Sedan jag gick ut i helgen med arrangemanget Pride marsch runt Järvafältet i nordvästra Stockholms förorter har svenska medier förmedlat kritik från etablerade HBTQ-organisationer som RFSL. Även i utlandet (USA, Kanada, Tyskland, Holland m fl., se min bloggpost och Facebook) har mitt tilltag väckt intresse men då som en reaktion på den svenska missunnsamheten mot en till Prideparad.

Varför denna parad väckt sådana hätska angrepp på mig är underligt men går att analysera. Egentligen finns minst tre skäl för RFSL att välkomna en Pride från Tensta till Husby.

För det första är platsen helt ny som arena för HBTQ- folk och det i sig är värt att uppmuntra. För det andra har en privatperson tagit ett initiativ som ligger i linje med Stockholm Pride samma vecka. För det tredje är personen i detta fall lierad med ett parti och ett mediesammanhang som utpekas som homofobiskt och negativt till just Pridemarscher.

Richard Dawkins tweet är belysande:

https://mobile.twitter.com/RichardDawkins/status/625089358392107009

Att just initiativet kom från en skribent i SD-vänliga medier borde därför välkomnas och nyansera bilden av detta parti som enligt mig orättvist beskyllts för en mängd otrevligheter. Att enskilda företrädare utryckt sig olämpligt är inte samma sak som den politik SD bedrivit i riksdagen.

Varje medborgare och förtroendevald behöver inte hålla med om allt som RFSL m fl. anser angående familjebildning, sexualvanor med mera och kan kräva respekt för sin hållning utan att få homohatande epitet kastade efter sig.

Men de svenska reaktionerna mot mig var som sagt allt annat än respektfulla. Jag tänker inte upprepa dem utan försöka förstå varför de är så omdömeslösa och griniga att professor Richard Dawkins bekymrat tweetade runt deras ovettiga kritik på torsdagen 23 juli:

”Swedish friends tell us the organisers of the march are Rt wing. OK. It’s still absurd to call an LGBT march racist.”

Givetvis anklagades jag för att vara rasist och för att vilja utmana boende i området vars etniska och religiösa ursprung skulle manas fram. Det är inte alls min avsikt utan jag vill visa för hela Stor-Stockholm, ja hela Sverige inklusive dess förortsbefolkning oavsett härkomst att Sverige är ett sexuellt tolerant och öppet land. Jag är stolt över den svenska frigjordheten både för flickor och för kvinnor som för HBTQ- personer.

I medierna har kvinnor och homosexuella runt Järvafältet dock uttryckt det motsatta. Den utlandsfödda kvinnokämpen Zeliha Dagli skrev i Aftonbladet 29 maj:

”Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här. Är inte Husby en del av Sverige, gäller reglerna inte här? Jag orkar inte längre utan vill återigen söka asyl i mitt andra hemland Sverige”

Den 15 juni skrev Per Pettersson, själv homosexuell, i Expressen:

” … det allt oftare ropats ”jävla bögar” när jag och min pojkvän varit i Husby centrum. När jag kom hem från RFSU-kongressen i söndags möttes jag av att det kastats ägg mot min balkong./…/ Efter tio år i Husby känner jag inte längre igen mig och känner mig inte välkommen längre. Just nu är jag jobbsökande, men när jag hittat ett nytt jobb tar jag min nyblivna sambo och flyttar någonstans där allas olikheter respekteras.”

Tydligen var jag på rätt spår med att arrangera en Pridemarsch som ska sluta i Husby, men istället för positivt eller ens neutralt bemötande så kommer en motdemonstration, ”Antirasistiskt parkhäng”, möta oss kl 14 när vår grupp går in i Husby centrum på onsdag 29 juli.

Svenska lagar om mötes- och yttrandefrihet, tolerans för en mångfald av sexuella livsval och lagstiftning om skydd mot diskriminering pga. sexuell läggning bör räcka för att samla dessa två grupper, vår nya oberoende Pride Järva och motmanifestationen som stöds av RFSL och HBTQ- samhället. Deras kritik förs fram i medierna som om den är huvudsaken, inte att en helt ny marsch anordnas.

De hånfulla och hatiska angreppen på oss och oviljan att samarbeta beror på HBTQ-etablissemangets skam över att de har underlåtit att agera i förorter som Husby och Tensta. De skäms och reagerar impulsivt och känslomässigt. Deras illvilja kan också bero på avund, sammantagen med skammen, på att en person bara hittar på något som de borde ha gjort när Stockholm Pride klarat av att HBTQ- certifiera innerstaden en intensiv sensommarvecka.

Jag är inte helt ny i sammanhanget utan startade för över tio år sedan en kurs vid Uppsala universitet för lärarstudenter om att vara queer i skolan. Den gången samarbetade jag med RFSL – Ungdom, RFSU och LAndstinget Mot Aids, samt forskare, läkare, skolsjuksköterskor och barnmorskor.

Jag skrev i lärarpressen om vikten av att skapa bra sexualundervisning för alla samtidigt som jag bedriv opinionsbildning för sexarbetares rättigheter, feministisk pornografi och queerteoretiska perspektiv.

Kort sagt, RFSL hade inte kunnat hitta en bättre representant från den Sverigevänliga folkrörelsen. Jag hoppas att de gör om och gör rätt 2016 med en parad från Hjulsta över Järvafältet till Akalla, och sedan drag igång Prideparader i Biskopsgården, Hjällbo, Rosengård, Vivalla, Gottsunda och Araby.

Hela Sverige behöver veta att alla ska kunna känna sig säkra oavsett sexuell läggning, härkomst eller religion.

Jan Sjunnesson

Professor Richard Dawkins kommenterar: