Igår 12 juni 2017 sände Aktuellt ett inslag om medborgarnas bristande förtroende för mediebevakningen av invandringen, 54 % misstror medierna.

För oss invandringskritiker är det inget nytt (se 1, 2, 3), men denna sändning måste ses som ett genombrott.

21 minuter in i SVT:s tyngsta nyhetsprogram fick en besviken pensionär, Maud Egeland,  komma till tals, en som dessutom demonstrerat i Folkets Demonstration. Dessutom berättade den liberala bloggaren Hans Li Engnell  om mediernas ovilja att skildra problem relaterade till invandringen. Hela inslaget avslutades med en debatt mellan SVTs programdirektör Jan Helin och Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Alice Teodoresco, där hon fullkomligt gjorde ned hans undanflykter. Han pudlade men hon stod på sig.

Ingen tittare kan ha undgått att se att Aftonbladets fd publisher Jan Helin inte trodde på vad han skrev i DN samma dag under rubriken ”Vi har visst varit neutrala i vår bevakning av invandring”.

SVT gav i och med detta inslag de svenska dissidenterna rätt, de som jag skrivit om  och jämfört med de frihetskämparna i Östblocket.

 

DISSIDENTER

Är det då inte förmätet att hävda att Sverige har dissidenter? Här råder tryckfrihet sedan 1766 och allmän rösträtt sedan 1921, grundlagsfäst mötes- och yttrandefrihet och fria medier. SVT kan skärpa till sig som vi såg igår. Men ändå vill vissa kalla sig eller kallas för dissidenter.

En bekant till mig läste ryska i Moskva på 1980-talet och berättade att de svenska studenterna skojade om att de var avlyssnade på studentrummet. De förfasade sig över censur och repression och åkte hem till vårt öppna och fria land bortom Järnridån. Det var då svenskar fnissade åt KGB. Nu har vi egna mer informella underrättelsetjänster som bevakar åsiktsyttringar (1 och 2)

Idag säger ryska bekanta, ja även mina iranska kontakter, att livet är friare där än här. Ett förfluget ord hemma vid det svenska köksbordet  kan uppsnappas av ett skolbarn och som nämner till kompisarna vad mamma och pappa muttrande om hemma. Veckan efter vill inte ingen leka mer tillsammans med den förut så populäre killen, allt styrt från ett plötsligt ställningstagande från den ängsliga vuxenvärlden.

Det sovjetiska begreppet ”kökspolitik” råder numera här, ett fenomen som innebar att de ryska barnen visste att vad som sades vid köksbordet inte på något vis fick föras vidare för risker vida överstigande förlorade lekkamrater men ändå. Frimodiga svenska barn har ännu att inse denna boskillnad mellan hem och omvärld.

 

NEWSMILL FÖRST

Dissidenterna Jan Tullberg, Lars Vilks, Gunnar Sandelin och Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind,  Marika Formgren, Ingrid Carlqvist, Roger Sahlström, Julia Caesar och några till har alla betalat pris för sin envetna kritik av invandringspolitiken, islam, etablissemang och politiker.

Sedan DN publicerade de erfarne journalisten Gunnar Sandelins debattinlägg 2008  har han inte fått in många texter med några få undantag i Dagens Samhälle. De övriga dissidenterna har gått över till bokproduktion, alternativmedier och bloggar. Själv har jag också befunnit mig där tills nyligen.

Allt började med Bonnierägda Newsmill där flera av oss skrev som till exempel den kunniga pensionerade åklagaren Rolf Hillegren, men även Tullberg, Sandelin, Lars Bern och jag.   Mellan 2008 och 2013 kunde vi publicera oss relativt fritt även om vänsterpartisten Ali Esbati kallade oss ”högljudda reaktionärer”. Redaktörerna Sakine Madon och PM Nilsson höll dock uppe nivån så Esbati gick mer politiska än publicistiska ärenden.

När Newsmill lades ned 2013 tog alternativmedierna över. Papperstidningen Dispatch International startade hösten 2012 där jag recenserade böcker och sedan växte de så kallade hatsajterna varav Avpixlat nog framstår som mest framgångsrik och välkänd trots all kritik.

