
Tidigare version med bilder och referenser
Enligt många bedömare till vänster och höger hade den tyske juristen Carl Schmitt sina poänger trots sitt kontroversiella samarbete med Adolf Hitlers regim 1933–1936.
Schmitt tog aldrig avstånd från eller bestraffades för samarbetet, annat än genom att bli av med akademiska uppdrag. Den nya staten Västtyskland gav honom en statlig pension 1952. Dock förblev Schmitt verksam utan anställning i 30 år till i Tyskland utifrån sin privatbostad dit många kom, bland annat den franske marxisten och Hegelintroduktören Alexandre Kojève.
Briljant eller icke, vår egen Herbert Tingsten som var i Tyskland i mitten av 1930-talet skrev om de naiva svenskar som i nazismen såg en folklig väckelserörelse, en nationell återupprättelse och om dess krav på sociala reformer:
”De onda drag hos nazismen som från början var så tydliga, förnekades eller förbisågs från detta håll” (förordet till Tingstens rapport om den nationella diktaturen i Tyskland och Italien 1936).
Det finns ingen anledning att vidare kommentera Tingsten eftersom han kom att få rätt. Schmitt deltog i Hitlers regim på ett ansvarslöst och avskyvärt sätt. Men ändå tycks han ha haft fruktbara insikter som överlevt till idag, särskilt om inneboende motsättningar i liberalismen.
Att den nazistiske medlöparen, antisemiten, katoliken och den djupt konservative Carl Schmitt också tas seriöst av den amerikanska postmoderna och franska postmarxistiska vänstern uppmärksammade jag redan 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och hans inflytande har bara ökat sedan dess, särskilt i vänsterkretsar och bland ryska och kinesiska nationalister.
NAZISMEN
Innan vi går in på Schmitts kritik av liberalismen måste Schmitts förhållande till nazismen preciseras. Före januari 1933 då Adolf Hitler fick uppdraget som rikskansler deltog Schmitt tillsammans med andra politiker och jurister i försök att dels införa presidentstyre, dels förbjuda extrema partier som ville avskaffa parlamentarismen, som Hitlers NSDAP och det tyska kommunistpartiet KPD, vilka båda slogs på gator och förstörde varandras möten.
En stark president som upplöste riksdagen och ställde in val var att föredra menade Schmitt framför det opålitliga nazistpartiet som hade röstat med kommunisterna för att blockera den tyska riksdagen. Se Benderskys bidrag i From Weimar to Hitler, red Beck och Jones (2018) och Ellen Kennedys studie Constitutional Failure. Carl Schmitt in Weimar (2004).
När Hitler väl installerat sig och ställde in öppna val så tog Carl Schmitt parti för honom i maj 1933, en opportunism som stod honom dyrt. Dessutom ogillade nazistgardet SS honom och efter 1936 var han alltmer isolerad, anklagad för ”hegelianism” och ”katolicism” och att han hade för många judiska vänner.
”Schmitts relation till nazismen är alltså överlagrad med absurda och tragikomiska ironier: en öppet auktoritär och anti-parlamentarisk tänkare som in i det sista kämpar för att rädda Weimarrepubliken, ansluter sig efter dennas fall till dess dödgrävare, bara för att därefter bemötas med misstänksamhet från deras sida, för att slutligen efter att nazisterna slutgiltigt besegrats i andra världskriget för alltid förknippas med dem”, skriver antologiredaktörerna Jon Wittrock och Hjalmar Falk i Vän eller fiende? (2012).
Bilden är alltså mer nyanserad än att Schmitt enbart var en nazistisk kronjurist vilket hävdades i en understreckare i SvD 2015. Antisemit, auktoritär, radikalkonservativ: Ja, men inte engagerad i nazismen förrän 1933, tvärtom alltså negativ till partiet (vilket han delade med flera samtida radikalkonservativa, ”preussiska anarkister”, som Ernst Jünger, se Carl-Göran Heidegrens bok med samma namn, hans bidrag i tidskriften Axess och Svante Nordins Världsandens partisaner 2023).
En annan samtida tänkare, den judiske marxistiske kulturteoretikern Walter Benjamin (1892–1940), talade till exempel gott om Schmitt även efter hans engagemang för Hitler. Vissa teman hos den konservative auktoritäre Schmitt togs över av vänsterintellektuella runt Frankfurterskolan/kritisk teori, dit Benjamin hörde, något som Ellen Kennedy påpekade i vänstertidskriften Telos efter Schmitts död 1985.
