Nationella nättidningar som folkbildning och demokratisk förnyelse

avpix

Det som skett på internet de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkelsdemokrati. De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning. Få av de aktiva har tidigare deltagit i samhällsdebatten så nu dras även de in i det offentliga samtalet vilket borde uppskattas mer. Journalisterna har förlorat sin auktoritet.

De som driver Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, Flashback m fl gör hårt ideellt arbete och får ingen uppskattning. Tvärtom motarbetas de ständigt av vad de själva kallar gammelmedia, vilket gör dem till offer kan man tro, men så lätt är det inte. Om Aftonbladet skriver något ogenomtänkt, vilket sker ofta, så kommenterar de snabbt som ögat, varvid Aftonbladet tar denna reaktion till intäkt för nyhet, vilket vad precis vad dessa parasitära frivilliga alternativmedier ville. Kolumnister i Avpixlat som Mats Dagerlind, Stefan Torsell, Mrutyuanjai Mishra och Hera Lamppu Maduro vågar stå med sina namn vilket gör att anonymiten delvis försvinner. Dock lider alla nättidningar av bristen på ansvarig utgivare i Sverige. Det gör dem extra utsatta för saklig kritk i brist på ansvar, men skyddar dem samtidigt. Skulle de ha ansvariga utgivare skulle dessa kritiska nättidningar dränkas i anmälningar och åtal, av vilka många skulle vara bara för att dränera nättidningarna på de få ideella resurser de har. Kort sagt, genom massiva anmälningar skulle de antagligen försvinna. För dessa medier gäller andra regler än när traditionella medier sprider hat med sina enorma resurser bakom sig. Aftonbladet Kultur utmärker sig i synnerhet. Men folk är inte dumma, de ser Davids kamp mot Goliat och att vänner, bekanta, släktingar engagerar sig mot makten. Nu som då.

På 1970talet organiserades liknande initiativ av folk och studenter som visserligen bars upp av mer traditionell bildning, men även av utsatta grupper. Klientrörelserna KRUM, RFHL, RSMH m fl förde fram fångars och narkomaners syn på deras behandling och samhällets godtyckliga makt. I det politiska livet agiterade KFML/SKP, KPML(r), RMF/KAF/SP, MLK, FK, FAM, APK m fl vänstergrupper med egna bokhandlar, tidningar, studiecirklar. Jag ledde själv en studiecirkel i Marx’ Kapitalet 1978 och sålde Folket i Bild/Kulturfront i gymnasiet. Sedemera skulle jag skriva i Norrskensflamman, Ny Dag och Arbetaren. Vid sidan av vänsterns grupper blommande alternativrörelser i form av Folkkampanjen mot atomkraft (som arrangerade demonstrationer mot Barsebäck där jag deltog 3 ggr), studiehäften som MALTE (Miljörörelsens Alternativa Energiplan), med nystart inom Fältbiologerna och forskaraktivister som Björn Gillberg, fria musikorganisationer som Uppsala Musikforum (där jag jobbade), egna skivbolag och distribution m fl. Ur denna mylla växte sedan ett parti fram, Miljöpartiet. Likheter med framväxten av Sverigedemokraterna finns men det tog 22 från start till riksdagsinträde mot MPs 8 år 1988.

Intellektuella i dessa rörelser lärde sig grafisk formgivning, arbetsledning, redigering, tryck och distribution, balans mellan konstnärliga och akademiska ställningstaganden versus aktivistiska osv. Personer som Jan Guillou, Robert Aschberg, Göran Rosenberg, Göran Skytte, Jan Scherman m fl kunde efter hårda år vid stencilapparaterna gå vid pass 1980 vidare till mer traditionella redaktioner vid SVT t ex och uppdrag inom offentlig sektor och traditionella folkrörelser och senare även liera sig med kapitalisten Jan Stenbeck, TV4 och TV3. Själv startade jag en lokal kultur- och reportagetidning i Uppsala 1983 som lärde mig ansvar för utgivning och redaktionsledning samt kontakter med andra likasinnade, som Johan Ehrenbergs aktiebolag Magasinet AB som gjorde layout. Ett tydligt exempel på kommersiell avknoppning av en anti-kapitalistisk tidning ETC, min förebild på den tiden, särskilt estetiskt. Jag minns hur smarta de var på Magasinet i att ragga uppdrag från andra miljö/genus/radikala/socialistiska, men mer välbetalda organisationer för att driva sitt bolag utan problem. Sedan använde Johan Ehrenberg konkursmetoden alltför ofta med sin tidning för att slippa gäldenärer men det är en annan femma.

Jag ser alltså på de, för många svenskar med politisk korrekta ideal, förskräckliga nättidningarna Avpixlat, Fria Tider, Exponerat m fl som nya uttryck för demokrati och folkbildning. Liksom SDs väljare och medlemmar till stor del kommer från sofflocket sker alltså just nu en enorm vitalisering av det demokratiska samtalet men utan att det erkänns. Ofta är det lokala händelser som får stort utrymme i dessa nättidningar, men som inte kommenteras i riksmedia. Men det räcker inte med de arga mediekannibalistiska nättidningarna Avpixlat m fl. Det finns också mer akademiskt och empiriskt inriktade hemsidor som också drivs helt utan bidrag. Affes statistikblogg har många timmar nedlagda på att sammanställa siffror från SCB, BRÅ m fl vilket gör sidan läsvärd vad gäller kriminalitet och invandring, förutom de underhållande satirerna. Mer akademiskt konservativa och nationalistiska hemsidor drivs av Jan Olof Bengtsson , och en antagligen många fler men jag känner bara till dessa. Jan olof Bengtsson är bekant till mig och med de konservativa tänkarna Claes Ryhn och Tage Lindbom som förebilder. Hans blogg är välmatad och läses säkert inte i den utsträckning den bör.

