Liberalismen är ett instabilt samhällssystem som alltid riskerar att implodera. Inget är heligt och allt har ett pris:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1848.

Liberalismen leder till ett mått av frihet som aldrig tidigare realiserats i mänsklighetens historia. Fördelar finns men även nackdelar. Den ångest denna nya totala frihet ställer individer inför kan leda till existentiella grubblerier, som engagerat moderna tänkare från den dystre dansken Sören Kierkegaard till den glade norske pessimisten Peter Wessel Zapffe.

Hans avhandling Om det tragiske (1941) kan ses som en konsekvens av människans allt ensammare livsföring i Europa, en ”atomism” som kanadensaren Charles Taylor senare beskrev fenomenet i en berömd uppsats 1979. Jag samtalade med honom 1993 i New York.

Liberalismen behöver den stadga traditioner och konservativa idéer ger det labila samhällsbygget och klarar sig inte utan konservatismen. Utan vanligt folks sunda förnuft, som ofta är konservativt och vettigt, fungerar ingenting. Ingen litar på varandra, inga familjeband håller och ingen riktning finns för människor, enskilda och i gemenskap.

Vad denna bok har försökt visa är liberalismens ihåliga samhälle där människor byts ut som schackpjäser och som sällan kan enas kring något väsentligt. Möjligen är Sveriges  medlemskap i Nato ett undantag för de nordiska liberala demokratierna. Annars är alla medborgare lämnade ensamma och ve dem som vågar bygga upp icke-liberala alternativ.

Men det är dags nu att ta steget bort från den individualism som präglat de liberala demokratierna och erkänna att vi har mer gemensamt än vad den liberala individualismen vill få oss att tro. Över hela världen sker uppgörelser med denna under 1900-talet dominerande ideologi.

I de länder som främst proklamerat liberala globala progressiva ideal – Kanada, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark – kommer striden bli hätsk men den går att vinna med kloka argument.

Min förhoppning är att denna skriftsamling bidrar till en sådan angelägen diskussion.

Tack till de som läst så här långt och tack Maria som stått vid min sida och gjort den fina vinjetten.

Hela serien om liberalismens kritiker finns som wordfil här. Vill någon kopiera från den eller ge ut allt i någon form, varsågod, jag är liberal.

Julafton,  2024

Jan Sj.

Blogginlägg 1, 2 , 3 , podd, video och i Bulletin

I fem böcker har den engelska debattören Douglas Murray nagelfarit dagens skamfilade liberalism i Väst, framför allt dess extrema kulturella uttryck: Neo-conservatism: Why we need it (2006), Islamophilia (2013), The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (2017), Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019, på svenska 2020) och The War on the West: How to prevail in the age of unreason (2022, på svenska 2024).

Hans slagkraftiga retorik riktar in sig på liberalt hyckleri och osammanhängande verklighetsuppfattning. Hans kritik är indirekt riktad mot liberalismen, som han till viss del stödjer i dess klassiska form. Vad hans böcker riktar in sig på är den vänsterliberalism som urartat sedan 1960-talet i vissa frågor, kolonialism, sexualitet, ras, kön, migration och som fullständigt löpt amok sedan millennieskiftet under parollerna woke, cancel culture, anti-rasism och så vidare.

Många etablerade liberaler viftar bort de vänsterliberala avarterna som något ovidkommande. Men Murray visar att de radikala vänsterliberala krafter som har tagit över universitet, offentliga institutioner, medier och partier ingår i dagens mer traditionella politiska liberalism och att balansen rubbats som angrepp mot sunt förnuft. De mer moderata liberalerna förmår inte hålla tillbaka radikalerna.

Han menar vidare att de etablerade grundvalarna för demokratin, vare sig de styrs av liberala eller konservativa krafter, riskerar att spricka om de mest extrema vänsterliberalerna ignoreras. I stället för att försvara homosexuella, som han själv, mot angrepp, har extrema talespersoner för icke-heterosexuella ägnat tid och kraft åt transpersoners idrottande och barns könsbyte.

Under tiden har väst tagit emot miljontals homofientliga muslimer och andra från fattigare länder som inte genomgått samma utveckling som västerlänningar. Murray menar att liberaler bör koncentrera sig på dem och deras uppfattningar om homosexuella, kvinnor och ateister än åt den promilles promille som vill byta kön. Samma sak med kritiken mot slaveriet under kolonialismen.

England var först med att avskaffa slaveriet på 1830-talet, USA 30 år senare. Att ideligen ta upp detta är inte bara felaktigt historiskt, då långt större slaveriexport skedde från Afrika till Arabien, utan även att negligera de länder, mesta dels afrikanska, som fortfarande tolererar slaveri, liksom i delar av Mellan-Östern och i Asien.

På punkt efter punkt har Murray visat att tongivande liberala demokratiers ledare inte har förmått att mota tillbaka de ofta yngre högljudda radikala, ofta kvinnliga, progressiva liberalerna. I USA återfinns de runt «The Squad», en grupp feministiska vänsterradikala Demokrater, vilka levde upp under 2010-talets aktioner som #metoo, Black Lives Matter, 1619-projektet och andra symbolpolitiska jippon.

Silence is violence, skrek de åt de medborgare som förhöll sig avvaktande till att avskaffa polisen (#defundthepolice) medan våldsvänsterns BLM aktivister i Seattle och Portland plundrade och slogs. Demokratiska, progressiva borgmästare ingrep inte.

Douglas Murray är konservativ men också liberal. Han hämtar sina ideologiska argument såväl från klassiskt liberala filosofer som John Locke, J. S. Mill såväl som Edmund Burke. Ingen av dem skulle ha godkänt den utveckling inom liberalismen som skett sedan efterkrigstiden, menar han. Bara takten i åsiktsbytena de senaste decennierna har varit obegriplig.

Vad som var normala dygder och åsikter igår anses vara reaktionärt idag, av medier och tongivande experter. Ett exempel är allmänhetens inställning till homoadoption eller homosexuellas partnerskap. Murray menar att inte ens de homosexuella själva är eniga om allt eller kan hänga med i åsiktssvängningarna.

Likadant i fråga efter fråga där medier, politiker (ofta liberala/socialistiska, men även konservativa partiledningar) och jurister har legat på för förändring i progressiv riktning.

Vad han vill säga till de radikala liberalerna är ett artigt men fast Nej («A polite but firm No!»). Men det liberala etablissemanget förmår inte att hålla emot, utan viker hellre ned sig.

Därmed kan de liberala demokratierna åsamkas irreparabla skador. Ständigt växande utom-europeisk invandring och islamisering, onödig symbolpolitik och ihållande självkritik mot Västvärlden, där det är oändligt mycket lättare att leva som icke-heterosexuell, är snart systemhotande.

För varje staty som rivs ned försvinner respekt för de band som binder samman generationer. Att radera bort historien är alltid fel, vilket inte betyder att gångna fel inte kan diskuteras. Men att som en brittisk teaterregissör gjorde när han åkte till Västafrika och paraderade i kedjor genom gator för att sona att hans förfäder på 1500-talet handlar med afrikanska slavar är patetiskt.

Douglas Murrays inledande beskrivning av Västerlandets förestående självmord är inget att vifta bort:

”Europa begår självmord. Eller åtminstone har dess ledare beslutat att begå självmord. Huruvida det europeiska folket väljer att gå med på detta är naturligtvis en annan sak/…/

Jag menar att den civilisation vi känner som Europa är i färd med att begå självmord och att varken Storbritannien eller något annat västerländskt land kan undvika det ödet eftersom vi alla verkar lida av samma symtom och sjukdomar. Som ett resultat kommer Europa vid slutet av livet för de flesta människor som för närvarande lever inte att vara Europa och Europas folk kommer att ha förlorat den enda plats i världen vi kallade hem.”

(The Strange Death of Europe. 2017, s 1)

Västerländska liberaler måste hitta tillbaka till den syn på politik som föregick dagens relativistiska och undfallande hållning. Murray menar att neokonservatismen förmår att försvara individuell frihet samtidigt med att minska statens makt utifrån mer realistiska positioner än både liberalism och traditionell konservatism, som gärna bara blickar tillbaka.

I likhet med J. S. Mill så befarar han att en omfattande stat med liberal demokrati kan minska utrymmet för excentriker inför majoritetens konformism, hur liberal den än anses vara.

Folk i allmänhet skyr att göra annorlunda än vad som förväntas av dem skrev Mill 1859 i Om friheten: ”Att ha någon säregen smak, att uppföra sig excentriskt undviks nära nog som ett brott”.

Douglas Murray, som jag träffat några gånger och arrangerat föredrag med i Stockholm 2016, skrev sin första bok som 21-åring om den excentriske homosexuelle Oscar Wildes unge och vackre adlige älskare Bosie.

Han står upp för vad som nedlåtande kallas homonationalism, se boken Homonationalism (2018) av Anna-Maria Sörberg där Murray och jag intervjuas. Hans syn på samhället och kulturen är nyanserad och tolerant.

Nästan liberal, men av Sveriges Radio kallades han 2019 för kontroversiell när hans kritiska Europabok skulle presenteras.

Han är ständig gäst hos BBC, Sky News, Channel Four, Fox, CNN, skriver i The Times, New York Post, WSJ, med flera etablerade dagstidningar, har hållit föredrag vid Europaparlamentet i Bryssel och i Vita Huset och är biträdande redaktör på den etablerade tidskriften The Spectator, men alltså kontroversiell i svensk statsradio.

Liksom Leo Strauss ser Douglas Murray moralisk relativism och vekhet inför politiskt våld som uttryck för nihilism. För Strauss handlade 1900-talets nihilism om nazism och stalinism. För Murray om den nihilism som de extrema vänsterliberalerna släpper lös genom sin ursinniga kritik av Västerlandets samhällsskick.

Går det illa kan historien upprepas genom vänsteranarki på gatorna, strider mellan dem och våldsamma högergrupper och till sist ett nytt tyranni. Douglas Murray vill se mer allvar och förståelse för vilka hot de liberala demokratierna står inför.

Liberaler är som förvuxna barn och deras naivitet kan skada Västvärlden i grunden. Bättre med en leende, men bister och vuxen konservatism.

Nästa avsnitt Slutord

Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022, översatt till svenska 2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, moderat och systembevarande liberalism.

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren, menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government”.

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornell-universitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neokonservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

2006 gav han ut America at the Crossroads: Democracy, Power and the Neo-Conservative Legacy där han går igenom den neokonservativa rörelsen och dess inflytande på president G. W. Bush beslut att invadera Irak våren 2003.