SCHMITT I SVERIGE
I den svenska universitetsvärlden har Schmitt aktualiserats sedan 2010 av Uppsalastatsvetaren Johan Tralaus antologi om Schmitts bok om Hobbes, i Lund genom juristerna Matilda Arvidsson och Leila Brännström och Lundasociologerna Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren, i Göteborg i och med Hjalmar Falks avhandling i idéhistoria och i Malmö och på Södertörn av Jon Wittrock. Såväl svenska vänsterförlag (Tankekraft, Daidalos, Symposion och Atlas) som högerförlag (Timbro, Augusti) har gett ut böcker av och om Carl Schmitt.
Johan Tralau skriver i inledningen till antologin om den engelske 1600-tals-filosofen Thomas Hobbes och Carl Schmitt:
”Thomas Hobbes, den engelske 1600-talsfilosofen, och Carl Schmitt, Hitlers ‘kronjurist’, en politisk tänkare och författare till en gåtfull bok om Hobbes, blir alltmer relevanta idag av två skäl. För det första tar de upp problemet med politisk ordning, så viktigt när vi bevittnar misslyckade stater, privatiseringen av kriget och uppkomsten av politiskt våld som inte härrör från staten. För det andra är de båda avgörande källor för användningen av mytologi i politiken; dessutom tar de upp vår tids nyckelfråga, nämligen relationen mellan politik och religion.”
Om politisk teori sedan välfärdsstatsliberaler som John Rawls 1971 handlat om fördelning, så menar Tralau att lag och ordning kommit att ersätta fördelningsdiskussioner. Finns ingen ordning finns inget att fördela. Hobbes insåg detta i vårt tidigmoderna Europa och Schmitt likaså under Weimarrepublikens gradvisa förfall från 1919 till 1933.
Liberaler har inte alltid velat diskutera ordning som ett angeläget politiskt teoretiskt område. De har förutsatt att medborgare uppför sig som upplyst medelklass, ett misstag som stått många naiva liberaler dyrt. Varken liberaler eller socialdemokrater i Skandinavien verkar ha ägnat just ordning eller samhällsgemenskap något större intresse.
Avgående Timbrochefen Karin Svanborg- Sjövall skrev 2017 surt om vad som krävs av medborgare är ”laglydnad och egen ansträngning” snarare än ”esoteriska värden kopplade till kultur eller etnicitet”. Men i raden innan deklarerade hon att ingen stat är värdeneutral och att lagar avspeglar majoritetssamhällets lagar.
Exakt hur nyanlända ska förstå hur Sverige fungerar utan någon form av gemensam kultur byggd utifrån den etniska grupp som bott här i minst 1000 år, dvs svenskarna, vägrar hon som god svensk liberal att ta i. Jag ska återkomma till henne och Timbro i avsnittet om Tyler Cowen och hans ”State Capacity Liberalism”.
Vad otydliga liberaler som Timbroanställda inte vill ta i är att stater knappast kan fungera utan någon form av samhörighet.
Vår materiella livsstil är inte tillräcklig för att skapa en offervilja, en stridsvilja att slåss för våra nationer och våra nedärvda levnadssätt. Vi har satt materiell standard före idealism.
Den brittiska debattören Douglas Murray beskrev detta i YouTube-klippet ”Modern Society is in Denial” från 2020 sammanfattar han vår västerländska brist på gemenskap och idealitet. Detsamma skrev Carl Schmitt om i sina analyser av liberalismen under det tyska 1920-talet.
KRITIK AV LIBERALISMEN
Schmitts invändningar mot liberalismen utgick dels från hans rättsfilosofiska konservativa tänkande, dels från hur den liberala demokratin kom att knappt fungera i Tyskland 1919–1933.
En kritisk uppfattning var att liberalismen inte erbjuder meningsfullhet, vilket jag noterade ovan. Men dessutom har liberaler (och socialister, kommunister) alltsedan franska revolutionen hållit fram en utopisk bild av samhället där politiska lösningar har löst alla mänskliga problem. Himmelriket på jorden är möjligt vilket inspirerade Rousseau och Marx, men även Lenin och västvärldens välfärdsbyggare som Per Albin Hansson.
