Denna kommentar är för viktig och för intressant för att försvinna så  jag publicerar den som ett inlägg. Den gjordes till min post om kort-kort lärarutbildning . Se även denna post:

”Jag kan ju berätta för Sjunne hur det ser ut från studentsidan eftersom jag själv läst en KPU på distans på en regional högskola. Vi var civilekonomer, nationalekonomer, jurister, statsvetare, sociologer, biologer, civilingenjörer, kemister, journalister, kriminologer, matematiker, miljövetare, språkvetare osv.

Vi hamnade inte på lärarprogrammet för att vi tyckte att det var ”roligt” men på grund av arbetsmarknaden för personer födda på 1980 och 1990-talet är en fullständig katastrof. Om du inte kommer igenom nålsögat för ett tjänstemannajobb med karriärmöjlighet står alternativet mellan att omskola dig till lärare genom en KPU eller ställa dig med enorma studieskulder på ICA.

Jag har för mig att endast två av oss studenter hade en fil.kand. Alla andra hade en magisterexamen, masterexamen eller mer. Många (inklusive jag själv) hade dubbelexamen. Ett par stycken hade doktorerat i sina ämnen. De flesta av oss hade läst på de större och bättre universiteten. Jag skulle säga att alla kom från medelklassen eller övre medelklassen. Det skall jämföras med reguljära lärarprogrammen där större delen kommer från arbetarklassen.

Som sagt, vi var inte där för att vi ”älskade” läraryrket och många hade hamnat där i ren desperation. En del hade arbetat som vikarier i på högstadiet och någon på gymnasiet. Ingen gillade det men så var det. Så vad möte vi? Tja, under hela den här 1.5 år långa plågotiden stötte vi på endast en peer-review artikel. Resterande var vad jag skulle kalla för debattböcker skrivna av adjunkter, doktorander och en och annan professor. Lektionerna under inne-veckorna var mycket långa. Dagarna påminde mer om en högstadieskola än en högskola.

Det som sades av lärarutbildarna var sällan sanktionerat i litteraturen (i princip aldrig). Lärarna ville absolut inte gå igenom litteraturen under lektionen (det är så det heter på lärarprogrammen). Vi hade egentligen aldrig regelrätta föreläsningar och frågan om det ens var möjligt att förläsa om böckerna med tanke på de verkade vara skrivna av barn och behandla allt mellan himmel och jord. Nivån var ett skämt och förutom den aparta litteraturen fick vi välja vad vi ville för litteratur när vi skrev våra uppgifter.

Ja, vi hade till och med grupparbetaren (herre gud…) och detta när vi bodde runt om i hela landet. Under lektionerna belönades du om du valsade i väg om högst personliga upplevelser i skolan men om du inte hade erfarenhet av skolan (vissa hade gått direkt från avslutade projektanställningar i förvaltning, universitet och näringsliv) så kunde du inte säga annat än att hänvisa till litteraturen.

När det kommer till uppgifterna, tentorna, seminarieuppgifterna (i den mån vi hade några) påminde om något ett barn hade kunnat skriva ihop. Det gick knappat att förstå vad de efterfrågade. De var absolut tabu att lyfta att läraren på något sätt hade ett uppdrag givet av staten, att lärare faktiskt ägnar sig åt myndighetsutövning, att det faktiskt finns krav på saklighet och att lagstiftningen skall följas. När vi studenter rörde oss mot mer teoretiska aspekter av pedagogiken och didaktiken så blev utbildarna vansinniga. De vill helst tala med oss som vi vore barn och svara på frågor var inget som de vill göra.

Det omgivande samhället (från alliansen till SD) beskrevs av lärarutbildarna som ett hot mot den progressiva överideologin. Detta var alltså uttalat. Vilket betyg du fick påminde om roulette. Om du var överens med lärarutbildarna fick du ett högt betyg och om du var kritisk till någonting fick du ett lägre betyg. Studenterna var generellt mjukt borgerliga i åsikterna till socialdemokratiska.

Många kom in som teoretiker. Efter hårdsocialisering från lärarprogrammet sida kom de ut som osakliga och tramsiga– med mindre teoretisk kunskap än de hade tidigare. Många anpassade sig för att slippa konfrontation. Att komma igenom fort (i princip tog ingen CSN) var som sagt det primära för de flesta.

