Få minns idag den Sverigeovänlige författaren och kulturpolitruken Ola Larsmo. Men han har försörjt sig på att förfölja Sverigevänner, invandringskritiker och politiskt inkorrekta debattörer, ofta i podd med drummeln Henrik Arnstad.  Lika fysiskt frånstötande.

Sökningar på namnet Ola Larsmo ger på Sveriges Radio (+ 100), SVTPlay (3), SVTKultur, DN redaktör (845), DN (2700)

Ni förstår att denne rättrådige herre styrt och ställt i medier och kulturliv länge, bland annat som redaktör vid Bonniers Litterära Magasin på 1980-talet och utgiven på Bonniers.

Hans hemsida och förlag visar  stolt upp honom.  Medlem i Svenska PEN, som 2015 vägrade ta in ett inlägg om förföljda svenska dissidenter (Sahlström, Carlqvist, Dagerlind, Sjunnesson).

Nedanstående infama personangrepp skrev 2017 när medier och kulturfolk fortfarande lyssnade  på och publicerade honom. Idag är han passé för att svenskarna har blivit nazister enligt Larsmos definition, inte Jörgen Huitfeldt i Kvartal på Nyårsdagen 2026. Men glöm inte Larsmo. Han var en av de största landsförrädarna.

—

Det tog ett par år inpå 1980-talet innan Ola Larsmo hittade ett engagemang som passade honom och var respektabelt i alla politiska läger. Han var inte med i vänstern och inte heller högerut. En vänlig själ i mitten, socialliberal och historieintresserad debutant på Bonniers.

Han valde då att inta en antirasistisk ståndpunkt i samtiden och historien. Att kritisera rasister var lätt då som nu och denna aktivism har gett honom en plats i medierna, författarskrået och debatten om den Sverigevänliga rörelsens framgångar.

Samtidigt har tiden sprungit ifrån honom. Historien kommer döma honom som en behjärtansvärd kämpe mot mellankrigstidens rasism och mot de rasistiska grupper som under 1980- och 90-talen slogs på gator och torg mot vänstern, men som blev förbisprungen av det  breda folkliga missnöjet i många läger med massinvandringen och mångkulturalismen sedan millennieskiftet.

En politisk kommissarie och kulturpamp som brännmärker och förtalar de som inte godtar maktens beskrivningar av verkligheten och dess lösningar. Ola Larsmos kulturella gelikar heter György Lukács och Artur Lindkvist som båda ursäktade Sovjetunionens diktatur. Larsmo skonar alla regeringar som lett till Sveriges misär på grund av de ansvarigas migrationspolitiska haveri.

Hans politiskt korrekta värderingar om nationalism och invandring som grundlades på 1980-talet har inte ändrats sedan dess. Larsmo lever som om Eden i Bollhuset 1939 gäller än idag (mer om den nedan): en litterär arkivknodd som inte lämnat forskarsalarna på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Dagens Nyheter och Bonniers älsklingsförfattare som ingen läser. Att han nått så långt beror just på hans roll som demagogisk debattör och publicist, inte som sanningssägare eller framgångsrik romanförfattare.

Larsmo har allt att vinna på att skriva oläsbara antirasistiska böcker på historiska teman och sedan marknadsföra dem och sig själv som stridbar debattör för humanism, tolerans och mångkulturalism.  En taktik som gett honom en plats i parnassen, men som nu ter sig obsolet och ointressant.

 

ROMANERNA INGEN LÄSER

Den produktive Ola Larsmo ger sedan ut en mängd böcker på historiska teman de följande decennierna, slutar som redaktör för BLM 1990, leder Svenska Pen, väljs in i Författarförbundets styrelse och får motta en mängd priser.  Svenska Akademin är nästa naturliga steg. Men han är inte mer läsbar för det och inte folkkär direkt trots sin vänliga uppsyn.

Jag har själv arrangerat föredrag med honom och han är genuint trevlig mot sina meningsfränder och allmänheten, men avog och sur mot de som kritiserar hans stundtals befängda ståndpunkter.

