De nordiska länderna har tack vare självdisciplin och regimer med folkligt stöd förvandlats från protestantiska överhetsstater till liberala sekulära demokratier med stort mått av frihet.

Skolaga avskaffades 1936 i Norge, 1958 i Sverige, 1967 i Danmark, 1984 i Finland medan barnaga förbjöds först i världen i Sverige 1966. Men de båda här sällsynta bestraffningsmetoderna existerar i många utom-europeiska länder varifrån invandrare söker sig till våra friare länder i norr.

Kan våra länder klara sig utan att ta till hårdare tag ?

Två tonåringar från en irakisk familj i Oslo har hittills kostat Norge 20 miljoner utan resultat. Polis och socialtjänst står maktlösa.

Vad som skett med den stora invandringen sedan 1960-talet är att familjer som ofta fostrat sina barn hårdhänt har blivit betydligt fler.

Varje lärare och skolledare vet att de metoder man tar till mot stökiga elever från skolan måste pareras med vetskapen om att vissa elever kan få stryk hemma om familjen inte anser att skolat tagit i tillräckligt. Därför underrapporteras stök av invandrarelever, särskilt pojkar. Se notis ovan från 2005 där jag blev bespottad av en elev, som flinade när han fick veta straffet, att tala med en socialsekreterare en gång i veckan.

En paradox är alltså att en liberalt sinnad invandringspolitik håller på att förvandla Sverige och övriga generösa länder i mer auktoritär riktning.

Inte bara kroppsbestraffningar kan bli följden av massinvandringen utan ökad kameraövervakning vid offentliga platser och mer noggrann kontroll av välfärdssystem (kommunalt försörjningsstöd, LSS, Försäkringskassan, arbetsmarknadsinsatser bidrag till arbetslösa, sjukvård).

All denna kontroll sker för att vi inte förutsett fusk utan litat på att folk sköter sig.

Inga partier vill ha denna utveckling men de liberala partier som försvarat massinvandringen måste inse att vad de ställt till med är det rakt motsatta mot vad de önskat. Socialtjänst och vård, skola och rättsväsende dignar under de nya bördorna som består av att de milda metoder som svenska folket vant sig vid sedan 1900-talets mitt inte fungerar.

Att få en auktoritär irakisk familj att bli tolerant svensk omedelbart är inte möjligt, och kanske inte på en till två generationer.

Tvärtom ses tolerans och mildhet som svagheter som en del invandrarfamiljer vill undvika. Istället befästs auktoritära uppfostringsmetoder.

De folkrörelser som Ronny Ambjörnsson skildrade i boken Den skötsamme arbetaren byggde aldrig upp toleranta regimer i Afrika och Asien. Tvärtom har tyranni och övergrepp från staten varit legio, vilket förklarar den oförståelse som en mild stat som den svenska möter inom vissa invandrargrupper.

Timbros Smedjan har reagerat på de milda straffen men detta fenomen gäller mycket mer än domar och kriminalvård. Antagligen är på väg till ett samhälle ingen svensk vill ha. Vi har ett stort problem som hittills inte uppmärksammats, en kommande auktoritär utveckling.