Under 1960-talet blev mollackord vanliga i populärmusik. Partybandet Rolling Stones gick till och med inför de dystra tongångarna som moll innebär.

Att spela i moll tydde på att vara seriös och äkta. The Animals House of rising sun, och nästan allt av Bob Dylan,  men kanske särskilt hans Desolation row (här med Grateful Dead), var dystert och givetvis i moll.

Hur kunde västerländska ungdomar vända sig från en sångskatt i dur med glad rock n roll och popmusik? Kanske fick dessa boomers plats att reflektera över andra värden än de rent materiella?  Teorier om post- materialism, ja rentav anti-materialism,  passar bra in. Att leva ett liv i moll och dekadens hade tidigare bara överklass och bohemer klarat av.

Ett mätt västerland vars unga hade  blivit ”sönderbrända av 50-talets solsken” (Ulf Lundells Som en syster) var redo för starkare utmaningar än att bara roa sig: Vietnamkrig, atombombshot, anti-kolonialism, ungdomsuppror, estetiska experiment, droger, kort sagt 1968.

De unga var före sin tid med sin framtidspessimism och melankoliska musik. 1972 sprängdes ett  funktionalistiskt bostadsprojekt i Missouri för att det ledde till mer sociala problem. Samtidigt byggdes miljonprogrammet här i Sverige. Postmodernism, en melankolisk kulturströmning, hade tagit vid från den framstegsoptimistiska modernismen.

Året efteråt, 1973, övergavs guldmyntsfotssystemet Bretton Woods och sedan kom oljekrisen. 1970-talet som jag växte upp som tonåring under var ett decennium i kris och vi har aldrig egentligen återvänt till det tillstånd som rådde tidigare.

Blå Tågets dubbelalbum från 1972 handlar om detta kristillstånd. Titeln är en dubbelreferens till Saltsjöbadsavtalet 1938 och Elvis Presleys Heartbreak hotel.

Torkel Rasmussons besjunger i optimistisk ton konferensen på Hotell Saltsjöbaden där fackförbunden och arbetsgivarna dinerade och kom överens 1938, ett avtal som bäddade för 50-och 60-talets välståndsstegring,

Moll och dur har växlat sedan dess. Abba och annan trallpop spelade naturligtvis i dur, men dur blev höger och moll  vänster på 1970-talet. Så när nästa vänstervåg kom på 1990-talet var moll inne igen. Denna gång som filmmusik av Lukas Moodysson.

Men det svenska naturromantiska vemodet har ingen politisk färg. Det skiljer sig från det anglo-saxiska och franska poserandet (Brel). Vi är barn av vildmarken, utsatta för dess nycker och skydd. Kenny Håkanssons elgitarr i Leksands brudmarsch med Kebnekajse och Thorstein Bergmans tolkning av Dan Andersson är bortom politiken och ett svenskt kulturarv vi bör vårda och hylla.