Hur var praktikerna? Tja, själv hade jag ”fördelen” att praktisera på både ett gymnasium och ett högstadium. Personalen på högstadiet bestod av en mix av hippies, arbetslösa akademiker (som jag själv var då), gymnasielärare som inte fått jobb på gymnasiet, pennalister, extrajobbande studenter, tonåringar som precis gått ut gymnasiet, f.d. kåkfarare, ”drop-outs” från högskolan, vänsteraktivister och människor som helst skulle ha velat arbeta med något annat.

De var många som helst av allt ville arbeta med något annat. De värsta dårarna (starkt ord men det är sant) var de så kallade 4-9 lärarna.

Vi kommer få dras med dem till 2040-talet. De hade högst en termin i sina ämnen. Många hade fått behörighet i mängder ämnen genom att vara undervisa. De äldre kunde ha dragit på sig 7-8 ämnen. De här människorna hade inga som helst ämneskunskaper. En del av dem var vänsteraktivister som såg lektionerna som ett sett att sprida propaganda för den egna saken. De borgerligt sinnade var mer formella och neutrala. Vänsteraktivisterna var öppna med att de bedrev propaganda. Andra struntade fullständigt i sina ämnen och lärde ut litet allt möjligt.

Det var något bättre ställt med 7-9 lärarna angående ämneskunskaperna. I synnerhet om de kommit ut efter reformen.

Jag kan dock inte säga att de var speciellt begåvade men kunde i alla fall tänka abstrakt till en viss gräns. Jag skulle säga att lärarutbildare befinner sig någonstans här. Det skall sägas att det finns hyfsat vettiga 7-9 lärare men frågan är om de inte skulle passa bättre som hemmafruar och knattetränare eftersom de ändå endast är intresserade av barn och ungdomar.

Högstadielärarna (i synnerhet 4-9 lärarna) menade att ”alla” utanför skolan var ett stort hot mot deras ”autonomi” och ”pedagogiska frihet”. ”Allt” var ett stort hot. I synnerhet juristerna, ekonomerna, borgerliga politiker och byråkraterna.

Det förekom naturligtvis mycket fusk med betyg för att dra upp snittet på den skolan jag var på. Populära elever som lärare uppskattade fick något ”högre betyg” medan elever med ”attityd” fick sämre betyg. Vidare kan man säga att elever från övre medelklassbakgrund och som hade språket behövde göra bra mycket mer för ett högre än elever som knappt kunde ett ord svenska.

Hur betygsättningen gick till rent praktiskt skulle göra vilken förälder fruktansvärt förbannad. I princip brukades ”kvalitativ” metod vilket är en teorigenerande metod som inte alls kan påvisa någonting substantiellt. Mer formella kvalitativa rättningsscheman har lärarna inte hört talas om.

De här matriserna de använder sig utav säger absolut ingenting eftersom de inte kan föras över till det skrivna ordet. Matematiklärarna har det absolut lättast eftersom det är svårt att svamla i matematiken. I SO-ämnen är lärares perception vägledande. Har eleven ett gott språk så kan en elev få ett hyfsat betyg utan att kunna någonting. Så länge eleven ”tycker” rätt.

Tur är att lärarna håller andra lärare om ryggen. Så länge du är med i lärargemenskapen så kan du svina rätt duktigt som lärare. Det är därför lärarnas och politikerna gjort det omöjligt att överklaga betyg och provresultat.

Notera också att läroplanerna är fullständigt absurt skrivna. En normalt begåvad person kan inte förstå dem men magiskt så förstår alla lärare, studenter och universitetslärare dessa stolpskott till luddigt skrivna dokument. Det svåraste med gå VFU på högstadiet (förutom att det är en själsdödande plats) är antagligen att du är tvungen att prata med både högstadielärarna och eleverna som du pratade med ett barn.

Det är okej att prata så med eleverna men att lägga dig på rätt nivå med en 45 år gammal högstadielärare är svårt. Förvisso fick du viss övning på lärarhögskolorna eftersom lärarutbildare (I synnerhet adjunkter) tar priset i termer av svag-begåvning. Jag kommer ihåg när jag läste min grundutbildning och mina universitetslärare (alltså de har riktiga doktorshattar och inte de där doktorshattarna gjorde av Clay Doh) fullständigt sågade lärarutbildningarna och lärare som yrkesgrupp.

Faktum är att många akademiker (även vänsteraktivister) anser att lärarprogrammen är en skam för universiteten och högskolorna. Själv stod jag ut, under denna för långa plågotid, genom att prata med de arbetslösa akademikerna och gymnasielärarna som också skakade på huvudet åt vansinnet.

