Alternativmedier behövs

Medierna i Sveriges Radio handlade igår om alternativmedier som statsradion frågade om de egentligen behövs.

Chang Frick som fick halva utrymmet var tveksam, Expressens bitr chefred Karin Olsson såg inget behov vilket SVT:s vice vd Anne Lagercrantz gjorde och tom erkännde traditionella mediers skuld.

Jag fick två minuter mot slutet då jag försvarade alternativmedier eftersom de traditionella medierna inte gör tillräckligt bra jobb inom mest kontroversiella ämnena.

Här på bloggen har jag skrivit om Avpixlat om folkbildning, mediernas mörkläggning, invandringskritikernas ställning men jag vill hellre visa på vad danska Snaphanen och debattörerna KO Arnstberg och Gunnar Sandelin gjort med sin bok Invandring och mörkläggning och blogg.

Ämnet förtjänar ett längre inslag än vad programmet Medierna gjorde och där Mats Dagerlind och Kent Ekeroth, Dick Erixon och Richard Sörman, Micke Willgert m fl skulle komma till tals.

2017 arrangerade jag en paneldebatt där jag ställde just den frågan, behövs alternativmedier och kritisk invandringsdebatt. Talare var Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Andreas Henriksson och Nima Dervish. Arrangör var min dåvarande föredragsförening Fri Folkbildning som nu lagts ned men kan nås via www.archive.org.

Vi enades om att alternativmedier nått viss framgång men fortfarande behövs, här (se www.lastips.se) som i hela västvärlden.

Bulletins Birgitta Sparfs kommentar på inslaget

https://bulletin.nu/sparf-sr-tendentiosa-om-alternativa-medier-som-vanligt

Konditori Fågelsången i Uppsala 1988

File:Fågelsången Uppsala.jpg - Wikimedia Commons

Svandammen – en oas i centrum

Måsarna är glupskast

-Schas med er, ropar en barsk mamma vid räcket samtidigt som hon smular sitt medhavda bröd till änderna och duvorna. 

Måsar är inte populära bland Svandammens besökare. Men dammens två svanar tycks inte intresserade av den välmenande mammans gåvor. De simmar lugnt vidare och doppar ned de långa halsarna för att nafsa sjögräs.

-Kom, kom, lockar kvinnan svanarnas åtta gråduniga ungar, som inte följer sina föräldrar. De vaggar upp genom gräset och får sin del på ett par armars avstånd från mor och dotter.

Denna regniga måndag innan midsommar är Svandammen nästan tom på flanörer, barnfamiljer, turister och dagisgrupper. Svandammen är annars en pålitlig attraktion både för turister och oss uppsalabor. Själv minns jag turerna från lekskolan i Sommarro till de stora och lite skrämmande svanarna. Nu, 25 år senare, håller mina barn mig hårt om benen när svanarna klampar fram med hårda och vassa näbbar.

Men även om besöket till Svandammen kan bli en vardagshändelse för institutionerna (de kommer i mängder om våren och sensommaren) och familjerna, så är vyn som ett vykort.

Står du med ryggen mot Vattenverket (eller Pumphuset som det kallas) och ser Slottet skymta mellan de höga pilträden i en regnbågskaskad från fontänen med solen speglande i vattenytan kan du lätt få den känsla som förstagångsbesökaren får.

Eller stå vid gången till Stadsparken, ”Strömparterren”, och titta upp. Synen är nästan för perfekt och man förstår att stadens styrande tidigt vårdade det vackra området mellan Slottet och Fyrisån.

På 1500-talet anlade den djurintresserade kungen Erik XIV fiskodlingsdammar här med bland annat rudor från Laggasjöarna. Under 1600-talet togs hela området från Svandammen i söder till Riddartorget i norr i bruk som slottsträdgård. Gränsen i öster var, naturligtvis, Trädgårdsgatan och i väst Slottsbacken. Den lummiga delen vid Svandammen kallades Fågelsången som idag finns kvar både i caféets och kvarterets namn.  

Munkgatan utmed dammen är av äldre anor och stammar från en bro. Munkbron, från 1500-talet som gick över Fyrisån. Broarna var av trä på den tiden och spolades ofta med nedför vårfloden.

Olaus Rudbeck, naturforskaren som även var trädgårdsarkitekt och anlade Slottets nuvarande terrasser mot Botaniska trädgården samt ordnade stenläggning och posttrafik i Uppsala på 1600-talet, sägs ha lett bygget av en träbro över ån som blev klar på en enda natt. Han kan ses blicka ut över dammen från sin byst vid gamla Anatomicum, det gula stenhus som nu inrymmer Psykologiska institutionen i hörnet av Munkgatan/Västra Ågatan. 

Svandammen var länge en del av Slottsträdgården och kallades in på 1900-talet för Kungsdammen och Trädgårdsdammen. Dess rykte som badplats för berusade studenter kom nog under studentromantikens punschglada dagar, dvs. från 1840-talet och fram till dess att en tillfällig uppsalabo, Johan August Strindberg från Stockholm, skulle punktera myten om den eviga ungdomens stad på 1880-talet. Under denna sorglösa tid blev området kring Svandammen omsjunget av Gunnar Wennerberg i hurtig gluntstil:

”Nedanför backen, ja just vid foten, Badhuset* gömmer sig i pilars skydd och utmed ån har du Kungsängsroten, Islande därnäst med sin förstabygd. Märk hur den skummande Fyris kastar silver och pärlor i fallet ned, leker en stund i fördärfvet och kastar sen till Flottsund, som många andra fler!”   

*Dr. Doverties kallvattenanstalt, nuvarande Slottskällan (som jag och andra glada anarkister ockuperade 1980)

File:Flustret.jpg

”Fördärfvet” hette restaurangen på andra sidan ån där Hamnpaviljongen nu ligger. 1842 uppfördes ”Lilla Fördärfvet” som i folkmun fick öknamnet ”Flustret”. Namnet kom sig av mängden glada gäster som likt bin vid ingången till bikupan, det s.k. flustret, flockades kring den nya och populära krogen.

Kanske kan man tala om tre gruppers dominans över dessa ägor, liksom över samhället i övrigt. Kungen, borgerligheten och folket.

Under seklen före 1800-talet var området bara slottets, dvs. kungens mark. Inga allmänna utskänkningsställen och ”schweizerier” (som Flustret) tilläts. Tiden efter 1800-talets borgerliga och akademiska beslag skulle i så fall vara allmänhetens.

Men om de vita mössorna bara dyker upp vid Valborg som en blek och patetisk påminnelse om students lyckliga dag och borgerligheten inte märks vid Flustrets bord mer än andra, så är Slottet inget man flyttar på i första taget. Atmosfären är folklig vid dammen med korvbar och plastmuggar, men en besökare känner sig gärna lite högstämd och lite utanför när vykortet plötsligt fastnar på näthinnan. Folkligt men ändå kungligt.

Det är som med landshövding Hans Alséns residens. Visserligen bor ingen Carl XVI Gustav där med honom utan hans grannar är Vägverket och landstingslokaler uppe på Uppsala Slott. Men ändå är det ett slott, ett riktigt slott som historielösa amerikaner kan begapa och vi känna oss stolta över när de turistar Uppsala på 45 minuter.

Med klivet in i 1980-talet befinner vi oss utanför konditori Fågelsången. Soliga dagar dras cabrioleterna gärna förbi på ettans växel för att se och synas vid uteserveringen. Annars är Fågelsången ett ställe där man slipper möta de nyrikas pastelloveraller och blå blazers. Det andra fiket med samma stil i Uppsala är Café Uroxen i S:t Johannesgatans brant. 

1950-talet har man bedrivit café här vid Svandammen bakom Munkgatans askar, först av konditorifamiljen Lind (vem minns Linds café på Vaksalagatan där gamla EPA låg?). och nu av ägaren Marit Alfredsson.