Misstag begicks, men Fukuyama bibehåller en liknande utrikespolitisk linje, nu kallad ”a realistic Wilsonianism” som innebär en viss tilltro till internationella initiativ, vilket Woodrow Wilson – USA:s president 1913–21 – stödde, men som tar mer hänsyn till andra staters interna förutsättningar.  Leo Strauss idéer var inte avgörande visar Fukuyama även om hans tankar om vad en regim, till skillnad från en politisk ideologi, innebär fanns med.

I Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan. Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism, utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism. Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott, men som urartat i hat mot vita och splittring.

Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar, menar Fukuyama som är född av japanska föräldrar i USA 1952, och försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar.

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hätsk identitetspolitik, eller till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska, vita arbetare blivit arbetslösa pga. globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket både vänsterliberalen Thomas Frank och den konservative Charles Murray visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen.

Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion. Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster.

Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen. Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Fukyyamas bok utom samtidigt som essäisten Adam Gopniks A thousand small sanities (på svenska 2022) till försvar för liberalismen. Dessvärre förklarar den inte varför liberalismen tappar mark, men den är en idéhistoriskt intressant översikt över personer och platser, och om ett säreget noshörningsmanifest.

Nästa och sista avsnitt om Douglas Murray

Tidigare på Bulletin och om hans bok Kattens filosofi

Denne flitige engelske filosof är den ende nu levande kvalificerade analytikern av liberalismen. Han har skrivit över tio böcker bara om liberalismen, flera om J. S. Mill och kan räknas till Isaiah Berlins lärjungar.

Vid millennieskiftet gav han ut den sista boken tillägnad specifikt liberalism, den nätta studien Two faces of liberalism (2000) som kan duga som en introduktion. Han fortsatte dock att kritisera liberala idéer senare i andra böcker om religion och utopism (Black mass, 2007, Seven types of atheism, 2018), där han utmålar liberal sekulär humanism som en spegelbild av teologiska, ofta våldsamma, statsbildningar.

Kristendomen verkar vara Grays återkommande referens till nästan allt illa vad politiker tänkt, särskilt från franska revolutionen 1789 fram till G. W. Bush invasion av Irak 2003. Han ser europeisk ateism som en inverterad kristendom, som något vi aldrig kan undfly hur vi än försöker. Liberalismens två ansikten är att den dels visar på samexistens och tolerans för skilda politiska system, dels visar på att samexistens och tolerans är de bästa politiska systemen oavsett. I det första fallet kan konservativa och illiberala åsikter tolereras och samexistera med liberala i ett modus vivendi, i det andra fallet är liberalt rationellt konsensus det överlägsna.

John Gray försvarar den ena sidan, modus vivendi och verklig tolerant värdepluralism, men anser inte att den andra där liberalismen visar sig segra är försvarbar. Han skriver:

”Det toleransideal som vi har ärvt förkroppsligar två oförenliga filosofier. Sett från den ena sidan är liberal tolerans idealet för en rationell konsensus om det bästa sättet att leva. Från den andra är det tron att människor kan blomstra på många sätt i livet. Om liberalismen har en framtid är det genom att ge upp sökandet efter en rationell konsensus om det bästa sättet att leva.” (Two faces of liberalism, 2000.s. 1).

Alltså, liberaler har rätt i att tolerera andra åsikter, men de ska inte hålla fram liberala som ett särskilt förnuftigt ideal att ensas kring utifrån universella principer. Detta har svenska socialliberaler/socialdemokrater, där alla åtta riksdagspartier ingår, svårt med, särskilt de två partier som kallar sig liberaler.

Tolerans som vägen till sanning eller tolerans som vägen till samexistens. Gray menar att den första varianten började med 1600-talsliberalen John Locke. Den andra formulerades av Thomas Hobbes vid samma tid. Gray menar att tanken på att förnuftiga samtal ska leda till enighet om samhällsfrågor har knappast fog för sig. Samtal kan möjligen visa hur skilda åsikter kan artikuleras. Hans eget begrepp, ”agonistic liberalism” (agon, strid på grekiska, hämtat från Isaiah Berlin, men genljuder av Carl Schmitt), dvs. stridbar liberalism, bygger på att liberaler visst kan slåss för sina åsikter, men då utifrån partikulära perspektiv.

Den pragmatiske filosofen Richard Rorty skrev att svarta amerikaner har samma rätt som vita, men inte utifrån universella rättigheter utan för att de är amerikaner. John Gray skulle instämma, men har mer att säga om liberalismen (som för Rorty delvis kan försvaras utifrån ironi, vilket John Gray avvisar som varande alltför upplysningsliberalt och därmed utopiskt).

Historiskt har samexisterande religioner och ideologier fredligt funnits såväl i antiken som i det buddhistiska och hinduiska Indien, Israel, Bysans, Osmanska Riket. Anledningen var att det inte fanns en uppfattning om alla människors lika värde. Men det fanns en syn på vad som utgjorde det goda och rätta livet för fria rika män hos filosofer som Platon och Aristoteles, liksom senare för Mill.

Ateisten John Gray anser att kristendomen tog vid genom att ogilla att människor och samhällen kunde vara annorlunda från varandra. Liberaler idag har samma harmoniideal som Sokrates, kyrkan och Upplysningen:

”Men ett ideal om harmoni är inte den bästa utgångspunkten för hur tänka på etik eller styre. Det är bättre att börja med att förstå varför konflikter – i samhället som i själen – inte kan undvikas/…/ för det dominerande idealet om liberal tolerans kan det bästa livet vara ouppnåeligt, men det är lika för alla. Ur modus vivendi-synpunkt kan inget liv vara det bästa för alla” (op cit., s. 5).

Vi behöver inte en gemensam värdegrund utan institutioner som tillåter skilda synsätt att samexistera, en värdepluralism. Detta leder till att motstridiga intressen kolliderar, men Gray håller fast vid att i konfrontationer mellan skilda grupper med vitt skilda etiska uppfattningar kan båda ha rätt och en kompromiss vara omöjlig. Värdekonflikter tillhör människans gemensamma liv och värdepluralism kännetecknar den moderna Västvärlden sedan nationella sammanhang ersatts av globala och importerad mångkultur och islamisering.

Den utveckling inom liberal politisk teori som velat ersätta föreställningar om det goda med föreställningar om det rätta och rättigheter, dvs främst moralfilosoferna John Rawls och Joseph Raz, men även libertarianer som Robert Nozick och F.A. Hayek, imponerar inte på John Gray. Han menar att precis som åsikter om det goda skiljer sig åt, gör åsikter om det rätta, rättvisa och de rättigheter som då följer utifrån filosofkollegan H. L. A Harts kritik av Rawls 1983.

Att sätta det rätta före det goda, något som Kant talat för, är bakvänt menar Gray. Rättvisa utan innehåll om vad som är rättvisa är ett tomt begrepp. Samhällen och folk skiljer sig lika mycket åt om vad som är rättvist som vad som är gott. Men han vill inte gå med på att värdepluralism betyder att «anything goes». Ibland är en liberal regim det rätta för att bibehålla värdepluralism, ibland inte. En fundamentalistisk liberalism som bara kan respektera liberalism är orättfärdig och intolerant.

Möjligen kan EU:s hållning till Ungern och Polen kvalificeras som sådan liberalism vars rötter Gray ser i universella projekt som Upplysningen och kristen utopism, idag förvaltade av socialdemokrater lika mycket som liberaler.

Att bejaka att människor trivs i olika slags samhällen betyder inte att det inte finns universella värden, menar han vidare. Det betyder bara att universella värden inte kan realiseras av ett slags politiskt styre, vilket liberaler ofta gör och syftar då på liberala demokratier. Deras rötter i Upplysningstiden är lika repressiva som religiösa doktriner i sina heliga böcker. Historien visar ingen tydlig riktning och civilisationer är kortvariga och svårtolkade, då som nu. Rawls och hans gelikar när tanken på en progressiv utveckling där allt fler industriländer blir mer lika varandra i och med modernisering. John Gray citerar den brittiske analytiske filosofen Stuart Hampshires föredrag ”Justice is Strife” från 1991:

“Positivisterna trodde att alla samhällen över hela världen gradvis kommer att förkasta sina traditionella värden /…/ på grund av behovet av rationella, vetenskapliga och experimentella tankesätt som en modern industriell ekonomi innebär. Detta är en gammal tro, utbredd på 1800-talet, att det måste finnas en steg-för-steg konvergens av liberala värderingar/…/ alla sådana teorier har ett prediktivt värde på noll” (op cit, s. 23)

John Grays definition av liberalismen innehåller just denna felaktiga historiesyn, meliorism, som hyser en övertro på en progressiv ständigt bättre utveckling. De tre andra kännetecknen är individualism, jämlikhet och universialism. I samlingsvolymerna Enlightment’s Wake (1995) och Heresis: Against progress and other illusions (2004) nagelfar han liberalt utopiskt tänkande och dess negativa konsekvenser i form av västerländsk dominans och krigförande demokratisyn.

Han anser att Västvärlden kommer sakta förfalla, men inte utmanas av Kina, Ryssland och Indien. Kreativitet och teknikutveckling, som ansågs vara utmärkande för liberal kapitalism, pågår även i icke-liberala länder. Några av dem har marknadsekonomier, som Japan, Sydkorea, Taiwan, utan att ha anammat den västerländska liberala livsstilen.

John Gray slutade att ägna sig åt liberalismen runt 2000 och fortsatte med miljö- och djurfrågor (boken Katter och meningen med livet 2024), religionskritik och genteknik. Men av alla tänkare som refererats i föreliggande text är han den mest nyanserade och kunnige kritikern av liberalismen. Han kallar sig ibland för post-liberal, ett medvetet vagt begrepp, som blivit populärt i flera politiska läger.

Nästa avsnitt om Francis Fukuyama

7

Tidigare blogginlägg 1 och 2 och podd

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och ha varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i denna serie om liberalismens kritiker, men har haft kanske större reellt inflytande än någon av dem.

2020 gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden, enligt Bannon själv. Denna syn kallas traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins före detta rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära Alt-Right och vitmakt-grupper i USA.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist, och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis. Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken. Man kan lägga till Alexander Bard.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zoroastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi. Dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en praktisk person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke-världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är, menar Bannon.

Han har själv examen i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. I 1980 när över 200 amerikaner var gisslar på den amerikanska ambassaden i Teheran väcktes hans politiska intresse när han på plats sett hur illa den Demokratiske presidenten Jimmy Carter skötte saken.