Vanliga jobbare i invandrartäta förorter och irriterad medelklass som inte godtar propaganda lär sig frivilligt (nåja) om islams historia och olika sekter, utrikespolitik som inte står 1970talets Kommentar och Vietnambullentinen efter, de pluggar statistik och fakta om invandring vilket gör dem svårslagna i diskussioner med etablissemangets företrädare. Ofta tror dessa att det räcker med att vara snäll och empatisk mot invandrare,men frågar man dem mer om antalet invandrare utan skäl enligt FN konventioner (75%) eller invandringens kostnader (60 miljarder) vet de inte alls några basfakta. Vanligt folk som följer dessa alternativmedier och utnyttjar sociala medier lär sig mer än journalisterna. De må tiga i fikarummet på jobbet men man och man emellan utbyts tips och analyser av nyheter som vinklats.
En outsinlig källa till förnuft och med mycket bra kontakter inom Migrationsverket är Merit Wagers blogg. Hon visar ofta hur illa journalisterna beter sig i hanteringen av fakta om asylprövning och vad Migrationsverkets anställda rapporterar anonymt, numera också på Migileaks.

Mellan aktivisterna på Avpixlat och teoretiker som Bengtsson och Holm finns nättidningen och veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö av Ingrid Carlqvist och i Köpenhamn av Lars Hedegaard. Där blandas lokala nyheter, riksnyheter och recensioner (mina bidrag finns här 1, 2, 3 och 4). Min modiga kollega och bekant Ingrid Carlqvist är nog den mest hatade skribenten i Sverige och är samtidigt anklagad för att driva hatbrott mot invandrare och muslimer. Hon kan inte bo i sin bostad i Malmö längre så visst vet hon mycket om hat, särskilt nyligen i april 2013 då hon attackerades vid en motdemonstration i Malmö av ilskna sk anti-rasister.

I Danmark är tidningen Dispatch International också bespottad men bakom den finns danske Trykkefrihedsselskabet som ger ut utmärkta böcker (jag rekommenderar 1400 års krigen) som ger en viss intellektuell och institutionell ryggrad till den danska utgivningen. Chefredaktör Lars Hedegaard, historiker och gymnasielärare från början, var tidigare chefredaktör för Danmarks stoltaste kvalitetstidning, Information, en öppen kulturradikal dagstidning med rötter i den danska motståndsrörelsen under andra världskriget. En vänstertidning som marxisten Hedegaard lett vilket gör honom mer svåråtkomlig för vänsterkritik.

Internets säkerhetsproblem gör att meningsmotståndare till de alternativmedier jag nämnt här attackerar via hackers, serverangrepp och allehanda virus, krypteringar osv. Exponerat och Avpixlat har extra filter för att skydda sig, men det kostar på vid sidan av det ideella arbetet att ge ut en nättidning. Men inget ont som inte har något gott med sig. Aktivisterna på dessa hatade förföljda medier lär sig massor om datasäkerhet vilket de med tiden kommer få nytta av när de, liksom vänstern gjorde på 1980talet, går vidare till mer traditionella uppdrag.

Tiden förändras men folkets frivilliga bildningssträvanden och demokratiska organisering tar sig bara nya former. Demokratin kommer underifrån.

Men ser jag då inte de rasistiska kommentarerna, de invandrarhatiska inläggen, hatet mot muslimer osv som finns i dessa medier ? Jo visst gör jag det och det gör mig naturligtvis bekymrad. Men folk är förbannade och skriver rätt ut vad de tycker på nätet. Visst borde de formulera sig bättre men i relation till vad Jan Myrdal skrivit om Pol Pot, och utdelandet av Leninpriset varje år av Myrdal, Åsa Linderborgs uppmaning till stenkastning liksom hennes kollegor gjort i krönikor, är dessa officiella och underjordiska lika illa. Dock har personer som Myrdal, Linderborg m fl etablissemanget bakom sig.

Jag önskar givetvis att rasister och de som sprider illvilja och ondska inom de nätpublikationer jag nämnt inte hade funnits, men som läget är nu måste vi tyvärr godta eländet. Demokratin är större och nättroll spricker i dagsljus. 1908 sprängdes båten Amalthea med strejkbrytare i Malmö. Anton Nilsson, som jag fö träffat, dömdes till döden men benådades. Arbetarrörelsens första tid var full av våld, rivaliserande våldsamma vänsterstrider (Ådalen 1931), uppror, ondska och brott men den klarade ut att vädra ut de värsta röda lössen även om många återkom under 1970talet (se ovan). På samma sätt kommer den nationella rörelsen (finner inget bättre ord för denna socialkonservativa och populistiska tradition på nätet och i riksdagen) reda ut de bruna lagren. Folkbildning och demokrati är oslagbara medel för att nå sanning och inflytande. Som folkhögskolelärare och studiecirkelledare hyser jag tilltro till alla engagerades bildningssträvanden, ja rentav beundran.

* * *

I USA utkom boken 1997 The Redneck Manifesto:How Hillbillies Hicks and White Trash Became America’s Scapegoats av den arga och begåvade fattiglappen Jim Goad. Han kritiserar underifrån den amerikanska vita underklassen, white trash/rednecks/hillbilles, den liberala medel- och överklassens privilegier och mediadominans. Man skrattar och känner igen föraktet för de fattiga vita som spelas ut mot de fattiga svarta, men skrattet fastnar i halsen när man ser att hela samhället i USA och i västvärlden bygger på samma klassförtryck. Han är nog höger eller kanske snarare populist. I vart fall en sann demokrat. Medieelitens förakt för den nationella folkrörelsen i Sverige passar väl in i bokens analys.
Tack Jonathan Friedman för boklånet !

Annonser

Beläst eller förläst?

michel-de-montaigne-006

För bokmalen finns ingen ro förrän han fått tag i böcker nog och stillar sig. Men risken finns att han gräver ned sig i texter och referenser så pass att hans omgivning inte uppfattar honom som beläst utan som förläst. Skräcken är att bli överliggare vid ngn lärdomsstad och gå runt bland antikvariaten i medelålden, medan unga studenter flinar åt gubben.

Jag växte upp i ett vanligt medelklasshem i Norby i Uppsala. Många akademikerfamiljer runtom men de var ganska ordinära. Få var bokmalar. Jag var dock en av födseln och utvecklade bibliofila drag drag redan i småskolan. Senare har jag insett att böckers värde väl är stort men livet också bjuder på kunskaper. Jag reste mycket, engagerade mig och pratade oavbrutet.

Bokmalens iver när han träffar likasinnade, t ex vid föredrag, eller om han själv håller ett – O du milde Gud – är en strid ström av verb, substantiv och adjektiv mm, sällan till annan nytta än uppvisning av boklärd grannlåt.

Emellertid.

