Mitt initiativ – Pride Järva – att tåga för sexuell öppenhet och frihet i en Prideparad från Tensta över Järvafältet till Husby har rönt stor uppmärksamhet. Se Metro, SVT, ETC, RFSL, Ramona Fransson, Expressen, Alexander Bard, InteRasistMen, Avpixlat I och II och, givetvis, DN. Och så ETC igen;) samt ett stöd på Spelevinkens blogg
Mera reaktioner: Politofon Moderaterna i Järva RFSLs rätt till Pride NyheterIdag Fnordspotting Henrik Alexandersson Petterssons Finska statsradion YLE Kanadensiska Blazing Catfur Breitbart
Brittiska The Independent Gaybladet
Richard Dawkins noterade oss:
En motdemonstration planeras i Husby dit vi anländer kl 13. 45 om inget inträffar, vilket har varit utgångspunkten i medierapporteringen, dvs. inte att en Prideparad anordnas där den aldrig tidigare existerat, utan att Pride Järva väckt motstånd.
En normal nyhetsvärdering hade fokuserat på det nya och överraskande för att sedan lägga till eventuell kritik, men ETC, SVT, Metro m fl. gör invändningarna till huvudsak och själva förslaget till bisak. Nåväl. Nästa år kanske mina meningsmotståndare från RFSL och vänstern anordnar en egen Pride runt Järva och då går jag gärna med.
Nedan några synpunkter på kritiken och om mitt engagemang. Ni som tål att klicka på Avpixlat och inte vill läsa denna långa drapa kan se att jag även skriver om andra och mer väsentliga saker.
Kort och enkelt:
Samma lagar om mötes- och yttrandefrihet ska gälla överallt, oavsett område och befolkning. Demokratiska manifestationer som Pride Järva är ett offentligt möte som sökt polistillstånd.
Att säga detta enkla är tydligen upprörande för medier och etablissemang i Sverige 2015. Bedrövligt.
PINK WASHING
Snabbt beskylldes mitt initiativ för s.k. ”pink washing”. Det är en beteckning från queervänstern, och de som hittills haft monopol på att formulera sig i HBTQ – frågor och anordna manifestationer, på andra grupper och personer som sympatiserar med huvudsyftet – större tolerans och bättre lagstiftning för andra än heterosexuella – men som inte annars gillar de åsikter som t ex vänstern står för.
Pink washing brukar alltså förknippas med högerextremism, konservatism, familjevärderingar mm som vänstern ogillar och antar att andra inom HBTQ- samhället också gör. Att tvätta åsikter rosa är alltså att föra in andra kritiska perspektiv som tidigare inte accepterats inom de tongivande HBTQ- lägren, i Sverige RFSL/RFSU men fenomenet är amerikanskt, liksom hela Pride och HBTQ-rörelsen (sök på LGBT).
Till exempel kan en homosexuell vara sympatiskt inställd till heterosexuella kärnfamiljer alldeles oavsett sin läggning, eller välja att vara skeptisk till vissa asylsökandes åberopande av sexuellt förtryck i sina asylskäl, vara tveksam till vitsen med homoadoption eller i övrigt fullkomligt ointresserad av både vanlig politik och HBTQ-politik.
Han eller hon, eller kanske hen som kan vara relevant pronomen just här men sällan annars, vill ha sitt privatliv ifred men vill kunna känna sig respekterad om någon skulle undra om dennes samliv och förhållanden.
Denna person blir dock automatiskt inplacerad i HBTQ-rörelsens sammanhang där han/hon/hen förutsätts ogilla kärnfamilj, vara godtrogen vad gäller asylsökandes skäl angående sexualliv osv.
Lägg därtill att gilla schlager och populärkultur, vara sexuellt frispråkig och aggressiv mot meningsmotståndare i HBTQ- frågor, vara politisk korrekt i alla frågor men särskilt angående rasism och migration, misstro alla som inte delar queervänsterns övriga livsstilsval (se nedan för vegetarism och postkolonialism).
