Att vara ung och vilja skriva utan att ha upplevt något betydelsefullt är gemensamt för många unga manliga författare som publicerats tidigt och skriver om sig själva. Vissa som Klas Östergren,  Lennart Kanter och Bengt Ohlsson skrev på ren inspiration och fabuleringsglädje men var alltså litterära blåbär.

De var alla unga debutanter på 1970-talet och i början av 1980-talet. Av dem blev Östergren känd 1980 med Gentlemen och sedan invald i Svenska Akademien.

Bengt Ohlsson fortsatte att skriva välskriven och personlig journalistik och sedan några riktigt stora romaner, Gregorius, Se till mig som liten är, De dubbelt så bra och några kvicka, till exempel Jazz är farligt och debuten 1984, Dö som en man sa jag. Då var han, som Klas Östergren, gymnasist.

Juristen Lennart Kanter skrev bara tre romaner och övergick sedan till bland annat juridiska förläggaruppdrag.  Han debuterade vid 21 års ålder, 1977, med romanen Len Rakoffs kärlek som handlade om en poet som debuterat vid 15 års ålder. Hans tredje bok recenserade jag i Uppsala studentkårs tidning ERGO 1981.

Jag läste tre av deras tidiga romaner för första gången nyligen för att se hur de skildrade Sverige då. Det var ungefär som jag föreställde mig, småtrist och enahanda med avbrott för manliga bravader av oklar sanningshalt. Författarna var ystra hingstar som tog för sig av välfärdsidyllen och hade som sagt inte mer att säga än att de kunde sno  ihop en story utifrån Stockholm (Ohlsson) eller Göteborg (Östergren, Kanter) som jag kan relatera till, född som jag är 1958, Östergren född 1955, Kanter 1956 och Ohlsson 1963.

 

KLAS ÖSTERGRENS DEBUT

Attila utkom 1975 på Bonniers, dvs samma år som Ulf Lundells Jack på Wahlström & Widstrand. Båda handlade om unga män i Stockholms uteliv och litterära drömmar (Jack satt ju i en stuga i Vitabergsparken där Ulf Lundell, född 1949, bott i en stuga och Jack skrev på en dagsboksroman) med ganska svulstigt språk. Lundell hamnade av en tillfällighet på DN:s kultursida genom Lars-Olof Franzéns välvilliga anmälan men han hade också ett driv som Östergren saknade och mer snärtiga formuleringar.

Huvudpersonen går på Södra Latins gymnasium och bor hemma hos sina föräldrar på Stora Essingen, vilket var vad Klas Östergren gjorde innan han skrev Attila. Den är till skillnad från Jack mer litterärt överlastad med referenser till Homeros, Shakespeare, Strindberg, verser av Leonard Cohen och Bob Dylan, och till hunnern Attila från 400-talet:

”Stympade kroppars skrin ekade genom seklers historieböcker. Vi red in i Europas ekonomiska mur, och av bara farten studsade vi tillbaka till reträttens och besvikelsens Ungern /…/Jag Attila lät uppföra ett palats och fylla det med satelliters skatter/…/ Attila-mannen från hästryggen som en gång sprängde fram over stäppen i kläder av råttskinn-klädde sig i det depraverade västerlandets likdräkt av siden”.

Hunnerns funktion i romanen är nog bara att ge den ett namn och en historisk förankring med viss finkulturell fernissa.

Annars super och horar huvudpersonen mest, med kvinnor som är ”våta som sardiner”,  och Östergren gör vad han kan för att lyfta historien men han hade inte mycket att gå på. I stället skrev han små diktrader mitt i prosan om kopulerade flugor i mikrokosmos en ”interpunktion i det vita takets oändlighet”.

Plugget är skit: Ma + Fy = Piss.

Vuxenvärlden avskräcker Östergrens  tjugoåriga alterego men jag kan inte känna någon respekt för denne dagdrivare. Kvinnor dyrkas och polare är alltid polare. USA:s krig i Vietnam är orättfärdigt, fredsförhandlingarna är värda en ingående analys och en demonstration i Stockholm City är nödvändig för alla ansvarsfulla ungdomar 1974.

I Lundells Jack flyr hans gäng till Visby över sommaren, i Östergrens Attila reser huvudpersonens före detta flickvän dit med en ny kille.  Boken slutar med ett avbrutet telefonsamtal från Gotland där hon inte lagt i mer pengar i telefonautomaten, en situation jag känner igen.

