VENUSVETENSKAP: DEL I

Den akademiska forskningen har kört fast i genusvetenskap. Det är dags för alternativ. Venusvetenskap är en äldre forskningsinriktning med rötter i Platon och med relevans för dagens könskrigare, incelibater, CSI/CSR/CIS, Generation Z och de som insett den mediokra nivån hos genusvetarna. Venusvetarna är inte skadeglada utan kommer bara säga till genuskommandororna att de har haft sin tid, bitches och nu är THE BITCH IS BACK AND HE SAYS GENDER SHIT CAUSES CANCER

Genusvetenskapens problem är dess linjära horistontella progression som avbildas i denna centrala figur:

Visserligen ligger venusvetarna också horisontellt ibland i sina forskningsläger, nog mer än genusvetarna, men de går samtidigt i vertikala loopar. Från Romantik till Erotik, Från Praktik till Teori, upp och ned, ned och upp, fram och tillbaka, in och ut, från ATM till DAP, ut ur den Vertikala Axeln och in igen, bestigande, beskärmande, bedårande, besinningslöst.

Genus kan bara gå framåt i de offentliga institutionerna, aldrig få känna svindeln av förälskelse i hissen, aldrig titta ned i byxan på den jämställda genuskamraten bredvid på genuskonferensen. Mot nya mål med feministerna Göran Persson och Margot Wallström.

DEN STORA VENUSMODERN

I början fanns den Grosse Mutter skrev Erich von Neuman och som Jonathan Peterson kopierade när de båda männen klev in och sedan ut ur henne. Twilight Zone där inne.

Den Stora Modern uppstod för oss svenskar vid Nike Saint Phalles entré, med skulpturen Hon-en katedral, vid Moderna Muséet 1966 och sedan den varma Venusgrottan vid Kvinnoutställningen i Göteborg 1980. Venus var då dyrkad för sista gången på 1980-talet i Sverige innan Army of Lovers återuppväckte henne.

När Kommando Frau Genus tog över, strax efter den allierade Ayatollah Khomeini 1979 förbjöd dessa bilder,

förpassades Venus ut ur universiteten och fick hållas på barer i Berlin

Bois de Boulogne i Paris

eller bland Le garçons de Kungsträdgården som Michael Foucault dedicerade sin avskedsföreläsning i Uppsala 1958 till.

Att gå på sporten blev plötsligt ett politiskt ställningstagande och vad kunde Sportiga Marie göra då ? Hon som varit Venus trogen sedan hon jobbat i grottan med världens äldsta yrke.

1976 fick adelsfröken Maria-Pia B syn på henne och spottade. Visserligen hade hon odlat Venusvetenskapens inre fröjder med den korta men breda mellan Ulf Lundells ben, men nu hade hon ledsnat på att ingen lyssnade på henne.

Så en Folkfront organiserades, en Geijeraffär kom upp till ytan och Ebbe, Ebba, Yvonne och alla andra tanter fick sin grytor kokande, men inte med så mycket annat än kålrötter. Svårplacerade saker. River och fastnar. Ett tidsfördriv för tribader.

Uwe Max Jensen har förvaltat venusvetenskapen i Danmark, ett land som synden aldrig har lämnat. Hans samling av vintage är bevarad så att vi svenskar kan återknyta kontakten med den levande våta värmen, göra erosvetenskapliga betraktelser över en naken rygg och dess böjda lutning. Och klä upp oss i frukter som J. Baker.

Venusvetenskapen är ett forskningsfält som aldrig övergivit oss men som vi glömt att vi haft mitt framför nosen eller strax längre ned. Vad är genus 50 åriga dominans inom akademin mot venus 35 000 år?

ANTIKEN

Redan för Platon var Eros den största guden, som hetären Diotima hyllade i Συμπόσιον. Diotima från Mantinea levde omkring 400 f.Kr. och älskade som alla greker allt som gick att bestiga eller bli bestigen av.

Svensk-greken Theodor Kallifatides anknöt till henne i sin första bok Utlänningar (Bonniers, 1970) där han skrev:

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”

Utlänningar tål att läsas om igen idag för den visar hur Stockholm kunde te sig vid mitten av 1960-talet för en nyfiken sydeuropé. Kallifatides anländer till Centralstationen med sin hand hårt knuten om den kroppsdel han varit så stolt över hemma. Men ensam i vänthallen på Centralen blir hans lem fruktansvärt liten, hopkrympt som en mask som vägrar sträcka ut sig i normallängd i den kyliga svenska natten. Hans och andra mäns könsorgan bildar en blåröd tråd i denna debutroman där han sakligt redovisar sexuella tankar och erfarenheter. Inte olikt vad Ivar-Lo gjorde några decennier tidigare med viss värme och humor i bilderna av ensamma trånande män och ofta ledsna svenska kvinnor.