Pink washing är en härskarteknik för att slippa ta itu med detta. Att HBTQ-folk kan vara som andra i övriga avseenden och till och med vara anställda vid Försvarsmakten och Polisen, de två grupper som häcklas årligen vid Stockholm Pride. Liberaler är till och med för mycket för RFSL Uppsala.
Ett bra exempel på en öppet homosexuell person som fått utstå beskyllningar för pink washing är den amerikanske författaren Bruce Bawer. Han flyttade till Holland med sin norske partner runt 2000 men tvingades lämna landet då de förföljdes av argsinta homofobiska muslimer. Bawer påtalade dessa hot och andra misshandelsfall men fick veta att han som högerman inte kunde göra det utan att bli beskylld för pink washing.
Bawer och hans man flyttade till Norge där de kunde leva någorlunda fritt men fortfarande utsatta för förtäckta hot från muslimer. Till saken hör att Bawer är en islamkritiker av stora mått men de situationer han skrivit om handlar inte om när han blev en offentlig person utan tidigare, se While Europe slept och Surrender (se Bawers uppskattande recension av min The Swedish Story för att tydliggöra min koppling till honom).
En annan person bosatt i Holland är Geert Wilders, som är tvingas leva under mordhot från muslimer och som vad gäller HBTQ är lika öppen som holländare brukar bara, se denna post. Hans landsman och föregångare Pim Fortymn var gay och islamkritiker som mördades 2001.
Många opolitiska eller ickesocialistiska islamkritiska debattörer – britten Douglas Murray och kanadensiskan Irshad Manaji – är öppet homosexuella eller är som Christopher Hitchens toleranta inför alla sexuella läggningar, men intoleranta inför repressiv islam och vänsterns åsiktsmonopol i HBTQ- frågor.
Att beskylla mig för pink washing som RFSL:s ordförande gjorde i SVT igår (20/7) är därför helt enligt plan från de som känner sig hotade. De vill inte att andra perspektiv ska föras in, de vill kunna ha problemformuleringsprivilegiet (och alla bidrag som de får) och de vill klistra epitet som rasist, homofob och islamofob på mig och övriga ickesocialistiska anhängare av sexuell frihet och tolerans.
Det är lågt, infamt men tyvärr mycket vanligt att ta till sådana metoder om man haft makt och resurser under en längre tid och kunnat etablera sig i detta läger. Ett oberoende RFSL, en oberoende Stockholm Pride är målet för sådana som mig, men jag inser att de kommer hålla fast vid sin makt och sina pengar så länge det går. Med hot om varumärkesintrång till och med fast ”Pride” inte är skyddat.
De hatar rätt bra själv som här på Heterohatets Dag 2010 Den hätska vrede jag väckt från RFSL och HBTQ-etablissemanget beror på att de skäms för att inte göra vad jag gjort och att de är avundsjuka. Så pinsamt men tyvärr sant och illa för den svenska sexuella öppenheten.
Som tur är finns andra läger inom HBTQ-samhället som inte alls delar RFSL och queervänsterns hat mot oliktänkande sympatisörer. Jag har för lite insyn nuförtiden men kanske runt QX.se och ute i landet finns större öppenhet och mindre skitnödighet än på Sveavägen 59, där RFSL:s kontor ligger.
Deras disco TipTop på gatuplan hade folk som nog inte delade homobyråkraternas åsiktsmonopolism men detta vattenhål för oss alla nyfikna är nedlagt. Schlagerbögar och drugor har sällan lust att tjafsa så som deras förmenta företrädare håller på och lever av. Utan motståndare som mig och riktiga homofober för den delen, behövs de inte.
SVERIGEVÄNNER, SD OCH HOMOFOBI
Pride Järva har vare sig med Sverigedemokraterna eller med Avpixlat att göra. Jag som uttalad Sverigevän har anordnat detta, inte som partirepresentant eller krönikör.
Ändå presenterade SVT mig som ”Avpixlat medarbetare” i sitt inslag och jag fick svara på frågor om SD. Sommartorkan på redaktionerna i juli och mitt överraskande tilltag ledde dem till att koppla ihop mig med det utskällda partiet, vilket ger mer uppmärksamhet men blir inte mer sant för det.
