Liberalismens kritiker 1920-2020: Del 4- Neokonservatismen

Tidigare version med bilder och referenser

Neokonservatismen är en politisk, och enligt vissa kritiker, en logisk följd av filosofen Leo Strauss tankar. Strauss koppling till denna grupp och hans roll i invasionen av Irak, 30 år efter sin död, har dock fått orimliga proportioner, vilka inte ska beröras här men reds ut nyktert av Douglas Murray in hans Neoconservatism: Why we need it (2006). Den svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn sablar ned alla neo-cons i sitt bidrag i antologin Konservatismer (2024). Läsvärt men vinklat.

HISTORIA

Eftersom denna bok handlar om kritik av liberalism under 1900-talet ska de neokonservativas kritik behandlas och inte hela deras historia. Vad som skilde dem från tänkarna Leo Strauss och Carl Schmitt var att deras kritik byggde i första hand på empiri, även om vissa teoretiska resonemang underbyggde de empiriska påståendena.

Irving Kristol (1920–2009) var den, vid sidan av Norman Podhoretz, som ledde den neokonservativa generationen efter andra världskriget. Under 1960-talet bevittnade han hur marken skakade under honom allteftersom unga vänsterradikaler intog alltmer extrema ståndpunkter och levde allt friare. Äldre liberaler såg på, men gjorde inget.

President Lyndon B Johnsons välfärdsreformer underblåste liberaliseringarna och de ungas uppror. En vänster växte fram som inte tog ställning i kapprustningen mellan Sovjet och USA. Denna förmenta neutralitet inför världskommunismen kallades den “tredje ståndpunkten” i Sverige.

Sovjetunionens kommunistiska diktatur likställdes med det demokratiska USA i västvärldens press, av de radikala studenterna och av många liberaler. I Sverige hukade den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén under det ryska hotet och i 1947 hyllade 31 svenska författare Stalins diktatur på 30 årsdagen av Sovjetunionens bildande den 7 november. Bland undertecknarna var Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård och, sedermera akademiledamoten, Artur Lundkvist.

IRVING KRISTOL

För Kristol var liberalismen inte bara roten till nihilism och relativism, utan även till kollektivism, maskerad som jämlikhetssträvanden. De neokonservativa riktade stark kritik mot president Johnsons välfärdsbygge «Great Society» (den svenska socialdemokratiska statsministern Tage Erlanders “starka samhälle” i Sverige).

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action (1965) av sociologen Daniel Moynihan, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Norden i och med 1960-talets välfärdsprogram.

Incitamenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

VÄLFÄRDSSTATENS VÄL

Vad som skilde de neokonservativa från de äldre konservativa var att de förra kunde se fördelarna med en begränsad välfärdsstat som byggde på individuellt ansvar och gemensamma konservativa värderingar, en socialkonservativ modell. Medan traditionellt konservativa inte ville ha särskilt mycket stat alls, bara låga skatter. Neocons, som de kallades, ville ha en bättre stat, inte mindre. En ny moderat hållning som prövats 1991–1994 och 2006–2014 med tveksamt resultat.

Irving Kristol visade i artikeln «The Best of Intentions, the Worst of Results» i The Atlantic Monthly 1971 hur andelen bidragstagare hade ökat sedan 1964 medan arbetslösheten hade sjunkit under samma tid. De fattiga var försörjda ändå och nya definitioner av existensminimum skapar nya bidragstagare.

Hur statliga pengar skulle lösa fattigdomen i innerstäder med förödande resultat studerades i rapporten Implementation: How Great Expectations in Washington Are Dashed out in Oakland från 1973 av Jeff Pressman och Aaron Wildavsky, men som neokonservativa välfärdsskeptiker kunde dra nytta av.

De neokonservativa stod mot liberaler angående dessa statliga reformprogram. För liberaler fanns bara fel som byggde på metodmisstag och för lite pengar, medan för neokonservativa byggde reformerna på felaktiga, alltför optimistiska analyser om mänsklig natur. Programmet Aid to Families with Dependent Children ledde till fler fattiga barn i singelhushåll.

ALLAN BLOOM

”Det finns en sak som en professor kan vara helt säker på: nästan varje student som kommer in på universitetet tror, eller säger att han tror, att sanningen är relativ”, skrev Leo Strauss student Allan Bloom i den mest lästa av alla neokonservativa böcker, bestsellern The Closing of the American mind (1987). Bokens arbetstitel var «American Nihilism» vilket blev namnet på mellankapitlet «Nihilism, American style».

Relativism och nihilism var vad Strauss hade identifierat som Västerlandets två värsta inre problem. Bloom fortsatte i sin bok i samma anda genom att kritisera den masskultur och frigörelse som marknadsekonomin och liberaliseringar i livsstilar hade släppt lösa under 1960-talet, särskilt i USA. Dessa studenter hade blivit så ’öppna’ att de inte kunde försvara sig, än mindre se andra fiender än de som inte är ’öppna för allt’, som Allan Bloom uttryckte det.

Neokonservatismen hade sin stora stund på 1960–70 och 80-talen. Många policyrådgivare till både Nixon, Carter men framför allt med Reagan och Bush, far och son, i Vita Huset kom från dessa läger.
Särskilt stark har kritiken varit mot neokonservativa argument för USA:s ingripande på Balkan, i Afghanistan och Irak, något som vänsterdebattören Christopher Hitchens avvisade:

”De neokonservativa ansåg också tidigt att samexistens med Saddam Hussein var både omöjlig och oönskad. De hade helt rätt. De hade dessutom tänkt på hotet med jihadism när de flesta var halvsovande.”

(Christopher Hitchens and his critics. Terror, Iraq and the left (2008), s 206.

Sedan två decennier har paleo-conservatism, libertarianism, högerpopulism och alt right-tänkande kommit att ta strid mot liberalismen utifrån andra grunder än Kristol och Bloom. De neokonservativa ses som konservativa liberaler vars enda effekt är att de fördröjer den felaktiga och utopiska vägen till det liberala paradiset, en analys Leo Strauss själv gjorde.

Den senaste interna kritiken från konservativt håll är Yoram Hazonys Conservatism: A rediscovery (2022) där han avvisar den moderna konservatismen (Strauss, neocons) omfamnande av klassisk liberalism (Hayek med flera) och återupplivar en traditionell konservatism.

Han avvisar därmed den liberalkonservatism som många numera tror på, inte minst borgerliga svenskar som ofta behåller lojalitet mot den stora staten och det politiskt korrekta uppförandet i sällskapslivet där konflikten med vänstern helst undviks.

Nästa avsnitt handlar om James Burnham

Liberalismens kritiker 1920-2020: Del 3 – Leo Strauss

Tidigare version med bilder och referenser

Denne filosofihistoriker från en judisk familj föddes 1899 i Preussen och dog 1973 i USA. Han är en indirekt länk mellan Carl Schmitt och den neokonservativa rörelsen som tog fart under 1960-och 70-talen i USA. Här ska vi bara ta upp Strauss kritiska syn på liberalismen som hans lärjungar förde vidare, särskilt Allan Bloom.

Leo Strauss växte upp i Kirchhain i Tyskland, en lantlig stad, i en moderat ortodox judisk familj. Vid 17 års ålder tog han ställning för den politiska och kulturella sionismen. Han doktorerade i Hamburg vid 21 års ålder på en avhandling om den tyske 1800-talstänkaren F. H. Jacobi under handledning av nykantianen Ernst Cassirer, som skulle tillbringa tid i Göteborg innan andra världskriget.

Strauss kom att lyssna på föreläsningar av Edmund Husserl och Martin Heidegger och umgicks med Hans Georg Gadamer, Hannah Arendt och Walter Benjamin. Han fick forskningsuppdrag från judiska forskningsinstitut i Frankfurt och Berlin. Han debuterade 1930 med en bok om den holländske exiljudiske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, men kände sig alltmer obekväm som jude under den framväxande nazismen.

1932 flyttade han med stipendium från Rockefellerstiftelsen till Paris där han gifte sig med den unga änkan Marie Bernsohn, vars son han adopterade. I Paris lyssnade han på Hegelföreläsningar av Alexandre Koyré (1892–1964) och Alexandre Kojève (1902–1968), av vilka den senare blev en god vän.

Han påbörjade sedan studier av den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, men flyttade sedan vidare till Storbritannien där han fick tillgång till privata arkiv med Hobbes okända skrifter. 1935 publicerade Strauss en bok om den medeltida judiske tänkaren Maimonides och i 1936 The Political Philosophy of Hobbes.

Han var knuten till Cambridges universitet men hade ingen fast tjänst. En förhoppning om att få en tjänst i Jerusalem gick om intet. 1936 blev han gästforskare i historia vid Columbia-universitetet i New York och från 1938 till 1948 vid New School for Social Research (där jag har studerat).

Från 1949 verkade Leo Strauss vid University of Chicago som professor i den politiska filosofins historia där han förblev under större delen av sitt liv och där hans arkiv finns.

Strauss politiska hemvist till höger har renderat honom många belackare eftersom flera av hans neokonservativa studenter ansåg sig ha fått argument från honom för en inrikespolitisk elitism parat med vidlyftiga utrikespolitiska ingrepp. Strauss ansåg sig ha funnit att vissa äldre filosofer ska ha dolt sina mer kontroversiella åsikter genom att dels skriva dolt, esoteriskt, dels öppet, exoteriskt.

Det dolda budskapet kan bara uppfattas av vissa lärda filosofer och måste behandlas varsamt. Avrättningen av Sokrates år 399 f.Kr i Aten var ett varnande exempel för vad demokratiska folkförsamlingar kunde rösta fram. Spinoza, Platon, Machiavelli med flera ska ha använt detta dubbla skrivsätt, men utrymmet i denna bok tillåter inte några betraktelser om denna omstridda tolkningsmetodik.

HISTORICISM

Historicism betyder att varje tid har sina sanningar och att de bara kan förstås utifrån sitt historiska sammanhang, dvs det finns inga eviga sanningar. En modern variant är kulturrelativismen.

Strauss var kritisk till det moderna projektet i form av dess historicism och relativism som enligt honom bara kunde sluta i nihilism. Att vetenskapsmän och filosofer hade övergett tron på eviga sanningar till förmån för relativa till varje tid och kultur var för Strauss en styggelse som bara kunde sluta i omöjligheten att uttala kritik över kannibalism eller andra vidriga kulturella och historiska företeelser.

Som filosofihistoriker, bildad tysk humanist kunnig i grekiska såväl som latin och hebreiska, var Strauss beredd att mäta antika filosofer som Platon och Aristoteles mot 1600-talets Hobbes och Locke och 1900-talets Max Weber (befanns vara för lättviktig) och Martin Heidegger (tillräckligt tung, dessvärre).

Hans närläsning av de antika texterna övertygade honom om att deras analys av samhället och människan stod på fastare grund än de nämnda europeiska tänkarna. Han relativiserade inte antiken utan såg tvärtom att de antika tänkarna och några medeltida som juden Maimonides och muslimen Al-Farabi, kunde ha rätt i en absolut mening. De hävdade liksom grekerna att det fanns något gott och ont i sig, dvs en objektiv moral oavsett tid och rum.

STRAUSSIAN STRAUSS

“The Straussian moment” (IT-entreprenören Peter Thiel beteckning från 2004 som jag tar upp i ett kommande avsnitt) kan också förstås som att den smärtsamma insikten i att vårt liberalkapitalistiska sekulära samhällsbygge är dysfunktionellt utifrån Strauss analys av 1900-talets liberala kapitalistiska demokrati med dess nyttomaximerande individer.

Det jihadistiska hotet och attackerna sedan 2001 har ställt Väst inför oväntade militära och ideologiska angrepp som liberalismen knappt tagit hänsyn till sedan Machiavelli och Westfaliska Freden 1648. Strauss förutsåg det bräckliga bygge som Al-Qaida anföll 2001, som Iran inspirerat till sedan 1979 och det Muslimska Brödraskapet planerat i snart 100 år ända in till den svenska socialdemokratin.

I Leo Strauss studie On Tyranny från 1940 av den antike författaren Xenofons kommentar (runt 474 f.Kr) om hans samtida härskare Hiero, som en möjligen ”god tyrann”, beskrev Leo Strauss tydligt hur Xenofon bättre kunde förstå tyranniet än de samtida tyska tänkarna under Weimarrepublikens fall fram till Hitlers maktövertagande 1933

För Leo Strauss var vi 1900-talsmänniskor inte bättre i något avseende än de antika medborgarna och tänkarna. Materiellt har vi bättre villkor, men knappast andligt och moraliskt vilket var viktigast för honom. Han såg inte historien som en serie evolutionära steg mot allt bättre tillstånd, vilket Upplysningsfilosofer och liberaler gärna gör, särskilt de som vill ha ordet “progressiva” framför sina idéer. Framstegsoptimism och förnuft är ständigt överskattade menade han i mer konservativ och pessimistisk anda.

NATURRÄTTEN

Naturrätten intresserade Leo Strauss i så måtto att han satte antikens dygdemönster och naturliga livsmönster före individuella naturliga rättigheter förstådda i 1600-talsliberalen Lockes anda. Där antiken satte det gemensamma framför individerna, medan naturrätten sedan Upplysningen och den liberala demokratins genombrott gjorde tvärtom. Under antiken rådde gemensamma plikter inom naturrätten, medan den moderna varianten betonar individuella rättigheter. Varken demokrati eller tyranni når upp till det samhällsideal som fostrar de mest själsligen fulländade människorna, enligt Strauss. För Strauss var tanken om att moral och sanning er relativa totalt väsensfrämmande.

I Sverige har Uppsalaskolan inom moralfilosofin stått för just denna emotiva inriktning där värdepåståenden sägs bara uttrycka känslor, inte något objektivt sant och moraliskt rätt. Denna hållning har dominerat såväl socialdemokratiska som liberala ideologier under 1900-talet. Värdenihilism kom den att kallas och just nihilism var förutom relativism Strauss filosofiska fiender.

Socialdemokratiska regeringar har särskilt byggt sin argumentation på rättspositivism vilket är det motsatta mot naturrätten. Rättspositivism är en juridisk position som innebär att det verkliga, dvs det positivt – praktiskt och historiskt- givna inom rätten, är det enda som juridiken bör ta hänsyn till. Naturliga rättigheter, till exempel som de framställs i den amerikanska konstitutionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är bara vackra men tomma ord.