MÖTEN

Teitelbaum lyckades få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av. Mycket av samtalen rör traditionalism, men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit-kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande. Vid ett möte på Armémuseum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat «Identitär Idé« satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin vid podiet:

”Jag minns tillfället tydligt. Daniel Friberg, vd för Arktos, presenterade Dugin och mig i foajén till en föreläsningssal i Stockholm den 28 juli 2012. Lång och med getskägg  var Daniel Friberg värd med sin exceptionellt djupa röst” (War for eternity, s. 141)

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska högerradikala nationalister på temat All that is anti-liberal is good. Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”Det här sättet att tänka om människor, att definiera dem som idealiskt frikopplade (befriade) från religion, familj, nation, till och med deras egna kroppar är historiskt exotiskt och lömskt, hävdade Dugin. Och som till och med en förespråkare för liberalism som Francis Fukuyama förstod, skulle det få oss att längta efter gemenskap. Det problemet, hävdade Dugin, födde liberalismens två huvudutmaningar på 1900-talet: kommunism och fascism. Båda ideologierna strävade efter att främja en alternativ enhet – inte individen, utan två kollektiviteter, klass och ras.” (op cit., s.146-47).

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset i Washington.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelade en nyckelroll för Steve Bannons läsning av traditionalistiska böcker, genom sina översättningar av de närmast fascistiska författarna Julius Evola och Alexander Dugin.

Nästa avsnitt om postliberalen John Gray

I denna bloggserie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har turen kommit till ett nytt perspektiv på klassisk liberalism/ libertarianism/ nattväktarstatsförespråkare.

Den amerikanske ekonomen Tylen Cowen, som visserligen sympatiserar med libertarianismen, har dock i ett debattinlägg vid nyåret 2019 förespråkat en mer kraftfull liberatarianism, kallad ”State Capacity Libertarianism”, omdöpt till statsliberalism av den svenska liberala tankesmedjan Timbro.

I USA uppstod under 1950- och 60-talen en liknande statsvänlig liberalism inom den neokonservativa rörelsen. Denna blev senare utmanad av frihetliga tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman och senare politikerna Ron och Rand Paul från 1970-talet, delvis med stöd i en livsstilorienterad vänstervåg som ogillade repressiva narkotika- och sexualpolitiska lagar. Hippies reading Rand.

Tankesmedjorna Cato, Reason, Mises institute m fl stöder den libertarianska idédebatten som kan vara väl så humanitär och medmänsklig. Själv arbetade jag i New Delhi på en indisk motsvarighet, CCS.

SVENSK STATSLIBERALISM

Timbro tog upp Tyler Cowens debattinlägg i tre inlägg och i en podd i vintras.

Timbros och tidskriften NEOs fd medarbetare och nu ledarskribenten vid SvD, Mattias Svensson, som skrivit den intressanta boken Den stora maktens återkomst, kommenterade först.

Sedan Timbros ansvarige för projektet Frihetlig konservatism, Fredrik Hultman och sist Maria Eriksson, frilansskribent som ofta medverkat i Timbro.

I en podd i januari 2020 pratade Mattias Svensson och Maria Eriksson med Timbros vd Karin Svanborg Sjöborg om vad denna statsliberalism kan innebära. Hon skrev själv en pigg essä 2017 Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten.

Svensson, som är den mest kunniga i sakfrågorna om vad en statsfientlig liberalism missar, är försiktigt positiv till Cowens kritik.

Svensson liksom andra vid Timbro värdesätter en fungerande stat som i första hand ägnar sig åt kärnuppdraget- säkerhet, infrastruktur, sjukvård, utbildning- så att det ”fläbbiga” i staten nedprioriteras, Svanborg Sjövalls pregnanta uttryck för den svenska staten som gör allt den inte borde och inte vad den borde.

Just detta fokus på statens kärnuppdrag har för övrigt den nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samling som en huvudfråga.

BORGERLIG VÄNDNING

Under våren har gängkriminaliteten eskalerat och allt fler borgerliga debattörer vill se en kraftfullare stat som tar tillbaka våldsmonopolet. Öka friheten för de skötsamma genom att minska den för de kriminella skrev Alice Teodoresco Måwe  i GP.

Man kan se Timbros försiktiga diskussion om statsliberalismen som en korrigering av tidigare liberala ståndpunkter. Debattörer som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Håkan Boström, och tidigare Marika Formgren, har efterlyst just en mer effektiv stat, inte bara en mindre stat, även om det är ett mål i sig. Carl Bildt lovade redan 1991 en smalare men vassare stat.

Klart är att statskritiska borgerliga väljare är mindre intresserade av att avskaffa Systembolaget än att välja rätt bostadsområden för sin familj pga otrygghet för barn, unga, kvinnor och oskyldiga som hamnat mitt i gängstrider. Timbros Catarina Kärkkäinen, Expressens Linda Jerneck och Svenskans Ivar Arpi skrev i samma vecka 2020 utifrån mer statsvänliga, konservativa ståndpunkter som knappast liberaler tidigare vågat inta.

Tvärtom hade den borgerliga webbmagasinet Kvartal  2018 haft en intervju med journalisten Andreas Henriksson som tog upp människors oro som ett problem och deras önskan att fly våld som något märkligt. Ann Heberlein och Erik van der Heeg tog i samband med detta avstånd från Ledarsidornas publicering av Henriksson.

Men nu är borgerligheten där, vid grinden till svenska gated communities. Välkomna, ni har bäddat för det under Reinfeldt och tidigare.

Nästa avsnitt om Steve Bannon

Även i Bulletin

Den politiske kommentorn James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea (2019) är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar. Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.

Likt en tjurskallig socialdemokrat dröjer Traub sig kvar vid forna framgångar. Han går igenom de ärorika föregångarna, de amerikanska presidenterna Jefferson, Madison, européernas J.S. Mill, Toqueville, och den segrande socialliberalism som kom fram i början av 1900-talet runt tidskriften The New Republic.

Med Teddy och FD Roosevelt stärktes staten mot oligopol. Freden i 1945 möjliggjorde en amerikansk liberalism byggd på välfärdsstaten, dock blygsam jämfört med de europeiska. Liberalismen blev en medborgerlig religion, «a civic religion» vars predikant, president L.B. Johnson satte ett socialliberalt sigill i 1965 med Demokraternas kamp för de svarta, «The Great Society». Sedan bröt kravaller ut i svarta områden över hela landet.

“Liberalism had unleashed forces its leaders could neither control nor keep within the confines of traditional political negotiation”, skrev två kommentatorer 1991 i boken Chain reaction, apropå rasmotsättningarna. Citatet inleder kapitel 7 «The Great Society goes up i flames».

Han skyller Republikanen Reagans seger 1980 på de neokonservativa, den kristna högern, radiomannen Newt Gingrich, Reagans charm och nyliberal ekonomisk teori och utbudsekonomi. Demokraterna och liberalism hade förknippats med skatteslöseri, mjuk kriminalpolitik och skepsis mot medelamerikaners moral och kultur. Därför förlorade Demokraten Jimmie Carter 1980.

Traubs ideologiska slutsatser för liberalismens del var att nästa Demokratiska presidentkandidat, vilket blev Bill Clinton i 1992, måste vända sig till medelklassen, inte till de fattigaste och inte till välfärdsstatens bidragsutdelande tjänstemän. Clinton försökte reformera välfärdsprogrammen, med inspiration från höger, för att rädda dem. Han sa till sina rådgivare: ”FDR räddade kapitalismen från sig själv. Vårt uppdrag har varit att rädda regeringen från sig själv. Så det kan vara en progressiv kraft.”

Men Clinton var en korrupt och vimsig kvinnokarl. Traub tecknar honom som en principlös maktmänniska som triangulerade Republikanerna genom att ta över deras förslag men slå in dem i nya paket.

Näste Demokratiske president, Barack Hussein Obama, var också en pragmatisk liberal. Traub kallar hans kritiker för rasister och konspirationsvurmare, vilket han upprepar angående Trumps väljare. Hur ska han då förklara att liberalismens motståndare vunnit i så många länder de senaste decennierna?

Han åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande. Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterar Traub i sin bok.

En som drog samma slutsats hösten 2015 var Yoram Dinstein, en israelisk professor emeritus i internationell rätt, på besök i Österrike där FPÖ fått ökat stöd (20 procent 2013, 26 procent 2017) : ”Om priset för att ta flyktingarna är att föra fascister [som FPÖ] till makten, hoppas jag att de motar tillbaka flyktingarna”.

Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner. Han är själv anställd på New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.

I kapitlet ”Why did one half of America choose an illiberal democracy?” försöker han reda ut vad sympatierna för Donald J. Trump kan bero på: att DJT vädjade till rädslor för främmande och potentiellt farliga folkgrupper, medelklassens fallande reallöneutveckling och dess rädsla för en ny ekonomisk kris i stil med 2008–2010, arbetarklassens rädsla för arbetslöshet (utan några a-kassor) och utflyttning av (enkla) jobb till Asien, dvs för globaliseringens och automatiseringens avigsidor. Kom också ihåg att globalisten Clinton införde frihandelsavtalet NAFTA.

Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045. En viss insikt om att liberalismens vinnare, de välmeriterade ”mandarinerna” (Traubs term), inte kan se sin sekulära kosmopolitism och rationalism som en samhällelig variant bland andra, till exempel konservativa, kommunitära, traditionella, är något Traub håller med den konservativa kritikern Patrick Deneen om.

Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabela för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Vara fri att lyckas, och misslyckas, betyder mer för amerikaner än för svenskar.

Traub kan gå dock med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här på 1940–50-talen då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge. Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.

Nästa avsnitt om libertarianen Tyler Cowen

Tidigare inlägg på bloggen och i Bulletin

I studien Why liberalism failed (2018) av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat liberalism, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet, upp den klassiska politiska filosofiska tråden från sin föregångare, Leo Strauss.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Deneens kritik ut på att Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från John Locke under 1600-talet, har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken. Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sexualitet och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”Grekerna betraktade särskilt självstyre som en kontinuitet från individen till staten med insikt om att detta endast var möjligt genom att ömsesidigt upprätthålla och fostra dygderna nykterhet, visdom, måttlighet och rättvisa” (Why liberalism failed, 2018, s. 22)

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Jesus ankomst och efteråt. Under medeltiden förstod människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen, som dock Deneen avvisar som för utopisk.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser. Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, är en statsindividualism som blivit alltmer vanlig även i USA. Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare. Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: Den befriade individen och den kontrollerande staten:

“Hobbes Leviathan skildrade dessa verkligheter perfekt: staten består enbart av autonoma individer och dessa individer är ‘inneslutna’ av staten.” (op cit, s. 38–39).