Den franska postmarxisten Chantal Mouffe fann i Schmitts kritik något som dogmatiska marxister och liberaler har gemensamt, nämligen en vision av ett samhälle utan motsättningar, utan politik, utan strid. Båda vill bara omfördela ett välstånd; socialister och kommunister med tvång, socialliberaler (och Demokrater i USA) med höga skatter. Medborgarna ska därmed vara tillfredsställda och lyckliga, hålla tyst och inte strida med varandra om väsentliga ideologiska eller religiösa värden.
Den utomordentliga politiska filosofen Laurie M. Johnson har formulerat Mouffes bruk av Schmitt, men hon har många andra intressanta idéhistoriska och samtidspolitiska fördrag på sin YouTube kanal Political Philosophy (som jag rekommenderar eftersom hon kommenterar nästan alla teman och tänkare som jag valt att ta upp i denna serie – Leo Strauss, Patrick Deneen, kommunitarism, neokonservatism).
Chantal Mouffe försvarar Schmitts välkända men omstridda begrepp ”det politiska” som han först talade om i ett föredrag 1927. Andra vänstertänkare som använt Schmitt är Jacques Derrida, Toni Negri och Georgio Agamben, men de berörs inte här.
DET POLITISKA
För att förstå och försvara sin stat måste man förstå vem som är dess fiende, ideologiskt och existentiellt menade Schmitt i sin Der Begriff des Politischen (1932) och med Leo Strauss utförliga kommentarer.
Denna agonistik, dvs öppen, ärlig konflikt från grekiskans agon (konflikt, strid), för att tala med Chantal Mouffe, är tydligt förklarad i Schmitts polemiska och lärda skrift och refereras här för att förstå hans kritik av liberala demokratin.
Var det något Schmitt föraktade, så var det prat utan handling och ständiga intellektuella diskussioner mellan liberaler. Det politiska kräver strid, även inpå livet, inte prat. Att skjuta upp alla beslut till kommittéer är att missförstå det politiska allvaret.
Genom att inse vem som är fiende blir man varse vilka personer som ingår i ens grupp och dess handlingsalternativ. Fienden är aldrig en individs fiende utan gruppens. Fiendskap i denna mening är politiskt och existentiellt. Fienden vill utplåna den grupp och den livsstil man tillhör och vice versa.
Den liberalism Schmitt kritiserar är inte den liberala politiska inriktningen vi haft i Västvärlden sedan 1800-talets slut. Schmitt och Leo Strauss vill ifrågasätta mycket av det moderna Upplysningsprojektet sedan 1600-talet: den liberala västerländska individualismen och de universella mänskliga rättigheterna. Inte populärt men realistiska tankar som återkommit till exempel hos historikern Lars Trägårdh.
Den tolerans av skilda ideologiska uppfattningar som liberalismen utlovade var för Schmitt en utopi. Att kunna på allvar och med övertygelse gräla hett om politik (tidigare om religion) för att sedan respektera sin meningsmotståndare och gå till puben tillsammans är otänkbart. Denna toleranta relativism bevisar liberalismens ytlighet, där en tycker si, en annan så. Tracy Strong beskriver dilemmat i förordet till den engelska översättningen av skriften om begreppet om det politiska:
“Om en liberal är en person som inte ens kan försvara sin egen sida i en diskussion, är en liberal också en person som /…/ om man frågar ”Kristus eller Barabbas?” [svarar] med ett förslag om att ajournera eller tillsätta en utredningskommitté”, (Strong i förordet till Schmitt, The Concept of the Political, 1996, s. XVI)
Denna liberala fantasi, där extrema åsikter kan samexistera, är farlig. Den döljer de fundamentala skillnader som olika grupper har till dess några extrema muslimer kapar några plan och kör in i skyskrapor eller några identitetspolitiska extremister startar gatustrider, välter statyer, plundrar och slåss med oskyldiga förbipasserande.