För Strauss ledde rättspositiva tankar till relativism och i slutet till nihilism. Den polske författaren Maciej Zarembas möte med långvården i Stockholm i början av 1970-talet visade hur långt instrumentella och värdenihilistiska handlingar kommit. Han skrev sedan flera böcker om tvångssteriliseringar där människovärdet ansågs oväsentligt för en stark socialdemokratisk rationellt styrd stat.

Strauss skrev i sin uppgörelse med liberala synsätt på naturrätten, Natural right and history (1953):

”Det finns en spänning mellan respekten för mångfald eller individualitet och erkännandet av naturliga rättigheter. När liberaler blir otåliga inför de absoluta gränserna för mångfald eller individualitet som införs även av den mest liberala versionen av naturlig rätt, var de tvungna att göra ett val mellan naturlig rätt och ohämmad odling av individualitet. De valde det senare. När detta steg väl togs framstod tolerans som ett värde eller ideal bland många, och inte i sig överlägsen dess motsats.

Med andra ord, intolerans framstod som ett värde lika i värdighet som tolerans/…/ generösa liberaler ser övergivandet av naturlig rätt inte bara med lugn utan med lättnad. De verkar tro att vår oförmåga att skaffa någon genuin kunskap om vad som i sig är bra eller rätt tvingar oss att vara toleranta mot varje åsikt om bra eller rätt eller att erkänna alla preferenser eller alla ’civilisationer’ som lika respektabla.”

(s. 5 i utgåvan från 1970)

ANTIKEN

Strauss försvarade demokratin genom att kritisera dess brister, inte genom att berömma varje aspekt av den. Han skrev att ”vi får inte vara demokratins smickrare just för att vi är vänner och allierade till demokratin” (s. 5, Liberalism ancient and modern, 1968).

Likt Platon och Sokrates ansåg han att demokratin var den bästa av alla dysfunktionella styrelseskick. Att massans makt kunde leda till avrättningar av sanningssägare som Sokrates, hade gjort Platon och med honom Strauss försiktiga i absolut tilltro till folket. Dessutom varnade det stora väljarstödet Strauss för demagoger som Mussolini och Hitler, men han var i hemlighet, liksom fler konservativa tyska judar, imponerad av den mer judevänliga italienaren.

I The Cambridge Companion to Leo Strauss citeras Leo Strauss kritik och försvar av den västerländska demokratin, vilket han gjorde även utifrån antika utgångspunkter. Liberal eller konstitutionell demokrati kommer närmare vad klassikerna krävde än något alternativ som är gångbart i vår tid menade han.

Däremot ansåg Strauss att de filosofiska försvaren av rationell liberal demokrati från Locke och Spinoza till Kant var undermåliga och ledde till den relativism och nihilism som under 1900-talet kulminerade i en särskild tysk nihilism, nazismen.

DEMOKRATI

Man ska alltså se Strauss som en försvarare av det västerländska arvet inklusive den liberala demokratin och som ansåg att vår civilisation har förlorat tron på sig självt genom att relativisera alla civilisationer som likvärdiga.

Strauss skilde noga mellan politisk praktik och politisk teori, dvs filosofi. Att liberal demokrati i USA klarade sig bättre än den europeiska liberala filosofi från vilken den amerikanska konstitutionen sprang ur, berodde enligt honom på att det amerikanska folket trodde och upprätthöll en tro på verklig naturrätt, gemensamma plikter och individuella rättigheter.

Dessutom vilar kloka politiska beslut inte på teorier utan på praktisk visdom, phronesis, det begrepp Aristoteles förordade och också Strauss. Han såg upp till Winston Churchill som verkligen inte byggde sitt handlande på esoterisk filosofihistoria utan slughet och erfarenhet.

Nobelpristagaren i litteratur Winston Churchills bok om sin adlige förfader Life of Marlborough (1933–38) var enligt Strauss det största historiska verk som skrivits i vårt århundrade, en outtömlig gruva av politisk visdom och förståelse som bör krävas läsning för varje student i statsvetenskap.

I nästa kapitel ska jag omtala just de politiska rådgivare, författare, debattörer, akademiker och diplomater som delvis axlade Leo Strauss arv, den neokonservativa gruppen och hans lärjungar, «The Straussians», varav jag sett två i livet (Seth Bernadete och Stanley Rosen).

Nästa avsnitt handlar om den neo-konservativa rörelsen i USA

Neokonservatismen

Liberalismens kritiker 1920-2020: Del 2- Carl Schmitt

Tidigare version med bilder och referenser

Enligt många bedömare till vänster och höger hade den tyske juristen Carl Schmitt sina poänger trots sitt kontroversiella samarbete med Adolf Hitlers regim 1933–1936.

Schmitt tog aldrig avstånd från eller bestraffades för samarbetet, annat än genom att bli av med akademiska uppdrag. Den nya staten Västtyskland gav honom en statlig pension 1952. Dock förblev Schmitt verksam utan anställning i 30 år till i Tyskland utifrån sin privatbostad dit många kom, bland annat den franske marxisten och Hegelintroduktören Alexandre Kojève.

Briljant eller icke, vår egen Herbert Tingsten som var i Tyskland i mitten av 1930-talet skrev om de naiva svenskar som i nazismen såg en folklig väckelserörelse, en nationell återupprättelse och om dess krav på sociala reformer:

”De onda drag hos nazismen som från början var så tydliga, förnekades eller förbisågs från detta håll” (förordet till Tingstens rapport om den nationella diktaturen i Tyskland och Italien 1936).

Det finns ingen anledning att vidare kommentera Tingsten eftersom han kom att få rätt. Schmitt deltog i Hitlers regim på ett ansvarslöst och avskyvärt sätt. Men ändå tycks han ha haft fruktbara insikter som överlevt till idag, särskilt om inneboende motsättningar i liberalismen.

Att den nazistiske medlöparen, antisemiten, katoliken och den djupt konservative Carl Schmitt också tas seriöst av den amerikanska postmoderna och franska postmarxistiska vänstern uppmärksammade jag redan 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och hans inflytande har bara ökat sedan dess, särskilt i vänsterkretsar och bland ryska och kinesiska nationalister.

NAZISMEN

Innan vi går in på Schmitts kritik av liberalismen måste Schmitts förhållande till nazismen preciseras. Före januari 1933 då Adolf Hitler fick uppdraget som rikskansler deltog Schmitt tillsammans med andra politiker och jurister i försök att dels införa presidentstyre, dels förbjuda extrema partier som ville avskaffa parlamentarismen, som Hitlers NSDAP och det tyska kommunistpartiet KPD, vilka båda slogs på gator och förstörde varandras möten.

En stark president som upplöste riksdagen och ställde in val var att föredra menade Schmitt framför det opålitliga nazistpartiet som hade röstat med kommunisterna för att blockera den tyska riksdagen. Se Benderskys bidrag i From Weimar to Hitler, red Beck och Jones (2018) och Ellen Kennedys studie Constitutional Failure. Carl Schmitt in Weimar (2004).

När Hitler väl installerat sig och ställde in öppna val så tog Carl Schmitt parti för honom i maj 1933, en opportunism som stod honom dyrt. Dessutom ogillade nazistgardet SS honom och efter 1936 var han alltmer isolerad, anklagad för ”hegelianism” och ”katolicism” och att han hade för många judiska vänner.

”Schmitts relation till nazismen är alltså överlagrad med absurda och tragikomiska ironier: en öppet auktoritär och anti-parlamentarisk tänkare som in i det sista kämpar för att rädda Weimarrepubliken, ansluter sig efter dennas fall till dess dödgrävare, bara för att därefter bemötas med misstänksamhet från deras sida, för att slutligen efter att nazisterna slutgiltigt besegrats i andra världskriget för alltid förknippas med dem”, skriver antologiredaktörerna Jon Wittrock och Hjalmar Falk i Vän eller fiende? (2012).

Bilden är alltså mer nyanserad än att Schmitt enbart var en nazistisk kronjurist vilket hävdades i en understreckare i SvD 2015. Antisemit, auktoritär, radikalkonservativ: Ja, men inte engagerad i nazismen förrän 1933, tvärtom alltså negativ till partiet (vilket han delade med flera samtida radikalkonservativa, ”preussiska anarkister”, som Ernst Jünger, se Carl-Göran Heidegrens bok med samma namn, hans bidrag i tidskriften Axess och Svante Nordins Världsandens partisaner 2023).

En annan samtida tänkare, den judiske marxistiske kulturteoretikern Walter Benjamin (1892–1940), talade till exempel gott om Schmitt även efter hans engagemang för Hitler. Vissa teman hos den konservative auktoritäre Schmitt togs över av vänsterintellektuella runt Frankfurterskolan/kritisk teori, dit Benjamin hörde, något som Ellen Kennedy påpekade i vänstertidskriften Telos efter Schmitts död 1985.

SCHMITT I SVERIGE

I den svenska universitetsvärlden har Schmitt aktualiserats sedan 2010 av Uppsalastatsvetaren Johan Tralaus antologi om Schmitts bok om Hobbes, i Lund genom juristerna Matilda Arvidsson och Leila Brännström och Lundasociologerna Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren, i Göteborg i och med Hjalmar Falks avhandling i idéhistoria och i Malmö och på Södertörn av Jon Wittrock. Såväl svenska vänsterförlag (Tankekraft, Daidalos, Symposion och Atlas) som högerförlag (Timbro, Augusti) har gett ut böcker av och om Carl Schmitt.

Johan Tralau skriver i inledningen till antologin om den engelske 1600-tals-filosofen Thomas Hobbes och Carl Schmitt:

”Thomas Hobbes, den engelske 1600-talsfilosofen, och Carl Schmitt, Hitlers ‘kronjurist’, en politisk tänkare och författare till en gåtfull bok om Hobbes, blir alltmer relevanta idag av två skäl. För det första tar de upp problemet med politisk ordning, så viktigt när vi bevittnar misslyckade stater, privatiseringen av kriget och uppkomsten av politiskt våld som inte härrör från staten. För det andra är de båda avgörande källor för användningen av mytologi i politiken; dessutom tar de upp vår tids nyckelfråga, nämligen relationen mellan politik och religion.”

Om politisk teori sedan välfärdsstatsliberaler som John Rawls 1971 handlat om fördelning, så menar Tralau att lag och ordning kommit att ersätta fördelningsdiskussioner. Finns ingen ordning finns inget att fördela. Hobbes insåg detta i vårt tidigmoderna Europa och Schmitt likaså under Weimarrepublikens gradvisa förfall från 1919 till 1933.

Liberaler har inte alltid velat diskutera ordning som ett angeläget politiskt teoretiskt område. De har förutsatt att medborgare uppför sig som upplyst medelklass, ett misstag som stått många naiva liberaler dyrt. Varken liberaler eller socialdemokrater i Skandinavien verkar ha ägnat just ordning eller samhällsgemenskap något större intresse.

Avgående Timbrochefen Karin Svanborg- Sjövall skrev 2017 surt om vad som krävs av medborgare är ”laglydnad och egen ansträngning” snarare än ”esoteriska värden kopplade till kultur eller etnicitet”. Men i raden innan deklarerade hon att ingen stat är värdeneutral och att lagar avspeglar majoritetssamhällets lagar.

Exakt hur nyanlända ska förstå hur Sverige fungerar utan någon form av gemensam kultur byggd utifrån den etniska grupp som bott här i minst 1000 år, dvs svenskarna, vägrar hon som god svensk liberal att ta i. Jag ska återkomma till henne och Timbro i avsnittet om Tyler Cowen och hans ”State Capacity Liberalism”.

Vad otydliga liberaler som Timbroanställda inte vill ta i är att stater knappast kan fungera utan någon form av samhörighet.

Vår materiella livsstil är inte tillräcklig för att skapa en offervilja, en stridsvilja att slåss för våra nationer och våra nedärvda levnadssätt. Vi har satt materiell standard före idealism.

Den brittiska debattören Douglas Murray beskrev detta i YouTube-klippet ”Modern Society is in Denial” från 2020 sammanfattar han vår västerländska brist på gemenskap och idealitet. Detsamma skrev Carl Schmitt om i sina analyser av liberalismen under det tyska 1920-talet.

KRITIK AV LIBERALISMEN

Schmitts invändningar mot liberalismen utgick dels från hans rättsfilosofiska konservativa tänkande, dels från hur den liberala demokratin kom att knappt fungera i Tyskland 1919–1933.

En kritisk uppfattning var att liberalismen inte erbjuder meningsfullhet, vilket jag noterade ovan. Men dessutom har liberaler (och socialister, kommunister) alltsedan franska revolutionen hållit fram en utopisk bild av samhället där politiska lösningar har löst alla mänskliga problem. Himmelriket på jorden är möjligt vilket inspirerade Rousseau och Marx, men även Lenin och västvärldens välfärdsbyggare som Per Albin Hansson.

Den franska postmarxisten Chantal Mouffe fann i Schmitts kritik något som dogmatiska marxister och liberaler har gemensamt, nämligen en vision av ett samhälle utan motsättningar, utan politik, utan strid. Båda vill bara omfördela ett välstånd; socialister och kommunister med tvång, socialliberaler (och Demokrater i USA) med höga skatter. Medborgarna ska därmed vara tillfredsställda och lyckliga, hålla tyst och inte strida med varandra om väsentliga ideologiska eller religiösa värden.

Den utomordentliga politiska filosofen Laurie M. Johnson har formulerat Mouffes bruk av Schmitt, men hon har många andra intressanta idéhistoriska och samtidspolitiska fördrag på sin YouTube kanal Political Philosophy (som jag rekommenderar eftersom hon kommenterar nästan alla teman och tänkare som jag valt att ta upp i denna serie – Leo Strauss, Patrick Deneen, kommunitarism, neokonservatism).

Chantal Mouffe försvarar Schmitts välkända men omstridda begrepp ”det politiska” som han först talade om i ett föredrag 1927. Andra vänstertänkare som använt Schmitt är Jacques Derrida, Toni Negri och Georgio Agamben, men de berörs inte här.

DET POLITISKA

För att förstå och försvara sin stat måste man förstå vem som är dess fiende, ideologiskt och existentiellt menade Schmitt i sin Der Begriff des Politischen (1932) och med Leo Strauss utförliga kommentarer.

Denna agonistik, dvs öppen, ärlig konflikt från grekiskans agon (konflikt, strid), för att tala med Chantal Mouffe, är tydligt förklarad i Schmitts polemiska och lärda skrift och refereras här för att förstå hans kritik av liberala demokratin.

Var det något Schmitt föraktade, så var det prat utan handling och ständiga intellektuella diskussioner mellan liberaler. Det politiska kräver strid, även inpå livet, inte prat. Att skjuta upp alla beslut till kommittéer är att missförstå det politiska allvaret.

Genom att inse vem som är fiende blir man varse vilka personer som ingår i ens grupp och dess handlingsalternativ. Fienden är aldrig en individs fiende utan gruppens. Fiendskap i denna mening är politiskt och existentiellt. Fienden vill utplåna den grupp och den livsstil man tillhör och vice versa.

Den liberalism Schmitt kritiserar är inte den liberala politiska inriktningen vi haft i Västvärlden sedan 1800-talets slut. Schmitt och Leo Strauss vill ifrågasätta mycket av det moderna Upplysningsprojektet sedan 1600-talet: den liberala västerländska individualismen och de universella mänskliga rättigheterna. Inte populärt men realistiska tankar som återkommit till exempel hos historikern Lars Trägårdh.

Den tolerans av skilda ideologiska uppfattningar som liberalismen utlovade var för Schmitt en utopi. Att kunna på allvar och med övertygelse gräla hett om politik (tidigare om religion) för att sedan respektera sin meningsmotståndare och gå till puben tillsammans är otänkbart. Denna toleranta relativism bevisar liberalismens ytlighet, där en tycker si, en annan så. Tracy Strong beskriver dilemmat i förordet till den engelska översättningen av skriften om begreppet om det politiska:

“Om en liberal är en person som inte ens kan försvara sin egen sida i en diskussion, är en liberal också en person som /…/ om man frågar ”Kristus eller Barabbas?” [svarar] med ett förslag om att ajournera eller tillsätta en utredningskommitté”, (Strong i förordet till Schmitt, The Concept of the Political, 1996, s. XVI)

Denna liberala fantasi, där extrema åsikter kan samexistera, är farlig. Den döljer de fundamentala skillnader som olika grupper har till dess några extrema muslimer kapar några plan och kör in i skyskrapor eller några identitetspolitiska extremister startar gatustrider, välter statyer, plundrar och slåss med oskyldiga förbipasserande.

Åttioåtta människoliv har spillts i politiska terrorattentat i Sverige, Norge och Danmark sedan 2010, de flesta oskyldiga, men två terrorister dödades: i Stockholm 2010 av en självutlöst bomb och i Köpenhamn 2016 av polis. Två mördare, Anders Behring Breivik och Rakhmat Akilov, dömdes till livstids fängelse, och utvisning i uzbeken Rakhmat Akilovs fall. Iraniern Zaniar Matapour, som dödade två homosexuella i Oslo 2022, ska förvaras inom rättpsykiatrin. Alla fyra mördare hade psykiska problem och led av vanföreställningar om islam och Västerlandet.

Har dessa fruktansvärds dåd påverkat de loja skandinaverna i vilja att försvara sina länder och sina liv? Knappast. Åren som följde efter Utøya fortsatte islamiseringen och massinvandringen till Norge. Att agera mot dessa samhällsförändringar ansågs suspekt där som i Sverige fram till regeringsbytet 2022. Bara danskarna har agerat tidigt och då från en realistisk socialdemokrati med stöd av Dansk Folkeparti.

Välfärden har lett till apati bland de nordeuropeiska befolkningarna och de inre motsättningar som islam och invandring framkallat har inte kunnat väcka dem. Medierna sköljer över oss med skräckbilder om hur mycket värre det är utanför Norden, så att vi ska nöja oss. Radikala islamister trivs här uppe och kommer därför inte attackera oss. De får bidrag och lämnas i fred av säkerhetspolisen.

Nordborna vill leva under en liberal konsensus där inga motsättningar existerar, i alla fall inga som kan leda till våld och till och med döden för oskyldiga medborgare ute på shopping, på kulturevent eller på ungdomsläger. Men våldet ligger latent i våra samhällen. Den norske statsvetaren Asle Toje, som besökte Göteborg, Malmö och andra storstäder i Europa och rapporterade i Rødt, hvitt & blått (2012), upptäckte invandrarnas aggressivitet och européernas underkastelse, som på tio år har blivit alltmer synliga tecken på välfärdsapati.

Skandinaver är generellt sett handlingsinriktade, kanske beroende på vårt hårda klimat, och vi har byggt stabila välfärdssystem som vi trivs med, men som gjort oss handlingsförlamade. Vi röstar i val och gillar i sociala medier, men agerar inte längre som förr genom att organisera oss i folkrörelser och ta strid för våra ideal.

Antagligen kommer de stora demografiska förändringar med lägre nativitet för ljusa och högre för mörkhyade nordbor avgöra hur Norden ser ut inom en generation. Kommer de ”nya skandinaverna” anamma välfärdssystemen som vi gjort? Den frågan avgör allt.

Den borgerlige debattören Patrik Engellau skrev om Hobbes statsteori och myten om Leviatan i september 2020 på webbmagasinet Det Goda Samhället.

En återgång till den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes analys av vad en stat måste bestå av för att undvika ett allas krig mot alla, en suverän, kan ge några ledtrådar till vad Schmitt är ute efter menade Engellau.

Hobbes var klarsynt nog att förstå behovet av en suverän – stat, kung, president, regering- som i exceptionella sammanhang kan handla utan hänsyn till normer, lagar, konstitutioner.

Men senare tiders liberala tänkare har velat göra sig av med en suverän med oinskränkt makt. Några kriser ska aldrig rubba respekten för mänskliga rättigheter och grundlagar. Schmitt såg detta som naivt eftersom det är orealistisk och inte i linje med människans natur. Särskilt i den fallerande Weimarrepubliken där han befann sig.

Leo Strauss skrev till Schmitt i början av 1930-talet (i engelsk översättning av Heinrich Meiers bok Carl Schmitt and Leo Strauss, s. 125):

”Därför att människan till sin natur är ond behöver hon behärskas. Men herravälde kan etableras, det vill säga människor kan endast förenas i en enhet mot – mot andra människor. Varje sammanslutning av människor är med nödvändighet en separation från andra människor … det politiska som sålunda förstås är inte den konstituerande principen för staten, ordningen, utan ett tillstånd för staten.”

Carl Schmitt menade att liberaler undvek inte bara att ta strid och utse fiender till sin ideologi utan undvek politik överhuvudtaget genom att ständigt diskutera och tro på rationella övertygelser genom att vädja till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft och till en övertro på teknik och vetenskap, en kritik som Schmitt delade inte bara med Martin Heidegger och Nietzsche utan även med vänsterradikalen, den litteräre marxistiske ungraren György Lukács.

Deras kritik av teknifiering inspirerades av deras lärare, sociologen Max Weber, vid vars seminarier och kurser både Schmitt och Strauss deltog i under 1910- och 20-talen.

Schmitt attackerade inte bara teknikoptimistiska liberaler utan även liknande drag i marxismen. Se Schmitts (och marxisten Georg Lukács) kritik av modernitet och teknologi:

”Den moderna kapitalistens världsbild är densamma som den industriproletärens, som om den ene vore tvillingbror till den andre. Således är de överens när de kämpar sida vid sida för ekonomiskt tänkande. I den mån socialismen har blivit religionen för storstädernas industriproletariat, ställer den en fantastisk mekanism mot den kapitalistiska världens … Storindustrimannen har inget annat ideal än Lenins – en ‘elektrifierad jord’. De är i huvudsak oense om den korrekta elektrifieringsmetoden. Amerikanska finansmän och ryska bolsjeviker befinner sig i en gemensam kamp för ekonomiskt tänkande.”

(Schmitt citerad av John McCormick, Carl Schmitt’s critique of liberalism (1997), s. 60)

Hur mycket Schmitts och Lukács aversion mot teknifiering och alienation var värda när den ene lät sig dras med i den nationalsocialistiska statskapitalistiska hyllningen till just teknik, särskilt militär, och den andre till sovjetrysk avhumanisering och dyrkande av samma teknik, särskilt industriell, är värd att studera.

Båda av de totalitära systemen hyllade manlighet, rationalitet och teknik, Auschwitz och Gulag. Båda systemen satte massor framför individer och humanism och båda avskydde den konstnärliga modernismen, som marxisterna Brecht och Benjamin konstaterade sorgset, se kap 3 i Ingemar Karlsson och Arne Ruths bok om Nazi-Tysklands estetik, Samhället som teater (1983).

Schmittkännaren Ellen Kennedy skrev 1988 (citerad i den svenska vänstertidskriften Res Publica, 1993, redigerad av Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren) att:

”Schmitts ‘Der Begriff des Politischen’ är i sista hand ett rungande ‘Nej!’ till den liberala världens anda, till den kapitalistiska tidsålderns anda, till maskinen, massmänniskan och konsumtionsmentaliteten – till hela den politik som sätter sin lit till en neutralisering av anden genom dess reducering till materialism”.

Med detta är vi över på den text om avpolitisering som Schmitt lade till 1932 när han återutgav ut skriften om det politiska som begrepp, där han tog upp just ”Neutraliseringens och avpolitiseringens tidsålder” (finns med i svenska utgåvan). I tillägg till liberalismens vilja att avföra allvarliga politiska tvisteämnen till frågor om teknik och värdeneutrala beslut.

NEUTRALISERING OCH AVPOLITISERING

Avpolitisering och att se samhällsfrågor som tekniska, dvs klassisk ideologi inom svensk social ingenjörskonst, är farligt ansåg Schmitt. Idag existerar vissa politiska frågor inte alls i den offentliga debatten utan de hänförs till experter och forskare inom juridik, ekonomi och förvaltning, eller medicin som i pandemin. Den s.k. högerpopulistiska, och ofta kallad ”illiberala” vågen efter millennieskiftet, vänder sig mot detta expertvälde.

Migrationsfrågan är det tydligaste exemplet men även frågor om abort, feminism, kulturella gemenskaper. Svenska politiker kan hänvisa till EU eller FN om de vill. Ett expertvälde gynnas av att liberaler vill avpolitisera samhällsdebatter så att de inte handlar om något väsentligt. I USA som i Sverige och Europa finns (med undantag för Polen t.o.m. 2023, Italien och Ungern) i praktiken inga etablissemangskritiska alternativ till välfärdsstatlig liberalism, bara skilda grader.

Statsvetaren Jon Wittrock skriver om detta i en rapport och om demoniseringen av Sverigedemokraterna som ett exempel på fiendskap som etablissemanget gärna upprätthåller.

Nietzsches diktum “Gud är död” 50 år tidigare visade för tyska konservativa som Carl Schmitt att det vakuum som uppstått när kristendomen försvunnit i och med Upplysningen och naturvetenskapen kunde inte ersättas av krass materialism och ovilja att engagera sig i samhället. Behovet av ett moraliskt mål försvann inte även om den sekulära liberala kapitalistiska demokratin utlovade det. Att förneka kulturell identitet, religion, tro på högre mål är att förneka människor vad som gör dem till människor.

Liberaler vill gärna bortse från dessa mänskliga sidor eftersom de har bland annat lett till blodiga religionsstrider i Europa. Därmed har allt tal om nation, folk, etnicitet och historiskt-kulturella gemenskaper och symboler ifrågasattas av liberaler som hellre tyr sig till en teknisk avancerad förment värdeneutral stat.

Jag ska återkomma till detta tema då jag berör kommunitarism, särskilt den katolske marxistiske filosofen Alasdair MacIntyres analys av det nihilistiska Europa.

Schmitt har i sin kronologi liknande analyser som Max Weber, och senare Macintyre, men han utgår från att varje sekel har försökt etablera ett neutralt område, fritt från strider:

1500-talet, teologi

1600-talet, metafysik

1700-talet, moral

1800-talet, ekonomi

1900-talet, teknik

Schmitt skrev, ”Att dagens utbredda tro på tekniken är så påtaglig beror enbart på att man en gång för alla trodde sig ha funnit det absolut neutrala området i tekniken. Ingenting framstår som mer neutralt än tekniken, den gagnar alla. Radiomediet kan användas för alla slags nyheter och postväsendet levererar försändelser oavsett innehåll eftersom dess teknik inte kan tillhandahålla några kriterier för hur försändelserna ska värderas. Till skillnad från teologiska, metafysiska, moraliska och till och med ekonomiska frågor som kan debatteras i all evighet, vilar det något välgörande sakligt över tekniska problem” (Det politiska som begrepp, s. 107).

Sedan 1971 har västvärldens politiska tänkare brottats med den amerikanske socialliberalen John Rawls som förespråkar en individualistiskt grundad välfärdsstat. Medborgarna förväntades inte ha några särskilda preferenser andra än att de sämsta skulle tjäna på det system som valdes. Med tiden fick Rawls kritik från bland andra kommunitarister som Michael Sandel, och han ändrade sin teori till att inkludera vissa fundamentala demokratiska värden. Men hans utgångspunkt var att alla medborgare inte behövde vara ense om ideologi, religion, transcendenta värderingar.

Jag skrev om Rawls förflyttning mot mer ”tjocka” gemensamma värderingar från ”tunna” individuella i min text i Zenit 1991. Ellen Kennedy nämner samma utveckling från avpolitisering till politisering i introduktionen till sin Schmittbok, 2004. Även Richard Rorty noterade Rawls positionsförändring, se hans text i Res Publica 1996 (omtryckt i min antologi Kommunitarism, 2013).

ISLAM

För Carl Schmitt producerade liberalismen svaga samhällen utan identitet med apatiska medborgare och därför utan motståndskraft mot starkare angripare. Detta går igen i Västvärldens nutida vekhet inför islam, dess islamofili och underkastelse. Idag står inte Väst knappt för något alls, som bland andra Douglas Murray kommenterat.

Schmitt nämner muslimer apropå Bibelns uppmaning i Matteus 5:44 att den kristne ska älska sina fiender (diligite inimicos vestros, inte diligate hostes vesteros) att det inte var fråga om fiender (hostes) utan ovänner (inimicos). Riktiga fiender, politiska fiender som vill döda en, går inte att älska:

”Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam i stället för att försvara det. Man måste inte hata den politiska fienden personligen, for det är bara i den privata sfären som det är meningsfullt att älska sin ‘fiende’, dvs. sin motståndare. Detta bibelställe handlar lika lite om den politiska motsättningen som det försöker upphäva motsättningen mellan exempelvis gott och ont, eller vackert och fult. Framför allt innebär det inte att man ska älska och hjälpa sitt eget folks fiender ”(Det politiska som begrepp, s. 49).

