Ryssland, Sovjetunionens fall och kriget i Ukraina

Den f.d. kommunisten Magnus Utviks nyutgivna bok Stoppa Sovjet-imperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat, Timbro 2026, fick mig att läsa vidare om rysk historia och om kriget mot Ukraina.

Utviks bok är en dokumentation av Östeuropeiska Solidaritetskommittén (ÖESK) och dess modiga aktivisters slit för frihet för folken i Sovjetunionen och dess lydstater i Öst- och Centraleuropa. Per Ahlmarks skrifter Vänstern och tyranniet 1994 och Det öppna såret 1997 kompletterar med uppgifter om de svenska mediernas och politikernas medlöperi hans nutidshistoria där framför allt folkpartister engagerade sig.

Intressant att notera är ÖESK-aktivisten Håkan Holmberg i egenskap av ledarskribent på Uppsala Nya Tidning 2015 ville hindra mig att tala på stadsbiblioteket. Nåväl.

Utvik gör en ordentlig genomgång av ÖESK:s föreningsaktiviteter och har intervjuat medlemmar runtom i landet. En pionjärinsats där inte bara socialdemokrater och Vpk:are får skämmas för att ha motarbetat frihetssträvanden i Sovjet och Östeuropa utan även centerpartister och rentav dansorkestern Sven-Ingvars 1981!

Min första lärare i filosofi i Uppsala, professor Lars Bergström, reste till Prag 1984 för att tala inför det ”flygande universitetet” som skapats av regimkritiska dissidenter där och i Polen, liksom Roger Scruton gjorde och skrev om i en roman. Jag inspirerades 2016.

I Uppsala fanns på 1970-talet frihetligt socialistiska tankar runt studentföreningen Laboremus, Uppsala Bokgille och Verkstan, där vänsterfolk som jag kunde finna skrifter som var lojala mot anarkism, syndikalismen men kritiska mot Marx-Engels och Lenin- Stalin. Runt maoistiska SKP fanns andra kritiker av Sovjetunionen men de var fortfarande marxist-leninister (Utvik tar upp detta flyktigt i sin studie).

Jag engagerade mig dock inte i ÖESK eller liknande Sovjetkritiska aktiviteter på 1970- och 80talet vilket jag idag beklagar. På senare år har jag skrivit om terrorn under Lenin-Stalin, om polsk opposition (facklig-katolsk, litterär, ) , om dissidenten Vaclav Havel, Milan Kundera och Tjeckien, om ryssen Alexander Solzjenitsyns kritik av Väst och om den Putinlojale ortodoxe prästen Dugin och hans kopplingar till Trumps förre strateg Steve Bannon.

Idag finns all anledning att ta upp studier av vad som sker i Moskva och runt Ryssland. Utvik ägnar det sista kapitlet till Måndagsrörelsen, den förnyade folkrörelse som samlas måndagar runt om i landet till stöd för Ukraina, liksom man gjorde 1990–91 till stöd för Baltikums frigörelse från det fallna Sovjetimperiet och det nya Ryssland.

Ett fint föredöme är min vän Tage Perntz som nyligen fick priset Ryggraden av Fredrik Anderssons Minnesfond för sina insatser under resor till Ukraina med andra goda vänner som Roger Sahlström och Björn Elfvin.

Statsminister Ulf Kristersson med flera kollegor stöder öppet Måndagsrörelsen vilket är rakt motsatt strategi mot den undfallenhet som Olof Palme, Sten Andersson och andra ledande socialdemokrater visade under 1970-och 80-talen. Per Ahlmarks beska skrifter från 1990-talet är fortfarande instruktiv läsning för de socialdemokrater som i likhet med Stefan Löven och Magdalena Andersson undviker att ta ställning tom efter Ryssland angrepp på Ukraina i februari 2022.

Martin Kragh är den självklare svenske Rysslandsexpert att gå till för att förstå varför Putin valde att gå till anfall men även de pålästa kollegorna Gudrun Persson och Per-Arne Bodin. Liksom Kragh går de tillbaka i den ryska historien för att finna förklaringslinjer som går att dra från tsarrikets eviga krig.

”Gudrun Persson citerar en äldre rysk källa” skriver Martin Kragh i sin recension av hennes Russian military thought (2015)”, som visar att Ryssland fram till 1898 sammantaget befunnit sig i krig i 353 år, omkring två tredjedelar av landets 500-åriga existens. Och offensiva krig, genom hela tidsperioden, hade enligt samma källa upprätthållits som normativt ideal. Den enda respektabla formen av krigföring”.

Hon konstaterar att vid Sovjetunionens upplösning 1991 hade det självständiga Rysslands storlek kraftigt decimerats. Omkring 44 % av de sovjetiska styrkorna befann sig plötsligt utanför dess gränser, liksom 43 % av alla stridsvagnar och 28 % av alla interkontinentala ballistiska robotar. För de militära eliterna var detta en tragedi och ett självförvållat nederlag.

Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer är den expert i Väst som tydligast försvarat den ryska positionen utifrån en ”realistisk” statsvetenskaplig analys. Han hörs ofta på Youtube, Substack, Piers Morgan, Tucker Carlson, och uppskattas både långt till höger (Samnytt) och vänster (Flamman, Proletären) för sin kritik av NATO och anti-amerikanism.

