2013 ekar det konstigt av nostalgi över Sveriges 1970- och 80tal. Det kan vara Fridolin, Greider naturligtvis, och alla som ställt sina förhoppningar till gråsossen Stefan Löfven att föra landet in i, ja vart ? Tillbaka till framtiden dvs till 1970talets utopiska samhällsbygge och 1980talets expansiva offentliga sektor som inte stod Östblockets folkdmokratier efter särskilt mycket.

-LO går med röven in i framtiden , sade Metallbasen Göran Johansson en gång.

LO basen Bertil Jonsson var också rakt på sak om sin organisations konservatism, men positivt tolkat:
-Vi står i vägen !

Samma tongångar känns igen i dagens debatter , särskilt när 25 till 55 åringar debatterar. Det är som att allt var bättre förr, 1975 ungefär. Då fanns pedagogiska barnprogram i TV2 (Ville Valle & Viktor, Kapten Zoom), proggmusik och solidaritet. Då fanns samhörighet och ansvar för varann. Om något kan kallas reaktionärt är det denna oupplysta nostalgi, särskilt hos de som föddes på 1970talet.

Det är som om de inte vill veta något om statsmonopolkapitalismen, de korporativa organisationernas samförstånd (trots att de diggar Ebba Gröns Staten och kapitalet, som är en vänsterkritik av sossarnas och Wallenbergarnas korporativism), avsaknaden av alternativ till vård, skola, omsorg och, viktigast av allt, den misskötta utopiska ekonomin. De sk arbetsgivaravgifterna ökade till 39% vid 1982, utöver de kom fackligt framförhandlade tillägg. Skatter och löner ökade liksom priser medan tillväxten krympte. Stagflation, oljekris, nedläggning av branscher och statliga uppköp av förlustbolag. Samtidigt brassade sossarna på, sedan Fälldin regeringarna i lika hög grad (de skulle vara bättre sossar än sossarna), med ständigt nya löften och mer offentliga utgifter.

De offentliganställda antal fördubblades under 1970talet och blev en väljarbas att vara lojal mot. Enpartistaten byggdes upp och sitter fortfarande bergfast i det allmänna medvetandet, oavsett partifärg. Svensken är folkdemokrat light och gillar det, men skäms samtidigt lite. Löntagarfonderna var på vippen att kasta oss in i en västlig slags folkdemokrati men Gösta Bohman och Curt Nicolin insåg faran och mobiliserade. Idag hånas de av dagens 70talister som nog tycker att fonder var väl inte så farligt ändå. Eller så vill de införa revolution som 80talisterna Martin Schibbye och Johan Persson för vilket de hyllas i media.

När jag, född 1958, lyssnar till medborgare i de fd folkdemokratierna i Östeuropa och i Sovietunionen kan jag höra samma suckanden om att allt nog var bättre förr. Åsa Linderborgs gråtmilda artikel om 1989 års befrielse av Östeuropa och sedan Ryssland går igen. DDR upplever visst fn ett liknande uppsving när diktaturen ska ursäktas med att alla fick i alla fall gå i samma skola. Fö reste många svenska lärare till just DDR i samarbete med Skolöverstyrelsen och lärarfacken. Socialdemokraternas skolpionjär Stellan Arvidsson, tillika ordförande i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, ledde studiebesöken.

Ibland är det som att Sverige tävlar med Vitryssland om att vara den sista folkdemokratin. Vitryssland är den onda varianten, vi den goda. Samma korporativa, halvtotalitära drag finns inte bara inom socialdemokratin utan även inom folkbildningen, bondekooperationen, hyresgäströrelsen och nu verkar även Svenska Kyrkan och flera muslimska grupper via Seglora Smedja och Tro & Solidaritet ha hittat varann och byggt upp korporativa drag. Kollekter som samlas in i Svenska Kyrkan går till Seglora som taktfast trumpetar ut de rätta (ibland religiösa men mest organisationspolitiska) åsikterna.

Stat, kommun och landsting tar hand fortfarande om 65 % av ditt löneutrymme om du räknar in skatt, arbetsgivaravgifter och moms. Få vet detta och upplyses de viftar de gärna bort det pinsamma faktum att de bara till 1/3 kan förfoga över vad de arbetat ihop. Med dessa oerhörda resurser, världens näst största skattetryck efter Danmark, lämnar svensken över makten till de som vet bättre. Experterna, byråkraterna, journalisterna, myndigheterna som alla fixar och donar med våra liv, helt självklart. Om alla dessa personer som vi tilltrott nästan alla surt förvärvade slantar, också samarbetar med varann och har gemensamma hållningar i frågor om invandring, kultur- och mediapolitik, familjepolitik, energipolitik, skola osv och inte tillåter andra alternativa åsikter att höras lever vi fortfarande i en folkdemokrati. Det snälla Vitryssland.

Litteratur:
Claes Arvidsson, Ett annat land. Sverige och det långa 1970talet
– ” – , Olof Palme. Med verkligheten som fiende
Julian Barnes, The Porcupine
Assar Lindbeck, The Swedish experiment
– ” – , Ekonomi är att välja
Karin Sjöborg- Svanvall, Kentucky Fried Children
Mattias Svensson, Glädjedödarna