Även bokmalar bör finnas, men för mig är risken att gå över gränsen från beläst till förläst skräckinjagande. Tyvärr finns det bara bot i mer böcker. Ja , det är sant. Det finns två författare som skriver om vådan av att läsa för mycket, och de skriver så bra att man vill läsa alla böcker och genast glömma dem. De har grandios bildning, och en uppfattning som jag gärna tar efter, nämligen att livet lär oss mycket, men först efter att vi läst om det. Märkliga författare som kan rädda bokmalen från hans blandvändande med än mer sidor. Vilka är det ?

Den ene är död. Michael de Montaigne. Den andre lever. Horace Engdahl.

Båda skriver lätt, enkelt, inspirerande, lärt och verkar båda ogilla boklärdom. Engdahls aforismer får en att vilja sluta genast med all slags seriös lektyr, medan Montaigne hamrar in antikens kärva ideal där litteratur sågs som något Platons katt släpat in.

Be- och förläsenhetens bryderier botas bäst med böcker är alltså slutsatsen. Tacksam för att jag klarat mig ur fällan denna gång och återgår till min boksamling jag tagit med nu på resande fot, 14 st. En låda skeppas ned inom en månad med 20 till. Lugnet är återställt. Biblio filia.

horace2

En irakier skäller ut Husbyglinen

bbom

På Facebook har en för mig okänd invandrare Bareq Al Bomola från Irak publicerat detta som jag gärna delar liksom 2013 personer redan gjort på FB:

”Ett meddelande till de otacksamma invandrare!!

Ni Bränner bilar, mopeder, skolor och kasta sten på polisen med massa mera? Ni förstör/tar sönder saker som inte tillhör er? För vad? Varför är ni så j*vla otacksamma!!!!? Varför gör ni såhär mot det landet som sa varmt välkommen till er, till de människorna som tog hand om er, till de som gav er pengar, boende och mest av allt trygghet med massa rättigheter? Är det så ni har lärt er i era hemländer? Vara otacksamma? Förstöra och ge tbx på det här dåliga sättet!!!?

Största frågan är HADE NI GJORT SÅHÄR I ERA HEMLÄNDER? Hade ni förstört skolor som bildar Generationer? Eller kastat sten på poliser och misshandlat brandmän som offrar sina liv genom att försöka skydda människor och göra sitt jobb, hade ni gjort så?

NEJ det hade ni inte gjort!!!!!!! Ni hade inte gjort allt detta för två anledningar!!

Den första är att ni själva hade inte förstört för era länder!!!

Den andra anledningen är att ni hade inte haft en liten chans att göra såhär som ni gjort nu! Vet ni varför? Jo för att ni hade lätt blivit dödade/ner skjutna av polisen där!! Ni hade blivit inlåsta och aldrig fått se solen igen!!! Ni hade blivit misshandla och torterade ihjäl!!

Jag har läst en text som en j*vla outbildad invandrare hade skrivit och då exploderade jag så fort jag läste det, det va massa om att det är Sveriges fel och att dom får skylla sig själva? eller att ”vi” kommer ta över Sverige ?

Jag har nu suttit och läst om och om och om det… EN enda fråga som springer runt i min hjärna!! Och det är ” HUR F*N KAN DET VARA SVERIGES FEL!!!!!!!? Och sen det enda svaret som JAG kunde eller tänkte på som kan vara ”Sveriges fel” och det är att SVERIGE TOG IN ER!!! DET ÄR J*VLIGT FEL ATT SVERIGE ÖPPNADE SIN FAMN FÖR ER OTACKSAMMA J*VLAR OCH SA VART VÄLKOMNA!!!!
Och ett annat fel är att Sverige inte utvisar de som bara förstör för båda Sverige och många invandrare som sköter sig bra här och är tacksamma och lyckliga över det de fått av det fina/underbara landet!!!

Jag är stolt över att jag kommer ifrån IRAK men skäms över de som förstör för mitt andra land!!!

Till sist vill jag säga till DE som klagar på Sverige, istället för bara sitta hemma och klaga så kan ni väl utbilda er så att ni kan komma in i arbetslivet! Så att Sverige kan ha nytta av er! Så att Sverige inte ångrar att dom tog in er!!
Och sen har jag en fråga till alla som säger åhhh jag kan inte få ett jobb bara för att jag heter blabblabblahh!!!? Hur f*n kan ni vilja jobba, när ni INTE kan svenska ORDENTLIGT!!!!!!?????

Jag kan hålla med om att det finns rasister! Men jag har lärt mig att Bra och dåliga människor finns över allt!!! inte bara i Sverige, Men betyder det att man inte ska bevisa vad man kan och hur duktig man är!!!? Istället och göra det värre så kan man tänka positivt och kämpa emot!!! Jag själv har bott ungefär 4 år i Sverige och har gått genom så mycket här men ÄNDÅ så har jag inte gett upp!! Utan bara kämpat och kommer kämpa livet ut!! För vill man, kan man!

Om ni nu inte tycker om läget här så är det bara att DRA dit ni kom ifrån!!!!!!!!
Och hur f*n kan man inte tycka om nåt här!!!? Man får allt man önskat sig nånsin!! Man kan uppleva sina drömmar utan en massa skit!!

Jag är så J*VLA TRÖTT PÅ ER SOM KLAGAR PÅ SVERIGE!!!! kOLLA PÅ ER SJÄLVA FÖRST, INNAN NI DÖMAR ANDRA!!!!!”

Husby jihadister i min kommande thriller

I dagarna (maj 2013) har bilar brunnit i Stockholms förorter och våldsamma invandrargäng slagits med polisen. I min kommande berättelse som skrev i feb 2013, dvs tre månader före Husbyupploppen, Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story åker ett lag från fiktiva Nordvästra Järvas fotbollsklubb runt och slåss. De bor i Husby och är egentligen militanta islamister men använder fotbollsträning och matcher som täckmantel för sina egentliga uppdrag; att slå ned Sverigedemokrater, oppositionella till sharia och islam, liberala politiker och myndighetsföreträdare.

Huvudpersonen i min framtidsberättelse är en ung kvinna från Indien vars far är svensk och ledande sverigedemokrat. Han mördats oavsiktligt av en provokatör i fotbollslaget, en avhoppad jihadist som skär halsen av svensken för att visa hur illa jihadister kan bete sig. Laget hade bara tänkt att spöa upp honom men fann sig plötsligt med blod på sina händer. Regeringskris, statsminister Birgitta Ohlsson (FP) får avgå och den Sociala Alliansen med S, M, MP och FP som styrt sedan 2018 lämnar över till en ny koalition där SD ingår. Mer avslöjas inte här.