Mitt på 1970-talet då alla svenska konditorier dömdes ut som urmodiga med sina bakverk och galonsoffor till förmån för pizzerior tog hon tog hon sig an kaféinrättningen. Stamkretsen är taxichaufförer, dagisgrupper och ensamma personer som vill ha sällskap men inte för nära. Dock går det lätt att prata över borden här inne. Inredningen är påkostad med bra blåblommiga fåtöljer, små röda lampor, doftande violer och Uppsalamotiv på väggtavlorna.

Utanför rinner bilar, bussar och en och annan ambulans förbi i en strid ström. Kungsängsleden har inte minskat Munkgatans trafik nämnvärt och sedan Övre Slottsgatan stängdes av har den ökat.  Att se på folkliv året runt, varje dag, var cafégästerna vid Fågelsången länge ensamma om, men den kontinentala stilen och stadens folkmängd har möjliggjort många fler uteserveringar än tidigare. När Fågelsången hade köer bort till Östgöta Nation (nästan) för tio-femton år sedan var det för att allt annat stängde på sommaren i universitetsstaden Uppsala. Icke nu längre.

Svandammen ger leklusten frihet. Hos oss vuxna finns en barnslig fröjd inför det stillsamma men ändå underhållande liv som fåglar och vatten visar upp tillsammans. Den nästan övervuxna ön med sitt röda fågelhus och vita lustiga torn mitt i dammen, vad finns där inne, vem kan krypa in där?

Vårt leklynne nöjer sig när vi lyckas att kasta upp små brödsmulor högt upp i luften så att måsarna kan ta dem innan de faller ned till änderna. Fast det är mest ett nöje för pappor verkar det som.

Uppsala-Demokraten, 7 juli 1988  

Se även denna kulturartikel om arbetarförfattaren Ragnar Jändel i Uppsala-Demokraten 1986

Tyvärr tunt om #UKRiots, Lars Åberg

Lars Åberg imponerar ofta med sin vassa kritik samhällsfenomen men i Fokus förra veckan ger han inga trådar till vad som skett i Storbritannien.

Nedanstående insändare skickades till chefred Jon Åsberg som har hand om tidskriftens spalt ”Respons” men refuserades:

”I den förträfflige författaren Lars Åbergs analys av kravallerna i Storbritannien saknas två faktorer, invandringen och islam. Alla engelska partier sen 2010 har gått till val på lägre invandring, men alla partier har misslyckats.

2022 kom 760 000 inklusive arbetskraftsinvandring och familjeåterförening från i huvudsak Indien, Pakistan, Nigeria, Kina och Zimbwave. 45 000 kom över Engelska kanalen i båtar samma år.

De 90 000 asylsökande som skulle föras till Rwanda av förra regeringen i år ska hysas in i privatbostäder och lediga lokaler över landet eftersom Keir Starmer stoppade förslaget. Invandrare dominerar i London, Birmingham, Luton, Bradford, Liverpool, Manchester,Leicester m fl städer.

Utkom 2006

För 15 år sedan varnade skribenterna Melanie Phillips i boken Londonistan (2006) och Douglas Murray i Islamophilia (2013) för islamiseringen som idag tillåter slöjor, halalkost, negativa attityder mot icke-muslimer och ger polisen få verktyg att ta itu med jihadism och terrorism.

2005 dödades fyra jihadister och 50 skadades i bomber i Londons tunnelbana, 2011 uppstod raskravaller i London och över landet efter att en svart gängledare sköts av polis, 2013 höggs soldaten Lee Rigby ihjäl i av arga muslimer som stannade kvar för att protestera mot brittisk krigföring och argumentera för jihad.

Liknande våldsdåd utifrån radikal islam skedde 2017 i Manchester i en konsertlokal då 22 personer dödades och över 1 000 skadades vilket kunde förhindrats av en väktare som såg en brunhyad man med misstänkt ryggsäck men vågade inte rapportera pga risk för rasismanklagelser.

Samma år körde en bil av tre knivbeväpnade jihadister medvetet mot människor och skadade tre på bron utanför Westminster Palace och knivhögg fem personer utanför en pub.

Dessutom den systematiska groomingen av unga vita utsatta flickor som utnyttjades av muslimska hallickar i flera decennier, t ex i Rotherdam och Roxdale. 2013-4 patrullerade radikala muslimer utanför pubar och trakasserade besökare, homosexuella, kvinnor utan slöja och uppmanade alla att följa sharialagar.

Lägg till upploppen i Irland som startade med fredliga protester mot massinvandring 2022 men övergick i kravaller i Dublin 2023 efter att en nordafrikansk man knivskadat tre småflickor. Då klarnar bilden av Åbergs analys.”

Se min text i Bulletin och nedan

https://sjunne.com/2024/08/06/fran-upplopp-till-inbordeskrig-i-england/  

Bäst är att följa Matt Goodwin som jag skrivit om i Bulletin 2023 och på denna blogg 2014 (refuserad av Samtiden där jag var redaktör och ansv utg).

Sen ska även Lars Åberg hedras och läsas.

 

 

Till minne av Lars Vilks

Med Ingrid Carlqvist i min bostad i Bromma 2015

Den tragiska olyckan som dödade Lars Vilks påminner mig om de möten vi haft genom åren.

Han kom först till mitt hem 2015 efter att personskyddet inspekterat min tvåa i Bromma och bestämt att  inga knivar ska finnas i köket och alla persienner nere. Alla besökare, ett 40-tal, måste godkännas av mig.

En polis stod i tamburen och en i trapphuset, och svart stor jeep utanför.  Jag ville bjuda på kaffe vilket undanbads vänligt.

Vi hade trevligt, ett fyrtiotal sk dissidenter med anhängare.  Genom åren hann jag med att träffa Lars minst tre gånger till, bland annat på scen 2016 (vilket han dokumenterade) och skrev några rader med länkar på Yttrandefrihetsombudsmannens webb nyss.

Så sorgligt att han försvann så fort. Kanske, kanske kommer kultursverige ta sitt ansvar och försvara hans gärning nu. Men jag är inte optimistisk.

Ändå var Lars Vilks idealisk för konstnärer genom sin integritet som konstnär och teoretiker. Han var inte alls en islamkritisk rabulist som jag och skulle ha fått den plats han förtjänade om ansvariga hade haft heder.

Nog nu. Dags att återta förlorad frihetsmark sedan 2007. Gå med i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen, www.yttrandefrihet.nu

 

Inom en snar framtid kan de gängkrig som plågat Sverige skildras på film och tv-serier

https://bulletin.nu/sjunnesson-snart-kommer-filmen-om-foxtrot-2

Inom en snar framtid kan de gängkrig som plågat Sverige skildras på film och tv-serier, kanske på SVT eller TV4 skriver jag i Bulletin.

Om man ska döma av tidigare dramatiseringar av äkta konflikter mellan grupper så torde även Rawa Majid aka Kurdiska Räven inom det kriminella Foxtrot nätverket spela en huvudroll, inte olik Michael Corleone i Gudfadern om en lika stilig och hårdför skådespelare som Al Pacino går att uppbringa idag.

Historien visar vägen. William Shakespeare byggde sin tragedi Romeo och Julia (1597) på de familjestrider som ska ha skett i medeltidens norra Italien mellan Montague och Capulet. Pjäsen börjar med en prolog om kommande strider som sedan direkt startar med ett gatuslagsmål.

Prolog: ”Två starka släkter fläckar med sin splittring, det ljuvliga Verona där vi spelar. En gammal fejd slår upp i ny förbittring som stadens endräkt åter sönderdelar” (Göran O Erikssons översättning).

Shakespeares källor går dels tillbaka till rent fiktiva som Ovidius Metamorfoser, dels till aktuella konflikter inom Lombardiet som Dante Alighieri skildrade i sin Den Gudomliga komedin, den sjätte sången i Skärselden 200 år före Shakespeare.

Musikalen och filmen West Side Story på 1950-talet med nydanande musik av Leonard Bernstein skildrade liknande gängkonflikter som stod att läsa om i dagspressen, vilket är varifrån innehållet hämtades. I musikalen, som utspelar sig New York Citys fattiga arbetarkvarter på Upper West Side, slåss latinos från Puerto Rico i gänget Sharks med irländare och andra vita nyanlända amerikaner i gänget Jets. Gängen delar liknande hårda villkor men hålls isär av ras och gruppidentiteter.