Deneen visar hur staten ökar sin kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig, måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer. Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Thomas Hobbes beskyddare.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den svenske moderate ideologen och sociologiprofessorn Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål. Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de antika tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 2500 år. Över två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten till att navigera i sitt personlige kaos, kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen:

”I hjärtat av liberal teori och praktik finns statens framträdande roll som agent för individualism. Just denna befrielse genererar i sin tur liberalismens självförstärkande cirkel, där den allt mer nedskrivna individen slutar med att stärka staten som är dess egen upphovsman. Ur liberalismens perspektiv är det en god cirkel, men ur mänsklig synvinkel är det en av de djupaste källorna till liberal patologi” (op cit, s. 59)

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet, vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns, men betydde lite. Liberal Arts studier som det heter i USA (efter latinets Artes liberales) är idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för.

I kapitlet «Liberalism against Liberal arts» upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant:

”En utbildning som passar en res publica har ersatts med en utbildning som lämpar sig för en res idiotica – på grekiska en ’privat’ och isolerad person” (op cit., s. 112)

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel. Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över, men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sin Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalismens försvarare i dag betraktar sina missnöjda landsmän som efterblivna och återfallna, och tillskriver dem ofta de mest onda motiv: rasism, inskränkt sekterism eller trångsynthet “ (op cit, s. 181-82)

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E. F: Schumacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

I Deneens uppföljare Regime Change: Towards a Postliberal Future (2023) levererar han flera lösningar. Vad som bör ersätta det liberala förfallet med dess dysfunktionella falska elitism är en ny elit som respekterar massan är hans huvudbudskap, en god folkligt förankrad och kunnig elit.

Huvudmotsättningen i samhället går mellan de få mäktiga och en maktlös massa, mellan ledare och ledda menar Deneen och stöder sig på historien. Men de senaste århundradena har liberalismen segrat ekonomiskt genom marknadsekonomin och socialt genom individualismen. De besuttna herrarna ersattes av valda ledamöter och demokratin segrade så vad kunde gå fel?

Deneen menar att liberalismen döljer sin elit av inflytelserika personer, ofta välutbildade och förmögna men framför allt med ett socialt och kulturellt kapital inom medier, offentlig sektor och teknisk utveckling. Teknokrater och progressiva experter ersatte aristokraterna, vilket James Burnham skildrade tidigt i The Manegerial Revolution 1941.

Idag fruktar denna nya klass folket och gör allt för att hålla det nere. Deneen visar upp ett USA på dekis med sjunkande nativitet, stigande ojämlikhet, splittrade familjer och unga med stora studieskulder. Ett kallt inbördeskrig pågår enligt professor Deneen.

Där högern hyllar den fria marknaden som utsätter inhemska arbetare för utländsk konkurrens hyllar vänstern fri sexualitet och droger. Båda ideologier gynnar eliten mer än folket som mår allt sämre.

I stället för en hycklade välutbildad liberal elit som föraktar de mindre framgångsrika och outbildade, arbetarklassen i synnerhet, vill Deneen se en äkta elit som försvarar vanligt folk. Klassiskt skolad som han är -han skrev sin första bok i politisk teori om Homeros hjälte Odysseus – så menar Deneen att de antika tänkarnas politiska ideal fram till och med John Locke, Hobbes med flera på 1600-talet var just en aristokrati som respekterade de mindre bemedlade. Herrarna styrde utifrån traditioner, visdom och var inriktade på att bevara, inte förändra.

Upplysningen, marknadsekonomin och den franska revolutionen lade grunden till den ständiga förändring som dagens två amerikanska partier bekänner sig till – ”The liberal party of Progress” dvs Demokraterna och ”The conservative party of Progress” dvs Republikanerna. Ingendera är konservativa i den mening den katolske konservative statsvetaren Patrick Deneen vill se.

Greken Aristoteles, romaren Polybios, katoliken Aquino, ja även ränksmidaren Machiavelli var alla eniga om att ett styre bestående av en elit som var lojal mot folket var det bästa. Alternativen tyranni, oligarki och demokrati var sämre. I denna blandade styresform, ”mixed government”, kan delarna antingen blandas helt, som i en smoothie föreslår Deneen lustfyllt eller blandas försiktigt med alla delar för sig, som i en sallad med separata ingredienser.

Den amerikanska konstitutionen inspirerades delvis av denna tankefigur men inte helt. Protester underifrån mot en oförstående elit av välbärgade och mäktiga har ständigt återkommit. Populistiska rörelser växte från vänster för drygt hundra år sedan med People’s Party och idag från höger.

Karl Marx förstod dynamiken men hade fel botemedel. Deneen ser likheter mellan hans kritik av den råa kapitalismen och de konservativas kritik av industrisamhället men där tar likheten slut.

Klassisk liberalism i 1700-talstänkaren Adam Smiths anda och progressiv liberalism under 1900-talet där alla traditioner rivs ned är lika illa som marxismen. Båda vill total frigörelse från den förgångna bara med skilda medel och hastigheter, en analys Deneen delar med filosofen Leo Strauss som tydligt influerat hans tänkande.

För Deneen är vanligt folks sunda förnuft och deras levnadsvanor grunden för politiskt styre. Den nuvarande liberala eliten bryr sig mindre om de amerikanska arbetarna och småföretagarna än de stora internationella bolagen och symbolpolitiska trender som woke och förment antirasism. Som herre på täppan kan den liberala eliten spela ut vita och svarta arbetare mot varandra vilket gjordes under BLM-kravallerna 2020.

Liknande kritik av progressiva mäktiga liberaler gjordes tidigare av Christopher Lasch och Charles Murray (i The Revolt of the elites och Coming apart). Deneens nya grepp är att inte bara ställa en diagnos utan också ge medicin men där blir hans vision mer otydlig.

”Common good conservatism” – konservatism för allas bästa – eller med ett svårbegripligt begrepp – ”aristopopulism” – är framtidens politiska ideologi enligt honom. Folket ska styras men vara händerna på de herrar som vill dem väl. Donald Trump var en inkompetent narcissist men de som valde honom visste ändå bättre än att välja elitliberalen Hillary Clinton. Statistik visar att kampanjmedel till omval av Trump 2020 kom från hemmafruar, arbetare, lågutbildade medan Biden fick de mäktigas stöd.

Han begränsa pornografin, minska antalet skilsmässor och utomäktenskapliga barn, stödja nativiteten med ungerska metoder, försvara jobb i USA, minska den ständiga förändringstakten i arbets- och vardagsliv, stödja gemensam folklig kultur och upprätta en blandad konstitution, åtminstone som ideal. Ordet ”common”, som finns i hans ideal om ”common good conservatism”, innefattar dels det vanliga, dels det delade i en äkta samhällsgemenskap. En slags kommunitarism alltså.

Nästa avsnitt om liberalen James Traub

Även i Bulletin

En annan besviken liberal är journalisten och författaren Edward Luce, som 2017 gav ut The Retreat of liberalism, som också är en självkritisk uppgörelse.

Luce är en flitig kolumnist vid brittiska Financial Times och har flera framgångsrika fackböcker bakom sig bland annat In spite of the Gods om Indien

OPTIMISM

Han skriver i sin något pessimistiska bok, utgiven efter Donald Trumps seger 2016, att ”den västerländska liberala demokratin är ännu inte död, men den är mycket närmare kollaps än vi kanske vill tro. Den står inför sin största utmaning sedan andra världskriget”. (The retreat of Western liberalism, 2017, s 184)

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989 i Öst- och Centraleuropa (inte samma sak!), men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern. På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary.

MISSTAG

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump. Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, i stället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien med flera länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distanserat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade. Att välja parti blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som traditionell medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro. Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det:

”De som vänstern övergivit såg ut att vara långt fler än vad kosmopoliterna hade trott. Skillnaden var att de inte hade något parti att tala för dem. Det var inte bara ekonomin som hade lämnat dem strandsatta – familjen Clinton och Blairs hade också kommit med. Efter att ha byggt sina politiska karriärer på den ambitiösa omröstningen, kunde Third Way-ledarna inte hitta vokabulären för att engagera förlorarna. Den nya vänstern hade för länge sedan blivit flytande i McKinsey-speak, Davos lingua franca”

(op cit., s. 91).

Thomas Frank kom tidigt med kritik av storstadsliberaler i boken What’s the matter with Kansas? (2004) om den liberala elitens folkförakt för lantisarna, men Edward Luce inser läget tio år senare. De framgångsrika högerpopulisterna, motståndarna till den liberala eliten, har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill. Demokrater liksom socialdemokrater och liberaler i Norden är för stor invandring och generösa förmåner.

HYCKLERI

Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi. Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände. Den brittiske homosexuelle debattören Douglas Murray noterade samma fenomen i sin Madness of crowds från 2019 (svensk utgåva 2020).

Att dessutom se ned på Trump-väljarna och kalla den deplorables som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande:

”De miljoner som stödde Trump 2016 hade röstat på Barack Obama 2008. Blev de plötsligt bedrövliga? En bättre förklaring är att många amerikaner länge har känt sig alienerade från ett etablissemang som rutinmässigt har åsidosatt sina ekonomiska klagomål.”

(op cit, s. 97).

Dessutom: Demokraterna togs över av unga, upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fri sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa nya republikanska väljare, ”Reagan Democrats”, var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.

“Västvärldens kris är verklig, strukturell och kommer sannolikt att bestå /…/ liberala eliter kommer att behöva motstå frestelsen att fortsätta med sina bekväma liv och föreställa sig att de gör sin del genom att anmäla sig till en och annan Facebook-protest.” (op cit., s. 16, 204).

Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna, men inte mer.

Nästa avsnitt om Patrick Deneen

Tidigare i podd med Ronie Bergren och i Bulletin

Journalisten och historikern Thomas Frank är en ovanlig kritiker av den amerikanska liberalismen. I sin Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) går han till storms mot samma liberala övre medelklass som Donald Trump, Bernie Sanders och högerpopulister angripit, men Frank gör det från en arbetarklassvänster. Han är vad man skulle kunna kalla en vänsterpopulist.

Jag såg honom själv på Kulturhuset i Stockholm 2017 och greps av hans kvickheter och kunskaper. Frank är i mångt och mycket en arvtagare till Christopher Hitchens, som också började vänsterut.

Frank ser den rådande etablerade liberalismen i USA, särskilt på dess vänsterliberala öst- och västkuster, som ett elitfenomen, uppburet av 1968 års radikaler. Demokraterna lämnade, enligt honom, arbetarna på 1970-talet och har sedan dess vunnit mark bland storstadsliberaler, tjänstemän och kvinnor, precis som socialdemokrater och vänster gjort i Europa. Medan medelinkomster bland lågavlönade sjönk.

Från 1930-talet till 1980 steg lönerna för 90 % av befolkningen. Men från 1997, Demokraten Bill Clintons sista år, till idag har inga tillväxtökningar gått till denna majoritet. De rika har dock blivit rikare. Barack Obama pratade mycket men gjorde inget, menar Frank. Han skyller i första hand på Republikanerna, men menar att Demokraterna svikit sina egna vanliga medelklassväljare som inte har universitetsutbildning, precis som de svikit arbetarklassen.

