Jag har ofta kommit dragande med förslag till institutioner och folk som de artigt lyssnat på och sedan lagt undan. Patrik Engellau tillhör de tåligas skara i Stockholm sedan 2011 då jag först stövlade in på Danderydsgatan 10, 2 tr upp för att dryfta planer på min Sverigebok.
Nu ska jag berätta om en idé som jag försökte lansera 1986, långt innan jag ens jobbade med invandring och invandrare eller tänkte kritiskt om svensk invandringspolitik: Att snabbutbilda studenter/doktorander till SFI lärare.
Jag arbetade extra 1977-87 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala som sjukvårdsbiträde/extravak och stötte på många mer eller mindre välutbildade timanställda kollegor som pluggade eller forskade. Nån gång slog det mig att vi kunde användas till något annat än att dela ut mat, tömma kateterpåsar och hantera respiratorer.
Hur vore det om vi kunde snabbutbildas till lärare i svenska för invandrare tänkte jag vid något arbetspass? Sagt och gjort, så plitade jag ihop en skrivelse till Institutionen för Nordiska språk (där jag läste), AMU-gruppen (numera Lernia och min arbetsgivare hösten 1991) och Arbetsförmedlingen i Uppsala, Dragarbrunnsgatan.
Tanken var alltså att dessa tre skulle gå samman i ett projekt som skulle rekrytera hågade och kvalificerade studenter (t ex i antropologi, litt vet, historia, sociologi, ja samhälls- och humanistiska ämnen i stort) och ge dem en kort duvning i metodik och i SFI.
Jag visste redan då att undervisa i ämnet Svenska som Andra språk krävde några betyg universitetskurser, men tyckte redan då, liksom nu, att en kort-kort kurs räckte.
AMU-gruppen och AF svarade inte men min lärare i svensk språkhistoria skrev ett försiktigt positivt brev där han förklarade att hans institution nog kunde åta sig detta om någon betalade.
Jag var ju bara en anonym student och Uppsalabo med ringa respekt för universitetsvärlden (vi Uppsalabor är inte så imponerade, särskilt villabarn från Norby) och tyckte alltså att jag kunde skicka runt mina infall, bara sådär.
Jag hade med mer framgång dragit igång en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet några år tidigare och var lika styv i korken även om den gått omkull och vi ansvariga hamnat i tingsrätten för obetalda fakturor och skatt.
1992 drog jag igång ett öppet diskussionsforum på Uppsala Stadsbibliotek som ett examensarbete inom folkhögskollärarelinjen och 1996 planerade jag ett turkiskt bad, hamam, i Rinkeby. Och nu när jag tydligen blivit högertroll så har jag arrangerat föredrag i Stockholm sedan 2013 med visst motstånd från stadens kulturförvaltning och studieförbundet Medborgarskolan.
Detta slog mig när jag tänkte på mitt förra inlägg om varför jag lämnade SDs webbtidning Samtiden 2015. Antagligen krävs det rätt egensinniga personer att åta sig uppdrag som detta och jag var och är en sådan person, med eget driv och riskbenägenhet. Jag visste nog att jag skulle förlora personligen på att gå till DN, men det brydde jag mig inte om. Jag har egentligen aldrig brytt mig om försörjning och status.
Nu jobbar jag i hemtjänsten, ungefär samma arbetsuppgifter som jag hade på Akademiska för 40 år sedan. Detta tillsynes enkla men viktiga jobb ger mig tillfredsställelse och frihet att tänka fritt. Snart kommer jag väl på något nytt förslag eller tar itu med äldre uppslag.
Reblogga detta på ulsansblogg.