Denna mycket långa och  självcentrerade bloggpost relaterar till den förra och betydligt kortare posten om Sverigevänliga medier och folkrörelser .

Vad jag vill ta upp utifrån ett personligt perspektiv är vad bildning och i synnerhet folkbildning kan vara.  Denna långa bloggpost och en tidigare om mitt internationella liv bildar ett personporträtt, ofullständigt eftersom det mesta om familjeliv och anställningar saknas.

Efter många yrkesroller (projektledare vid Uppsala universitets uppdragsutbildning för lärare, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokalreporter, folkhögskollärare och verksamhetschef vid invandraravdelning vid studieförbund, föreläsare och föredragsarrangör, kampanjledare vid indisk tankesmedja, redaktör för SD-ägda webbtidningenSamtiden och mycket mer) har jag vid 56 års ålder kommit fram till att jag nog är en folkbildare. En med rötter i den gamla tidens folkbildning men också med en alldeles egen bildningsresa.

Min egen bildningsgång interfolierades med folkbildningen. Denna unika företeelse som vi nyttiga och demokratiskt sinnade skandinaver skapade vid förrförra seklets mitt är något jag är väl förtrogen med men några rader för oinvigda kan vara på sin plats.

Folkbildningen kom till Danmark och Sverige från England. Där fanns bildningssällskap som startats vid början av 1800-talet av inflytelserika herrar som Lord Henry Peter Brougham i London, inspirerade av filosofen Jeremy Benthams utilitarism. Tanken var att sprida nyttig kunskap till de fattiga och därmed höja välstånd och kunskapsnivå. Demokrati var inte prioriterat i första hand.

1832 utkom i Sverige britten Broughhams Om folkbildning. Översättning. Med anteckningar om de i England befintliga hantverks-instituten och sällskapet för nyttiga kunskapers spridande i översättning av expeditionssekreteraren vid utrikesförvaltningen, Frans Anton Ewerlöf. Året därpå bildade han Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande bland allmogen och de arbetande klasserna.

Från Danmark kom decenniet efter mer influenser från N.F.S. Grundtvig, den danska folkhögskolans grundare. Vid sekelskiftet 1900 hade en svensk innovation tillkommit, studiecirkeln. Skomakarsonen Oscar Olsson hade som enda barn fått gå i läroverk i Lund och studera på universitetet till lärare. Han var verksam inom nykterhets-, arbetar- och folkbildningsrörelserna, samtidigt. En folkbildningsman kallas han i Svensk Uppslagsbok med över 40 skrifter och ett helt liv inom dessa folkrörelser, i synnerhet ABF och IOGT.

Parallellt med dessa skandinaviska folkliga bildningstraditioner hade Wilhelm von Humboldt i Tyskland ett sekel tidigare propagerat för bildningens ändamål i sig, dvs. inte som engelsmännen inriktade på nytta och praktiska sammanhang, utan forskning och allmänbildning som något som gör oss fria, för att använda den f.d. statssekreteraren Jasenko Selimovics ord i DN 18 mars 2015.

Genom bildning, att känna till sin omvärld, historien och människosläktets egenheter i alla dess vrår inklusive de mörkaste kan vi isoleras och få svårt att ens begripa att vi stängt in oss med vår okunskap.

”Bildning betraktas i Sverige som något otidsenligt och elitistiskt. Men utan egen kunskap om kulturarvet och samtal med andra som känner det får individen svårt att växa och bli självständig”.

Det ska behövas en folkpartistisk teaterman från Balkan för att förklara för svenskarna att det inte är fel att vara beläst, bildad eller begåvad. Selimovic skriver om det tyska bildningsbegreppet som går tillbaka till humanismen, renässansen och antiken, medan jag vill belysa folkbildningen.

Men ofta hänger de samman, den avancerade ofta akademiska bildningen och allmänbildningen. Man går som jag mellan universitet och folkhögskola, arrangerar offentliga föredrag av universitetslärare på folkbibliotek och drar nytta av fler världar.