Vad SD har för inställning i HBTQ-frågor är jag inte särskilt insatt i men jag vet att partiet är mer skeptiska till homoadoption, homoäktenskap och till sexualiseringen av HBTQ- frågan – en inställning som inte är ovanlig bland såväl hetero- som icke heterosexuella. Att direkt tänka på sex när frågan förs på tal är enligt detta synsätt förminskande. Jonas Gardell håller inte med men det får stå för honom.
SD är allt annat än ett homofobt parti. SD-HBT är en Facebooksida med 700 likes. SD tågade i Söderhamn 2013, och det finns ett växande stöd bland HBTQ- personer för just SD, se siffror från QX 2014.
Att anklaga SD för homohat och homofobi är förenklande, även om vissa företrädare varit kritiska, skeptiska och till och med förbannade på att allt runt HBTQ- rörelsen stryks medhårs i medier och politik. Inga kritiska frågor, ingen granskande journalistik, bara hyllningar och goodwill intervjuer.
SD:s väljare och sympatisörer – en fjärdedel av den vuxna befolkningen – är nog som många svenskar är mest. Lite försiktiga men i grunden toleranta. Vändningen som skedde runt 2012 då homoadoption, tvångssterilisering och samkönade äktenskap debatterades tog en vändning så att alla som inte delar eller är tveksamma till dessa förslag automatiskt stämplas som honofober. Det gick på några månader så vände debatten och KD och SD fann sig utskällda. Samma intoleranta inställning råder i migrationspolitiken – alla som tvekar inför massinvandringen och de problem den ställer till med, är automatiskt rasister, för närvarande över hälften av befolkningen.
Åter till sexualsfären:
Faktum är att den svenska officiella sexualpolitiska hållningen, kulturlivet och umgänget har alltid varit öppet under 1900-talet och även tidigare. Alva Myrdal skrev om kvinnors rätt till orgasm i en statliga utredning på 1930-talet, Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika 1953 och Arne Mattssons Hon dansade en sommar 1951, och våra sexuellt öppna lantliga traditioner har betytt mycket för den öppenhet som de flesta svenskar vill se. Men denna öppna och folkliga hållning har på senare decennier förminskats av just vänstern åsiktsmonopol i samlevnads- och sexualfrågor.
Detta utdrag ur min bok Sverige 2020 belyser var vi står idag:
”Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.
I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par. Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.
Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Harriet Anderssons nakna byst syntes på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Ingmar Bergmans Hon dansade en sommar.
Den följdes av betydigt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.
Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar. Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer.
Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”
Detta andra avsnitt handlar om när vår sexualpolitik höll på att gå över i rena dårskaper:
”Den statliga utredningen Sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 föreslog att avkriminalisering av incest och pedofili mellan vuxna och barn från 10 år och att 14-åringar kunde tillåtas ha samlag med vuxen i beroendeställning, lärare till exempel. Justitieminister Lennart Geijer var drivande i lagstiftningen och vid denna tidpunkt en känd bordellkund i Stockholms poliskretsar och av SÄPO. Sexualbrottsutredningen föreslog att våldtäkt skulle tilldömas bötesstraff motsvarande parkeringsböter, legal incest mellan syskon och barn och föräldrar, legalt sexuellt umgänge med barn från 10 år, lägre straff vid våldtäkt om offret klätt sig eller uppträtt utmanande osv.
Pedofila Arbetsgruppen vid Riksförbundet för Sexuellt Lika berättigade (RFSL) deltog i utredningen och fick sina synpunkter dokumenterade och ofta beviljade. Utredningens förslag lades dock inte fram i riksdagen och den lades ned 1977 efter stor uppmärksamhet i media där journalisten Maria-Pia Boëthius ledde striden med boken Skylla sig själv. Justitieminister Geijer som ledde utredningen hade blivit föremål för SÄPO:s spaningar eftersom han haft kontakt med polska prostituerade som i sin tur hade kontakt med polska militärer vid ambassaden i Stockholm.”