Ett drygt årtionde senare tar regissören Francis Coppola upp tråden med Gudfadern filmerna som också bygger på reella konflikter mellan kriminella och lagliga italienare å ena sidan, å andra sidan de vitas etablissemang inom polis och politik. Men italienarna slåss mest inbördes om narkotikamarknader.

Därmed är vi över till dagens sprängningar, (fel)skjutningar i och utanför Sverige, misshandel, drogsmuggling och kidnappningar. Parallellt med våldet har musiker som rapparna Einar, 5iftyy, Moewgli, Yasin med flera tagit ställning inom konflikten runt Foxtrot och öppet visat upp en kriminell livsstil.

Skulle Foxtrotnätverket filmatiseras kommer Rawa Majids tidigare högra hand, Ismail ”Jordgubben” Abdo (vars mor mördades) finns med liksom Stockholmsnätverken i Bro, Dalen, Vårby, Jordbro och ned till Istanbul och Teheran och nu även i Danmark men där kanske de unga männen agerar ensamma.

SVT:s duktige kriminalreporter Diamant Salihu gav ut boken När ingen lyssnar förra året. Bli inte förvånade om någon rapp regissör läser den och gör en adaption för film eller serie. Musiken är redan given – gangstarap – men frågan är hur romantiserande och ursäktande en sådan film kan bli.

Tyvärr har många av medelklassens unga, med eller utan svensk bakgrund, sett upp till den kriminella livsstilen som hörs i nyhetsflödet, precis som man gjorde med de heta dansarna i West Side story och med Gudfaderns hårda sicilianska mafiosos. De har glatt dansat och lyssnat på gangsta utan att inse vad det handlar om och de har beställt linor via sms utan att tänka efter.

Om en film om Foxtrot och dess kriminella rivaler ska skaka om dem, och deras aningslösa föräldrar, måste även de dö, som 12-åriga Adriana gjorde vid MacDonalds i Norsborg 2020, liksom Fredrik Andersson på gym i Vasastan i Stockholm och 24-åriga Soha Saad i sin bostad norr i Uppsala.

I så fall välkomnar jag filmen. Men var så säker – före 2030 är den färdig, kanske av Ruben Östlund eller Fares Fares.

Se om film om Kulturprofilen JC Arnault

Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma – i Bulletin

https://bulletin.nu/sjunnesson-tommy-robinson-och-den-brittiska-regeringens-dilemma

Skriver i Bulletin om Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma.

Se även min blogg https://sjunne.com/2024/08/06/fran-upplopp-till-inbordeskrig-i-england/ och  https://sjunne.com/2018/06/09/tommy-robinsons-egen-berattelse-enemy-of-the-state/  och från Bulletin https://bulletin.nu/podd-den-brittiska-vreden och https://bulletin.nu/korn-inbordeskriget-som-kom-av-sig

 

Tommy Robinson och den brittiska regeringens dilemma

Den engelsman som ofta nämns som anstiftare till upploppen i Storbritannien, pseudonymen Tommy Robinson (Stephen Yaxley-Lennon), befinner sig i Grekland, dit han flydde från Cypern.  Engelska myndigheter försöker få honom utlämnad men det kan bli svårt efter Brexit eftersom Storbritannien inte är medlem i EU.

Han har åtal att vänta för att inte ha närvarat vid arrestering och skattemyndigheterna undersöker hur han försörjer sig.  Skulle Grekland lämna ut honom har han säkert flera år i fängelse för att ha varit en huvudfigur, oförskyllt eller ej,  i sociala medier kring de våldsamma protesterna sedan tre flickor mördades i Southport 29 juli. Krönikörerna  Ronie Berggren, Johannes Nilsson och Erik Lidström ger mer bakgrund här i Bulletin.

Att han försökt mana till lugn och har tagit avstånd från våld kommer knappast hjälpa honom. För premiärminister Keir Starmer och den brittiska polisen är han en statsfiende, vilket är titeln på hans självbiografi, The enemy of the state som utkom 2016.

Boken är vinklad även om han ofta kallar sig själv ”an arsehole”.  Han var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand sin egen stad, Luton (först som United People of Luton, UPL), men som han lämnade och lade ned 2015. Jag lyssnade på honom vid Norra Bantorget i Stockholm 2012 med helikoptrar över mig och hästar runt de tusentals motdemonstranterna. A short punk with grit.

När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.

Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.

Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.

Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt och då Douglas Murray offentligt försvarade Robinson i boken Islamophilia (2013).

Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.

Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.

En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!

Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson.

Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.

Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk. Läs mer om boken på min blogg, 2018.

Idag har han fått en position som han knappast kan upprätthålla, denne arbetargrabb och huligan. Han fick tala i Oxford union 2016, intervjuades av Jordan Peterson i juli och får backning av Elon Musk under allt stök med lögner från polis och regering under protesterna.

Även om partiledare för Reform UK, Nigel Farage, tar avstånd från honom så är hans analys i sak densamma som Robinsons, den engelska regeringen har inte förstått allvaret med medborgarnas missnöje med islamisering och massinvandring.

Samma sak säger Douglas Murray, Elon Musk (se Bulletin), Gad Saad, Unherd, Sky News Australia, Konstantin Kisin, Spiked, Jacob Rees-Mogg, Matt Goodwin (vars senaste bok jag recenserade i Bulletin 2023), David Starkey och många fler vars YouTube klipp kommenterar händelseutvecklingen.

Tommy Robinson fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris 2020, året efter svenske socionomen och f.d. SVT-journalisten Gunnar Sandelin fick det (läs Bulletin om honom).

Hans namn kan  vidare inte ens nämnas på Facebook, vilket jag gjort och blev avstängd efter inlägg från en engelsk pub på Östermalm, ”A beer for Tommy Robinson”, 2019. Även foto av honom är förbjudna.

Sammantaget är han illa ute oavsett om han utlämnas eller ej. Daily Mail avslöjade nyligen adressen till hans hotell på Cypern där han vistades med sina barn fast de visste att jihadister och sk antifascister vill komma åt honom med våld. Samma sak skedde i Aten i veckan där han åt på en restaurang.

Själv har jag fler brunhyade släktingar i England och jag fruktar vad som kan ske med dem. Hade regeringen agerat tidigare hade våldet inte urartat med fara för vanligt folks hälsa och egendom.

Fortsättning lär följa and it will be ugly.

Vi går över till 10, Downing Street, London, där den brittiska regeringen försöker hålla ställningarna med en femtedel av väljarna bakom sig pga det oproportionella engelska valsystemet.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester.  Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant. Dammed if you do, dammed if you don’t.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud och Tommy Robinson är verkligen ingen som Keir Starmer vill förhandla med, ens från domstolen Old Bailey ett stenkast från 10, Downing Street

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014. Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant: alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med.

Vad gör då regeringen? Jo, Starmer har skrotat planen att utlokalisera asylmottagning till Rwanda och han, tidigare advokat för mänskliga rättigheter,  kommer knappast att lämna Europakonventionen om mänskliga rättigheter eller deras egen Human Rights Act.  Illegal Migration Act ändrades så den ska underlätta för de 90 000 asylsökande som skulle hamna i Rwanda att få asyl i England. Dessutom ska fler flyktingcenter skapas över hela landet i privatbostad, studentkorridorer och oanvända vårdboenden.

Statsvetaren Matt Goodwin har gått igenom regeringens förslag på sin blogg och det ser inte bra ut, varken för landet eller för de som protesterar.

