Tre amerikanska författare- Mailer, Didion, Wolfe – om några populärkulturella och avvikande gestalter från 1950-tal till 1970-tal; hipstern, hippien, frasradikalen

Inledning:

USAs roll som svensk förebild kan inte överskattas och vad som hänt och debatterats om över Atlanten påverkar oss, ofta några år senare och omtolkat, men otvetydigt.  Den ungdomskultur som började med jazzen på 1920-talet blev visserligen en snäll skolfilm, ”Swing it magistern” 1940, men andra och hårdare fenomen kom också till oss. Narkotikabruk i jazz- och bohemkretsar (Lars Gullin), ungdomsprotester och bråk i Stockholm mellan raggare, mods och knuttar. Våra egna hipsters (Beppe Wolgers, Svante Thuresson) var dock mer i stil med HasseochTage än Jack Keroauc och William Burroughs.

Jag ska försöka visa några amerikanska populärkulturella och subversiva ungdomsförebilder som visats fram, gestaltats, analyserats och samtidigt kritiserats i samma text. Författarna är inte okritiska till de unga ser framför sig – hipsters, hippies, frasradikaler – och de är äldre än dem, men samtidigt är de fascinerade av dessa nya urbana fenomen. De nästan avundas dem för deras energi men kan inte bortse från det farliga, destruktiva och naiva.

Svenska författare och kulturutövare vid samma tid hade liknande iakttagelser om sin samtid – Birgitta Stenberg, Lars Görlin, tidvis Ingmar Bergman, vilka skulle följas förstås av Cornelis, den tidiga Lundell, poetgruppen Vesuvius och allt vi idag förknippar med 1968/40-talister/progg osv.

Jag kommer inte försöka leda i bevis hur dagens kulturvänstermänniskor runt 40 som dominerar medier och politik förhåller sig till ungdomskulturella prototyper från mitten av förra seklet, men ni kan nog se att att just amerikansk ungdomskultur och politiska protestfenomen har satt djupa spår i de generationer som växte upp under 1950-och 60-talen (som jag) med följdverkningar långt fram till 2015 års intervju med Kakan Hermansson i DN  2 maj, där såväl psykopatiska, våldsbejakande som identitetspolitiska och radikalfeministiska drag återfinns. Alla redan analyserade i de texter som jag kommer ta upp.

De tre författare jag tar upp var först ute, även om de själva hänvisar till äldre föregångare som Ernst Hemingway och Henry Miller (länken mellan fransk modernism och ungdomsupproren på 19609-talet).  I USA sågs de första tecknen på att ungdomen strax före, under men framförallt efter andra världskriget hade förändrats.  Som alltid är originalet bäst, så vi tar fram Norman Mailers essä ”The White Negro: Superficial reflections on the Hipster”

NORMAN MAILER OM HIPSTERN ELLER DEN VITA NEGERN (1957)

Mailer ser de bohemska unga männen, de ansvarslösa beatniks likaväl som utslagna och marginaliserade svarta, som uttryck för en slags existentialism. De svarta, negrerna som han skriver, har en särställning gentemot de vita bohemerna, jazzdiggarna, beat-generationens Kerouac, Ferlinggetti, Snyder, Ginsberg, Corso, Cassady (Neal Cassady verkar ha varit den mest svarta av alla vita beatniks).  De svarta lever redan utanför samhället så därmed har de ett försprång framför de vita som måste deklassera sig själva genom småkriminalitet och marijuanarökande.

Dessutom har de svarta ett eget språk i sin jargong, ofta använd av jazzfolket men med sina egna koder för att fånga in dem som är hip och stänga ute de som är square.  Alla kan indelas i hip vs. Square på 1950-talet, två kategorier som Mailer ser som konsekvenser av ett liv i skuggan av atombombsmakternas hot och från minnen av koncentrationslägren (de tyska, inte de sovjetiska).

Trycket att underordna sig konformismen i det amerikanska medelklasslivet, en neuros som fick vissa fritänkare att växa upp under absurditeter som man inte kunde uttrycka (se Paul Goodmans Growing up absurd 1960,  och filmen The Graduate/ Mandomsprovet (bok 1963, film 1967)), kunde leda till mentalsjukdom menade Mailer. Hipstern och negern var i dessa aspekter en slags kulturella psykopater. Dock inte psykotiska vilka är juridiskt galna och inlåsta men psykopater som trivs med att bejaka sin egen könsdrift, sina begär och sitt uppror utan hänsyn till andra.  Nuet är allt, historia och framtid ovidkommande. Kropp hellre än huvud, utlevelse hellre än eftertanke.