Sammantaget är det rätt underligt att Bonniers gav ut denna halvfärdiga ungdomsroman 1975.  Förlaget gav ut boken igen 2009 och skrev en överdrivet positiv presentation:

”I debuten Attila är huvudpersonen en ung man som går sista året i gymnasiet. Han står på tröskeln till vuxenlivet och upplever situationen som ett förlamande hot. Men i mötet med en ung kvinna vinner han en ny känslomässig balans och kan öppna sig utåt och engagera sig i omvärlden. Efter en tid spricker förhållandet, berättarens trygghet försvinner och han störtar ner i ett slags kaos. Insprängt i romanen finns historiska avsnitt som ger perspektiv åt berättarens egna erfarenheter.”

Slyngellitteratur kan vara enastående. Denna debut var inte det. Men han tog sig, Östergren och det gick vägen efter 1980. Men det är en annan historia.

 

LENNART KANTERS JOHN J:S RESA

Jag träffade Lennart Kanter i Uppsala 1981 och skrev som sagt en författarintervju om hans tredje bok, David Kahans sista ord.  Hur vi fick kontakt minns jag inte men kanske var det genom teaterfolk i Uppsala som jag kände till.

I vilket fall så ringde han till Norstedts förlag  och fick fram ett korrektur till mig att hämta. Jag gick helt sonika upp till en redaktör på Tryckerigränd, Riddarholmen och fick en pappersbunt. Den trevlige förlagsmannen gav mig också ett ex av stadsarkitekten Erik Leijonhufvuds debut Vattenfolkets land, en fantasyroman,  som jag skrev om men blev refuserad av UNT.

Kanter talade ironiskt om John Jedachi minns jag, huvudpersonen i interrailromanen John J:s resa.  Författaren ansåg att han var överdrivet romantisk och patetisk med sina drömmar ute på tågluff på kontinenten.

Jag hade inte läst den då men förstår hans skepsis. Samtidigt skrev ju den unge göteborgaren Lennart Kanter en 300 sidig roman om denne jobbige göteborgare med författardrömmar, nedklottrade i anteckningsblock i tågkupéer och kaféer från Tyskland till Grekland över Jugoslavien (bästa skildringen är när grekiska gästarbetare kopplar av och sjunger och super med den unge mesige svensken).

Liksom Attila är Kanters bok litterärt överlastad med inte bara ett överblommat språk utan också med en onödigt intrikat intrig. John J har en drömkvinna som han möter i verkligheten på en grekisk ö. De blir ett par och upplever många frustande episoder tills han återvänder till Sverige och talar om henne med andra.

Då visar det sig att ingen har sett henne, trots att han vet att de festat ihop, Karin och han med de andra svenskarna.  Han hade drömt om henne, sedan träffat henne och rest tillsammans, men sedan upptäckt att han bara inbillade sig hennes existens. Illa.

En förlagsredaktör får Johns dagbok från tågluffningen och ska ge ut den, vilket är den bok som kom ut 1977. Ett hugskott som tyvärr blev utgiven för utan denna dubblering hade John J:s resa hållit bättre.

Förlagsredaktören som är med i berättelsen säger:

”Vi diskuterade lite löst inom produktionsområdet alldeles innan jag åkte på semester vad vi borde satsa på nu som häftigast och det är ju att en himlans massa ungdomar som tågluffar nuförtiden, en helt ny kultur, en ny slags beatgrej On the Road liksom, så det har vi bestämt oss för att satsa lite på om vi hittar något som håller, så du borde absolut skicka in ett manus om du får någonting färdigt, med dagboken som utgångpunkt eller hur du vill. Va?”

För tågluffare är den nog intressant men jag tillhör inte dem. Likväl finns många målande skildringar från uteliv på de grekiska öarna som håller.  Och som hos Östergren finns ett manligt bravado som roar ett tag.

John heter alltså Jedachi vilket lär betyda falk. Romanfiguren John Jedachi är romantiker och megaloman:

”Jag är Falk-John och jag vill ge dem [kvinnorna] en dröm stark nog att få deras ägg att rämna /…/ Jag är John Jedachi och den som först bar detta efternamn var Louis Brimbert, förste falkenerare hos Ludvig den XIV för tvåhundra år sedan”.

När svettiga rökande greker tar fram bandspelare i hytten och lirar bouzoki och dansar med retsina i händerna vill svensken ha ordning:

”Kaos. Detta var Kaos. Det var så här det hade sett ut i tidernas begynnelse, innan någon hade kommit på den ljusa idén att offra till gudarna så att Kosmos kunde skapas, det här var långt innan det välsignade kö- och inte-göra-väsen-av-sig-samhället. Jag längtade efter planeringsavdelningen på en hederlig svensk länsstyrelse, jag ville lägga mitt öde i kanslichefens händer, men jag hade inget att offra”.