Åttioåtta människoliv har spillts i politiska terrorattentat i Sverige, Norge och Danmark sedan 2010, de flesta oskyldiga, men två terrorister dödades: i Stockholm 2010 av en självutlöst bomb och i Köpenhamn 2016 av polis. Två mördare, Anders Behring Breivik och Rakhmat Akilov, dömdes till livstids fängelse, och utvisning i uzbeken Rakhmat Akilovs fall. Iraniern Zaniar Matapour, som dödade två homosexuella i Oslo 2022, ska förvaras inom rättpsykiatrin. Alla fyra mördare hade psykiska problem och led av vanföreställningar om islam och Västerlandet.
Har dessa fruktansvärds dåd påverkat de loja skandinaverna i vilja att försvara sina länder och sina liv? Knappast. Åren som följde efter Utøya fortsatte islamiseringen och massinvandringen till Norge. Att agera mot dessa samhällsförändringar ansågs suspekt där som i Sverige fram till regeringsbytet 2022. Bara danskarna har agerat tidigt och då från en realistisk socialdemokrati med stöd av Dansk Folkeparti.
Välfärden har lett till apati bland de nordeuropeiska befolkningarna och de inre motsättningar som islam och invandring framkallat har inte kunnat väcka dem. Medierna sköljer över oss med skräckbilder om hur mycket värre det är utanför Norden, så att vi ska nöja oss. Radikala islamister trivs här uppe och kommer därför inte attackera oss. De får bidrag och lämnas i fred av säkerhetspolisen.
Nordborna vill leva under en liberal konsensus där inga motsättningar existerar, i alla fall inga som kan leda till våld och till och med döden för oskyldiga medborgare ute på shopping, på kulturevent eller på ungdomsläger. Men våldet ligger latent i våra samhällen. Den norske statsvetaren Asle Toje, som besökte Göteborg, Malmö och andra storstäder i Europa och rapporterade i Rødt, hvitt & blått (2012), upptäckte invandrarnas aggressivitet och européernas underkastelse, som på tio år har blivit alltmer synliga tecken på välfärdsapati.
Skandinaver är generellt sett handlingsinriktade, kanske beroende på vårt hårda klimat, och vi har byggt stabila välfärdssystem som vi trivs med, men som gjort oss handlingsförlamade. Vi röstar i val och gillar i sociala medier, men agerar inte längre som förr genom att organisera oss i folkrörelser och ta strid för våra ideal.
Antagligen kommer de stora demografiska förändringar med lägre nativitet för ljusa och högre för mörkhyade nordbor avgöra hur Norden ser ut inom en generation. Kommer de ”nya skandinaverna” anamma välfärdssystemen som vi gjort? Den frågan avgör allt.
Den borgerlige debattören Patrik Engellau skrev om Hobbes statsteori och myten om Leviatan i september 2020 på webbmagasinet Det Goda Samhället.
En återgång till den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes analys av vad en stat måste bestå av för att undvika ett allas krig mot alla, en suverän, kan ge några ledtrådar till vad Schmitt är ute efter menade Engellau.
Hobbes var klarsynt nog att förstå behovet av en suverän – stat, kung, president, regering- som i exceptionella sammanhang kan handla utan hänsyn till normer, lagar, konstitutioner.
Men senare tiders liberala tänkare har velat göra sig av med en suverän med oinskränkt makt. Några kriser ska aldrig rubba respekten för mänskliga rättigheter och grundlagar. Schmitt såg detta som naivt eftersom det är orealistisk och inte i linje med människans natur. Särskilt i den fallerande Weimarrepubliken där han befann sig.
Leo Strauss skrev till Schmitt i början av 1930-talet (i engelsk översättning av Heinrich Meiers bok Carl Schmitt and Leo Strauss, s. 125):
”Därför att människan till sin natur är ond behöver hon behärskas. Men herravälde kan etableras, det vill säga människor kan endast förenas i en enhet mot – mot andra människor. Varje sammanslutning av människor är med nödvändighet en separation från andra människor … det politiska som sålunda förstås är inte den konstituerande principen för staten, ordningen, utan ett tillstånd för staten.”
Carl Schmitt menade att liberaler undvek inte bara att ta strid och utse fiender till sin ideologi utan undvek politik överhuvudtaget genom att ständigt diskutera och tro på rationella övertygelser genom att vädja till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft och till en övertro på teknik och vetenskap, en kritik som Schmitt delade inte bara med Martin Heidegger och Nietzsche utan även med vänsterradikalen, den litteräre marxistiske ungraren György Lukács.