Den lätt psykopatiske hipstern fixar den motsägelsefulla amerikanska konformismen, särskilt i sexualiteten där 1950-talet erbjöd två diametralt olika inställningar; ”sex is sin and yet sex is paradise”.  Orgasm blir det ultimata målet med livet och hipstern har inga gränser för att ta för sig av andras kroppar.

Mailer analyserar den nihilism som följer:

“Hip morality is to do what one feels whenever and wherever it is possible, and – this is how the war of the Hip and the Square begins- to be engaged in one primal battle: to open the limits of the possible for oneself, for oneself alone, because that is one’s need. Yet in widening the arena of the possible, one widens it reciprocally for others as well, so that the nihilistic fulfillment of each man’s desire contains its antithesis of human co-operation”.

Inom ett decennium förutspådde Norman Mailer 1957 vad som skulle kallas The Summer of Love, 1967 i San Francisco:

“With this possible emergence of the Negro, Hip may erupt as a psychically armed rebellion whose sexual impetus may rebound against the anti-sexual foundation of every organized power in America, and bring into the air such animosities, antipathies, and new conflicts of interest that the mean empty hypocrisies of mass conformity will no longer work. A time of violence, new hysteria, confusion and rebellion will then be likely to replace the time of conformity.”

Denna hysteriska, rebelliska och förvirrande sommar i Kalifornien 1967 befann sig nästa författare, Joan Didion, när hon skrev sin essä ”Slouching towards Bethelem”. Hon var exakt lika gammal som Mailer när hon beskrev den yngre generationen, 33 år.

JOAN DIDION OM HAIGHT-ASHBURYS UTLEVANDE HIPPIES 1967

Där Mailer var försiktigt optimistisk efter ha definierat hipsters och svarta som potentiella existentialister som han själv, var Didion mer resignerad.  Titeln på hennes essä som är en personlig rapport från besök i hippiekvarten i San Fransisco 1967 kommer från en dikt av W.B. Yeats där en hotande best ses kravla mot Bethlehem. För Didion är besten de övergivna ungdomarna som lämnats av eller lämnat sina familjer för att knarka och knulla, bråka med polisen och lyssna på de nya rockbanden Grateful Dead, Big Brother & the Holding Company med Janis Joplin, själv förrymd prästdotter.

Joan Didons fokus var barnen och ungdomarna, vilka nämns redan i inledningen:

“The center was not holding. It was a country of bankruptcy notices and public-auction announcements and commonplace reports of casual killings and misplaced children and abandoned homes and vandals who misplaced even the four-letter words they scrawled. It was a country in which families routinely disappeared, trailing bad checks  and repossession papers. Adolescents drifted from city to torn city,  sloughing off both the past and the future as snakes shed their skins,   children who were never taught and would never now learn the games  that had held the society together. People were missing. Children were missing. Parents were missing. Those left behind filed desultory missing- persons reports, then moved on themselves.”

Hon försöker få grepp om vad som sker där i Golden Gate Park denna efteråt så berömda sommar. Var det en politisk rörelse, skapande av nya alternativa gemenskaper utifrån religion och ekologisk odling, eller var alla bara ute efter att testa nya droger och hålla sig undan jobb, familj och myndigheter?

Trasiga barn skymtar i den hemska berättelsen om hur en femåring ges LSD och peyote. Hon är i ”High Kindergarten” berättar hon lite stolt för Joan Didion. Föräldrarna ler.

Under hela berättelser framgår att ungdomar dragits till San Fransisco för att ingen hållt dem kvar. Deras föräldrar och grannar, släktingar och kamrater, verkar inte ha gjort sitt jobb att fostra dem menar Didion. Att fostra innebär att föra över sina värderingar till sina barn, men denna generation är som vore den föräldralös.

Vad Didion märkte i dessa grupper av tonårshippies och deras föräldrar var att unga fostrade varandra. 1967 var detta fenomen ännu inte så utbrett som det skulle komma att bli under senare år. Den kanadensiske barnpsykologen Gordon Neufeld  har påtalat detta att inte någonstans i historien har äldre generationer avsagt sig sitt ansvar för de yngre som idag i väst efter 1945. Amerikanen Robert Bly noterade samma sak i boken Syskonsamhället på 1990-talet, men först ut var nog Joan Didion.

De vuxna runt ungdomarna som hon trots allt så ville gärna föra in de unga in på sina egna projekt – droger, musik, teater, protester, zen – men de tog inte ansvar för deras hälsa. Utom ibland när man lät någon unge sova ruset av sig i ett ockuperat hus.