Den högerradikala Fria Tider har större webbtrafik, men tillåts inte alls delta i debatten och nämns inte heller (sammanblandningen mellan Fria Tider, Nya Tider och Nyheteridag är vanlig medan Avpixlat står ut i mediebruset).

Med tiden publicerade tidskrifterna NEO och Axess inlägg som till innehåll kunde ha passat i alternativmedierna även om stilen inte hade passat där. Dock har de flesta alternativmedier haft resonerade och kunniga inlägg där ekonomidocenten Jan Tullberg nog framstått som den främste skribenten, väl skickad för en essä i Axess men där är vi inte ännu.

 

PIGGA PUBLIKATIONER

Var är vi då? Har den svenska Berlinmuren rämnat? Nej. Alltför många har investerat i vår trånga korridor för att den ska ge vika bara för att Katerina Janouch Ann Heberlein och Marcus Birro tillåts verka någorlunda öppet, liksom Jens Ganman.  Sedan är det stopp. Att sända ett par klipp från Swebbtv är ännu inte möjligt trots att ett par av de nästan 30 studiosamtalen 2016-17 håller väl så bra som SVT, Axess och TV4.

Ledarsidorna i SvD, GP, Expressen och ett par pigga publikationer som Iotakt, Det Goda Samhället och Ledarsidorna arbetar febrilt för ett öppnare debattklimat, men den förälder som inte har vett att tiga vid köksbordet inför barnen riskerar fortfarande att ungarna bannlyses i grannskapet och skolan.

Själv kan hennes lösmynte mamma bli bannlyst i släkten, på jobbet och kanske inom sin egen familj om barnet pratar bredvid mun. Alla par är inte överens och där gror missnöjet om den ene anser att SD är ren nazism medan den andre kan tänka sig att partiet inte bara består av just ideologiskt övertygade rasister.

Mina dissidentvänner har antingen marginaliserat sig själva ut i högerperiferin (som Ingrid Carlqvist) eller gett upp om hoppet att kunna återställa landet. Arnstberg och Sandelin skriver om irreversibla processer, det vill säga att de invandrare som vi redan tagit hit för en eller flera generationer sedan, innebär alltför stora påfrestningar socialt, kulturellt och ekonomiskt för att något gott ska kunna ske inom ett decennium eller två. De politiskt korrekta svenskarna protesterar inte ens när de byts ut (1 och 2).

Denna pessimism värjer jag mig inför men inser att en regering ledd av M, SD och KD  2018 inte skulle kunna förmå särskilt mycket och dessutom splittra valmanskåren som Trump gjort i USA.

I min roman Framtidsmannen skissar jag på en S + M + SD regering 2022, men det är nog osannolikt även om SD får över 30 % och de övriga under 20 %.  Att vänta till 2026 för att något i stil med detta kan vara för sent.

Kommunalekonomen Hans Jensevik berättade nyligen för Det Goda Samhällets Patrik Engellau att över 40 kommuner är redan idag i samma konkurstillstånd som Malmö.  År 2025 kan alla landets 290 kommuner vara där menade han med över 40 års ekonomisk erfarenhet (se hans videos).

 

ÅTTA SOCIALDEMOKRATISKA PARTIER

Mediernas eventuella omsvängning är knappast lösningen och inte heller enbart framgång för SD. Hela frågan om invandringspolitiken är enligt mitt sätt att se ett symptom på något djupare. En rädsla för att ifrågasätta den expansiva välfärdsstaten såsom den byggts upp sedan 1970 av aktivistiska tjänstemän och med stöd av samtliga partier, om än motvilligt av Moderaterna under Gösta Bohman.

Inte ens Maktutredningen 1990 och finanskrisen åren därefter förmådde svenskarna att efterfråga lägre skatter, individuellt ansvar och större frihet. Istället vann det parti 2006 – som tidigare utlovat just detta konservativa och borgerliga tankegods – med att älska LAS och som finansminister Anders Borg  2007 höja den dolda skatten ”allmän löneavgift”    arbetsgivaravgifterna och kalla försvaret för ett särintresse.

Därmed fick vi sju, ja nu åtta partier, som alla gillar en högskattestat och stor offentlig sektor. Sverige har gröna socialdemokrater, sverigedemokratiska socialdemokrater, liberala och kristna socialdemokrater och så de förut så framgångsrika moderata socialdemokraterna.