Båda partier har lierat sig med en global socialliberal elit, i valet 2016 representerad av Hillary Clinton, men också av alla tidigare Demokratiska presidenter och presidentkandidater sedan George McGovern 1972 som visserligen förlorade mot Republikanen Richard Nixon men visade tidigt vägen genom att vinna fler urbana välutbildade väljare än outbildade arbetare och lantisar. FDRs New Deal representerade obsoleta tankar och måste begravas, igen och igen, menar Frank.

Taktiken sedan dess har varit att vinna i båda lägren, vita, radikala medelklassväljare (1968-generationen, idag woke) och traditionell arbetarklass. Frank menar att klasskillnaderna dem emellan är viktigare än deras åsikter.

Medelklassväljarna var ointresserade och inte berörda av ekonomisk ojämlikhet. En rådgivare till president Jimmy Carter, Alfred Kahn, sade öppet att han gärna såg att lastbilschaufförer och fabriksarbetare i framgångsrika branscher fick det sämre. Carter, president 1976–1980, inledde Demokraternas val av teknokratiska ledare som hellre administrerade kapitalismen än kritiserade och avskaffade den. Ungefär som våra socialdemokrater.

Vad som särskiljer Thomas Frank från liberalismens kritiker högerut är att han försvarar den mjuka liberalism som retat upp många; låga straff, vekhet mot Sovjet, för fler minoritetsrättigheter. Därmed gör han sig själv till en av den förstående liberala medelklass som inte vill se hårda tag mot kriminella och bejakar särrättigheter.

Han menar att hårda tag, som Clintons workfare, dvs att bidragsmottagare måste arbeta för att ta emot bidrag, och ekonomisk ojämlikhet, utmärker dessa nya Demokrater.

Wall Street, Silicon Walley, globala storföretag och 1968-rebeller inklusive deras barn och barnbarn, enades under 1990-talet bakom Demokraterna menar Thomas Frank, under ihärdigt tal om post-industriellt samhälle byggt på kreativ datorisering (Robert Reichs bok The Work of Nations 1991, Richard Floridas The Rise of the Creative Class, 2002) och nya tjänstearbetare, så kallade ”wired workers” under Internets första boom.

Obamas handfallenhet och bailouts av storbankerna 2007–2010, betalda av skattebetalare och sedelpressar, gjorde många Demokrater och vanliga amerikaner besvikna. De var knappast inbjudna till Martha’s Wineyard, en ö vid Massachusetts kust, där USA:s liberala elit semestrar.

Det räcker inte för Demokrater att vara mot Republikanerna, som utmålas som ondsinta och snåla herremän. Mer måste till.

Är då Thomas Frank i första hand socialdemokrat (bästa beskrivningen på en klassisk Demokrat) eller populist? I hans två senare böcker, Rendezvous with Oblivion: Reports from a Sinking Society (2018) och People without Power. The war on Populism and the Fight for Democracy (2020) klarnar bilden av en populist som ogillar Trump, oroar sig över klassklyftor, men inte ser något alternativ bland de två politiska lägren, vänster/höger, Demokrater/Republikaner.

Hans analys av ett tudelat USA med en liberal elit och vanligt folk liknar den konservative sociologen Charles Murray i Coming apart: The state of white America (2012), men Franks vildsinta stil påminner mer om populisten Jim Goads The Redneck Manifesto (1997). Vill man förstå framväxten av arg populism i USA, vänster och höger, är Frank och Goad de bästa guiderna.

Nästa avsnitt handlar om Edward Luce

Tidigare versioner på blogg och i Bulletin

Ryszard Legutko är en konservativ polsk EU-parlamentariker och filosof som först stred mot kommunismen och sedan fortsätter striden mot dess efterträdare, den liberala demokratin, både i Bryssel och i Polen. Han menar, liksom Hayek och Strauss, att båda systemen bygger på en naiv tro på människans godhet och en vilja att omforma människor.

Legutko skrev sin doktorsavhandling i filosofi i Krakow 1990 om Sokrates och Platons kritik av demokratin och har dragit slutsatser av stor relevans idag för samma fenomen; masstänkande, medelmåttighet, frånvaro av hierarkier och förståelse för andliga värden.

I boken The Demon in Democracy – Totalitarian Temptations in Free Societies (2016, på polska 2012) lägger han fram belägg för att liberaler, särskilt från Bryssel där han företräder det konservativa regeringspartiet Lag och Rättvisa i Europaparlamentet, inte bryr sig om européer om de inte följer den politiskt korrekta ideologin. Alla ska tvingas acceptera den värdegrund som lagen och myndigheter påbjuder, oavsett sammanhang.

Legutko skiljer mellan ”liberal demokrati”, som byggde på majoritetsbeslut och rättsstaten, något som Churchill, Roosevelt, Kennedy och Reagan stod för, och ”liberal-demokrati”. Den senare begränsar möjligheter för andra åsikter än de liberala och har byggt upp juridiska och institutionella system för att hindra medborgare att träffa andra val än de som ”liberal-demokratiska” påbjuder.

Den förra är vad många borgerliga liberaler och konservativa fortfarande tror gäller, en klassisk liberal demokrati som inte lägger sig i allt och alla. Men den har ersatts av en ideologi, idag mer känd som woke och politisk korrekthet, som inte undgår någon medborgare, särskilt i ett land som Sverige med personnummer och källskatt sedan 1940-talet.

Det svenska föräldraförsäkringens pappamånader är ett bra exempel. I en verkligt liberal demokrati har föräldrar kunnat spara medel för att vara lediga och då kunnat fördela tiden med barn som de vill. I Försäkringskassans obligatoriska system tvingas alla spara och alla lyda de regler myndigheten föreskriver. Samma sak med det nationella självbestämmandet där just Polen utsatts för EU:s repressalier när landet beslutat om att bevaka sina gränser och andra ärenden.

I sammansättningen liberal och demokrati har det senare begreppet försvagats och det förra stärkts. När folk röstar i strid med vad liberaler anser, så begränsas demokratin, vilket skedde flera gånger med EU-fördrag och folkomröstningar. Man kan säga att i en «liberal-demokrati» respekteras alla åsikter så länge de är liberala. I Sverige gäller dock att de snarare måste vara socialdemokratiska.

Ryszard Legutko fick tillstånd på 1970-talet att resa till Väst och blev förskräckt över den välvillighet som de han mötte hade mot det kommunistiska systemet. Tillbaka i Polen analyserade han varför och kom fram till att välvilligheten berodde på att både liberaler och kommunister delade liknande världsbilder. De är båda arvtagare till Upplysningstiden, rationella och moderna och har historien på sin sida. De delar samma mål om en ny världsordning byggd på förnuft och teknologi, men metoderna skiljer sig åt.

Världen duger inte som den är utan måste moderniseras. Nationalism, äldre synsätt och seder, hierarkier, naturliga skillnader och andliga världen ska utraderas. Sverige, Norge och Danmark sedan 1900-talets mitt är naturligtvis de bästa exemplen på detta.

Legutko går metodiskt till väga i sin banbrytande bok med kapitel om Historia, Utopi, Politik, Ideologi och Religion. Precis som i kommunismens historiesyn så har den liberala demokratin sin självklara gång mot allt större frihet, annars hotar fascism, teokrati eller tyranni. Att ens överväga någon annan ideologi än liberalismen i en eller annan form ses som farligt och obegripligt.

Bara i ett liberal-demokratiskt samhälle kan allas frigörelse förverkligas med begrepp som mänskliga rättigheter, demokratiska val, ickediskriminering, individualism och värdegrund. Men fler ideologier har funnits parallellt med liberalismen som konservatismen, romantiken, kristendom och republikanism (se Philip Pettit Republicanism, 1999).

Varje del av ett liberalt-demokratiskt samhälle måste bli just liberalt-demokratiskt: Familjen förvandlas till en förhandlingsinstitution där barn ges fler rättigheter än föräldrar, skolor likaså och alla sammanhang och organisationer där makt samlats vilket måste omfördelas.

Präster kan inte tillåtas vägra att viga samkönade par och flickor ska kunna få preventivmedel eller genomgå abort utan föräldrars vetskap eller samtycke. Även könsbyte för barn under 15 år utan föräldrainflytande har föreslagits i svenska riksdagen av S och MP.

Polacken Ryszard Legutkos kritik av Väst och den liberala-demokratin föregicks på 1970-talet av exilryssen och sovjetkritikern Alexander Solzjenitsyn som höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa, liksom Legutko.

Förutom att ha lagt sig platt inför ensidiga krav på nedrustning och att ha accepterat kommunismens samhällssystem, så led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga:

”Närhelst livets vävnad vävs av juridiska relationer finns det en atmosfär av moralisk medelmåttighet, som förlamar människans ädlaste impulser” (Alexander Solzjenitsyn, Detente, Democracy and Dictatorship, 2009, s. 83)

Solzjenitsyn saknade insikt i sitt värdland USA om den inneboende ondskan i människans natur, något som Sovjetsystemet dessvärre lärt sina medborgare och gjort dem till fysiskt och andligt starkare än västerlänningar. Att ha förlorat Vietnamkriget 1975 var ett tydligt tecken på USA:s underlägsenhet, liksom att landet behövde det antikapitalistiska Sovjets hjälp för att slåss mot Nazi-Tyskland 1941–45. Inga vapen är tillräckliga om inte viljan att försvara existerar menade den ryske Nobelpristagaren buttert.

Han menade vidare att roten till Västvärldens psykologiska svaghet sedan renässansen ligger i att man satt människan i centrum i stället för Gud eller andlighet. I stället kom en förfelad antropocentrism som varken ser till människans ondska eller förstår riskerna med att bygga ett jordiskt paradis utifrån materiella värden. Detta gäller såväl kommunister och socialister som liberaler och socialliberaler, dvs. demokrater.

Demokrati är inget heligt för Legutko som tillsammans med de politiska tänkarna Hans Herman Hoppe, Loren J. Samons och Jason Brennan formulerat flera allvarliga invändningar mot demokratibegreppet i teori och praktik sedan millenieskiftet, då Hoppes Democracy – The God that failed och Samons What’s wrong with democracy? kom ut.

Statsvetaren Jason Brennans Against democracy, är liksom Hoppe libertariansk, en inriktning den konservative Legutko ogillar. Men alla enas i att demokrati knappast löser alla problem och med förledet ”liberal” så förvärras samhällen och kulturer eftersom just konservativa, nationella, biologiskt-naturliga och historiskt-kulturella synpunkter förkastas.