Boken kommer ut i höst 2013 efter att den litterära agenten Jaya Bhattarcharji Rose sagt sitt.

janne bild
Från min bokrelease av The Swedish story

Lärarstudenter lär sig att ursäkta ungdomsupploppen

lalander

Lärarprogrammet vid Stockholms universitet har länge spridit ursäkter om upplopp i kurslitteratur. I en obligatorisk delkurs finns en kursbok som tydligt tar parti för våldsverkare som de just nu i Husby. Åtskilliga tusentals lärarstudenter i Stockholm och vid andra lärosäten har läst boken och diskuterat den vid seminarier utan att någon reagerat.

I boken Ungdomsgrupper i teori och praktik (3.e upplagen 2012) tar professorerna Philip Lalander och Thomas Johansson upp våldsamma ungdomsgäng i förorter i Europa och Sverige. De beskriver ungdomar som kastar sten mot ambulanser, polis och brandkår:

”Vi vill se dessa typer av ’utbrott’ som en slags rörelse i den desperation som skapas av att leva i en marginaliserad position i ett senkapitalistiskt och individualiserat samhälle, alltså en form av det senmoderna samhällets konsekvenser”
(s. 135).

Detta kan naturligtvis skrivas och diskuteras men vad som saknas är en rad om att dessa sk ”utbrott” är kriminella handlingar utförda av ansvariga individer. Utan det tillägget bibringas lärarstudenter uppfattningen att brott inte ska beivras utan förstås och förklaras. Ingenstans i boken framgår att individer har ansvar för sina handlingar.

ove s

Ove Sernhede, professor i ungdomskultur vid Göteborgs universitet

Lalander och Johansson hänvisar efter detta stycke till ungdomskulturprofessor Ove Sernhede vid Göteborgs universitet som länge försvarat ungdomars kriminella beteende och alltid skyllt på samhället. Här finns hans forskning presenterade 1, 2 och i ett inslag om hiphop som protest Sveriges Radio 2012.

Att en professor kan fritt forska om ungdomliga kulturuttryck är alldeles i sin ordning. Men att hans teser ska stå okommenterade i böcker inom i lärarprogrammen i Sverige är inte försvarbart.

Vetande, makt och subjektivation hos Foucault

PM till filosofikurs vid Södertörns högskola 2003, lärare SO Wallenstein:

 

Det finns en indelning i Foucaults undersökningar som avspeglas redan i kursens rubriker:

Vetande, Makt, Subjektivation

eller mer metodologiskt

Arkeologi, Genealogi, (studier av) Självtekniker/Subjektivation

Den härstammar bland annat från Deleuzes Foucaultbok och är en praktisk pedagogisk ram som inrangerar Foucault i en tredelning som inte gör hel rättvisa till hans projekt.

Jag vill ersätta denna tredelning med
Subjektivation som Vetande, Makt, Etik.

I denna tredelning löper subjektets status som en röd tråd i alla hans undersökningar . Etik blir inte särskilt som något som sysslar med subjektet utan även hans 1960-talsverk som Naissance de la clinique, Les mots et les choses etc blir i hög grad tolkade som hur subjekt konstitueras i vetenskapliga diskurser.

I detta Pm blir dock den första perioden Vetandes subjektivation inte behandlad i någon hög grad, utan tonvikten ligger på de två senare perioderna. I en bilaga finns en kronologisk översikt av Foucaults alla undersökningar som inte direkt berör subjektet men placerar in begreppen under varann.

Vetandets subjekt och arkeologi

Människan såsom ”un étrange doublet empirico –transcendental” är både objekt och subjekt i Les mots et les choses och L’Archeologie du savoir. Hennes inre visas upp som en rymd, en plats för diskursens utsagor, där ett mummel hörs, som av ett ”Det ges språk”. Är detta en kritik av subjektet i strukturalistisk sedvana eller är det en vetenskapsteoretisk hållning ?

Foucaults kritik av humanismen och den antropologiska slummern var inriktad förstås på människan som diskursivt objekt, men fokus i de tre dubbleringarna (förutom den ovannämnda le cogito- le impensé, le recul – le retour de l’origine) är inte epistemologiskt utan subjektcenterat.

Hans projekt var att visa hur ”människan” kan komma bort från ”Människan” till skillnad från Kants, vars tematik hans visserligen övertar ,men visar att begreppet Människa en gång för alla är givet i och med att förnuftets gränser stakats ut i Kritiken av förnuftet självt.

Frågan om subjektets status är inte bara en arkeologisk fråga utan även politisk. För Kant var den intellektuella hedern parad med ett moraliskt krav på lydnad inför (den preussiska) lagen, något som Foucault kritiserar som ett ”kontrakt mellan rationell despotism och fritt förnuft” .

Hans kritiska analys av moderniteten handlar om vilka gränser humanismen sätter för Människan och vilket pris människor får betala för det. Enligt honom har vi ännu inte nått den myndighet Kant talade om just pga att sådana som Kant redan stakat ut gränserna för rationella upplysta medborgare. En konsekvens av upplysningen och Kant var att man ställde frågan om Människan och den bör ej ställas alls menar Foucault. Moderniteten ska istället granskas utan att man utgår från några antropocentriska begrepp eller lagar. Detta leder till den andra perioden om makten.

Subjekt, genealogi och makt

Makten som utspridd effekt utan center är en analys som Foucault lanserar under 1970-talet fram för allt i Surveiller et punir från 1975. Flera praktiker i arkitektur, fängelsevård, moralfilosofi, straffrätt och institutionalisering under 1800-talet blir i Foucaults ögon sammanförda men oberoende av varandra till ett slags dispositif, begreppsram, som han kallar disciplinering. Denna makt formar subjekt på ett annat sätt än tidigare.

Under medeltiden och den politiskt moderna tiden from Machiavelli, Hobbes och framåt var undersåtar underställda en suverän vars makt inte skilde sig från de metoder han utövade i sitt hem, sitt gods osv. Samma praktiker kunde appliceras överallt och Familjen och Hushållet, oikos, bildar modell för styrandet men är inte dess objekt .

