![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.files.wordpress.com/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
De som vill ha en neutral stat som inte ger bidrag till vänsterextrema projekt måste formulera sig bättre.
I debatten om aktivistiska myndigheter och vänsterinriktade kulturprojekt ägnar konservativa och sakliga kritiker sig åt att peka på det osunda i att offentliga medel går till organisationer som går extrema vänstergruppers ärenden. Exemplen är många:
- 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att Statens Medieråd ansåg att den autonoma vänstern visserligen hade tveksamma metoder men i övrigt var hyggliga idealister,
- 2017 skrev Timbro om Statens Kulturråds miljoner till gatuvåldsgrupperna Megafonen och Pantrarna.
- Expressen skrev om konst för maskar och svamp 2019
- Ledarskribenten Håkan Boström uppmanade 2020 Allmänna Arvsfonden att strama upp sin bidragsgivning till vänsterprojekt
Listan kan göras mycket längre.
Men ett pedagogiskt problem kvarstår som kritiker från höger inte klarar av, nämligen att de möter uppfattningen att vänstervriden kulturpolitik ska ersättas med högerdito, gärna nationalkonservativa som SD gillar. SD Sölvesborgs Louise Erixon har förgäves försökt bemöta dessa argument men de biter sig kvar.
Ola Wong och Stina Oscarsson har också försökt att bena upp debatten som kokar ned till detta: Att man kritiserar stolliga vänsterprojekt betyder inte att man vill ha högerprojekt, stolliga eller inte. Det innebär bara att offentliga myndigheter ska vara neutrala i största möjliga mån.
Än hellre sekulär stat som Medborgerlig Samling vill ha men dit når vi inte i detta första steg som mer drivs av Googles motto; ”Do no evil.” Dvs ge inte pengar till våldsbejakande förortsgrupper som Pantrarna och Megafonen som underblåste upploppen i Husby och i landet 2013, vilket SVT:s Uppdrag Granskning konstaterade 2014, se Kvartal. Ändå gav kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) dem mer pengar 2015.
Det första är alltså att stoppa de miljoner som går till rent kriminella och vänsterinriktade projekt, stolliga och övriga. Att professor Mattias Gardell understöder förortsvåld kan vi inte göra något åt, men att dessa grupper finansieras av offentliga medel är osunt.
Detta argument bör räcka. Låt inte debatten handla om att menskonst och stenkastning ska ersättas med knätofs eller nationalistiska aktioner. Det räcker att få slut på kulturvänsterns stöd från myndigheterna. Saklighet räcker långt.
Sjunne [ dot ] com 
Reblogga detta på ulsansblogg.
Mitt förslag är att staten bör förbjudas grundlag att besluta om bidrag till civilsamhällets organisationer med undantag för t.ex. frivilliga försvarsorganisationer eller sådana organisationer som bidrar till att utförandet av statens kärnuppgifter. Istället bör ansvar för befintligt stöd till kultur, idrott, religiösa samfund, media, politiska partier och allsköns verksamhet föras över på kommuner tillsammans med existerande statligt budgetutrymme. Kommunerna kan sedan närmare väljarna besluta om särskilda bidrag och villkor för bidragen. Då kan vi helt lägga ned myndigheter som MUCF och de statsfinansierade kurser i knyppling och husdjursvård som anordnas av en fullständigt förlegad folkbildning. Politiska partier får söka finansiering direkt från medlemmar och övriga civilsamhället. Förbudet mot statliga bidrag bör i fallet med politiska partier utsträckas även till kommunal nivå. Bidrag till politiska partier utgör en iögonfallande intressekonflikt inom offentlig förvaltning, dvs att politiker kan besluta om stöd till sig själva. Däremot kan jag fortsatt tänka mig att politiska partier (del-)finansieras av staten skattevägen, men att skattebetalarna själva löpande bestämmer vart dennes ”partibidrag” skall gå. Mer eller mindre på månadsbasis. Ett sådant system skulle bidra till politiska partiers oberoende från kapitalstarka individer och företag. Storleken på möjligt statligt partistöd riktat av skattebetalarna bör begränsas i förhållande till respektive partis intäkter från medlemsavgifter. På så sätt skulle partierna stimuleras att rekrytera betalande medlemmar.