Diotima hade ingen lem men hon tog sig en tjur när hon ville. Hon visade sedan för Sokrates och Platon hur hon kunde förvandlas till aktiv från passiv. De båda herrarna uppskattade henne först när hon smörjde in sina armar med ister.

Efter att Platon fått känna på en sant venusvetenskapligt penetrerande kvinna tog romaren Ovidius över back-analen.

Han förvandlade sig till kvinna, träd, getabock, gud och insekter – en trickster. Med honom träffar vi äntligen vår gudinna, Venus. Hon förstår snabbt att det som generar oss mest är det vi helst vill säga. Vad som får oss hårda eller våta.

Venus som gudinna var vacker som få, åtråvärd och en källa till lust och kättja. Att systematisera all kunskap om henne föll på de som behövde hitta rätt nere under naveln. De som saknade den kroppskarta som omtalas i bastun i filmen Tomten är far till alla barnen. Dessa sorgliga män som inte hittar rätt, som tror att ATM är en sedelautomat. Dessa hens blev sedan genusvetare.

Var Priapus en sådan man, han som mätte över en halvmeter mellan benen?

Gabriella Håkanssons två böcker om ett kättartempel är inte tydliga på denna punkt. Hon visar att Pirapuskulten under det libertinska 1700-talets London där män spillde sin säd vid en kär väns begravning inte var något märkligt. Ett sällskap som skulle få venusvetenskapligt sakrosankta ritualerna i filmen Eyes wide shut att kännas ålderdomliga.

EUROPEISKA VENUSPIONJÄRER

Vår Linneaus icke att förglömma var en begåvad venusvetare. Hans Om sättet att tillhopa gå på från 1770-talet tog upp de stackars proto-genusvetarna som inte förstod sig på Venus:

”Är det sant, Hr Linné att somliga kvinnor jagar som den värsta karl?

– Tvivelsutan. En typ är i sinnet grym, är högfärdig och haver intet medlidande; de tindrande ögonen wäl kunna låcka en lättrogen gåsse att klifwa på sig, en sådan flicka åstundar, och är alltid benägen till coitum. Hennes kjött luktar och stinker ej som hos andre när hon svettas; hon sjunger gärna, särskilt sådant som kan förnöja hennes inbillning; hon går omkring hit och dit, att någon skall besöka hennes Fru Venus.

Det var ord och inga visor! Vad med de kvinnor som inte jagar så frenetiskt då?

– En Qwinna som ej tycker om veneris nöje, är intet fri och djerf utaf sig, har mjukt och blött kjött, är swag i talet och i alla lemmar klen; har ej nog av hår på vissa ställen, för stora slanka pattar eller ännu allt för ung. Men har hon en gång fått smak för coitus skall hon ofta sedan finna det både nyttigt och gagneligt på många olika sätt.”

Dessa qwinnor skulle under 1990-talet anställas av kommuner som genuscertifierade upphandlare av genuscertificat, utan att aldrig få känna sitt sköna svett, bli påkliwna och sjunga Venus lov. Bara utfärda bannor mot trilskande förskolor och högskolor, företag och föreningar som inte sjunger med i genuskören.

Marquis de Sade, Donatien Alphonse François, var verkligen ingen venusforskare utan gjorde skada under sin tid som fängslad libertin. Hans enkla tankar om två krafter, den ena undergiven, den andra dominant, skulle skämma Venus namn. Han förstod sig aldrig på det högre i venusvetenskapen utan skulle bara grotta ned sig runt kroppsöppningar som hakade i varandra i långa långtråkiga led av kött, slem och utsöndringar. Vi glömmer honom hur gärna CM Edenborg gärna inte vill.

Under 1800-talet har industrialismen börjat påverka Venusvetenskapen. Krafft-Ebbing, Fleiss, Freud och andra germanska venusforskare drogs till den erotiska geniet Lou Andreas Salomé som bara Freud besteg till Nietzsches förtvivlan.

En venusvetare kan aldrig förmås att ge upp sitt begär men inser alltid att man måste släppa till sina erövringar. En polyamorös kommunitet är vad cenusvetenskapen vilar på, dock sällan förverkligad annat än i Castro Street i Californication och Williamsburg, BKLN.

Modernismen skulle ge en kn-ff framåt för Venusforskningen genom dess amorösa sensibla tematik med afrikansk primitivism (senare återuppväckt i BBCs) och surrealistiska möten mellan riktiga symaskiner och männens styva nålar som gick upp och ned, ned och upp, ut och in, in och ut.

André Breton och Salvador Dali var inte omöjliga som praktiserande konstnärliga venusvetare, även om Pablo Picasso slog dem med råge, 300 kvinnor/år.

