En skriftställares dagbok: 05-11-2020

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s