Gymnasiet var som sagt bättre. Det är mängder med arbetslösa akademiker så du har alltid någon att äta lunch med. Vi hade ingen ”pedagogisk lunch”. Varför en sådan existerar vet jag inte. Är det en löneförmån att äta mat gjorda rumänska konserver? Visst, gymnasiet är inte heller en fantastisk plats men jag hamnade på ett litet gymnasium med hyfsade intagningsbetyg.

Fick en halvbra handledare med hyfsade ämneskunskaper och som gav mig fria händer. Förvisso progressiv jämfört med rabiata vänster-pennalisten jag tidigare hade på högstadiet.

Du kunde ha relativt normala konversationer med både studenter och lärare på gymnasiet. Du behöver inte ”dumma ned dig” med gymnasielärare som du måste göra med högstadielärare och lärarutbildare. Problemet är som sagt högstadielärarna skickar upp vem som helst till gymnasiet. Således, du får hantera en massa elever som skolkar och inte kan någonting eftersom de kunskapsföraktande 4-9 och 7-9 lärarna inte har lärt dem något.

För att du inte skall hamna trubbel måste du godkänna dem på osakliga grunder. Återigen, betygsättningen på gymnasiet är lika vedervärdig som den på högstadiet så där är det egentligen ingen skillnad. Återigen, detta stipuleras i de fullständigt horribla kunskapskraven som är fokuserade på ”analys” istället för sakkunskap.

Så hur har lärarprogrammen blivit? Tja, jag skulle säga att de försiktigt rör sig mot det bättre. Lärarutbildare blir mer och mer pressade att undvika de mest galna ideologierna. Vi hade inte så mycket (egentligen ingenting) av identitetspolitiken och genusväldet såg vi inte alls. Det värsta är som sagt de rent praktiska dumheterna.

Oseriös debattlitteratur om absolut ingenting, avsaknad av föreläsningar av värde, dåligt skrivna uppgifter och tentor och ett generellt ointresse. Många lärare på KPU programmen vet att ingen jävel bryr sig om vad de säger. Lärarstudenterna på KPU programmen vill bara komma igenom skiten så de kan få ett jobb och betala av sina enorma studieskulder.

Många lärarutbildare är nog glada att de fortfarande har ett jobb. Det är inte direkt så att det flockas studenter till de här programmen. Lärarutbildare vet att lekstugan börjar lida mot sitt slut. Varken riktiga universitetslärare, studenter, samhället eller lärarutbildarna själva har något som helst respekt för läraryrket som sådant.

Alla avskyr det och lärarutbildarna är glada att de slipper slita i en skola. Till och med liberalerna på Dagens Nyheter är sunt skeptiska till detta vansinne. Lärare, lärarprogrammet, lärarutbildare och skolan är en stor skamfläck på Sverige. De flesta är nog överens om det.

Jag arbetade som lärare på en högstadielärare i ett år och sedan ett år på gymnasiet innan jag hittade vettigt jobb inom det jag ursprungligen utbildade mig inom. Hur var det att arbeta på ett högstadium? Tja, du slapp en handledare och dennes vansinnigheter och så kunde du köra ditt eget race där kunskap istället för agitation och flum stod i fokus.

Vidare fuskade jag och gav eleverna riktiga kunskapsprov och kunskaper istället för den där värdelösa analyserande (läs allmänt tyckande) skiten som högstadielärarna ägnar sig åt. Jag trivdes inte alls på högstadiet eftersom jag avskyr den nivån. Framförallt hatar jag skrikandet på högstadiet.

Gymnasiet var bättre eftersom du kunde fokusera än mer på kunskap och mindre på stökiga elever. Även här kan jag säga att jag inte alltid agerade rätt utifrån kunskapskraven när det kom till betygssättning. Jag konstruerade prov som faktiskt kvantitativt går att mäta att där eleverna och studenterna faktiskt vet vad de skall kunna.

Vidare fokuserade jag på riktiga kunskaper och inte allmänt tyckande och svammel. Det fungerade bra. Problemet var dock dem som inte hade pluggat. Då var jag tvungen att typ skriva om proven så de kunde flumma sig igenom. Trots allt vill man inte skapa friktion med rektor. Hur man sätter betyg är det ingen som bryr sig om eller kollar. Skolinspektionen verkar mer intresserad av annat och deras regleringsbrev är lika förvridet flummig som läroplanen.

Hur som helst. Jag måste faktiskt säga att denna resa har varit intressant och jag rekommenderar ingen sund och normal människa att utbilda sig till lärare. Det skall vara din sista utväg om alla andra vägar har stängts för dig.”