Vänsterpunkarna The Clash sjöng 1976:

White riot, I wanna riot
White riot, a riot of my own

De fick rätt men inte som de och vänstern tänkt sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny bok om Vilhelm Moberg – i Bulletin

https://bulletin.nu/sjunnesson-ny-bok-om-vilhelm-moberg

Skriver i Bulletin om Ola Holmgrens Mobergsstudie

 

Ny bok om Vilhelm Moberg

Litteraturvetaren och professor emeritus Ola Holmgrens bok Synerna och orden: Om Vilhelm Mobergs romankonst (Karneval, 2024) kom till efter att han sett den nya filmatiseringen av Utvandrarna, gjord 2021.  En ytlig soppa som förvanskade Vilhelm Mobergs emigrantepos ansåg han och satte i gång med denna genomgång som nu blivit en läsvärd bok och som han berättar i podcasten Antipodden för skådespelaren Rasmus Dahlstedt.  Holmgren har tidigare skrivit böcker om Ivar Lo-Johansson, Bob Dylan och Jan Guillou (som jämförs med Moberg, också en journalist som blev romanförfattare).

Resultatet är tolv kapitel med litterära analyser av ett 15-tal romaner med utgångspunkt i vad författaren själv sagt om sin romankonst i självanalysen ”Brodd” (1932), ”Betraktelse över romanskrivning”( 1945) och ”Berättelser om min levnad (1968).

Några citat:

”Diktningen är i första hand en verksamhet som hjälper sin utövare att uthärda detta livet”.

”Sanningen är i själva verket den, att diktaren inte råder över sitt ämnesval, det är ämnena som råder över honom. Han väljer inte heller ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom”.

”Det första skedet i en romans tillblivelse skulle kunna kallas synernas tid. Författaren bär inom sig den kommande romanen i form av syner som flammar upp, som slocknar och flammar upp igen /…/ Alltsammans är osammanhängande bilder, som starkt kräver ett sammanhang”.

Men ibland leder inbillningskraften ingenstans och författaren förblir förvirrad:

”Men romanens författare får även uppleva stunder då han gäckas av sina syner: han får dem inte fatt, de flyr just när han behöver dem. Han skriver ned ord ändå- men han har en känsla av att han blott fångar ett surrogat. De är inte de rätta orden, hur stor möda de än har kostat honom – de är nödfallsord”

Moberg avslutar med att dyrt och heligt svära att han aldrig mer ska skriva en rad till, ”Nej aldrig i livet!” – något han ofta lovade sig själv i början av sitt författarskap då han försörjde sig som lokaltidningsjournalist i Småland, ofta under pseudonymen ”Ville i Momåla” (ett namn han ansökte om att få byta till men nekades till).

Holmgren går grundligt till väga och läser Mobergs anteckningar, hans refuserade manus och allt som hjälper oss att förstå denne gigant som fångade det svenska folket från genombrottet med Raskens (1927) till den historiska romanen om hur Gustav Vasa krigade mot de svenskar som umgicks fredligt med danskar i 1500-talets Blekinge och Småland i  Förrädarland (1967).

Mobergs nyckel var att utnyttja sin inbillningskraft och gestalta öden utifrån metoden att föreställa sig ett möjligt scenario:  ”Tänk om X skulle ha emigrerat eller om Y var landsortsreporter eller fattighjon eller en före detta byhora som skänkt en brudkrona till sin svenska hemby”.

Begreppet inbillningskraft går igen i Holmgrens analyser, men han avstår från teorier om skapande och litteratur, något han hade gjort i övermått i den akademiska studien Emigrant i moderniteten: Vilhelm Mobergs mansfantasier (2005), där postmoderna begrepp om begärsflöden används.

I stället går professorn metodiskt igenom Mobergs imponerande produktion, över 60 tryckta titlar och många filmatiseringar, men även förstlingsverken som ”Sigfrid Segerhuva” från 1922, ett alster även författaren kallade för ett pekoral.

Han skrev självkritiskt om sin pekoralistiska sida:

”Den sanne pekoralisten besitter en avundsvärd egenskap, som han torde vara ensam om bland alla skrivande människor: Han är fast övertygad om att han är en stor författare, sannolikt en av de största som levat. Att en mängd oförstående, obegåvade läsare skrattar åt hans romaner eller dikter befäster honom endast i vissheten att han är ett geni.”

Moberg gav ut sina första titlar själv innan han slog igenom med Raskens: en soldatfamiljs historia, utgiven på Bonniers 1927 och filmatiserad av SVT. Själv uppfödd på ett soldattorp hade han allt material i sin hand.

Holmgren visar hur Moberg arbetar fram en undertext i allt mindre omfångsrika manusutkast så att läsaren inte får allt serverat, som i de första utkasten, utan får fritt läsa in vad den vill. En stil som på 1920-talet användes av Ernst Hemingway, men går tillbaka på de isländska sagornas lakonismer.  Moberg hade börjat att skriva teaterpjäser vid denna tid och samma stillsamma dramaturgi passade hans romaner.

Två romaner framstår som särskilt intressanta, Soldat med brutet gevär (1944, filmatiserad av SVT) och Din stund på jorden (1963, SVT, som har fler filmatiseringar, till exempel av folklustspelet Änkeman Jarl (från 1940), den framgångsrika beredskapsromanen Rid i natt! (1941) och minnesporträtt av Bo Strömstedt.

Soldat med brutet gevär är en bildningsroman i stil med vad arbetarförfattarna Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Harry Martinsson berättat om. Från ungdomlig pacifism till mogen man med ett starkt dödsmedvetande. Huvudpersonen, soldatsonen Valter Sträng hade, liksom Moberg, tagit intryck av den tyske pessimistiske tänkaren Artur Schopenhauer och frågar sig, ”Var är jag? Vad är jag, soldatens Valter, för en? Var finns jag nu?”.

Om man ska förstå det svenska folkhemmets utveckling fram till idag finns i denna roman allt man behöver veta. Den tvivlande socialdemokraten och pacifisten Valter Sträng ger upp om partiet och blir en fri tänkare, liksom Moberg själv blev.

Den andra är nog Vilhelm Mobergs bästa verk, enligt Ola Holmgren och jag instämmer. I den senare skildras en drygt 60-årig man, i samma ålder som Moberg vid denna tid (och undertecknad), som emigrerat till USA. Moberg själv hade en betald biljett klar 1916, men avstod.

Romanfiguren Albert Carlson bor på ett strandhotell i södra Kalifornien, liksom Moberg gjort och ser tillbaka på sin uppväxt med sin avlidne bror i Småland, en erfarenhet även den som författaren haft när hans storebror Hjalmar dött tidigt.

Romanen växlar mellan nutid, 1960-tal vid Stilla Havskusten, med bilism och Kubakris,  och skogsliv i Småland vid seklets början. Alberts storebror sade ofta till honom, ”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden”. En återgång till pacifism präglar boken, där Rid i natt! då Moberg gjorde avsteg för att mana till beväpnat motstånd mot Nazi-Tyskland under andra världskriget och mot svensk eftergiftspolitik med tyska tågtransporter genom landet.

Vilhelm Moberg slarvade inte bort sitt liv och Ola Holmgren har gjort en stor insats genom att påminna oss om det.

 

 

 

Från upplopp till inbördeskrig i England?

Tommy Robinson, twitterkonto

 

Protesterna sedan massakern i Southport förra veckan har lamslagit den brittiska regeringen som besvarat upploppen med hårda tag mot alla våldsverkare som tagit tillfället i akt att begå inbrott, vandalisera och slåss med polisen.

Det är bedrövligt att protesterna mot dödandet av tre engelska barn i Southport av en ung psykiskt sjuk afrikan urartade så, men det var inte oväntat. Europa har tagit emot oproportionellt många fysiskt och psykiskt sjuka från instabila länder som bär på trauman som kan explodera i våld när som helst. Mördaren i Southport kom från Rwanda, född i England men knappast utan psykiska sår genom sin familj.

Jag i likhet med Josef Fransson, SD, fördömer våldet men inser samtidigt att det finns en bakgrund till det och önskar att britter hellre hade avstått från att ta till nävarna och plundra butiker, en del drivna av invandrare som skött sig. Illa, mycket illa.

Labourregeringen har hamnat i ett låst läge där varje politisk reaktion som kan tolkas som eftergifter gentemot proteströrelsen kommer kallas rasism och där varje repressiv handling kommer leda till mer protester.  Hur de kommer ta sig ur detta dilemma ska bli intressant.

