Pesten i Aten 400 f.Kr

Målning av Michaels Sweerts 1652, Wikipedia.

En av de tidigaste beskrivningarna av epidemier i Europa återfinns i den antika historikern Thukydides verk om de peloponnesiska krigen, som pågick under slutet av 400-talet f.Kr mellan Aten och Sparta.

Denna pest som han, själv drabbad av, ingående beskriver kom från Nordafrika och upp genom Medelhavet till Aten. Pesten kan ha varit ebola, tyfus, smittkoppor, mässling eller något annat. Epidemin bröt ut 430 f.Kr i Aten och återkom två gånger under totalt fem år.


Vad som intresserade Thukydides var hur medborgarna och ledarna i den demokratiska stadsstaten Aten reagerade

Perikles – Wikipedia
Perikles, 495-429 f.Kr. Wikipedia

Perikles, den ledare som försvarat den atenska demokratin i sin berömda griftetal 430 f.Kr, dog tillsammans med sin familj året därpå efter att ha lett Aten under decennier. Den atenska demokratin överlevde visserligen pesten och de många krigen mot den rivaliserande auktoritära stadsstaten Sparta, men demokratin bidrog inte till att förhindra att hindra sjukdomen.

Under Perikles ledning trängdes atenare bakom stadens försvarsmurar pga hot från Sparta och spred därmed smittan än snabbare. Läkare försökte under pestens härjningar lindra de drabbade men insjuknade dels själva, dels spred smittan vidare.


”Utbredningen och dödligheten i pesten – som sades ha börjat någonstans i Öst – var bortglömda. Inte heller var läkare till någon nytta först, okunniga som de var om den rätta behandlingen av den. Flera metoder prövades men de visade sig fruktlösa; sjukdomen överväldigade dem alla”,

skrev Thukydides..

Denna pest är  samma pest som omtalas i den antika grekiska dramatikern Sofokles berömda drama Kung Oidipus. Kungens stad Thebe, belägen i dagens Egypten, är pestsmittad och sjukdomen är då på väg upp mot Aten från Nordafrika.

Antiken: Kung Oidipus
Spinxen berättar för Oidipus far att sonen ska mörda honom och äkta sin mor.

Kung Oidipus erinrar sig att han slagit ihjäl en man vid en vägkorsning. Pesten som härjar är gudarnas straff för att denne man, Oidipus far, inte fått upprättelse för att sonen dödat honom, visserligen ovetande men ändå. De flesta gymnasister lär ha hört om detta fadermord men minns kanske inte pesten i Thebe.

Thukydides historia befattar sig inte med gudamyter som orsak till pesten i Aten. Hans föregångare, epikern Homeros och hans samtida Herodotos, var mer tillmötesgående mot att tro att gudar ingrep i vanliga grekers liv.

De drabbade grekerna betedde sig inte i enlighet med sin antika tro och sina dygder om heder och manbarhet. De förlustade sig offentligt med kroppsliga nöjen som annars skedde i skymundan, spenderade vilt omkring sig pengar som de fått från nyligen döda släktingar i pesten som kastades respektlöst i närmaste gravbål. Enligt Thukydides, fruktade dessa atenare ”varken gudar eller människolagar”.


Att bry sig om sitt eftermäle och rykte, en klassisk antik dygd, var oväsentligt eftersom livet ändå skulle ta slut. Thukydides menade inte att atenarna plötsligt blivit omoraliska utan att deras existerande omoral blivit accepterad. Borgmästaren Perikles uppfordran till sina medborgare i Aten att de som goda demokratiska medmänniskor avhöll sig från att göra fel utifrån respekt för myndigheter och lagarna var förbi.


Omedelbar behovstillfredsställelse var vad som styrde vardagen under pesten i Aten. Att snabbt göra av med sin eventuella förmögenhet på låga nöjen var normalt. Heder och religiositet var som bortblåst.  Han skrev:

”Katastrofen var så stor att människor, som inte visste vad som skulle hända dem, blev likgiltiga för varje regel, religiös eller laglig”.


Pesten drabbade friska unga atenare likväl som äldre, troende som skeptiker. Fåglar som åt av de lik som legat ute antingen dog eller lät bli dem noterade Thukydides kyligt. De som hjälpt andra och blivit smittade dog som får. Goda grannar som ville upprätthålla goda relationer försökte hjälpa varandra men dog av sina besök i grannhusen.


De som överlevde, Thukydides själv till exempel, fick aldrig svårare återfall. Inflyttade personer var särskilt bekymmersamma eftersom de trängdes i trånga hus och särskilt i templen på grund av bostadsbristen.


Den rivaliserade stadsstaten Sparta hade ett mytologiskt försprång. Enligt en myt som omtalats långt före 400-talet f.Kr skulle ett ”doriskt krig” komma, dvs ett inbördeskrig på det grekiska fastlandet och med det död till Spartas fördel

100 000 personer lär ha dött bara i Aten vid denna tid, en fjärdedel av stadens befolkning.

Denna första källa i europeisk historieskrivning av vad som sker när en epidemi drabbar en demokratiskt sinnad och relativt moraliskt högstående befolkning kan vara aktuell i dessa dagar.  Angående den atenska demokratin och atenarnas moraliska halt har professor Lorens J.  Samons många kvicka och allvarliga invändningar.

(refuserad artikel)

En tanke på “Pesten i Aten 400 f.Kr”

  1. Epidemier och krig alltid blir påföljderna för mänskliga naturens eget skapade produkter , liksom naturlagarna i väl och ve.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s