SD och invandringen är två symptom på detta ”välfärdsindustriella komplex” för att tala med Patrik Engellau. Med socialtjänstlagens paragraf 3 kan vilken individ som helst åberopa kommunens hjälp, oavsett medborgarskap, asylrätt eller dylikt:

”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver”.

Har du hamnat in över kommungränsen är du säker. Det gäller i Trelleborg som i Malmö om inte den obefintliga gränskontrollen hindrar dig. Parkerar du dessutom din rumänskregistrerade husvagn med en barnvagn utanför på en privat parkering kan varken polis, kronofogde eller kommun köra bort dig (exemplet är från Uppsala).

Inget av detta har med invandring att göra utan med att det offentliga sedan slutet av 1960-talet berövat svenskarna makten och resurserna över sina liv. Möjligen värjde sig arbetskraftsinvandrarna mer mot detta och hade egna civilsamhälleliga strukturer, de som Olof Palme ville skydda i riksdagsbeslutet 1975 om ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”. Men med tiden kom andra  utom-europeiska och muslimska invandrare som byggde upp egna klanvälden och parallella rättssystem. Kriminalitet och segregation utvecklades.

 

STATSINDIVIDUALISMEN

Om den misslyckade asylinvandringen och de folkliga och föraktade protester (SD och dess föregångare) som följt i dess spår sedan 1980-talet inte är mer än symptom på en alltför generös välfärdsstat som tagit för stort ansvar för alltför mycket, medan statens kärnuppgifter lämnats vind för våg, vad bör göras? Vad kan dissidenterna göra?

De islam- och invandringskritiska dissidenter  och alla som deltar i den allt öppnare politiska debatten i framför allt sociala medier  måste rådbråka sina hjärnor med att bredda kritiken. Några kan se i den riktning jag pekar ut, nämligen att återuppväcka den folkiga kritiken av statsmakten och byråkratin som lämnat de urbana svenskarna ensamma utan stöd i ett robust civilsamhälle och med folkrörelser utan vare sig folk eller rörelser.

Engellau ligger först genom sitt försprång med sin stiftelse Den Nya Välfärdens företagsvänliga och statskritiska engagemang. Några av dissidenterna och  vissa alliansväljare vill med honom se en återgång till en mindre välfärdsstat som under Tage Erlanders tid (25 % skattetryck 1960, fjärde plats i OECD:s välståndsliga, idag 44 % skattetryck och tionde plats), medan andra vill ha en relativt stor välfärdsstat.

Vi dissidenter är nog liksom de flesta svenskar att betrakta som sossar alltså, om än med avvikande åsikter om invandring och islam, politisk korrekthet och åsiktskontroll. Axess borgerliga redaktör PJ Anders Linder efterfrågar en ”vanmaktsutredning” för att staga upp den fallerande svenska staten, men det lär inte räcka och det är som sagt bråttom.

Att använda  Engellaus begrepp ”det välfärdsindustriella komplexet” är inte lätt för vanligt folk och får nog många svenskar att rynka på pannan, och muttra om nyliberaler (fast Engellau och jag med honom vill ha en välfärdsstat, dock mindre och effektivare med större personligt ansvar och lägre skatter, se skrifterna Skärp dig, Svensson  pdf och Den övermodige beskyddaren    pdf).

Bättre då att ta över historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdhs neologism ”statsindividualismen”. Visserligen försvarar de detta beroendeförhållande mellan staten (levererar välfärd) och individen (betalar skatt), men det är oväsentligt. Statsindividualismen är till sitt väsen totalitär, liksom alla ideologier som avkrävt obrottslig lojalitet mot staten, om än den kallas god och humanitär.

Vad som skett sedan folkhemmets sammanbrott  på 1980-talet och en illa skött avreglerad välfärd under 1990-talet är att staten sagt upp statsindividualistiska kontraktet med individerna. Vi är övergivna av staten som i sin tur nedmonterat de civila gemenskaper som skulle ha kunnat skydda oss. Vi är som tämjda djur som släpps fria från vårt zoo.

