Efter tio års uppehåll har jag börjat prenumerera på DN igen. Bland det första jag såg i morse var en fd Uppsalabekant, skrivklåddan Ola Larsmo.

DN har betytt oerhört mycket för mig, alltsedan jag som 19 åring prenumererade på den när min far, företagaren 1977, gått över till SvD eftersom DN blivit för röd, särskilt med kärnkraftsmotståndaren Olle Alsén ledare men säkert annat som jag idag skulle också vända mig emot.

1977 hade vi alltså UNT, SvD och DN som dagliga morgontidningar till vår villa i Uppsala. En bra grund att stå på.

DEN LEDE LARSMO

Över till den lede Larsmo. Vi har träffats genom åren på universitetsbiblioteket Carolina och i föredragsammanhang, diskuterat Geijer och Deleuze. Visst var han förnumstig men det var nog jag med och vi var båda kulturkonservativa i någon kulturradikal bemärkelse. Vänster givetvis.

Sist jag såg honom var på Bokmässan 2016 i Göteborg. Han kom gående i en sal där han just diskuterat yttrandefrihet, vilket var temat på mässan.  Jag stod i Nya Tiders monter i Trumpkeps och tröja från Avpixlat.

Jag försökte ge honom ett flygblad om en kommande internationell tryckfrihetskonferens i Stockholm som jag arrangerade helt själv, men han väste och fräste mot mig.

Han var då ordförande i författarklubben Svenska PEN men vägrade ha med svenska dissidentskribenter att göra, utan vurmade bara för de utländska.  Jag skrev senare ihop en drapa om sagde sure mupp, Ola Larsmo, en beteckning som stämmer bra på hans utseende och hans författarskap.

RYSSAR, HÖGERPOPULISTER OCH SD

Idag så gick han loss i DN Kultur på det faktum att ryska medier och europeiska nationalkonservativa (SD!SD! SD!)  har haft gemensam syn på #woke och den vänsterliberala regimen som rått sedan 1990-talet. Kulturkriget alltså.

Bästa ingången  i den svenska debatten jag läst, även om jag inte delar alla hans slutsatser, är statsvetaren Andreas Johansson Heinös Anteckningar om kulturkriget som kom på Timbro förra året.  Hans avhandling är intressant i sammanhanget.

Det faktum att Ryssland både före och med Putin varit kulturkonservativt i vardaglig mening är inget nytt. De polyamorösa sexuella bolsjevikerna existerade en tid på 1920-talet men efter Stalin var det kärnfamilj och etablerade ryska traditioner som rådde. Så ock för Putin och hans husfilosof Alexander Dugin.

Det bakslag som Markus Uvell beskrev 2018 i form av ett uppror mot ett vänsterradikalt etablissemang verkar inte ha nått Ola Larsmo utan han frihjular i DN idag om att det finns svenskar som faktiskt tror att Europas ”‘liberala demokratier’ sviker sina medborgare, krossas av invandringsvågor, skenande våldtäktsstatistik och invaderas av muslimer”.

Larsmo överdriver men varje vaken svensk vet att alla dessa företeelser existerar i mindre eller högre grad i vårt land. Inte minst i de förorter som ständigt nämns i medierna. Att Trump nåddes av budskapet 2017 är givetvis illa enligt Larsmo, men jag är glad att en vass och påläst datavetare i Sverige kunde nå honom via Tucker Carlson då.

Larsmo är slarvig i sin attack på de som i likhet med mig inte är nöjda med etablissemanget, varken till vänster eller höger. Att Russia Today gör stor sak av vår kritik av europeisk dekadens och kulturförvirring är inget vi behöver bry oss om särskilt mycket. Larsmo insuinerar men kan inte visa upp ett konkret exempel på att åsiktsgemenskapen mellan besvikna européer och Ryssland är obegriplig. Snarare liknar hans tes den att Hitler ogillade hundar, så därför är alla hundrädda nazister.

Jag intervjuades 2015 av RT när jag anordnade i ett Pridetåg från Tensta till Husby för att påvisa hyckleriet i den etablerade HBTQ lobbyn med en parad från säkra Östermalm till Södermalm. Att RT gillade vår parad var inte avgörande, men Larsmo tycks tro på konspirationer mellan Sverigevänner och Ryssland, ett ständigt tema hos DNs skribenter.

TRE FÖRSÅTLIGA INLÄGG

I tre försåtliga inlägg av Amanda Solkonicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över. Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala stolleupptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

Rubriken på Helmersons ledare ”Tragiskt att det ska krävas ett riktigt krig för att kulturkriget ska tystna” och Ekdals kulturkrönika ”Nedtrappningen i kulturkriget bör vara dåliga nyheter även för Jimmie Åkesson” är slagfärdiga men tomma.