Den kritik för elitism som Selimovic ser i Sverige existerar dock och kan hämma de som vill lära sig men inte vågar skilja ut sig på grund av Jantelagen. Vårt bildningsförakt stod aldrig så högt – eller lågt – som när Fredrik Reinfeldt överräckte en platteve på prinsessan Viktorias 30 årsdag av regeringen 2007.

Korsordskunskap och vyer från På Spåret är inte fel utan kan hänga ihop med båda sidor av bildningen. Personer som varit utan bildningssammanhang kan själva bilda sig, autodidakter som Eyvind Johnsson och Harry Martinsson. Även Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg kan räknas dit.

Nu har vi alltså minst fem bildningsbegrepp: det klassiska bildningsbegreppet, det tyska begreppet Bildung, folkbildning, självbildning (autodidaktik) och allmänbildning.

Mina f.d. lärare och kollegor Bernt Gustavsson och Donald Broady har skrivit om detta och det finns oändliga mängder att läsa, t ex Michel Foucaults senare skrifter om (den sexuella) kultiveringen av sig själv, men även Pierre Bourdieus begrepp om kulturellt kapital och habitus, vilka båda kan sägas gå tillbaka till aristoteliska dygder och begrepp som hexis (vi kommer aldrig förbi grekerna . . .).

Jag stannar där men det finns alltså en levande debatt om bildning och folkbildning, även om den sällan förs utanför Linköpings universitet, litteratursociologen i Uppsala och Folkbildningsrådet samt av enskilda författare som Ronny Ambjörnsson (Den skötsamme arbetaren), Ulrika Knutsson (Fogelstadsgruppen) och forskare som Anders Burman . 

Bildning är dels en personlig strävan till att utveckla sig själv, dels en allmän kunskap som man delar med andra, men kan vara något som man lär sig och utvecklas av tillsammans med andra i t ex studiecirklar, folkhögskolekurser, föredrag och gemensamma studier.

Motsatsen är alltså utbildning, dvs. i bestämda syften. Därför är KomVux inte bildning utan utbildning, medan folkhögskola ska vara bildning. Vid sidan av dessa arrangemang kan den nyfikne bilda sig själv på bibliotek och vid olika läroanstalter i syfte att bli just bildad, oavsett vart det leder. En sådan person är jag, men också en folkbildare. Över till Sjunnes bildningsgång:

 

1970-TAL

Jag kom tidigt in i alternativrörelsen som bestod av miljöaktivister, proggmusik, vänsterkaféer och studentvänsterns nya spännande tidningar som Gnistan, Proletären, Kommentar, Häften för kritiska studier, Marxistiskt Forum, Clarté, Ny Dag och Folket i Bild. 1977 blev jag försäljare av just FiB/K, då en pigg lite Kina-anstruken kulturtidsskrift runt SKP, Jannarna Stolpe/Myrdal/Guillou, förlagen Oktober och Ordfront. Jag sålde den på mitt gymnasium, där jag startat ett elevråd och på mina arbetsplatser Akademiska sjukhuset och Kungsgärdets sjukhus vilket uppskattades måttligt.

1978 startade jag en studiecirkel hos ABF för att läsa Karl Marx Kapitalet, med vägledning från statsvetaren Mats Dahlkvists kommentarer. Via VPK samlades ett gäng hemma hos mig för att diskutera vad vi läst.

Vid denna tid hängde jag ofta på stadens kommunistiska bokkaféer, drygt fem. Ett piggt undantag var Uppsala Bokgille som drevs av den frihetligt socialistiska utbrytarsektionen av f.d. socialdemokratiska studentklubben Laboremus. Jag fick kontakt med anarkism, syndikalism, libertariansk socialism, tidningar som Brand, Socialism och Barbari, grupper som Alternativ Stad, Arbetarmakt och en svårutredd romantik för maj 1968 i Paris.

Just Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift prenumererade jag på eftersom jag identifierade mig starkt med den frihetliga och vildare grenen av arbetarrörelsen. Som specialarbete 1978 vid naturvetenskapliga linjen Lundellska skolan/Skrapan skrev jag ett arbete på 40 sidor om socialdemokratins idéutveckling och dess fall 1976. Många timmar vid universitetsbiblioteket Carolinas bildrullar på gamla dagstidningar.

