Innan valet i september 2014 skanderade vänstern slagord om att “något gått sönder i Sverige” men efter valet bedyrade de att “inget gått sönder i Sverige”.  Vad skedde? Jo, de fick regeringsmakten trots ett uselt val eftersom Alliansen inte ville ta makten med SDs hjälp.

Vi kan lämna partitaktiken därhän och koncentrera oss på det faktum att ett vänsteretablissemang nu bitit sig fast vid landets styre, igen. Har man den makten är det samtidigt svårt att erkänna att med makt kommer ansvar och med ansvar en beredskap för att erkänna de samhällsproblem som kan existera.

En regering måste dock klara av att diskutera samhällsproblem och utmaningar utan att beskylla kritiker och meningsmotståndare för rasism, högerextremism, antisemitism, extremnationalism och därmed bidra till den polarisering av debatten de själva vill undvika (Jessica Stegruds inlägg).

Socialister, vilket inbegriper ljus- och mörkröda partier (S och V), rödgröna (MP och C), och den socialdemokratiska delen av socialliberalerna (L), har sedan 2014 ideligen viftat bort kritik mot deras samhällsbygge. Att Trump undrade “What happened in Sweden, Sweden?” i januari 2017 och att en författare, Katerina Janouch, några veckor senare fick skäll av statsministern och hela kulturvärlden med DN Kultur i spetsen, visar att makten är inte alls beredd att erkänna fel, än mindre ta ansvar för deras fögderi.

Man kan instämma i Putins man i Stockholm om att svenskarna tycker de är så perfekta.

EN RÅ OCH GRÅ SOCIALISM

Kronan rasar, brottsligheten ökar, kvinnor mer otrygga, våldet i skolan ökar, skolbränder ökar, ungas psykiska hälsa ökar (särskilt pojkar), demografin skenar i fel riktning, bostadsområden förslummas,  ekonomin går nedåt, tjänstemän är aktivister,  sjukvården krisar,  försvaret oförsvarbart, järnvägar underhålls inte, judar förföljs alltmer med flera fall och analyser som nästan dagligen förmedlar via sociala medier, utländska medier, alternativmedier och i tillrättalagd form, även i gammelmedia.

Vad som slår en är hur ett socialistiskt etablissemang så bryskt skakar av sig all kritik som riktas mot dem. En polsk kommentator, Maciej Dobrzynski, på Det Goda Samhället fångade nyligen den svenska makten väl:

“De senaste årens brunstämpling av alla som ifrågasätter den svenska modellen är ett exempel på att den svenska socialismen nått vägs ände. Nu pratar makten inte längre sakargument, nu smutskastar den de som ifrågasätter välfärdspolitiken. Den svenska socialismens mänskliga ansikte är bortblåst, vi är på väg mot en rå och grå socialism.”

Han ser den svenska borgerlighetens omfamnande av högskattesamhället som en form av socialism, vilket givetvis är rätt med tanke på det enorma skattetrycket (där de osynliga delarna är okända för de flesta medborgare):

“Svensk Välfärd är en form av socialism. Svenskarna avstår (allt mindre frivilligt) från en del av sin frihet och inkomst och låter statens och kommunens politiker administrera en stor del av deras liv. Det har fungerat så länge resurserna som tillförts systemet varit större än kostnaderna. Och så länge administratören varit en hederlig tjänsteman/kvinna. Och så länge medborgarna varit nöjda med servicen. Men nu börjar pengarna ta slut och politiker som administrerar systemet bortförklarar problem istället för att ta itu med dem”.

MONOLITISKT BLOCK

Jag skrev en historisk tillbakablick 2015  på de rörelser från höger, vänster och mitten som vänt sig mot socialdemokratins maktinnehav, vilket idag är omöjlighet med tanke på avtalet med C och L. Dessa partier kan i sin tur inte opponera sig mot S/MP regeringen med mindre än att de tar stöd från SD för att fälla odugliga ministrar eller hela regeringen. Det kommer inte hända.

Istället har vi den märkliga situationen att det monolitiska blocket V/S/MP/C/L till varje pris vill undvika att ta itu med landets akuta problem. Den viktiga debatt som fanns i Tjeckoslovakien på 1970-talet och  Polen under 1980-talet och som till sist ledde fram till Östblockets fall 1989 ter sig ännu inte här.  De dissidenter som kan formulera sig exakt och kunnigt marginaliseras och får betala ett högt pris.

Svenska Dagbladets kulturredaktion berömmer sig för att tala med kritiker av etablissemanget och gör ett reportage om Navid Modiris samtalsserie “Hur kan vi?”. Katerina Janouch kommenterade SvDs intervju med henne där hon hävdar att ansvaret läggs på kritikerna, som om de ville förstöra samhället och sänka debattläget.

FRAMTIDEN

Valen 2022 och 2026 blir ödesval. Stoppas inte den muslimska invandringen och islamiseringen av det offentliga och kommersiella rummet är vi ett halvmuslimskt land 2050 med en majoritet invånare med utrikes bakgrund. Då kan problem med infrastruktur, vård, försvar och ekonomi vara sådant varje svensk nostalgiskt ser tillbaka på, ja, kanske även på undanflykterna från makthavarna.