Legutko hävdar att polackerna slogs mot kommunismen för att försvara nationella värden, moraliska ideal om sanning och rättvisa och sin katolska övertygelse, inte enbart för att införa demokratiska val.

Dessa var en viktig och nödvändig mekanism, men bara för att uppnå de ideal frihetskämpande östeuropéer och ryssar slogs för. Dessa ideal hade inget att göra med abort- eller könsbytesrätten för tonåringar eller lagar om hets mot folkgrupp.

Hans tid vid parlamentet i Bryssel har gett honom intrycket att EU uppvisar den liberala-demokratins (o)ordning och anda i dess mest degenererade form. Ett parlament utan opposition och med en icke folkvald ledning i EU-kommissionen med dess eurokrater som är helt utan band till väljarna i dess medlemsländer. Liberalismens tyranni tvingar alla att bli fria enligt Rousseaus motto i hans sociala kontrakt.

Legutko vill återupprätta en republikansk demokrati mer byggd på romerska principer för ett ansvarsfullt styre där demokrati kan balanseras på ett mindre perverterat sätt än vad politiskt korrekt mästrande liberal juridik och byråkrati gör i den smygtotalitära liberal-demokratin.

Tänkarna Alexander de Tocqueville och Ortega y Gasset förstod tidigt vart en otyglad demokrati kunde leda till, menar Ryszard Legutko och upprepar därmed den kritik som grekerna formulerade redan för 2500 år sedan, hans avhandlingsämne Krytyka demokracji w filozofii politycznej Platona vid Jagellonska universitetet i Krakow 1990.

Nästa avsnitt handlar om Thomas Frank

I denna serie om liberalismens kritiker har den politiska filosofen Judith Shklar (född 1928 i Lettland, död 1992 i USA) en intressant mellanposition.

Hon är en skeptisk liberal som myntat begreppet «liberalism of fear» (översatt som «rädslans liberalism» i Timbros utgåva 2016 och i Isobel Hadley-Kamptz studie Frihet & fruktan 2011, där kallad «skräckens liberalism»).

Om John Rawls var en glättig socialliberal, så var Judith Shklar den tvära högerliberal som knappast tror att folks beteende kan formas in i välfärdssystem via social ingenjörskonst. För Shklar bygger 1900-talets västeuropeiska liberalism på en alltför naiv människosyn. Hon lutar mer åt de realistiska maktanalytikerna Machiavelli och Hobbes under 1600-talet än de mer optimistiska Locke och Mill under senare sekler.

Shklar var som pessimist övertygad om att något system annat än materiellt inriktad välfärdsliberalism kunde inte vinna gehör, men hon ville ändå bidra med sin skepsis, lite som Leo Strauss, en konservativ liberal som inte kunde låta bli att kritisera liberalismen utan att erbjuda mycket annat än de otidsenliga föredömena Platon och Aristoteles.

GRYMHET FÖRST

Hennes filosofiska grund bygger inte på rättvisa eller samhällskontrakt utan grymhet, dess frånvaro och existens. Hon hämtade inspiration från 1600-talsessäisten Montaigne, vars essä om just grymhet slog henne som ett oerhört faktum att bemästra för varje politisk filosofi.

Liberalismen försvaras bäst genom att sätta grymheten först, ett fundamentalt ont, summum malum. ”Rädslan för rädsla kräver ingen ytterligare motivering, eftersom den är irreducibel” skrev hon vilket stämmer. Alla vet vad smärta och ondska innebär.

I och med denna gemensamma grund behöver inte liberalismen utgå från en gemensam filosofisk eller religiös ideologi. Liberaler behöver bara ta avstånd från sådana politiska doktriner som inte gör skillnad mellan det privata och det offentliga, till exempel islamism, socialism, antikens stadsstater. Men hon är även skeptisk till sin egen skeptiska variant av liberalismen:

”Men det är rättvist att säga att det jag har kallat att ‘sätta grymhet först’ inte är en tillräcklig grund för politisk liberalism. Det är helt enkelt en första princip, en moralisk intuition baserad på riktig observationer på vilken liberalismen kan byggas, särskilt för närvarande. På grund av rädsla eller systematisk grymhet är så universell, moraliska anspråk baserade på dess förbud har en omedelbar överklagande och kan vinna erkännande utan mycket argument.

Men man kan inte vila på denna eller någon annan naturalistisk felaktighet. Liberaler kan börja med grymhet som ondskans företräde endast om de går utöver sitt välgrundade antagande att nästan alla människor fruktar det och skulle undvika det om de kunde. Om förbudet mot grymhet kan universaliseras och erkännas som ett nödvändigt villkor för personers värdighet, då kan det bli en princip för politisk moral […] Vad liberalismen kräver är möjligheten att göra grymhetens och fruktans ondska till den grundläggande normen för dess politiska praxis och föreskrifter. Det enda undantaget från regeln är förhindrandet av större grymheter”

(Shklar i Liberalism and the Moral life, red Rosenblum, 1989, s. 29-30)

Att alltid undvika grymhet kan leda till en utbredd misstänksamhet mellan samhällsvarelser där alla är beväpnade, som i delar av USA. Demokratin tillåter missnöjda, ja kränkta och förnedrade medborgare att vittna om vad de utsatts för, vilket fått tragikomiska proportioner idag, men troligen var korrekt när Judith Shklar undervisade vid Harvard på östkusten fram till 1980-talet. Hon ansåg dock att offrens ressentiment kunde slå över i oproportionell hämnd mot eventuella förövare.

Shklar citeras i förordet till antologin att man kan vara liberal av det skäl att:

”Människan är grym, i bästa fall ofullkomlig. Så fort hon får makt över andra finns risken att hon missbrukar den, för att berika sig själv på den andres bekostnad, för att hon njuter av den andres underordning, för att hon inbillar sig att det är det rätta. Vi är bara så goda som normer och lagar tvingar oss, fröet till ondska finns inom alla” (Shklar, Rädslans liberalism, 2016, s. 7)

STATENS MAKT

Människor ska enligt Shklar utsättas för så lite makt från staten som möjligt eftersom statens representanter, som är ofullkomliga människor, kan missbruka sin makt och leda till grymma konsekvenser. Hennes vision ligger nära Isaiah Berlins begrepp om negativ frihet och det tidiga USA. Men hon är inte helt enig med honom om att frånvaro av negativ ofrihet är tillräcklig.

En stat som har missbrukat sin makt, som den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten med sina tvångssteriliseringar, folkomflyttningar pga. vattenkraft, socialtjänstens barnomhändertaganden med mera, behöver bemötas med argument från en klassisk liberal position, delvis utifrån Judith Shklar, men även von Hayek som hon dessvärre ogillar.

”Ingenting kan rättfärdiga en grym stat, ingenting är viktigare än att skydda oss från statens övermakt och övergrepp. Statens viktigaste uppgift är att skydda oss från andra, och från varandra, men vi får inte glömma hur lätt [Hobbes monsterstat] Leviathans gap slukar oss alla”, avslutar Hadley-Kamptz sitt förord i Shklars Rädslans liberalism, 2016, s 21).

Shklar är medvetet anti-utopisk och skeptisk i sin liberalism. Men hon vill inte helt avfärda den strävan efter förbättring för vanligt folk som drivit politiska reformer alltsedan franska revolutionen. Hon skriver att hon inte vill ansluta sig till den omfattande kör av jämmerdal och veklagan som ser giljotiner och jakobiner bakom varje optimistisk tanke. Defaitism leder bara till förutsägelser om förfall menar Skhlar:

”Vi kan mycket väl klara oss utan utopier, men inte utan den politiska energi som krävs för att tänka både kritiskt och positivt om det tillstånd i vilket vi befinner oss och hur det kan förbättras” (op cit, s. 251).

Nästa avsnitt om Ryszard Legutko.

Tidigare versioner på blogg och i Bulletin

Superentreprenören Peter Thiel, grundare av betalsystemet PayPal tillsammans med Elon Musk, höll ett omtalat föredrag i Stanford 2004, «The Straussian Moment», tryckt 2007 i antologin Politics and apocalypse, red Hamerton-Kelly.

Föredraget hölls inför den franske tänkaren René Girard och hans adepter i USA. Där sade Thiel:

”Det tjugoförsta århundradet började med en smäll den 11 september 2001. Under dessa chockerande timmar, hela den politiska och militära ramen för 1800- och 1900-talen, och faktiskt den moderna tiden, med sin betoning på avskräckande arméer, en rationell nation -stater, offentlig debatt och internationell diplomati ifrågasattes”.

Han noterade också att Upplysningen som USA byggt upp sin konstitution på innebar att vissa grundläggande frågor kunnat undvikas:

”Från Upplysningstiden har den moderna politiska filosofin präglats av övergivandet av en uppsättning frågor som en tidigare tidsålder hade ansett som centrala: Vad är ett gott liv? Vad innebär det att vara människa? Vad är samhällets och mänsklighetens natur? Hur passar kultur och religion in i allt detta? För den moderna världen följdes Guds död av att frågan om den mänskliga naturen försvann.”

I ett studiosamtal på YouTube i serien Uncommon Knowledge med programledaren och den republikanska talskrivaren Peter Robinson vid Stanford kommenterade Peter Thiel föredraget 15 års senare, 2019. De samtalade igen 2024, Del1 och Del 2.

Han säger där, i en referens till teoretikern René Girard, att Upplysningen alltid osynliggör (”whitewashes”) våld som något man inte ska bry sig om utan som undertrycktes vid människosläktets fiktiva gemensamma beslut att upprätta ett samhällskontrakt (Hobbes, Locke, Rousseau).

Våldet kommer alltid tillbaka. Den 11 september 2001 var det dags i Europa efter knappt 350 år efter slaget vid Wien 1683, då kristna polacker, tyskar och österrikare stoppade den muslimska osmanska attacken:

”Idag tvingar bara självbevarelsedrift oss alla att se på världen på nytt, att tänka konstiga nya tankar och därigenom vakna upp ur den mycket långa och lönsamma perioden av intellektuell sömn och minnesförlust som så missvisande kallas upplysningstiden”

Thiel skrev i sin essä att USA:s samhällskontrakt, byggt på John Locke och antika tänkare, hade vid 1990 blivit en sådan framgång att inget skulle kunna få våldet att framträda igen som det gjort i Europa, särskilt inte det religiösa.

Samma år invaderade Irak USA:s allierade Kuwait i ett krig som inte motiverades av religion, men som radikaliserade anti-västliga muslimer. Islamologen Bernard Lewis analys The Roots of Muslim rage i tidskriften The Atlantic från 1990 hade en tydlig undertitel ”Why so many Muslims deeply resent the West, and why their bitterness will not easily be mollified”.