Jag hängde också vid den lika flummiga alternativlokalen/allaktivitetshuset Verkstan på gågatan, där Stadsbiblioteket nu ligger. Där frodades alla slags alternativa påhitt som jag gärna deltog i. Vi var huvudsakligen drömmande medelklassungar med stabila familjer. Någon professorsson drog till Värmland för att starta ett ekologiskt jordbruk och någon slags organisation KRAV medan andra gick vidare in i Miljöförbundet/MIGRI/Jordens Vänner/Framtiden i Våra Händer/jordbrukskollektiv/Tvind i Danmark/Christiania/Amsterdam/Indien . . .

Bakom Verkstan stod klientorganisationerna RFHL/RSMH men de hade litet med våra hyss att göra.  Samla Mammas Manna var mer i vår stil och kontakter fanns från oss till denna fantastiska musikgrupp som ingick i proggrörelsen men på tvärs.

1975-76 tillbringade jag vid Mountain View High School i Arkansas och ett halvår 1979 liftade jag runt i USA, bodde hos folk jag träffade på gatan och levde ett luffarliv, dock med sikte på bokliga studier och aktivism.  Beatnikrörelsens och hippierörelsens klassiker betades av liksom Marcuse och Even Cowgirls get the blues.

1980-TAL

1981 flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap (men mest för att jag kärade ned mig i en fiolspelande museitjänstekvinna). Där blev jag snabbt inkastad som cirkelledare i Kommunistiska högskoleförbundets (VPKs studentförening) marxistiska grundkurs och fick ta avsnittet om Lenins Imperialismens som kapitalismens högsta stadium.

Min håg stod dock till journalistiken och jag for till Skurups folkhögskola men misslyckades i ett intagningsprov. I Mälaren på ön Biskops-Arnö fanns en medielinje på Nordens folkhögskola som tog emot mig.

Där skulle jag få min egentliga bildning och folkbildningskunskap som elev och senare lärare. Läraren Ingmar Lemhagen blev en mentor och kom att betyda oerhört mycket för min bildning – från hans studiecirkel 1981 på folkhögskola om ungdomskulturer, där jag bekantade mig med ungdomssociologen Thomas Ziehe till mitt arbete med hyllningsnumret till honom av tidskriften Kritiker 2010  .

Sommaren 1982 flyttade jag till Köpenhamn för att skriva frilansjournalistik och bekanta mig med Danmark, som ett möjligt land att bosätta mig i. Året därpå var jag dock tillbaka i Uppsala och startade en kortlivad lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet. Båda dessa erfarenheter var utvecklande och bildande men inte i ett bestämt sammanhang. Det kom senare där mina danska intryck kunde nyttjas.

Ingmar introducerade mig till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU) som kom att betyda mycket för min bildning. Där blev jag vid mitten av 1980-talet deltagare i samnordiska så kallade kretsar, studiecirklar på mer avancerad nivå. Dessa rörde sig om psykoanalytisk littteraturtolkning, fenomenologi, Foucaults maktanalys, Bourdieu och fransk post-strukturalism. Vid samma tid hade jag engagerat mig i KHF/VPKs Uppsalaavdelning vid studentkåren.

Genom detta uppdrag kunde jag som representant för NSU och Stefan Jonsson som representant för Humanistforum vid Uppsala universitet arrangera öppna föreläsningar.  Sven-Olof Wallenstein, Horace Engdahl, Donald Broady, Ebba Witt-Brattström m fl talade om liknande ämnen som NSU-kretsarna, dvs. kontinentalt tänkande inom humaniora och samhällsvetenskap.