Några fler titlar på temat invandring och svenskhet, radikalism och folkrörelser ska noteras innan vi går in på hans förnumstiga kulturjournalistik:

1982 deltog han i Bonniers Litterära Magasins kortromantävling med Vindmakaren, en litterär saga om en sällsam pojke i en kvarn. En trälig historia som inleds med pretentiösa citat från Moseboken och TS Eliot.

Den utsågs märkligt nog bland de bästa bidragen och publicerades 1983 tillsammans med tre övriga av Thorbjörn Lindhe, Stefan Skogelin och Marianne Sällström. Ingen av dem har gjort sig något namn utom Ola Larsmo.  Året därpå fick han anställning som redaktör för BLM.

1985 kom den första romanen, Fågelvägen, om ett sjödrama i Skottland. Stilen är lika trög som i debutanttexten, en knagglig modernistisk prosa med kursiveringar och versaler som stilgrepp i den långsamt malande berättelsen med dokumentära inslag.

Larsmo har ett gott öga till Wales, Skottland och Irland med dess barder och nutida författare. Därvidlag har han gjort en stor bedrift med att översätta och introducera några av de Brittiska Öarnas mest intressanta men okända författare. Men själv stod han och stampade i en medioker prosa som förgäves sökte efterlikna Lars Gustafsson och Eyvind Johnsons briljans. Hans texter om IT, science fiction och litteraturkritik är alltid bättre än hans skönlitteratur.

Först 1988 hade Larsmo med Uppsalaskildringen Engelska parken hittat det spår som han skulle följa fram till Swede Hollow från 2016; antirasism, främlingsfientlighet, mångkulturalism, antisemitism, då och nu.

Alltid på de rättrådigas sida. Aldrig tappa bort sig angående nationalismen utan ständigt kritisk mot svensk kultur såsom svenskarna uppfattar den. Vi är lika usla nu som vi var under andra världskriget och bara massinvandring kan betala av vårt rasistiska arv.

Som Uppsalabo försökte jag läsa Engelska parken, då den kom ut men gav upp trots att jag själv både haft att göra med iranska flyktingar sedan 1970-talet då min familj tog emot ett par som flytt från shahen, på genomresa i Iran 1984 under krig med Irak och vid 1990 då jag och min dåvarande hustru var aktiva flyktingvänner.

Handlingen: Iraniern Rostam Bahrami bor i studentområdet Flogsta, intill Hamberg i västra Uppsala där Larsmo själv residerar.

Rasister sprayar “GASA SVARTSK” innan de blir avbrutna. Rostam göms i en studentkorridor av svenska kamrater eftersom han slängt sitt pass, vilket tydligen inte var fördelaktigt då. Han flyttas till en lägenhet där han sitter vid matbordet och röker, talar flytande franska och har läst klassisk grekiska i Teheran.

Tjafs uppstår och Rostam kastar en tändare mot sin husvärd som inte försvarar sig utan bjuder på en öl i stället. En historia berättas om hur Rostam flyr från universitetet i Teheran för att han har en amerikansk lärare, fixar falskt pass och reser till Turkiet med hjälp av en vänlig chaufför.

Han tas om hand av polisen, släpas bort av dem, “en sorts jävla scouter på patrulluppdrag” tänker den svenska studenten Jonas. Rostam Bahrami ska överklaga utvisningsbeslut och så slutar den alltför tjocka boken med sina oändliga beskrivningar och inflikade stilgrepp i växlande typsnitt. Lite händer men Larsmo stretar på som en traktor på Uppsalaslätten, framåt, framåt i serier av tankar, intryck, dialoger, brottstycken.

Parken bakom Universitetshuset som heter Engelska parken och givit boken dess titel är inte med i berättelsen. Annars hade just denna spontant ordnade park kunnat vara en metafor för hur ett organiskt samhälle kan fungera till skillnad från strikta franska slottsparker, som Botaniska Trädgården intill nedanför Uppsala Slott.

Himmel och jord må brinna från 1993 utspelar sig i Larsmos hemstad Västervik under svält- och revolutionsåret 1917 med utvikningar till 1800-talet och nutid. De svenska folkrörelsernas storhetstid skildras varsamt och via ett 20-tal personers vardagsslit och svält.