Hittills har regeringen och polisen kört på med att beskydda moskéer och se mellan fingrarna på beväpnade muslimer och sätta in hårdast möjliga utrustade polisstyrkor. Några eftergifter har inte synts till och sanningen att säga har inga företrädare trätt fram som ställt vettiga krav. ”Send them back!” är inget förhandlingsbud. Vilka? Polska rörmokare? Indiska läkare ?

Labour har tidigare besvarat kritik av invandring med att ”We will rub multiculturalism in their nose!” och kallade vanliga britter som var skeptiska till massinvandring för ”bigots”, dvs. fördomsfulla, som Labours premiärminister Gordon Brown sa till en kvinna 2010.

Labour, och Tories för den delen, har samma strategi som Fredrik Reinfeldt 2010 då han gjorde upp med MP och satsade på än mer invandring när SD röstades in på 5, 7 %. I stället tredubblades SD 2014.

Labour 2024 verkar än så länge tänka likadant. Alla upprorsmakare är rasister och våldsverkare som inte går att tala med. Så var det även med BSS, VAM och SD på 1990-talet men den rörelsen samlades kring några mer städade herrar (Åkesson, Söder, Karlsson, Jomshof).

Idag finns partiet Reform UK:s ledare Nigel Farage som tagit avstånd från våldet men liksom jag, Elon Musk, Douglas Murray, Gad Saad, Matt Goodwin, Dave Rubin med flera inser att massinvandringen har nått sitt slut och vi beklagar att det gick så långt som det gjort den senaste veckan. Men etablissemanget och medierna valde att ignorera missnöjet alltför länge.

Den som utpekas som informell ledare, och eftersökts av brittisk polis på Cypern, Tommy Robinson, har agiterat och skrivit i snart 20 år om detta. Han var tidigare huligan och mer våldsam, men har tydligt tagit avstånd från våld som metod. Hade regeringen valt att lyssna på honom, Douglas Murray och andra kritiker som kan tala för sig hade Robinson åtminstone kunna kyla ned protesterna. Han har tydligt talat om var han står.

Det behöver inte gå så långt som inbördeskrig, vilket Elon Musk befarar, och de nya militariserade polisstyrkorna kommer förhindra fler brott och misshandel. Men  i så fall måste Keir Starmer inse vidden av vad som drabbat främst den engelska arbetarklassen och ta itu med islamiseringen och stoppa massinvandringen.

Ronie Berggren skriver i Bulletin:

”Det betyder inte att man behöver ställa sig på upploppsmakarnas sida. Upplopp är fel, våld är fel oavsett vilken sida av spektrat respektive part står på. Islamismen är ett hot mot Storbritannien men pöbelns makt är inte lösningen.

Politiker behöver inte välja sida. Däremot behöver de komma till insikt om orsak och verkan. De spänningar som byggts upp, som lett fram till detta, beror på den massinvandring och mångkultur som Enoch Powell försökte varna för redan för femtiosex år sedan. Få lyssnade, och här är vi nu.

Om västra Europa vill avstyra denna revolutionsartade utveckling, så måste den västerländska underklass som nu löper amok på brittiska gator få höras, utan att stigmatiseras. Deras upplevelser av att de förlorar sitt eget land måste tas på allvar. För att så ska ske krävs dock att andra politiker reser sig i Marie-Antoinette-politikernas ställe.”

Göteborgs-Postens Adam Cwejman är inne så samma linje:

”De sociala problemen har skapat ett utmärkt rekryteringsunderlag som nu syns på brittiska gator. Inget av det här rättfärdigar våldet, men det är en förklaring till varför situationen ser ut som den gör. Fattigdom, ökad inkomstojämlikhet, arbetslöshet och andra sociala problem är alltid farliga för ett land. Men kombinerar man det med Storbritanniens djupa segregation så exploderar det till slut.”

 

Länkar

Om Tommy Robinsons självbiografi, hans tal på Oxford Union, intervju i Köpenhamn efter pris och samtal med Jordan Peterson.

Om Douglas Murrays bok The Strange death of Europe (2017)

Om romaner som befarar inbördeskrig i Europa mellan muslimer och invandrare å ena sidan, å andra sidan vita européer.

 

 

 

 

 

 

Sjunnesson: God morgon, Croneman!

https://bulletin.nu/sjunnesson-god-morgon-croneman

Nästan tio månader efter Hamas brutala massaker på civila israeler har DN-krönikören Johan Croneman kommit fram till att Israel nog inte hade något annat val än att attackera Gaza och att det var just det Hamas ville. @sjunnedotcom skriver om en nyvaken insikt.

Framgångsrika indier som JD Vance fru och iranier i Väst – krönika i Bulletin

https://www.bulletin.nu/sjunnesson-framgangsrika-indier-i-vast

 

Valet av JD Vance  som Donald Trumps vicepresident betyder att ännu en framgångsrik indier tar plats i ledningen av Västvärlden, Usha Chilukuri Vance. Hon är inte ensam i USA och Storbritannien att leda politik och företag.  Se sist i denna krönika för lista över några indiskättade ledare.

Jag välkomnar att indier tar ledning och har fyrtio års erfarenhet av Indien där jag rest runt, arbetat som frilansjournalist och mellanchef på tankesmedja, och nu har en tonårig dotter som jag besöker regelbundet.

Usha Vance är jurist och kommer från en sydindisk familj från Andra Pradesh och är uppväxt i Kalifornien. Hon mötte JD  på Yale och de har tre barn. Hon en konservativ hindu, han en konservativ Republikan, f.d. Demokrat. En ”kött-och potatis” kille sa hon till BBC.

Att indier i Väst blir framgångsrika är inte konstigt. De är målmedvetna och slarvar inte bort sina liv som många västerlänningar gör. För tio år sedan skrev juristerna Amy Chua och Jed Rubenfeld, hon kines och han jude, om varför vissa folkgrupper lyckas i boken The Triple Package.

Förutom indier, kinser och judar så listade de kubaner inkl vissa andra västindier, nigerianer, mormoner, libaneser (till exempel Gad Saad och Nassim Taleb) och iranier vilka jag koncentrerar denna krönika  på.

Här i Sverige ser vi framför allt att vissa iranier lyckas över förväntan. De kommer ofta från medelklassen i Iran, men går igenom en standardsänkning för sina barn skull som sedan utbildar sig och når höga positioner.

Nima Sanandaji beskrev sin och sin brors Tinos, Bulletins medgrundare,  uppväxt i dessa termer i boken Från fattigdom till framgång: Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det på Timbro 2012.

Att gå igenom allt för sina barns skull är normalt i resten av världen. Familjer utanför väst håller samman och inser värdet av en god skolgång utan mobiler, med skoluniform och höga förväntningar. Samma fostran leder alltså iranska invandrarbarn till framgång här hemma om rätt förutsättningar ges. Se denna lista.

Två borgerliga ministrar har denna bakgrund, Parisa Liljestrand och Romina Pourmokhtari vilket irriterar motståndarsidan oerhört. Enligt dem är invandrare offer som tacksamt ska rösta på de rödgröna. SD:s riksdagsledamöter Rashid Farivar och Nima Gholam Ali Pour har också iransk bakgrund.

Vi har mycket att lära av länder som Indien och Iran. Usha Vance kan bli presidentfru om fyra år om JD kandiderar och skött sig.  Jai Hind!