Till tiden för NSU och via Ingmar Lemhagen upptäckte jag förlaget Symposion, tidskriften Res Publica (där jag ett decennium senare medverkade) och förläggaren Brutus Östling.  Ett par resor till Indien avklarades under dessa intensiva år liksom sommarvikariat vid landsortspressen som allmänreporter.  1988 antogs jag som doktorand i praktisk filosofi och ville syssla med fransk post-strukturalism vilket inte var möjligt. Istället sökte jag mig bort från Filosofiska institutionen i Uppsala, till Norge, Danmark, England, Frankrike, Schweiz och till sist USA igen.

1990-TAL

1991 undervisade jag på Brunnsviks folkhögskola på en s.k. invandrarkurs, en uppdragskurs betald av Arbetsförmedlingen för att sysselsätta deltagare i 16 veckor. Varken utbildning eller bildning men vackert och på klassisk socialdemokratisk bildningsmark (Dan Andersson, Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist, Karl-Erik Forsslund ). 1992 antogs jag till folkhögskollärarelinjen vid Linköpings universitet och tog examen vid jul samma år.

Som examensarbete arrangerade jag en föredragsserie vid Uppsala Stadsbibliotek kallat Fritt Forum. Där talade Ola Larsmo, Bosse Rothstein och många fler under hösten 1992. Jag skrev ihop en beskrivning och utvärdering som räckte som underlag, även om själva arrangemanget var det egentliga examensarbetet.

Min praktikskola blev naturligt nog,  och nära Uppsala dessutom där jag hade  tre barn, min egen skola, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag undervisade på medielinjen och fortsatte efter årsskiftet 1992/93 på en uppdragskurs för Arbetsförmedlingen i Bålsta intill.  Detta var under finanskrisens värsta år och folkhögskolorna fick extra anslag för att fylla platser.

1993 for jag till USA för forskarstudier i filosofi vid New School University i New York men återvände snabbt efter att ha översatt åtta uppsatser i politisk filosofi för vänsterförlaget Daidalos. Väl tillbaka kastade jag mig in i en folkhögskolekurs på Biskops-Arnö som arrangerades av en latinamerikansk teaterförening i norra Stockholm. Jag blev ansvarig föreståndare och skötte viss undervisning och ordnade med de 25 eleverna tills hela projektet kollapsade vid julen 1994. Nej, jag kunde inte spanska ens då.

Jag fortsatte under 1995 med lite sidouppdrag vid Biskops-Arnö som att arrangera en konferens om islam i Europa och en kurshelg om och med filosofen Georg Henrik von Wright, sammanfattad i boken Myt och rationalitet, red Bengt Molander. Jag hade även studiecirklar i marxism för Ung Vänster i Uppsala i min tjänst.

Danska utbildningsprogrammet Kaospiloterna intresserade mig och jag besökte Århus tillsammans med Studiefrämjandet i Uppsala. I Rinkeby hade projektutbildningen FYRVERKET startat i regi av Sundbybergs folkhögskola, där jag blev en av två handledare för ett tiotal arbetslösa ungdomar under ett intensivt år.

1996 fortsatte jag samarbete med Studiefrämjandet, bl. a som ledare för skrivarcirklar, undervisning i informationshantering och vid Kunskapslyftet, Göran Perssons bidrag till den svenska folkbildningen eller ska man kanske säga förädlingen av humankapitalet.

Mera i det fördolda fortsatte jag egna post-marxistiska studier, bl. a av italienaren Toni Negri, vars autonoma marxism jag föreläste om på anarkistcaféet Kafé 44 i slutet av 1990-talet. Mattias Wåg från AFA minns det bättre än jag. Vänstergruppen Folkmakt arrangerade och refererade  noga .

Min sista insats vid folkhögskola blev Wiks folkhögskola utanför och i Uppsala, där jag undervisade i engelska, svenska och samhällskunskap.  Med fyra folkhögskolor bakom mig trädde jag sedan in i Uppsala universitets uppdragsutbildning vid lärarutbildningen, gamla ILU och tidigare Seminariet. Där blev jag kvar i sex år och hade varken studiecirklar eller föreläsningar för mig, men dagarna fylldes av lärarfortbildning på längden och tvären vilket ibland liknande folkbildning.

