Jesus, Dylan, Milo och alt-right

Den provokative högerbögen Milo Yiannopoulos har mer gemensamt med Jesus Kristus och Bob Dylan är med Richard Spencer, den amerikanska vitmaktförespråkaren och självutnämnda ledaren för alt-right rörelsen.

Denna kortessä ska läsas  i ljuset av Ulf Öfverbergs beskrivning av mig som ”en av den svenska alt-right-rörelsens förgrundsfigurer”, något jag betackar mig för. Trams. Daniel Friberg et consortes i Ungern är  knappast mina vänner vilket de tydligt deklarerat (I, II), precis som Richard Spencer gjort med Milo.

Jag analyserade den svenska borgerligheten och alt-right utifrån Milo och  Allum Bokharis genomgång i maj 2016. Varken min eller deras text ska förstås som något försvar för alt-right, men ett försök att skildra fenomenet som verkar ha imploderat.

Med stöd av medeltida kristologi ber jag att få presentera två nu levande amerikanska tricksters.

                          * * *

TVÅ TRICKSTERS – DYLAN OCH MILO

 

Två moderna tricksters som förvirrar och roar – Bob Dylan och Milo Yiannopoulos

1965 svarade Bob Dylan flinande på en fråga om han såg sig som en poet eller sångare:

“I like to think of myself as a song and dance man, you know.”

Han tog till sin avväpnande humor som vred honom än en gång ur den amerikanska hippierörelsens och protestvänsterns led och som han försökt med året före i albumet ”Another side of Bob Dylan”.

Den lekfulla undanglidande skämtsamma scenpersonligheten Bob Dylan, som medborgarrättsrörelsen och den före detta flickvännen Joan Baez ogillade, förvandlades ett decennium senare till en gospelsångare som stödde frikyrkopastorn Billy Graham och senare gjorde reklam för damunderkläder och bilmärken. Idag sjunger han jazzballader i Frank Sinatras stil till många fans besvikelse.

Dylan betecknades av vännen och poeten Allen Ginsberg för att vara en trickster, en slags joker som spelar med folks förväntningar och vänder upp och ned på dem efter eget skön och även kön – en androgyn varelse.

Alla som har följt Dylan fram till Nobelpriset kan se hans otålighet och ovilja att stanna kvar. En kvicktänkt luffare, en Loke i nordisk mytologi, en gränsgångare i jungiansk mytologi som likt Odysseus, norrmännens folksaga om den flinke Askeladden och dansken HC Andersens mustiga smutsiga Svinaherde, klarar sig med sin slängda käft och ständigt förvandlar sig. Vig, lätt och snabb som en coyote – indianernas arketypiska trickstergestalt.

 

Liksom vänstern ville hålla fast Dylan 1965 vill dagens amerikanska höger sluta internetfenomenet Milo Yiannopoulos i sin famn 50 år senare.

Han tycktes vara allt de hade tvekat inför; homo, extravagant, utlevande, excentrisk, multikulturell (med svarta älskare), judisk, katolik, anti-feminist, grekättling.

Ändå fick Milo över många inom högern till den Trumpvänliga sidan inför valet 2016, tillsammans med sin chef vid Breitbart, Stephen Bannon, som senare blev chefsstrateg hos Trump (som Milo kallar ”Daddy”). Samtidigt turnerade Milo runt USA:s universitet i en allt mer hätskt föredragsserie om yttrandefrihet. Turnén slutade i våld och skott vid Berkeleyuniversitet då vänsteraktivister protesterade mot honom.

Milo Yiannopoulos är som Dylan en modern trickster, hävdade den kanadensiske psykologiprofessorn och mytforskaren Jordan Peterson under ett föredrag i våras. En trickster är en gestalt som för Peterson förebådar stora skeenden genom att gäcka oss med sin mångtydlighet.

Milo är enligt honom den som förbinder Naturens oordning med Kulturens ordning så att omedvetna flöden öppnas mellan dem. En hjälte som uppstår i tider av kris, vid sidan av det etablerade i en ”limimality”, i ytterkanterna som psykoanalytikern C G Jung förklarade fenomenet. Peterson lyfter ofta dessa teorier under sina populära föreläsningar på YouTube.

Milo och Rachel Fulton Brown publicerad med tillstånd

Än mer stöd fick Milo från akademiskt håll genom medeltidshistorikern Rachel Fulton Brown. Hon går ännu längre i sina analyser av Milos omstörtande turnéer och mediepersona och ser honom mer som en sann kristen. En katolik som vill efterlikna Jesus och därmed ställa sig utanför samhället och beskåda dess hyckleri i tempel och i offentliga lögner. En Rättfärdighetens furste som strider mot draken och vinner prinsessan/ skattkistan/sanningen.

Hon liknar honom också vid den tecknade filmhjälten pandan Po Ping som till sist orkar slåss mot fienden i filmen ”Kung Fu Panda 3”. Jordan Peterson utnyttjar också tecknade filmer för att förklara antika myter, som Disneys Pinocchio. Milo liksom pandan förmår att nyttja motståndarens krafter till sin fördel som i orientaliska kampsporter.

När vänstern beskyller Milo för att vara ett egocentriskt internetfenomen vänder han deras kritik till en skämt. Han maskerade sig till och med vid en anti-Milo demonstration och ropade i högan sky om den hemske fascisten och rasisten Milo.