Deras kritik av teknifiering inspirerades av deras lärare, sociologen Max Weber, vid vars seminarier och kurser både Schmitt och Strauss deltog i under 1910- och 20-talen.
Schmitt attackerade inte bara teknikoptimistiska liberaler utan även liknande drag i marxismen. Se Schmitts (och marxisten Georg Lukács) kritik av modernitet och teknologi:
”Den moderna kapitalistens världsbild är densamma som den industriproletärens, som om den ene vore tvillingbror till den andre. Således är de överens när de kämpar sida vid sida för ekonomiskt tänkande. I den mån socialismen har blivit religionen för storstädernas industriproletariat, ställer den en fantastisk mekanism mot den kapitalistiska världens … Storindustrimannen har inget annat ideal än Lenins – en ‘elektrifierad jord’. De är i huvudsak oense om den korrekta elektrifieringsmetoden. Amerikanska finansmän och ryska bolsjeviker befinner sig i en gemensam kamp för ekonomiskt tänkande.”
(Schmitt citerad av John McCormick, Carl Schmitt’s critique of liberalism (1997), s. 60)
Hur mycket Schmitts och Lukács aversion mot teknifiering och alienation var värda när den ene lät sig dras med i den nationalsocialistiska statskapitalistiska hyllningen till just teknik, särskilt militär, och den andre till sovjetrysk avhumanisering och dyrkande av samma teknik, särskilt industriell, är värd att studera.
Båda av de totalitära systemen hyllade manlighet, rationalitet och teknik, Auschwitz och Gulag. Båda systemen satte massor framför individer och humanism och båda avskydde den konstnärliga modernismen, som marxisterna Brecht och Benjamin konstaterade sorgset, se kap 3 i Ingemar Karlsson och Arne Ruths bok om Nazi-Tysklands estetik, Samhället som teater (1983).
Schmittkännaren Ellen Kennedy skrev 1988 (citerad i den svenska vänstertidskriften Res Publica, 1993, redigerad av Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren) att:
”Schmitts ‘Der Begriff des Politischen’ är i sista hand ett rungande ‘Nej!’ till den liberala världens anda, till den kapitalistiska tidsålderns anda, till maskinen, massmänniskan och konsumtionsmentaliteten – till hela den politik som sätter sin lit till en neutralisering av anden genom dess reducering till materialism”.
Med detta är vi över på den text om avpolitisering som Schmitt lade till 1932 när han återutgav ut skriften om det politiska som begrepp, där han tog upp just ”Neutraliseringens och avpolitiseringens tidsålder” (finns med i svenska utgåvan). I tillägg till liberalismens vilja att avföra allvarliga politiska tvisteämnen till frågor om teknik och värdeneutrala beslut.
NEUTRALISERING OCH AVPOLITISERING
Avpolitisering och att se samhällsfrågor som tekniska, dvs klassisk ideologi inom svensk social ingenjörskonst, är farligt ansåg Schmitt. Idag existerar vissa politiska frågor inte alls i den offentliga debatten utan de hänförs till experter och forskare inom juridik, ekonomi och förvaltning, eller medicin som i pandemin. Den s.k. högerpopulistiska, och ofta kallad ”illiberala” vågen efter millennieskiftet, vänder sig mot detta expertvälde.
Migrationsfrågan är det tydligaste exemplet men även frågor om abort, feminism, kulturella gemenskaper. Svenska politiker kan hänvisa till EU eller FN om de vill. Ett expertvälde gynnas av att liberaler vill avpolitisera samhällsdebatter så att de inte handlar om något väsentligt. I USA som i Sverige och Europa finns (med undantag för Polen t.o.m. 2023, Italien och Ungern) i praktiken inga etablissemangskritiska alternativ till välfärdsstatlig liberalism, bara skilda grader.
Statsvetaren Jon Wittrock skriver om detta i en rapport och om demoniseringen av Sverigedemokraterna som ett exempel på fiendskap som etablissemanget gärna upprätthåller.
Nietzsches diktum “Gud är död” 50 år tidigare visade för tyska konservativa som Carl Schmitt att det vakuum som uppstått när kristendomen försvunnit i och med Upplysningen och naturvetenskapen kunde inte ersättas av krass materialism och ovilja att engagera sig i samhället. Behovet av ett moraliskt mål försvann inte även om den sekulära liberala kapitalistiska demokratin utlovade det. Att förneka kulturell identitet, religion, tro på högre mål är att förneka människor vad som gör dem till människor.
Liberaler vill gärna bortse från dessa mänskliga sidor eftersom de har bland annat lett till blodiga religionsstrider i Europa. Därmed har allt tal om nation, folk, etnicitet och historiskt-kulturella gemenskaper och symboler ifrågasattas av liberaler som hellre tyr sig till en teknisk avancerad förment värdeneutral stat.
Jag ska återkomma till detta tema då jag berör kommunitarism, särskilt den katolske marxistiske filosofen Alasdair MacIntyres analys av det nihilistiska Europa.
Schmitt har i sin kronologi liknande analyser som Max Weber, och senare Macintyre, men han utgår från att varje sekel har försökt etablera ett neutralt område, fritt från strider:
1500-talet, teologi
1600-talet, metafysik
1700-talet, moral
1800-talet, ekonomi
1900-talet, teknik
Schmitt skrev, ”Att dagens utbredda tro på tekniken är så påtaglig beror enbart på att man en gång för alla trodde sig ha funnit det absolut neutrala området i tekniken. Ingenting framstår som mer neutralt än tekniken, den gagnar alla. Radiomediet kan användas för alla slags nyheter och postväsendet levererar försändelser oavsett innehåll eftersom dess teknik inte kan tillhandahålla några kriterier för hur försändelserna ska värderas. Till skillnad från teologiska, metafysiska, moraliska och till och med ekonomiska frågor som kan debatteras i all evighet, vilar det något välgörande sakligt över tekniska problem” (Det politiska som begrepp, s. 107).
Sedan 1971 har västvärldens politiska tänkare brottats med den amerikanske socialliberalen John Rawls som förespråkar en individualistiskt grundad välfärdsstat. Medborgarna förväntades inte ha några särskilda preferenser andra än att de sämsta skulle tjäna på det system som valdes. Med tiden fick Rawls kritik från bland andra kommunitarister som Michael Sandel, och han ändrade sin teori till att inkludera vissa fundamentala demokratiska värden. Men hans utgångspunkt var att alla medborgare inte behövde vara ense om ideologi, religion, transcendenta värderingar.
Jag skrev om Rawls förflyttning mot mer ”tjocka” gemensamma värderingar från ”tunna” individuella i min text i Zenit 1991. Ellen Kennedy nämner samma utveckling från avpolitisering till politisering i introduktionen till sin Schmittbok, 2004. Även Richard Rorty noterade Rawls positionsförändring, se hans text i Res Publica 1996 (omtryckt i min antologi Kommunitarism, 2013).
ISLAM
För Carl Schmitt producerade liberalismen svaga samhällen utan identitet med apatiska medborgare och därför utan motståndskraft mot starkare angripare. Detta går igen i Västvärldens nutida vekhet inför islam, dess islamofili och underkastelse. Idag står inte Väst knappt för något alls, som bland andra Douglas Murray kommenterat.
Schmitt nämner muslimer apropå Bibelns uppmaning i Matteus 5:44 att den kristne ska älska sina fiender (diligite inimicos vestros, inte diligate hostes vesteros) att det inte var fråga om fiender (hostes) utan ovänner (inimicos). Riktiga fiender, politiska fiender som vill döda en, går inte att älska:
”Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam i stället för att försvara det. Man måste inte hata den politiska fienden personligen, for det är bara i den privata sfären som det är meningsfullt att älska sin ‘fiende’, dvs. sin motståndare. Detta bibelställe handlar lika lite om den politiska motsättningen som det försöker upphäva motsättningen mellan exempelvis gott och ont, eller vackert och fult. Framför allt innebär det inte att man ska älska och hjälpa sitt eget folks fiender ”(Det politiska som begrepp, s. 49).
Han skrev i liknande termer om religiösa krigsförare som dagens islamister:
«Ett religiöst samfund som för krig mot medlemmar av andra religiösa samfund eller deltar i andra krig är förutom ett religiöst samfund också en politisk enhet» (s. 56).
Västvärldens inre fiender i form av radikala muslimer kan samla sig och attackera sina motståndare, vilket några dystopiska framtidsromaner nyligen skildrat (av Michel Houellebecqs Underkastelse, Alexander Koistinens Skymning över Europa, Erik Lewins Operation Saif och i min egen Framtidsmannen . Dock kan en beredd stat med beredda medborgare försvara sig, om den vill och kan handla i akuta lägen.
”Ett folk med en politisk existens kan alltså inte undandra sig ansvaret att i förekommande fall själv skilja på vän och fiende/…/ Det vore enfaldigt att tro att ett värnlöst folk bara har vänner och rena galenskapen att räkna med att fienden ska låta sig bevekas av avsaknaden av motstånd. /…/När ett folk förlorar kraften eller viljan att hålla sig kvar i den politiska sfären försvinner inte det politiska från världen. Det enda som försvinner är ett svagt folk” (op cit, s. 68 och 71.)
Osama bin Ladin skulle förstå Carl Schmitt, liksom dagens ledare i Kina gör, och båda förakta naiva liberaler. Båda skulle förakta liberalismens ovilja att ta ansvar på liv och död och att tillåta medborgare att inte engagera sig politiskt. Konsumtion och underhållning är två fiender till att ta politiskt ansvar på allvar. Liberalismens fokus på individuell tillfredsställelse leder till dess undergång.
UNDANTAGSTILLSTÅNDET
Ett annat begrepp som Schmitt använde mot liberaler var undantagstillståndet som ett politiskt redskap att ta till i situationer som rådde under Weimarrepublikens kaos.
Minns att Tyskland hade inte bara drabbades av världsdepressionen 1929 utan hade en egen 1923 med inflation av Zimbabwes kaliber då folk betalade brödlimpor med miljoner. Samtidigt invaderade Frankrike och Belgien Ruhrområdet eftersom den tyska valutan inte kunde betala det enorma krigsskadestånd man lovat i Versailles 1919.
Weimarrepubliken 1919–1933 kan sammanfattas på följande sätt: 15 partier i Reichstag, 14 statsministrar, fyra presidenter, flertal kuppförsök, socialistiska maktövertaganden i städer och landsdelar – inte konstigt att Carl Schmitt formulerande i sin Politische Theologie från 1922:
”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).
Schmitt driver tesen att rätten inte vilar på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme som måste tänkas och förberedas, se konstitutionsjuristen Ernst-Wolfgang Böckenfördes efterord till den svenska upplagan av Det politiska som begrepp.
Den som kan besluta och med makt genomföra beslutet vinner, oavsett. Hobbes och Machiavelli förstod detta. Under Weimarrepublikens kaos diskuterade riksdagsmännen och ministrarna mer än de handlade. Något Ausnahmezustand infördes inte.
I Sverige fick regeringen en migrationskris på halsen 2015 och ingrep när samhällskollapsen var nära. Samma sak under pandemin, vilket de svenska politiska kommentatorerna Per Gudmundson (”Återupprätta nattväktarstaten”, Timbros Smedjan) och Göran Eriksson (SvD, juli 2020) noterat.
Eriksson skrev att pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt. Juristen Richard Sannerholms kritik i boken Rättsstaten Sverige (2020) av hur svenska regeringar hanterat kriser visar dock på betydande handfallenhet.
Hobbes analys av det bibliska monstret Leviathan som den starka statsmakt som kan hålla folk (som våra förortsklaner) från att slå ihjäl varandra är en teori om suveränen, en kung, en despot, en kardinal, en regering, en furste, en klanhövding. Suveränen är den instans eller person som inkarnerar ett folks eller ett lands överlevnadsförmåga. Behövs ett undantagstillstånd är det suveränen som ska besluta om det.
Dagens politiker skäms för att beröra statens våldsmonopol och makt att ingripa noterade Gudmundson ovan. I stället för att upprätthålla statens kärnuppgifter, nattväktarstaten, ägnar de sig åt de minst relevanta uppgifterna. Dvs. den svenska ofantliga offentliga sektorn gör allt den inte ska (lägger sig i barnpassning och restaurangrökning) och inte det den måste klara av (upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet).
Liberaler tenderar till att ignorera undantag till förmån för det normala. Men för Schmitt (utifrån Sören Kierkegaard) så avslöjar undantaget till normala, en syn han delade med marxisten Benjamin i hans Kritik av våldet 1921. I slutet av proklamationen om undantagstillståndet citerar Schmitt dansken Kierkegaard:
”Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna: det finns undantag. Kan man inte förklara dem kan man inte heller förklara det allmänna” (Res Publica, 1993).