Lenin ses passera Stockholm 13 april 1917 på väg till St. Petersburg, “Västerviksresolutionen” 16 april om distribution av mat till hungrande annars väntas storstrejk, poliskommissarie Kempe förhindrar blodbad framför riksdagshuset genom att bryta ned sin chef Hugo Tamm 21 april (enligt många bedömare räddade Kempe oss från inbördeskrig och eventuellt Sovjetvälde då) och många fler detaljer ur den rika och stolta svenska arbetarrörelsens och demokratins historia med ett avslut i Indien (varifrån undertecknad rapporterade 1987 till LO-TCO biståndstidskrift om deras fackliga motsvarigheter).

Om inte boken var upphackad kronologiskt och stilmässigt skulle den kunna bli intressant för fler än oss som intresserar sig för svensk arbetarhistoria.

I Maroonberget från 1996 figurerar en mörkhyad, ensam fader, Jimmy, i dagens Sverige och en färgad hovpage, morianen Badin hos Gustav III i slutet av 1700-talet. De är båda exempel på De Andra och Larsmo visar upp deras rotlöshet i det karga Sverige.  Nutidens Jimmy läser om sin frände Badin i gamla dokument och ser ett porträtt av honom. De möts i drömmen och Jimmy följer upp hans anor i Stockholm. Han söker upp hans nutida ättling, en äldre dam som kunde vara släkt med hans hustru.

Vid Kungsträdgården slåss rasister och motdemonstranter som Jimmy fotograferar. En rakad skinnskalle hamnar på bild medan Jimmy skadas. Fotografier av en staty av Badin förväxlas med skinnskallen för att bekräfta uppfattningen att Sverige alltid haft svarta. Den socialdemokratiskt inriktade tidskriften Vi gav honom ett pris för boken.

En glänta i skogen kom 2004 och är i samma linje som de förra men än mer av beredskapslitteratur för antirasister och antinazister. Sverige som ett land att fly till från Norge, en glänta, likställs med hur asylsökande bör ges fristad i dagens Sverige. En kvinna kallas turkhora, en asylförläggning kallad Mecka sätts i brand, bybor kastar sten på några de tror är zigenare och ett erbjudande att ställa upp  i lokalval för ett rasistiskt småparti avvisas.

De utländska männen i byn är artiga, välklädda, välutbildade, lågmälda iranier. Dagens svenskar är lumpna lantisar utom historiestudenten Johan som är där för att ta reda på vad traktens starka män gjorde 1941 – 42 för att hjälpa den norska motståndsrörelsen.  Då var vi svenskar goda. Nu är vi onda om vi inte förstått lära av historien att försvar av den egna nationen alltid är kontroversiellt och potentiellt nazistiskt.

I Jag vill inte tjäna från 2009 återkommer Larsmo till de skändliga Uppsalastudenterna och deras lärare. Handlingen utspelar sig bland medicinare och prostituerade där syftet är att visa att åtminstone en person kan stå upp mot smussel och ondska, en ung läkare. De övriga bildade i staden är inte att lita på. Underklassen svälter och bjuder ut sig. Sverige var ett uselt land med fattigdom och hyckleri.

Larsmo skildrar eländet väl för att visa hur illa vi betett oss och sedermera skulle göra under andra världskriget. Ett visst hopp står till de lärda men de sviker. Denna roman är för övrigt den enda som berättar en historia i kronologisk ordning, vilket gör den lättläst i jämförelse med Larsmos andra uppstyckade dokumentärromaner.

Förrädare från 2012 handlar om finska inbördeskriget 1917–18, norskt motstånd från 1940 och flykt till Sverige, svenskt inre spionage och utlänningskontroll samt en kärlekshistoria under beredskapsåren. Den är mer en reportagebok än en roman.

Huvudpersonen Westerholm irrar runt bland engelska sabotörer, svenska kommunister, tyska judar och norska gränsgångare. 1939 är han i Bollhuset i Uppsala där studentkåren ska rösta om att ta emot tyska judiska läkare, denna händelse Uppsalabon Larsmo ständigt återkommer till.

