Jag cyklade förbi de kvarter i Stockholm jag bodde i till januari 2010 då jag flyttade till New Delhi, faktiskt för att emigrera men jag återvände i slutet av året.

Den lägenhet vi bodde i, min indiska fru och vår nyfödda dotter, var på 75 kvm med utsikt, om man lutade sig lite, mot Karlbergskanalen som ni ser ovanför.

En fantastisk idyll, lugn gata och ändå ett par hundra meter från Västermalmsgallerian och Fridhemsplan.Pendeltågsstationen Karlberg var då igång, tvärs över bron.

Jag hade lett mångkultursadministration 2007-2009 som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum som låg vid SoFo, Södermalm. Hipstertätt.

Vårt upp drag var att fördela bidrag till invandrarföreningar och driva projekt.Bland annat sökte jag bidrag från Allmänna Arvsfonden tillsammans med Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas Förbund.

Inget jag är särskilt stolt över men hade vi fått anslag hade jag räddat den nedläggningshotade studieförbundsavdelningen.

Men 2009 var jag uppsagd och bloggade friskt på en oansenlig blogg. Inget utanför den borgerliga högerfåran men jag var på god väg att inse vad som stod på spel i Sverige och att det parti jag gått in i 2007, Folkpartiet, inte var berett att ta tag i invandringens problem, något jag känt väl till sedan arbete i invandrarförorter, senast i Tensta .

Jag var på väg att bli en förbannad medelklassare, men skulle jag ha kunnat bryta mig ut och göra vad jag gör idag? Skriva för alterrnativmedier, starta och framträda i Swebbtv, skriva,anordna Pride Järva och debattera i sociala medier?

Vår fina lägenhet kostade oss 3, 3 miljoner 2007 och belånades med 2,8 miljoner. Jag satt, givetvis, i bostadsrättsföreningsstyrelsen som ledamot. Amorteringar, räntor och avgifter uppgick till en halv månadslön.

Min fru jobbade på Ericsson i Kista och vi klarade oss men jag letade jobb hela våren.På hösten 2009 fått ett bra jobb som lärare vid fd Lärarhögskolan, då belägen på Kungsholmen men på väg ut till Frescati och Stockholms universitet.

Men vi hade bestämt oss för att ta ut föräldraledighet i Indien och det var nog min idé. Min fru for i november och jag kom efter i januari 2010 med sikte på att stanna.

Nu blev mitt liv annorlunda eftersom jag återvände i slutet av året och började skriva fritänkande inlägg på Newsmill och på denna blogg jag hade startat.

Inom något år hade jag sällat mig till dissidentgänget, druckit kaffe med Ingrid Carlqvist i Malmö, med Gunnar Sandelin i Stockholm (på Sturekatten) och med KO Arnstberg i Skärholmen. 2012 lunchade också jag och Jan Tullberg för första gången.

Om jag inte valt denna upproriska besvärliga väg och inte flyttat till New Delhi utan blivit kvar vid Kungsholms Strand, stannat kvar i Folkpartiet och slitit kvar på Stockholms universitet, hade jag tagit ställning mot islamiseringen, massinvandringen, statsfeminismen, värdegrundspropagandan ?

Kort sagt, är min nuvarande situation beroende av att jag inte har tunga amorteringar och räntor att betala varje månad som hade fått mig att hålla tyst? Tyvärr ser jag Sjunne, boendes år 2020 på Kronobergsgatan vid Karlbergskanalen, som en sur och feg medelklassare.

En som hade dykt upp på tankesmedjan Timbro och muttrat med de grånade herrar som sympatiserat med SD eller öppet tillstått att de läser alternativmedia. Men som tigit.

En som hade läst Thomas Gür, Patrik Engellau, Ivar Arpi, Adam Cwejman, Alice Teodoresco och Anna Dahlberg men inte gått längre än att prenumerera på Axess och Fokus. Inga demonstrationer, inget Fri Folkbildning, Yttrandefrihetombudsmannen, För Frihet-mot islam, inga krönikor i Avpixlat – ve och fasa!

Jag hade blivit en stukad medelklassare som hade haft inkomst, bostad, mitt eget och min frus rykte, vår dotters kompisar och lärare, partimedlemskap, medlemskap i bostadsrättsföreningsstyrelse och alla vänner i Uppsala sen 50 år att ta hänsyn till.

Allt detta är nu borta och som Dylan sjöng i Like a Rolling Stone

”When ya aint got nuthin’ ya got nuthin’ to lose. You’re invisible, you got no secrets to conceal”.

Eller så hade jag pratat om vad jag tyckte med vänner och levt ett halvhemligt liv som gradvis hade blivit outhärdligt.

Arnstbergs senaste roman Uppbrott verkar handla om en sådan utveckling, något han beskriv i antologin Priset, där jag, Marika Formgren, Gunnar Sandelin, Mats Dagerlind m fl medverkar. Vi är alla öppna dissidenter.Hade mitt alter ego, den fege medelklassaren Sjunne, köpt Arnstbergs utmärkta böcker?

Knappast. Jag hade läst någon Timbrobok som tassar runt problemen eller en essä i Axess som knappt orkade lista hälften de utmaningar Sverige står inför. Jag hade resignerat och låtit andra kämpa.

Jag hade blivit en lort.