Klarar överklassen att leva bohemiskt utan större problem medan övriga klasser klarar sig sämre? Antagligen. Men vi pratar sällan om detta faktum.

Sveriges liberala och tidvis revolutionära kulturliv har sedan länge visat upp bohemliv som något önskvärt och underhållande utan att riktigt beakta avigsidorna och misären för vanligt folk. En Vreesvijk här, en Afzelius där, en Birgitta Stenberg där och en Monica Zetterlund där har gått åt under tiden och generationer har följt deras öden, ibland bokstavligt.

UNDERKLASS I SVENSK FILM
Nyligen såg jag två gamla svenska filmer på DVD, Kungsgatan (1943) och Ormen (1966). Förlagorna till filmerna var böckerna med samma namn, skrivna 1935 av Ivar-Lo Johansson respektive Stig Dagerman 1945.

Vad som slog mig var den sjaskiga underklassmiljö som visades upp med inslag av obegripligt våld, fylleri och ett för dåtiden oreglerat sexualliv inklusive prostitution. Det var som om författarna ville visa upp det mest provokativa och bohemiska sidorna av det svenska samhället och att även de mindre bemedlade hade rätt till att släppa sig fria från konventioner. Men huvudpersonerna verkade samtidigt så tragiska och förvirrade.

Kan det vara så att bara överklassen och vissa individer inom de lägre klasserna klarar av en bohemisk livsföring och att revoltera mot vad de uppfattar som förtryck? Det bär mig emot något att följa tankegången fullt ut, men kanske ligger det något i denna tes om att massor och elit har skilda förutsättningar att sväva ut.

Den adlige opiumätaren Thomas de Quinceys beskrivning från 1821  (se teckningen ovan) ledde fler in i drogberoende genom sitt lätta handlag med opiat-tinktur, laudanum, och blev mönsterbildande för nyfikna unga med anor och pengar fram till rikemanssonen William Burroughs Junkie (1953).

FRÅN BELLMAN TILL LUNDELL
Den förste svenske bohemen som med kungligt beskydd gjorde narr av sin samtid och hyllade vin, kvinnor och sång, som det heter, var givetvis Carl Michael Bellman. Han var knappast ett självförbrännande geni som nästa sekels August Strindberg, men är urtypen för en drinkare och slarver som många då såg upp till. Strindbergs Röda Rummet (1879) behandlar också dryckesbröder och bohemer som vill revoltera.

Han hade läget ganska klart för sig, genom absinthen. Ur Liten katekes för underklassen (1884):

“Vad är moral? En rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt”

Men det är med 1900-talets populära arbetarförfatttare, filmindustri, television och sedan internet som folket får se figurer liksom de själva bete sig berusade, antasta det motsatta könet, vänstra och ställa sig vid sidan av samhället. Mohamed Eddie Omar avvisade nyligen på Det Goda Samhället den i kulturvänstern omhuldade tanken att gangsterglorifierande rapmusik skulle vara en slags ny arbetarlitteratur.

Men dessa förebilder var samtidigt frivola herrar som inte gärna inordnade sig ett stillsamt leverne. Arbetarförfattarna på 1930-talet minst lika alkoholiserade och bohemiska som Strindberg, Heidenstam och Fröding var. Alla for illa av det hårda livet, men troligen var adelsmannen Verner von Heidenstam mest framgångsrik sett till livsstil och han blev 81 år.

Nils Ferlin är tydligast bland Klarabröderna som Ivar-Lo skildrade ironiskt, men också uppskattande i just romanen Kungsgatan, den svenska 1900-talslitteraturens mästerverk:

“Bohemerna var utanför produktionen och de var deras stolthet att de var det. Här träffade Adrian för första gången Kurt, Pelle Snusk, Vatten och Traveller. Här satt de, alla landets barn, som nu var stadens kavaljerer och lekte fågelfria så gott de kunde. Den romantiska tidsåldern var slut, men alltid hade en genidyrkare rätt att svälta ihjäl och än var det icke förbjudet att ta sitt eget liv, bara man gjorde det under någotsånär diskreta omständigheter”

Med filmer som 491 (1964), Dom kallar oss mods (1968) och Ulf Lundells bok Jack (1975) etableras en kanon på 1970-talet av berusade, våldsamma, förvirrade eller ångestdrivna individer i kulturlivet som allt fler tar del av.

