levde på hoppet och misskötte sin valseger rejält. Kanske var de lika naivt optimistiska som jag var vid samma tid.

Gick med i Vpk, jobbade extra på sjukhus och dagis, läste olönsamma humanistkurser och tog inte vara på min priviligierade position som ung man med goda betyg från Uppsalas välbeställda områden. Jag valde inte att bli jurist, ekonom, läkare eller ingenjör, ja inte ens lärare!

Frilansjournalist och oavlönad doktorand i filosofi utan handledare på en institution som ogillade min forskningsinriktning blev mina tveksamma yrkesval som knappast visade någon insikt i de realiteter som långsamt, mycket långsamt började nötas in i svenskarnas tjocka skallar, vadderade av decenniers höga tillväxt och omsorgstagande välfärdsstat.

Några år med ”invandrarkurser” på 1990-talet på folkhögskolor gav mig intryck som jag försökte förmedla till Vänsterpartiet utan framgång. Redan då hade jag insett att staten inte kan lösa allt.

2005, då jag hamnade norr om Stockholmsförorten Tensta på Hjulstaskolan som biträdande rektor på högstadiet fick jag ett ”Jimmiemoment”. Jag lämnade V och gick till Fp 2007 för att de stod för en mer kravfylld integrationspolitik och mindre stat. Trodde jag, mitt nöt.

Åren 1991 till 2006 med Carl Bildt, Assar Lindbeck, Urban Bäckström, Ingvar Carlsson, och Göran Persson får ses som nödvändig tillnyktring. De Nya Moderaterna, Reinfeldt och Borg,  framstod dock som nymornade sossar liksom de jag nämnde, utan insikt i invandringsproblemen.

S och Fp hade en ganska öppen diskussion på 1990-talet om att invandrare blivit för omhändertagna i Sverige, något jag sett i Rinkeby och Akalla där jag  jobbat med arbetslösa ungdomar. Men den analys som SD och  oberörbara debattörer stod för lyste med sin frånvaro. Bara Thomas Gür och Mauricio Rojas och några till förmådde dra de uppenbara slutsatser som de flesta, oavsett nationalitet, i förorterna såg framför sig varje jävla dag i vuxendagiset Sverige.

Nu står vi där: Sverige i kris, räddat av en marginaliserat invandringskritiskt landsbygdsparti som vuxit på bekostnad av naivitet och att ha vilat på sina feta lagrar sedan rekordåren. Själv är jag pensionär med extrajobb i äldreomsorgen med ett CV inom filosofi som kunde ha avslutats med en doktorsexamen.

Hade jag insett 1980 vad jag inser idag hade jag antingen valt en traditionell akademisk karriär, kanske gymnasielärare, eller anpassat mig till den analytiska Uppsalafilosofi och gett fan i Foucault.  Svenskt Näringslivs rapport 2011 Konsten att strula bort ett liv stämmer dessvärre.

Än Sverige då? Var befinner vi oss? Vi har årtal att ta igen vad vi inte åtgärdat. Inte bara invandringen och brottsligheten utan hela meseriet, från förskola till universitet. Borgare som sossar, invandrare som svenskar, jag och du – alla är medskyldiga, även Moderata finansministrar.

Vi har blivit mesar, ett ord alla i min familj använde på de veka, slappa typer som inte gjorde rätt för sig och vek ned sig inför krav.

Räta på ryggen, nu när vi vet att vi blivit mesar men insett att vi inte längre behöver vara det.

För Sveriges historia från hybris till förfall, läs min Sverigebok / The Swedish story