Den separation mellan stat och religion som grundlagsfadern och presidenten Thomas Jefferson yrkat på när USA:s konstitution blev skriven, visade sig svår att tillämpa utanför Västvärlden, som dessutom dominerat andra världsdelar utan att inse att just stat och religion kan höra samman i andra kulturer och länder. Världen består av «clashes of civilisation» menade Bernard Lewis 1990, som hans lärjunge Samuel Huntington tog över i sin bok med samma namn 1996.

Lewis skrev vidare om det amerikanska undantaget:

”I ett av sina brev anmärkte Thomas Jefferson att i religionsfrågor borde ”maximen för civilt styre” ändras och vi borde snarare säga: ‘Delade vi står, enade, vi faller.’ I denna kommentar presenterade Jefferson med klassisk skärpa en idé som har kommit att betraktas som i huvudsak amerikansk: separationen av kyrka och stat. Denna idé var inte helt ny; den hade några prejudikat i Spinozas, Lockes och filosoferna från den europeiska upplysningen. Det var dock i USA som principen först fick lagens kraft och gradvis, under loppet av två århundraden, blev verklighet.” («The roots of Muslim rage»)

I Europa hade protestantiska, ortodoxa och katolska stater bilagt sina strider, men USA var byggt på dessa principer från dess start i 1776, låt vara att puritaner dominerade. Gud eller Skaparen har nedlagt naturrättigheter i människan som kan ta dem för givna och leva ett sekulärt eller religiöst liv. Under 1900-talet realiserades en materiell standard i USA och et världsherravälde som världen aldrig skådat. Men dess andliga innehåll förblev allt tunnare.

För Peter Thiel försvann det amerikanska försprånget runt 1970 då månlandningen var fullbordad och Woodstockgenerationen började ta över. De våldsamma motsättningar inom landet och mot omvärlden som USA undertryckt i två sekel började göra sig gällande. Enligt Thiel, som refererar till Carl Schmitt, så var idén om ett harmoniskt samhällskontrakt i Lockes anda helt omöjligt.

Politik innebär alltid oenighet och motsatta lojaliteter. Schmitts devis om att all politik, och i grunden alla samhällen, alltid bygger på vänskap eller fiendskap, kom tillbaka med en radikal våldsbejakande islam, från Muslimska Brödraskapets bildande 1928 (i USA) till Irans revolution 1979, och vidare med strider mot Sovjet i Afghanistan på 1980-talet och USA:s roll på den Arabiska halvön, särskilt i Saudiarabien.

Peter Thiel: ”Höjdpunkterna i politiken, förklarar Schmitt, är de ögonblick då fienden i konkret klarhet erkänns som fienden”.

2001 stod denna fiendeskap klar för hela världen. De amerikaner som vägrade att inse vad Al-Qaida gjort, spelade med fiendelägret menar Thiel och hänvisar till Schmitt igen. Liksom de franska aristokraterna svärmade för de franska bönderna före giljotinerna 1789, fruktade den ryska adeln aldrig sina bönder före 1917. De romantiserade bort de motsättningar som alltid finns, menar Thiel utifrån Schmitt.

Om Carl Schmitt levat till den 11 september 2001 hade han troligen, gissar Peter Thiel, vänt sig till påve Urban II som manade de första korsfararna vid franska Clermont i 1095 och ska ha ropat:

”Låt Herrens här, när den rusar mot hans fiender, ropa medan han ropar:Dieu le veult! Dieu le veult ! (Gud vill det! Gud vill det!)”.

Thiel noterar vidare att för en religiös fundamentalist som Osama bin Ladin är denna uppmaning lika användbar som den var för korsfararna. Han skriver om de medvetna jihadisterna och de förvirrade västerlänningarna. De senare värderar det jordiska livet mer än livet efteråt och vill helst fly. Desertörer och pacifister mot Allahs armé utan uniformer men med gemensam tro.

Att få Västvärlden att övergå till att bekämpa islam lika medvetet skulle upplösa den skillnad som rått i Väst mellan stat och kyrka å ena sidan, och delar av de fundamentalistiska muslimska länderna å den andra. Väst skulle återgå till livet före 1600-talet och måste antingen vinna mot islam eller förlora sin moderna sekulära identitet.

Till sist kommer Thiel till Leo Strauss som fått namnge Thiels föredrag och essä, The Straussian moment. Strauss sägs vara den som vill finna en medelväg mellan en återupplivad politisk och teologisk filosofi där fundamentala frågor kan formuleras och en rationell modern filosofi där dessa undviks. Thiel beskriver medelvägen som en kryssning mellan utmattad, geografiskt begränsad Upplysning och en återgång till äldre positioner som korstågens.

Med kärnvapen på drift, till exempel i Pakistan, Nordkorea och Iran, är beslut om beväpning riskabla. En utväg mellan krig och fred är spioneri och satellitövervakning, något som Strauss själv förordar, och som Thiel exemplifierar med västvärldens rymdbaserade system Echelon.

Att diskutera öppet frågor om människans natur kan vara betänkligt tycks Strauss mena, även om han själv har sådana uppfattningar. I stället ska sådana diskussioner ske hemligt och döljas för de som vill censurera. I muslimska länder kan det vara livsbevarande, men i väst?

”Det faktum att dessa saker är dolda betyder inte att de inte finns eller att de är okända”, skrev Thiel i Strauss anda av esoterisk skrift. Men kan en nation eller en stad skapas på helt fredlig grund, undrar han och tar upp Roms tvillingar vars brodermord byggde den eviga staden. I USA dödades indianerna och slaveriet legaliserades vid grundandet 1776.

Om ett land hotas av krig, finns inga hinder för att försvara sig. Men det beror på vad fienden ställer landet inför. Samma gäller fiender inom landet vars behandling inte bör diskuteras alltför öppet, menade Strauss. Det står inte klart vad den äldre Strauss har att erbjuda den yngre Thiel.

En medelväg som innebär att agera, men inte tala och skriva om det öppet? Målen helgar medlen? Thiel citerar Strauss: ”Som Strauss uttrycker det, ’det finns en universell hierarki av mål, men inga universellt giltiga handlingsregler’”.

För analyser utifrån Carl Schmitt, Leo Strauss och Peter Thiel var attacken den 11 september 2001 möjlig eftersom USA inte hade ett moraliskt, militärt och ideologiskt försvar för de ideal som landet byggt på.

Konsumism, relativism, historicism och nihilism är svaga jämfört med ett beväpnat trossystem. Att gå tillbaka till ett kristet USA från 1776 är knappast möjligt och ingen av dem har föreslagit det. Men de hade förutsett bristerna i den framväxande demokrati som rått i Europa och USA sedan 1600-talet och fullföljts under början av 1900-talet.

I essän The Education of a Libertarian för tidskriften Cato-Unbound 2009, redogjorde Peter Thiel för sina tvivel om rösträtt och demokratiska val:

”Jag förblir engagerad i tron under min tonårstid: till autentisk mänsklig frihet som en förutsättning för det högsta goda. Jag står emot konfiskerande skatter, totalitära kollektiv och ideologin om det oundvikliga i varje individs död. Av alla dessa skäl kallar jag mig fortfarande ‘libertarian’.

Men jag måste erkänna att jag under de senaste två decennierna har förändrats radikalt i frågan om hur man uppnår dessa mål. Viktigast av allt, jag tror inte längre att frihet och demokrati är förenliga […] den stora uppgiften för libertarianer är att hitta en flykt från politiken i alla dess former.”

Dock stod den skygge Peter Thiel på den Republikanska presidentvalkampanjens scen 2016 och deklarerade att han var gay och att han stödde Donald Trump.

Nästa avsnitt handlar om Judith Shklar

James Kalbs The Tyranny of liberalism: Understandning and overcoming administered freedoom, inquistorial tolerance and equality by command (2007) är, vid sidan av Paul Gottfrieds After liberalism (1999), en utmärkt introduktion till vad många konservativa och skeptiska västerlänningar känner.

Böckerna är säkert magstarka och oläsbara för liberaler andra politiskt korrekta, men deras sura innehåll gör gott. James Kalb försvarar obetydlig vardagsrasism, ortodox, katolsk moral och kärnfamilj och kritiserar abort, sexuell frihet för alla, särskilt homosexuella, etniska särrättigheter och livsstilsexperiment. Han skulle gladeligen kalla sig reaktionär om det behövdes.

Första delen, «Decline and fall», beskriver samma fenomen som Gottfried, medan andra, «Up from tyranny», visar vägen framåt. Kalb anlägger samma konservativa perspektiv på upplysning och liberalism som romantikerna och deras politiska anhängare gjorde på 1700- och 1800-talet, nämligen att förnuft, upplysning och liberalism inte tar tillräcklig hänsyn till människans och därmed samhällets naturliga förutsättningar.

Dessa rationalister drivs av en utopi utifrån ett teknologiskt och naturvetenskapligt synsätt, vars motsättningar många påpekat alltsedan de konservativa tänkarna de Maistre och Burke, liksom för övrigt kommunisterna Friedrich Engels och Karl Marx. Genom att ensidigt propagera för abstraktioner som frihet och jämlikhet i alla sammanhang har liberalismen utvecklat ett tyranni alltsedan franska revolutionen 1789.

Att vilja ha frihet är inte samma sak som att få det och att tvinga folk till frihet och är fel och emot våra naturliga instinkter, som de statliga svenska pappamånaderna i föräldraförsäkringen. I det svenska fallet finns ingen majoritet bland svenska kvinnor för att minska sin egen tid med sina spädbarn.

Utvecklingen antas gå mot vänster och vad som ansågs konstigt igår har blivit mainstream idag och helt grundläggande imorgon. 1969 kunde tonåriga skytteklubbsmedlemmar utan problem åka tunnelbana i New York till skolan.

Kalbs barska analys:

”Problemet med de normer som nu styr det offentliga livet är att de förnekar naturliga mänskliga tendenser och därför kräver konstant tjatande inblandning i alla aspekter av livet. De leder till ett konstgjort samhälle som inte fungerar och inte känns som hemma. Ett vanligt liberalt svar på sådana invändningar är att våra reaktioner är felaktiga: vi bör acceptera vad vi får höra av dem som vet bättre. Expertis måste styra. Sociala attityder, vanor och kopplingar, sägs det, är inte naturliga utan konstruerade” (The tyranny of liberalism, s. 17)

Kalb anser att liberalismen upprepar samma fel som socialismen, nämligen att försöka ordna och ändra på komplexa naturliga och sociala förhållanden. Där socialister förgäves försökte med ekonomi har liberaler försökt med mellanmänskliga relationer med samma usla resultat.

Han definierar liberalism som det system i västvärlden som sätter jämlik frihet först. Oavsett allt annat. Individuell behovstillfredsställelse blir därmed konsekvensen och en rättighet som stat, kultur och marknad ska uppfylla.