 

2000-TALET

Mitt nästa värv inom folkbildningen skedde 2007 när jag tog över som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum, tidigare Invandrarnas Kulturcentrum   i Stockholm. Under mellantiden hade jag varit biträdande rektor vid Hjulsta grundskola och Fryshusets gymnasium.

Vid SV-IKC samarbetade jag med ett 70-tal invandrarföreningar med inriktning på kultur, dvs. ofta dans och musik från deras hemländer. Avdelningen var dock underfinansierad och jag fick gå vidare igen.  Men för mig var det intressant att se studieförbundsvärlden inifrån och folkbildningens charm när den är som bäst.

Jag hade sedan början av 1990-talet skrivit lite debatt i Uppsalatidningar och sålt frilanstexter men inte särskilt aktivt. Tanken på att samla ihop mina texter och ge ut dem, eller att skriva hela böcker, både fack- och skönlitteratur, föresvävade mig denna vår 2009 men jag återgick till lärarutbildningen, denna gång vid Stockholms universitet.

Min egen bildningsgång hade vid denna middagshöjd i livet, 50 år, avstannat något. Jag var rätt less på böcker och att orera. Efter fil mag examen i filosofi vid Södertörns Högskola på en uppsats om Gilles Deleuzes tidsmetafysik lessnade jag inte bara på post-strukturalism utan på marxismen i stort, gick ur Vänsterpartiet i Uppsala (där jag som ordförande arrangerat möten med Alexander Bard m fl. om sexualpolitik och droger) och det politiskt korrekta åsiktsklimatet i Sverige.

Jag röstade liberalt, läste Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Fredrik von Hayek och sprang på möten med Frihetsfronten och Timbro. En omvändning som kan verka märklig men som f.d. frihetlig socialist var övergången till frihetlig liberal, dvs. klassisk liberal, inte svårt. Numera är jag bara frihetlig.

 

2010-TALET

Jag hade rest ett par gånger till Indien och var nu 2009 gift med en indiska och vi väntade barn. I januari 2010 flyttade vi till New Delhi, för min del den sjätte gången jag lämnat Sverige.  Där arbetade jag som kampanjledare vid en liberal tankesmedja med uppgift att implementera skolpeng i några delstater och helst i hela Indien, School Choice Campaign  .

Jag hann faktiskt med att berätta på engelska i denna videointervju för kollegorna på Art of Learning  om den svenska folkbildningens historia och nuläge.

Den dissident som de flesta nu känner mig som debuterade först 2012 med denna småilskna bloggpost efter en fikastund med Ingrid Carlqvist sommaren 2012. Hon berättade om sitt tidningsprojekt och islamkritik och allt annat som jag haft på känn sedan början av 1980-talet då jag orienterat mig ut mot Europa.

Senare samma år skrev jag ett par recensioner i Dispatch International och i januari 2013 avslutades mitt tillförordnande som universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Denna kritiska debattartikel i Pedagogisk Forskning gjorde väl sitt till liksom denna kritik  av förskolepedagogikens brister.

Jag var arbetslös under större delen av 2013 och hade tid att förkovra mig i invandringsdebatten och forskningen om migration. I september samma år drog jag i gång föreläsningar om just invandring,  men även om islam, etnicitet, feminism och annat som sällan ifrågasätts av politiskt korrekta medier och etablissemang, i synnerhet inte av folkbildningen som hittills löpt i statens lina, lojalt och föraktfullt mot de som kritiserar alla besynnerligheter vårt stackars land genomlider.

 

SLUTORD

Till den humanistiska bildningen från renässansen hörde att göra en grand tour i Europa. Goethe for runt i Italien, Byron till Grekland och senare reste vår egen Geijer till England på 1830-talet. Vi fattigare svenskar fick hanka oss fram, som arbetarförfattarna Johnsson och Johansson i Frankrike eller gå till sjöss som Harry Martinsson. Men de blev bildade dessa självlärda lärda män. Birgitta Stenberg är en övergångsfigur mellan dåtidens litterära luffare och vad som skulle komma efter henne, dvs. . Min generations mer planlösa resor.