Professor Rachel Fulton Brown är specialist på Mariadyrkan, böner, dygdeetik och Höga Visan under tidig medeltid. Hon ser Milo som en omedveten förelöpare som intuitivt inser vad som behöver göras för att ställa det amerikanska samhället och den västerländska kulturen tillrätta. Inte bli Jesus men en som vill efterlikna Jesus. En mytisk hjälte.

Liksom Jordan Peterson tolkar hon Milo som en sammankopplande figur mellan ordning och oordning, en som ska lätta på de konservativas stelhet och få vänstern att skärpa till sig. Både  ordning och oordning alltså. En androgyn konservativ. ”Högerns Lenny Bruce” kallar han sig själv efter den rabulistiske ståuppkomikern från 1960-talet.

Professor Fulton Brown hamnade själv i hetluften 2015 med ett inlägg kallat ”Three cheers for white men” på sin blogg Fencing Bear at Prayer (hon tävlingfäktas också). I den hyllade hon den medeltida ridderligheten och de höviska jungfrur som ville bli behandlade respektfullt. Att kvinnor kunde fredas i Europa var något som förvånade muslimska besökare som besökte italienska handelsstäder på medeltiden.

Hon anklagades för att vara en rasistisk förespråkare för vit överhöghet vilket hon liksom Milo och Jordan Peterson tillbakavisat bestämt utan att backa från att hylla de framsteg som män och kvinnor gemensamt stått för i väst, inte minst feminism (dock fram till suffragetterna runt 1900). Hon kommer ut i år med medeltidsstudien Mary and the art of prayer.

För denna blida professor, som skulle kunna vara Milo Yiannopoulos mor, är han många saker: en levande helig man som hon jämför med medeltidshelgonet Franciskus som talade med fåglar, en omedveten världsförbättrare, The Dangerous Faggot, The Most Fabulous Supervillian on the Internet, som utsätter sin kropp för meningsmotståndarnas hat, liksom Jordan Peterson gör vid sina offentliga föreläsningar. Båda har fått ställa in eller attackerats vid talarstolen, men inte gett upp.

Vad Milo gör verkar inte vara långt från vad Jesus gjorde skriver hon (för Dylan som Jesus, se Idiot Wind live):

”You all know the story.

A young man of obscure birth and questionable parentage comes out of the countryside to the big city. He collects a following of other young men and even some women, who see him as a good person despite his reputation as a libertine. He speaks plainly and gathers large crowds of simple people who look to him for help and credit him with freeing them from ailments that they have suffered under for years.

He causes a disruption in the city, shames the members of the establishment for their hypocrisy and greed, and bests even the most learned teachers in argument. He violates the most sacred taboos and is accused of blasphemy and corrupting the youth.

He is accused by the leaders of his community of fomenting rebellion and of sympathies with the most dangerous elements of the society. Eventually, he is betrayed by one of his own followers, handed over to the authorities for questioning, tortured, mocked, and subjected to a cruel and unusual punishment without proper trial. And yet, even as he hangs dying on the cross, he forgives his persecutors, taking all of the hate and anger and envy and fear that they can throw at him and giving it back as love.”

Milo avslöjades i februari med att ha skojat om sex mellan tonåringar och vuxna män. Han hade själv haft sex i tidiga tonåren men ville inte göra någon stor sak av det vilket han förklarade i ett tal.

Istället kom hans kommentarer på YouTube att tolkas som att han försvarade pedofili när han i själv verket motsatte sig det, men vill inte själv se sig som ett offer som könsmogen 13-åring för en präst. Det konservativa etablissemanget vid CPAC -konferensen drog öronen åt sig och Milo sade upp sig från sin anställning vid Breitbart. Det respektabla bokförlaget Simon & Schuster avbröt sitt kontrakt för boken Dangerous  (ebok Kindle) med honom i samma veva.

St. Milo the Dangerous Slays Simon & Schuster,” av ©Adrian Bryttan

 

Dock kom boken ut nu i sommar på det egna förlaget Dangerous Books, och har redan blivit en kontroversiell bestseller i USA, men inte i Milos hemland, Storbritannien.

Som självbiografi betraktad är den sarkastisk och samtidigt allvarlig om samhällsproblem som västvärlden står inför – mord bland svarta, manlig ohälsa, feminismens dominans, abort.

I avsnittet ”Why the alt-right hates me” citerar han vad denna ytterhöger sagt om honom:

”Nigger-loving, kike faggot, disease-ridden Jew”.

Nynazistiska The Daily Stormer förklarade krig mot honom medan alt-right ledaren Richard Spencer twittrade om honom som ”Alt-light”, inte tillräckligt högerradikal.

Som trickster lever Milo mellan flera världar förklarade Fulton Brown i sin bloggpost ”St. Milo the Dangerous and the Dragon of Chaos”. Han bekämpar våra inre drakar, de som liberala västerlänningar inte vill möta utan helst tiga ihjäl.

Makten fruktar folkets hånskratt mest av allt, som Rabelais visade under renässansen med sina nedpinkade kyrkor. Milo roar ideligen med sitt motto ”krig och skratt” och sina trollningar på nätet. Dylan roar mer sällan numera.

Dessa två moderna orosmoment är som gycklare vid ett hov, skämtande om kungens löjen och skildrat av Shakespeare. Där passar de båda in med sina lustiga danser inför publik på scen och på nätet.

Som Horace Engdahl sa i sitt tal om 2016 års Nobelpristagare:

“If people in the literary world groan, one must remind them that the gods don’t write, they dance and they sing”.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s