För detaljer se böckerna Grisfesten, Männen, makten, mörkläggningen, Hinsehäxan och filmerna Mannen från Mallorca och Call girl.
Vi Sverigevänner vet alltså om att sexuell öppenhet kan gå till överdrift men är i grunden formade av den öppenhet och mångfald, tolerans och respekt som alla ska kunna få i hela Sverige vad gäller sexuell läggning, oavsett var man bor och var man är född, eller vilken religion man har eller formas av.
Att klistra homofobi på mig och andra Sverigevänner är en taktik som både Expo och InteRasistMen använt i medieuppmärksamheten kring Järva Pride. De hänvisar till vad min fd kollega Erik Almqvist och andra skrivit på twitter eller sagt i intervjuer, till en YouTubefilm som jag retweetat osv.
Filmen handlade om islams sexualsyn vad jag minns och var den homofobisk i den del jag inte såg må det vara hänt och beklagligt. Det gör dock mig inte till homofob på något sätt och jag anser inte att kritiska synpunkter som denna och denna på RFSL från t ex min stridbara kollega Ingrid Carlqvist, är särskilt homofobiskt, om än starkt kritiskt. RFSL ska inte någon särbehandling i medier som MP och FI har.
RFSL:s HBT-certifiering till exempel , är värd att problematisera. En vän till mig som arbetar på bibliotek berättade om en bibliotekschef som vägrade låta sitt bibliotek certifieras och tvingas betala avgifter mot att inte hängas ut som homofobt bibliotek. Hon var själv lesbisk men ansåg att hennes bibliotek var öppet för alla, punkt slut. Vad hennes läggning anbelangade så ingick den inte i yrkeskoden.
MITT ENGAGEMANG
Jag är inte känd som öppet gay eller ens bisexuell och väljer här att berätta om valda delar av mitt engagemang och mina erfarenheter så får ni avgöra om jag kvalificerar som sympatisör till HBTQ-rörelsen och tillåts arrangera Pride Järva:
1970-talet – fascinerad och dragen till androgyna popstjärnor som David Bowie, Marc Bolan, Lou Reed m fl.
1979 – reste runt bland och bodde hos bögar i New York och Kalifornien. Besökte Castro Street Fair i San Fransisco med en faghag.
1983- intervjuade folk från RFSL- Uppsala, besökte gaybaren Agda, intervjuade ett lesbiskt par och skrev om Pontus Wikner. Den öppet homosexuelle författaren Magnus Ringgren var behjälplig. Artiklarna publiceras i UppsalaMagazinet som jag startat, ett kulturradikalt månadsmagasin i stil med ETC och i samarbete med ETCs layoutbyrå Magazine AB.
1988- kandidatuppsats i filosofi om Michel Foucault, en homosexuell idéhistoriker
1997- artikel i Frihetlig Tidskrift om sexpositiv feminism
1998- EuroPride i Stockholm med Petra Östergren, Don Kulick m fl
1999 – debatt i Upsala Nya Tidning om homo- och heterosexuellas rätt att ha analsex
1999- debattinlägg i DN om porrfilm
2000 – Möte med Alexander Bard, Petra Östergren m fl på Vänsterpartiet Uppsala (där jag var ordf) om sexualpolitik
2000- inlägg i Dagens Arena om vänsterns sexualsyn
2000 – konton på QX- Cruiser och Sylvester
2000- bidrag om vänsterns sexualpolitik i boken 2000-talets vänster, red Stefan Bergmark
2000- aktiv i Rosea – Riksorganisationen för Erotik- och Sexarbetare med Pye Jacobsen m fl. Numera ersatt av Rose Alliance
2000 – ute på gay- och open minded klubbar i Stockholm
2001- Stockholm Pride
2002 – medverkan på Shame, ett queer alternativ till Stockholm Pride. Diskussion med Mattias Gardell från SAC om fackförening för sexarbetare
2003 – artikel i Pedagogiska Magasinet om queer och HBT-vänlig skolundervisning
2003 – Initiativtagare och ledare för kursen Kön, identitet, sexualitet, 5 poäng inom lärarutbildning, Uppsala universitet http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv i samarbete med sexologerna Gisela Helmius och PO Lundberg, RFSU, RFSL- Ungdom och LaFa. Litteraturlistan längst bak i denna artikel överensstämmer med kurslitteraturen.