Att Putin och fler med honom antar att det bara finns två biologiska kön är knappast tillräckligt för att utpeka folk till putinister. Att vara mot woke är en sak, att vara för Putin är något annat. Vi som är skeptiska till den dagliga woke-propagandan som vi skedmatas med via Public service, skola, offentliga arbetsgivare och malliga morgontidningar som DN, klarar av att hålla isär de två ståndpunkterna.

De bögar jag känner ogillar Pride men skulle med DNs guilt-by-association anses vara Putin lojala. Fö var jag på den första EuroPridefesten i Tantolunden 1998.

Enligt Niklas Ekdal har kriget i Ukraina avskaffat kulturkriget i västvärlden:

”Minns ni kulturkriget? Tiden när ingen fråga var för liten, teknisk eller personlig för en glödande tråd på sociala medier. När konflikten var målet. Menskonst, munskydd, dieselskatt, vegomat, könsbyten, vargjakt. Antingen är du med oss eller med idioterna. De hetaste ämnena ska vi inte tala om. Brottsligheten, invandringen, regeringsfrågan som gav algoritmerna erektion, oberoende av verklighetens gråskalor. På två veckor förändrades allt.”

Nej Niklas. Du beskyller Silicon Valley för att dess ”affärsidé är starka känslor, och inget engagerar mer än ilska /…/. Internet har varit ett Eldorado för dessa ambitioner, inkarnerade i Donald Trump.”

Samtidigt erkänner du att kulturkriget hade sina poänger genom att svensk konsensus och vår konflikträdsla utmanades.

I Amanda Solkonickis ledare börjar det bli obehagligt eftersom hon gör ned de europeiska ledare som stått upp för sina länder, Matteo Salvini, Marine Le Pen och Orban förstås. Men hon undviker att nämna de polska och ungerska gränsvakter som  2021 inte lät Putins och Lukasjenkos miliser bestående av aggressiva män utan asylskäl från Mellanöstern och Afrika forcera gränserna mot EU och kastade sten på de som de antogs söka asyl hos, en helt ny hybridkrigföringsmetod.

RESPEKTERA AGGRESSIVA ”ASYLANTER”

Några EU-länder som Tyskland vurmade för de arga ”asylanterna” och Erik Helmerson skrev 6/10/2021 att de stenkastande unga männen skulle ”respekteras som människor” och att deras rättigheter skulle garanteras. Vår EU-kommissionär Ylva Johansson (S) instämde i den naiva hållningen som hade fått EUs asylsystem att bryta samman igen som 2015.

Så för ledarredaktionens chef Amanda Solkonicki är europeiska nationalister som Jimmie Åkesson av ondo.

Men vad har Putin själv sagt om nationalister? Den estniska författaren Sofi Oksanen vet bättre.  Hon skrev på DN Kultur 11/3:

”När den sovjetiska ockupationen förde med sig folk från Ryssland, fick esterna erfara att nykomlingarna kunde skälla ut vilken ortsbo som helst för att vara fascist – det var en synonym för est. I den sovjetiska världen klassificerades de som banditer och nationalister precis som ukrainarna nu i ryska medier. ”

Så om man tillämpar DNs tvivelaktiga argumentationsteknik så gör Solkonicki nu som Putin, dvs skäller de politiker hon ogillar för nationalister och därmed är steget inte långt till invektiven brunhöger och fascister.

Vi vet alla vad DNs än värre markattor, Kristina Lundquist, Isobel Hadley-Kamptz och Margit Richert, har vräkt ut sig mot de som ifrågasatt den politiskt korrekta opinionen i migrationsfrågan och kulturkriget.

Nej DN. Ni får inse att kriget i Ukraina inte utesluter att det kulturella kriget fortsätter parallellt. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev 2021 i Anteckningar från kulturkriget att ”kulturkriget är här för att stanna. De motsättningar som ger konflikten näring kommer inte att försvinna”.

Larsmo et al må sörja men kulturkriget har bara börjat. Vi har många år att ta igen och många ämnen att beta av.  Som tur är har Per Ahlmark, Svante Nordin, Johan Lundberg, Einar Askestad, Bengt Ohlsson, Johan Hakelius, Johan Sundéen, Per Landin, Lars Vilks, Katerina Janouch m fl banat väg, men kulturfolket har all anledning att bevaka sina privilegier och ger knappast upp utan strid. En av denna fega, obildade och lata nomenklaturas försvarare är muppen Ola Larsmo.