 

TÄMJDA SVENSKAR

Vi svenskar ser inte detta men den (väst)tyske författaren Hans Magnus Enzensberger noterade efter en höst i Sverige 1982 att de svenska socialdemokraternas nytotalitära (Roland Huntfords term 1971) och statsindividualistiska grepp var oöverträffat:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”

(ur Svensk höst, artikelserie i DN och publicerat som särtryck 1982)

Det var över 30 år sedan och i Östtyskland stod muren fast. Några svenska dissidenter hördes inte av medan tysklärarna for i skytteltrafik till Östtyskland under ledning av socialisten Stellan Arvidsson, rektor för Lärarhögskolan och den misslyckade grundskolans grundare.

 

VASSARE MENTALITET

Idag existerar inga dissidenter i Tyskland men här hemma. I takt med att välfärdsstaten minskar sin leverans till medborgarna minskar tilliten. Landet är allt mer splittrat mellan invandringskritiker och invandringsförsvarare, skattebasen sjunker, försörjningskvoten stiger och lånebubblan inom stat, hushåll och bostadsmarknad griper tag.

Kriminella gäng med utländsk bakgrund har tagit över ytan i en rad bostadsområden där blåljuspersonal inte kan utföra sina uppgifter friktionsfritt. Vi såg 7 april islamistisk terror breda ut sig i centrala Stockholm som skördade fem offer. Det kommer att hända igen och igen.

Det krävs en sanering av ekonomin, en organisatorisk samhällsförändring och en vassare mentalitet bland de folkvalda och tjänstemännen (som inte längre ska kunna bjuda mer för andras pengar). Förnekelse kommer inte att vara rätt huskur för den svenska statsindividualistiska sjukdomen och det är smärtsamt att kraftsamla för förändring.

Det var inte lätt för den republikanske borgmästaren Rudy Giuliani som storstädade New York på kriminalitet under 1990-talet med hjälp av en effektiv satsning på polisen. Det blir inte lätt för vårt styre heller. Element som hotar och förgör samhället inifrån måste fråntas problemformuleringsprivilegiet som de genom sitt underifrånperspektiv har tilldelats av medierna utan protest, på medborgarnas bekostnad.

 

SlUTORD

Mindre men vassare stat lovade Carl Bildt 1991, men hans invandringsminister Birgit Friggebo blåste upp volymerna och det resoluta asylstoppet ”Luciabeslutet” som Ingvar Carlsson införde 1990, upphävdes.  Den offentliga sektorn minskade något och hela landet gick back ett par år, men samtidigt ökade antalet farliga, invandrartäta och fattiga utanförskapsområden från tre 1990 upp till 200 stycken idag.

Landet är utdelat med en relativt väl fungerande exportindustri och fallerande centrala samhällsfunktioner, särskilt för invandrare och fattiga infödda i utsatta förorter.

Jag har arbetat i Gottsunda i Uppsala och i Stockholmsförorterna Rinkeby, Tensta, Akalla, Handen, Väsby  och sett förfallet öka. Som lärarvikarie 2016 blev jag attackerad med linjaler, pennor och vattenflaskor under lektionerna och när jag ringde hem sa några föräldrar att deras barn hade rätt att trakassera mig eftersom jag var ”rasist” eller som jag hellre vill bli kallad, dissident eller bara medveten kritisk medborgare.

Som biträdande rektor i Tensta blev jag bespottad och fick se min skola attackerad av ett 20-tal unga män från Rinkeby. Ingen greps efter att jag och andra sett dem svinga kedjor och krossa glasrutor, vandalisera och hota. Detta var 2005. Idag hindras brevbärare dela ut post där.

Min dåvarande hustru som flyttat hit till Sverige från Indien skakade på huvudet när hon hade avslutat sina engelsklektioner där för en grupp normalstökiga elever:

-We would not tolerate this nonsense, sa hon. No child in India behaves this bad.

 

Jag berättade om bidragen till familjerna där i Tensta och att skolan bjöd på frukost för att föräldrarna inte ansågs kunna gå upp på morgonen och ordna något att äta till sina barn trots att de var arbetslösa.

Detta var ytterst skolans uppgift enligt den svenska kommunallagen. Hon suckade och sa att fattigdom kanske inte bara är av ondo.

Kanske måste vårt välstånd sjunka ordentligt innan vi förmår att fatta rätt beslut. När pengarna är slut är de slut för alla oavsett härkomst.