Han skrev i liknande termer om religiösa krigsförare som dagens islamister:

«Ett religiöst samfund som för krig mot medlemmar av andra religiösa samfund eller deltar i andra krig är förutom ett religiöst samfund också en politisk enhet» (s. 56).

Västvärldens inre fiender i form av radikala muslimer kan samla sig och attackera sina motståndare, vilket några dystopiska framtidsromaner nyligen skildrat (av Michel Houellebecqs Underkastelse, Alexander Koistinens Skymning över Europa, Erik Lewins Operation Saif och i min egen Framtidsmannen . Dock kan en beredd stat med beredda medborgare försvara sig, om den vill och kan handla i akuta lägen.

”Ett folk med en politisk existens kan alltså inte undandra sig ansvaret att i förekommande fall själv skilja på vän och fiende/…/ Det vore enfaldigt att tro att ett värnlöst folk bara har vänner och rena galenskapen att räkna med att fienden ska låta sig bevekas av avsaknaden av motstånd. /…/När ett folk förlorar kraften eller viljan att hålla sig kvar i den politiska sfären försvinner inte det politiska från världen. Det enda som försvinner är ett svagt folk” (op cit, s. 68 och 71.)

Osama bin Ladin skulle förstå Carl Schmitt, liksom dagens ledare i Kina gör, och båda förakta naiva liberaler. Båda skulle förakta liberalismens ovilja att ta ansvar på liv och död och att tillåta medborgare att inte engagera sig politiskt. Konsumtion och underhållning är två fiender till att ta politiskt ansvar på allvar. Liberalismens fokus på individuell tillfredsställelse leder till dess undergång.

UNDANTAGSTILLSTÅNDET

Ett annat begrepp som Schmitt använde mot liberaler var undantagstillståndet som ett politiskt redskap att ta till i situationer som rådde under Weimarrepublikens kaos.

Minns att Tyskland hade inte bara drabbades av världsdepressionen 1929 utan hade en egen 1923 med inflation av Zimbabwes kaliber då folk betalade brödlimpor med miljoner. Samtidigt invaderade Frankrike och Belgien Ruhrområdet eftersom den tyska valutan inte kunde betala det enorma krigsskadestånd man lovat i Versailles 1919.

Weimarrepubliken 1919–1933 kan sammanfattas på följande sätt: 15 partier i Reichstag, 14 statsministrar, fyra presidenter, flertal kuppförsök, socialistiska maktövertaganden i städer och landsdelar – inte konstigt att Carl Schmitt formulerande i sin Politische Theologie från 1922:

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt driver tesen att rätten inte vilar på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme som måste tänkas och förberedas, se konstitutionsjuristen Ernst-Wolfgang Böckenfördes efterord till den svenska upplagan av Det politiska som begrepp.

Den som kan besluta och med makt genomföra beslutet vinner, oavsett. Hobbes och Machiavelli förstod detta. Under Weimarrepublikens kaos diskuterade riksdagsmännen och ministrarna mer än de handlade. Något Ausnahmezustand infördes inte.

I Sverige fick regeringen en migrationskris på halsen 2015 och ingrep när samhällskollapsen var nära. Samma sak under pandemin, vilket de svenska politiska kommentatorerna Per Gudmundson (”Återupprätta nattväktarstaten”, Timbros Smedjan) och Göran Eriksson (SvD, juli 2020) noterat.

Eriksson skrev att pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt. Juristen Richard Sannerholms kritik i boken Rättsstaten Sverige (2020) av hur svenska regeringar hanterat kriser visar dock på betydande handfallenhet.

Hobbes analys av det bibliska monstret Leviathan som den starka statsmakt som kan hålla folk (som våra förortsklaner) från att slå ihjäl varandra är en teori om suveränen, en kung, en despot, en kardinal, en regering, en furste, en klanhövding. Suveränen är den instans eller person som inkarnerar ett folks eller ett lands överlevnadsförmåga. Behövs ett undantagstillstånd är det suveränen som ska besluta om det.

Dagens politiker skäms för att beröra statens våldsmonopol och makt att ingripa noterade Gudmundson ovan. I stället för att upprätthålla statens kärnuppgifter, nattväktarstaten, ägnar de sig åt de minst relevanta uppgifterna. Dvs. den svenska ofantliga offentliga sektorn gör allt den inte ska (lägger sig i barnpassning och restaurangrökning) och inte det den måste klara av (upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet).

Liberaler tenderar till att ignorera undantag till förmån för det normala. Men för Schmitt (utifrån Sören Kierkegaard) så avslöjar undantaget till normala, en syn han delade med marxisten Benjamin i hans Kritik av våldet 1921. I slutet av proklamationen om undantagstillståndet citerar Schmitt dansken Kierkegaard:

”Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna: det finns undantag. Kan man inte förklara dem kan man inte heller förklara det allmänna” (Res Publica, 1993).

Undantagstillstånd kan införas av en suverän, en tillfällig diktator enligt mönster från den romerska senaten som satt högst sex månader. Schmitt påpekade detta i sin bok Die Diktatur 1921, utifrån Machiavelli.

En diktatorisk ”kommissarie” i antikens Rom var inte samma sak som en kommunistisk permanent diktator (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Kim il Sung) under 1900-talet, vars motiv var att införa ett nytt statsskick, medan det romerska var att återupprätta ett statsskick genom tillfällig diktatur, något som Julius Caesar dock inte brydde sig om.

Men genom att inte förutse behovet av den tillfällig diktator stod den liberala demokratin, som i Weimar, öppen för kupper från vänster och höger, vilket skedde 1918–1923 (sovjetrepublik i Bayern 1918, det kommunistiska Spartakist-upproret då Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades i Berlin 1919, högerns Kappkupp i Berlin 1920 och Hitlers ölhallskupp i München 1923). Schmitt hann dock utveckla sin syn på diktatur från en välvilja mot tillfällig diktatur i antik stil 1921 till en mer positiv syn på auktoritärt presidentstyre redan 1922.

HOMOGENITET OCH DEMOKRATI

När Schmitt under 1920-talet kritiserar den parlamentariska demokratin, diskuterar han demokratin i termer av en gemensam identitet mellan styrande och styrda, en förståelse som öppnar för många möjligheter bortom parlamentarismen.

Hans tanke var att val inte alltid kan skapa en bestämd folkvilja, dels om en knapp majoritet på 51 % ska styra över 49 %, dels om beslut kompromissas bort genom byråkratiska mekanismer och dolda diskussioner bortom folkets insyn. Vissa av Schmitts insikter om den liberala demokratins brister har återkommit på senare år, till exempel i libertarianen Jason Brennans skepsis.

Men även själva systemet med liberalism som ett valt parlament var inte alltid demokratiskt menade Schmitt. Han såg en motsättning mellan just liberalism och demokrati. För att verklig demokrati ska råda, måste ett folkstyre och folket vara homogena, av samma slag. De särintressen som politiska partier representerar och vars önskningar ska generera beslut kan gå folket emot. Splittring, individualism, grupplojaliteter – allt detta kan gå emot den identitet som Schmitt anser måste finnas mellan de styrande och de styrda.

”Hur mycket mångfald tål demokratin” undrade statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i sin avhandling med samma titel i Göteborg 2009. Jon Wittrock tar upp Schmitts begrepp i samband med aktuella diskussioner om migration, bristande tilltro till demokratin och teknokrati.

Carl Schmitt har fler kritiska synpunkter på den liberala demokratin än vad detta utrymme medger. För en sammanfattning om varför Schmitts tankar är relevanta idag är introduktionen till den svensk-finska antologin Constituent Power, Arvidsson et al, 2020, användbar, särskilt för juridiska perspektiv.

Paradoxalt nog så skrev alltså den antisemitiske högerradikale tyske juristen Carl Schmitt ett rekommendationsbrev för juden Leo Strauss, samma år som Schmitt övervägde att gå in i nazistpartiet. Inte nog med att Strauss var ortodox jude och övertygad sionist, han arbetade för flera judiska institutioner i Tyskland.

Vidare, det stipendium som Schmitt rekommenderade Strauss till kom från Rockefeller Foundation, vilken är en marknadsliberal och prokapitalistisk representant från det USA som Schmitt bekämpade.

Schmitt skrev aldrig något negativt om Strauss utan använde tvärtom hans kommenterar till sin skrift om det politiska i senare upplagor, dock utan att nämna hans namn.

Den tyske filosofiprofessorn Heinrich Meier går in i detalj i flera böcker på dessa kommenterar där Strauss visar att Schmitt inte tillräckligt tagit avstånd från liberalismen. Juden Strauss korrigerar nazistmedlöparen Schmitts kritik av deras gemensamma fiende, den naiva oreflekterade liberalismen. Det är en märklig kombination.

Nästa avsnitt handlar omLeo Strauss

Liberalismens kritiker 1920-2020: Del 1 – Introduktion

Mitt manus om liberalismens kritiker kommer nu publiceras i rask takt under december 2024. Håll till godo!

***

Introduktion

Liberaler är naiva och okunniga. De ser inte verkligheten som den är utan som de vill den ska vara. Därför är den ohållbar och därför är majoriteten av jordens befolkning inte liberaler.

Men liberaler lyckades övertyga västerlänningar under 1900-talet om att liberal ideologi faktiskt fungerade och det gjorde den under några decennier innan den brakade ihop runt millennieskiftet.

Sedan dess har vi levt i en post-liberal era med politiska idéer och rörelser som öppet tar avstånd från den härskande liberala klassen. Det har inte hänt på 100 år. Därför startar denna bok runt 1920.

Boken består av beskrivningar av ett 20-tal tänkare och idéströmningar som alla är kritiska till liberalismen. Vissa är konservativa, andra skeptiska liberaler. Jag har träffat några av dem, artiga och intelligenta män som förtjänar att bli lästa och diskuterade även i Sverige. Den mest lysande stjärnan, britten Douglas Murray, har nu flera böcker ute på svenska.

Om man vill läsa ett försvar av liberalismen kan Stephen Holmes The Anatomy of Antiliberalism (1993) rekommenderas, en bok som behandlar flera av de kritiker som förekommer här.

I Sverige har Svante Nycander och Johan Norberg skrivit om den internationella och svenska liberalismens idéhistoria. Samtidigt har tidskriften Liberal Debatt gett ut bland andra Per Svenssons Därför hatar alla liberaler och Gina Gustavssons Det öppna sinnelaget 2023. Den liberala politikern Christer Nylanders Den besvärliga friheten (2023) kan också nämnas.

Om jag ska rekommendera några böcker i min lista blir det Paul Gottfrieds Against liberalism och Thomas Franks Listen, liberal! En konservativ och en vänsterliberal, både rätt eniga om liberalismens brister. Den ena, en tung akademisk genomgång och den andra, en flyhänt skriven polemik mot Clintons, Obama och den liberala eliten i USA.

Intresset för liberalismens brister har ökat sedan millennieskiftet eftersom dessa blivit uppenbara för många väljare i västvärlden, men kritiska tänkare har knappast hörts av, vilket denna genomgång ska råda bot på.

De flesta av inläggen har tidigare publicerats på denna blogg och på Bulletin men redigerats inför denna sammanställning.

Nästa avsnitt handlar om den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt.

Bromma-Frillesås, 2021–2024

Jan Sjunnesson

Bättre offentlig informationspolicy för att stötta samhällsdebatten

Vi i föreningen Medborgarperspektiv.se är personer med borgerliga perspektiv som vill delta i samhällsdebatten. Detta gör vi bl.a. genom att skicka ut texter med olika tankar och förslag till opinionsbildare.

Vid flera tillfällen har vi i vår verksamhet önskat hjälp och svar från offentlig sektor:

  • veta hur mycket Stockholm stad tjänar på parkeringsfällor som är en del i stadens inkomst på hundratals miljoner för felparkeringar
  • Kontrollräkning av valanalys över hur röster fördelat sig på olika kategorier såsom hur invandrarröster påverkade valet 2022
  • svar på petition att public service som en av sitt åtagande att vara opartisk och saklig ska sluta med att sätta negativa epitet på politiska personer eller organisationer som man inte gillar såsom epitet högerextrem. Något svar på petitionen har inte inkommit trots att petitionen skickades till alla beslutande organ i och runt public service. Arrogant med tanke på att vi i föreningen är tjugo personer som lägger ner avsevärd tid på att följa och delta i samhällsdebatten.
  • En fråga har också ställts till tillsynsmyndigheten Mediemyndigheten och ägaren Förvaltningsstiftelsen till public service huruvida de har agerat över den obalans i förtroende mellan borgerliga tittare och deras lägre förtroende visavi de som röstar vänster. Obalansen har existerat i decennier. Mediemyndigheten hänvisade då till en pågående utredning om public services framtid. Förvaltningsstiftelsen svarade inte trots påstötningar.

Vi föreslår nu att offentliga verksamheter, myndigheter såväl som bolag ska gå in för att stödja samhällsdebatten. På samma sätt som man har policies för jämställdhet och hållbarhet kan man ha en policy för att se till att vital information når samhällsdebattörer:

  • ”vi stödjer samhällsdebatten med information” borde man frankt deklarera på sina webbsidor

Det är uppenbart av våra exempel men även av Tryckfrihetsförordningen som definierar offentlighetsprincipen att nuvarande status inte räcker för att stödja samhällsdebatten. I förordningen står det i 2 kap. 1 §:

”Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar”.

Nyckelbegreppet är allmänna handlingar. Begreppet var inte relevant för våra fyra exempel. Det gör offentlighetsprincipen bestående av tryckfrihetsförordningen ganska så tandlös. Bevisligen skulle man också kunna säga eftersom vi inte har fått något svar.

Tveksamt också om Stockholm stad har ett dataregister som visar vilka adresser/ställen som genererar flest P-böter, dvs det saknas en allmän handling kring detta. De andra exemplen är ju dels en begäran om kontroll av beräkningar som gjorts kring valet 2022 och dels krav på svar om public service tänkte upphöra med att sätta negativa epitet på personer och organisationer som de uppenbarligen tycker är kontroversiella.

Slutligen ville vi veta vad public service avser att göra för att rätta till obalansen i förtroende mellan borgerliga och röda tittare och lyssnare.

Även förvaltningslagen kommer in här med sitt krav på att myndigheter ska vara serviceinriktade. Som vi ser det är det endast Mediemyndigheten i våra exempel som faller under denna lag. En JO-anmälan har gjorts över att svar ej har getts dock inte för Stockholm stad och P-böterna, ej heller för Statistiska Centralbyrån för vägran att kontrollera vår valanalys, ej heller för public service som vägrar svara på våra framställningar. Dessa är inte myndigheter.

