När besvikelsen lagt sig på valnatten över att SD inte kom över 20 %, och definitivt inte runt 25 % vilket jag hade hoppats, så lät jag tankarna gå i en mer försonlig riktning. Tänk om folket visste bättre än oss SDare om vad som var bäst och görligt för landet? Tänk om SDs knappa 18 % var precis vad som behövs för att få S och M att ta ansvar.

PEKFINGER I ÖGAT

Man bör alltså inte underkänna folkets förnuft och påstå att valet var fel, riggat, folket förledda av SVT eller något annat dumt. Bättre då att gilla läget och se att Jimmie Åkesson har med sitt partis ganska stora ökning satt ett pekfinger i ögonen på Stefan Löfven och Ulf Kristersson – Nu får ni se till att leverera och reda upp migrationseländet! Annars kommer vi tillbaka 2022 med över 30 %.

Detta pekfinger ska alltså få S och M att verkligen stifta de lagar som krävs, ge Migrationsverket nya direktiv så att den halva miljon migranter som Gunnar Sandelin beräknat ska komma till och med 2021 inte kommer.  Min förhoppning är alltså att S och M kommer tvingas ta beslut som SD givetvis godtar och alla andra förnuftiga partier (ej MP, C och V). Folket har aldrig stött en stor invandring, tvärtom.

Men att baxa in en stram asylpolitik, helst utan anhöriginvandring alls, kommer bli svårt eftersom alla partier utom SD hittills aldrig klarat av att formulera en sådan politik, än mindre genomföra den. Som Thomas Gür visat blir sådana reformer svåra men är icke desto mindre nödvändiga.

1990-TALETS FINANSKRIS

Man kan jämföra S och M år 2018 med hur dessa maktbärande partier tog sig an finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildt hade ett ekonomiskt reformprogram som han ville genomföra men inte kunde. Att ge Ny Demokrati makt i det läget var otänkbart. Istället tog först Ingvar Carlsson vid 1994 och sedan , med den kraft bara en äkta sossepamp har, Göran Persson. Han genomförde vad Assar Lindbeck hade föreslagit, men utan större proklamationer om systemskifte. Bara en socialdemokratisk regering tillåts skära i de offentliga utgifterna och stå upp mot LO.  Det gjorde GP med den äran.

Dessutom lät han Urban Bäckström, moderat chefsekonom och tillsatt som Riksbankschef av Carl Bildt, att sitta kvar i banken i ett decennium tills det mesta skitjobbet var gjort och 750 000 industrijobb försvunnit. Men den svenska kronan hade återfått sitt värde och moderaterna Bildt och Bäckström  kunde skåla i smyg med sossarna Lindbeck (jodå, han är en ursosse) och Persson, över ha räddat landet. Att dessa fyra män tog ansvar tillsammans är något enastående och en inspiration.

Carl Bildts linje innebar mycket skrik och lite verkstad, medan Göran Persson teg men lade om transfereringar under största möjliga tystnad (se Anders Lindbom 2011 och Annika Ström-Mellin 2010) .  Lite skrik, mycket verkstad.

LO surade rejält och övervägde att dra in partibidraget till sossarna, men besinnade sig. 2009 gick Metalls ordförande Stefan Löfven med på sänkta löner så denna pragmatism och realism har funnits och finns inom svensk arbetarrörelse, ljusår från Olof Palmes naivitet.

BÖRJA LEVERERA, S OCH M

SD är på ett sätt bra lottat med denna beskedliga ökning som ger partiet tillräckligt med kraft att pressa S och M att börja leverera, vilket Wall Street Journal  och statsvetaren  Jan Kallberg också noterat efter valet. Så jag är i gott sällskap om att tro att S och M även denna gång kan ta sitt ansvar, men de har bara knappt fyra år på sig och gränsen måste helst stängas innan jul.

En aspekt på SDs framgångar i ljuset av att S och M möjligen kan komma till sans är att ett SD på 25 % i år hade kanske splittrat landet och utsatt befolkningen för stora spänningar. Jag kan ha fel men SD har tyvärr fått den rollen som polariserande parti, starkt för eller emot.  Genom att växa långsammare kommer SD bli det stora breda konservativa parti man vill uppfattas som. Partiet kommer definitivt att växa mer 2022 och tills dess måste S och M ha lagt om framför allt migrationspolitiken. Rejält.

MED och AfS

Två tankar om MED och AfS. Att bygga upp nya partier tar tid och är kanske inte det rätta sättet att få till stånd förändringar i ett digitalt och rörligt medielandskap där medborgare deltar alltmer utanför partipolitiken och i sociala medier. Jag har två förslag till dessa nya uppstickare som tröskar landet runt med att skapa lokalföreningar och återskapa SDs framgångar som tog 22 år innan de nådde riksdagen.

Till MED: Lägg ned alla idéer om partibygge och skapa en ny vital borgerlig tankesmedja. Vassare än Timbro/DNV/Ratio/IFN/SNS och mer i linje med SDs politik som alla vet är en framgångssaga, men som inte bärs upp av en egen tankeproduktion. Samtiden blev ju inte riktigt vad man tänkte sig. Även om jag gillar webbtidningen så behövs en tankesmedja också som kan föra ut budskap till ledarskribenter och partier som gör jobbet med att ändra opinionen.

Till AfS: Lägg ned alla idéer om partibygge och skapa en ny vital nationell aktionsrörelse i stil med identitärerna på kontinenten, fast mer svenskt och utan överdrifter. Nyckeln är att ta fasta på de metoder vänstern använt alltsedan Gramscis dagar och ge dem ett annat, kulturkonservativt, innehåll.  Fast idag skulle en sådan hållning vara kulturradikal eftersom den står upp mot den kulturkonservativa vänstern.  Det finns ideologiska problem med AfS och identitärer precis som det fanns med den utomparlamentariska vänstern (särskilt i Väst-Tyskland med Benno Ohnesorges död och RAFs framväxt), men samtidigt har dåtidens situationister mycket gemensamt med dagens jippon i Wien.  Så länge man använder sig av ickevåld är aktioner för nationellt självbestämmande och utan hat mot minoriteter viktiga protester.

SLUTORD

Slutordet blir att jag tror det svenska folket om gott och att de närmaste åren blir förjäkliga, ja nästan outhärdliga. Men jag är beredd och vet att på sikt kan och måste landet räddas. Arbetarklassen har insett läget och snart kommer även medelklassen att inse sitt klassmedvetande.  Hela folket är snart höger, bara eliten är vänster.