I vårt grannland Finland söp Pentti Saarikoski och Henrik Tikkanen ikapp. Den finlandssvenske adelsmannen Olof Lagercrantz, som 1945 hyllat nihilisten Stig Dagermans debutbok Ormen, förstod dem och gav dem, inklusive kollegan på DNs kulturredaktion Lars-Olof Franzén, utrymme att hylla ett bohemliv för alla, inte bara för herrskapspoeter och besuttna drinkare.

Utan Franzéns recension i DN sommaren 1975 hade Lundells generationsroman blivit en oläst papperslunta i 1500 exemplar. Nu läste alla Lundell och lyssnade på hans upproriska låttexter. Han var en arbetarson som skulle bli den levnadsglada destruktiva idol alla unga män kunde ta efter. Även jag.

1968
När Bob Dylan tar sin LSD tripp i februari 1964 är han en av få. Tre år senare tar halva Kaliforniens unga tripper, injicerar droger och röker cannabis – The Summer of Love. Samtidsskildraren Joan Didion är där och är förfärad över hur föräldrar ger små barn droger,

Antagligen är Woodstock 1969 och Gärdesfesten 1970 de sista reservaten för de medelklassintellektuellas exklusiva drogvanor och frigörelse. Sedan kan varje trött knegare förvandlas till tjackpundare på ett par månader. Heroinisterna och Velvet Undergrounds musikerna Lou Reeds och Nicos favoritdrog är inte bara några man talar om i studentkvarteren.

Därmed är vi framme vid frågan om moraliserande. Var de frigörelseförsöken felslagna för vanligt folk ?

Även de vilda postmoderna franska tänkarna Gilles Deleuze och Michel Foucault hade börjat tveka om de mänskliga följderna av deras tankeexperiment redan runt 1980. Deleuze avvisade då en utflippad livsstil som många franska hippiestudenter uttolkat utifrån hans och Félix Guattaris Anti-Oidipus (1972), med rätta anser jag. Foucault hade vid samma tid inlett studier av hur antikens tänkare lyckades behärska sina sexuella lustar istället för att bejaka dem (vilket han själv gjort med fistfucking i San Franciscos bastuklubbar med död i aids 1984). Båda kom för övrigt ur högborgerliga familjer.

 

KORREKTIV TILL KULTURVÄNSTERN

Är det ens möjligt att tala om stram moral, självbehärskning, monogami, nykterhet och att värna om traditioner idag? I den politiska debatten pågår för fullt en diskussion om konservatismen. Samtidigt lyser konservativa livsideal med sin frånvaro. Jag är kluven såväl till (vänsterradikalt) bohemeri som (konservativt) moraliserande.

Det saknas ett korrektiv till kulturvänsterns oproblematiska syn på vad folk utsätter sig för och dess konsekvenser. Allt verkar gå enligt dem och ärkebohemen Charles Bukowski (vars svenska översättare, bohemen och missbrukaren Einar Heckschker dog nyligen, ett exempel på att även söner till högt uppsatta fäder kan gå under ordentligt).

Min tes om att bara de ur bättre familjer kan klara de påfrestningar som ett missbruk och ett oreglerat liv innebär är kanske inte så originell och inte heller ordentligt underbyggd. Men den kvarstår och gnager långt ned i frågan om Systembolagets bevarande eller icke, och om hur dagens splittrade familjer ska kunna fostra nästa generation med en amerikaniserad populärkultur som vill maximera lustar och minimera behärskningar.

Mia Skäringers och Robert Gustavssons nedsupna rollfigurer och Ulf Malmros losers i hans fantastiska film Smala Sussie (2003) må vara tragiska men de är samtidigt glorifierade. Man kan se deras elände och garva åt det samtidigt som man sveper ett glas och struntar i räkningarna. De står för det fria livet men det har ett pris och det är inte lika för alla.

(refuserad text)