Vår önskan är nu att offentliga verksamheter inför en informationspolicy för främjande av samhällsdebatten.

En allmän positiv inställning från myndigheter och annan offentlig verksamhet att hjälpa personer och organisationer med samhällsinformation för samhällsdebatten kommer att göra debatten betydligt mer stringent samt mer omfångsrik. Med tillgång till fakta och information ökar de politiska förslagen.

Man kan diskutera om policyn borde vara obligatorisk. Vi förordar ett införande på frivillig väg. Blir det en torftig uppslutning kan riksdagen kräva ett införande.

Under resans gång får det också utkristallisera sig vad som är rimliga insatser från offentlig sektor och vilken information som är lämplig att sprida ut till omvärlden. Ett råd bör finnas på någon lämplig myndighet med uppgift att precisera policyn allteftersom erfarenheter vinns.

Hjälpen ska vara kostnadsfri.

Om man räknar med den lokala samhällsdebatten uppskattar vi att det handlar om några tusen individer (och organisationer) som skulle kunna komma att belasta offentlig sektor med önskan om information och fakta. Det borde offentlig sektor mäkta med.

Med en informationspolicy för offentlig verksamhet att stödja samhällsdebatten skulle Sverige få en vitalare samhällsdebatt.

Förslaget exploaterar, till låg kostnad, den potential som finns inneboende i offentlig sektor när det gäller information och möjlighet att serva samhällsdebatten.

Offentlig sektor får helt enkelt anstränga sig lite för att göra nytta i samhällsdebatten.

 

Föreningen Medborgarperspektiv.se
Skribent
Åke Thunström (ordf)

20241106

 https://www.medborgarpolitik.nu/category/lobbying/

Mitt pensionärsliv – i Bulletin

Vad pensionen innebär är olika för olika människor, men för Jan Sjunnesson innebär det bland annat arbete i äldreomsorgen och i skolan.

Han tampas med myror, möss, dagens ungdom, märkliga adresser och ännu märkligare dialekter. Men som tur är finns det tid att dricka kaffe och begrunda finländska knivslagsmål.

Läs mer i Bulletin eller nedan

 

”Förra året gick jag i pension, 65 år. Sedan dess har jag drygat ut den magra ersättningen med arbete inom äldreomsorg och skola. Att skriva texter som denna har aldrig varit lönsamt.

Men jag arbetar gärna inom hemtjänsten här i Halland och far upp till Göteborg som lärarvikarie i alla ämnen på alla stadier inklusive förskoleklass. Att se elever, lärare, undersköterskor, sjuklingar och mer utslitna pensionärer än jag ger mig blickar in i en relativt välfungerade offentlig sektor, åtminstone på västkusten.

Folk gör vad de ska, vilket inte alla elever gör oavsett bakgrund och driftsform, för det mesta och jag tycker ibland att debattörer och folk på sociala medier gnäller för mycket. Det gäller givetvis även mig som ofta bidrar till svartmålning.

Men så åker jag ut till någon gård inåt landet där en gumma behöver hjälp. Hon har en myrstack i köket men klarade den förra i vardagsrummet med ättika. Vi rycker ut i de flesta fall men går bet på myror. Möss däremot går an. Lyfte ut en halvdöd mus med sopskyffeln härom veckan. Ägaren skyllde på kattan.

En sak som dock bör målas i mörkaste färger, särskilt nu på hösten, är adresser som inte har utsatta nummer på sina hus eller brevlådor. Att irra runt med klent stöd i Google Maps kl. 20 till någon ny vårdbehövande bland buskage på oasfalterade vägstumpar är inte vad vi i hemtjänsten behöver, inte heller räddningstjänsten. Det borde finnas en lag på att alla adresser ska vara utmärkta med ett nummer synligt, och helst belyst. ChatGPT svarar mig att det finns en sådan lag, men att det är upp till kommun. Och förvirrade och snåla husägare vill jag tillägga.

I slutet av juni 1976 återvände jag till Uppsala efter ett år i USA som utbytesstudent. Av en slump fick jag ett sommarjobb som hemsamarit i den nu beryktade förorten Gottsunda. Lagade mat, handlade, städade och fikade. Idag gör vi bara det sista, vi i kommunal hemtjänst.

Jag brukar säga att vi har betalt för att åka runt och dricka kaffe. Men ute i gårdarna talar de gamle dialekt, så konversation kan bli krånglig.

Min halländska fästmö ger mig beröm ibland: Du är ett gohälligt gubbatroll kan hon säga eller att jag är illa granner. På halländska kan jag svara att hon är en illa granner däga. Illa betyder alltså mycket och däga flicka. Vad granner och gohälligt betyder förbjuder min blygsamhet mig att förtälja.

Eller att något är keligt. Vädret, som ofta är mulet, blåsigt och regnigt här vid kusten, kan vara tjeligt, alltså inte bra, trist. Man kan vara tje också, ungefär uttråkad.

På mitt första riktiga jobb, hemsamarit i Gottsunda, mötte jag många socialfall som man sa om de finska och svenska alkoholister som inte kunde sköta sig och sin bostad. Några år senare när jag arbetade på en landsortstidning och skulle skriva om brott så kom jag över ett intressant faktum: Utlänningar var överrepresenterade i brottsstatistiken.

Jag ringde upp den legendariske brottsstatistikern Jan Ahlberg som satt på BRÅ i centrala Stockholm. Själv var jag en sommarvikarie på Karlskoga Tidning. Han svarade mig men jag fick lova att inte citera honom:

-Den stora anledningen till att utlänningar begår fler brott än svenskar är att finska män i berusat tillstånd slåss med andra finska berusade män. Ofta med kniv.

Jag tackade och knackade ned två matsedlar, murvelslang för manussidor, på min Facit skrivmaskin, lämnade för sättning och kunde sedan slå upp morgonens tidning med detta allom bekanta faktum.”

 

 

 

Tre liberaler misstror liberalismen och förstår om Trump vinner – i Bulletin

I Arkansas 1976 som utbytesstudent

Tre liberala författare skrev självkritiska böcker 2016- 2019 om varför västerlänningar, och Demokratiska väljare i synnerhet, tappat tron på liberalismen. Jag tar upp deras studier i Bulletin idag.

”Oavsett vem som vinner på imorgon tisdag 5 nov 2024 har de amerikanska liberalerna inom båda partier och i etablissemanget insett att loppet är kört. Tre liberala författare kom till samma slutsats från 2016.

Journalisten och historikern Thomas Frank är en ovanlig kritiker av den amerikanska liberalismen. I sin Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) gick han till storms mot samma liberala övre medelklass som Donald Trump, Bernie Sanders och högerpopulister angripit, men Frank gjorde det från en arbetarklassvänster. Han är vad man skulle kunna kalla en vänsterpopulist.

Jag såg honom själv på Kulturhuset i Stockholm 2017 och greps av hans kvickheter och kunskaper, som Ronie Berggren och jag poddade om.

Frank ser den rådande etablerade liberalismen i USA, särskilt på dess vänsterliberala öst- och västkuster, som ett elitfenomen, uppburet av 1968 års radikaler. Demokraterna lämnade, enligt honom, arbetarna på 1970-talet och har sedan dess vunnit mark bland storstadsliberaler, tjänstemän och kvinnor, precis som socialdemokrater och vänster gjort i Europa. Medan medelinkomster bland lågavlönade sjönk.

Från 1930-talet till 1980 steg lönerna för 90 % av befolkningen. Men från 1997, Demokraten Bill Clintons sista år, till idag har inga tillväxtökningar gått till denna majoritet. De rika har dock blivit rikare. Barack Obama pratade mycket men gjorde inget, menar Frank. Han skyller i första hand på Republikanerna, men menar att Demokraterna svikit sina egna vanliga medelklassväljare som inte har universitetsutbildning, precis som de svikit arbetarklassen.

Båda partier har lierat sig med en global socialliberal elit, i valet 2016 representerad av Hillary Clinton, men också av alla tidigare Demokratiska presidenter och presidentkandidater sedan George McGovern 1972.

Taktiken sedan dess har varit att vinna i båda lägren, vita, radikala medelklassväljare (1968-generationen, idag woke) och traditionell arbetarklass. Frank menar att klasskillnaderna dem emellan är viktigare än deras åsikter. Medelklassväljarna var ointresserade och inte berörda av ekonomisk ojämlikhet.

En rådgivare till president Jimmy Carter, Alfred Kahn, sade öppet att han gärna såg att lastbilschaufförer och fabriksarbetare i framgångsrika branscher fick det sämre. Carter, president 1976–1980, inledde Demokraternas val av teknokratiska ledare som hellre administrerade kapitalismen än kritiserade och avskaffade den. Ungefär som våra socialdemokrater.

Wall Street, Silicon Walley, globala storföretag och 1968-rebeller inklusive deras barn och barnbarn, enades under 1990-talet bakom Demokraterna menar Thomas Frank, under ihärdigt tal om post-industriellt samhälle byggt på kreativ datorisering (Robert Reichs bok The Work of Nations 1991, Richard Floridas The Rise of the Creative Class, 2002) och nya tjänstearbetare, så kallade ”wired workers” under Internets första boom.

Hans analys av ett tudelat USA med en liberal elit och vanligt folk liknar den konservative sociologen Charles Murray i Coming apart: The state of white America (2012), men Franks vildsinta stil påminner mer om populisten Jim Goads The Redneck Manifesto (1997).  Vill man förstå framväxten av arg populism i USA, vänster och höger, är Frank och Goad de bästa guiderna.

En annan besviken liberal är journalisten och författaren Edward Luce, som 2017 gav ut The Retreat of liberalism, som också är en självkritisk uppgörelse. Luce är en flitig kolumnist vid brittiska Financial Times och har flera framgångsrika fackböcker bakom sig.

Han skriver i sin pessimistiska bok, utgiven efter Donald Trumps seger 2016, att  ”den västerländska liberala demokratin är ännu inte död, men den är mycket närmare kollaps än vi kanske vill tro. Den står inför sin största utmaning sedan andra världskriget”.

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989, men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern. På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary: ”Hennes tondövhet mot medelklassen var nästan rofylld.”

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump. Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, i stället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien med flera länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distanserat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja parti blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som traditionell medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro. Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

De framgångsrika högerpopulisterna, motståndarna till den liberala eliten, har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill. Demokrater liksom socialdemokrater och liberaler i Norden är för stor invandring och generösa förmåner.

Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi.  Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände.

Att dessutom se ned på Trump-väljarna och kalla den deplorables som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande:

”De miljoner som stödde Trump 2016 hade röstat på Barack Obama 2008. Blev de plötsligt bedrövliga, ’deplorables’? En bättre förklaring är att många amerikaner länge har känt sig alienerade från ett etablissemang som rutinmässigt har åsidosatt deras ekonomiska klagomål.”

Dessutom: Demokraterna togs över av unga, upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fri sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa nya republikanska väljare,  ”Reagan Democrats”, var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.

“Västvärldens kris är verklig, strukturell och kommer sannolikt att bestå /…/ liberala eliter kommer att behöva motstå frestelsen att fortsätta med sina bekväma liv och föreställa sig att de gör sin del genom att anmäla sig till en och annan Facebook-protest”

Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna, men inte mer.


James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea utkom 2019 och är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar.  Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.

Traub åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande.  Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterade Traub.

Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner.  Han är själv anställd på New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.

Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045.

Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabela för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Vara fri att lyckas, och misslyckas, betyder mer för amerikaner än för svenskar.

Traub kan gå dock med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här på 1940–50-talen då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge.

Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.

Valutgången 2024 är redan avgjord: Liberalerna förlorade.”

Sedan 2020 har liberalerna Adam Gopnik, Gina Gustavsson, Francis Fukuyama och Christer Nylander skrivit mer eller mindre kritiskt om liberalismens idéer, historia och framtid.

Fler bloggposter om liberalismen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Recension av antologi om konservatism – i Bulletin

Konservatismen är aktuell som tankesystem. Jag recenserar  en ny antologi i Bulletin  

”Att vara konservativ kan ses som ett personlighetsdrag eller en attityd. Man vill inte ändra på något, som när en vänsterpartist vägrar se något problem i en stor offentlig sektor eller med Hamas terrorattack 7 oktober, 2023. Man vill bevara status quo men har ingen konservativ ideologi.

Motsatsen är vad 1700-talstänkaren Edmund Burke förfäktade: en genomtänkt konservativ ideologi för att bevara vad han såg som fientligt, den franska revolutionen 1789.

Hans och andras tankar diskuteras i  Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser (Augusti, 2024), red. Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet med förord av professor emeritus, idéhistorikern Svante Nordin. Burkes tankar formuleras för övrigt klarsynt i boken av statsvetaren Carl Johan Ljungberg och juristen Jakob E:son Söderbaum (författare till Konservatism, 1983 respektive Modern konservatism, 2020).

I 26 bidrag uppdelade i fyra avdelningar – Konservatismens rötter, Nationella konservativa traditioner (i Spanien, Frankrike, Tyskland, Ryssland), Samtida konservativa strömningar, I den konservativa marginalen – skildras alla upptänkliga varianter av konservativt tänkande.

Någon sammanfattning är inte möjlig men huvudfåran  i boken är att konservatismen blivit aktuell i svensk politik och debatt genom misslyckad invandring, osäkert säkerhetspolitiskt läge, ökad överstatlighet och kulturradikalism (både betalda av skattemedel) och större motsättningar mellan stad och land.

Fredrik Sixtensson, fil dr i klassisk grekiska, går först igenom vad de gamla grekerna ansåg. Filosofins grundare, Platons lärare Sokrates, var knappast konservativ utan avrättades för att inte ha respekterat Atens gudar och ha förlett ungdomen. Men han förespråkade dygd och sökande efter visdom, två drag som konservativa gärna framhåller.

Förnuftet skulle hållas i schack av traditionen menade i sin tur Aristoteles. Rationell utan att vara rationalistisk blev den formel för honom och många konservativa tänkare sedan dess. Förnuftet är gott men kan inte gälla överallt och alltid. Andra värden måste balansera upp nyttomässiga och tekniska kalkyler. Kapitalism så väl som välfärdsstatliga åtgärder.

Andra teman är kristna (katolska, ortodoxa, kristdemokratiska), sekulära (av Dan Korn), ja till och med religiöst esoteriska som svensken Tage Lindboms och protofascisten Julius Evolas svärmerier för den traditionella skolan, dit putinisten Alexander Dugin hör men inte nämns (dock i Ben Teitelbaums War for Eternity, 2020).