Nästa avsnitt handlar om Peter Thiel

Den politiske filosofen Paul Gottfrieds studie After liberalism: Mass democracy in the manegerial state (1999) är en utmärkt översikt av vad akademiska (paleo-) konservativa kritiker av liberalismen anfört.

Hans tes är att 1800-talets liberaler inte har mycket gemensamt med dagens liberaler till vänster och höger i västvärlden. En klass av offentliganställda administratörer, intellektuella och mediepersoner har under 1900-talet tagit sig före att uppfostra medborgarna på deras egen bekostnad i form av högre skatter och minskad individuell frihet.

I gengäld får medborgarna ersättningar och bidrag från en god, liberal stat. Demokrati och medborgarskap har kommit att betyda rätt till välfärdsförmåner och kamp mot fördomar och för alla slags minoriteters rättigheter. Det självbestämmande som hyllades i tidig liberalism har ersattas av rätt till sexuell frihet, skrev Harvardjuristen Mary Ann Glendon i den kristna konservativa tidskriften First Things 1997, som Gottfried refererar.

1900-talets socialliberalism, som har ersatt tidigare liberal acceptans av nödvändig offentlig förvaltning, syftar till att göra om hela samhällsklasser och socialisera medborgarna via skolväsende, medier och myndigheter. Den progressive skribenten Herbert Croly (1869–1930) skrev i 1914, citerad av Gottfried:

Croly: ”En demokratisk nation får inte acceptera den mänskliga naturen som den är utan måste gå i riktning mot förbättring.” Och sedan Gottfrieds kommentar: ”Det är svårt att föreställa sig att den nuvarande amerikanska teknokratiska staten är förverkligandet av den liberala karaktär som härstammar från landets grundare.”

Demokrati och liberalism var inte alltid såta vänner för 200 år sedan noterar Gottfried:

”Till skillnad från dagens liberaler hade traditionella liberaler stora invändningar mot folkstyre. En övertygelse om att demokrati oundvikligen leder till socialism var vanlig för franska liberaler på 1830- och 1840-talen, och den är lika uppenbar hos Lecky, Pareto, Weber och andra liberala iakttagare i slutet av seklet. Pareto och Lecky fruktade att demokrati skulle föra fram en facklig strategi för ekonomisk politik.” (After liberalism, s 39)

Den progressive presidenten och i Sverige älskade FD Roosevelt skulle senare, liksom socialdemokrater och liberaler i Europa, skapa nya statliga arbetsmarknadsorgan för att få in fackföreningar i ansvarstagande ställning. En korporativism som framgångsrikt och delvis hyllades i USA, under Mussolinis första decennium av i Italien.

Dessa tankegångar fanns innan andra världskriget i USA och, givetvis i Sverige, vars socialingenjörer Gunnar och Alva Myrdal nämns. Även under första världskriget, under president Wilson, diskuterades statlig styrning av ekonomi, utbildning och välfärdspolitik. För Gottfried, liksom för hans föregångare James Burnham och hans bok The Managerial revolution (1941), är statliga interventioner i ekonomi och en utbyggd välfärdsbyråkrati utmärkande inte bara för socialliberalism och socialdemokrati utan även för fascism och nazism.

De amerikanska progressiva pionjärerna (”liberala kollektivister” enligt Gottfried), som den progressive filosofen och pedagogen John Dewey, vägleddes av vetenskap och modernitet:

”Liberala kollektivister [socialliberaler] i Amerika vädjade till en vetenskap om offentlig förvaltning och till idealen för en nationell välfärdsstat. Både vetenskaplig metod och riksintresse var användbara motvikter att användas av dessa samhällsplanerare mot lokal opposition.

Nationalisering av beslutsfattande har förblivit en användbar process fram till idag för amerikanska reformatorers avsikt att ta bort upplevda mönster av social diskriminering och könsdiskriminering. Mångkultur, rörelsen mot öppna gränser och utvidgandet av skydden i det fjortonde tillägget även till illegala utlänningar har signalerat den amerikanska liberalismens resa från ett nationellt till ett globalt utbildningssyfte. Denna trend i USA har blivit särskilt uttalad när det gäller ”medborgerliga rättigheter” (op cit, s. 62)

Att den liberala demokratiska välfärdsstaten ska garantera jämlikhet och dela ut bidrag har ersatt den socialism som tidigare motiverade ett marxistiskt övertagande av produktionsmedlen, vilket vi svenskar genomled under löntagarfondsstriden på 1970-och 80-talen.

Efter 1945 fick de segrande demokratierna ett stort folkuppfostringsuppdrag, nämligen att vaccinera sina medborgare mot fascism och nazism. Kulturmarxisten Theodor Adornos bok om den auktoritära personligheten från 1949 visade vägen för att få vanliga amerikanska arbetare att inte uttrycka sig rasistiskt, antisemitiskt eller kvinnonedsättande. De dråpliga exempel på fördomar Gottfried ger påminner om dagens debatter om woke och snöflingor.

Paul Gottfried drar en rak linje från dessa tidiga försök till dagens uppfostran från den liberala välfärdsstaten, utbildningsväsende och medier att bekämpa homofobi, traditionella könsroller och stärka etniska särrättigheter. Hans tolerans är stor även för de som betecknas som förintelseförnekare och antisemiter, vilket är intressant eftersom han själv är jude från en österrikisk-ungersk familj som flydde undan nazismen på 1930-talet till USA.

En invändning mot hans resonemang är att liberala och socialdemokratiska politiker och beslutsfattare knappast var ideologiskt motiverade och brydde sig föga om tänkare och böcker. Gottfried tar upp detta och visar att båda presidenterna i början av 1900-talet, republikanen Theodor Roosevelt och demokraten Woodrow Wilson, tog intryck av intellektuella progressiva som Herbert Croly.

Senare skulle varken Mussolinis korporativism eller Sovjetunions femårsplaner vara främmande för amerikanska liberaler runt de demokratiska presidenterna W Wilson och FD Roosevelt.

President Wilsons vän, filosofen och liberalen Horace Kallen, hyllade 1927 ”med entusiasm den modell för social planering som då förknippades med Mussolini. 1932 uttryckte [FDRs] rådgivare Rexford Tugwell ogenerad beundran för sovjetisk industripolitik. I ett minnesvärt uttalande förklarade Tugwell att ’intresset från liberalerna bland oss för institutionerna i det nya sovjeternas Ryssland har skapat ett stort folkligt intresse för planering’” (op cit, s. 66).

Vid 1960 kunde social planering utan bekymmer kopplas till liberalism:

“När den upphöjde [Sverigebeundraren] socialdemokraten John Kenneth Galbraith firade ‘den liberala timmen’ i en bok med den titeln 1960, var det ingen betydelsefull betraktare som klagade på att samhällsplanering av offentliga administratörer stred mot den verkligt liberala traditionen. Då hade ‘liberal’ kommit att betyda ‘progressiv’, och ‘progressiv’ innebar att vara för ett byråkratiskt administrerat samhälle.” (After liberalism, s. 15).

USA som en förebild för upplysta liberala demokrater över hela världen lanserades under det första världskriget och har sedan fortsatt av progressiva och neokonservativa interventionister, de senare särskilt ogillade av paleo-konservative Paul Gottfried. Just amerikaner ses som liberaler av naturen enligt dem själva menar han vidare. Tilltro till vetenskap och modernitet är andra amerikanska egenskaper som stödjer liberalism och globalism. Särskilt värdefull är Gottfrieds inledande genomgång av begreppet liberalism som applicerats på alla möjliga ideologier de senaste hundra åren:

”För det första har liberalismen inte fått behålla någon fast och specifik mening. Dnt har betytt dramatiskt olika och till och med motsatta saker vid olika tidpunkter och platser under loppet av detta århundrade, från ett försvar av den fria marknadsekonomin och ett styre baserat på fördelade makter till motivering av exakt motsatta ståndpunkter.

Självutnämnda liberaler i västvärlden har under de senaste sjuttiofem åren varit nationalister, internationalister, socialister, libertarianer, lokalpatrioter, byråkratiska centraliseringar, upprätthållare av kristen moral och förespråkare för alternativa livsstilar. De har inte behandlat dessa identiteter som slumpmässiga individuella val utan som sanna uttryck för sin liberala övertygelse.

För det andra har termen ‘liberal’ vid det här laget antagit en polemisk betydelse, med resultatet att dess motsats ‘antiliberal’ har kommit att överskugga varje positiv definition den kan ha haft. Särskilt under andra världskriget och dess kulturella efterdyningar kom en praxis att råda bland journalister och akademiker att stämpla sina motståndare som antiliberala. Särskilda åtgärder ansågs nödvändiga för att stävja antiliberal politik och uttalanden, så att de inte skulle leda till det imperialistiska Tysklands illiberalism eller, ännu värre, nazismen.”

(op cit, s. 3).

Detta fula retorikgrepp döptes av Leo Strauss 1953 till Reductio argumentum ad Hitlerum.

Liberalism tillhör 1800-talet och demokrati 1900-talet menar Gottfried med stöd i Carl Schmitt (som han ägnade två böcker 1990). Vad han ser i Väst är ett tredelat samhälle: en under- och medelklass beroende av välfärdsförmåner, en självgod offentlig sektor och ett avantgarde av journalister och akademiker som försvarar välfärdsstaten mot populistiska angrepp, vilka när boken skrevs, 1999, kom från presidentkandidaterna Ross Perot och Patrick Buchanan.

En anhängare av Paul Gottfried, den konservative advokaten och skribenten James Kalb, recenserade tre böcker av Gottfried i Political Science Reviewer (vol. 35, 2006), varav After liberalism var den första. Rubriken på hans anmälan var «Stalking the Therapeutic State».

Gottfried och Kalb delar samma ilska mot den hycklande liberala statens elit som utnyttjar sin makt att kalla vanligt folks åsikter för fördomar utan att medge sin makt. Under tiden sväller expertstyre och byråkrati som ska hjälpa och skydda medborgarna. Opposition mot dessa nya terapeutiska herrar är därför inte rationell utan oppositionella kritiker ska sjukdomsförklaras eller benämnas som otidsenliga och obegripliga.

Kalb håller med Gottfried i att dagens liberala demokrati varken är liberal eller demokratisk eftersom den varken begränsar statens makt eller låter folk bestämma själva. Men han anser att Gottfried inte tar tillräckligt hänsyn till liberalismen som ideologi och teori, ja, som politisk religion med en social metafysik. Utan sådana begrepp blir den liberala maktapparaten svårt att förklara. Själv författade James Kalb en liknande bok året därpå, The Tyranny of liberalism (2007), som vi nu går över till.

Nästa avsnitt om James Kalb