Men han anpassar sig och blir till sist inbjuden att dansa med greker som kastar lertallrikar på musikerna som hyllning.

Nedskuren till hälften och utan den plottriga ploten hade boken varit en frodig reseskildring. Som illustration av positiv mångkultur  och tidig invandring i stil med Theodor Kallifatides Utlänningar och Kärlek och främlingskap är den läsvärd och insiktsfull, kanske till och med nyttig i dagens alltför främlingsfientliga diskussioner.

 

BENGT OHLSSONS RIDA PÅ EN GRIS

Huvudpersonen Henrik Kyhlbom är en 23 årig rockskribent och bor i Stockholm, liksom Bengt Ohlsson, då 22 år, 1985 då denna hans andra roman utgavs på Bonniers.

Henriks flickvän flyttar till Paris och han beslutar sig för att rädda deras förhållande genom att åka ned till till henne. Stalka skulle vi säga idag.

Även här finns en metalitterär tvist. Henrik blir spökskrivare åt en svensk veckotidningsskribent och flyttar in till henne. Ingen romantik uppstår men väl skarpa diskussioner om svensk skvallerpress, ”Kul i Veckan”, ”Vi Damer” med chefredaktören Gulli Schwartz (Amelia Adamo?),  ”Flärd och Fröjd” och hur  töntiga intervjuoffer ska behandlas av fräcka rockkritiker.

En obegriplig intrig avslutar Benkes berättelse då huvudpersonens bror dyker upp i Paris och Henriks spökskrivande avslöjas men han erbjuds samtidigt jobb på redaktionen för Vi Damer.

Han blir vederbörligen utskälld av sin före detta flickvän och det är inte utan att man håller med henne. ”Du är som ett spöke som irrar runt och inte stannar i samma rum i mer än några minuter innan du flackar vidare. Vad håller du på med egentligen?”.

Han blir också utskälld av den kvinnliga journalisten han spökskrivit åt, oklart varför. Boken avslutas med att han kastar ut ett paket smörgåsar från tågfönstret och ser efter det så länge att ”det för mycket länge sedan hade blivit patetiskt”.

Bengt Ohlsson är en gudabenådad krönikör som jag följt sedan DN och in i Moderna Tider till Axess. Jag har bloggat om hans kritik av kulturvänstern och hans roman Midsommarnattsdrömmar.

 

JAN SJUNNESSONS TVÅ OSKRIVNA UNGDOMSROMANER

I likhet med de tre mycket unga författarna gav jag mig i kast att skriva om min  ungdom men utan resultat. Faktum är att jag inte skrev något skönlitterärt alls men hade två längre utlandsvistelser i syfte att samla material för en roman.

Det hände inte så mycket i Köpenhamn 1982 eller på resan till Indien 1984 att jag ville beskriva det. Jag kände mig mest patetisk där jag satt i en lägenhet på Østerbro och med reseskrivmaskin  i Grekland/Turkiet/Iran/Pakistan/Indien.

Bengt Ohlsson och Lennart Kanter reste och fick ned vad de såg. Jag skrev maskinskrivna brev men ingen dagbok. För mig kändes det tomt  i Danmark och nästa resa var redan känd materia för alla ryggsäckluffare och deras läsekrets.

Sedan dess har jag hållit mig ifrån romanskrivande och fackboksutgivning. Först 2013 skrev jag en kort politisk thriller, Sara Sarasvati,  på engelska om en studentska från Indien med en svensk far (politiker i SD, sedan mördad), 2024 utvidgad i ny svensk version, Framtidsmannen.

Huvudpersonen har alltså mina drag i stort men är annars mer framgångsrik. Jag har en dotter i Indien och varit aktiv i SD.

Leonard Cohen debuterade vid 29 års ålder med en självbiografisk roman om en ung man med författarambitioner, The Favourite Game. Hans musicerande var en bisyssla, som den var för Evert Taube, innan den tog över. Varför jag nämner honom är att han har sagt att unga författare inte behöver vänta in livserfarenheter för att skriva. All they need is innocence and audacity.

Jag hade inte det på 1980-talet. Idag har jag knappast inte oskulden men väl djärvheten med två böcker på väg, en fackbok om liberalism och en roman om en halländsk präst.

Hade det varit dumdristigt att skriva innan jag hade något att berätta? Jag tror det men samtidigt hade det varit roligt att få ut en bok innan medelåldern. En skröna i denna stil.