I detta radikalkonservativa sammanhang ingår Urban Lindströms bidrag om de nazianstrukna tyska tänkarna Oswald Spengler, Ernst Jünger, Carl Schmitt, vilka behandlas välvilligt men begreppet ”konservativa revolutionärer” är suddigt. Dock har det återkommit efter 2010 då högerpopulism, alt right, SD och Trump förs på tal.

Moderaten Jan Ericsons debattinlägg i Bulletin tar upp den tråden:

”Min slutsats är att om inte de traditionella högerpartierna vaknar och inser att de i en rad frågor har tappat bort stora delar av medborgarna och svikit deras önskemål och värderingar så kommer ytterkantshögern att fortsätta växa”.

Därmed simmar vi rätt in i den svenska ankdammen där liberalkonservatism (Catarina Kärkkinen), kulturkonservatism (Lars Anders Johansson), svensk efterkrigskonservatism (Anders Björck), värdekonservatism (Edel Irén Lappin) och den svenska unghögerns socialkonservatism (Tony Gunnarsson) gås igenom. Ofta intresseväckande men läsaren förväntas vara införstådd eller i vart fall positiv till de ideologiska resonemangen.

Ska några bidrag fram hållas blir de Daniel Bergströms två om medeltidens samhällsordning och borgerligheten visavi adeln under 1800-talet och Claes Ryns om den amerikanska konservatismen.

Juristen Daniel Bergströms genomgång av medeltidens konstitutioner där flera maktcentra balanserades. Förebilder fanns sedan Aristoteles ”blandförfattning” av demokrati och oligarki där lagen begränsar den mänskliga makten. Kungen hade sitt ämbete givet av Gud men det hade även baroner, riddare, präster, bönder, hantverkare och alla andra.

Moderniteten tog över denna gudomliga jämviktsordning Systemet ersattes med suveränens makt sedan 1600-talet, enväldig kung eller folkvalt parlament. Bergström funderar hur dagens höger kan vinna makt genom att fortfarande hålla fast vid vissa transcendenta sanningar om kön, kultur, nation med mera.

Hans andra bidrag om hur borgerligheten och adeln växte ihop under 1800-talet trots att de ofta framställts som fiender. Bildningskulturen är gemensam liksom fosterlandskänsla, studentliv och framgång. ”Den arketypiske borgaren är skicklig, anpasslig och statuskänslig. Och som sådan önskar han starkt att kunna identifiera sig med adelsmannen”.

Kvar blir en medelklass bestående av uppkomlingar, traditionell borgarklass, deklasserad adel och karriärister i företag och offentlig sektor, men denna antologi berör inte just medelklassbegreppet vilket är synd eftersom Sverige på många sätt är just medelklassens förlovade land. Svenskar vill för allt i världen inte förknippas med konservatism. 2010 beskrev Svenska Institutet vårt då borgerligt styrda land  med två ledord, ”modernt” och ”progressivt”, vilket de nya Moderaterna tagit till sig.

Statsvetaren Claes Ryn tar sedan upp hur USA under 1900-talet kommit att ses som ett från Europa väsensskilt, liberalt land utan gamla koloniala rötter. Han korrigerar denna bild med hänvisningar till hur grundlagsfäderna utgick från antika statsteorier, men även brittiska rättstraditioner (i Common Law) och kristendom. Att studera på Harvard  var bara möjligt om man behärskade klassisk grekiska fram till 1887.

Den politiske historikern Russell Kirks The Conservative Mind (1953) ändrade bilden av USA som ett enbart liberalt land grundad på naturrätt, individualism och nyttomoral.  Claes Ryn beskriver i kritiska ordalag hur en neokonservativ rörelse sedan 1950 präglat det konservativa lägret i USA och fört bort intellektuella från grundlagsfädernas värderingar och människosyn.

De neokonservativa såg sig som demokratins (imperialistiska) banérförare i världen och Ryn liknar dem vid de franska revolutionära jakobinerna. Reagan och Bush, far och son, gav dem för stort inflytande. I stället vill den katolske svensk-amerikanen Claes Ryn framhåll paleo-konservativa surkart som Paul Gottfried och James Burnham.

Själv är Claes Ryn en trevlig herre som jag mött vid den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han skriver flyhänt men dystert om det land som Sverige alltid tar efter:

”Det som står på spel i USA är inget mindre än det amerikanska konstitutionella styrelsesättet, mera allmän lagens överhöghet, och – här ligger kärnpunkten – hela det tillhörande kulturarvet. Frågan är om den amerikanska konservatismen kan mobilisera tillräcklig visdom, fantasi och energi för att hantera vad som alltmer framstår som en ödesmättad historisk situation”.

Antologin Konservatismer ger en fullödig bild av konservatism idag. Dan Korns ord  om sekulär konservatism om vikten av att inte tro på utopier och att vara godtrogen får avsluta:

”Det sägs ibland att konservatism inte är en ideologi, utan snarare ett tillstånd. Men jag tror att många som hävdar detta omedvetet blandar samman ideologi och utopism. Och om det är något som konservatism avskyr så är det utopism”

”Alla borde vi göra gott, konservativa som andra. Men om man tror enbart gott om sig själv och andra skapar man ett samhälle som snabbt utnyttjas av dem som inte vill oss gott. Det verkligt goda samhället skapas enbart om man utgår från människans ondska och konstruerar reglerna så att vi tvingas lägga band på den sidan av vår natur. Det är konservatism.”

 

 

 

 

Tre märkliga möten om islam och invandring det galna året 2014 – i Bulletin

Tre märkliga möten om det galna året 2014 som jag skriver om i Bulletin idag. Se även bloggpost

2014 var opinionen runt invandring och islam fortfarande inrymd i en trång åsiktskorridor. Jag minns särskilt tre möten som jag deltog i.

Det första var på ABF huset i Stockholm i mars när Researchgruppens Matthias Wåg (grundare av våldsamma AFA, se hans inlägg på SVT Opinion, dömd för olaga intrång på DN 30/11, 1994 med gatstenar och påkar) och Martin Fredriksson (dömd för misshandel med politiskt motiv, något han inte ångrar) mottog hyllningar för att ha fått priset Guldspaden av Grävande Journalister.

De fick priset för att ha avslöjat tusentals anonyma konton på Avpixlat som skrivit nedsättande, dock ej brottsliga kommentarer och publicerat namnen i Expressen 2013. Dessutom filmades besök vid privatpersoner i sitt hem, som den pensionerade docenten Jim Olsson. Han försökte stämma Expressen för förtal men målet avvisades av Svea hovrätt 2017.

Martin Fredriksson har fortsatt med personkontroller hos Robert Aschbergs bolag Piscatus/Acta Publica och vid sidan av sin vänsterextremism varit informatör till Säpo.

De var hjältar i alla ögon, utom hos de få invandringskritiker som vågade höras. Vi tre äldre kritiker som såg deras lyckliga ansikten där på scenen i ABF huset innan de två självutnämnda rättshaveristerna skulle ta tåget till prisutdelningen i Göteborg, satt kvar. Kanske vi applåderade, jag minns inte. Men vi var inte där för att se dömda våldsmän till vänster utan för att kanske utgöra en provokation till nästa evenemang genom att bara sitta still.

Föreningen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa hade meddelat före sitt offentliga möte på ABF huset, en socialdemokratisk förening, att vithyade åhörare inte var välkomna. Vi tre satt kvar, några lätt gråhåriga men med tydligt svenskt utseende. Skulle de tvinga bort oss? I så fall skulle vi knappast kunna försvara oss om våldvänsterns huliganer angrepp oss. Men inget hände.

Föreningens ordförande Yasri Khan tittade stint på oss men vi låtsades om ingenting. Han berättade om islamofobi och hur illa muslimer behandlades. Två år senare hoppade han av alla uppdrag inom Miljöpartiet där han kandiderade till partistyrelsen. Anledningen var att han vägrade ta TV4s reporter Ann Tiberg i hand utifrån sin religiösa tro.

Men våren 2014 var han bara en i raden av arga radikala muslimer som fick utrymme i medier men sällan motfrågor om sina åsikter.

Hösten 2014 begav jag mig till Rinkeby Folkets Hus där Muslimska Människorättskommittéen (MMRK) höll hov mot vad de uppfattade som svenska säkerhetspolisens förföljelse av muslimer.

De radikala muslimerna Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil stod på scenen tillsammans med Gösta Hultén, medförfattare till boken Fånge på Guantanamó, med islamisten Mehdi Ghezali.

De två sistnämna kvinnorna skulle senare 2018 stämma socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson i ett enskilt åtal då hon kallat dem för extremister och för att ha försvarat terrorister. De förlorade 2020 och tvingades betala över 350 000 kronor. Se Helene Bergmans bok Den politiska rättegången

Jag lyssnade men kunde inte alltid följa med i deras resonemang. Förutom MMRK fanns de ytterst tveksamma islamistiska organisationerna Charta 2008 och CAGE Prisoners representerade på scenen i Rinkeby.

Båda dessa organisationer har anklagats för att stödja extremism, försvåra arbetet för polis och åklagare att söka efter misstänkta terrorister. Kontakter fanns in i den rödgröna regeringen. Bostadsminister Mehmet Kaplan och utbildningsminister Gustav Fridolin (båda MP) hade deltagit i möten med Charta 2008 där islamister har vädrat antisemitiska och fundamentalistiska åsikter, se Dagens Samhälle och Expressen.

Inför mötet med de svenska muslimerna i Rinkeby hade Försvarshögskolans terrorexperter Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren några dagar tidigare ett debattinlägg i i Expressen, och efter Rinkebymötet igen i Expressen, om att svenska MMRK och brittiska CAGE uppmuntrar till extremism.

CAGE beskrevs av Ranstorp och Hyllengren som ”en organisation vars överhuvud är antisemiten Yvonne Ridley och som upphöjer den kände al-Qaida predikanten Anwar al-Awlakis jihadistiska budskap”.

Kan tilläggas att Mehmet Kaplan bjöd in Yvonne Ridley till riksdagen 2011, att Afrosvenskarna bjöd in henne till Rinkeby samma år (se Johan Lundberg i Expressen) och att hon talade vid Muslimska Familjedagarna på inbjudan av Islamska Förbundets ordförande, socialdemokraten Omar Mustafa (se Expo).

Vid kvällen i Rinkeby berättade representanten från CAGE i Storbritannien att landets hårda lagar om terrorbekämpning i muslimska bostadsområden, moskéer, i skolor och sjukhus, har lett till att ingen vill berätta om vad de vet av risk att själva råka illa ut. Han menade att brittiska underrättelseorganen MI6 och Scotland Yard kategoriserar muslimer utifrån deras klädsel, bönevanor, böcker med våldsamt innehåll och så vidare. Resultatet blir att polisen letar i huvudet på folk snarare än att söka efter och straffa olagliga beteenden menade han.

Budskapet var att Sverige kunde gå samma väg som övriga Europa genom att införa lagar utan rättssäkerhet som riktar sig specifikt mot muslimer. Som tur var hade detta inte skett än men den brittiska muslimen hade hört talas om att ”two Labour ministers, Ms. Mona Sahlin, in charge of anti-terrorism enforcement, and Minister of Law, Mr. Morgan Johansson”, hade planer på så kallad snabblagstiftning och åtgärder mot jihadresor.

Där tog MMRK:s Fatima Doubakil, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och andra lokala och nationella muslimska företrädare vid och berättade om hur de svenska moskéerna får besök av ”dialogpoliser” från SÄPO som ska dela upp dem i ”goda” och ”dåliga” muslimer.

Doubakil ansåg att polisen var alldeles för upptagen av de 90 individer som rest till Syrien och Irak för att gå med i ISIS. De skulle i stället låta moskéerna och de svenska muslimerna sköta sina egna angelägenheter. För övrigt fanns inget samband mellan att delta i terrorträning och att begå terrorbrott menade de och avvisade alla förslag på att kriminalisera resor till konflikthärdar från Sverige.

Några ”blodspengar” från svenska samhället välkomnades inte från dessa radikala svenska muslimer, om det innebar att underordna sig Mona Sahlins och SÄPO:s premisser om att skvallra på andra muslimer som kunde misstänkas hysa terrorsympatier eller låta sina barn göra jihadresor.

Förresten var orsaken till att unga män stred för kalifatet i Irak och Syrien att de inte hade arbete och bostad, att de var utsatta för rasism och islamofobi. Samma ursäktande resonemang förde för övrigt bostadsminister Mehmet Kaplan i turkisk press vid samma tid vilket uppmärksammades av Nalin Pekgul, socialdemokrat (se Dagens Industri ).

2014 stod opinionen och vägde.

Under sommaren gjorde de etablerade journalisterna Sanna Rayman och Anna Dahlberg de första kritiska reportagen om misslyckad invandringspolitik. Sedan kom 162 000 asylsökande och statsrådet Åsa Romson (MP) grät i direktsändning. Men det är en annan historia.

Petition om upphörande av nedsättande epitet inom SR/SVT

Petition om upphörande av nedsättande politiska epitet inom public service.

Till Public services Förvaltningsstiftelse, Mediemyndigheten med Granskningsnämnd och ledningsgrupper inom public service med cc till hundratalet opinionsbildare inom media och politik,

Nedan följer en petition med krav på att public service upphör med att i politiska sammanhang använda värderande negativa epitet om personer och organisationer.

Vi förväntar oss svar på detta avgörande krav när det gäller public services opartiskhet och saklighet.

Med vänlig hälsning

Föreningen Medborgarperspektiv.se
Ordf Åke Thunström

 

Bakgrund
Så här efter sommaruppehållet är det läge att studera rapporteringen i svensk media av det franska valet i somras. Man ser då att Le Pens Nationell Samling genomgående kallas för ytterhöger eller ytterkanthöger. Det blev något av ett modeord. Public service deltog också i denna (nedsättande) etikettering.

För många av oss, förmodligen ca 20%, finns det ingen som helst ytterlighet i att som Nationell Samling, vilket kännetecknar dom, vilja ha förändringar i invandringspolitiken. Det gäller nog också för franska väljare. Alla kan ju idag se hur misslyckad den västeuropeiska invandringspolitiken har varit. Dvs den har varit extrem.

Att då kalla ett parti som Nationell Samling som kritiserar detta extrema politiska resultat, för ett ytterkanthöger parti är både nedsättande och missvisande. Man måste nog vara vänsterliberal för att resonera så.