Men med en ny humanistisk diskurs och med vetenskapliggörandet av maktutövning och ekonomi (i form av de nya vetenskaperna politisk ekonomi, statistik, populationsstudier) fördelas makten ut i statens i form av polisväsende, styrmekanismer specialdesignade för vissa ändamål (barnafödande etc) och staten blir ”övervakande” (”governmentalized”) snarare än enväldig i sin absoluta transcendentala suveränitet. Se min översättning av hans föreläsning 1978 om ”regementalitet”,  ”gouvernmentalité” (tryckt i Diskursernas kamp, 2008)

Konsekvenserna för individer är att det upprättas ett nytt band mellan en övervakande instans som styr befolkningar (skola, vårdinrättningar, fängelser, industrier, förvaltningar) och en specifik individ. Fortplantning för staten och sex i äktenskapsbädden är ett exempel från Hegel. En slags triangulering skapas av de institutioner som har befolkningen som ett nytt politiskt objekt, säkerhetsapparaten som instrument och politisk ekonomi som vetande.

Ett vetande samlas om befolkningens beteenden samlas för att bättre styra dem samtidigt som subjektivationen, dvs hur man blir ett subjekt, formas av en övervakande strategi som har normalisering i fokus. Att vara en individ är att att vara normal. Normal är man som förnuftsstyrd upplyst människa utan andra auktoriteter än de man själv kan erkänna. Förnuftet blir därför det som skiljer ut de normala för att med förnuftet visar man sig herre över sig själv. Dårar och passionslystna t ex döms ut som patologiska för att låter sig behärskas av utomstående krafter. Ett inre konstitueras där individen upprättar ett fritt rike utan Gud och utan honom blir normaliseringen än viktigare. Till den hör disciplinens olika metoder att forma betingelser, rumsliga och kroppsliga:

”Disciplinen frambringar sålunda kroppar som är undergivna och övade, ’fogliga kroppar ” / …/ Disciplinen börjar med att fördela individerna i rummet /. . . / Disciplinen ’ framställer’ individer; den är den specifika tekniken för en maktutövning där individerna på samma gång är föremål och verktyg”

Det är visserligen i Surveiller et punir man hittar de extrema formerna av denna normalisering, som t ex Panoptikon – modellen, tidscheman från klostren, den oavbrutna disciplinerings-arbetet osv men än mer penetrerande analyser finns Volonté de savoir och i andra texter som mer koncenterar sig på liberalismen som individualismens överideologi.

”Human sciences and modern government mutually constitute each other in nexuses of power/knowledge, which Foucault labels variously discipline, normalization, bio-politics, governement, police and pastorialism ” skriver Jon Simmons . Det viktiga är att få fatt i den självbild av Människan som Foucault vill problematisera. Denna Människa med stort M är alltså Rousseaus ädle vilde, Kants samvete, rationelle Åklagare, Hegels absoluta Ande som ren subjektivitet, en själ, ett inre skapat av lika delar tysk romantik, fransk innerlighet och brittisk moralfilosofi- fast som under 1900talet analyserat utifrån krav från en industriell ekonomi, en dominant amerikansk livsstil som förutsätter normalisering, gärna uppstagad av ego-psykologin i USA och England som det psykiska stöd avvikare kunde få för att hitta sig själva.

Att vägra de former för subjekt som makten erbjuder är för Foucault att inse att normaliseringen bland annat innebär att subjekten formas av de subjektivationspraktiker institutioner och diskurser utgör. T ex förutsätter patologi det friska, straff de lydiga osv. Därmed drabbar normaliseringen alla, inte bara de marginaliserade.

Men liksom vetandets diskurser har utsägelseobjekt och funktioner i en närmast automatisk subjektnetural logik har makten en produktion av ting, rymd, verklighet, sanningsmönster etc. Man skulle kunna säga att subjekt produceras alltså av makten och vetandet om det inte vore förenklat och vilseledande.

Hos Foucault finns alltid spänningar, non- essentiella relationer , som inte låser subjekt vid att enbart vara något slags makt- och diskurseffekter som flugor i spindelnät. Snarare är subjekt singulariteter av maktdiagram som under vissa bestämda perioder relaterar vissa yttre krafter till människan. Att vara människa är att ingå i ett kraftfält, ett fält av förmåga att affektera och bli affekterad. Ju mer förmåga att existera, desto mer människa. Dessutom är det yttre lierat med det motstånd som makten uppammar. Dessa motståndssingulariteter kommer först ”i den meningen att maktrelationerna helt och fullt håller sig inom diagrammet, under det att motstånden med nödvändighet står i ett direkt förhållande till det yttre från vilket diagrammet tillhör ” hävdar Deleuze . Detta motstånd blir idag förstått som utgående från ett liv snarare än en människa. Kampen står om biomakten, rätten till liv snarare än rätten hos ett juridiskt subjekt. ”När makten blir biomakt blir motståndet livets makt…” i en slags post-human/trans-human (min term) ”vitalism” (Deleuzes term) lierad med livet självt i dess nya former och yttre krafter .

Att bli ”subjektiverad” , dvs underställd som undersåte (subject, sujét) och samtidigt bestämd som subjekt utifrån subjektivationspraktiker, är också att ingå en relation med makten, där din kropp, ditt sinne, ditt själv, bildar kontaktpunkten mellan dominanstekniker och själv-skapande tekniker. Begreppet ”government” är denna lokala punkt där ditt jag och makten förenas, där du produceras i en subjektgenealogi där makt, vetande och subjekttekniker samspelar för att skapa en självreglering av beteenden, ”a conduct of conduct”. Enligt Graham Burcell innebär detta begrepp och synsätt en uppluckring av banden mellan ”subjektivering” och ”underställande ”(subjectivation och subjection på engelska) .

Sexualivet är särskilt intressant som arena för självkontroll. Borgarklassen kunde särskilja sig från massan under 1800talet genom sin planerade barnalstring som i sin tur passade bra in i den nya befolkningsstatistiken och sexualhygienen. Hos Foucault blir sexualiteten också intressant genom att den mycket tidigt ansågs vara där subjektets ”sanning” fanns och därmed är vi över till den tredje perioden, etiken.