Vad som överlevt till svenska förhållanden från denna tid är ungdomskulten och revolutionsromantiken, men knappast inte drogromantiken. De vilsna ungdomar som Stefan Jarl filmade 1968, Kenta och Stoffe, har blivit avsträckande exempel men har idag, långt senare när filmens huvudpersoner dött, blivit nostalgi för orealistiska vänster- och miljödrömmare. Filmen Tillsammans och Peter Birros filmer från Göteborg liksom Nationalteatern hamnar i samma stillastående decennium, ja 1970-tal för Sverige medan originalscenerna utspelade sig på 1960-talet.

Både Norman Mailer och Joan Didion betecknades som vara företrädare för en ny och mer personlig journalistik, New Journalism.  Den störste av dem, Tom Wolfe, passar också in i denna lilla exposé över populärkulturella trender vars rebelliska och romantiska ådror flyter in i Sverige.

TOM WOLFES VÅLDSROMANTISKA RADICAL CHIC (1970)

Sommaren 1970 skrev Tom Wolfe en satirisk betraktelse, Radical Chic: That Party at Lenny’s, i tidskriften New York och senare samma år i en samling texter under samma titel (översatt till svenska av filmkritikern Nils Petter Sundgren som Innevänstern).

Ämnet var det party som den liberale judiske kompositören Leonard Bernstein haft ett halvår tidigare i sin stora 13- rumsvåning på Park Avenue för 90 personer, däribland några ledande medlemmar i den beväpnade militanta gruppen Black Panthers.

Wolfes långa text är en bitande ironi över hur inte bara Bernstein utan även andra delar av New Yorks visserligen vänsterliberala men ändå fredliga och inte minst judiska elit kunde bjuda in anti-semiter och våldsmän som dessa antivita aktivister. Bernstein och även andra värdar för liknande partyn anordnade till och med dessa för att samla in pengar, vilket inte var svårt bland dessa stormrika och inflytelserika personligheter.

Paret Bernstein med Don Cox, Black Panther

Fenomenet kallade Wolfe för ”radical chic”, ett begrepp som idag har ersatts av ”terrorist chic” eller ”militant chic”, vilket ofta har mer med klädsel och accessoarer att göra än, men även ibland politiska ställningstaganden kombinerade med mode. Som när Södertörns Högskola och några konsthallar 2011 bjöd in den f.d. terroristen Leila Khaled som ”feministisk ikon” och ”konstnär”, där hon poserade med k-pist på bilder från flera terrorattentat  1970 i Israel med dödlig utgång.

Kulturvänstern som applåderade på Dramaten den hatande poeten Johan Jönsson 2012 när han skrek ut sitt hat mot borgerligheten hör till samma elitkategori som vill frottera sig med våldsamma män.

De våldbejakande grupperna Pantrarnas, MMRK:s och Megafonens kontakter med ledande journalister och politiker vet vi lite om men har all anledning att tro att de varit med på liknande bjudningar på Södermalm och i Haga i Göteborg, där vänstereliten bor fint.

BOBOS i det västerländska paradiset

Ungdomsromantik, hipsters, våldsdyrkan och vänster har idag segrat över mer traditionella värderingar och livshållningar. Bohemeriet som ses bland vänsterfolk men även blandopolitiska eller borgare vill dels vara fräcka radikala, dels ironiska mot det, dels göra karriär och ha kul.

För att finna en lösning på alla dessa motstridiga intressen har vid millenieskiftet en metamorfos uppstått – den BOrgerlige Bohemen, BoBo. David Brooks skrev en krönika i New York Times som sedan blev en hel bok, Bobo in Paradise, där denna laid-back borgare skildras i sin ynkedom och glans. You can have the cake and eat it too, som en tidig borgerlig bohem utryckte det, Bob Dylan. De är chica i sin vurm för utrotningshotade arter, tibetanska kläder, Hillary Clinton, Hamas (men inte så högt) och tror att de är radikala med stora lån de inte tänker betala av.

Deras ideal är den ansvarslöse unge mannen, dvs. hipstern, och den utlevande lika ansvarlösa unga kvinnan.
De vill leka allvar genom att bära revolutionära attribut och umgås med farliga samhällsomstörtare.

Men bara på låtsats. Allt är lek och estetik. De är barnbarn av den amerikanska ungdomsrevolten i efterkrigstidens välståndsstegringar som de föraktar samtidigt som de utnyttjar och lever av de materiella framgångarna.

Det är dessa BoBos som befolkar våra medvetanden om vi låter dem göra det.