Eftersom public service ska vara opartisk i politiska spörsmål måste dess anställda upphöra med sitt negativa etiketterande. Med detta som bakgrund framför vi följande petition:

Petition om upphörande av användande av nedsättande politiska epitet i public service.

Vi undertecknade kräver härmed att anställda vid public service (SVT och SR + UR Utbildningsradion) upphör att i politiska sammanhang använda negativa epitet på partier och personer. De ska i första hand omnämnas som de själva önskar. Om så ej sker ska public service ange skäl därtill.

Det är en hörnsten i public services uppdrag att dess information till allmänheten är opartisk och saklig. Man ska därför inte tala om för lyssnarna vad de ska tycka.

Om en ändring inte kommer till stånd är det ett handfast bevis på att public service är fast i ett vänsterliberalt narrativ vilket är ytterst allvarligt med tanke på public services formella uppdrag att vara opartisk (och saklig). Omvärlden måste då agera.

Kravställare
FöreningenMedborgarperspektiv.se   (se  www.lastips.se)

Stockholm 04 sep 2024
Ordf Åke Thunström

 

 

 

 

Vem skriver ny debattbok om förskolan?

2005 gav vänsterdebattören och kärnkraftsmotståndaren Per Kågeson ut debattboken Tid för barn? (SNS förlag). Han argumenterade för en mindre utopisk och romantisk syn  som drabbade särskilt de yngsta i förskolan.

Idag är läget värre. Allt fler småbarn sätts in för tidigt i förskolor i för stora grupper och under längre tid med allt sämre utbildad personal.

Jag manar till alla som värnar om de yngsta att sätta er in i forskningsdebatten och om ni har möjlighet, skriva en uppföljare till Kågesons bok eller förmå något förlag att ge ut en sådan viktig bok. Anna Wahlgren hade liknande kritik i sin Barnaboken från 1980-talet.

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Lars H Gustafsson har på senare år avrått från att sätta barn under två år i förskola.  Omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström hade liknande kritik i SvD debatt 2014 under rubriken ”Borde inte vara tabu att kritisera förskolan”.

På senare år har anknytningsteori och affektreglering varit populära områden inom barnpsykologi och jag har en del i länkarna nedan till detta. Men det behövs en rejäl debattbok om vad vi gör med de barn som tillbringar sina första år irrande runt i stora barngrupper.

Politiker från S till SD vill satsa på obligatorisk förskola, särskilt för invandrarbarn. Jag är tveksam.

Integrationen är usel men beror på misskötsel och för stora volymer. Att tvinga in småbarn i förskolan för att lära sig svenska och riskera att skapa än fler vilsna barn som växer upp till vilsna ungdomar är inte rätt. Det måste finnas andra vägar att förmå familjer att tala svenska.

Nedan finns länkar till vad jag hittat sedan jag kom till Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 2011, en plats där dessa perspektiv motarbetades och marxistisk-feministisk Reggio Emilia pedagogik, postmodernism och posthumanism hyllades.

Klicka runt och se om inte du kommer på någon nyfiken forskare i pedagogik/psykologi/pediatrik eller klok erfaren förskollärare/förälder som kan tänka sig att skriva den nödvändiga uppföljaren till Kågesons Tid för barn?

Kanske någon inom Haro, Hemmaföräldrar eller Hållbar familjepolitik.

Hör av dig om du har något förslag !

***

Länkar om småbarn och förskola

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

 

Förskolans nytotalitarism, rosa pedagogik, Reggio Emilia, fysikfusk och oklara bisysslor vid Stockholms universitet

 

Omsorgen om de allra minsta barnen

 

Småbarnsutveckling mellan neurobiologi och psykoanalys

 

Deleuze på dagis (från Pedagogik och polemik – om barn och förskola)

 

Frånvaro av forskning om små barns socio-emotionella utveckling och hälsa i svensk förskola

 

Efter Fittstim 1999 har andra diskuterat feminism | Sjunne

 

Anknytning, känsloutveckling och förskola i småbarnsåren

 

Fler och yngre förskolebarn, men ingen forskning om dem

 

FAMILJEPOLITIK – UTDRAG UR MIN BOK SVERIGE 2020

 

Utdrag ur kortromanen Gudsmannen

 

Utdrag från kommande kortroman Gudsmannen, som handlar om en vilsen halländsk präst som börjar doktorera vid pensioneringen och far till Tel Aviv med sin fru, diakon och lämnar kyrkan:

”Greger hann knappt stänga bildörren vid parkeringen vid LUX i Lund förrän den amerikanske forskaren Dean Erikson dök på honom.

-You must come, now!

-What?

-We need a priest. Someone has gone really crazy.

Greger följde med Dean in i trapphuset och nedför en spiraltrappa. Dean pratade under tiden men Greger förstod ingenting. Han frågade om någon tagit droger men Dean skakade på huvudet.

-No, not at all. She is straight as my granny, svarade Dean. But she is hurting, inside.

De steg in i ett källarrum där studenter brukar samlas, hänga som de sa. Soffor och saccosäckar, dunkel belysning. Längst in hördes snyftningar. En ung kvinna låg utsträckt på golvet med några kamrater intill.

-Vad har hänt? frågade Greger dem.

-Hon kan ha fått en uppenbarelse, sa en ung man. Hon fastade i flera dygn, bad och grät tills allt brakade samman för henne.

-Har hon fått hjälp? Jag menar av någon läkare eller så.

-Nej, hon vill inte prata med någon annan. Bara med en präst.

Dean såg på honom där han hukade bredvid flickan. Han kände på hennes puls, som var regelbunden men hon hyperventilerade. Dock andades hon normalt när hon fick se Greger.

-Tack, o gode Gud för att du kom!

-Visst, jag hjälper gärna till men vem är du? frågade han.

Hon skakade på huvudet. Greger väntade en stund. De andra gick sakta ut ur rummet. Dean stod i dörröppningen, men Greger vinkade att allt var under kontroll.

-I can handle this, sa Greger. Don’t worry.

Dean gick ut och långsamt reste sig studentskan  upp och satte sig i soffan. Greger hämtade ett glas vatten. De sa ingenting på en stund medan hon hämtade sig. Sedan forsade orden ut ur henne.

-Jag heter Lisa och pluggar här. Vanlig kristen uppväxt i Skåne. Sen fick jag för mig att söka efter Gud. Det var något jag läst om i hans kurs.

-Deans?

-Mmm. Det fanns olika metoder som inte hade något med droger att göra. Man skulle fasta och be tills Gud uppenbarade sig. Kanske gjorde han det. Men jag vet inte.

-Vad hände? Såg du något? Hörde nåt?

-Jag bad och bad och bad och bad. Sen tyckte någon att jag skulle dansa runt, runt och be samtidigt.  Sen minns jag inget mer.

Greger lyssnade på henne tills han var säker på att hon återhämtat sig. Han såg henne rätt i ögonen och sa till henne att Gud är med henne överallt. Han går inte att söka upp eller tvinga fram. Bara vila i hans närvaro.

-Jag vet, sa hon. Men ändå. Kan du inte göra så att allt blir bra igen?

-Jag vet ju inte vad det är för fel på dig men du verkar bättre nu. Vi ber den bön Jesus själv har lärt oss.

De bad Fader vår tillsammans. Greger avslutade med att ge henne välsignelsen. Hon grät först men fann sig och tackade honom med en kram.

När de kom upp ur källaren möttes de av ett uppbåd lärare och studenter i entréhallen. Greger berättade kort vad som hänt och hänvisade till Dean Erikson. Den biträdande prefekten Julija Horvat såg skarpt på honom och tackade Greger.

-Du är verkligen en hjälpsam präst. Vi borde ha dig här oftare, sa hon med en snett leende och tog med honom till sitt rum i övervåningen.

Hon stängde dörren och började berätta om Dean Eriksons kurser. Han var mycket populär, karismatisk men också oberäknelig. De studenter som nu läste teologi och religionsvetenskap var mer omogna och mer stirriga än tidigare ansåg hon.

-Han förutsätter att de ha mental beredskap att hantera den kunskap som finns om heliga riter, narkotika, extas och shamanism.

-Vad? Sysslar ni med shamanism här?

-Dean gör inte det men studenterna gör det ibland och han inspirerar till det. Säkert oavsiktligt, men följderna har blivit katastrofala. Polis och ambulans kom tre gånger förra året. Sen finns det religiösa aspekter på shamanism som man kan studera men knappast praktisera.

Greger lyssnade och såg på henne, en erfaren doktor i ortodox teologi från Zagreb som nog sett värre saker än överspända studenter. De satt tysta en stund.

-Han verkade så intressant när han kom hit från Harvard, Dean alltså. Han skrev om andra Petrusbrevet och antika och moderna ritualer kring apoteos och kosmoteism. Och om en fallande skala från Gud, till Jesus, till Helige Ande, till människorna. En gnostisk tolkning av Origenes som kyrkomötena sedan bemötte i de striktare trosbekännelserna.

-Det låter ju rimligt, inflikade Greger, men han verkar alltså ha tagit med mer otillbörliga tankar.

-Inte han. Studenterna. De kollar upp allt på nätet, föredrag, texter, grupper och chattar. Vi har nu två som vill syssla med synteism och Game B. Vet du var det är?

-Nej. Låter som något från Kalifornien.

-Synteism är en slags modern zoroastrism, alltså den gamla persiska religionen, uppdaterad med andlig naturalism och processfilosofi. Den måste du hört talas om?

-Lite grann. Men det är alltså populärt igen?

-Ja men i en internetversion. Sen finns det alltså Game B som är något besläktat. Jag har bett mina kollegor ute i Europa kolla upp det men det verkar mest finnas i USA. Och i Kalifornien som du sa.

-Anade det. Game B låter som en plan B. När A kollapsar finns B. Om A är den normala västerländska industriella livsstilen.

-Hur vet du detta? Jag har inte mött någon svensk präst som ens hört talas om Game B.

Greger berättade att han brukar lyssna på podcasts i bilen när han kör runt bland kyrkorna i Halland. Ibland fortsätter han hemma i hörlurar. Genom referenser från religiösa poddar kom han in på de mest kända podcastprofilerna John Vervaeke i Toronto, Jordan Hall, Daniel Schmachtenberger och bröderna Weinstein. Han rabblade upp några buzzwords.

-The Intellectual Dark Web. Dark Renaissance. Dark Enlightment,   Hermitix. Vissa är kristna som Paul VanderKlay.

-Wow! Studenterna kommer att älska dig, Greger! Jag har knappt koll på Dean Erikson. Du och han skulle ha en kurs ihop! En mer sansad variant.

-Nej tack. Jag ska ägna mig åt judar och kristna. Men kanske någon gång kunde jag höra på vad hans studenter talar om. Allt är ganska nytt tror många men faktum är att det mesta av detta surr på nätet fanns redan hos grekerna och sen hos oss på medeltiden. Kabbala, alkemi, esoterika. Egyptiern Hermes Trismegistos ju förebådade Messias ankomst. Allt kan kokas ned till prisca theologia och perennial philosophia om man så vill eller traditionalism. Vad den reaktionäre ryssen Dugin gör med detta kan bli farliga saker om de sätts i händerna på intellektuella  och strateger som han runt Putin.

-Vi har en kurs tillsammans med Göteborg om västerländsk esoterism,  sa Julija muntert.

-Jag har som sagt lite inblick i allt detta, det historiska om apoteosriter och liknande idag. Men jag är mest en vanlig präst som nu blivit pensionär och ska gräva ned mig i hebreiskan.

-Det låter utmärkt, svarade hon.  Tack för att du tog dig tid med Lisa. Hon har svimmat tidigare under lektioner och har blivit en förebild för andra unga känsliga kvinnor. De ser henne som Guds ställföreträdare på jorden. Det kan sluta illa men vi kan inte göra något. Knappast stänga av studenter för att de vill möta Gud.

-Eller bli Gud, sa Greger utan ironi.

Han visste att Platon sagt just detta i sin dialog Teaitetos: ”Därför bör vi söka att så fort som möjligt fly härifrån och dit bort. Men detta att fly bort är detsamma som att så mycket som möjligt bliva lik gud”.

De skildes med ett handslag och Greger bestämde sig för att åka direkt till studenthemmet. Förmiddagen hade varit omtumlande och han behövde ringa sin egen själavårdare, Elisabet.

Han lade sig ned på sängen och kopplade in hörlurarna i mobilen.  Inställd på ett långt samtal.

Elisabet svarade men vad upptagen just då. Hon ringde upp efter en kvart då Greger drog vad som hänt.

-Så fruktansvärt, sa hon. Men du tog allt bra och jag är stolt över dig. Vad som händer i skolorna idag och där vi läste en gång är något helt annat och ganska skrämmande.

Hon berättade om en gymnasieskola i Varberg som fått stänga för att eleverna lagt sig ned i entrén och bara gett ifrån sig läten. De skrattade inte och hade inget budskap, ville bara visa upp sig tillsammans. Några ledare menade att de tillhörde Generation A, andra att de bara var uttråkade tonåringar. Varbergs kommun lovade att anordna fritidsaktiviteter.

Elisabet hade kallats dit av en skolpsykolog hon kände men kom för sent. Hon såg bara polisbilar och ambulanser, fotografer och reportrar. Greger kände igen situationen.

-När de kommer till Lund eller Uppsala kommer några fortsätta spåra ur.

-Jag förstår dem inte. Vi hade andra uppror, även i kyrkan, men hela 1970-talet var fullt med protester och ungdomskultur som hade budskap, sa hon.

-De är skörare nu. Har inga försvarsmekanismer. Önskar verkligen att ansvariga inser allvaret.

-Människor klarar sig inte själva, fortsatte Elisabet. Nu finns varken släkt eller sammanhang, allra minst andligt. Jag förstår dem faktiskt. Vore jag nitton år idag i Varberg skulle jag kunna gå med i vilken grupp som helst. Om jag var som de alltså.

-Kärnfamilj och kyrka är ute. Kristaller och ångat underliv är inne, skrattade Greger. Har du sett vad de gör?

-Tala inte om det. Två kärringar som var med i en bönegrupp jag deltog i har köpt stenar. Om de ångar skrevet vet jag inte men troligen.

De skrattade tillsammans

-Sådana föräldrar, såna barn, sa Greger när han avslutade samtalet.

-De behöver höra någon som talar allvar, sa Elisabet. Inte skäller men inte viker sig. Deras föräldrar har tyvärr gjort det.

De lade på och Greger vilade sig. Dagen hade verkligen varit oförutsägbar. Varför just han hade valts ut att rädda den stackars flickan visste han inte.  Utanför ven den skånska vintern med lite snö och minus en grad.”

 

Tidigare inlägg om teologi, Jesus och bibelforskning

 

 

Sjuttiotalet var inte bara proggigt – i Bulletin

Skrev en drapa  i Bulletin om mitt 70-tal som präglades av Ola Magnell, Ulf Lundell, Kjell Höglund, Pugh, Monica Törnell, John Holm, Turid, Magnus Uggla och proggen

”De senare generationerna har matats med bilder av mitt tonårsdecennium, 1970-talet, där vänsterpolitik sades dominera ungdomens musik och kultur. Filmer som Tillsammans, serier som Upp till kamp! och SVT:s ensidiga arkivurval ger unga och äldre en ensidig, alltför homogen bild av denna brokiga tid då folkhemmet övergavs och välfärdens brister uppmärksammades. Cornelis Vreesvijk sjöng om horor och knarkare. Alla rebeller gick inte i demonstrationståg.

Två veteraner från den tiden har nu öppet berättat om tiden när vänstern försökte ta över kulturlivet.  Först ut var Nationalteaterns Ulf Dageby som berättade i Sveriges Radio en vecka före sin död nu i sommar att proggrörelsen var för sträng.

Och nu i DN Kultur framträder den anarkistiske estradpoeten Bruno K. Öijer under rubriken  ”Den jävla kulturvänstern, I fucking hate them!” och säger att man inte fick drömma, ens som poet, utan man ”skulle enbart skriva om LKAB”. Kanske syftade han på  teaterorkestern NJA (Norrbottens Järnverk AB)-gruppen med skivor som Hör upp allt folk och Har ni hört kamrater 1970 – 1971.

Några begåvade och vänsterlutande musiker som Monica Törnell, Turid, Pugh Rogefeldt och John Holm valde att inte ge ut skivor på proggrörelsens bolag.  Rebellen Magnus Uggla var höger och därmed ointressant för proggrörelsens skivbolag. Hans kvinnosyn var nog ändå för mycket för vänsterfeministerna.

Tomas Ledin kom direkt från hippierörelsens San Francisco 1970 och förvånades över det skäll han fick när han gav ut sina sånger på ett kommersiellt bolag, precis som hans förebild Bob Dylan gjort och alla andra av 1960-talet musikaliska revoltörer i USA hade gjort.

Tre artister tog tidigt ställning mot vänsterns dogmer även om de själva stod till vänster i livsstil och åsikter, men aldrig stödde Socialdemokraterna som var huvudfienden  både för dessa musiker, proggmusikerna, särskilt gruppen Gunder Hägg/Blå Tåget  och den nya vänsterrörelsen.

Men Ola Magnell , Ulf Lundell och Kjell Höglund kunde inte låta bli att reta sig på de vänstergardister, kanske särskilt de präktiga inom SKP/Folket i Bild/Ordfront, som ville få till rättning i leden även av bohemer som dem.

Magnell sjöng 1972 om ”Min nye magister”:

Du talar om förtrycket
Men du själv är så auktoritär
När du mästrar mej med ett nyligen väckt intellekt

Du kan en massa dogmer
Och parollen i din musik
Är så fenomenalt radikalt svart eller vit
Du ger en briljant förklaring
På historiens dialektik
Med en vokabulär som går hem i systemets elit

Och du säjer att mina sånger
Saknar en rak analys
Och bannar mej för bristen på alternativ
När jag är stäckt av ånger
Och känner mej knäckt och konfys
Är du så klok och fördomsfri och progressiv

Du kan varenda lösning
Du vet varenda svar
Och talar om dej själv som den sanne marxisten
Du låter lika säker
Som en gång gamle far
Och lika rigid som min gamle magister

Du står där med din fana
Som en pater med sin stav
Och mässar för en församling som redan är frälst

Ola Magnells musikproducent var legenden Anders Burman på Metronome som tidigare hade gett ut Pugh, som själv tyckte att proggrörelsen var som en sekt.

Ulf Lundell fick nobben av proggrörelsens skivbolag MNW och Silence och gick till EMI med debutplattan Vargmåne 1975 som vissa i kvinnorörelsen nog retade sig på. 1978 sjöng han i ”Höga hästar på plattan Nådens år om alla viktigpettrar som sätter sig på uppstudsiga som han:

Du grabben du säger att det jag har sagt skulle vara farligt för ”folkets sak”,

Du är oantastligt medveten och vis, och klappar oss stackars satar på skann,

vi som irrar omkring utan mening och mål och inte hittar till dogmernas land.

Du kanske tror du har ensamrätt på socialistiskt vett.

Det var roligt att se vad som kunde ske när en skränig och sotsmutsig mås,

Med ett plask damp ned i ankornas damm där röd och blå sam om varann,

Ni som vet så bestämt hur allting ligger till, vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till.

 

Lägg märke till det röd-blåa klägget och måsen som är fågelskådaren Lundells totemdjur (se romanen Sömnen från 1977 där huvudpersonen bygger en mås  i trä att flyga med).

Den milde ironikern och jämten Kjell Höglund gav också igen 1979 i flera låtar på Doktor Jekylls testamente. I ”Höglund har blivit gammal” sjöng han med ett flin:

Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig

Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden
när Höglund har blivit gammal och högervriden?

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel?

Han berättar om när han kom till Stockholm i slutet av 1960-talet i sången ”Desertören”:

Jag kom till Stockholm samtidigt med kriget i Vietnam
det blåste nya vindar, att inte välja sida var en skam
att vara pacifist var en ynkedom utan like
hjältemod var åter att dö för satt land i ett dike
Nu gick fronten mellan förtryckarna och dom förtryckta
jag försökte tänka klart, jag sökte med ljus och lykta
man förklarade för mej att dödandet är rätt
bara man ser till att man dödar på moraliskt sätt
att kriga mot imperialismen är alldeles riktigt
man får döda kapitalister om man gör det försiktigt
man sa att ändamålet helgar ett smutsigt medel.

Gerillasoldaten stiger fram som historiens nye Gud
och frälser världen till ackompanjemang av kulspruteljud.

Våld och diktatur är kapitalismens metod
hur kan vi få socialism genom att dränka den i blod?
kärlek och demokrati är socialistiska ideal
vi måste tillämpa det vi vill ha, det finns inget annat val
om socialisten gör det kapitalisten alltid har gjort
får han finna sej i att leva i samma lort

Från alla håll så manar man till krig och kamp
och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp
förbanden dras ihop, man talar om den sista striden
man talar om frihet och om att offra individen
”Är du med oss eller mot oss?” ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör

 

Även proggens framgångsrike sångare Björn Afzelius, känd från Hoola Bandoola Band och med egen solokarriär som bara gett ut på rörelsens skivbolag (MNW, Nackswing)  tvivlade länge. Kommunistdiktaturen Kuba hade länge varit hans föregångsland men 1993 gav han ut en uppgörelse i boken En gång i Havanna där han ställde sig kritisk till den kubanska diktaturen.  Tidigare hade han smugglat in pengar i sin gitarr till den demokratiska oppositionen. Parhästen Mikael Wiehe var inte glad.

1985 förenades proggare och övriga musiker i ANC-galan Tomas Ledin stod på scen med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Per Gessle, Peps, Imperiet, Tommy Körberg och, presenterad som en ”stor artist”, statsminister Olof Palme.

I efterhand verkar de rättrogna vänstermännen och flummarna ha bytt plats. Wiehe har deltagit i TV4:s Så mycket bättre, SVT:s Jill Veranda och  Allsång på Skansen och pratat i Sommar i P1. Blivit etablerad och erkänd av etablissemanget så att säga.

Men han har inte sålt mer än hälften än Ulf Lundell, flummaren och arbetargrabben som blivit folkkär på bredare front än den mästrande journalistsonen från Malmö.  Att marxisten Wiehe bjuds in till reklamkanalen TV4 och accepterar är ironiskt. Lundell i P1 eller TV4 ter sig orimligt. Av de två har Lundell integritet.

Slutsatsen är väl att drömmar och uppror som går i led inte håller särskilt länge jämfört med individuella kreativa utlopp. Detta delar Ulf Lundell med Bob Dylan som tidigt övergav protestsånger till förmån för modernistisk rocklyrik, amerikanska och bibliska traditioner och blues.

Andra inlägg om Ulf Lundell

Invandring, islam, Israel – igen

undefined
Muslimska Brödraskapets emblem

Invandring, islam, Israel – igen

Europa har återigen fallit offer för en jihadistattack, nu i tyska Solingen. En asylsökande syrier som skulle ha utvisats dödade tre och skadade åtta. IS har med tillfredställelse tagit på sig dådet. Följ Jihadwatch.

Mönstret med islamistiskt motiverade attacker mot oskyldiga européer (och globalt) går igen och nu även mot grundlagsfäst yttrandefrihet där Storbritanniens Labourregering arresterar oppositionella mot islamism och massinvandringen. Samma censur görs från EU:s ledning och har gjorts i åratal här i Sverige av Expo, Näthatsgranskaren och vänstern. Även forskare om islamism hotas.

Jag var under polisutredning 2018 för några karikatyrteckningar som Näthatsgranskaren anmälde men den lades ned. 2022 hade han framgång och jag dömdes för två ord om en grupp som ägnar sig åt åldringsbrott vilket professor KO Arnstberg undersökt.

Jag är less på att medier, rättsapparat, ansvariga tjänstemän och politiker ser mellan fingrarna på de brott och illgärningar som begås av (en minoritet av) inflyttade medan vi infödda råkar illa ut för några förflugna ord. Senast nu Katerina Janouch och Lennart Matikainen .

Vi kan inte låta aktörer som Expo tysta ned oss invandrings- och islamkritiker och Israelvänner. Vi måste utan anmälan kunna uttala oss fritt om islam, invandring och Israels fiender.

Blickar man tillbaka så ser det rätt illa ut. Ett urval:

2009 forskare varnar i Rosengårdsrapporten för islamsk radikalisering i Malmö och skälls ut i medier

2010 dödades Elin Krantz i Göteborg av en etiopier. Läs Julia Ceasars krönikor ett och två, och Asle Toje (utkast i privat mail)

2010 sprängde sig en irakier på Drottninggatan i ett misslyckat islamistiskt motiverat självmordsdåd

2013 valdes islamisten Omar Mustafa in i Socialdemokraternas partistyrelse men fick lämna direkt pga. kontakter med radikala muslimer

2015 knivdödade en eritrean två svenskar på IKEA i Västerås utan anledning. Han hade uppehållstillstånd i Italien men ingen ansvarade för hans utvisning

2017 körde en uzbek ihjäl fem svenska på Drottninggatan med en lastbil. Han skulle utvisas men ingen verkställde detta

2017 varnar forskare för Muslimska Brödraskapets makt och skälls ut i medier

2018 Sveriges Unga Muslimer mister statsbidrag efter att ha bjudit in odemokratiska föreläsare

2019 beslöt regeringen Löfven att utvisa sex våldsbejakande muslimska predikanter, vilket inte verkställts

2021 knivhögg en afghan sju personer i Vetlanda. Han hade sökt asyl i Norge med andra uppgifter och hade tillfälligt uppehållstillstånd här som ensamkommande

2023 disputerade Sameh Egyptson på en avhandling om Muslimska Brödraskapet och fick ta emot hot

Listan kan göras mycket längre. Intresserade kan läsa Doku, Purdahbloggen, Magnus Norell och Johan Westerholm på Ledarsidorna och Per Gudmundsons blogg.

Ni som läser detta är säkert medvetna. Men den stora massan är fortfarande förfärad och förstår inte vad som skett i deras lilla stad Solingen, Manchester, Southport, Vetlanda, Västerås och så vidare.

De går kanske till en minnesplats och lägger ned nallar, tänder ljus och säger till pressen att de inte förstår hur den unge mannen kunde göra så som denne stolle i Vetlanda 2021.

Idag i ett lokalblad i Solingen finns denna bild med texten Warum ? Varför? och en intervju med en forskare som uppmanar till tolerans för muslimer och en annan tidning varnar för högeradikalisering

2013 var fd DN skribenten och bloggaren Julia Ceasar less på nallar där dåd som dessa ägt rum:

” Men jag har svårt för nallar. Det är svårt att tänka sig något mer kontraproduktivt. Den vanmakt och hjälplöshet som nallarna utstrålar är raka motsatsen till kamp mot den vanvettiga politik som skördar dödsoffer.”

Jag instämmer. Vi lider och tiger. Vi gråter och tröstar och ser på SVT:s inslag om dockor vid mordplatsen i engelska Southport medan arga britter rasar och fängslas av en sosseregering.

I Sveriges Radios Medierna i lördags undrade flera om alternativmedier behövs. Det är obegripligt att man kan uttrycka sig som Chang Frick och Karin Olsson gör när de förnekar behovet av fri opinionsbildning och opartisk nyhetsförmedling. Det tog SVT och SR en dag att berätta att mördaren i Tyskland kom från Syrien trots att tom BBC och Omni gjort det.

Jag har hållit på med med islam- och invandringskritik nu i 13 år. Visst har positionerna ändrats något men djupare analyser av hur det kunde bli så här saknas förutom böcker av Arnstberg, Sandelin och Tullberg. Saknad av Barrling och Garme är en början.

Vi är unika i Norden skrev jag i boken Skandinavisk kulturkamp 2020 och gjorde en analys av det svenska tillståndet redan 2013 i boken The Swedish story, översatt som Sverige 2020 (i tryck).

Radikala muslimer har förberett sig sedan 1928 genom Muslimska Brödraskapet och sedan 1979 genom den islamiska revolutionen i Iran. Tidigare attacker mot väst stoppades 732 i Sydfrankrike och 1683 i Wien men det vet få européer något om idag. Allra minst skolbarnen.

Terrorattacken från Hamas 7 okt 2023 kallas inte så av ”Palestinas” Stockholmsambassadör i intervju i SVT och programledaren Anders Holmberg rättade henne inte. Man kan fortsätta med många exempel på vinklade nyheter från statsmedia om denna konflikt men ni får googla eller plöja Israeliskt.se.

Jag orkar inte, är sååååååå less på svenska medier och svensk offentlighet och svensk mesighet. 2012 trodde jag det skulle vända men det verkar ta ett bra tag till.

Skärpning Svenne!!

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.