Martin Kragh är dock inte imponerad av honom och ägnade en understreckare 2025 till att gå igenom hans motstridiga uppfattningar om till exempel ”Majdan-revolutionen” i Kiev 2014. Kragh skriver att Mearsheimer anammar ”Kremls narrativ om att det rörde sig om en ’statskupp’, oaktat den omständighet att Janukovitj genom sin våldsanvändning mot tusentals demonstranter förlorat sin legitimitet, och att det var hans eget parlament – och egna parti – som lät avsätta honom.”

Putin motiverade sin hållning som uppmuntrade till våld mot demonstranter genom efterkonstruktioner som ukrainska fascister, NATO-expansion (trots att Väst skapade G8 klubben med Ryssland och utvidgade handeln) osv. Putin var tvingad att invadera menar Mearsheimer, något Kragh förnekar.

För ett år sedan analyserade Kragh vad Ukraina stod inför utifrån ryskt perspektiv, säkerhet eller frihet:

”Rysslands mål är att förhindra ett Ukraina som är simultant såväl självständigt som säkert – och att landet ska behöva välja mellan de två alternativen. Ytterst syftar annekteringarna av territorium till detta, en permanent källa till instabilitet som kan exploateras för att destabilisera ukrainska försök att hävda sin suveränitet.”

Satirisk karta över Europa och Ryssland från år 1900.

Slavisten Per-Arne Bodin, som liksom jag skriver i Axess nr 2/2026, har i flera böcker beskrivit det land han verkar tokälska. Uppsalaprofessorn Stig Strömholm redogör för hans senaste bok, en uppdaterad utgåva av den idéhistoriska Ryssland och Europa

Bodin visar på hur Ryssland verkar ha en särskild egen mission i världssamhället. Den kan bestå i att som det heliga Rus visa en djup och äkta fromhet som skiljer landet från det ytliga, flärdfulla och materialistiska Västerlandet, vilket är vad både Alexander Solzjenitsyn och Alexander Dugin verkar hysa.

Men den kan också komma till uttryck i febriga våldsbejakande imperiedrömmar och strävanden vilket tiden efter 1990 visar på (expansion och krig i Kaukasus, Georgien, Moldavien, Syrien, Krim, Ukraina).

Själv mellanlandade jag i Moskva hösten 1987 på väg som frilansjournalist till Indien och tog mig via de enorma och vackra tunnelbanorna in till centrum där jag flanerade och drack från samovar på kafé bland ryska ungdomar. En turist i en tolerant diktatur, för övrigt den andra jag besökt (se om Iran 1984).

“Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof” sade Vladimir Putin 2005. Och i München 2007 upprepade han att Ryssland i likhet med Kina och Indien har legitima intressen som inte kan negligeras. Putin sökte inte, skriver Kragh i Det fallna imperiet, Västvärldens godkännande utan dess respekt och erkännande av Rysslands särart.

Putin menar att Västvärlden tar sig friheter på Balkan, i Mellanöstern, Nordafrika och överallt där USA och dess allierade i Europa men även Japan ser sina intressen hotade, oavsett avtal om mänskliga rättigheter, demokrati och FN. Väst hycklar så varför ska Ryssland bry sig om kritik därifrån? Dessutom har Västvärlden degenererat genom sexuell frihet, urspårad liberalism och ateism. Putin lägger ibland till den sjunkande nativiteten här men den är än värre i Ryssland.

Anfallet på Ukraina i feb 2022 ter sig logiskt när man läser den ryska historien före och efter 1991. Kriser måste undvikas till varje pris och all misstänkt inblandning från USA och västmakter minimeras.

2008 var jag i Belarus huvudstad Minsk som ledare för Studieförbundet Vuxenskolans Internationella Centrum i Stockholm. Vi hade ett hantverksprojekt som dokumenterade textiltekniker och annat. Ett möte på ett bibliotek fick avbokas och flyttas till säkrare plats pga. infiltration och hot från mäktiga lokala kulturpolitruker.

Att angreppet kunde ske trots att västmakternas satelliter kunde se trupprörelser före 24 feb 2022 är intressant. Väst varnade Ryssland och införde sanktioner och stöd till Ukraina men gick inte in med egna vapen eller soldater. Osäkerhet rådde tills invasionen var ett faktum.

Boktiteln Historiens återkomst refererar till Francis Fukuyamas bok The End of History från 1992 berättade Martin Kragh för förläggaren Christer Sturmark och historiekollegan Kristian Gerner, se YouTube. Fukuyama var för optimistisk menade Kragh, något jag instämmer i angående hans senaste bok om liberalismen.

Putin försvarade angreppet mot Ukraina i ett förinspelat tal som sändes ut 24 feb 2022 medan ryska trupper rörde sig mot städerna Kiev, Charkiv, Mariupol och ukrainska gränsområden:

”Vi har inga planer på att ockupera ukrainska territorier, Vi kommer inte påtvinga någon våld” sa den ryske presidenten. Tvärtom var den “särskilda militära operationen” (ryska: spetsialnaja voennaja operatsija) ett försvar mot USA och Väst som enligt Putin stött aggressioner mot Ryssland, öppet och fördolt. Den ryska civilisationen var en odelbar enhet, menade Putin, dit Ukraina hörde oavsett dess nationella suveränitet som varierat de senaste tusen åren.

Krigslyckan vände direkt för rysk del och har sedan 2022 varierat. Tillgång till vapen och manskap verkar vara avgörande i detta utnötningskrig som påminner om skyttegravarna i Flandern 1915–17.

Framtiden ser inte ljus ut för Ryssland. AI robotarna Grok och ChatGPT lägger båda Ryssland på sista plats år 2030 utom militärt. Om mäktiga ryssar fortfarande känner sig kränkta finns anledning att vara försiktig.