Vid senare delen av 1900-talet förväntades unga bildningstörstande män och kvinnor, fast de fick inte kallas så utan att de letade efter sig själva, resa på ryggsäcksluff till Indien, helst landvägen (check 1984), bosätta sig i något europeiskt land ett ta (check Danmark 1982, Schweiz 1989), utbytesstudier i USA (check 1975) och kanske vid universitet (check 1993 och Stanford 2001) liksom att bedriva oavlönat kulturarbete (check 1983 ad infinitum).

Sociologen Pierre Bourdieu har beskrivit sin 1968 generation som att de trodde att de självständigt valde sina fototapeter, sina Guernica-reproduktioner (check 1978) och att var och en trodde sig leta efter sig själv medan de gick som får i en konform skock. Till och med realisten Norman Mailer trodde att de svarta stod för en individuell amerikansk form av existensialism  när de i själva verket gjorde som andra och reklamindustrin ville få dem till. I så måtto är min bildningsgång inget särskilt intressant. Men folkbildningen skiljer ut sig.

Mitt långvariga engagemang som folkhögskollärare, studiecirkelledare och föredragsarrangör har skett vid sidan av mina egna bildningssträvanden. Jag har alltid velat dela med mig och har väl förstått att inte alla gillar att få saker sig påprackade. En syster fick prenumeration på FiB/K i födelsedagspresent på 1970-talet och numera ger jag dem mina egna böcker.

Den svenska folkbildningen av idag har lite att erbjuda än anpassning till rådande politiskt korrekta dogmer och system. Den kritik som många runt SD känner men inte bara där, har ingen plats i dagens studieförbund eller folkhögskolor. Ändå är det kunskapstörst som driver läsare till Avpixlat och andra nätforum, en ny slags folkbildning menar jag på fullt allvar. Får man inte veta av gammelmedia vad som sker går man dit eller till Flashback.  De är inte sämre än vad etablerade medier producerar. Självsaneringen fungerar.

Mitt folkbildningsengagemang och mitt dissidentskap, det besvärliga i att ha med mig att göra officiellt, skiljer ut mig men jag är i stort sett samma intellektuella äventyrare förr som idag. När jag var med vid politiska butiksrån i Köpenhamn, inspirerade av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte och skrev om det i kulturtidskriften 299 drevs jag en upprorslusta mot makten. Jag var konträr redan då men också revolutionsromantisk flumvänster tyvärr.

Idag när makten är kulturvänster/vänsterliberal är jag lika engagerad mot den som 1982 i Köpenhamn. Därför är jag stolt medlem av danska Trykkefrihedselskabet och rapporterar från våra möten.

Jag slutar med några ord från Jasenko Selimovic, en normal och bildad person till skillnad från oss bildningsfientliga extrema svenskar 

”I Sverige beskrivs bildning som ett ord ’tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar’. Vänstern förklarar den vara del av ’en kolonial västerländsk diskurs’ där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.”

Bildningen och folkbildningen har sitt berättigande när den behövs för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag förvirrar medierna oss och vi tror inte vi ser vad vi ser, hör vad vi hör och känner vad vi känner. För att bli riktiga människor måste vi själva ta oss an vårt bildningsarv och börja orientera oss om vad som händer och vilket ansvar vi har.

Makten kommer inte hjälpa oss, men det gjorde den inte heller 1908 när socialdemokratiskt ledda Hola folkhögskola förvägrades statsbidrag pga. dess tillhörighet till arbetarrörelsen. Att arbetare skulle bilda sig var ett hot.

Kampen fortsätter med nya medel men målet är detsamma: att befria oss genom kunskap, även om den gör ont och motarbetas.  1700-talsfilosofen Immanuel Kants ord om upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet är giltiga idag.

” Självförvållad är denna omyndighet när orsaken därtill inte är brist på förstånd, utan på beslutsamhet och mod att betjäna sig av sitt eget utan att ledas av en annans. Sapere aude – ’Ha mod att betjäna dig av ditt eget förstånd!’”

Mod och kunskap, bildning. Tillsammans, folkbildning.