 

Lista över indiskättade ledare i Väst:

Rishi Sunak, fd premiärminister i UK (vars svärfar leder Infosys, ett multinationellt dataföretag)

Suella Braverman, fd inrikesminister i UK

Priti Patel, fd inrikesminister i UK

Humza Yousaf, premiärminister i Skottland (av pakistansk härkomst)

Anita Anand, finansminister, Kanada

Harjit Sajjan, biståndsminister, Kanada

Satya Nadella, VD Microsoft

Sundar Pichai, VD Google

Thomas Kurian, VD Google Cloud

Vasant Narasimhan, VD Novartis

Shantanu Narayen, VD Adobe

Arvind Krishna, VD IBM

Laxman Narasimhan, VD Starbucks

Indra Nooyi, f.d. VD Pepsi, i styrelse för Amazon

Nikesh Arora, VD Palo Alto Networks

Ajaypal Singh Banga, VD Mastercard 

Kamala Harris, vicepresident, USA

Vivek Ramaswamy, republikansk presidentkandidat USA

Nikki Haley, se ovan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Antologin Ikonoklasm undviker islam

Antologin Ikonoklasm från Bokförlaget Stople recenseras  i Bulletin

https://bulletin.nu/sjunnesson-koranbranningar-och-bildstormare

Nyligen presenterade BRÅs chef Mattias Larsson och justitieminister Gunnar Strömmer (M) ett förslag om att begränsa offentliga möten där rikets säkerhet kan riskeras, som under de Koranbränningar som skett med upplopp som följd.

Förslaget innebär att de undantag som finns i grundlagen om mötes- och yttrandefrihet ska tillämpas, något som Socialdemokraterna också har föreslagit. De danska Socialdemokraterna har gått än längre och ändrat grundlagen.

I december 2023 stiftade Folketinget en lag mot den som ”offentligt eller med forsæt til udbredelse i en videre kreds gør sig skyldig i utilbørlig behandling af et skrift, der har væsentlig religiøs betydning for et anerkendt trossamfund, eller en genstand, der fremstår som et sådant skrift”

Sverigedemokraterna är, inte förvånande, starkt kritiska och menar att den Moderatledda regeringen gett vika för islamister.

Richard Jomshof (SD), ordförande i riksdagens justitieutskott skriver på X:

”Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverigedemokraterna inte kommer att ställa sig bakom några förändringar som innebär att Sverige går samma väg som Danmark, där man i praktiken har valt att införa hädelselagar, om nu regeringen skulle välja att gå den vägen. Vi står upp för svensk yttrandefrihet i alla lägen och kommer aldrig acceptera att islamister tillåts sätta gränser för vad vi har rätt att säga och göra här i Sverige.”

Debatten om yttrandefrihet i väst med hänsyn till islam har pågått sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989, då han, en sekulär indisk muslim, tog sig före att i  romanen Satansverserna skoja med några bortplockade rader från Koranen på ett erotiskt och humoristiskt vis. Muslimer världen över reagerade, en dödsdom utfärdades i Teheran (av ayatolla Khomeni som inte läst boken) och många oskyldiga dödades och skadades under islamistiska terrorattacker. Senast 2022 förlorade Rushide själv ett öga vid ett framträdande i USA.

Att skildra Gud eller hans profeter har varit känsligt inom judendom, kristendom och islam. Intresset bör därför vara stort när Bokförlaget Stolpe och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som bland annat ger ut tidskriften Axess, i våras gav ut antologin Ikonoklasm: Förkastandet av det förflutna.

Begreppet ikonoklasm betyder bildstormande och förstörelse av bilder eller statyer av heliga ting. I Bibelns Andra Mosebok föreskrev Gud för Israel folk:

”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Men folket lydde inte och tröttnade på att föreställa sig en Gud utan form och gestalt. Senare i Andra Mosebok står det om guldkalven:

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte* /…/ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron.  Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den”

Moses brände ned guldkalven och bönföll Gud om att förlåta sitt olydiga folk. Människorna är skapade av Gud och ska veta sin plats inför det heliga.

Religion handlar enligt den tyske teologen Rudolf Otto, som kyrkohistorikern Joel Halldorf refererar i antologin Ikonoklasm, inte om svar på världens och människans ursprung, utan om erfarenheten av det heliga, något den franske sociologen Emile Durkheim också skrev om vid samma tid, 1900-talet början.

Genom historien har bilder av Jesus, hans mor Maria och till och med av Gud har tillåtits som i Sixtinska kapellet i Rom 1512 av Michelangelo, där han är en vithårig äldre man. Dessförinnan hade bysantiska bildstormare under 700-talet förstört helgonbilder men slutligen förlorade de den teologiska striden under 800-talet då ikoner tilläts av pedagogiska skäl då de förklarade Jesu budskap för de illitterata massorna.

Efter Martin Luthers reformation uppstod en liknade reaktion mot de katolska helgonbilderna. Vår kung Gustav Vasa var inte sen att ta in kyrkans ädelmetaller och smälta ned dem under ikonoklastiska förevändningar.

Inom judendomen fanns en liknande strid vilket bibelexegeten Natalie Lantz visar i antologin.

Med tanke på de våldsamma händelser som skett sedan dödsdomen mot Rushdie, offentliga avrättningar av de islamkritiska holländarna Pim Fortuyn 2001 och Theo van Gogh 2004, dödshot mot Geert Wilders, Ayaan Hirsi Ali,  Lars Vilks, danskarna Kurt Westergaard och Fleming Rose, nedstängning av SD:s hemsida 2006 pga. publicering av Mohammedteckningar och morden på satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion 2015 (som ofta tryckte fräna bilder av Mohammed), borde en antologi om ikonoklasm vara mer uppdaterad.

Dessutom med de senaste vänstersegrarna i Storbritannien och Frankrike kan vi räkna med att begrepp som ”islamofobi” återkommer där och att utmaningarna för tolerans och frihet återstår.

Visserligen nämns dessa händelser i förbigående i antologin men inget avsnitt vågar gå igenom dem ordentligt. Inte ens avsnittet ”Bildförbudet i islam” av islamologen och författaren Malise Ruthven ger några ingångar till den debatt som föregick Koranbränningar och inskränkningarna av grundlagen i Danmark och, låt vara mildare, i Sverige. I stället funderar han på samband mellan abstrakt måleri av Kandinskij och Mondrian, arabisk kalligrafi, moskéernas geometri och hjärnforskning.

Några avsnitt snuddar vid islams våldsamma sidor, som Jesper Huors skakande beskrivning av terrorgruppen ISIS förstörelse av förislamska statyer i Palmyra och Mosul 2015, utskickade som virala videoklipp till mässande musik. Denna brutala ikonoklasm hade föregåtts våren 2001 av sprängningar av enorma Buddhastatyer i det talibanstyrda Afghanistan. Sedan flög tre plan in i World Trade Center i New York och Pentagon intill Washington D.C. den 11 september och allt förändrades.

Även ikonoklasmen kan ses som helig menar kyrkomannen Joel Halldorf.  ”Den ena gruppen ser det som sin heliga plikt att kränka det som andra uppfattar som heligt. Att skapa samhällsfred under sådana förutsättningar är en större utmaning än vad vi hittills har velat medge”.

Just det och vad antologin Ikonoklasm kan sägas illustrera.

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför jag inte blev litteratursociolog

När jag nyligen läste Susanna Alakoskis skildring av arbetare i Österbotten i början av 1900-talet kände jag igen beskrivningarna av slit och elände, men också ljusa ögonblick och fin arbetsgemenskap.

Jag drogs tillbaka till mina studier av svenska arbetarförfattare i läskursen Svensk arbetardikt i Uppsala på 1980-talet. Min lärare var Jan Stenkvist som jag sedan intervjuade om hans bok om proletärskalden Ragnar Jändel för Uppsala-Demokraten.

I kursen läste jag Josef Kjellgrens Människor kring en bro, Karl Östmans Stabbläggare, Stig Sjödin och Folke Fridell förutom de sedvanliga arbetarförfattarna Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson, Harry och Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, med flera. Kanske var det då jag läste Ivar-Los mästerverk Kungsgatan och Godnatt, Jord.

Samma termin tog jag läskursen Litteratursociologi för Lars Furuland som var professor och hade grundat avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet 1965.

Jag hade växt upp med hans barn Eva och Hans och våra föräldrar kände till varandra genom vår uppväxt i Norby, Uppsala. Han hade forskat om statarna i litteraturen och var en noggrann empiriker, ibland skälld för att vara positivist, det värsta man kunde vara under det teoritunga postmoderna 1980-talet.

