Tillståndet för den svenska demokratin är inte bra. Trots allmänna och hemliga val till folkförsamlingar, fri opinionsbildning och ansvarsutkrävande inför folket var fjärde år så tycks dagens system inte fungera som förväntat. Se MEDs förslag

SVTs tidigare korrespondent i Frankrike, Chris Forsne, skräder inte orden i en aktuell intervju för Swebbtv.

FORSNE

Hon anser inte att vi har en demokrati i Sverige längre utan använder liksom Jan Tullberg del 1 och del 2, benämningen ”demokratur”, ett begrepp som Vilhelm Moberg myntade redan 1965. I denna slags stat har medier, maktcentra och myndigheter växt samman mot medborgarna.

Sverige har en kartellpolitik menar både Forsne och Tullberg med partier som inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter, särskilt inte i brännbara ämnen. Medierna är mer intresserade av spelet kring politiken än de politiska ämnena och deras konsekvenser, vilket visade sig under de fyra månader landet inte hade en vald regering från september 2018 till januari 2019, liksom det tidigare spelet sedan Decemberöverenskommelsen 2014. Demokratur och karteller hör intimt samman.

Chris Forsne menar att de personer som engagerar sig lokalt i politiken är föreningsmänniskor som inte vill ha några förändringar. I kommunval så garanterar många kryss inte att just den personen ska få uppdrag, utan det avgörs internt av partierna där inte meriter premieras utan lojalitet och anonymitet.

Samma mekanismer finns på riksdagsnivån. Fd riksdagsledamot (M) Ann-Mari Pålsson påpekade detta i Knapptryckarkompaniet 2011 och jag tror att Per Gahrton gjorde detsamma i sin avhandling från riksdagen 1980.

Personval skulle vitalisera demokratin, till exempel att välja borgmästare i en stad eller kommun, som i Frankrike. Forsne pekar på hur mycket kommuner styr av väljarnas vardag utan att man känner till vilka som beslutar i kommunfullmäktige eller ens vem som är högsta ansvarig, kommunstyrelsens ordförande. En borgmästare skulle bli mycket mer synlig och ansvarig inför sina väljare. Lägg till lokala polischefer säger jag.

Jag är beredd att hålla med efter att ha varit del av framför allt Folkpartiet Stockholm 2007-2013 där allt handlade om att klättra uppåt genom att visa lojalitet uppåt. Finns ord för sånt.

ENGELLAU

Patrik Engellau är möjligen mer cynisk i sin lika aktuella analys, men också mer förlåtande mot det mycket unga demokratiska systemet som funnits som längst i 150 år, förutom i USA.

För honom handlar alla regimer om en elit och ett folk. Dagens elit är en vald politikerklass som nu funnit sig tillrätta som alla härskare. Han skriver:

”Med demokratin kom en helt ny typ av härskande skikt vilket det stolta demokratiska västerlandet i sin självsäkerhet inte begripit. Eller rättare sagt: de folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet.

Alla härskarskikt behöver en legitimerande ideologi som förklarar för deras folk att härskarna är till överlägsen nytta för de underlydande folken.”

Dagens legitimerande ideologi kallar han PK-ismen och systemet det legitimerar för Det Välfärdsindustriella Komplexet där medborgare ska hålla svaga och beroende.

Detta system betecknades 2012 av Patrik Engellau och Thomas Gür som Den Övermodige Beskyddaren som ansåg sig kunna ta hand om allt och allt.

1980

Begreppet ”demokratur” har valsat runt sedan Vilhelm Moberg kvickt formulerade det 1965 i Dagens Nyheter, den Malliga Morgontidningen som Jan Guillou brukade kalla den.

Få väljare som i likhet med mig röstade på Thorbjörn Fälldin 1976 och därmed fällde Olof Palme kände till ordet. Jag stötte inte på det i min gymnasieuppsats om valnederlaget från 1978.

Men demokraturen stöddes av en byråkrati där medier och maktcentra fogats samman. 1980 skulle fyra intellektuella från vänster (Jan Myrdal) till höger (Sven Fagerberg) beskriva denna djupa stat i en kulturdebatt om hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor.

Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

FOLKET

Jag beskrev 2015 hur folket protesterat mot maktfullkomliga byråkrater och politiker från 1960-talet fram till dagens högerpopulism.

Einar Askestad gör en liknade analys av den självtillräckliga antologin Demokratins framtid, utgiven av den i sammanhanget pompösa Sveriges Riksdag. Han skriver:

”Hotet mot demokratin sägs nämligen vara – demokratin.

Den ledande tankefiguren i såväl boken som i den politiska samtida diskursen måste först tecknas. Man laborerar med två begrepp som menas stå i motsättning till varandra. Rättsstaten och folkviljan. Den förstnämnda sägs vara hotad av den senare, och staten måste därför ‘skydda styret – ytterst folket – från sig självt’.

Samtidigt menar man att det är ”nödvändigt med inslag av folkstyre för att tala om demokrati”, men att folket är ett problem som måste *hanteras”’: Man specificerar några områden som hotar demokratin, bland annat medborgarnas inkompetens (‘Väljarna är mycket okunniga’ [”Arbetarklassen sviker och röstar fel” som Kjell Höglund sjöng 1979] ), mediers oförmåga att hålla folket välinformerade (främst sociala medier, som ”enligt forskningen snarare är en del av problemet än en del av lösningen”) samt medborgarnas krav på folkstyre. Detta sista hot benämns populism.”

STRINDBERG

Jag skulle kunna hålla på med dessa resonemang och upprepa mina texter och citera andras (se min serie om den liberala demokratin), men väljer istället att ni som läst så här långt tar er tid att se SVTs filmatisering från 1970 av August Strindbergs Röda rummet.

Boken utkom 1879 och väckte stort rabalder och munterhet, inte minst genom skildringar av de lata ämbetsmännen och riksdagsledamöterna. Satiren i bokens ”Kollegiet för Utbetalning av Ämbetsmännens löner” går igen idag, liksom kotteriernas intriger och folkets falska förhoppningar om mer demokrati, som under den unge Strindbergs uppväxt avskaffandet av ståndsriksdagen 1866.

Dessutom är skådespeleriet utsökt och Stockholm aldrig vackrare.