Där håller huvudpersonen ett vackert  och medmänskligt tal som Larsmo själv skrivit:

“I en tid då rashat och intolerans, som frukter av en fanatisk nationalism, hotar att breda ut sig över världen är det Sveriges uppgift att visa att frihet, humanitet och tolerans ännu är levande begrepp”.

Mer uppmärksamhet fick nästa bok, Swede Hollow 2016 som kunde visa att svenskar minsann setts som smutsiga och laglösa sluminvånare.

Boken har samma uppbrutna tidsintervall som vanligt, men visar på ett ovant perspektiv på oss svenskar, de utstötta invandrarna som slåss, super och horar. Succén i detta självplågeri i att visa upp svenskar som misslyckade immigranter var given.

Larsmo njöt av att berätta om vårt elände för sina egna på DN (15/8/2013):

 “Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas”.

 

DEBATT OCH KULTURJOURNALISTIK

Den historiekunnige Larsmo som specialiserat sig på antinazism och antisemitism under andra världskriget gav 2007 studien Djävulssonaten: Ur det svenska hatets historia. Den handlar om när svenska läkarstudenter i Uppsala samlades 1939 för att rösta emot att ta emot ett tiotal judiska läkare från Tyskland,  Eden i Bollhuset som nämndes inledningsvis.

Boken beskriver dels de studenter som vill ha en kompromiss, en mildare avvisning av läkarna, dels de hårdföra som helt vill stänga gränsen. Studentkårens interna manövrar skildras ingående och spännande. Ett argument som sällan hörs idag är att inflöde av invandrare, särskilt judiska, skulle frammana en rasism och antisemitism, vilket man inte ville uppväcka.  “Släpp inte in dem, för då blir vi monster” skriver Larsmo.

Andra världskriget och dess inverkan på Sverige är Larsmos hemtama ämnen som i denna historiebok tar sig intressanta uttryck, särskilt den sanna berättelsen om den judiske flyktingen och violinisten Leiba Wolfberg.

Dock var vi knappast så undfallande inför nazismen som Klas Åmark, Maria-Pia Boëthius med flera velat göra gällande (se tidskriften Respons nr 1-2/2014 angående moraliserande efterkloka historiker, amatörer såväl som akademiker).

Larsmos gör grundlösa jämförelser i boken utifrån Hitler-Tyskland med 1990-talets Ny Demokrati, ett debattinlägg från Invandrarverket och AMS:s socialdemokratiska generaldirektörer om en restriktiv invandringspolitik (DN 4/11/1992, för att bara ta emot de som har en “rimlig chans att inlemmas i det svenska samhället”) och brinnande flyktingförläggningar.

Allt är enkelt igen, inget har hänt sedan 1939 och Larsmo pekar finger åt dem som tvivlar. Han skriver:

“Alla talarna vid Bollhusmötet är idag döda. Orden lever kvar, De tycks leva sitt eget liv. Vi ingår alla i berättelsen”.

Lika skyldiga idag som då. Alla. Utom möjligen Ola men han skäms nog också för att vara uppburen om än inte populär svensk vit manlig författare.

Vid Dagens Nyheters kulturredaktion har kulturpolitruken Ola Larsmo fått en maktposition som han utnyttjat under åren för att driva sin tes om att allt tal om nation och invandring ofelbart leder till nazism, en ståndpunkt som hans kollega Henrik Arnstad också förfäktar.

De har en radiopodd ihop och skriver i programförklaringen: “En svensk tiger: En podcast om historia, modernitet och sådant som stör din världsbild”.

Vi som störs av dem tolererar inte deras ideologiska fascismbegrepp (se sågningarna av Arnstad i Respons 3/2013, 2, 4–5/2015), men annars är de totalt utanför debatten och ingen störs av dem, än mindre lyssnar.

Larsmo har använt etiketter på SD, Sverigevänner och kritiker av invandring och mångkultur som ska förknippa oss med bruna mörka årtionden.