Dalis musa Gala skulle praktisera candaulism under deras äktenskap, varvid Salvador satt bredvid och tittade på som en cuckold.

Gala föll för Paul Eluard som sjuttonåring liksom han, så hon är en hängiven Venusvetare. En av de stora i och med alla unga konstnärer hon roade sig med som 70-åring, trots sin hysterekotomi.

Annars var de stora Venusforskarna vid denna mellankrigstid, 1920-30-talen, givetvis Henry Miller och Anaïs Nin. De var några av de första att försörja sig på Venusvetenskapliga verk som I Kräftans Vändkrets, Sexus, Kära, kära Brenda: Henry Millers kärleksbrev till Brenda Venus, Incest, Venusdeltat, Venusbarn.

De plöjde väg för alla andra, Hemingway, DH Lawrence, och praktiserade den lätta sensuella erotikens konst, den som en verklig Venusforskare babblar om för att slippa känna av.

Ändå var Nin och Miller de som tyst klättrade upp på venusberg efter venusberg, alltid tysta trots sitt babbel och med blod under sina naglar. Det blod Ulf Lundell beskrev i Jack många decennier kommet senare ur genusvetaren Maria Pia Boëtius sköte: Hennes månadsrening smakade smakade järn och kvinna.

Vi får inte glömma det Institut der Venusforschung i Frankfurt som fortsatte Freuds libidinösa psykologi tillsammans med tråkmånsen Karl Marx (som dock fick barn med hushållerskan Lenchen i Londons slum 1851) och den mer spirituelle Friedrich Nietzsche (som den frigjorda lustfyllda och heta Lou Andreas Salomé nobbade 2 ggr).

Vid detta Institut formaliserades venusforskningen så mycket att den till sist övergick i vanlig trist medioker genusforskning. Walter Benjamin var cool men resten kunde inte skilja ett Glory Hole från ett dörrvred.

Walter hängde med erotomanen Georg Bataille, en av pionjärerna inom kontinental venusvetenskap som samtidigt skrev högklassig pornografi (Ögats historia 1928 där ägg förs in i Simone, löskokta och hårda, sedan en matadors ögonglob, allt för att utvidga och inviga en praktik med en antropologisk teori om det överflödiga, det onödiga, den spillda säd som Biblens Onan lät gå förlorad, Första Moseboken 38:8-10).

Bataille behöll Benjamins manusskript om Paris gatupassager i Bibliothèque Nationale i Paris. En flanör, en dandy, en hasch-hischrökare. Fast rätt ful och kort. Kan inte haft det lätt med Paris damer. Hade kunnat förfalla till genusvetare om han överlevt sitt självmord.

SVERIGE
Här uppe i Norden hade vi Arne Mattssons Hon dansade en sommar 1951 och Bergmans Sommaren med Monika året därpå.

Venusvetenskaplig film hade dittills varit få, men Sverige skulle snabbt profilera sig. Smultronstället med den svenska Venus Ingrid Thulin 1957, en kvinna som vid sidan av Ingrid Bergman skulle hyllas som två Valkyrior, två Venusgudinnor. Garbo och Bibi Andersson var aldrig så intagande och lika den romerska Venus och grekiska Afrodite; deras linjer, deras byst, blickarna, andningen, mascaran, ursvensk kvinnlig Eros i full prakt i film efter film.

Att Pompus Österreicher Arsch Harry Schein fick komma till med Ingrid Thulin är bara ursäktligt med att hon åkte på hotell själv med sina älskare medan Schein suktade och surade i rummet intill.

Ärtan Åsa Moberg gjorde vad hon kunde för att trösta honom i villan i Djursholm, men tröttnade. Förstår henne. Hon är dock en övergångsfigur mellan venus och genus, en avatar av särdeles kosmiskt slag. Vacker i alla åldrar. Och intelligent, den viktigaste egenskapen hos en venusvetare.

Sportiga Marie, Cornelis fräcka gatslinka, och kavata kulturkurtisanen Birgitta Stenberg, gjorde vad de kunde under 1960-talet för att främja Venus ibland folket. Tribader och torskar, preludin och p-piller.

Sen kom Per Oscarssons lätt genuskorrekta avklädning 1966 i Hylands Hörna och Lena Nyman och Börje Ahlstedt sprittande nudism i Jag är nyfiken, Gul 1967. Steg för steg intogs venusvetenskapen av av medvetna kulturradikala genusaktivister.

I del II kommer ni möta genusvetaren Olof Palme, kulturprofiler, Dylan/Sara/Joanie, vintage filmen Hon älskade en sommar, RHPS och mer från venusforskningens frontlinjer.