Jag hade redan sista året i gymnasiet tänkt mig bli litteraturvetare och besökte 1978 institutionen i gamla Humanistcentrum där en ung man i runda glasögon och blå arbetarskjorta tog emot mig, som såg likadan ut, båda som John Lennon. Han hette Magnus Bergh och skulle bli förläggare på Bonniers, mest känd för att ha gett ut Peter Weiss tröglästa trilogi Motståndets estetik.

Men jag började inte läsa litt vet i Uppsala utan i Umeå 1981 och fortsatte sedan 1985 i Uppsala på B-nivå med en uppsats om Geijerlitteratur 1970-1984. Samtidigt läste jag filosofi, estetik och lingvistik och drogs alltmer till äventyrliga teorier som poststrukturalism och allt utom empiri och positivism. I Uppsala fanns ett motstånd mot teorier men också vidlyftiga författare.

Den vänlige professorn Lars Furuland hade kommit över arkiv från svenskbygder i USA och föreslog mig att skriva en C-uppsats om den svensk-amerikanske tidningsmannen Isidor Kjellberg (1841-1895). Jag hade då vikarierat på Karlskoga Tidning och Sala Allehanda samt frilansat i lokalpress och alternativa kulturtidskrifter från Köpenhamn. Så visst borde jag intressera mig för en radikal liberal tidningspionjär i Chicago på 1800-talet. Men icke.

Runt Furuland fanns doktoranderna Anna Williams, också inriktad på svensk-amerikansk litteratur, och Johan Svedjedal, Eva Heggestad,med flera, alla flitiga empiriker och duktiga forskare.

Själv kunde jag inte sitta still i läsesal C på Carolina och gräva ned mig i svensk-amerikansk presshistoria. Jag höll nog ut ett par månader innan jag gav upp och gick över helt till de teorier som var på modet, särskilt Michel Foucault (som varit fransk lektor i Uppsala) som jag ägnade en C-uppsats i praktisk filosofi.

Jag undrar ibland varför jag inte stod ut med att skriva om empiri och få forskarstöd från Furuland. På filosofen ville ingen veta av Foucault och någon handledning fick jag aldrig i mina tafatta försök inom filosofien.

Varför blev jag inte litteratursociolog, en respektabel forskarbana och unik svensk inriktning? Jag höll inte måttet är den kärva förklaringen och hade inte det tålamod som krävdes.

Eller intresse. Min bildningsbana blev litt vet> litt soc > litt teori> post struk/semiotik/hermenutik> filosofi

Tre unga författare om tre unga författare 1975-1985

 

Att vara ung och vilja skriva utan att ha upplevt något betydelsefullt är gemensamt för många unga manliga författare som publicerats tidigt och skriver om sig själva. Vissa som Klas Östergren,  Lennart Kanter och Bengt Ohlsson skrev på ren inspiration och fabuleringsglädje men var alltså litterära blåbär.

De var alla unga debutanter på 1970-talet och i början av 1980-talet. Av dem blev Östergren känd 1980 med Gentlemen och sedan invald i Svenska Akademien.

Bengt Ohlsson fortsatte att skriva välskriven och personlig journalistik och sedan några riktigt stora romaner, Gregorius, Se till mig som liten är, De dubbelt så bra och några kvicka, till exempel Jazz är farligt och debuten 1984, Dö som en man sa jag. Då var han, som Klas Östergren, gymnasist.

Juristen Lennart Kanter skrev bara tre romaner och övergick sedan till bland annat juridiska förläggaruppdrag.  Han debuterade vid 21 års ålder, 1977, med romanen Len Rakoffs kärlek som handlade om en poet som debuterat vid 15 års ålder. Hans tredje bok recenserade jag i Uppsala studentkårs tidning ERGO 1981.

Jag läste tre av deras tidiga romaner för första gången nyligen för att se hur de skildrade Sverige då. Det var ungefär som jag föreställde mig, småtrist och enahanda med avbrott för manliga bravader av oklar sanningshalt. Författarna var ystra hingstar som tog för sig av välfärdsidyllen och hade som sagt inte mer att säga än att de kunde sno  ihop en story utifrån Stockholm (Ohlsson) eller Göteborg (Östergren, Kanter) som jag kan relatera till, född som jag är 1958, Östergren född 1955, Kanter 1956 och Ohlsson 1963.

 

KLAS ÖSTERGRENS DEBUT

Attila utkom 1975 på Bonniers, dvs samma år som Ulf Lundells Jack på Wahlström & Widstrand. Båda handlade om unga män i Stockholms uteliv och litterära drömmar (Jack satt ju i en stuga i Vitabergsparken där Ulf Lundell, född 1949, bott i en stuga och Jack skrev på en dagsboksroman) med ganska svulstigt språk. Lundell hamnade av en tillfällighet på DN:s kultursida genom Lars-Olof Franzéns välvilliga anmälan men han hade också ett driv som Östergren saknade och mer snärtiga formuleringar.

Huvudpersonen går på Södra Latins gymnasium och bor hemma hos sina föräldrar på Stora Essingen, vilket var vad Klas Östergren gjorde innan han skrev Attila. Den är till skillnad från Jack mer litterärt överlastad med referenser till Homeros, Shakespeare, Strindberg, verser av Leonard Cohen och Bob Dylan, och till hunnern Attila från 400-talet:

”Stympade kroppars skrin ekade genom seklers historieböcker. Vi red in i Europas ekonomiska mur, och av bara farten studsade vi tillbaka till reträttens och besvikelsens Ungern /…/Jag Attila lät uppföra ett palats och fylla det med satelliters skatter/…/ Attila-mannen från hästryggen som en gång sprängde fram over stäppen i kläder av råttskinn-klädde sig i det depraverade västerlandets likdräkt av siden”.

Hunnerns funktion i romanen är nog bara att ge den ett namn och en historisk förankring med viss finkulturell fernissa.

Annars super och horar huvudpersonen mest, med kvinnor som är ”våta som sardiner”,  och Östergren gör vad han kan för att lyfta historien men han hade inte mycket att gå på. I stället skrev han små diktrader mitt i prosan om kopulerade flugor i mikrokosmos en ”interpunktion i det vita takets oändlighet”.

Plugget är skit: Ma + Fy = Piss.

Vuxenvärlden avskräcker Östergrens  tjugoåriga alterego men jag kan inte känna någon respekt för denne dagdrivare. Kvinnor dyrkas och polare är alltid polare. USA:s krig i Vietnam är orättfärdigt, fredsförhandlingarna är värda en ingående analys och en demonstration i Stockholm City är nödvändig för alla ansvarsfulla ungdomar 1974.

I Lundells Jack flyr hans gäng till Visby över sommaren, i Östergrens Attila reser huvudpersonens före detta flickvän dit med en ny kille.  Boken slutar med ett avbrutet telefonsamtal från Gotland där hon inte lagt i mer pengar i telefonautomaten, en situation jag känner igen.

Sammantaget är det rätt underligt att Bonniers gav ut denna halvfärdiga ungdomsroman 1975.  Förlaget gav ut boken igen 2009 och skrev en överdrivet positiv presentation:

”I debuten Attila är huvudpersonen en ung man som går sista året i gymnasiet. Han står på tröskeln till vuxenlivet och upplever situationen som ett förlamande hot. Men i mötet med en ung kvinna vinner han en ny känslomässig balans och kan öppna sig utåt och engagera sig i omvärlden. Efter en tid spricker förhållandet, berättarens trygghet försvinner och han störtar ner i ett slags kaos. Insprängt i romanen finns historiska avsnitt som ger perspektiv åt berättarens egna erfarenheter.”

Slyngellitteratur kan vara enastående. Denna debut var inte det. Men han tog sig, Östergren och det gick vägen efter 1980. Men det är en annan historia.

 

LENNART KANTERS JOHN J:S RESA

Jag träffade Lennart Kanter i Uppsala 1981 och skrev som sagt en författarintervju om hans tredje bok, David Kahans sista ord.  Hur vi fick kontakt minns jag inte men kanske var det genom teaterfolk i Uppsala som jag kände till.