Några exempel:

1. Kritik av de etablerade medierna idag är som hämtade ur “Den Svenske Folksocialisten, det svenska nazistpartiets SSS tidning” och från nazisternas tillmälen av ”Lügenpresse” och ”Judenpresse” (DN 10/10/2016).
2. Några borgerliga ledarskribenters försiktiga erkännande av problem med invandring efter 2014 förknippas med ”1930-talets Unghöger” och “renodlat fascistiska rörelser” (DN 18/08/2015). Den utpekade Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD, tog inte åt sig utan kallade Larsmo för självgod och skrev att det är föga hedervärt att nöja sig med att fördöma mordbränder på asylboenden, men inte försöka hitta orsakerna som gör att de kan förhindras (DN 19/08/2015).

Larsmo driver tesen att den moderna Sveriges extrema position som världens mest individualistiska och rationellt/sekulära land är den enda försvarbara nationalismen. En ahistorisk och kulturlös plats längst upp i World Values Surveys högra hörn där inget annat land befinner sig, vilket enligt honom tyder på en upphöjd moralisk stormaktsposition gentemot världen i övrigt. En fin nationalistisk chauvinism som låtsats vara anti-nationalistisk.

Det är modernt att vara svensk och det är svenskt att vara modern blir resultatet vilket är en nationell hybris och chauvinism som började tappa mark under 1970-talet, men fick nytt liv via den nymoderata omfamningen av den bakomliggande totalitära ideologin, statsindividualismen (Fokus 42/2011).

Enligt detta begrepp såsom historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh fört det i Är svensken människa? (2006) så karakteriseras länder som Sverige av att det civila samhället försvunnit. Kvar finns staten (inklusive myndigheter, kommun och landsting) och individerna. Svenskarna blir helt beroende av statens gåvor som i sin tur kommer från inbetalda skatter. Vi litar inte på släkt och grannar, vänner och föreningsliv är inte tillräckligt pålitliga.

Bara staten räddar oss om vi är lydiga skattebetalare och inte vill anlita personer vi litar på, en mjuktotalitär ideologi som Hans Magnus Enzensberger fann omänsklig i sin Sverige-serie i DN 1982, utgiven som Svensk höst.

“Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”

Larsmo däremot försvarar denna totalitarism mot en äldre uppfattning om att ett land inte kan byta ut sin befolkning eller frånsäga sig sina traditioner hursomhelst. Att inte bejaka moderniteten i alla dess delar och inte acceptera att Sverige uppfattas som världens mest extrema land är att gå tillbaka till 1910-talet:

“…De som mest aggressivt hävdar att de står för svenska värderingar är de som är mest fientligt inställda till dem. Att fiendebilden hos SD är just den sortens modernitet som dessa värderingar representerar är inget de hymlar med. ‘Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss’, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer. Och låter som en röst ur 1910-talet.  (DN 23/07/2017).

Nationalitet kan enligt Larsmo bara bygga på medborgarskap som inte kan kvalificeras genom test på språk eller kunskaper, och definitivt inte genom uppväxt eller familjeband till landet ifråga. Att byta ut en befolkning betyder ingenting för Larsmo, eftersom ingen har mer rätt till Sverige än någon annan.

De 70 själar som bodde i byn Viskan när undertecknad  hälsade på dem 2015 utanför Ånge för Swebbtv har inte mer rätt till sin by än de 350 asylsökande som Migrationsverket inkvarterat där. Inte heller har tibetaner mer rätt till Tibet än den kinesiska majoritet som Kina skickat dit enligt detta kulturradikala resonemang.

För Larsmo är det osvenskt att vara nationalist resonerar han under rubriken “Därför borde det anses som ‘osvenskt’ att vara nationalist” (DN 28/1/2016).

Det är slutsatsen av att vi har en strikt juridisk definition av medborgarskap som inte kräver något alls förutom vistelse i landet, ett mycket ovanligt och generöst medborgarbegrepp.

Han har inte förstått vad etnologen Åke Daun  (och Daun igen) slog fast på 1980-talet nämligen att svenskar är ett kulturförnekande folk, vars etniska egenskaper är att de tror att de inte har några. Larsmo tycker det är fenomenalt men förstår inte vad det innebär. Svenskar existerar inte för honom.

