Om en ärkeliberal som den flitige Olle Wästberg tar sig an att rädda demokratin från (höger) populismen finns förhoppningar om att något angeläget och aktuellt skulle komma ur en bok som hans nyutgivna Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids 2021).  Men icke.

Jag hade själv valt boken inför ett kommande föredrag för en SD avdelning och trodde att de skulle lära sig något nytt, och kanske jag. Istället fick jag läsa sedvanligt gnäll om SD och ett präktigt konstitutionellt självmål, så vi börjar med det, det sista kapitlet ”Trösklar mot en autokratisering av Sverige”.

Där redogör Wästberg för den fatala oskyddade demokratin som efter 1974 års grundlagsreform kan ändras  på 14 månader. Varför detta är ett självmål är två:

1. 1974 års författningsreform stöddes av alla riksdagspartier trots att den innebar maktkoncentration genom att riksdagen, dvs folkmajoriteten, och regeringen, skulle med två riksdagsbeslut med val emellan kunna köra över vilka rättigheter som helst. Denna konstitution, som vi fortfarande har, delar inte makten såsom antiken (perserriket, Sparta, Roms republik) och senare maktdelningssträvanden (Montesquieu, USA 1776)  förordat. Folkpartiets ledning, som Olle Wästberg ingått i sedan 1960-talet, har väl aldrig klagat på detta utan det var Medborgarrättsrörelsen på 1970-talet som fick väcka det partiet.
2. 2010 beslöt riksdagen efter ett beslut på våren och ett på hösten att Sveriges grundlag skulle befästa ett mångkulturellt land, dvs exakt det som  Olle Wästberg varnar för nu, röstade Fp för, två gånger. Ingen var emot utom SD och ingen debatt fördes konstaterade SVT.

Ett av Wästbergs käpphästar är att bromsa det demokratiska inflytandet som fått löpa fritt sedan 1974, särskilt i kommunerna vilket Inga-Britt Ahlenius konstaterade nyligen. Hon har dessutom kritiserat 1974 års grundlagsreform utifrån samma utgångspunkter som Krister Thelin.

Han listade några förslag i Svensk Tidskrift 2011, i en recension av den Moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet,  som Wästberg också har och som handlar om

”olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. ”

Till saken hör att inget av detta är något som sk högerpopulister skulle invända, tvärtom. En författningsdomstol skulle få stöd av samtliga partier L/M/KD/SD och utanför riksdagen MED, medan S skulle spjärna emot och kanske deras lydpartier V/MP/C.  S har byggt hela sin maktbas sedan 1974 just på att kunna trumfa igenom förslag i riksdagen utan att ta hänsyn till det svaga Lagrådet, nu senaste i migrationspolitiken.

Wästbergs förslag för att stärka demokratin är visserligen goda men alldeles för begränsade.  Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ägnade dock gårdagens söndagsledare till hans bok, vilket nog var för snällt. Om man säger sig vilja ”rädda den hotade demokratin” i en boktitel bör mer resoluta förslag komma fram än hans tankar om skilda valdagar och personval (som Chris Forsne talat om i Swebbtv). Mer eld måste till. Patrik Engellau ser den framväxande politikerklassen som lever av skattemedel och partibidrag som ett hot mot demokratin.

Olle Wästberg nämner i en debattinlägg i DN idag  17 maj 2021 att ”när partierna nu ska fastställa vilka som ska stå på valsedlarna och alltså kunna bli valda som väljarnas representanter är det angeläget att de försöker skapa en bättre väljarrepresentativitet”. Gott så.

Men problemet är att de folkvalda i hans upplägg ändå inte skulle representera vad folk tycker utanför hans storstadsliberala ankdamm. Jag har varit med på Folkpartiets möten 2007-13 på Kungholmen och Bromma och besökt Landsmötet i Karlstad 2011. Folkpartiet var de besserwissrar jag trodde, nedlåtande mot vanligt folk.  Snorkig medelklass.

Precis som Ivar Arpi konstaterade 2014 finns det ett gap mellan vad elitpolitiker (oavsett parti,  tom SDs ledning är mer liberal än deras väljare skulle jag tro,) anser och vad väljarna anser.

De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har inte representerats, om man undantar NyD och SD, som varken var och är särskilt teoretiskt grundade i konservatism eller sågs och ses som pariapartier.

Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare”, senare förskola, varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg 2014).

Wästberg har som demokratiräddare  två problem: Dels att respektera de väljare som valt sina företrädare i fria och hemliga val, dels att respektera deras åsikter.

Han har stora problem med Donald Trump, Boris Johnson/Brexit, Jimmie Åkesson,  Ungerns Viktor Orban och den polska premiärministern Mateusz Morawiecki, liksom Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Och Österrikes ledning, Marine le Pen, Dansk Folkeparti osv. Alla har förlett folket genom propaganda.

Problemet blir då att förstå hur illa folket röstar pga sin dumhet. Och att kalla väljare för dumma är inget elitliberalen Olle Wästberg gör. Han passar sig men hans elitism skiner igenom. Bokens behållning är inte hans analys eller praktiska förslag utan hans politiska biografi.

Faktiskt så kan man läsa hans bok som en personlig rapsodisk resa genom det moderna Sverige under 1900-talet. Hans skvaller är träffande och underhållande. Dock håller sig han ifrån att berätta om fd partikollegan Per Gahrtons kåthet, men har tydligen skrivit ett par anekdoter som Sveriges Radios Kalle Lind och Jonatan Unge snappat upp. 9.10 min in.

Per Gahrton och Olle Wästberg är ute och går på en strand, 1960-tal. De diskuterar om  FPUs inriktning, kultur- eller socialliberal.

En kvinna går förbi varpå Gahrton vänder sig om och säger, ”Knulla?”

Wästberg noterar men fortsätter samtalet om FPU och mönstret med Gahrtons libido upprepar sig vid varje kvinnomöte.

Wästberg medger att de etablerade partierna drivs av elitpolitiker.

”Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution” skriver han. Men inget av vad han föreslagit når tillnärmelsevis upp till någon sådana omvälvning.

Låt mig lägga till tre förslag:

1. Beslutande folkomröstningar, lokala och nationella
2. Val av lokala polischefer
3. Införa en första kammare i riksdagen

Medborgerlig Samling har ännu mer

 

Det bidde en vante, Wästberg. Synd för att du har både bildning och insikter om att läget för demokratin i Sverige är allvarligt, men SD är inte problemet utan de partier som inte respekterat dess väljare och deras gelikar i andra partier. Några lästips som kan vidga dina vyer:

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

Liberalismens kritiker – artikelserie och samtal

Ny höger i USA

Haveriet Sverige – särskilt Claes Ryns inlägg

Fem böcker om högerpopulism – del 1 och  del 2

Håll till godo!