Undantagstillstånd kan införas av en suverän, en tillfällig diktator enligt mönster från den romerska senaten som satt högst sex månader. Schmitt påpekade detta i sin bok Die Diktatur 1921, utifrån Machiavelli.
En diktatorisk ”kommissarie” i antikens Rom var inte samma sak som en kommunistisk permanent diktator (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Kim il Sung) under 1900-talet, vars motiv var att införa ett nytt statsskick, medan det romerska var att återupprätta ett statsskick genom tillfällig diktatur, något som Julius Caesar dock inte brydde sig om.
Men genom att inte förutse behovet av den tillfällig diktator stod den liberala demokratin, som i Weimar, öppen för kupper från vänster och höger, vilket skedde 1918–1923 (sovjetrepublik i Bayern 1918, det kommunistiska Spartakist-upproret då Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades i Berlin 1919, högerns Kappkupp i Berlin 1920 och Hitlers ölhallskupp i München 1923). Schmitt hann dock utveckla sin syn på diktatur från en välvilja mot tillfällig diktatur i antik stil 1921 till en mer positiv syn på auktoritärt presidentstyre redan 1922.
HOMOGENITET OCH DEMOKRATI
När Schmitt under 1920-talet kritiserar den parlamentariska demokratin, diskuterar han demokratin i termer av en gemensam identitet mellan styrande och styrda, en förståelse som öppnar för många möjligheter bortom parlamentarismen.
Hans tanke var att val inte alltid kan skapa en bestämd folkvilja, dels om en knapp majoritet på 51 % ska styra över 49 %, dels om beslut kompromissas bort genom byråkratiska mekanismer och dolda diskussioner bortom folkets insyn. Vissa av Schmitts insikter om den liberala demokratins brister har återkommit på senare år, till exempel i libertarianen Jason Brennans skepsis.
Men även själva systemet med liberalism som ett valt parlament var inte alltid demokratiskt menade Schmitt. Han såg en motsättning mellan just liberalism och demokrati. För att verklig demokrati ska råda, måste ett folkstyre och folket vara homogena, av samma slag. De särintressen som politiska partier representerar och vars önskningar ska generera beslut kan gå folket emot. Splittring, individualism, grupplojaliteter – allt detta kan gå emot den identitet som Schmitt anser måste finnas mellan de styrande och de styrda.
”Hur mycket mångfald tål demokratin” undrade statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i sin avhandling med samma titel i Göteborg 2009. Jon Wittrock tar upp Schmitts begrepp i samband med aktuella diskussioner om migration, bristande tilltro till demokratin och teknokrati.
Carl Schmitt har fler kritiska synpunkter på den liberala demokratin än vad detta utrymme medger. För en sammanfattning om varför Schmitts tankar är relevanta idag är introduktionen till den svensk-finska antologin Constituent Power, Arvidsson et al, 2020, användbar, särskilt för juridiska perspektiv.
Paradoxalt nog så skrev alltså den antisemitiske högerradikale tyske juristen Carl Schmitt ett rekommendationsbrev för juden Leo Strauss, samma år som Schmitt övervägde att gå in i nazistpartiet. Inte nog med att Strauss var ortodox jude och övertygad sionist, han arbetade för flera judiska institutioner i Tyskland.
Vidare, det stipendium som Schmitt rekommenderade Strauss till kom från Rockefeller Foundation, vilken är en marknadsliberal och prokapitalistisk representant från det USA som Schmitt bekämpade.
Schmitt skrev aldrig något negativt om Strauss utan använde tvärtom hans kommenterar till sin skrift om det politiska i senare upplagor, dock utan att nämna hans namn.
Den tyske filosofiprofessorn Heinrich Meier går in i detalj i flera böcker på dessa kommenterar där Strauss visar att Schmitt inte tillräckligt tagit avstånd från liberalismen. Juden Strauss korrigerar nazistmedlöparen Schmitts kritik av deras gemensamma fiende, den naiva oreflekterade liberalismen. Det är en märklig kombination.
Nästa avsnitt handlar omLeo Strauss