Larsmo är oerhört stolt över att Sverige bara är en plats, inte ett land med en historia och ett folkslag där utlänningar har ingått i mindre och större delar men aldrig dominerat som idag.

I proklamationen “Rätten till platsen Sverige” (DN 28/5/2014) skrev han apropå sångaren Timbuktus passviftande i riksdagen:

“I Sverige har vi inte diskuterat medborgarskapsbegreppet ordentligt på många år. Inte offentligt. Men om vi på ett egendomligt vis skulle röra oss tvärs emot andra länder och politiska riktningar i Europa är det, som jag ser det, en stor fördel. Man kan förstås avfärda sådana tankar om en svensk ‘otakt’ som chauvinism. Men så mycket pekar mot att Sverige, i just detta avseende, i allt högre grad är ett land präglat av en föreställd gemenskap byggd på en politisk idé. Och jag tvekar inte att säga att denna idé är jämlikhetens idé.”

Men denna jämlikhet bygger på våra fria självägande bönder sedan 1200-talet med dess landskapslagar, ting och sedermera bondestånd. Det har inte uppstått ur intet.

Amatörhistorikern Larsmo gör sig dummare än vad han är med detta. Svenskar har en exceptionellt hög tillit, som nu lakas ur av massinvandringen, vilket Nima Sanandaji visat i flera rapporter.  Den är lätt att rasera ett samhälles tillit men tar sekler att bygga upp den. Larsmo prioriterar nedbrytningen och är stolt över denna politiskt korrekta chauvinism till vilket pris som helst.

Man kan dock inte klandra honom för allt som skett inom invandringspolitiken och integrationen. Vi var många under 1990-talet som trodde att bara illasinnade rasister och Ny Demokrati kritiserade invandringen. Inga förnuftiga människor kunde liera sig med dem.

Få uppmärksammade liberalen, ekonomen och f.d. marxisten Mauricio Rojas framsynta debattinlägg “‘Invandrarpolitikens sammanbrott’. Vi har skapat en marginaliserad underklass som snabbt ökar” (DN 11/11/1992).

Vid samma tid försökte den amerikanske antropologiprofessorn Jonathan Friedman, marxist och av judisk härkomst, få anslag för att undersöka meningsmotsättningar på den svenska landsbygden mellan invandrare och lokalbefolkning, men förgäves. Han fick pengar från USA men ingen i Sverige ville veta något om vad som låg bakom tidens fåtaliga upprörda protester, anlagda bränder och gatuvåld.

I antologin “Och vi som ville så väl…röster om det mångkulturella Sverige” samlade radikalen Hans Nestius 1995 in bidrag från såväl forskare som invandrade debattörer. Men för Ola Larsmo stod saken klar: kritik av 1990-talets invandringspolitik var rasism och dolde nazistiska drag. Tänk igen på Bollhuset i Uppsala 1939!

En annan invandrad debattör, Thomas Gür, har analyserat vad han kallar Sveriges “invandringspotential” och hävdar att den nåddes vid mitten av 1980-talet (GP 16/7/2017). Därefter har vi inte förmått att integrera och ta hand om de inflyttade, framförallt få dem i produktivt arbete.

För en skönande som Ola Larsmo är alla dessa fakta oviktiga. Hans sakkunskap kommer från att avkoda klotter på toaletterna på f.d. Humanistcentrum, numera Ekonomikum i Uppsala.

Själv har jag verkat i Uppsala och i invandrartäta förorter med undervisning och kulturprojekt för invandrare sedan 1990-talet. För mig stod allt klart då men det tog tid och mod att dra den obekväma slutsatsen om vårt invandringspolitiska haveri, inte minst för att sådana som Ola Larsmo skällt och brunsmetat alla kritiker.

Historien är obönhörlig och internet glömmer aldrig. Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap kommer jämställas sådana som Stalins favorit, Michail Sjolochov och Hitlers norske favoritförfattare Knut Hamsun.

Publicerad 2017 i skriftsamlingen Livsvatten och nedkortad på Invandring och mörkläggning  och Samnytt

Läs Leo Kramárs inlägg 2016 om Ola Larsmos tveksamma faktahantering