Subjekt, sanning och etik

Då tesen i detta pm är att subjektivitetens roll hos Foucault har varit med från början blir uppgiften här snarare att beskriva att etik snarare än subjektformer är centralt i den tredje fasen.
Defineras etik som ett sökande efter en sanning om moral oavsett dess konsekvenser har Foucault i denna sista fas en etiskt uppgift: att undslippa den 1800tals mässiga, borgerliga och freudianska uppfattningen att vårt beteende är färgat av (undertryckt) sex vars sanning är uppenbar, analyserbar och essentiell.
John Rajchman förtydligar,
”The Freudian ’revolution in ethics’ had placed us under a basic, even overriding, sort of obligation: to be true or faithful to our desire, concerning our desire we muist never deceive ourselves, we must always be honest with ourselves” .

Detta ”Var sann mot sitt begär!” var något annat än antikens maning att ”känn dig själv!”. Hur kunde det komma sig att just sex, erotik och själslig åtrå av alla mänskliga uttryck fick denna metafysiska betydelse att vara bärare av sanning ? För antikens aristokratiska män var sex problem om det innebar att deras uppförande som make, hushållsägare, älskare till unga pojkar etc ifrågasattes. Penetrationen var problematisk om den innebar någon form av passivitet som åtföljde en ung man när han skulle bli fullvärdig man.

Hos Augustinus ett halvt millenium senare är erektionen problemet, Varför ? Jo för att den visar att mannen inte kontrollerar sin kropp som revolterar mot Gud. ”Le sexe en érection est l’image de l’homme révolté contre dieu/…/une rebelle” hävdar Foucault i sin läsning av Gudsstaten . Om den grekiske virile mannen inte kunde kontrollera sig var det visserligen skamligt, för han måste kunna regera över andra och därmed kunna regera över sina passioner. Men det var inte ett metafysiskt brott, en konsekvens av ett syndafall, ett normbrott utan ett personlig nederlag att inte uppnå värdighet, areté.

Etiken valdes utifrån den civila ställning man hade vid tiden för Sokrates, Epikuros och de tidiga stoikerna. Êthikos, som betyder karaktär, var inte universell utan partikulär, även om diskussioner fanns hos Platon, Aristoteles m fl om dess räckvidd i kosmos . Det fanns inget normsystem utan vanor, praktiker, beteenden, osv som kunde vara bra eller dåliga men inte goda och onda som kristendomen senare ville se dem, t ex homosexualitet. Denna sexuella praktik ställer idag frågan ”What relations, through homosexuality, can be established, invented, multiplied and modulated ?” snarare än vem det är som gör dessa handlingar. Identitetspolitiken som en konform strategi att finna (nya) namn för (gamla) identiteter intresserade inte Foucault varför queer teoretiker som inriktar sig på vissa grupperingars identitet misstolkar honom. Att finna nya praktiker, och därmed en ny etik, är viktigare än dessa relationer till sanning och identitet (”är jag bög innerst inne?” etc) .

Att etik och subjektivitet intresserar Foucault syns i hans elaboration av liv som konstverk, une art d’éxistence, une transgression. ”From the idea that the self is not given to us, I think there is only one practical consequence: we have to create ourselves as a work of art” Vår tids post-normativa etik kan hämta inspiration i antiken, renässansen, dandyismen och 1960-70talens frigörelser för att en etik som inte bygger på universella, och fram för allt, inte på vetenskaplig kunskap om oss själva . Denna förvandling av oss själva utanför humanismen lyder under ett nytt credo; Själen är kroppens fängelse!

Det är för mycket själfullhet i den franska filosofitradition Foucault växte upp under och i den sista fasen av hans liv lyckades han undslippa den. Eller ? Deleuze tycks mena att han fann en metod hos grekerna som han varit på väg till hela tiden, men som där lyckades undslippa vetande och makt genom en ”en dubbel avhakning”, un double décrochage. Detta märkliga begrepp syftar på hur ett yttre (förstått som krafter) holkar ur ett inre, ett veck, med stöd av en självrelation. Det Foucault visade enligt Deleuze var att grekerna förmådde böja av yttre krafter mot sig själva och bilda en ”affektion av självet genom självet ” . Ett subjekt uppstod ur själva subjektivationsprocessen. Detta är viktigt för om vi bara ser till subjektprocesser som etiska överväganden blir grekerna inte så nydanande som när vi ser att de skapade ett subjekt genom att självrelationen (rapport á soi) utövas, praktiseras, böjs mot krafter i en agonistik. Kanske kan man säga att Foucaults betoning på njutning snarare än begär, och där han var oense med Deleuze, handlar om dessa yttre a-subjektiva krafter. Njutning som ett yttre veck hos en utspridd kropp, inte begär som inre rymd knutet till en identitet. Där de är överens är rätten till metamorfos i en tid där de gamla sederna ”fortsätter framställa oss som subjekt på ålderdomliga sätt som inte längre svarar mot våra problem ” .

En etik grundad på vetenskap och universell rationalitet ersatte under den sena stoikernas tid den självskapande frie grekens praktiker. Sexualitetens ömtåliga sidor uppmärksammades och ”man betonar nödvändigheten att infoga denna i en bestämd form som är bindande och som gäller för alla människor, därför den är grundad i både naturen och förnuftet” .

Foucault värdesätter inte självformering, vare sig i Grekland eller i Kalifornien, som inte innebär en öppen social och kulturell relation, ett band till andra genom ständig variation snarare än plikt och konforma livsstilar De grekiska männens elitära övningar som uteslöt kvinnor, slavar, andra män, såg han lika lite som förebilder som den new age – individualism han stött på i Kalifornien. Istället för ensamma övningar refererar han till hela kulturmönster som stödjer synen på liv som konstverk, t ex renässansens hjältedyrkan och Baudelaires bohême . I likhet med Nietzsche ser han stil och form som det viktiga. Vilka stilformande tekniker som domineras av makten (som vetande och som marknad) är inte fastslaget en gång för alla.

