Lärarförbundet och Miljöpartiet gick ut i veckan med ett inlägg i DN som vi i skolvärlden helst bläddrade förbi. Jag ska inte orda mer utan i sak eftersom Helena von Schantz och Jan Björklund redan sagt det mesta som gick om denna tunna gröngrå röra. Vi glömmer alltså och går vidare, och tackar Helena för gott tankearbete.

Debatt kan vara bra men forskning kan ibland fördjupa. I nr 3/2011 av Pedagogisk Forskning finns ett par artiklar som partiföreträdare inom utbildningspolitiken bör ta del av. I synnerhet Elisabeth Hultqvists intervjustudie med lärare, ”Om lärares förändrade yrkesvillkor”. De lärare hon möter vittnar om att kommunaliseringen 1991 som skulle innebära ett större frirum och dencentralisering förbytts i ökad styrning. Fokus på resultat har ökat pressen, vilket ökat sedan 2006 med Björklunds alla reformer i ett läge där svensk skola stått stilla sedan 1980talet och sjunkit i alla index sedan 1990talets relationsinriktade skola. Mer resultatfokus alltså, men också mer relationsfokus – det som Richard Sennett kallar ”intimitetstyrranni ” sedan 1990tal, före internet och sociala medier (se Etik i professionellt lärarskap och en ”semiofficiell” krönika om läraretik på nätet)!.

Hultqvist ser det dilemma som inleddes 1962 med en gemensam skolgång för alla barn utifrån vår meritokratiska värdegrund – de som klarar sig premieras men alla ska med. Paradoxalt. ”Ju mer skolan betonar ‘en skola för alla’, desto mer tvingas den följa upp och dokumentera, klassificera och nivågruppera” (s. 209). Franske sociologen Francois Dubets böcker Faits d’école och Le déclin de l’institutions visar på liknande tendenser menar hon. Med ökade krav blir utopien att alla ska klara kraven på t ex godkänt i grundskolan mer ouppnåeligt än någonsin, men få lärare och forskare vill tala om pinsamheten att vissa inte kommer nå ända fram (Björklunds förslag om korta yrkeskurser på gymnasiet fick dessa förväntade reaktioner). Den avideologisering och avstånd från utopier och auktoriteter som skett i postmoderna teorier sedan 1970 har satt sina spår men att helt avstår från hopp om att alla elever ska klara sig leder till cynism.

Johannes Åmans ESO rapport är viktig för att rätt förstå lärarna i Sverige i detta sammanhang men vi lämnar den till en annan bloggpost för tillfället.

Två övriga artiklar i detta nummer är intressanta, om än inte i lika hög grad som Hultqvists. ”Förändringar i kommunskillnader i grundskoleresultat mellan 1998 och 2008 ” av JE Gustafsson och K Yang Hansen analyserar vad som skett med vissa kommuners skolresultat där vissa positiva tecken kan skönjas men mer grundforskning måste göras.
”Den entreprenörskapande skolan” av M Dahlstedt och F Herzberg är dock mest en tradig disciplinärretorisk kritik av reformer och förslag om företagsamhet i skolan. Att se kunskapers och undervisningens värde i ekonomiskt hänseende är en styggelse och gammalmodigt enligt författarna. Astra Zenecas flytt från Södertälje lär följas av fler om de får råda. Helena von Schantz har också invändningar, liksom näringslivet så visst kan idéer om att öka företagandet från dess låga nivå i Sverige förbättras på andra sätt än diffusa skolämnen som entreprenöriellt lärande. Men som son till en småföretagare och en bonusson som utnyttjade UF maximalt för att skapa flera företag, se här och här , tror jag att vi inte ska läsa mer om begreppet governmentalité av Michael Foucault, även om jag själv översatte denna uppsats till svenska artikelförfattarena refererar till, utan hellre läsa Hayek och Henrekson.