I augusti 2016 skrev jag en recension i Avpixlat om en självbiografi av denne nu så berömde britt, Tommy Robinson.

Texten ingick i en serie i fyra delar  om nu levande och bortgångna dissidenter från fd Sovjetunionen och Östeuropa till dagens Tommy Robinson och Peder Fjordman Jensen (vars biografi Vitne til vanvid  om Breiviks terrordåd i Oslo 2011 också recenserades i samma text som Robinsons, se Julia Caesars anmälan )

Jag återpublicerar här vad jag då skrev om Tommy Robinson, en kille jag såg på håll 2012 på Norra Bantorget i Stockholm, framför 50 personer och med minst 500 vrålande motdemostranter. Edde Mohamed Omar kallar honom helt rätt för en arbetarhjälte i Samtiden:

”Historien om hur denna arbetargrabb från Luton norr om London blev en påläst counter-jihadist är intressant, men vi ska här mest koncentrera oss på vad han fängslats för och polisens behandling av honom.

Hans bok Enemy of the State (bok och e-bok) är partisk vilket han medger och min presentation bygger på hans upplevelser. Säkert finns fler sidor av denna lille men vige slagskämpe (se hans inhopp in i en islamistdemonstration), men man får en bild av honom själv som inte är särskilt vacker. “I am such an arsehole” är en vanlig beskrivning i boken.

Pseudonymen “Tommy Robinson” (döpt Stephen Lennon, född 1982) var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand sin stad, Luton (först som United People of Luton, UPL).

När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.

Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.

Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.

Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt. Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.

Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.

En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!

Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson. Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.

Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk.

Men det var det värt skriver han:

TR1

Hans grannes hus brändes ned, hans kusins bil brann upp, han fick själv utegångsförbud i muslimska Tower Hamlets och stoppades ideligen av polisen vid fotbollsmatcher, pubar, sitt eget bröllop, födelsedagskalas med sina barn etc. Polisen tog in honom och släppte honom på villkor att vid minsta återfall så åkte han in igen. Vilket han gjorde gång på gång, nästan alltid utan anledning enligt honom själv. Men ibland hade han åklagarna på sin sida när poliserna gripit honom utan bevis vilket var uppenbart för alla.

Han försökte resa in i USA för att möta supporters som counter-jihadisterna Pamela Geller och Robert Spencermen stoppades vid inresekontrollen. Brittisk civilpolis hade varskott dem och han fick vända tillbaka. Då klantade han till det ordentligt enligt honom själv, genom att byta namn, fixa nytt pass och försöka igen. Han till och med lånade ett extra pass av en vän men stoppades igen. Han lyckades dock fly därifrån och tog sig in i USA för att senare stoppas igen med ett falskt pass vid utresekontrollen. För detta fick han 10 månaders fängelse, vilket var långt mer än vad som var brukligt.

En stor del av trakasserierna mot Tommy Robinson handlade om ett bostadslån på 20 000 pund (drygt 220 00 kr) till hans svåger som i sin tur överdrev sina inkomster i ansökan. Därmed var Robinson också medskyldig och fick 18 månader, ett mycket långt straff för detta ringa brott. Polisen gick igenom hans bokföring på hans byggbolag, hans mors och andra familjemedlemmars ekonomi men de fann ingenting.

Han sattes i isolering 2014 för detta lilla ekobrott, men fick även möta argsinta muslimska fångar ute på avdelningen som var ute efter hans liv eftersom det fanns ett pris på hans huvud. Fångvakterna såg åt ett annat håll när hans framtänder slogs ut och de sparkade ned honom medvetslös.

Fängelseledningen, polisen och domarna var alla ute efter att sätta dit honom skriver han:

TR2

EDL var dock utan ledning medan Tommy Robinson satt inne vilket skedde regelbundet och enligt honom själv för småsaker. Högerextremister och rasister infiltrerade vad som från början var lokala fotbollshuliganer som var kritiska till radikal islam och myndigheter som inte gjorde något åt grooming och droghandel i de muslimska grupperna, tvärtom var de rädda för att bli beskyllda för rasism. Hösten 2013 lämnade Robinson EDL och anslöt sig till den moderata muslimska stiftelsen Quillam för att hjälpa dem att bekämpa radikal islam.

Ett år senare fick han tala inför den brittiska eliten vid Oxford Union, men med restriktioner från polisen om vad han inte kunde diskutera. Han talade även vid fler universitet och blev under en kort tid eftertraktad.

Tommy Robinson hann också med att träffa inrikesminister Theresa May, numera Storbritanniens premiärminister, men det var ett misslyckat möte. Han ville visa videoklipp där en engelsk flicka blir slagen av muslimer, vilket hon vägrade se på och anklagade honom efteråt för att ha överfallit henne.

Idag är Tommy Robinson borta från Quillam och leder istället Pegida UK.

Boken om honom är läsvärd med många skratt men även mycket elände, tillsammans med beska insikter om brutal islam och fega medier. Den är hans historia och kan säkert ifrågasättas, men han har nått en plats i offentligheten där han till och med försvaras av sådana som den respekterade debattören och författaren Douglas Murray (se svenska Dispatch International 2013). En dissident som helst slåss med nävarna vilket gör honom ovanlig och möjligen opålitlig som företrädare för organiserad opinionsbildning. Men han har ett stort hjärta för  sin familj och sina vänner, sin stad och sitt land.

A working class hero.”

Hela texten här