Noter (syns inte i html):
Denna tredelning är även hans egen beskrivning: ”…three domains are possible for genealogy, truth, power, ethics ”, The final Foucault (Cambride, 1988), s. 351
”Qu’est -ce que le Lumières” i Dits et écrits, del IV, (Paris 1988) s. 567. Att Foucault visste priset för och besväret med att tala om människans död, varje mänskas historiskt bestämda karaktär, visar han i artikeln Politics and the study of discourse , s. 71 i kompendiet :”I can well understand those who feel this distress/…/when even the fables told them i childhood obey rules…”
S. 90- 94 i uppsatsen Governmentality i kompendiet.
Övervakning och straff. (Lund 1987), s. 162, 166, 199.
”Ett förhör utan slut, en oändlig undersökning som ständigt utökas med nya minutiösa och ständigt mera analytiska iakttagelser, ett dömande som innebär att man upprättar en aldrig avslutad dossier samtidigt som man utmäter milda straff parade med examineringens envetna nyfikenhet, ett rättsförfarande som ständigt skulle mäta avvikelsen från en ouppnåelig norm och samtidigt utgöra en asymptotisk rörelse i riktning mot det oändliga ”(op cit s 265-6)
S. 2 i Foucault and the political (London 1995). Denna bok gav mig uppslaget att jämföra subjektivering som genomgående problematik snarare än som sista fas hos Foucault.
Övervakning och straff, s 227
Foucault, s. 133 ( sv övers). . I Deleuzes recension av Les mots et les choses 1966 hänvisar han till liknande yttre krafter: ”du dehors à l’impensable ou au non-pensé/…/une pensée qui serait par elle-même en rapport avec l’obscur”, s. 128 i L’île déserte et autres textes (Paris 2002). Nutida naturvetenskapliga exempel på dessa yttre krafter, och med explicit hänvisning till Deleuze/Guattari, finns i Keith Ansell Pearson, Viroid life: perspectives on Nietzsche and the transhuman condition (London 1997)
Op cit., s. 136. Även Viljan att veta (Stockholm 1980), s. 181- 82.
Uppsatsen Liberal government and the techniques of the self i kompendiet, s. 20
Truth and eros: Foucault, Lacan and the question of ethics (London, 1991), s. 88.
Dits et écrits, del IV, s- 176
Se Grekiska filosofer, W.K.C. Guthrie (Nora, 1999) och Stoics, Epicureans and Sceptics. R.W. Sharples (London 1996), särskilt i den senare där en åtskillnad i antik och kantiansk etik syns i den antika frågan ”Why should I do what is right?” i kontrast till pliktetikens retoriska fråga som inte kunde besvaras med annat än jakande, i stil med ”Why should I believe what is true?”, s. 83.
Rajchman, op cit, s. 96
”Nous ne devons pas exclure l’identité si c’est par le biasis de dette identité que les gens trouvent leur plaisir, mais nous ne devons pas considérer dette identité comme une règle étique universelle”, Dits et écrits, IV, s. 739. Se även David Halperin Saint Foucault (New York 1995), för Focaults anti-essentialistiska gaybegrepp,s. 79 : ”Our task is therefore ’to become homosexuals, not to persist in acknowledging that we are’[Foucaults ord]. What Foucault meant is that our task is to become queer”.
”On the genealogy of ethics”, s. 237 i kompendiet.
Ibid, s. 231. Därmed är Foucault tillbaka till Les mot et les choses, där han redan kritiserar humanvetenskaperna för att inte veta vad man sysslar med för slags vetenskapligt objekt, Människan, som först var ett objekt för vetande om liv, arbete och språk, och sedan subjektivitetens (inkoherenta) plats.
Op cit, s. 145.
Ibid., s. 152
Omsorgen om sig (Lund 1987), s. 214.
Njutningarnas bruk (Lund, 1986), s. 223, not 2. Se även Simmons op cit, s . 76: ”It is an irony of self-fashioning that despite its resonance to autonomy, it includes being moulded by outside forces and attempting to fashion others”. Deleuze begrepp om det yttre som subjektivationskraft kanske är tillämpbart, även om det inte kan sägas representera ett så stort brott med vetande och makt som han vill hävda enligt Simmons, ibid.s 133, not 7.

***
2002 översatte jag en föreläsning om begreppet gouvermentalité av Foucault för tidskriften Fronesis. Den kom sedan i antologin Diskursernas kamp

Mitt år som skolledare i Hjulstaskolan 2004- 2005

20171118_110716.jpg

En redogörelse för mitt första år som skolledare i en av Stockholm stads värsta skolor, Hjulstaskolan i norra Tensta, och varför jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Skolverket.

Denna grundskola i Tensta fungerade knappt med bara 30 procent av eleverna godkända i alla ämnen och 50 procent med tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Ändå var skolan hyllad som en förebild för mångkulturalism av Skolverket, rektorn belönad och studiebesöken från mer vita områden kom för att titta på alla brunhyade elever (99 procent, 1 procent svenska). Det var som ett mänskligt zoo  att visa upp mot betalning med slagsmål och höga skratt, exotiska vackra varelser och mycket tonårsenergi och vrede. Kul men vilt. En blandning av uppvisning och förakt från skolan inför betalande besökare.

Jag var som biträdande rektor ansvarig för att organisera 30 lärare i modersmålsundervisning eftersom den svenska policyn om andraspråksinlärning kräver goda kunskaper och därmed undervisning i det första språket, dvs. modersmålet. Nyanlända måste först lära sig sitt eget språk och ibland även dess alfabet, vilket kunde vara oanvändbart utanför sina f.d. hemländer om alfabetet var ovanligt. När invandrarfamiljer protesterade och ville ha mer svenska istället för modersmålsundervisning fanns det ingen möjlighet att tillgodose dem. Modersmålsundervisning är infört utifrån lag, oavsett vad föräldrar och elever anser. Jag gillade själv att prata persiska, hindi, spanska, engelska och franska med de hårt arbetande välintegrerade lärarna. Särskilt somalierna.

När de nyanlända eleverna kom såg jag vakna begåvade ungdomar som uppförde sig väl, lyssnade på lärarna och studerade flitigt. Efter sex månader hade de förändrats till normala svenska elever, även om de hade en utländsk kulturell bakgrund i denna speciella skola. Normalt svenskt elevbeteende innebär att stöka, inte bry sig om skolan eller lyda vuxna. Alla gjorde inte detta och flickorna uppförde sig bättre än pojkarna. Men socialiseringsprocessen in i de svenska extremerna var uppenbar och borde ha lett till annat än leenden och axelryckningar när de tidigare blyga eleverna började gå in och ut ur klassrummen eller skrika högt i matsalen. Svenska lärare är extremt tillåtande inför dåligt uppförande och bedömde de nyanlända elevernas utveckling som normal. Det gjorde inte jag. I matsalen kastade man mat på mig och andra lärare utan mycket reaktioner. Jag blev träffad men kunde inte se av vem och ingen brydde sig heller. Nästa händelse var dock mer bekymmersam.