I vilket fall så ringde han till Norstedts förlag  och fick fram ett korrektur till mig att hämta. Jag gick helt sonika upp till en redaktör på Tryckerigränd, Riddarholmen och fick en pappersbunt. Den trevlige förlagsmannen gav mig också ett ex av stadsarkitekten Erik Leijonhufvuds debut Vattenfolkets land, en fantasyroman,  som jag skrev om men blev refuserad av UNT.

Kanter talade ironiskt om John Jedachi minns jag, huvudpersonen i interrailromanen John J:s resa.  Författaren ansåg att han var överdrivet romantisk och patetisk med sina drömmar ute på tågluff på kontinenten.

Jag hade inte läst den då men förstår hans skepsis. Samtidigt skrev ju den unge göteborgaren Lennart Kanter en 300 sidig roman om denne jobbige göteborgare med författardrömmar, nedklottrade i anteckningsblock i tågkupéer och kaféer från Tyskland till Grekland över Jugoslavien (bästa skildringen är när grekiska gästarbetare kopplar av och sjunger och super med den unge mesige svensken).

Liksom Attila är Kanters bok litterärt överlastad med inte bara ett överblommat språk utan också med en onödigt intrikat intrig. John J har en drömkvinna som han möter i verkligheten på en grekisk ö. De blir ett par och upplever många frustande episoder tills han återvänder till Sverige och talar om henne med andra.

Då visar det sig att ingen har sett henne, trots att han vet att de festat ihop, Karin och han med de andra svenskarna.  Han hade drömt om henne, sedan träffat henne och rest tillsammans, men sedan upptäckt att han bara inbillade sig hennes existens. Illa.

En förlagsredaktör får Johns dagbok från tågluffningen och ska ge ut den, vilket är den bok som kom ut 1977. Ett hugskott som tyvärr blev utgiven för utan denna dubblering hade John J:s resa hållit bättre.

Förlagsredaktören som är med i berättelsen säger:

”Vi diskuterade lite löst inom produktionsområdet alldeles innan jag åkte på semester vad vi borde satsa på nu som häftigast och det är ju att en himlans massa ungdomar som tågluffar nuförtiden, en helt ny kultur, en ny slags beatgrej On the Road liksom, så det har vi bestämt oss för att satsa lite på om vi hittar något som håller, så du borde absolut skicka in ett manus om du får någonting färdigt, med dagboken som utgångpunkt eller hur du vill. Va?”

För tågluffare är den nog intressant men jag tillhör inte dem. Likväl finns många målande skildringar från uteliv på de grekiska öarna som håller.  Och som hos Östergren finns ett manligt bravado som roar ett tag.

John heter alltså Jedachi vilket lär betyda falk. Romanfiguren John Jedachi är romantiker och megaloman:

”Jag är Falk-John och jag vill ge dem [kvinnorna] en dröm stark nog att få deras ägg att rämna /…/ Jag är John Jedachi och den som först bar detta efternamn var Louis Brimbert, förste falkenerare hos Ludvig den XIV för tvåhundra år sedan”.

När svettiga rökande greker tar fram bandspelare i hytten och lirar bouzoki och dansar med retsina i händerna vill svensken ha ordning:

”Kaos. Detta var Kaos. Det var så här det hade sett ut i tidernas begynnelse, innan någon hade kommit på den ljusa idén att offra till gudarna så att Kosmos kunde skapas, det här var långt innan det välsignade kö- och inte-göra-väsen-av-sig-samhället. Jag längtade efter planeringsavdelningen på en hederlig svensk länsstyrelse, jag ville lägga mitt öde i kanslichefens händer, men jag hade inget att offra”.

Men han anpassar sig och blir till sist inbjuden att dansa med greker som kastar lertallrikar på musikerna som hyllning.

Nedskuren till hälften och utan den plottriga ploten hade boken varit en frodig reseskildring. Som illustration av positiv mångkultur  och tidig invandring i stil med Theodor Kallifatides Utlänningar och Kärlek och främlingskap är den läsvärd och insiktsfull, kanske till och med nyttig i dagens alltför främlingsfientliga diskussioner.

 

BENGT OHLSSONS RIDA PÅ EN GRIS

Huvudpersonen Henrik Kyhlbom är en 23 årig rockskribent och bor i Stockholm, liksom Bengt Ohlsson, då 22 år, 1985 då denna hans andra roman utgavs på Bonniers.

Henriks flickvän flyttar till Paris och han beslutar sig för att rädda deras förhållande genom att åka ned till till henne. Stalka skulle vi säga idag.

Även här finns en metalitterär tvist. Henrik blir spökskrivare åt en svensk veckotidningsskribent och flyttar in till henne. Ingen romantik uppstår men väl skarpa diskussioner om svensk skvallerpress, ”Kul i Veckan”, ”Vi Damer” med chefredaktören Gulli Schwartz (Amelia Adamo?),  ”Flärd och Fröjd” och hur  töntiga intervjuoffer ska behandlas av fräcka rockkritiker.

En obegriplig intrig avslutar Benkes berättelse då huvudpersonens bror dyker upp i Paris och Henriks spökskrivande avslöjas men han erbjuds samtidigt jobb på redaktionen för Vi Damer.

Han blir vederbörligen utskälld av sin före detta flickvän och det är inte utan att man håller med henne. ”Du är som ett spöke som irrar runt och inte stannar i samma rum i mer än några minuter innan du flackar vidare. Vad håller du på med egentligen?”.

Han blir också utskälld av den kvinnliga journalisten han spökskrivit åt, oklart varför. Boken avslutas med att han kastar ut ett paket smörgåsar från tågfönstret och ser efter det så länge att ”det för mycket länge sedan hade blivit patetiskt”.

Bengt Ohlsson är en gudabenådad krönikör som jag följt sedan DN och in i Moderna Tider till Axess. Jag har bloggat om hans kritik av kulturvänstern och hans roman Midsommarnattsdrömmar.

 

JAN SJUNNESSONS TVÅ OSKRIVNA UNGDOMSROMANER

I likhet med de tre mycket unga författarna gav jag mig i kast att skriva om min  ungdom men utan resultat. Faktum är att jag inte skrev något skönlitterärt alls men hade två längre utlandsvistelser i syfte att samla material för en roman.

Det hände inte så mycket i Köpenhamn 1982 eller på resan till Indien 1984 att jag ville beskriva det. Jag kände mig mest patetisk där jag satt i en lägenhet på Østerbro och med reseskrivmaskin  i Grekland/Turkiet/Iran/Pakistan/Indien.

Bengt Ohlsson och Lennart Kanter reste och fick ned vad de såg. Jag skrev maskinskrivna brev men ingen dagbok. För mig kändes det tomt  i Danmark och nästa resa var redan känd materia för alla ryggsäckluffare och deras läsekrets.

Sedan dess har jag hållit mig ifrån romanskrivande och fackboksutgivning. Först 2013 skrev jag en kort politisk thriller, Sara Sarasvati,  på engelska om en studentska från Indien med en svensk far (politiker i SD, sedan mördad), 2024 utvidgad i ny svensk version, Framtidsmannen.

Huvudpersonen har alltså mina drag i stort men är annars mer framgångsrik. Jag har en dotter i Indien och varit aktiv i SD.

Leonard Cohen debuterade vid 29 års ålder med en självbiografisk roman om en ung man med författarambitioner, The Favourite Game. Hans musicerande var en bisyssla, som den var för Evert Taube, innan den tog över. Varför jag nämner honom är att han har sagt att unga författare inte behöver vänta in livserfarenheter för att skriva. All they need is innocence and audacity.

Jag hade inte det på 1980-talet. Idag har jag knappast inte oskulden men väl djärvheten med två böcker på väg, en fackbok om liberalism och en roman om en halländsk präst.

Hade det varit dumdristigt att skriva innan jag hade något att berätta? Jag tror det men samtidigt hade det varit roligt att få ut en bok innan medelåldern. En skröna i denna stil.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.