2003 – Stockholm Pride
2004- vigsel av förrättaren, den homosexuelle riksdagsmannen (V) Tasso Stafilidis. Klipp
2004- Stockholm Pride
2010 – Omnämnd i efterordet till Petra Östergrens Porr, horor och feminister
2015 – intervju i SVT:s K-Special om feminism och SCUM-manifestet
2015 – Initivtagare till Järva Pride
Räcker det inte för att kvalificera sig som trovärdig sympatisör till HBTQ- rörelsen kan jag inte göra mer om jag inte ska outa mina sexuella erfarenheter, vilket nog kan intressera men det ger ni fan i 🙂
QUEER TEORI
En ganska stor del av mitt engagemang har varit akademiskt. Jag har läst mycket queer teori och även undervisat om detta ämne som jag fascinerades av för 20 år sedan men idag finner ganska uttjatat.
2005 skrev jag en magisteruppsats vid Södertörns Högskola om den franske filosofen Gilles Deleuzes tidsfilosofi. Deleuze hade fascinerat mig sedan slutet av 1980-talet, då jag kom i kontakt med hela den franska post-strukturalismen, post-feminism, post-modernism via redaktionen för tidskriften KRIS och Nordiska Sommaruniversitet.
Deleuze har en alldeles särskild ställning inom queer tänkandet som jag inte ska gå in på här men hänvisa till hans uttolkare Rosi Braidotti, Geniviève Lloyd. Hans samarbete med Félix Guattari, bisexuell psykoanalytiker, i boken Anti-Oidipus 1972 blev ett slags startskott för queerrörelsen, fast man inte visste om det då. Allt kallades ”French Thought” när Deleuze, Foucault, Barthes, Lacan, Derrida m fl kom till New York 1975 för att berätta för gänget bakom den radikala akademiska tidskriften Semiotext(se), Sylvère Lotringer, Jim Flemming (som jag fö träffade i New York 1993) pch 2000 till fd beatnik, fd hippies, new wave, drog- och sexlibertiner, social konstnärer och överlevande överliggare, vad deras franska subversiva teorier gick ut på.
Gayikonen Foucault (se hyllningen Saint Foucault) som jag läst och skrivit om, liksom Deleuze/Guattari, ingår i en fransk upprorisk sexualpolitisk tradition som går tillbaka till Marquis de Sade, Baudelaire, Artaud, Bataille, Genet (se Sartres hyllning Saint Genet) fram till Deleuze och Foucaults samtida gayaktivister och teoretiker, Guy Hocquenghem och René Scherer (som jag fö träffade i Paris 1987).
I dessa ganska spännande men också omstörtande teorier och skönlitterära finns små korn av sanningar men de är idag att betrakta som lustfyllda experiment för en bohemisk borgerlighet, en kulturell elit som sällan bryr sig om hur deras teorier tas emot.
Deleuze skrev 1977 i Dialogues om hur begär kan bejakas och hur ”devenir- femme”, kvinnoblivande, var grunden till alla andra frigörelser – psykedeliska, sexuella, terapeutiska, politiska, revolutionära (han undertecknade ett manifest till stöd för den tyska terroristligan R.A.F. – Baader/Meinhof, detta år), men drog tillbaka en del utsvävningar 1979 i boken Mille plateaux, också den skriven med Félix Guattari.
Det franska hejdlösa experimenterandet slutade runt 1980 men fortsatte sedan i Italiens autonoma kretsar och vid amerikanska universitet på öst- och västkusterna. När jag intervjuade den amerikanske filosofen Richard Rorty 2001 (se Axess nr 3/2002), som introducerat fransk post-strukturalism i USA från 1975, var han mycket bekymrad över hur kulturvänstern övergivit den amerikanska arbetarklassen till förmån för marginella frågor och sin egen maktposition. Han lät som en Sverigedemokrat då.