En 15-årig somalisk elev som var känd för sitt våldsamma beteende hade krossat ett fönster i flicktoaletten. Eftersom han var sedd kunde han inte neka. Han fördes in till mitt kontor av sin mentor, en speciallärare, vilket var rutin eftersom man inte skulle vara ensam med bråkiga elever. Jag sade till honom att kostnaden för reparation vad omkring 700 kr men han kunde arbeta av det under sommaren om det inte fanns nog med pengar hemma. Hans ensamstående mamma med åtta syskon gick på bidrag. Han såg mig rätt in i ansiktet och spottade. Slut på historien och anmälan av fönsterkrossningen och bespottningen till polisen. Mina överordnade gillade inte polisanmälan, men jag gick vidare och blev kallad till tingsrätten. Den unge mannen log mot mig när han fick sin dom, att ha veckosamtal med socialtjänsten. Han hade haft många sådana samtal utan resultat. Incidenten uppmärksammades i DN och i lokalpress, vilket inte gillades av skolledningen.

Det skulle bli fler besök till polis, socialtjänst och domstolar. En vårdag 2005 (se mer nedan) attackerades skolan av 20-30 busar från den rivaliserade och lika invandrartäta förorten Rinkeby med kedjor, järnstänger och nävar. Fönster krossades, folk blev slagna och panik utbröt innan polisen anlände. En skolelev kunde ha bjudit in dem för att ställa till bråk, men skolan ville ligga lågt i efterforskningarna, liksom alla elever i skolan som inte vågade berätta vad de sett. Det fanns en dold ordning i Tensta som krävde absolut lojalitet, högre än den till lag och skolledning.

Skolan hade en rangordning utefter etniska gruppers inflyttningar i området sedan generationer. Överst fanns turkar, kurder, iranier och några andra grupper från Mellanöstern. Dessa föräldrar hade kommit under sent 1970-tal och 1990-tal och styrde över Tensta-Rinkeby sedan en generation tillbaka då de hade ersatt hårt arbetande sydeuropéer och välutbildade latinamerikaner som anlänt för arbete och politisk asyl under 1960- och 70-talen. Den översta styrande gruppen hade sina representanter anställda i skolans café och fritidsgård och talade kurdiska, arabiska, turkiska och persiska. Om en konflikt uppstod mellan en elev som talade något av dessa språk och ledningen fanns en rutin att involvera dessa anställda som medlare. De hade inte någon formell utbildning förutom i bästa fall grundskola, ofta från sina hemländer. Elever som ertappades eller misstänktes för stöld, skadegörelse eller trakasserier fick stöd av dessa café- och fritidsgårdsanställda som redde ut konflikter utan att tala svenska, även om eleverna var födda i Sverige och uppenbarligen talat svenska innan konflikten uppstod. Ibland användes en Koran som lades fram för att eleven skulle lägga sin hand på den för att svära på att tala sanning.

Efter sådana konfliktlösningar kunde stulna dyra jackor, telefoner, nycklar och väskor återfinnas, men det gick inte att klargöra hur eller varifrån. Saker kunde lämnas över av andra unga medlare som därmed lärde sig att reda ut konflikter inom sin etniska grupp och utanför lagen. Eftersom det inte gjordes någon registrering av vilka elever som hade begått brott blev varken familj, polis eller socialtjänst involverad. Bara de caféanställda visste men höll tyst eftersom banden till eleverna var viktigare än att hålla sig till regler och lag samt informera familjer. Om stölder begicks av samma elever eller nya kunde inte klarläggas eftersom inga register upprätthölls och därmed var ingen uppföljning möjlig. Lojalitet till lokala etniska nätverk var nödvändigt för att klara sig i denna utsatta förort.

* * *

I maj 2005 attackerades skolan av ett gäng unga män från Tensta och Rinkeby. Skolledningen försökte efter attacken reda ut vilka som låg bakom attacken. En elev i klass 9 var eventuellt inblandad, men skolledningen ville inte forska vidare. Jag försökte flera gånger få gehör för att fortsätta efterforskningen eftersom detta tydde på att skolans egna elever kunde ha bjudit in bråkmakarna, men rektor Sörhuus sade stopp.

Jag vände mig i oktober 2005 till stadsdelsdirektör Jack Kindberg vid Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. Vid ett enskilt samtal mellan oss två lovade han att bjuda in rektorn till ett konfidentiellt möte mellan oss tre för att reda ut saken. Dock var det löftet inget värt eftersom han kontaktade rektorn direkt utan att meddela mig och jag fick en utskällning för att ha gått till överordnade. Därmed var saken ur världen trodde rektor och stadsdelsdirektör men inte jag. Under mitt år vid skolan hade jag sett många oegentligheter och tjänstefel passera som jag samlade till sex anmälningspunkter och en lång lista på övriga tvivelaktiga ärenden (som att inte ha ett schema klart efter 3 veckor vid kursstart) och sände allt till Skolverket.

Även denna gång hamnade jag i lokalpress 1 och 2, men även i SvD och SVTs lokalnyheter. Min tjänst var ett vikariat som jag lämnade frivilligt och gick vidare till andra uppdrag, denna gång som biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Hjulstaskolans ledning fick all personal att skriva under en försäkran om att mina anmälningar inte angick dem och att jag inte representerade dem, en lojalitetsförklaring alltså som innebar en restriktion av meddelarskyddet för offentliganställda men det brydde sig ingen om. Rektorn fälldes på två punkter av Skolverket 2006.

Slutsatsen av detta? Backa inte för påtryckningar. Undvik idealiseringar av invandrarförorter och mångkultur. Håll sig till regelverk och svensk lag. Sätt ut kameraövervakning och bygg ett fysiskt skalskydd. Lägg ned icke fungerande kommunala skolor och ge elever nya chanser på andra skolor.

(Denna text publiceras också Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Debattförlaget 2013 och i min bok The Swedish Story, egen utgivning 2013. Mina erfarenheter från Hjulstaskolan fick även spridning via boken Mellanförskap av Nima Sanadaji 2009.

Mer om Hjulstaskolan sedan jag lämnat den i Skolvärlden och på LR:s webbtv.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: