Bonniers, Radical Chic och poeten Athena Farrokhzads ansvar för våld

Sent omsider ett inlägg om Bonniers upprepade omslutning av våldsvänsterns diktare Athena Farrokhzad. Mina tidigare inlägg, recension av diktsamlingen Vit svit 2013 och kommentar 2014:

Den 6 augusti 2022 publicerade DN Kultur fem dikter ur den kommande samlingen Åsnans år på Bonniers av poeten och kulturkritikern Athena Farrokhzad. Om de småtrevliga och välskrivna dikterna finns inte något att invända eller analysera. Möjligen att ordet köksgeråd knappast används, men det bryr vi oss inte om här.

Frågor bör ställas i stället till diktaren personligen liksom till DN/Bonniers och ansvariga för kulturlivet nationellt och lokalt i Stockholm angående hennes ställning och kontakter.

Bonniers skriver i presentationen av den nya boken att ” Farrokhzad ansluter sig till en litterär tradition från Mulla Nasruddin till Juan Ramón Jiménez, där Ior gått med i RAF och alla år är åsnans, ” (min fetning). RAF/ Baader-Meinhof ligan var en västtysk revolutionär stadsgerilla, som dödade ett 30-tal och skadade långt fler. Inget man skojar om vare sig som poet eller förläggare.

Athena Farrokhzad har sin anställning tryggad som få kulturarbetare (bl a på mitt alma mater, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag gått och arbetat). Sedan 1 augusti är hon (och Ida Linde) ansvarig för litteraturscenen vid Kulturhuset/ Stadsteatern i Stockholm, som drivs av Stockholms stad. Chef för verksamheten är Kerstin Brunnberg, dessutom ordförande i stiftelsen Expo, som startades av vänsterextremister.

Farrokhzad uppmärksammades 2014 för sin medverkan i radioprogrammet Sommar då hon agiterade för vänsterpolitiskt våld, jämförde SD med terroristen Behring Breivik och lät två vokalissor sjunga Ebba Gröns ”Vi vill vi ska beväpna oss” från debutplattan 1978. Expressens Jens Liljestrand och Aftonbladets Fredrik Virtanen hyllade henne och efter 70 anmälningar friades det.

Året innan hade Bonniers gett ut hennes debut, Vitsvit, i silveromslag med vit text på svart botten. I diktsamlingen gör Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema.

På svart botten framstår hennes vita rader effektfulla men knappast för att överbrygga sin exil. Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige dit de kom 1983. Att modern från kommunistkamp i Iran nu julpyntar anses innebära underkastelse och assimilering.

Diktjaget heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter.

Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågade vid samma tid danske Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas. Jag såg och hörde honom våren 2014.

Just  Hassan skulle hon ägna flera ursinniga debattartiklar och försvaras mot andra feminister av America Vera- Zavala, vänsteraktivist och författare som själv försvarat jihadism på Dramaten. Farrokhzads inflytande på kulturvänstern är betydande, men hon är också omstridd, bland annat som polishatare vilket fick den snälle men SD-hatande polisen Martin Marmgren (MP) att reagera och högerns Erik van der Heeg och Hanif Bali att diskutera hennes eventuella diktplagiat.

Att kulturradikala DN och trendkänsliga Bonniers förlag nu lanserar henne är följdriktigt, men hennes tonårsmässiga budskap är knappast gångbart längre. De i grunden borgerliga institutionerna DN och Bonniers hänger kvar i det fenomen som skribenten Tom Wolfe 1970 kallade ”Radical Chic” efter att den judiske liberale kompositören Leonard Bernstein (skapare av West Side Story 1957) bjudit hem medlemmar av de våldsinriktade och anti-vita Svarta Pantrarna.

Denna satiriska betraktelse, ”Radical Chic: That Party at Lenny’s”, i tidskriften New York, kom ut senare samma år i en samling texter under samma titel (översatt till svenska av filmkritikern Nils Petter Sundgren som Innevänstern).

Ämnet var det fundraising party som Leonard och Felicia Bernstein haft i sin stora 13-rumsvåning på Park Avenue på Manhattan för 90 personer, däribland alltså några ledande medlemmar i den beväpnade militanta och antisemitiska gruppen Black Panthers. Välmenande rika judar skänkte galant.

Farrokhzad har uppmuntrat liknande grupper som inte bara utövat politiskt våld mot meningsmotståndare utan även förortsgrupperna Pantrarna (där även jihadister ingick noterade Per Gudmundson 2014) och Megafonen. De låg bakom upploppen i Husby och andra orter 2013 då ett 30-tal poliser skadades och över 150 bilar brann till en kostnad av drygt 60 miljoner.  Aftonbladet tryckte deras försvarstal mitt under vandaliseringen.

 Leandro Schclarek Mulinari

Farrokhzads sambo i Bagarmossen söder om Stockholm, vänsterkriminologen Leandro Schclarek Mulinari, har på samma sätt forskat om s.k. rasprolifiering från poliser och försökt starta upp Pantrarna i Malmö där han bott:

”För några år sedan var vi ett gäng som försökte starta upp Pantrarna i Lindängen, det vill säga en motsvarighet till den förortsorganisering som Hisingen visat prov på. Pantrarna från Göteborg kom ner till Malmö, inspirerade ett tjugotal ungdomar från området, samt några utomstående aktivister” skrev han på Facebook 2018.

Han vill minska polisens inflytande i problemförorter som Husby vilket fick den f.d. polisen och moderaten Fredrik Kärrholm att reagera på Twitter:

”Tyvärr inte första gången en kriminolog från Stockholms universitet har en mindre korrekt uppfattning om verklighetens beskaffenhet. Min erfarenhet är att hederliga medborgare i utsatta områden efterfrågar fler poliser, mer kontroll och skärpta straff.”

Leandro Mulinaris mor, genusprofessor Diana Mulinari, introducerade det omstridda ”anti-rasistiska” begreppet ”intersektionalitet” i Sverige vid millenieskiftet och var med i den vänsterinriktade svensk-iraniern Massoud Kamalis tendentiösa utredning om den strukturella rasismen i Sverige 2006, se Kvartal.

Tillbaka till DN och Athena Farrokhzad. Efter stormen kring Sommarprogrammet 2014 talade hon med sina rasifierade och könsseparatiska vänninor i nätgruppen Rummets.

 

Rubriken var ”Ja jag, jag hatar Peter Wolodarski”, dvs DN:s chefredaktör. Anledning ges inte (det kan knappast inte vara den humoristiska video Wolodarski gjorde med den chilenska tygdockan Alejandro Fuentes Bergström innan valet som gör sig lustig över latinamerikaners uttal).

När hon fick tala fritt inför bruna medsystrar i Rummets inlägg vräker hon ur sig rader som;

”Hur var det att få tillgång till en mikrofon som når en miljon människor?
Det var fan överfett. Jag önskar att jag hade det varje dag. Att jag vaknade på morgonen, gnuggade ögonen, satte på mig morgonrocken, började ranta om livet i det här skitsamhället, att vi måste beväpna oss och så vidare”

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

”Jag förhåller mig mycket ambivalent till att överhuvudtaget befatta mig med borgerligheten. Ofta tänker jag att de tycker att jag är bedårande, fast jag gång på gång säger att jag hatar dem, eftersom de ändå omedelbart kan avläsa att det är deras institutioner och händer som har format mig, att poesi och litteraturkritik är så mycket mindre hotfullt för dem än till exempel hiphop.

Men jag försöker använda härskarens verktyg för att riva härskarens hus, om jag ändå står i det. Det jag hatar borgerligheten mest för, förutom att deras makt förgör oss – är att de tror att de har så jävla god smak, när de i själva verket bara har stulit sig till möjligheten att konsumera flådiga grejer. Det är faktiskt pinsamt. Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta”

Där finns nog förklaringen till att Bonniers och DN vill ha med henne att göra, ”Radical Chic” alltså.  Att frottera sig med gangsters som – ytligt sett- drivs av ideella motiv är både marknadsföringsmässigt och, ibland, politiskt rätt. Intressant är att Athena Farrokhzad själv medger sin ambivalens inför borgerlighetens medier, och vill storma Sveriges Radio som lät henne provocera.

Men 2022 ligger DN/Bonniers efter eftersom opinionen löpt förbi vad Athena och hennes vänsterextrema våldskumpaner står för.  DNs  publicering av hennes dikter i augusti kommer inte ändra på detta. Inte heller hyllningsrecensionen i september.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons

2 reaktioner till “Bonniers, Radical Chic och poeten Athena Farrokhzads ansvar för våld”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s