Vart jag vill komma med denna teoretiska utflykt är att berätta för RFSL och övriga som orkar läsa så här långt att jag är bevandrad i queerteorierna men har inte mycket till övers för åsiktsmonopol och intolerans av det slag som RFSL m fl. givit utryck för de senaste dygnen. Jag tror att Foucault skulle skämmas och skratta åt vad man gör i hans namn.
KVINNOKAMP, HBTQ OCH VÄNSTERN
Det tigande och tassande som vänstern gjort runt kvinnoförtrycket i förorter som Husby är exakt samma förnekande som Pride Järva nu utsätts för.
En lesbisk kvinna, Emelie Mårtensson, vittnar om att det inte alls finns förtryck i Husby där hon bor med sin partner. En bög, Per Pettersson, säger det motsatta. Vänstern hävdar liksom de gjorde med de kritiska socialistiska feministerna Zeliha Dagli, Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh, att vad de såg och upplevde var inte förtryck från religiösa fundamentalister (kristna och muslimer från Mellanöstern och Afrika).
Samma nedlåtande syn finns nu i trådar på vår Facebook grupp. HBTQ – personer ska tvingas till tystnad, annars ställer de en sk svag grupp mot en annan sk svag grupp. Som om marginaliserade grupper, i detta fall socialt utsatta, ofta outbildade och arbetslösa muslimer i vissa invandrartäta förorter, ska fredas från kritik just på grund av sin marginalisering. Ja, tyvärr är det vanligare att arbetslösa män slår kvinnor än att arbetande gör det, även om Eva Lundgren försökte visa att alla män är lika våldsamma, se Andreas Berghs blogg.
Ja, det är illa med integration och arbetsmarknad men dessa förhållanden är ingen ursäkt för att förtycka vare sig kvinnor, flickor eller HBTQ- personer. Varken Hora eller Kuvad är på rätt spår liksom Hanna Gadban i sin nya bok Min Jihad. . Vad de anser om SD och mig i övrigt tror folk som dessa kan tänka klart kring. De har integritet och kunskap, och framför allt mod att säga till såväl en kränkning från en ond svensk vit man (en sådan som jag) som från en otrevlig nyanländ man.
Vi ska inte glömma att de patriarkala strukturerna upprätthålls också av kvinnor. Mammor som beslöjar sina femåriga döttrar och systrar som bevakar varandra. Det finns fler feminismer än den svenska statsbärande radikalfeminismen och vänsterfeminismen har mycket att lära om konkret och ickesocialistisk jämställdhetssträvan, t ex av Nima Sanandaji. Nu är vänstern upptagen med att hata och håna sådana som mig, vilket har blivit en satir att skratta åt eller driva med som Pär Ströms Perukklubben, en svensk Djurfarmen fast bättre än Orwells.
SKRATTA MED VÄNSTERN
Arrangörerna bakom den motdemonstration som hyllats i medierna och av RFSL är så svårt angripa av politisk korrekthet att de satt upp inträdeskrav för sina deltagare.
(Se även här för HBT utan Q tragikomik)
De måste omfatta vad arrangörerna Emelie Mårtensson m fl. anser vara korrekt antirasism, vidare stödja sk intersektionalism och undvika att ta med kött:
Slutligen får Emelie själv på nöten för att hon först döpt eventet till ”picknick”, ett kolonialt och därmed rasistiskt begrepp menar en sur sympatisör.
Emelie duckade och döpte om det till ”Prideparkhäng”.
Vi är inte lika korrekta och jag hoppas att båda arrangemangen blir lyckade, drar folk och att vi kan gå i samma tåg nästa år och ännu längre – från min gamla arbetsplats Hjulsta, över Rinkeby (ledare för projektcentret FYRVERKET för ungdomar) till min gamla arbetsplats Akalla (folkhögskollärare för en latinamerikansk teaterskola).
Välkomna till Tensta Centrum vid fontänen, kl 12 den 29 juli. Alla, oavsett. Puss och kram/ Sjunne
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 